Bury all your secrets in my skin
Come away with innocence, and leave me with my sins
The air around me still feels like a cage
And love is just a camouflage for what resembles rage again

So if you love me, let me go. And run away before I know.
My heart is just too dark to care. I can’t destroy what isn’t there.
Deliver me into my Fate – If I’m alone I cannot hate
I don’t deserve to have you
My smile was taken long ago
If I can change I hope I never know

I still press your letters to my lips
And cherish them in parts of me that savor every kiss
I couldn’t face a life without your light
But all of that was ripped apart when you refused to fight

So save your breath, I will not hear. I think I made it very clear.
You couldn’t hate enough to love. Is that supposed to be enough?
I only wish you weren’t my friend. Then I could hurt you in the end.
I never claimed to be a Saint
My own was banished long ago
It took the Death of Hope to let you go

So Break Yourself Against My Stones
And Spit Your Pity In My Soul
You Never Needed Any Help
You Sold Me Out To Save Yourself
And I Won’t Listen To Your Shame
You Ran Away – You’re All The Same
Angels Lie To Keep Control
My Love Was Punished Long Ago
If You Still Care, Don’t Ever Let Me Know
If you still care, don’t ever let me know.

Il consigliere Gargano Simone sarà presente in data 27 novembre 2009 ore 11,00 presso la rotatoria di Castel di Leva alla “Inaugurazione dell’ampliamento da due a quattro corsie di via Laurentina del GRA a Trigoria” presieduta dal Presidente della Provincia Nicola Zingaretti e dall’Assessore alle Politiche della Viabilità e dei Lavori Pubblici Marco Vincenzi.

Läste igår ett inlägg av Jesper Caron på Facebook om hur mkt man kan få gjort på en och samma dag.

Alla som svarade var nog mer av den ordning att det kanske inte spelar så stor roll att man gör så mkt som möjligt utan kanske istället att det man gör ska man fokusera på och göra bra.

Men om vi istället vänder på resonemanget åt andra hållet, och frågar “Hur mycket kan du ge till andra?”

Vad jag menar är ifall det finns ngn gräns för vad du kan ge till andra människor?

Vad vi än gör så tar det energi, eller hur?  Min uppleverlse är att om vi försöker få med så mkt som möjligt på en och samma dag så kommer vi in i ett tillständ som gör oss stressade.  Och ngn gång under dagen så kommer de flesta av oss säkert att upptäcka att vi har satt upp för många saker på vår lista som vi ville ha gjort under dagen – den här gången också!

Detta tar rätt mkt energi ifrån oss.  Att bli stressad över att inte hinna med är negativ stress och det tar MYCKET energi.  Att konstatera att man inte hinner med det man förutsatt sig, kan tolkas som ett misslyckande för många.  Misslyckanden tar också MYCKET MYCKET energi.

En av de saker jag upplever ger mig mer energi tillbaka till mig än något annat är när jag kan hjälpa någon annan människa.  Det som ger extra mycket är när jag märker att jag kunnat bidra till en annan människas liv, så att de lyckas, får möjligheter eller kan skapa nya förutsättningar i sitt liv.

Det ! – om något ger mig energi!

Så om det tar energi från oss att sätta upp en massa saker på en lista och inte hinne med allt, och kanske misslyckas…  Men det ger energi att bidra till andra människors liv…..   Hmmm…

Hur mycket kan du ge till andra????

För varje sak du gör för andra så får du också tillbaka genom att du mår bra och du får mer energi.  Finns det då någon gräns för hur mycket vi kan ge och bidra till andra människors liv?  Orkar vi ge hur myckeet som helst till andra människor eller urholkar vi oss själva?

Jag tror att det finns en fysisk begränsning i hur mycket vi orkar bidra med för varje enskild dag, men att energin vi får av att se andra människors glädje och tacksamhet fyller oss så att vi kan fortsätta att bidra till andra människors liv och välmående hur mycket som helst.

Tänk på Moder Theresa eller Prinsessand Diana.  Tror du att de ställde frågan om hur mycket de kunde bidra med till andra och när de skulle sluta?  Knappast!  Det är två av ofantligt många människor som lever för att bidra till andra människor.

Ett annat exempel som har påverkat mig till stor del och som förändrat mitt liv i grunden till den jag är idag – som har gett mig möjligheten att på ett konkret sätt bidra till andra människors liv är Anthony Robbins.

Jag upplever att han är en person som verkligen fortsätter att ge och ge och ge.  Han gör det på sitt sätt, som kanske inte passar alla, men min upplevelse är att han är uppriktig och ärlig i sin ambition att hjälpa människor att kunna få ut det mesta av livet och leva livet fullt ut.  Det är ju just det som allt handlar om – Hur du vill leva det enda liv du ha….

Vill du stressa dig igenom alla saker du ska göra, eller vill du hellre göra färre saker, men göra det absolut bästa du kan på varje?  Vill du göra för dig själv eller vill du ge till andra??

Hur vill DU leva ditt liv??

Lev passionerat och ta vara på varje dag

Michael Wesley

 Tawaimonaimono by leva

2009 (1 tracks, 8:00)

pop

Jag läste inledningen på en berättelse jag skriver, och tyckte det var kul att få lägga ut den här.

I den här berättelsen finns en stark övertygelse om att drömmar är det som håller oss levande. Utan drömmar skulle vi inte kunna bli den vi önskar, vi skulle inte kunna leva det liv som vi hoppas på.

Det finns en berättelse om några Gregorianska munkar som fick en ny ledare. Efter några månader var glädjen borta och de visade tecken på depression. Det här var munkar som gett tystnadslöften. En vis man kom dit och fann endast en enda skillnad.

Att de inte längre sjöng. De hade under alla tider träffats och sjungit gregorianska körsånger två timmar varje dag. Så de började sjunga igen och efter några månader var allting normalt igen.

Vad säger det om oss människor?

Att inom oss finns det där behovet av Sången – eller mötet som berör oss.

Det är också en berättelse om platser som finns någonstans mitt ibland oss. Någon skulle kanske protestera och säga att det där inte är möjligt det som händer i berättelsen; ja, att vissa saker är omöjliga.

Men behöver vi alltid ha ett svar på det omöjliga och när behövdes inte magi i livet?

Ibland tror jag att vi söker för många svar istället för att leva, även i och med våra drömmar.

E’ stato pubblicato sul Corriere della Sera un articolo di Giorgio Dagnino, zio, fratello di mia madre, che nella sua semplicità costituisce un ricordo storico pieno di pathos e sentimento.

Ritengo bello riprendere anche qui l’articolo, e non solo per ragioni personali legate alla storia di chi mi ha trasmesso il dono della vita, ma proprio come testimonianza di valori (come il senso della Patria  e dell’onore, del dovere e della famiglia) del che oggi, troppe volte, sembrano essere andati perduti.

Andrea Macco

Dall’incubo russo a Buchenwald L’orgoglio di un “classe ‘17”

Santo Dagnino non volle la pensione di guerra. Ripeteva: “Ho fatto solo il mio dovere”. Il ricordo del figlio Giorgio

Mio papà, Santo Dagnino, un classe ‘17, reduce di Russia, si definiva socialista e mai lo sentii dire anti-fascista. Andava orgoglioso del suo “obbedisco” alla chiamata dell’Italia a compiere il suo dovere e del suo “no” a Mussolini e alla dittatura dopo l’8 settembre. Mio padre è sempre e comunque stato un “anti-guerra”.

Ricordo i suoi occhi lucidi e fieri mentre ci raccontava delle sue peripezie per il “no” dopo l’8 settembre e tutto quello che ne venne dopo, Buchenwald compreso. Eppure quei silenziosi eroi l’hanno pagata anche dopo. Mio padre perchè non “dipendente statale” non si vide mai riconosciuti i famosi 7 anni di bonus che invece altri ricevettero.

Nel 1977 dovette andare in pensione (da sessantenne) con solo 30 anni di “marche” quando la minima era ancora a 35 anni. Mai chiese niente, non volle (e io e la mia famiglia seppur a denti stretti rispettammo sino alla fine la sua decisione) domandare la pensione di guerra. Eppure partì di leva nel 1938 e per varie ed alterne vicende ritornò solo a 1946 inoltrato in Italia dove aveva madre e due sorelle gemelle. Suo padre (mio nonno) era morto di broncopolmonite nel 1939 quando la pennicillina era solo un lusso per pochi.

Mio padre diceva sempre “ho fatto il mio dovere”… il cuore e altro per la Patria. Questa è la sua eredità di cui ancora oggi vado fiero e orgoglioso, un insegnamento che ha forgiato e segnato positivamente il mio modo di essere uomo (53enne): Grazie Papà che da lassù mi segui riempiendomi ancora oggi gli occhi di lacrime per la tua non più presenza fisica vicino a me. Giorgio Dagnino

Giorgio Dagnino
13 novembre 2009 – il Corriere della Sera

Il giorno dopo l’1-1 con la Francia, costato l’eliminazione dal prossimo Mondiale all’Irlanda di Giovanni di Trapattoni, esplode la rabbia degli irlandesi per il clamoroso fallo di mano di Thierry Henry, ribattezzato ironicamente ‘Handy’ (‘manina’, ndr).

“L’eroica prestazione dell’Irlanda di Trapattoni è stata crudelmente annullata dal doppio fallo di mano di Henry”, accusa l”Irish Times.”Il gol di Thierry Henry -prosegue il quotidiano irlandese- è stato ciò che ha separato i due lati dello Stade de France, dopo una notte che rimarrà a lungo nella memoria di migliaia di persone stipate nel magnifico stadio fino al mattino presto.

L’Equipe condanna Domenech’La mano di Dio’, questo il titolo del quotidiano sportivo francese L’Equipe dopo la qualificazione ottenuta in extremis dalla Francia ai danni dell’Irlanda di Trapattoni grazie a “un enorme fallo di mano di Thierry Henry”, come lo definisce il giornale.

La federcalcio irlandese (Fai) ha chiesto la ripetizione dello spareggio mondiale contro la Francia per l’irregolarità del gol di Gallas, preceduto da un fallo di mano

Fonte:

http://www.rainews24.rai.it/it/news.php?newsid=134246

Idag fyller den här krabaten 27 år!

Jag är ganska låg just nu, och jag orkar inte längre hålla på som jag gör!
Jag är så trött på en del människor som är helt oförbätterliga!
Det är bara tomma ord och ingen handling alls! Det är jag som ger och ger och jag får inte ett endaste litet skit tbx! Inte något!!!
Det är väl som min vän sa, varför gör jag så mycket för de som inte kan ta emot det på rätt sätt och som bara får dig att må dåligt!
Jag vet inte hur dessa människor fungerar alls känns det som? Jag trodde det men det visar sig att allt endast upprepar sig, om och om igen och nu orkar jag inte mer helt enkelt!
Jag skiter i dem!!!!
Vill de ha min vänskap så får de fanimej bevisa det, och då utan en massa tomma ord, utan endast genom handling! Och de har jävligt mycket att ge igen innan jag tror på dem igen!
Vet inte om jag någonsin kommer tro på dem igen!?

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: “Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, “Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av “glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som “försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan “försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

Jag e sååååå nöjd med min bil! Men den har så mycket extra utrustning så jag har inte lärt mig hälften än! haha
Men den e verkligen en dröm att köra, och med den motorn så går den som fan!
Det finns tom. TV i den, men den e analog så jag tror inte den funkar nu!? Och inbyggd mobil och… haha
Hur som helst så e jag sjukt nöjd!

Jag har inte varit inne på en viss persons sidor sedan jag råkade skriva en kommentar på en av dem, och blev bemött lika omogen och otrevligt som man kunde förvänta sig. Jag tittade lite senare och då hade svullo skrivit där oxå och babblade om hänsyn! hahahaha, denna fetknopp vet inte vad hänsyn är!!! Bara att titta bakåt så ser man hur mycket hänsyn tjockisen visat! Efter det så la jag ner att titta på hennes sidor!
Ärligt så skrattar jag åt det nu! De förtjänar varandra! Hade hon inte varit så svinig det sista så hade jag tyckt synd om henne som blivit så sjukt manipulerad av denna falska och uträknande fettklump!
Men nu så…

Konstigt nog så har jag märkt att jag saknar henne lite då och då! Inte den hon är nu, utan den hon var en gång!
Jag tror att bara för att jag inte tittat in på hennes sidor och inte sett eländet de håller på med så har jag fått den distans jag behövde för att nå hit!
Dessutom så påverkar “mitt nya jag” min syn på allt oxå!
Jag har märkt att jag saknar fler människor, men jag vet inte om jag egentligen vill träffa dem!? Förmodligen inte, inte alla iaf!

Min mobil la av så jag fick ta reserven, och det roliga var att den hade en viss person lånat, och korkat nog inte raderat smsen i den! Hahaha
Det var intressant läsning! Mest svullos sms! Jösses en så manipulativ och omogen människa! Att hon verkligen gått på detta förvånar mig, hon som såg igenom så mycket förr! Underligt, men det visar på hennes förändring!
Jaja, man kan väl bara hoppas det inte slutar för illa för henne med fettot, för det håller nog inte i eveigehter! hehe

Jag har pratat en del med Sindy och fått klart för mig allt nu! Stackars tjej! Ja det är verkligen synd om henne!
Men jag kan inte hjälpa henne! Inte som jag vill!
Hon får sköta allt själv och jag kommer finnas kvar somhennes vän, men hur mycket beror på henne!
Jag vet vad jag måste göra för att kunna ha kvar henne som vän! Det blir inte lätt för jag känner trots allt för henne, och hon klarar inte behandla mig som hon måste!
Men jag måste stå emot!
Sist hon var här så kunde jag inte det! Vem fan skulle klara det när hon fullkommligt öser ur sig hur mycket hon tycker om mig och allt jag gör!? Inte jag iaf!
Men jag inser att det går inte. Jag kan inte ha ett förhållande med henne, och jag tvivlar på att jag någonsin kan? Jag tror inte hon kommer dit då det skulle vara möjligt!
Synd för jag skulle kunna släppa loss allt och verkligen bli kär i henne tror jag!

Vi pratade även om foto, och innan så har hon absolut inte velat vara med på bild, men nu ville hon!
Hon skulle vara både lätt och svår att plåta!
Hennes hy är fantastisk så den är hur enkel som helst! Hon är blek, mycket blek! Men så snyggt blek!!!! Få är snygga så bleka, men hennes hy är nog den finaste jag sett!? En tjej jag haft innan har haft liknande hy, men hennes är perfekt precis överallt!
Och på ryggen är den om möjligt ännu mer fantstisk! Inte en endaste liten leverfläck och så sjukt slät så den nästan ser konstgjord ut!
Hon har snygg form på ryggen dessutom! Det svåra blir alla tatueringar!
Vi får se, jag har inte bestämt än om jag skall plåta henne!

Bara för ett par dagar sedan stod det klart att det inte blir något med en tjej jag stötte på! Lite synd för hon var inte bara sjukt snygg, utan sjukt bra på flera sätt! Varför det inte blir något går jag inte in på!
Men jag kände då att nu skall jag låta bli att prata med tjejer på ett tag för jag vill vara ifred, men vad händer? Jo, jag börjar prata med en jag pratat med för ett tag sedan och vi skall träffas! Hahaha
Bara att ladda om batterierna!

Nu räcker det!

Jag sitter just nu och funderar på vad jag ska skriva idag, jag vaknade ganska så sent, som vanligt men jag har sovit ganska så dåligt i natt, jag brukar inte ha ont i huvudet men det hade jag inatt, så jag hade svårt att sova, men nu är huvudvärken borta, men jag känner mig lite seg. I går kväll så var jag på en födelsedagsfest hos en kompis som fyllde 25 år. Det var en riktigt trevlig fest. Han visste inte om att vi skulle komma, utan det skulle bli en överraskning och det blev det. Nu funderar jag vad jag ska hitta på idag, vädret är fint så det är inte omöjligt att jag drar ut på stan idag. Dom senaste dagarna så har jag lagt upp olika lovsångsvideos och tänker göra så idag också. En av mina nya favoriter är Paul Baloche, titta och lyssna på denna video.

.

Paul Baloche – Today is the Day

I`m casting my cares aside
I`m leaving my past behind
I`m setting my heart and mind on You Jesus

I`m reaching my hand to Yours
Believing there`s so much more
Knowing that all You have in store for me is good
Is good

Chorus:

Today is the day You have made
I will rejoice and be glad in it
Today is the day You have made
I will rejoice and be glad in it
And I won`t worry about tomorrow
I`m trusting in what You say
Today is the day

I putting my fears aside
I`m leaving my doubts behind
I`m giving my hopes and dreams to You
Jesus

I`m reaching my hands to Yours
Believing there`s so much more
Knowing that all You have in store for me is good
Is good

Chorus:

I will stand upon Your truth.
(I will stand upon Your truth)
And all my days I`ll live for You
(And all my days I`ll live…)

Chorus:

Today is the day You have made
I will rejoice and be glad in it
Today is the day You have made
I will rejoice and be glad in it
And I won`t worry about tomorrow
I`m giving you my fears and sorrows
Where you lead me I will follow
I’m trusting in what you say

.

Ha en skön dag!

]]> http://levmer.wordpress.com/2009/11/05/dags-att-borja-leva/ Thu, 05 Nov 2009 16:51:34 +0000 Lina http://levmer.wordpress.com/2009/11/05/dags-att-borja-leva/

Det här är Livscoaching:

Nu får jag säga som Gaia och slå knytnäven i handen: Nu har jag fått nog! Nu har jag haft blödningar i 3 veckor och 3 dagar och eftersom de på MVC ger fullständigt fan i det och eftersom jag håller på att bli galen av oro för att det aldrig slutar så har jag bestämt mig för att sluta äta cerazette och se om det slutar då.

Det blev ingen blondering i dag, istället så blev det en panikångestattack och en tupplur. Det är ju lagom kul när man ska behöva vara så orolig att man inte ens klarar av att sitta still på en stol medan någon blonderar håret på en.

Det blev iaf en tur till kyrkogården. I minneslunden där så står det: Lär oss betänka huru få våra dagar äro. Vilket jag tycker är väldigt vackert. Jag önskar verkligen att jag kunde sluta upp med att oroa mig för framtiden och för att dö när det ändå tidsnog inträffar oavsett om jag vill det eller ej. Jag önskar så innerligt att jag kunde leva för nuet och leva som om varje dag vore den sista istället för att slösa bort den lilla tid jag som människa har här på jorden. Varför låter jag mig själv förstöra denna underbara tid med oro och stress? Det är ju vansinne! Jag måste lugna ner mig och försöka att leva istället för att gå runt som en zombie och vara rädd för allt. Jag vill inte ligga på min döddsbädd när den dagen nu kommer och tänka: oj, då jag glömde visst bort att leva.

“Du har verkligen ett hjärta av guld och är så otroligt hjälpsam, men varför försöker du ständigt hjälpa de som inte förstår? Du kunde med din kapacitet och inteligens kunna jobba med att hjälpa och få något för det istället! Men du försöker och försöker hjälpa sådana människor som varken kan eller vill ta emot det du ger så att du slutligen fördärvar dig själv! Varför?”

Så sa en vän till mig och visst har hon rätt!
Jag har bara så sjukt svårt att låta bli att ge! Känner jag att jag kan göra något bra för en annan med de medel jag har så gör jag det!
Jag vet att en del i det närmaste utnyttjar min givmildhet riktigt illa, men jag har lik förbannat så jävla svårt att sluta vilket jag verkligen borde, men jag kan inte!
Jag vill andra jag bryr mig så väl och kan jag förbättra deras tillvaro om än så lite så vill jag det!
Det krävs mycket för att jag skall sluta och det är nog först när jag blir riktigt sårad eller helt enkelt bränner ut mig som jag ger upp! Men i vissa fall inte ens då!
Jag måste försöka sluta med detta och sätta bättre och sundare gränser!

Jag mår dåligt av att aldrig få något tbx känner jag nu! Jag orkar inte mer!

Nu skall jag se till att må bättre och återfå kraft!

Jag har haft tid till att tänka mycket det senaste och tid att känna!

Jag insett att en del människor som man tror på och litar på inte alls går att lita på. Att händelser skapar en ny människa och att gamla värderingar försvinner som om det vore att måla om hemma!
Att egoism är större än jag vågat tro! Och att det i det närmaste tar bort all empati.
Synen på rättvisa, hänsyn och medmänsklighet förvrängs totalt när vissa människor inte förstår.
En del förändras för att de hamnar i olika faser som de inte förstår, och inte försöker förstå. Andra för att de fastnat i dessa faser och inte tror sig kunna ta sig ur!
De övertygar sig själva istället att de mår bra och förändras totalt till en människa som blir ytlig!
De tycker synd om sig själva eftersom egoismen tagit över, men de ser det inte så.

Det finns tusen saker jag tänkt på och som jag inser att jag har “problem” med!
Jag har märkt att jag kan hitta tjejer utan problem, men en människa har förstört min tro på människor så mycket att jag ständigt misstänker dem!
Det beror på att denna människa sade sig vara det ärligaste som fanns, slutligen visade sig kunna ljuga och svika utan det minsta problem! Vem skall man våga tro på efter något sådant?
Även om den människan är borta för gott så lämnade hon spår!

Jag träffade en tjej som jag kände jag ville leva med, men sedan kände att jag inte kunde! Skälet är ointressant.
Men det som det innebar för mig är tyvärr något helt annat!
Jag inser att jag har stora krav på tjejer jag träffar, inte alls orimliga, men det gör att jag ratar de flesta utan att ge dem en chans!
Jag orkar helt enkelt inte!

Jag har kommit fram till ett beslut, men inte när det ligger i tiden! Jag hoppas någon gång under första halvåret nästa år!

Det är drastiskt och dramatiskt, men det är det jag vill nu!

Jag skall försvinna!

Nu äntligen har Aftonbladet fattat det jag fattade för länge sen… och faktiskt bloggade om fenomenet.. Läs här.. Du får gå en bit ner.. men det är den meningen som börjar med “Nu var vi där igen…” Dessutom bloggade jag också om riskerna med solen här..

Cancerfonden säger att var 3:de person i Sverige kommer att få cancer under sin levnad.. och då är det ju bara att ta x antal lappar och skriva på de olika cancertyperna som finns.. och lägga i en låda.. sen sticker du ner handen och drar en lapp.. och så ser man vilken cancerform man får.. vissa cancerformer har fler lappar än andra.. för det är fler som drabbas av bröstcancer.. än hudcancer.. men samtidigt så har hudcancern ökat mer än bröstcancern har gjort… alltså ska det finnas fler lappar med ordet bröst på.. än hud.. och prostatacancer behöver inte kvinnorna dra av.. och inte heller testikelcancer.. samtidigt som männen slipper dra lappar där det står äggstock, livmoder, livmoderhals och slidcancer på… Fast bröstcancer lappen får ligga kvar hos båda könen…

I nästa låda ligger bara ja och nej lappar.. det är om du ska få spridning eller inte.. och den tredje lådan är också bara ja och nej lappar.. det är om du ska dö eller inte..

Så enkelt är det inte tyvärr.. för ingen vet om vi ska drabbas eller inte.. men man kan i alla fall försöka att minimera risken för att man själv ska drabbas.. som att försöka sola med förståndet i behåll.. för vi behöver vårt D-vitamin.. och vi behöver solen.. och när den svenska sommaren regnar bort.. då vill vi ha sol och värme när det är som kallast här.. och då vår kropp absolut inte är inställd på värme..utan på kyla…

Varför inte åka i mitten/slutet av september/oktober.. då fortfarande vår hud är någorlunda brun fortfarande.. och kroppen inte reagerar lika starkt på solen som den gör i december/januari…

Nä.. nu väntar mina moffisar på mig.. och glidlakanet och mitt sköna duntäcke.. (ja, det är från döda fåglar)…

Läs även andra bloggares åsikter om pysan, Aftonbladet, sol, resor, Thailand, fattade, risker, hudcancerm, bröstcancer, prostatacancer, testikel, äggstock, livmoder, livmoderhals, slidcancer, cancertyper, lapp, låda, spridning, metastaser, ja, nej, dö, leva, förstånd, värme, kyla, moffisar, glidlakan, duntäcke

Jag kollade på det första bonde söker fru-avsnittet i morse. Jag vet inte vad som tog åt min men när jag såg Micke började jag gråta.  Jag kom på hur självklart det är för de flesta att dela livet tillsammans med någon. Han hade ju typ aldrig levt med en kvinna och önskade sig en stor och stadig kvinna. Det tyckte jag var fint.

Han blev också så himla glad för breven han fick. Synd att vi inte får följa honom i höst! Han hade helt klart varit min favroit.

Ärr är något som dom flesta av oss har på kroppen, och vissa finns där som inte syns – i hjärtat. Många skäms för sina ärr och tycker att dom är fula, men jag tycker att det är något vacker som visar att man har levt.

Jag har ärr
♥ på näsan. Det har funnits där väldigt länge, ingen kommer riktigt ihåg var det kommer ifrån. Kanske min första cykeltur, kanske från när jag ramlat.
♥ på låret. Jag var på konsert i Tyskland med min pojkvän. Hans kompisar spelade, och mitt i gick vi och några andra av deras kompisar upp på scenen. Där stod vi ett tag och dansade, och när vi skulle gå ner igen råkade någon knuffa in mig i kanten på en högtalare.
♥ på knät. Dehär måste vara det fjantigaste ärret jag har, för det kommer från när jag råkade gå in i en rosbuske.
♥ på smalbenet. Vi hade en liten plan utanför min mellanstadieskola där det ofta spelades fotboll. En gång missade en tjej med fotbollsskor bollen och träffade istället rätt på mitt smalben.

♥ Sen finns det såklart ärr i hjärtat också, från dumma ord och krossade drömmar. Men jag nöjer mig såhär.

Navegando pela madrugada
No mar de palavras
Que me leva pelo mundo
Senti as ondas
De verso me tocarem.
Encantei-me com sua dança
E dancei…
O som das letras que se juntam

Para ler o restante clique no link abaixo e conheçam nosso novo blog

http://www.poemasepensamentos.com.br/2009/10/06/barco/

ESTOCOLMO (Reuters) – Três norte-americanos conquistaram o prêmio Nobel de Medicina nesta segunda-feira pela descoberta e identificação da telomerase, enzima que renova um revestimento na extremidade do cromossomo cujo desgaste natural pode levar ao envelhecimento ou ao câncer.

Elizabeth Blackburn, nascida na Austrália, Jack Szostak, nascido na Grã-Bretanha e Carol Greider ganharam o prêmio de 10 milhões de coroas suecas (1,42 milhão de dólares), afirmou o Karolinska Institute, da Suécia.

“As descobertas… deram nova dimensão ao nosso entendimento da célula, jogou luz sobre os mecanismos de doenças e estimulou o desenvolvimento de potenciais novas terapias”, disse o instituto.

A enzima tornou-se grande alvo dos trabalhos de pesquisa da indústria farmacêutica, particularmente para o combate ao câncer, pois acredita-se que ela desempenha um papel no crescimento descontrolado de tumores.

“Isso tem uma ampla implicação médica para o câncer, para alguma doenças hereditárias e para o envelhecimento”, disse o instituto.

Greider, 48, afirmou que o reconhecimento destacou o valor das descobertas movidas por pura curiosidade.

“Não tínhamos idéia quando começamos que este trabalho seria envolvido com o câncer, mas havia simplesmente uma curiosidade de como os cromossomos se mantinham intactos”, afirmou ela em comunicado.

“Nossa abordagem mostra que, ao mesmo tempo que você pode fazer uma pesquisa para responder uma pergunta específica, você também pode simplesmente seguir seu instinto.”

Colega de Greider, Blackburn foi demitida em 2004 do Conselho de Bioética do então presidente dos EUA George W. Bush por suas críticas pela política do governo norte-americana para as pesquisas com células-tronco embrionárias.

Os três cientistas estavam entre os considerados prováveis vencedores, segundo previsão anual da Thomson Reuters.

Blackburn está na Universidade da Califórnia, em San Francisco, Greider na Escola de Medicina Johns Hopkins em Batimore. Szostak na Escola de Medicina de Harvard desde 1979, atualmente no Hospital Geral de Massachusetts, em Boston.

—

Fonte: Yahoo! Brasil Notícias

Classic Scenes from Classic Films

If I were asked to pick a perfect movie I’d quickly name From Here to Eternity, starring Burt Lancaster and Deborah Kerr. The 1953 drama was adapted from the best selling novel by James Jones, screenplay by Daniel Taradash, and directed by Fred Zinnemann. I consider this film cinema gold from start to finish, but for the sake of brevity I’ll focus only on the relationship between the Lancaster and Kerr characters. Sergeant Warden and Karen Holmes’ love affair is the spine of the story and is introduced and developed by screenwriter Taradash in two perfect scenes, both of which come in the first twenty minutes of the film. Neither of them involve sand, sea or sex — at least not graphic sex.

Of course, anyone who knows anything about vintage movies is familiar with the erotic scene of Sergeant Warden and Karen kissing on the beach, the one with the wave breaking over their bodies. It’s an iconic film image, and the video is very popular on YouTube, even with people who have never seen the movie. Unlike couples in most movies, this wet duo enmeshed in a torrid embrace did not meet “cute.” You might even say they met “ugly,” or at least not very “pretty.” For me, their first scene together, which comes about ten minutes after the opening credits, is sexier than the beach scene by at least a factor of ten. No blatant fireworks, but there are sparks, a subtle display of sexual tension, mixed with an interesting undercurrent of dislike, even distrust. In that short scene there is strong attraction but also implicit conflict between the characters, and conflict, as we know, is the lifeblood of drama. For me, at least in dramatic terms, conflict is sexy. The smoldering and somewhat sarcastic banter between Karen and Warden in the scene foreshadows adultery to come. Karen, we quickly learn, is married to Warden’s commanding officer.

I’ve transcribed the two scenes by using a combination of Daniel Taradash’s second draft script, which I found on the Internet, and the movie. Both scenes as shot differ somewhat from the script, and I’ll point out how the first one is changed after we read it. In that first scene we discover Sergeant Warden in front of the company supply room talking to Leva, the supply clerk (as played by Mickey Shaughnessy in a great character rendering). They watch as Karen arrives in the area looking for her husband.

LONG SHOT KAREN HOLMES FROM WARDEN AND LEVA’S ANGLE as she walks toward them. She is at a considerable distance. Karen is about thirty. She wears a sweater and skirt. She is aware the men are studying her.

MEDIUM CLOSE SHOT WARDEN AND LEVA watching Karen.

LEVA : Shooish! — her and them sweaters.

LONG SHOT KAREN FROM WARDEN AND LEVA’S POV as she continues toward them. Warden’s and Lava’s voices, loud at first, get softer and softer the nearer Karen gets to camera. At end of the shot, as she is only a few yards away, they are practically whispering.

WARDEN’S VOICE: I’ll bet she’s colder than an iceberg . . .

LEVA’S VOICE: Not her, Top, she knows the score like I been tellin you.

WARDEN’S VOICE: (sarcastic) Is that right?

LEVA’S VOICE: Listen, not around here, but I was back at Fort Bliss with Holmes. I heard plenty about this lady then. Plenty.

WARDEN’S VOICE: You did, huh?

LEVA’S VOICE: Okay, not me — but I know some of them she played ‘round with, so don’t tell me.

WARDEN’S VOICE: I ain’t tellin you. You’re tellin me.

Karen stops a few paces from camera.

KAREN: Good morning, Sergeant.

WARDEN: Morning, ma’am.

MEDIUM SHOT. Lava watches, listens avidly but discreetly in background. During the dialogue, Karen seems irritated by Warden, who looks at her coolly, appraisingly, physically.

KAREN: I’m looking for my husband.

WARDEN: Captain Holmes just went in town, ma’am. On business.

KAREN: Oh. He was to have left some things for me; do you know anything about them?

WARDEN: No I don’t, ma’am. Anything I can do for you?

KAREN: No, thanks.

WARDEN: I’d be glad to help. Ma’am.

She makes a slight move to go, then pauses.

KAREN: My husband’s been telling me a lot about you, Sergeant. He says you’re very efficient.

WARDEN: Yes, ma’am.

KAREN: What is it that makes you so efficient, Sergeant?

WARDEN: I was born smart, ma’am.

Karen laughs suddenly, quietly.

KAREN: I love that. Well goodbye, Sergeant.

Karen turns and walks back toward her car. Warden and Leva watch her. When she is out of earshot Leva speaks.

LEVA: Man, she sure is one, ain’t she?

WARDEN: One what?

LEVA: One woman.

WARDEN: (unconvincingly): I’ve seen better.

As performed, the first scene in the movie between Karen and Warden differs only slightly from the Daniel Taradash second draft script. Most of the tweaks involve a word change here and there, changes that perfectly sharpen and clarify the dialogue between the characters. The first scene is an excellent example of what experts agree are the three things an effective dramatic scene should do: Advance the story, develop (deepen) character, and establish (and/or deepen) conflict. I would add a fourth thing. A good scene should also “entertain.” The entertaining aspect may be the result of the quality of the writing or the performances or, as in this case, a combination of both. In From Here To Eternity I believe we’ve given all four elements in just about every scene throughout the movie — and that, in my opinion, is what makes it a great film.

Scene two between Sergeant Warden and Karen also has several departures from the draft script. These changes are more extensive. In fact, several lines of dialogue are cut from the end of the second draft version. I’ll talk a bit more about that after we’ve read the scene as filmed, which comes at about the twenty minute point in the movie:

EXT. BACK PORCH OF HOLMES’ HOUSE. DAY. MEDIUM CLOSE SHOT WARDEN standing outside in the rain. He wears a GI rain hat and coat. He pauses, then knocks briskly on the door of the screened porch. Karen opens the kitchen door onto the porch. She is in shorts and a blouse.

KAREN: Well, if it isn’t Sergeant Warden. You better step inside or you’ll get wet.

INT. PORCH OFF KITCHEN – DAY MEDIUM SHOT She opens the screen door and he steps onto the porch. He removes his rain hat, shaking off the raindrops.

WARDEN: I am wet.

KAREN: If you’re looking for the captain, he isn’t here.

WARDEN: (taking the long chance) And if I’m not looking for him?

KAREN: (unsmiling) He still isn’t here.

WARDEN: (quickly) Well, I’m looking for him. Do you know where he is?

KAREN: I haven’t the slightest idea. Perhaps he’s in town on business. That’s the way you put it the other day, isn’t it?

WARDEN: (fishes in his pocket, brings out papers) I got some papers it’s important for him to sign.

KAREN: (turns) I’ll try phoning him at the Club. Maybe he’s there.

WARDEN: Don’t do that. I never like to disturb a man when he’s drinking. I could use a drink my self. Aren’t you going to ask me in?

Karen finally smiles, faintly. She goes into the kitchen, leaving the door open. Warden follows her.

INT. KITCHEN HOLMES HOUSE – DAY MEDIUM SHOT The kitchen is small and undistinguished.

KAREN: (gestures): The liquor’s there, Sergeant — in the cabinet.

Warden takes a whisky bottle from the cabinet and pours a straight, stiff drink, puts the bottle on the table. He puts the papers down and drinks. Karen leans against the sink counter.

KAREN: You’re taking an awful chance, you know. My maid is liable to be home any time.

WARDEN: No she won’t. Thursday’s her day off.

KAREN: You think of everything, don’t you, Sergeant?

WARDEN: I try. In my position you have to.

KAREN: (goes to table and picks up the papers) Are these really important?

WARDEN: Yes. But not important they get signed today. Tomorrow’s okay.

Karen suddenly, deliberately, rips the papers in half, then crumbles and throws them into the wastebasket.

WARDEN: I got copies at the office, so it won’t be much work to fix them up.

Warden’s control has begun to affect Karen’s now. She is losing her poise.

KAREN: That’s what I like about you, Sergeant. You have confidence. It’s also what I dislike about you.

WARDEN: It’s not confidence, ma’am. It’s honesty. I just hate to see a beautiful woman goin all to waste.

He moves close to Karen, is on the verge of embracing her. Greatly tempted but greatly disturbed, she turns away. During her monologue she pours herself a drink. Her tone is no longer brittle. It is bitter.

KAREN: Waste, did you say, Sergeant? Now that’s a subject I might tell you something about. I know several kinds of waste, Sergeant. You’re probably not even remotely aware of some of them. Would you like to hear? For instance — what about the house without a child? There’s one sort for you. Then there’s another. (Karen takes a drink) You’re doing fine, Sergeant. My husband’s off somewhere, it’s raining outside, and we’re both drinking now. But you’ve probably got one thing wrong. The lady herself. The lady’s not what she seems. She’s a washout, if you know what I mean. And I’m sure you know what I mean.

WARDEN: You gonna cry?

KAREN: (turning away): Not if I can help it.

Warden takes a drink and puts the glass down on the table, hard enough for her to hear.

KAREN (turning back to him): What are you doing?

WARDEN I’m leaving. Isn’t that what you want?

KAREN (slowly) I don’t know, Sergeant. I don’t know.

They stare squarely at each other, both puzzled and a little afraid of their emotions. This is something neither had counted on. He goes to her and they kiss. Music up. The camera pulls back and out the window, into the rain.

FADE OUT

Now that’s one sexy scene, the sexiest in the movie, in my opinion. It’s much more erotic than that sea-soaked episode on the beach, the one that everyone remembers. Toggling back and forth between the second draft script and my tape of the movie was a revelation. I came to appreciate even more the writing skills involved, but also the contributions to the project that Kerr and Lancaster make — how subtly the nuance of facial expression, gesture, and body language communicate and reinforce emotions only hinted at on the page.

And remember that section of dialogue I mentioned that was cut from the second scene — removed either by the screenwriter in a later draft, or perhaps by the director as he shot the movie? In the Daniel Taradash second draft there was no kiss. In its place there is the following exchange, which comes after Karen says, “I don’t know, Sergeant. I don’t know.”

WARDEN: I know a beach near Diamond Head. Nobody ever goes there. The cars on the highway pass above and they never know it’s there. You feel like you used to feel when you were a kid, hiding by yourself in a cave, watching the others hunting you.

Karen turns, goes to the sink, puts the whisky bottle back in the cabinet.

KAREN: Maybe . . . why not?

WARDEN: How about Payday?

KAREN: You don’t have to spend money on me, Sergeant.

WARDEN: I just like to have some on me when I take out a woman. Can you get away?

KAREN: Maybe.

Warden grins. He goes to the door to the porch, pauses there.

WARDEN: I’ll be in Kuhio Park. Say, nine o’clock. Payday.

Karen leans back against the sink, watches him go out to the porch. A moment later the sound of the door is heard as he leaves. She turns on the faucet, starts to rinse the glasses they have used. Suddenly she turns the faucet on full force, watches it pound into the sink.

FADE OUT.

What is wrong with this second draft version of the scene? A more apt question is, What’s right with it? Take the blatant symbolism of the faucet water pounding into the sink, that’s downright corny. And the dialogue is too explicit, from Warden’s crude planning of their first “date” and it’s useless (to the audience) details. It’s all pure exposition that lacks even a suggestion of emotional nuance. Nothing is left for us to think about. Worse still, we feel nothing. We have been talked down to, led by the hand (nose) so that every thing is made perfectly (awfully) clear. Basically, we are disrespected and our intelligence is demeaned. We are insulted by being given TOO MUCH DIRECT INFORMATION.

You don’t have to be a professional screenwriter to figure out which of the two versions of that second scene between Karen and Sergeant Warden is best. It’s simple. The cuts and word changes made by the screenwriter and/or the director, enables us to connect to the story in a personal way. The same is true for the complete film. Throughout we are shown, not just told. We are allowed to feel our way into figuring it out for ourselves. The filmmakers permit us to collaborate in the creative process, and that’s what makes these two scenes — and the rest of the movie, all of which is treated with the same artful craft — so powerful. As I say, it’s a perfect film.

Copyright © 2009 Jim Sizemore.

If you have a classic scene from a classic movie that you’d like to share with the world, write it up (500-1,000 words) and send it along to jimscartoons@aol.com. I’d like to consider it for publication on the blog. Failing that, I’d at least like to know what you think of my choice in this case, pro or con.