Halloween feestjes geven zorgt ervoor dat ge af en toe eens door de donkere krochten van uw harde schijf moet wroeten. En dan komt ge leuke, fucked-up dingetjes tegen. En dan staat dat plots op repeat voor de rest van de avond.

Ik denk trouwens dat ik als Pipi Langkous naar mijn eigen Halloween feestje ga gaan… is er iets dat ik dan zeker niet mag vergeten aandoen? Behalve de staartjes in mijn haar? De aap heb ik vervangen door één van mijn ratten die Chinees gevrijwiligd had… Oh ja Bellun, you will ^-^

aaaaaah, dees was te lang geleden!

Yesterday my friend and talented musical colleague Will Hughes put up a recent interview he did with me on his awesome music blog Life is Music.  Will and I go way back to middle school when he was one of the managers on the football team in 7th grade and he kept me company when I sat on the bench.

Anyway, he was kind enough to ask me some really fun questions about music, gear, and playing and I’m planning on interviewing him soon.

If you’ve got the time and you’re bored enough to want to read all about me, check it out..

Afgelopen vrijdag en zaterdag is het er nog eens van gekomen om naar Rock Zottegem te gaan. Voor velen waarschijnlijk een nobele onbekende, voor mij een festival waar ik toch ieder jaar probeerde bij te zijn, maar de laatste drie jaar is dat helaas misgelopen. Ik durf zelfs niet meer in het archief kijken welke coole bands ik gemist heb.

Anyway, dit jaar moest en zou ik gaan en ‘t is verdorie nog gelukt ook. Op kosten van Studio Brussel zowaar. Mijn twee combi tickets heb ik dan met plezier doorverkocht en mijn weekend kon niet meer stuk natuurlijk. (En de printer, volgende op de lijst van “voor te sparen dingen” is ondertussen al besteld )

Wat viel er dan wel te zien op Rock Zottegem dat het vermelden waard is? A Brand onder andere, die zoals altijd een degelijke set gespeeld heeft (altijd = ‘k zie ze nu voor de tweede keer, heb ze 3 of 4 jaar geleden op De Nachten gezien alwaar ze een meer dan deftig optreden gaven). Na A Brand speelden De Heideroosjes, ook al een strakke set, met wel wat meer interactie met het publiek dan bij de eerstgenoemde. Ze speelden zelfs Seek & Destroy van Metallica, waarbij iedereen helemaal los ging natuurlijk.

De Heideroosjes

Toen kwam eindelijk de band waarvoor ik was gekomen: Apocalyptica. Ze hebben wellicht al talloze keren op Graspop gepeeld, maar ik had ze dus nog nooit live aan het werk gezien en ik moet zeggen: dit was mijn muzikale hoogtepunt van RZ09. Hoe die kerels op hun cello’s spelen en hoe die compleet opgaan in hun muziek is echt veel te zalig. We stonden dan nog eens goed vooraan, wat alles nog leuker maakte.

Apocalyptica: gaan met die cello!

Alice Cooper was waarschijnlijk het muzikale en visuele hoogtepunt voor heel veel mensen in de tent, mij deed het niet zo veel. Al zullen mijn super pijnlijke heupen en onderrug (resultaat van een hele dag op u tippen te staan daar alle mensen groter dan 1m90 de onweerstaanbare drang hebben om heel erg letter voor mijn neus te gaan staan) daar wel voor iets tussengezeten hebben. ‘t Was ook iets te veel show voor mij, al zullen de fans dat wel tegenspreken, maar doe mij maar gewoon een lekker optreden met mannen die weten hoe ze een gitaar of een cello moeten aanpakken en een zanger die zijn alles staat te geven op het podium. Mooiste moment in de Alice Cooper show was dan toch wel het stuk waar hij zichzelf laat ophangen. ^-^

Meneer Alice Cooper (met de wandelstok die hij in het publiek gegooid heeft)

Enthousiaste Alice Cooper fans

Op zaterdag begon mijn festival dag met De Jeugd van Tegenwoordig. Ik was superenthousiast naar dat optreden getrokken, om twee redenen: ten eerste had ik de beelden van hun optreden op Werchter gezien en dat zag er dik in orde uit. Die kerels amuseren zich gewoon op het podium en daar hou ik van. Ten tweede had ik net een leren vest gekocht gekregen (van de mama!), iets dat sinds 2003 al op mijn verlanglijst stond, dus mijn dag kon niet meer op. Ik hoefde niet eens meer iets te zien, me was happy. ^-^

Het optreden van De Jeugd.. viel helaas een beetje tegen. Ze raakten maar heel moeizaam op gang. Ze waren nochtans enthousiast, riepen het publiek de hele tijd op om mee te doen, maar de liedjes die ze hadden gekozen waren een beetje naar de saaie kant op. Pas bij de echte hits en liedjes met meer een up-tempo kwam het publiek los en pas bij de bisnummers was echt iedereen mee. Ze hebben dan ook een beetje over tijd gespeeld (min of 10). Echt een beetje jammer.

De Jeugd van Tegenwoordig, een dieseltreintje dat telkens opnieuw stilviel.

De volgende band die we gezien hebben was Therapy?. We stonden goed vooraan, wat bij zo een stevig concert altijd extra leuk is (al heb ik het niet zo op mosh pits die vlak naast mij ontstaan). De kerels van Therapy? waren echt super sympathiek, heel de tijd tegen het publiek bezig, zeggen van welke plaat welk liedje komt en ze genoten zichtbaar van het enthousiaste publiek. Ieren zijn zo fun hé ^-^ ‘k Moet wel eerlijk toegeven dat mijn Therapy? kennis amper verder gaat dan Diane en Die Laughing, maar dankzij dit concert zal ik waarschijnlijk wel nog eens de moeite doen om een en ander te downloaden om een cdtje te kopen in de Mediamarkt.

Leuk extraatje aan het Therapy? concert: de drummer die zijn drummsticks in het publiek kegelt. Richting ons. Geen kat die ze zag aankomen. Het vriendje dat plots naar beneden dook. En toen heel blij met een drummstick stond te zwaaien. Waarna ik die rest van de middag angstvallig met mijn leven bewaakte, want verlies zou gestraft worden met nooit te verkrijgen vergiffenis…

Therapy?: Award voor de meeste sympathieke band op RZ09

Enthousiast Therapy? publiek

Na Therapy? heb ik (schande, I know) Michael Franti&Spearhead gemist. Ik was nocthans van plan om die te gaan kijken, maar de biertent was zo cosy en de frietjes riepen.. Aan de knuffels die hij uitdeelde aan een enthousiast publiek na de show was echter we te zien dat het een super goed optreden was geweest. Hopelijk komt hij ooit nog eens terug.. Het enige wat ik wel nog gezien heb die avond zijn The Pretenders, maar ook dat was een paar maten te saai pour moi.

‘k Zit net met zo een gekend liedje in mijn hoofd en de BF does not know it. Hoe kan je nu Set it Off van Peaches niet kennen? Al kende ik ook de titel niet en wist ook totaal niet meer van wie het was, maar komaan, dat deuntje is toch gekend, neen? Mijn zang/neurie capaciteiten zijn nu ook niet zo slecht dat ik het onherkenbaar zou vervormd hebben..? Omdat het nu toch door mijn hoofd spookt, moet het ook in jullie hoofden nagalmen voor de rest van de avond. Enjoy!

Peter Jacques Band – The Louder

Det känns som det inte finns nån ände på listan över låtar som jag har att välja bland. Istället så växer den hela tiden med ett par “nya” låtar för varje låt som jag har med i ett inlägg. Fattar inte riktigt hur man hunnit med att lyssna till all den här musiken genom åren. Så här mellan tummen och pekfingret så rör det sig om ca 10.000 låtar som man kan i ryggmärgen så att säga. Det är alltså låtar som jag kan artist och titel på som ett rinnande vatten. Väck mig mitt i natten och spela en snutt av valfri låt och du kommer garanterat att få ett svar. (Kommer säkert att få äta upp det uttalandet)

Sen kommer alla mer “vanliga” hits å annan musik som man utsatts för och då kan vi nog tiofaldiga antalet fast då är det risigare med att pricka artist och titel vid avlyssningen. De 10.000 låtarna jag talat om först och som sitter i ryggmärgen är för övrigt min egen favoritmusik vi talar om, och det är då mest disco, funk, house, techno å annan sån musik som man kan dansa till.

Nog om detta, nu ska jag istället ta med er på en liten utflykt i Västervik 1980. Vi ska ta oss en promenad från Stora torget upp till Mayday helt enkelt. (För läsare som inte vet vad Mayday är föreslår jag en läsning av sidan “Om” på bloggen samt en titt på tidigare inlägg.) Nu åter till vår utflykt 1980. Föreställ er en varm sensommarkväll och klockan har precis krupit förbi 21-snåret då vi börjar vår promenad. Humöret är på topp och vi ser fram emot en helkväll med dans, flörter och span efter den där söta tjejen/killen som vi suktat efter så länge.

(Klicka på bilden för att se en förstoring)

Mayday Club låg i en gammal bilhall uppe i Allén vid infarten till Västervik helt enkelt. Det var nog en klok idé att lägga ett sådant ställe på en plats där det inte fanns alltför många grannar som kunde klaga. Nackdelen var att det var en bit att traska, det var lixom aldrig läge att ta med sig cykeln när man skulle på disco utan det var transport till fots som gällde.

Men om vi börjar vår lilla promenad vid Stora Torget så har vi först uppförsbacken längs Storgatan att avverka. Den leder oss sedan förbi kyrkogården och stadsparken som flankerar gångvägen på var sin sida. Vi kommer så fram till Corner som finns än idag och som vuxit till sig rejält jämfört med när de öppnade i slutet på 70-talet. För den som inte är så bevandrad i Västervik kan jag berätta att Corner är Sveriges bästa hamburgerrestaurang. De har helt enkelt Sveriges godaste hamburgare och de smakar än idag likadant som de gjorde 1980.

Ska vid tillfälle ta och fördjupa mig i ämnet Corner tror jag och se om man kan få till nåt intressant blogginlägg av det hela. Men nu fortsätter vi vår vandring upp mot Mayday och vi har nu klarat av den långa backen från Stora Torget och passerar Shell-macken som finns än idag. På andra sidan Allén ligger det radhusområdet där jag bodde under min tonårstid och fram till jag flyttade hemifrån i slutet av 80-talet. Nu har vi så en lång raksträcka framför oss som kantas av bostäder, äldreboende och så småningom korsar vi Albert Tengers Väg.

Efter ännu en bit av bostäder och gammal industrimark så är vi framme vid Skotten som ligger på höger sida. Det är nu som det hela börjar bli intressant. Vi kan nämligen i fjärran höra ett svagt dunkande, men det går ännu inte att urskilja vad det är som dunkar.

Dags att byta illustration och gå över till en lite mindre karta som beskriver den sista biten fram till Mayday.

(Klicka på bilden för att se en förstoring)

Har i något tidigare inlägg berättat lite om Skotten. Det var KF’s lågprisbutik och var en av de första lågprisbutikerna i Västervik. Där Skotten då låg ligger nu en leksaksaffär som heter Janne Banan. Skotten i sin tur håller numera till i en nybyggd livsmedelslada som ligger där Volvo (Karlbergs Bil) låg på den tiden.

Men för att återgå till vår lilla vandring anno 1980 så har vi lite drygt hundra meter att gå från Skotten fram till Essomacken (numera Statoil) och det är nu det börjar hända saker. Man kan nämligen börja ana vad det är som dunkar på avstånd och diskussionen om vilken låt det är som spelas är i full gång. Efter en liten bits promenad, i höjd med Volvo (Karlbergs Bil) så är saken biff, det är den här gamla favoriten som lockar stadens ungdomar likt flugor kring en saftindränkt sockerbit en varm sommardag.

Diana Ross – Upside Down

Ja, det är inte så länge sen jag hade med den här låten men idag är den med för att illustrera själva upplevelsen på vår lilla promenad.

Nu är det inte så långt kvar och vi är nu alla ivriga att komma fram till målet då vi passerar AB Bil & Gummi (Opel), Engströms Bil (Volkswagen, Audi) för att så nå fram till målet Mayday Club.

I början var Entrén på baksidan av den f.d bilhallen där Mayday låg, men senare kom den att flyttas till framsidan, men det var om jag inte minns fel efter att stället bytt ägare och namn till Life Is Music.

Nåväl, vi är nu framme vid vårt mål och har traskat lite drygt 1,6 km sedan vi startade från Stora Torget. Hade vi startat uppe i Allén, kring kvarteren där jag bodde på den tiden, hade sträckan slutat på dryga kilometern. Men nu när vi är framme så återstår bara att passera det nålsögat som består av entrévärdarna.

Som tur är så är de på gott humör idag och bryr sig inte om att kolla ålder eller hänga upp sig på nån annan detalj som kan förvandla kvällen till ett rent fiasko för vårt sällskap. Så nu är det bara att ta de sista stegen in i drömmarnas palats och låta oss förföras av det massiva ljudtrycket från de två jordbävningshornen, signerade Cerwin Vega, och bländas av den stora ljusrampen som hänger över dansgolvet. Kvällen är vår och allting är möjligt!!!!

Vill avsluta med att be om ursäkt för den namnförvirring som uppstått vad gäller bilhandlarna som avhandlas längs vår promenad. Har inte varit riktigt konsekvent där då jag kallat Karlbergs Bil för bara Volvo medan övriga bilhandlare fått stå med sina firmanamn utan vidhängande bilmärken. Men jag har i alla fall i texten försökt reda ut det hela så gott det går.

Nu ser vi istället fram emot en riktig helkväll på dansgolvet, och vem vet, kanske man kan få dansa en tryckare med den där söta tjejen/killen som man spanat på så länge?

Tjillevippen

notbugs

Sound straight from the twilight
Has me up all night
I can’t fall asleep ’cause I keep thinking of you
And I saw a shadow outside my window and it’s you.

[Chorus]
All my sorrows flew away
Hush, keep quiet, hear me say
I don’t ever want you to go
Please stay
With the moonlight dancing free
And there’s no one but you and me
There’s no reason to go astray
Please stay.

Making up a story
It’s the way you’re looking at me
If you think that this is funny, it’s just you.
Try and think about it,
If you’re heart is closed don’t lock it,
Keep your keys back in your pocket,
Think this through.

[Chorus]
Please stay with me
Just stay with me
and I will take you to Foreverland
Just stay

musik…

smua orang pasti suka musik… yah, walopun pasti juga selera masing-masing berbeda… musik itu bahasa universal, sama seperti senyum… musik itu seperti bahasa yang dimengerti semua orang… bagi saia pribadi, musik itu jiwa… musik itu dunia dimana saia tinggal… musik itu saia… walaupun saia sama sekali ngga bisa main musik… tapi saia, dan semua orang di dunia ini, pasti mengerti musik… dengan interpretasi masing-masing…

saia pribadi suka hampir semua jenis musik… pop, rock, jazz, r n b, classic, hip hop, rap, alternatif, tardisional, sampe dangdut saia suka… tapi saia paling suka musik-musik easy listening yang cenderung mellow dan mengalun… lagu-lagu ballads lah… saia juga suka musik yang bercerita… musik yang jujur… musik dengan lirik-lirik dan melodi-melodi yang sederhana yang menjadikannya mudah dimengerti…

kalo cerita musik, mungkin ngga akan ada habisnya… jadi kita cerita tentang fotonya aja ya…

foto ini diambil di nav family karaoke… waktu itu, kita ketemuan sehabis masing-masing selesai pkp [praktek kerja profesi], dan kebetulan juga temen saia yenny -udah lama ngga ketemu- ada di bandung… sperti biasa, ini diedit di picnik.com… saia pake efek soften n cinema scope, juga efek orton-ish yang disamarkan… konsepnya, karna di karaoke box, jadinya ya kepikirannya musik… trus saia tambah-tambah aja gambar not balok…

kalo buat caption-nya sendiri… yang kepikiran waktu itu adalah kita semua punya lagu favorit masing-masing… ato paling ngga, punya lagu yang disuka n ga suka… punya lagu yang hafal n ga hafal… jadinya dari situ kepikiran tentang captionnya… “sing your own song”… kalo caption “life is music” si emang menurut saia, musik yang bagus itu adalah yang bercerita tentang hidup secara jujurr… dan hidup yang saia impi-impikan juga adalah hidup yang seperti musik… mengalun indah dari awal sampai akhir…

-my nest, sebelum packing buat pergi ke bandung-

Hi,

Can you ever imagine how life would be if there were no such wonderful thing called music? For anyone, anywhere in the world, music is a part of life and a very important thign which is more often neglected without understanding its importance.

Music in some places of the world is seen as a very traditional feature and is used as a powerful tool to express thoughts,feelings,emotions and sometimes revolutions. A simple music would be more powerfull than thousand strong words just spoke from someone’s mouth. Music is something which is there in this world, probably 500 years before we were all born. It is still something which is very important in our day to day life.

It is a proved fact that a small part of your brain corresponds to a rhythmic music all the time from birth to death. Without even recognising people do keep beating the music or singing something all the time. But as i said it is just not considered to be a major part of the day to day life.

For me, music is life. I cant even think of a day without my playlists.

Net terug van de platenboer met gezonde groenten: de nieuwe ‘Switch‘ (volume 12 alweer!) en ‘Life is Music‘, een cd-box met maar liefst 100 schitterende songs uit 25 jaar Studio Brussel.

En omdat ik het promofilmpje niet tot hier krijg, bied ik jullie perzikken aan. Eén van de lekkerste nummers van de box.

Smakelijk.

Uslyszane (stubru), obesmiane, przekazuje:

“- Ile powinna wazyc tesciowa, jaka jest jej idealna waga??

- 5 kg wlacznie z urna.”

(po czym nastapilo niesmiale haaahaaaaaa…….. )