Ny torsk för Frölunda borta mot Linköping. Säljer man sig för billigt. Nog hade man hoppats att Frölunda skulle tagit med sig energin från första perioden mot HV och byggt vidare på den. En “hedersam förlust” med 3-2 eller 4-3 hade väl känts ok men att man för andra matchen i rad gör NOLL mål är oroande. Det är bara konstatera att Dahlén övriga på Frölunda Vårdcentral har mycket jobb kvar.

Läs mer om eländet på:
GP
Expressen
Aftonbladet

Finns det något som talar för Frölunda idag?

Ja, att man är under isen och som det heter i låten ”The only way is up” med artisten som heter The Kinky Boyz. (Nä, den ligger inte i Spotify-listan – någon ordning får det vara)

Jag ser inte fram emot den här matchen. Visst jag tycker alltid det är kul att sätta mig framför TV eller gå till Scandinavium för att se Frölunda men den här matchen kan verkligen gå riktigt åt skogen. Hela laget måste idag vara mycket disciplinerade för att hålla Tjeck-kedjan stången. Frågan är om man klarar detta i 60 minuter? Antagligen inte, men vi får hoppas att det finns tillräckligt mycket energi kvar för att anfalla och göra några baljor ändå. Vi kan aldrig ha sån tur med Norrena som förra matchen.

Ibland blir jag enormt imponerad över hur Frölunda med Dahlén vid rodret går ut och verkligen tar tag i taktpinnen på bortaplan i vissa matcher. Man gör det klart att detta är vår match och vi ska spela som om det är vår hemmaplan – jag gillar den inställningen. Taktiken är oftast att slänga in Blomman och kompani vid nedsläpp och försöka få tryck direkt. Ibland lyckas det och ibland är Freddan så laddad att han kör över första bästa spelare och sedan får vi utvisning mot oss. Problem uppstår dock de gånger när Checking-linen verkligen får trycket och sedan kommer vår enda producerande kedja med Olimb och Kallio in skapar några heta chanser utan att få utdelning. Så där kan det ibland fortsätta en hel period och sedan är bränslet slut. Ett problem är att det högt checkande spelet innebär tyvärr allt för ofta ett 0-0 resultat – vilket jag tror inte är riktigt tanken med den taktiken.

***

Ska FHC ta detta idag måste man antingen göra mål riktigt tidigt alternativt verkligen värdera sina lägen innan man kör på för allt man har.

***

Förövrigt måste jag lämna all cred som går till Honken. Han har verkligen varit den målvakten som vi trodde att vi värvat. Han har varit ruskigt stabil i det senaste och jag hoppas verkligen att han kan hålla denna nivån ett tag till.

***
Om BomBom-Blomman fortsätter spela som han gjort de senaste matcherna och adderar att det är match i Linköping idag så misstänker jag att han kommer att vara skogstokig idag. Det kan bli sevärt. Jämtin ska nog hålla sig på bänken idag.  8 tacklingar senast – hur många blir det idag?

***
Så där ja, nu var man positiv igen!
Nu ser vi till att plocka en poäng i chockladlådan idag!

Fredagen den 2009-11-20 var jag och såg den store rock ‘n’ roll legenden Jerry Lee Lewis uppträda på Cloetta Center i Linköping. Det var en helt fantastisk konsert. Trots att Jerry Lee Lewis är över 70 år gammal och har varit med i många år så bjuder han på fantastiska svängiga rocklåtar som man verkligen njuter av. Två av mina favoritlåtar Whole lotta loving och Great balls of fire sjöng han som avsluting. Dessutom så framförde han Roll over Beethoven och en låt som jag tyvärr inte kan namnet på som var lite lugnare och lite bluesing i sitt format. Helt underbart. Pianospelet var på topp och en riktigt kul grej var när han körde som en konversation mellan sitt eget pianospel och de andra musikerna i bandet som svarade på gitarr. Rösten växte efter hand och fungerade bäst på de lite lugnare mer country-influerade låtarna.

Innan Jerry Lee Lewis kom upp på scenen så körde hans kompband bland annat den härliga Professor Longhair låter Rockin pneumonia and the boogie woogie flu. Hade varit riktigt kul att få höra Jerry Lee Lewis på piano till den låten.

Förutom den store legenden Jerry Lee Lewis så var kvällens andra stora behållning hans syster Linda Gail Lewis som även hon verkligen kunde spela piano. Hon la till och med upp ena benet på pianot. Hon körde flera härliga klassiker som Blue suede shoes och Lets have a party med ett härligt ös och glatt humör.

Dessutom så spelade The Refreshments och Eva Eastwood samt Nisse Hellberg som lite förband. Samt en märklig äldre man med akustisk gitarr som framförde bland annat Folsom prison blues på ett mycket trevligt sätt. Eva Eastwood sjöng en fin countyaktig låt och Nisse Hellbergs bidrag blev En doft av läder.

Det var en oförglömlig kväll med underbar musik och en legend som är en musikalisk länk tillbaka till rockens barndom i Memphis och Sun studios med Sam Phillips och de fantastiska artisterna som Johnny Cash och Elvis Presley när de spelade in musiken som senare blev The million dollar quartet. Han träffade säkert också legender som Buddy Holly och Richie Valens. Denna konsert kommer värma min själ och mitt hjärta under återstoden av mitt liv. Otroligt att ha fått uppleva detta!

De sa ja!!! Jag får byta till Linköping, nu är det bestämt! Bara ett papper att skriva på, sen är det fritt fram att börja på Universitetet i januari. Jag måste bara läsa in en valfri 7-veckors kurs, förstod inte riktigt varför, men så är det.

Flytt med möblemang till Linköping verkar inte behövas. De säger att jag kommer kunna göra alla mina sjukhusplaceringar i Örebro om jag vill, vilket utgör stommen i den resterande utbildningsdelen. Föreläsningarna i Linköping är koncentrerade till max sex utspridda veckor per termin, och då säger flera av mina goda vänner i staden att jag är välkommen att slagga hos dem.

Alltså flyttar jag hem till Örebro igen? Overkligt. Härligt. Det blir ett Knytt och ett Skrutt i samma hörn av världen. Så snart. Så bra!

-

Zigenare i Linköping stjäl kläder, som de gömmer i kjolen.

Sändes 2009-11-18 i Blåljus i 24Corren

Mer videos av :

MXCartoons

/Fröken Sverige

Oj, just ja. Det hade kommit ett brev idag, men jag hann inte öppna det innan jag sprang till terapin. En logga på kuvertet som skvallrade om en framtid: Rekonstruktionscentrum i Östergötland. Landstinget Gävleborg får det sällan att pirra med sina utskick, men brev från Akademiska sjukhuset i Uppsala brukar ge mig ett litet rus varje gång. Den här gången försökte jag att inte gå händelserna i förväg.

“Det är ingen kallelse. Det är en remissbekräftelse” intalade jag mig, och mycket riktigt. Drygt fem veckor efter besöket hos utredaren får jag veta att jag kommer att kallas till kirurgen i Linköping inom två månader. Inte för operation alltså, utan för konsultation. Diskutera vad som är möjligt, vad jag behöver, vad jag vill. Övre och undre operationer: Bröstkorg, kuk och livmoder, äggstockar och äggledare.

Jag är rädd, det ska jag erkänna. Men vad jag är rädd för vet jag inte. Kanske är jag rädd för att ha väldigt ont; kanske för att känna frustrationen av att vara drogad och orörlig när jag vaknar. Kanske för att åka på någon otäck infektion eller få komplikationer, och kanske litegrann för den där mikroskopiska risken för det man hör talas om ibland: Att narkosen inte tar, att man känner allt utan att kunna meddela sig med omvärlden. Det jag borde vara rädd för är att resultatet inte blir som jag hade velat, jag vet, men rädslan är inte rationell. Jag är inte rädd en sekund att jag kommer att ångra min könskorrigering som sådan, men det är klart att det finns en risk att man väljer en operationsmetod som kanske inte fungerar så bra. Nu är det hög tid att ta itu med den biten.

Hittills har jag alltid blivit så frustrerad över att det inte är min tur. Jag har tittat på blodiga operationsbilder som borde kunna avskräcka vem som helst, men orsaken till att det knyter sig i magen är inte äckel, utan avundsjuka. Jag vill också. Att jag sedan är ett fjompigt mantimmer ska inte få hindra mig.

Läs även andra bloggares åsikter om könskorrigering, transsexualism, vård, kirurgi, operationer, bilder, oro, komplikationer, avundsjuka, ångest, väntan, längtan, kön, könsidentitet, nervositet, könsorgan, bröst, kuk, livmoder, äggstockar, äggledare