Nu vet jag varför Liten var en sjusovare i morse. Liten är helt veck i dag, så dålig. Liten är inte sig själv alls. Det snoras än värre än de andra dagarna, det saglas ännu mycket mera och det är 39 graders feber i kroppen. Liten är utslagen. Liten bara går omkring. Vill bli buren.

Liten vaknade från sin middagssömn men var inte riktigt vaken. Vi gick in i stora sängen, där skulle Liten ligga ovanpå mig, inte sidan om mig och inte i min famn, utan ovan på. En stund senare sover Liten, drar stora timmerstockar och jag drar mig sakta och försiktigt ur Litens grepp om mig.

Jag är alldeles genomblöt på bröstet av Litens sagel och snorande, men nöjd med min insats att få Liten lugn och tillbaks till sömnen som är så helande vid sjukdom.

Nu är klockan redan 9.00 och min Liten sover fortfarande i sängen.

Beror kanske på att Liten var uppe mitt i natten och tog sig ett skrovmål – flaskan.

Fast det är inte vanligt med att Liten är en sjusovare.

Ja när jag hämtade Liten på dagis kom all shoppingglädje av sig och det dåliga samvetet trädde in i stället. Där hade jag sprungit runt och myst på Ikea medan min Liten hade mått dåligt.

När jag öppnade dörren och Liten fick syn på mig, släppte Liten sin frökens hand och rusade emot mig. Det har aldrig hänt tidigare. Liten är alldeles för intresserad av vad som händer runt omkring sig än att springa till mig när jag kommer. Liten var inte långt ifrån tårarna och jag blev informerad om att Liten hade varit helt ok under förmiddagen och hade ätit hyfsat bra men sen inte kommit till ro för vilan och bara varit pipig och hängig. Lite örongnugg hade Liten också hållit på med så deras gissning var öroninflammation. Vilket jag tyckte var konstigt då Liten inte är något öron barn men visst det kan ju komma ändå.

Väl hemma la vi oss båda i den stora sängen men Liten kom inte till ro. Det spelade ingen roll vad jag än gjorde, Liten kom inte till ro. Liten bara vrålade. Jag valde att medicinera Liten just för att Liten skulle komma till ro och sova, kanske skulle det bli bättre sedan. Vi gick upp, bytte blöja och passade på att ta Alvedon i stolpilleform och till slut en slurk vatten i köket. Omgående när vi kom in i sängen hittade Liten den ro Liten inte funnit tidigare och inom loppet av några minuter sov Liten i min famn och ytterligare någon minut senare kunde jag lägga ner Liten i sängen och gå ut från sovrummet. Kan en Alvedon verka så snabbt?????

Nä jag tror faktiskt inte det. Den var nog helt meningslös faktiskt. När jag skulle ta av Liten sin blöja för att ge Liten Alvedonen upptäckte jag att blöja nog satt för hårt på Liten. Flärparna med kardborre som sitter på bakdelen av blöjan gick hela vägen fram och överlappade varandra på framsidan mitt på Litens mage. Det är för tight. På det viset har Liten fått äta och sen försöka sova när maten inte kunnat passera blöjan och komma ner i självaste magsäcken. Stakars min Liten.

Liten sov i en och en halv timme sen var jag tvungen att väcka Liten för att inte hela kvällen skulle bli ett enda stort kaos. Under kvällstimmarna uppvisade Liten inte några sjuksymtomer men Alvedonen var ju där i kroppen och kunde ju stoppa det mesta så att säga. Under natten och nu i dag har Liten inte heller varit mer dålig än de andra dagarna denna vecka, det vill säga med snorig näsa.

Jag ringde dagis och berättade. Det var nog inte poppis att jag kommer här och säger till dem att de inte kan byta blöja på min Liten. De har ju bytt blöjor i sååååååå många år.

Men jag hittar ingen annan förklaring till varför Liten var totalt otröstlig i går. Jag tror fullt o fast på det.

Iaf om man är mig!
Jag har inga trevliga minnen av Bergsåkers travbana och jag kan inte lägga skulden på någon annan än mig själv!
Av mina 2 minnen jag har av en travbana är dessa:

• När jag var liten gav mamma mig salta jordnötter att äta. Hon var tydligen så inne i själva loppet att hon inte ser lilla mig stoppa in en stor, salt jordnöt i näsan!..och där fastnade den!
  Jag skrek som bara den och mamma förstod inte vad felet var!
  När vi kommer hem från travbanan ser mamma nöten och försöker själv ta ut den. Det resulterade i att den åkte ännu längre upp i min lilla näsa och brände!
  Dagen efter tog mamma mig till doktorn där han fick ta en vaxpropps-sug och suga ut nöten ur näsan på mig!
• Andra minnet är svininfluensa sprutan!
  Tänk att jag ska behöva vaccinera mig också på denna eländiga travbana!  Jag tror jag blir tokig haha….

….ha varit min tro på odödligheten som fått så många att klicka in på min blogg i går, 105 st besökare har jag haft enbart i går.

När jag kom hem från optikern låg en kallelse till vårdcentralen och vaccinering i brevlådan, både för mig och maken. Under eftermiddagen fick jag också kontakt med dem och om vi vill kan vi ta grabben med oss ner när/om vi själva väljer att vaccinera oss. Däremot Liten kommer att bli kallad senare. Vi har några dagar kvar att fundera.

I morse kunde jag knappt få ändan ur bingen, det var så skönt att sova och ligga där i den goa värmen under täcket. Vi blev lite sena.

Liten fick ligga själv i min säng och äta vällingen medan jag stod i köket och dukade bordet. Vi älskar att ha levande ljus på morgonen och fastän det hunnit bli lite ljust där ute så valde jag att tända vårt ljus som står på köksbordet. Jag han precis tända ljuset när jag hör hur Liten vänder sig om i sängen, kasar ner från sängen och springer ut i köket med pekfingret i högsta hugg.

-         Titta, titta titta titta

När Liten når bordet, ställer sig Liten och börjar blåsa. Liten älskar verkligen levande ljus. Undra hur det kommer att bli här hemma, nu när vi ska plocka fram alla Jul ljusstakarna och vi tänder upp ljus lite var stans.

Det var vad jag hörde i morse när jag stod i badrummet och gjorde vid mig och Liten letade efter mig.

Efteråt funderade jag en stund. Hade jag verkligen hört rätt? Kan Liten verkligen säga dessa ord? Hmmm har jag hört fel?

Efter lite mera funderingar så kom jag på att grabben ofta säger  – mamma var är du, eller –pappa var är du och då är det inte helt omöjligt att även Liten kan säga så. Fast börjar jag fortsätta fundera så börjar jag klart undra om Liten kan sätta in meningen i rätt händelse, hur vet Liten att det var just i det lägget Liten skulle fråga var jag är?

Jag tror jag skall sluta fundera en massa och bara bestämma mig för att Liten sa: - Mamma…..e du? O det lät såååååå super mysigt, – mamma……e du.

Lørdagen var jeg selvfølgelig litt redusert.. Etter en liten bystur i storbyen.. *kremt* Og jeg hadde UTOLIG lyst å kjøpe meg noen DVDer og god mat så jeg bare kunne kooose meg i sofaen resten av lørdagen. Men dette betydde at jeg måtte UT av huset og hoppe på en BUSS og ut på et KJØPESENTER. Æsj!..

the hottie an the nottie, Benjamin Button og Bruder i krig. Anbefaler alle:D

Men jeg KLARTE DET! kjøpte meg tre filmer, masse god mat og skulle vente på bussen hjem igjen..

hmm 20min til den går, jeg stikker inn på norli en liiiten tur og ser hva de har… OI spill ja, lurer på om de tar inn disneymonopolspillet så kan jeg kjøpe det seinare..*spørrespørre* “jaa det har vi, her gjemt bak en stor bunke med andre spill!” JAAA DA TAR JEG DET!!

Og mens jeg da står i kassen med en lang kø bak meg (som jeg har laget bare for å få noen norli ansatte til å leite etter noe jeg håpet og trodde de ikke hadde) så ser jeg på prisen.. Vanlige spill koster rundt 4-500kr.. okei pris for et spill tenker jeg.. Men dette.. 699,-!! ikke helt hva jeg hadde tenkt.. så der gikk det 700kr mens jeg ventet på bussen.. Men bare SEEE hvor fint det er!!

Skrue penger, hytter og slott istede for hus og hotel!, popp opp slott, fine disneyfigurer og masse masse mer!! Kom og spill med meg!

Andre kjøpre Jimmi Choo på H&M, tonto kjøper Disney Monopol på Norli.. YEAH!

Denna vecka har Liten varit hemma från dagis. Liten är snorig och varm.

Det känns som om jag inte får till någonting här hemma. Hinner liksom inte med något.

Liten byter skepnad när maken och grabben går på morgonen. Från att vara en aktiv Liten, positiv och glad vänder Liten till att bli väldigt liten, klängig och pipig när de andra går. Kanske beror det på oron om jag också skall gå eller så är det att de andra får huset att leva upp och det blir så tyst och tråkigt när de går på mornarna så Liten blir total fokuserad på mig.

I ren desperation tog jag på oss våra ytter kläder redan vid niotiden nu på förmiddagen och gick ut en runda. Det händer en del i vår omgivning som vi tittade på. När jag kom hem kom jag på att min beställning från Ellos aviserades i går. Den hade jag glömt. Vi får kanske gå ut en runda till i dag.

Jag ser mest fram emot när Liten skall vila och jag kan sätta mig riktigt här vid datorn och vara aktiv med jobbsökandet. Det verkar lite tunnsått med jobb förtillfället.

Både i går och i dag har Liten stått i tårar när jag lämnat Liten på dagis. Det känns tungt att lämna Liten då men jag hör också att Liten lugnar ner sig när jag stängt dörren och fröken börjar leka med Liten. När jag ringer och kollar en stund senare är livet för Liten som vanligt på dagis.

Jag blir lugn av att ringa o kolla.

Titta vad jag hittade på deviantart, en übersöt liten snubbe som kallas Danbo. Tydligen finns det massor av figurer som denna – man lär sig något nytt varje dag!

När Liten inte får som Liten vill, blir Liten arg, jätte arg. Liten håller hårt i ”sin” sak, tar den bakom ryggen och ”springer” i väg, allt för att få som Liten vill. Eller så kastar Liten sig på golvet, börjar gap skrika och krokodiltårarna kommer. Hela ansiktet skrynklar sig, efter en liten stund blir det uppehåll i allt, skriket och ansigts skrynklet försvinner och Liten kollar upp mig under lugg. Beroende på min reaktion så kan allt fortsätta en stund till eller så skiner Liten upp som en sol.

Ja då högg det i hjärtat igen. Det är precis som om man måste göra sig redo, förbereda sig inför lämnandet efter att man varit hemma ett par dagar.

Jag pratar ju klart om att lämna Liten på dagis. Liten har ju varit hemma i 1,5 vecka och jag har kunnat vara mamma 24 timmar om dygnet lika länge. Härligt. Underbart att få rå om Liten på det viset. Krama Liten. Pussa Liten. Dansa med Liten. Vagga Liten. Leka med Liten och så mycket mera. Det är härligt. I alla fall nu efteråt, lite jobbigare var det klart när Liten drog i mina byxor hela tiden o ville jag skulle lyfta upp Liten i famnen.

Det var ok att gå in på dagis, sätta sig i mammas knä för att ta av alla kläderna och nyfiket lyssnade Liten efter rösterna som Liten hörde. När så fröknarna kom fram……..sprang Liten bakom mamma o gömde sig, la sitt huvud på min rygg och ville inte längre vara med. Vi, jag och fröknarna samtalade om hur svårt det är med vädret, det är för varmt för overallen och nästan för kallt för överdrags byxor när man sitter i sandlådan.

Till slut var det dags att skiljas, för Liten o mig. Det var bara att göra det snabbt, för bådas skull. Jag lyfte upp Liten i famnen, pussade, kramade och sa hej då. Så stäckte jag över Liten till fröken och gick ut genom dörren, tittade på Liten genom fönstret, mitt leende fick ett tillbaka och så fick Liten sin slängkyss innan jag vände ryggen till och gick.

F aaa n varför gör det så ont??????

I går gjorde det också ont i hjärtat och jag blev rysligt arg på min man. Jag skulle lämna grabben på scouterna och samtidigt passa på att röra mig lite. Det var inte populärt hos Liten kan jag lova. Liten vrålade. Jag har nog aldrig sett Liten så hysterisk för att jag skulle lämna Liten och gå i väg. Liten stod ensam vid dörren, tittade genom dörrens fönster på grabben och mig när vi tog fram grabbens cykel och mina moders känslor växte i takt med Litens vrålande.

Till slut öppnade jag dörren tog upp Liten och vrålade på maken att han skulle komma o ta Liten och göra detta lite lättare för både mig och Liten. Visst måste Liten lära sig men Liten skall inte stå själv med sina förtvivlande känslor när mamma lämnar, det måste finnas en annan trygg famn att falla in i.

Tänk att man kan vara så tight….Tänk att det kan göra så ont, där i mitten av hjärtat.

Nu när alla sjukdomar har lagt sig här hemma och allt har återvänt till det lugna, har jag åter fått lite tid till att tänka. En händelse från förra veckan har fått mig att bli lite paranoid i tanken om framtiden.

Jag skulle hämta Liten på dagis. Utomhus hittar jag en liten flicka, alldeles ensam vid den stora grinden, bakom husknuten. Jag tog flickan i handen, en liten flicka från Litens avd o lika liten som Liten, vi gick runt huset. Inom mig kokade jag en hel del. Det fanns ingen personal i närheten. Jag letade efter dem och min Liten. Var var de? Vi gick långt eller i alla fall långt för en så här liten flicka. På de stora barnens (3-5år) gård hittar jag personalen och den första som kommer mot mig verkar förvånad över att jag kommer med flickan i handen och att hon varit vid stora grinden ensam.

När jag nu går här hemma ensam, Liten sover gott i sin säng och jag har tid att tänka, tänker jag klart det värsta. Tänk om det varit min Liten som stod där alldeles själv….. Det finns så många tankar som följer med i detta. Om Liten stoppar något i munnen? Om ett annat större barn kommer o öppnar grinden? Om Liten blir rädd? Om Liten slår sig? Om……..

Men också om Litens biologiska föräldrar….familj. Tänk om de kommer…… Tänk om de lockar på Liten…… När personalen inte har koll…….

Helt plötsligt blir det en jobbig tanke.

Liten är inte kidnappad, men det är fullt möjligt, därmed inte säkert att det händer. Det är fullt möjligt eftersom Tingsrätten beslutade sig för att dela med sig av personuppgifterna om vem som var biologisk förälder och vem som blev adoptiv förälder. De beslöt aldrig att hemlighålla det i X antal år.

Kommer min paranoida tanke att låta mig släppa Liten ensam på gården med de andra barnen när Liten mognadsmässigt är redo för det? Eller kommer jag att behöva flytta från mitt underbara hem för att känna mig trygg och låta Liten leka som alla andra?

Vi fyndade från växtriket en dag när vi var ute och gick. På ”gröningen” utanför vårt hus låg kvisten med alla sina kottar på marken och ville följa med hem och pynta vårt hus. Först tänkte jag lägga den på köksbordet men insåg sen att den var för skör för det eller rättare sagt barren kommer inte att sitta kvar så länge till och vid bordet kommer flera att sitta o pilla.

På fönsterkarmen la vi vår lilla kvist och ställde dit en massa bruna ljuskoppar från Ikea och tände ljusen däri. Det var så mysigt i ljusets sken. Synd bara att jag inte kan min kamera. Det är svårt att förmedla med bild. Skall försöka leta upp bruksanvisningen för att se vad som gömmer sig i min kamera.

En av bilderna kan ni se överst i bloggen.

Fy vad jobbigt det är när ens barn är sjuka. Det är värre när Liten är sjuk än när grabben är sjuk. Nej det är det ju inte, men med grabben kan jag ju prata och få en ganska klar bild över hur han mår, Liten bara gnäller och det är råder rena gissningar för att veta vad som fattas Liten.

I går kväll, ett tag innan säng dax för Liten, ville Liten vila på madrassen i vardagsrummet där maken satt och tittade på Tv med grabben. Det hör inte till vardagligheterna att Liten lägger sig ner och kopplar av. Liten vill leka och busa mest hela tiden. I går tog Liten tillfället i akt flera gånger att vila, ligga hos pappa och koppla av. Ibland på rygg och ibland på magen, ibland med huvudet på kudden och ibland med huvudet på pappa. Liten blev varmare och varmare.

När det var dags för sänggång tempade jag Liten till 40 grader. En brännhet unge med andra ord. Liten hostade något fruktansvärt. Jag ville hjälpa Liten var gång med hostan, men hur gör man det? Men det känns i ens egen hals o lungor att man vill ta i och hjälpa till. Liten fick pyjamas på sig, jag ville inte flytta på Liten så Liten blev ompysslad där på madrassen. En Alvedon i gumpen, ganska enkelt men Liten vill inte ta dem mera, inte heller tempen. Näs droppar i näsan för att andas fritt genom näsan, allt för att Liten skulle kunna sova så smärtfritt som möjligt o jag få sova jag med.

Så var det då vällingen och hostmedicinen kvar. Liten fick vällingen och drack kanske hälften, 1 1/2 dl blev det nog innan Liten inte ville ha mera. Hostmedicinen ger jag i sprutform, utan nål givetvis, men spruta är bra. Sakta men säkert får man i Liten medicinen. Det är svårare med medicinsked eller medicinkopp, det är lätt att Liten slår ut det för mig. Liten fick bara i sig väldigt lite innan vällingen kom upp igen. Det stod som en kaskad rätt ut. Hela Liten blev täckt med välling. Precis vart enda dug av vällingen kom ut igen. När det kommer så mycket så hinner man tänka en hel del o alltid är det det värsta. Det blev duschen för Liten. En febrig Liten tvingade jag in i duschen. Jag kände mig urusel. Världens sämsta mamma. Igen. Ny procedur med blöja, pyjamas och vila ute på madrassen. Jag blev väldigt förvånad när Liten sträckte sig efter det som var kvar i vällingflaskan som jag inte hunnit få undan. Liten drack och fick behålla det och jag misstänker att Liten inte fått upp luften från första välling drickandet och att det var det som gjorde att Liten fick upp allt igen.

Liten kom till ro i sin säng och somnade, men två timmar senare var Liten gnällig igen. Nappen i munnen och lite ömmande strykningar över huvudet så somnade Liten till igen. Jag tog baby vakten med mig in i sovrummet men kunde inte somna. Liten låg o hostade och jag hörde inte Litens andetag eller rosslande och fick ångest flera gånger och fick gå upp och lyssna på Liten vid Litens dörr. Snart insåg jag ju att Liten skulle sova inne hos oss i stora sängen. Det var ganska skönt att kunna ligga ner men det blev inte mycket sömn under natten. Liten var brännhet och ny procedur med Alvedon, blöja, vatten och svala/kalla omlägg höll mig vaken.

Till slut somnade vi vid två tiden och fick sova en timme. Då fick maken larm, han skulle iväg. Jag var vansinnig på honom. Han hade i onsdags sagt ifrån om att han inte mådde så bra, någon annan tog onsdags natten för honom och han tog tillbaka jouren i gårkväll när han kom hem från sitt ordinarie jobb. Herregud han mår ju lika dåligt som barnen, dock utan febern. Hur kan man vara så dum mot sig själv? En timme senare blev vi väckta av honom när han kom hem och sen skulle vi försöka somna om. Liten kunde trotts allt slappna av en så Liten kunde sova men det var jobbigt.

Nu vilar Liten efter frukosten och vi får se hur dagen blir. Har pratat med vårdcentralen men det krävs 4-5 dagars feber innan de tycker man skall komma ner. Det grasserar ganska mycket just nu och tankarna är hela tiden på om det kan vara Svininfluensan. Det är så stort just nu med den här influensan, att det liksom är svårt att släppa när barnen blir sjuka och varenda symtom ungarna visar är typiska täcken på den.  Det är jobbigt

Här i huset är det maken som har renoverat det mesta. Jag väljer och bestämmer, han får äran att göra jobbet. Är man proffs så är man eller hur?

Har provat en gång att bred spackla det som skulle bli mitt rum, men när han stod och as garvade när spacklet åkte ner på golvet lika fort som jag fått upp det på väggen, fick jag nog. Det var inte lönt. Det var tråkigt.

I alla fall så har han väldigt bestämda åsikter inom vissa saker och det bland annat hur en strömbrytare skall sitta på väggen. Han vill att man tänder lampan genom att trycka på strömbrytaren nerifrån och släcker samma lampa genom att trycka upptill på strömbrytaren.

När vi renoverade huset och behövde en elektriker här för en del el-dragning så fick elektrikern på tassarna av maken, elektrikern hade satt alla nya strömbrytare på fel håll. Enligt elektrikern så är standarden tvärt emot maken, något maken inte för sitt liv kan förstå. Han har helt klart rätt.

Nu till problemet. Liten.

Den nedre sidan av strömbrytaren kommer Liten åt och ja där ………………..tänder man. Det betyder att Liten springer och tänder alla våra lampor.

Kanske skall jag kontakta elektrikern, få honom att ändra dem alla igen…

Eller Liten kommer att släcka ner alla lampor för oss då på kvällen när det är mörkt ute? Det blir mörkt även inne. Det blir jätte mörkt.

Kanske är det bättre med lampor som står tända.

Åh, tenk å være liten (av alder…) igjen, og kunne sitte og se på koselige disney-filmer hele dagen! Sukk…

Denne surrealistiske leiligheten, Valentin apartement av Emmanuel Combarel Dominique Marrec, er resultatet av et strategisk designkonsept. Leiligheten er i utgangspunktet liten, 50 kvm, og omgjøringen skulle lage plass til et ekstra rom.  Løsningen falt på en suspendert kube sentralt i rommet. Resultatet ble en komisk og moderne leilighet!

Foto: Contemporist

]]> http://babyonskan.wordpress.com/2009/10/01/host/ Thu, 01 Oct 2009 10:10:08 +0000 Mamman på babyonskan. http://babyonskan.wordpress.com/2009/10/01/host/

I dag när vi gick till tandläkaren var det blåsigt, regnigt och väldigt grått. Det kan sammanfattas med att hösten har kommit. Inte alls mysigt väder.

Jag svängde in om till ICA och provianterade lite. Fick ett recept av en väninna via mail i går kväll och trodde mig komma ihåg vad som skulle vara i, dock inte hur mycket av allt, men jag handlade.

På väg hem gick vi förbi ett kastanjeträd och blev så sugen på att plocka o ta med hem. Vad vi skall göra med dem vet jag inte, kanske bara så busenkelt som att de skall ligga i en flat skål på ett bord. Vi får se. Liten var helt tagen av dessa små runda bollar som rullade i väg för Liten. O glöm att jag fick ta dem från Liten. När vi kom hem la vi dem på en ugnsplåt och in i ugnen. En bra förvaring om de inte skall rulla runt här hemma på golvet medan de torkar. Lampan tänd o Liten kan gå dit o titta när helst Liten vill. Bild finns på Bildsidan.

Nu står en gryta och puttra på spisen, en Broccoli soppa. Liten o jag har provsmakat och vi längtar tills maken kommer hem om en liten stund så vi kan få äta mera.

Vilken jobbig förmiddag det har varit i dag. Den vill jag inte vara med om igen.

Min tanke var, att jag efter att jag lämnat Liten på dagis, skulle gå en sväng, motionera lite. Gå en vända ner till badhuset och sola, gå vidare och köpa mjölk. Jag packade en ryggsäck med det jag behövde. Det är bättre att gå med ryggsäcken, ryggen får liksom vara rak i stället för sned som den oftast blir när man går o bär på något.

Jag stod i sovrummet och tog på mig mina träningskläder, letade fram ett par strumpor, när Liten kom. Liten kom gåendes med sin stora gröna groda, som Liten fått av mormor för en tid sedan. Strax innanför dörren ser jag hur Liten snubblar och faller, faller handlöst, försöker ta för sig, men sängen är i vägen. Liten slår i ansiktet mot sängkanten, sängramen och jag ser Litens huvud studsa tillbaka. Det lilla huvudet kastas bakåt. Jag har inte en chans att ta Liten, kan inte hindra det som händer att hända. Jag hinner inte riktigt se var det tar mer än att det är i ansiktet. Någonstans vid pannan, näsan och munnen. På de känsliga ställena.

Jag får upp Liten i famnen. Får lite panik eftersom Liten gråter så att Liten slutar andas, eller det låter så, gör liksom uppehåll i skriket utan att andas. När Liten visar att andningen kommit i gång igen, släpper det första paniken på mig. Jag försöker trösta. Försöker få en första titt. Inget blod. Det är bra. Jag fortsätter trösta. Vi sätter oss på sängkanten. Vi börjar gå runt lite. Jag behöver papper till Litens ögon och näsa. Liten tillåter mig inte att sätta Liten på bordet medan jag river av pappret. Liten gråter. Det låter lika mycket som strax efter. Liten lugnar sig inte. Det är inte likt Liten. Liten är en tålig person. Jag vet att detta har gjort ont, men Liten är tålig. Det var något som var fel nu. Efter tio minuter hade Liten fortfarande inte lugnat sig och inte heller efter femton minuter. Jag kände på att detta är något mer….

Paniken stiger, eftersom jag är själv och inte vet vad jag skall göra. Vem skall jag ringa? Det är ju inte lönt att ringa maken. Vad kan han göra? Bli orolig han också? Jag slog upp sjukvårdsupplysningens telefon nummer och blir arg för att de (o några andra viktiga telefonnummer) inte fanns uppskrivna o inklistrade på en dörr till ett skåp i köket. Ringer dit och får prata med en trevlig tjej som får mig lugn och berättar hur jag skall agera. Vad som kan hända. Vad jag skall göra om det ena eller det andra händer. Att jag skall ta det lugnt och avvakta, se vad som händer med Liten. Hon frågar om det kommit blod från ögon, öron eller näsa och om det gör, skall vi åka in med Liten. Jag blir så pass lugnad att jag efter vårt samtal kan ringa dagis och säga att vi inte kommer.

När jag skall torka Liten om näsan och runt munnen igen, så ser jag till min fasa att saliven från munnen nu har en viss nyans röd i sig. Jag blir hysterisk. Jag börjar gråta. Vet inte vad jag skall gör. Jag var ju precis så lugn. Jag bestämmer mig för att avvakta ett tag till men ringer min mor (Litens mormor) för att be henne komma och om det behövs följa med mig till vårdcentralen, tandläkaren eller sjukhuset. Liten blir ledsen när jag är ledsen. Inte konstigt. Det smittar av sig ju. Fan varför kan man inte behålla lugnet? Varför kan man inte vara det stödet åt sitt barn som man skall vara? Varför får man panik? Det var ju bara lite lätt rosa i saliven. Vad händer om Liten eller grabben slår sig och det sprutar blod? Skall jag tappa fattningen helt då eller??????

Jag skulle torka Liten igen. La Liten på den lilla dörrmattan vi har i stora rummet vid altandörren. Det kommer in bra ljus där. Jag kan se bättre där och öppnar munnen på Liten igen. Då ser jag hur det blöder lite svagt från Litens framtänder. Då, där i det läget förstod jag att smällen kommit på munnen och tänderna. Det var ingen näsa som var bruten. Det var ingen panna som var intryckt. Alla de jobbiga alternativen var liksom borta i det läget. Kändes det som. Det kändes som om jag hade hjälp inom räckhåll. Här, ganska nära där vi bor, finns vår tandläkare och jag ringde dit. Fick en tid inom en timme. Det kändes så skönt att någon nu skulle titta på Liten. Se vad som hänt. Ge mig en bedömning på hur allvarligt det varit/var.

Liten ville fortfarande ligga mot mitt bröst. Grät med jämna mellanrum. O det är absolut inte likt Liten. När Liten klämde sitt finger i altandörren, för några månader sedan, tog det kanske 15-20 minuter, sen var Liten sig själv igen. Knatade runt här hemma som om inget hade hänt. När nu mormor kom hade det totalt tagit en timme och Liten var fortfarande inte sig själv, märkbart tagen av det som hänt. Jag gjorde vid mig, tog på mig något annat, plockade ihop lite saker till Liten och så körde vi till tandläkaren.

Tänk om man visste från början vad det var som hade hänt. Då hade man sluppit o känna sig som världens sämsta mamma. Tänk att bli så hysterisk, när tänderna bara har fått ett lite slag mot sig. De sitter där de sitter. De är inte lösa. De har inte ändrat plats. De är hela och fina. Det slutade till o med blöda hos tandläkaren. Nästa vecka skall vi på återbesök till tandläkaren.

Väl hemma var Liten både sig själv och väldigt hungrig. Åt med god aptit och drack sin mjölk. Gjorde i blöjan. Somnade som Lite brukar göra efter maten.

Nu skall jag snart väcka Liten. Liten har snart sovigt i två timmar och enligt sjuksköterskan jag pratade med på rådgivningen skulle Liten inte sova för länge, utan att väckas. Jag skall använda eftermiddagen åt att sitta o mysa med Liten i gung fåtöljen, Om nu Liten vill.

Just nu sitter jag här vid datorn, med en kopp te i handen, koftan är på och raggsockorna sitter på fötterna. Det är kallt i dag. Det blev bara värre med vädret.

Jag har skrivit tre e-mail tills nu. Tre viktiga e-mail. Grabbens läkare, Rektorn på dagis och till Socialen.

Sitter framför datorn med en kopp Te och har knaprat på en morot. Maken tittar på Tv och barnen ligger i sängarna och sover.

Liten har varit hemma i dag också och vi lär vara hemma i morgon också, sen är vår dagis vecka över för den här veckan. I dag har jag inte öppnat datorn förrän nu på kvällen. Liten och jag tog en runda till Postens gula brevlåda och postade alla (utom det från soc) mina intyg till a-kassan, gick vidare till återvinningen och kastade några kartonger/förpackningar och vidare till mataffären och handlade lite smått och gott.

Grabben skall ha utflykt i morgon och behöver lite mat med sig. Det är alltid lika knivigt att veta vad man skall stoppa i väskan till honom, man vill ju ge honom ordentligt med energi för att orka med, men han äter ju knappt något. Det blir en del hopplock åt honom, köttbullar, macka, drick yoghurt, frukt och morötter.

I dag hade vi en gammal klassiker här hemma till middag, stekt falukorv, stuvad blomkål och potatis. Jag bara älskar att blanda ihop allt till en enda röra, så lätt ätit. Maken och Liten älskar det också, men inte grabben. Han bara vägrar. Han ville ha ostekt korv när jag frågade honom hur många korvskivor han ville ha, potatis får man bara i honom ibland, blomkål går inte alls och såsen är ingen höjdare även om det är samma som till spagetti med bacon sås som han slickar grytan efter. Ja det är inte lätt. Det är jobbigt att truga och inte veta hur sjutton man skall göra för att det skall bli rätt eller minst skada.

Under kvällen tog vi bilen, skratt bilen, en låne bil vi haft tidigare och knappt får plats i och körde till ett köpcentrum. Jag skulle in på Jysk och titta på deras vaxdukar. Jag hittade en som inte var så tjock utan väldigt fin, beige med små tunna cirklar i, till 40kr/metern. Vi köpte faktiskt till hela köks bordet, även till när klaffarna är i. Har varit ute efter en beige duk till bordet tidigare men de är svindyra. Hittade också någon vit blomma i vas med krusiduller på som blir någon form av dekoration i husvagnen. Undertiden som jag fick hjälp med att klippa duk använde Liten sina magmuskler till att klämma ut blomkålen och vi hade sedan en odör doft efter oss. Eftersom vi åkte med den lilla lilla bilen hade vi varken vagn eller sköt väska med oss. Genom Litens tillstånd blev tittandet lite lidande men plånboken desto gladare tror jag. Vi gick i alla fall vidare till en Coop butik och handlade vinter stövlar till båda barnen och en flisjacka åt Liten.   

Och nu efter god natt sagan åt grabben sitter jag alltså här vid datorn, knappar på tangentbordet och sörplar mitt te.

….rasar det en del känslor i mig som jag inte kan ge uttryck åt.
Varför?
Jo, jag har inga ord att beskriva dem med!
Försöker jag blir det mest bara konstig och inte på något sätt överensstämmande med känslorna.
Det är den där ordlösheten, känslorna som det INTE finns ord till, som så ofta drabbar mig.
Och jag vet numera att det är helt meningslöst att ens försöka.
Lyckades jag inte under alla de år ( kanske 10-15) som jag i olika omgångar gick i terapi, lär jag inte lyckas nu.
Jag låter dem rasa den stund de behöver sen lugnar de sig.

Min terapeut trodde att det kan vara så att det är känslor som faktiskt är från det jag var så liten att jag inte hade något språk!?
Det finns inte ens bilder till de känslorna!

Nåväl, mens de rasar runt i knoppen och kroppen lagar jag mat och förbereder mig för kvällens easylinepass.

och den lilla, lilla …  Ordlös onsdag – liten

Hos Bildgatan Kategori | Ordlös onsdag | Liten

/Avsändare Margareta