“In the short term, we tend to overestimate technology, and in the long term, we tend to underestimate technology” sier science-fictionforfatteren og vitenskapsmannen Arthur C. Clarke.

I den norske Wikipedia-artikkelen om Clarke refereres hans “tre regler for å spå om framtiden, kjent som ‘Clarkes tre lover’:

1. Når en anerkjent, eldre vitenskapsmann fastslår at noe er mulig, er det svært sannsynlig at han har rett. Når han fastslår at noe er umulig, tar han med stor sannsynlighet feil.

2. Den eneste mulige metoden for å kartlegge grensene for hva som er mulig, er å ta et lite steg over dem inn i det umulige.

3. En tilstrekkelig avansert teknologi kan ikke skilles fra magi.

Særlig Clarkes 3. lov, som påpeker at når en teknologi er tilstrekkelig avansert i forhold til observatørens referanserammer kan den bare forklares som magi, er vidt kjent og sitert.”

- Halvor

Så kommer då, till slut, Malmö är en dröm, att ges ut! Det blir en bok med dikter som på något vis försöker förmedla en stämning, eller snarare, många stämningar, från en stad i förvandling. Jag bodde i Malmö åren 1996-2005, och det mesta utspelar sig under den tiden, men jag har känt mig tvungen att uppdatera mig lite grann också, busslinjer byter till exempel beteckning från 14 till 5, krogar och kaféer byter ägare och ingen jävel minns väl längre 27:an och Café Artist? Jag ville inte heller att boken skulle ge känslan av någon mossig arbetarstadsromantik, allt förändras och så måste det vara, även om inte alla förändringar är till det bättre. Boken kommer förutom mina dikter även att innehålla Maria Lindbergs fotografier, och förvirrade vägbeskrivningar, nedkrafsade fylleanteckningar, kvitton, kartor, med mera. Förlaget är det lilla men förträffliga encuentros imaginarios, som framför allt publicerar nordiska poeter i spansk översättning, och som tidigare har gett ut min första bok i Latinamerika. Mer information kommer!

Mormor torkade och sprack,
hon flög ut genom fönstret som frön.
Solen kom och regnet.
Ett av fröna växte upp till ett träd
vars lusta födde mig

Via Helsingborgs dagblad noterar jag att bokförlaget Tranan kommit ut med en antologi med indisk poesi, Innan Ganges flyter in i natten. Indiska dikter översatta från hindi, malayalam och engelska. Vackert formgiven och säkerligen läsvärt. Dessutom banbrytande – den här typen av översättningar är man knappast bortskämd med som Indiennörd i Sverige. Julklappastips, kanske?

Zac O’Yeah skriver inspirerande (som vanligt!) om Delhis metamorfos i samma tidning, och gissar att regeringens önskan att få husera OS 2020 är orsaken bakom moderniseringarna. En annan gissning till varför det fejas och renoveras är att det helt enkelt går ganska bra för Indien ekonomiskt…

Vill du läsa fortsättning på min berättelse Tio ock en droppe af gyllne sken – del 2 och kapitel 4, gå in på min hemsida www.robertklavus.se och länk

http://cms.dinstudio.se/cms/filearea_83.html

 Se kort utdrag nertill.

Slottet var i sitt inre lika magnifikt, sjusjungande och bländande som fasaden men där fanns även det mest enkla små prång och rum som nästan gömdes bakom allt det storslagna. Felicia hade inte ens sett en bråkdel av det hon såg nu vid det förra och mycket korta besöket.

” Det är som ett spökhus, nästan ” hörde hon Kim viska till henne.

Jag anser att jag själv är en riktigt mörk person, men mörkret har många namn. Det finns FAKTISKT människor som läser vad en liten stackare som jag skriver och publicerar och som närmast kan bli sjukligt fanatiska. I dag insåg jag till slut att Mörkret har många namn.

En skum figur, dold av skuggor och motljus, hjärntvättade mitt hem när jag kom från dagens möten. Denna kufiska typ betraktade och analyserade böcker jag läst och ignorerade att jag överhuvudtaget kommit innanför dörren.  Jag kunde inte få kontakt med denne obehaglige man. Visste således inte vart jag skulle ta vägen.

Till slut satte sig mannen ifråga i köket och jag följde efter. Han berättade att han hade rymt från sin vårdinstans. Han var totalt galen i (nästan) allt jag skrivit och publicerat och hade gått in i min lägenhet för att försöka ikläda sig rollen av min person, genom att bruka mina kläder osv. Och han ser ju onekligen faktiskt ut att vara riktigt lik undertecknad.

När vi satt vid mitt köksbord öppnade kufen till slut upp sig ytterligare och presenterade sig såsom Leif Pettersson från Mariestad. En dold beundrare av vad jag publicerat. En besatt och dold beundrare av min person.

Sjukt!

Personen på kortet ovan liknar onekligen undertecknad, men det är inte det! Men galningen som tog sig in i mitt hem, Leif Pettersson, hade även iklätt sig  mina kläder: byxor, halsduk, jacka, keps osv. Och till råga på allt var han klåfingrig nog att pilla på min samling förstaupplagor av Stephen King.

Men jag kan jag inte döma personen ifråga. Leif Pettersson verkar åtminstone ha god smak vad gäller författare och poetkrigare. Därför kommer jag inte att polisanmäla honom.

Gick en snabbis på biblioteket idag innan bussen gick och fick med mig två böcker. Den ena var denna; Askungar av Kristina Ohlsson.

En debutförfattare som gått mig helt förbi men så stod boken idag på aktuellt hyllan och jag gillar ju deckare så det fanns inget att tveka på. Sträckläste boken under eftermiddagen och tycker att det är en väldigt bra debut hon gör. Förutom en sak, och det är att jag räknade ut det hela mycket tidigare än karaktärerna vilket då gjorde att de framstod som lite korkade i mina ögon. Jag satt liksom och var arg på dem hela tiden i slutet tills de äntligen fattade. Språket var överlag bra, lite överflödigt ibland kanske men jag gillar verkligen karaktären Fredrika Bergman och jag ser definitivt fram emot uppföljaren.

Den andra boken var Svart flicka vit flicka av Joyce Carol Oates som jag hoppas hinna börja läsa i helgen.

Är lite sugen på att köpa hennes dagbok men jag tror det får vänta lite. Något att skriva upp på önskelistan till nästa bokrea kanske. Eller födelsedagspresent kanske. I vilket fall som helst så börjar det bli dags för en ny beställning från Bokus, jag har bara lite svårt att bestämma mig för vad jag ska ha.

Den alltid lika underbara Stephen King går alltså och funderar på en eventuell uppföljare till The shining, och då med den 40-åriga Danny (den lilla pojken i första boken) som huvudperson. Jag är lite kluven till uppföljare men jag kan inte låta bli att hoppas att det blir av.

Det finns en historia i mig som jag gärna vill berätta, men jag vet inte om jag kan. Tänk om någon hittar min lilla blogg och känner igen sig? Historien är liksom sådär milt vansinnig och tragisk på ett sätt som få historier är och det skulle vara alldeles för lätt att känna igen sig.

Jag försöker tänka ut ett annat sätt att berätta på, något allegoriskt, men det är inte så lätt. Det skulle räcka med att rekommendera alla att se ett avsnitt av Seinfeld, i och för sig, min historia är nämligen en som skulle göra sig bra med George i huvudrollen, men samtidigt skulle tragiken saknas där.

Jag konstaterar dystert att nya liv ska offras. Att gamla hundar inte kan lära sig att sitta och att det uppenbarligen finns människor som antingen är rent korkade eller ytterst beräknande. Fast i detta fall, när en oskyldig antagligen får betala känns det bara korkat.

Kanske jag skriver en bok i bästa Fay Weldon-stil någon gång.

The Londonist

Fin Flickr pool, også.

London er min by!

/Kenneth Tangnes

För att fortsätta temat teve men mer folklighet.

Jag arbetar med kultur. Oj, du kanske tänker, en prettokulturmänniska – Kobra på teve, Jan Myrdal och någon intellektuell Ingmar Bergmantyp du inte förstår.

Nej, Kultur är bredare än så.

Tänk på Shakespeare. Vilka var det han underhöll med alla sina pjäser – inte var det aristokratin, det var ju snarare så att han kunde driva med densamma.

Nej, den typen av teater var ju som dagens amerikanska deckare eller varför inte dagsåpor – the Bold and the beautiful.

Dock, jag tror att prettokultur måste finnas den med – precis som Kalle Karlsson på bygget som filosoferar över livet och pratar om andra saker än själva bygget – alla är de en del av mixen av det mänskliga.

Men jag läste en krönika av Peter Birro, där han försvarar att han faktiskt inte åker till Ullared och man kan vara folklig ändå. Sant, för jag skulle inte heller vilja åka dit. Inte så mycket för att det är ” folkligt ” utan för att jag inte tycker om att hysterishoppa. Och är det folkligt, fine. Jag har inte heller varit på en rockfestival, det är ju fan folkligt eller hur?
Bokmässan räknas väl inte.

Folklighet är någonting som förändras med tiden. Jag tror faktiskt att från Fanny och Alexander till sin död, var Bergman lite mer folklig. För jag tror vi såg den kärlek som han ville visa i den filmen och vi såg plötsligt mannen bakom masken. Jag läste någonstans att det var någon av dessa såpaserier ( var det Varuhuset ) som Bergman följde, för att han gillade dramaturgin.

Jag tror inte någon som kommer långt är elitist, snorkig, snobbig eller förmer än annan. Folksjälen sitter i oss ALLA. Mer eller mindre. Och den kommer ur en slags ödmjukhet. Men dessa serier skapar ANSIKTEN som till yttre är avtryck av någonting vi känner igen men egentligen är det schabloner – de som väljer att visa oss folkligheten glömmer lätt att visa regnbågen istället för viss gråskala. Så Birro, du har rätt men glöm inte att regnbågen har en kista vid dess ände och guldet är glittret av oss allihop.

Lesere av Knirk sin blogg vet at Knirk stadig leter etter lesestoff til sine sønner på 7 og 10 år. Særlig den eldste er ikke veldig begeistra for å lese selv. Likevel har han en serie bøker som han leser om og om igjen og som han har et nært, intenst og varmt forhold til, nemlig Taynikma. Serien på fem bøker er skrevet av danske Merlin P. Mann og illustrert av Jan Kjær. Det er en blanding av tegneserie og roman, lettlest og spennende. Teksten kan vel klassifiseres som fantastisk litteratur, og illustrasjonene er mangainspirerte.

Hovedpersonen i bøkene er 14-årige Koto som reiser til storbyen Klanaka for at selge et gammelt arvestykke, men ender i stedet i tyvetrening hos den skumle Mester Gekko, som egentlig har helt andre planer for Koto. Arvestykket er nemlig et eldgammelt magisk våpen, Taynikmaen, og Koto selv viser seg å besitte Skyggekraften, som gir ham magisk kontroll over skygger.

Merlin P. Mann og Jan Kjær lager Taynikma

I hver bok er det et tegnekurs bakerst hvor du kan lære å tegne i ekte Taynikma stil. Bøkene inspirerte sønnen min til å tegne, og han har de siste årene vært fast bestemt på at han skal bli illustratør. Han tegner i timesvis, og særlig manga liker han godt. For noen uker siden skrev han en e-post til Jan Kjær som illustrerer Taynikma bøkene, og han fikk et langt og hyggelig svar. Da var det stor jubel i stua og nå er Taynikma interessen vokst enda større. Heldigvis er Mann/Kjær produktive, og det kommer stadig nye serier og bøker.

Taynikma bøkene anbefales fra 7/8 år.

Det här är en författare som jag har försökt läsa flera gånger. Det började med boken Foe, en obskyr liten metaroman, en omarbetning av eller fortsättning på Daniel Defoes bok om Robinson Crusoe (den som har en så lång titel att jag inte ens ids söka fram den. Ni vet vilken jag menar). Det var ingen höjdare. Foe var en dålig roman, tyckte jag. Sedan läste jag Coetzees essäer och litteraturkritik i samlingen Inner workings. De flesta texterna var bra. Den mest minnesvärda essän handlade om poeten Paul Celan och hans diverse översättare.

Men Coetzee, nobelpristagaren, han är ju en romanförfattare först och främst. Det är ju hans fiktion man ska läsa! tänkte jag. Så därför har jag nu läst Disgrace som så länge har stått i hyllan och på något plan gjort sig påmind. Min första reaktion var pur beundran; han kan skriva så bra. Det varade cirka 15-20 sidor, sedan trädde något annat än beundran in i bilden. Det var banalitet. Ett ord som min Coetzee-älskande vän så när som blottade tänderna inför. Men det stämde. Min läskänsla var helt korrekt. I ett samtal kom vi fram till att en del av Coetzees projekt i Disgrace är just att avslöja den åldrande litteraturprofessorns gubbiga banalitet. Det sker genom huvudpersonens stundvis mantraliknande introspektion av alla de tankar på och minnen av passion, samlevnad och sex som han snarare torteras än tröstas av. Huvudpersonen heter David Lurie, han är författare till verk om Wordsworth och andra hyper-romantiska (och därför alltså även tragiskt plågade) figurer. Lurie underhåller karaktäristiskt nog stora fantasier om att skriva en beundrad opera om Byron och dennes unga men snart så tråkiga italienska älskarinna, Teresa. Lurie blir förnedrad i en skandal som involverar en av hans vackra unga stundenter, han förlorar sin tjänst vid universitetet och slutligen beger han sig ut på landsbygden till sin dotters farm. Väl utom räckhåll för heta små nymfer i Cape Town fortsätter han begrunda universums inneboende motvilja mot äldre män som fortfarande besitts av passioner och drömmar.

Jag blir provocerad av den här boken. Jag blir också irriterad. Jag vet inte om jag tyckte om att läsa Disgrace. Det är inte det att Coetzee skriver dåligt; snarare är det tvärtom. Redan de första sidorna var nog för att övertyga mig om att Coetzee är en mycket skicklig författare. Under läsningens gång kom jag att inse att problemet är den implicita författaren. Man talar om den implicita författaren som en slags ‘författare i verket’. När det t.ex. är tal om värderingar som presenteras i ett verk, kan man lugnt skylla på den implicita författaren, inte den explicita författaren (dvs. den fysiska personen som har skrivit boken). Den implicita författaren är en funktion som ligger mellan föfattaren-personen och texten. Det är en roll som författaren (medvetet eller omedvetet) stiger in i medan han eller hon producerar en text. Och där – ligger mitt problem med Disgrace. Jag kommer inte överens med de värderingar som boken odlar. Huvudpersonen är alltför rationell i sitt agerande. Han saknar instinkter. Han vill boxa in världen i sitt trevliga lilla intellektuella kontor. Jag gillar det inte. Men Coetzee har jag inga problem med – tvärtom förtjänar han en eloge för att han antagligen har lyckats med precis det han ville när han tvingar fram mina känslor och reaktioner. Men men. Jag kan trots allt inte skaka av mig känslan av konstruktion. Boken känns som för mycket av ett bygge för att riktigt övertyga mig. Berättelsen blir lidande i det att jag hela tiden upplever en slags viljeakt i berättandet; det flyter inte naturligt alla gånger. Det känns forcerat.

Det finns dock ett ställe i boken som skiljer sig från detta. Det är när Petrus (biperson, en mörkhyad man i ett post-Apartheid-samhälle, nybliven ägare av en liten jordlott) plötsligt stiger fram som representant för den konflikt som hela tiden har funnits i kanterna av berättelsen, nämligen relationerna mellan de svarta och de vita i Syd-Afrika. Det träder så plötsligt och självklart fram i texten att jag inser att det är det här som jag har saknat i stora delar av övriga boken; sublimering. Det är därför berättelsen stundvis har känts så byggd. Det har inte funnits nyanser eller tvetydigheter i språket. Min erfarenhet av Coetzee är att hans språk är så exakt att det ofta utesluter mer än det breddar. Och jag vet inte om det är beundransvärt eller irriterande.

PS. Den där titeln till Defoes bok, jag kunde inte motstå… här är den: The Life and strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, where-in all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pyrates. Written by Himself

Litteratur

J.R.R. Tolkien: Ringenes Herre 1-3, Silmarillion, Hobitten, Hurins børn

Fjodor Dostojevskij: Idioten

B. E. Ellis: American Psycho

Arthur C. Clarke: 2001, 2010

Sir Arthur Conan Doyle: Sherlock Holmes

Michael Strunge: Digtsamling

Jules Verne: Rejsen til jordens indre, Jorden rundt på 80 dage

Murakami

Just nu läser jag en introduktionsbok till Michel Foucaults tänkande. Hur kommer det sig att jag inte har upptäckt honom tidigare? Som namn har Foucault förekommit i diverse sammanhang som jag stött på, men aldrig tidigare har jag faktiskt tagit mig för att läsa (om) honom. Just nu, i skrivande stund, finns det en bok av Foucault som inspirerar mig till den grad att jag faktiskt kontemplerar att byta ämne för min Master’s-uppsats nästa år. Boken i fråga? Det är Foucaults Vansinnets historia under den klassiska epoken (Histoire de la folie à l’âge classique).

Med anledning av mina tidigare inlägg om depression, bland annat här och här, och då jag tycker det är oerhört svårt och vanskligt att uttala mig i dessa frågor, så sökte jag vidare i frågan och snubblade så in på Jonas Mosskins blog. Han har tydligen bett några andra på Psyblog att rensa upp i självhjälpsträsket och rekommendera några böcker som håller. Dessa är på engelska, men någon av dem kan ha kommit ut på svenska. Sök på författarnamnet. De kan kanske vara värda att titta närmare på för dig. Fyra av dem utgår från Kognitiv beteendeterapi och de övriga två vilar på psykodynamisk grund. Båda bloggarna verkar för övrigt väl värda att ägna en stund åt.

Jag saknar oss också.

Här är kompisens bild.

kapitel 2 Lyssna till kapitel 2 av Tio ock en droppe af gyllne sken

Felicia rörde sig med ivriga, nästan springande steg inåt vagnen och försökte öppna några fönster men det fanns ingenting att öppna med. Alla fönster var förseglade och det fanns inga hakar, handtag eller någonting att överhuvudtaget ta tag i och när hon i iver försökte slå med handen mot en av rutorna, studsade den nästan tillbaka.

På lördag den 28 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive till svenska översatta kriminalroman. Fem titlar har som vanligt nominerats i vardera kategori. Årets svenska deckare skrevs av tre kvinnor och tre män (vilket alltså betyder att en av böckerna har två författare).

Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.

Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.

Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.

Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.

Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.

Vem (eller vilka) av de ovannämnda ska få ta emot Deckarakademins svenska pris? Mitt tips: Håkan Nesser (fast gardera med Roslund och Hellström).

Inte varje år men när det finns någon extra lovande deckardebutant så brukar Deckarakademin dessutom dela ut ett debutantpris. I år har det mer eller mindre utlovats att också en debutant ska prisas. Vilken?

Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).

Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…

Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man.                                                                                                                      

Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?

I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.

Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.

En brokig samling deckare, läsvärda alla fem men vilken är bäst? Kvalitetsmässigt kan ingen placeras före de andra. De är så olika, hör till varsin gren på deckarträdet. Det blir en fråga om tycke och smak. Deckarakademins ledamöter brukar uppskatta kriminalromaner med en ordentlig berättelse, som går över gränsen till den skönlitterära romanen och gärna i historisk tid – så mitt tips är att priset går till Andrew Taylor. Min egen, personliga favorit: Deon Meyer.

(Ystads Allehanda 2009)

Jag har läst några böcker.

Jag är en av dessa som fastnat för Stieg Larssons Millenium-serie. De kändes lite fräscha och nyskapande i svensk deckarhistoria efter att det kört i samma hjulspår i ett trettiotal år efter alla Beck-böcker.

Och precis som många andra fastnade jag för Salander eller Pippi Långstrump. Jag undrar om Stieg Larsson själv hade tänkt liknelsen men jag tror det. En vuxen mer våldsam Pippi, som på ett vis fixar sin egen skattkista och kastar upp folk i träden – eller tatuerar dem.

Det är intressant att den starka, självständiga flickan är någonting som får folk att fastna. Bägge är på ett vis föräldrarlösa, har haft en frånvarande pappa och en snäll mamma – och där finns redan någonting man fastnar för. Men framförallt har de ett eget rättspatos. De skapar sin egen rättvisa när Kling och Klang inte räcker till.

Nu har ju filmerna haft sina premiärer och självklart kan inte en film mäta sig med en bok. I mitt fall är det enbart Gudfadern som har nått samma nivå på film och bok – men där bär Marlon Brando hela filmen i sin tolkning och miljöerna är fantastiska.

Det vi kan spekulera i är ju fortsättningen av böckerna. Salanders sökande efter sina rötter, den försvunna systern och övriga syskon och Mikael Blomqvist jakt efter sanningar. Jag tror säkert det kommit in på trafficking och främlingsfientlighet i böckerna, om de fått fortsätta. Det finns ett starkt patos hos Stieg Larsson, som lyser igenom i både Salander och Blomqvist. Kampen för ett mer rättvist samhälle och mot den rättssnedvridning det ibland kan vara.

För det som alla sådana här filmer och böcker är, är dessa ett avtryck av en slags nutid – de är tidsdokument som visar strömningarna som finns. Det finns en möjlighet till stor anonymitet i dagens samhälle, där du faktiskt kan gå osedd genom ett vimmel av människor. Och det finns även en värld som samtidigt bevakar varje steg du tar. Telefonsamtal, bankutdrag, datatrafik. Det är en slags kollision – bevakningssamhället som bevakar den osynlige. Jag tycker han fångar det väldigt bra i böckerna. Och det finns någonting olustigt i det. För vem som helst kan idag bli utsatt för en övervakning och ett intrång i det privata utan att vara medveten om det.

Jag tror att George Orwell läst med intresse.

Så för er som ännu inte läst, läs böckerna, om inte annat för er egen allmänbildnings skull.

Hvilke utfordringer har den litterære offentligheta i Norden i forhold til å finne rom for samisk litteratur, og hvilke grep bør den samiske litteraturen selv foreta for å påkalle oppmerksomhet? Sigbjørn Skåden intevjuer lederen for den Norske forfatterforening og lederen for Sveriges forfatterförbund.

 Laila Stien skriver 0m å oversette fra samisk til norsk, Arild Linneberg samisk versus norsk rettstenkning ,  Susanna Happonen gjør en kritisk undersøkelse av samisk utgivelsespraksis fra et utenfor-perspektiv og Siri M. Gaski tar for seg gode og dårlige sider ved samisk litteratur.  

Bestilles fra: Margmedia (http://www.margmedia.no) 100.-

Dere kan si hva dere vil, inni Oslo, med Obamarama på beddingen – og daglige selebritets- og dignitæranløp eller andre store begivenheter, men bokbåt, hah, dét har dere ikke!

I dag er det megen hurlumhei i grenden vår, nemlig, idet den interfylkeskommunale (Hordaland, Sogn og Fjordane og Møre og Romsdal) bokbåten “Epos” klappet til kai klokken 12.00, her knipset ett kvarter senere, med forestilling for barna og allting. Min kjære og vår håpefulle er rimeligvis på plass, tillikemed det som kryper og går av barneskolebarn-familier. For det er ingen hvilken som helst begivenhet, dette. Eller for å sitere bokbåtens eget nettsted:

To gonger i året besøker Epos både øyar ytst i havgapet [Det er oss! Bloggers anmerkning] og bygder inne i fjordane. Kvart stopp har ein kontaktperson som tek i land 200 – 400 bøker og lydbøker. Denne samlinga fungerer som eit bibliotek på staden til bokbåten kjem att neste gong.

Det er stor stas når bokbåten kjem. Skuleklassar eller heile skular kjem om bord i båten. Born og eldre er dei største brukargruppene.

Dei fleste plassane er det kulturpogram om bord på båten. Nokre gonger er det forfattarar som fortel frå bøkene sine, andre gonger er det musikk, teater, klovnar eller sirkus! Kulturprogramma er retta mot born og passar for heile familien.

Og stor stas kan jeg love at det er.

Jada, jeg vet nok hva du tenker, og jeg tenker nok mye av det samme selv. Men det er rart med det: Etter å ha hatt slike tilbud, og alt du kan tenke deg av øvrige kulturtilbud, innen daglig gangavstand hele livet, er det ikke fritt for at man tenker Djiiises!

Ta bare bibliotektilbudet vi nylig forlot – i vårt umiddelbare nabolag, med biblioteket på Bekkestua, like oppi lia (t.v.), og det på Høvik, like nedi bakken (t.h.):

På den annen side blir man kanskje litt blasert av det urbane og det suburbane livet. Forvent, simpelthen, og ute av stand til virkelig å verdsette alt man har. Bortfallet av alt slikt, etter migreringen til landsbygda, gjør at selv den mest unnseelige begivenhet arter seg enorm. Når man ser på bokbåtens nedslagsfelt, er det nesten imponerende at den rekker innom hver havn hele to ganger i året:

Sånt no’ ha’kke vi i by’n, indeed.