Minns ni Ms. Gone, som tyckte att jag var en ärkeskurk som flyttat 16 km och numera utsätter dottern för 35 minuters pendling, enkel resa? Och som tyckte att lösningen var att göra mig till helgpappa?

Gissa vad hon har kommit fram till att hon själv behöver göra?

Flytta fem mil härifrån, rätt ut på landet, minst 1 timme och 28 minuters bussresa härifrån (och då räknar jag bara från hållplats till hållplats). Oftare ändå tar resan drygt två timmar. Lustigt nog innebär konceptet också att hon gör mig till helgpappa.

Någon som har ett förslag på vad det gör henne till?

Andra bloggar om: gemensam vårdnad, faderskap, ansvarstagande

Vad är det viktigaste i ett förhållande? Sex? Humor? Trygghet? Pengar? Trohet?

Lojalitet, säger min engelske vän som aldrig klarat mer än fyra år med någon.

Och visst är det så, säger jag som stannade i 22. Det kan gå till överdrift också, men så länge man stannar tillsammans måste lojaliteten vara total.

Kanske är det just bristen på lojalitet som gör mig så upprörd över vad som inträffat med Ms. Gone, som nu uppenbarligen valt att skita fullständigt i hur jag skulle ta förslaget om att göra mig till helgpappa, som lika uppenbart skiter i hur jag mår efter att blivit förnedrad i hennes hem, och som på okänt sätt lyckats göra sig själv immun inför tanken på hur dottern skulle må av att inte ha vardagskontakt med mig – priset för det i mammas ögon himmelska målet att dottern skulle slippa pendla. Drygt 30 minuter från dörr till dörr.

It ain’t gonna happen.

Ja, jag vet att jag skulle släppa det där, att jag skulle sluta delta i hennes dumheter. Och det är över, men det betyder inte att tanken inte fortfarande behöver bearbetas. Tanken på att lojaliteten med det vi fortfarande har, och alltid kommer att ha, tillsammans, gemensamt: föräldraskapet; att hon valde att förråda det kan jag omöjligen acceptera; kan jag inte förlåta.

Och ändå känns det som om det är mitt misslyckande … Och jag kan inte släppa tanken på hur relativt enkel mina egna föräldrar gjorde min barndom trots sitt eget misslyckande att hålla ihop sitt äktenskap. Aldrig att jag behövde ens fundera på vem jag skulle vara solidarisk med. Å andra sidan har Ms. Gone inga sådana förebilder. Tvärtom: det hon sett är manipulation, maktspel och intriger. Från hennes första medvetna år.

Fast ända tills nu har jag trott att hon inte tänkte nöja sig med att gå i deras fotspår. Jag har beundrat hennes vilja till motstånd mot det arvet, och det är en bitter besvikelse att se henne ge upp inför tyngden i det. Är det kanske detta som är arvssynden?

Andra bloggar om: lojalitet, förhållanden, skilsmässa, arvssynd, föräldraskap, intriger

Dottern, elva år, har fått dator (möjligen för att föräldrar, syskon et konsortes ska slippa få sina maskiner ockuperade) och uppenbarligen funderat en stund.

“Pappa, vad hade du för dator när du var liten?”, frågade hon häromdagen.

“Äh …”, svarade jag medan jag funderade på ett lämpligt, skonsamt svar. Det gick inte. Det fick bli sanningen i stället: “Jag hade ingen dator när jag var liten. Det fanns inga.”

Dottern var inte nöjd med svaret. Det gick liksom inte in. “Hurdå fanns inte?”

“Fanns inte! Skrivmaskin fanns.”

Ögonbrynen åkte ännu högre upp, men det som utlöste det stora fnisset var mitt försök till uppdatering, när jag tillade att den åtminstone var elektrisk.

Andra bloggar om: dator, datorer, skrivmaskin, utveckling, generationsklyftor

Att dänga oskyddade tår i ett bordsben är inget roligt, och Lilla Djungelkatten tittade storögt på mig när jag plöjde igenom hela katalogen av fula ord på full volym. När jag några minuter senare dängde samma tår i samma bordsben igen närmade hon sig försiktigt, och när jag gjort slut på svordomar och invektiv la hon handen på min framåtböjda rygg och frågade “pappa, hur är de egentligen?”.

Älskade unge! Skönt att du inte blev rädd åtminstone.

Andra bloggar om: barn, omtanke, tår, smärta, svordomar

Jag är halvtidspappa, och varje kväll när dottern är här nattar jag henne med klining på ryggen och prat om vad som förevarit under dagen. Det är guld, och är jag inte så utmattad att jag somnar med handen på hennes rygg så brukar hon protestera när jag pussar henne på huvudet och reser mig för att gå.

“Bonus, pappa”, säger hon och vänder på sig och så får jag klappa henne en stund på magen också innan hon släpper iväg mig.

Bonus för mig, säger jag!

Andra bloggar om: pappa, dotter, nattning, ritualer, bonus

Varför är du pappa, Pappa, frågar Lilla Djungelkatten vid frukostbordet där hon sitter och försöker begripa hur vuxenvärlden fungerar.

För att man blir det när man får barn, säger jag, och det är alldeles underbart. Du anar inte hur härligt det är att ha barn.

Hon tittar upp när jag kysser henne på huvudet.

Lite senare ringer barnens mor, Ms. Gone, mitt ex, till jobbet och är vansinnig för att Prins Charmig dykt upp försent i skolan. Jag fattar ingenting, eftersom han så sent som i går kväll sa att han inte skulle börja förrän vid lunchtid.

Det var uppenbarligen inte korrekt och jag påpekar att jag ska ta itu med drönaren i kväll, inte minst eftersom han sedan kom hem skitsent. Men det går inte in, och Ms. Gone kör varv efter varv med aggressiva utfall mot prinsen, och mot mig, trots att jag flera gånger upprepar att vi är överens och ska ta itu med honom. Till sist får jag ryta i telefon för att få stopp på henne. Och jag liksom anar hur kollegerna drar efter andan utanför dörren.

En stund efteråt kommer Lejonklon in och undrar vad som hände. ”Du är ju inte den som brukar bli förbannad”, säger hon och jag känner mig sedd.