Häromdagen hade jag ett samtal med historeielärarinnan som även har ett djupt intresse för svensk litteraturhistoria. Vi pratade om dessa numera döda skribenter, om deras sätt att se på samhället, vad de tog upp i sina böcker men framförallt hur de framförde sina tankar. På vilket sätt de målade sin fantasi, förundran och längtan i ordform. 

Vi talade om deras passion för skrivkonsten och hur det
påverkade dom.
                                   Varför någon av dem valde att gå och ner
till sjön och dränka sig. Varför en annan var så rotlös att han längtade bort när han satt i sitt trygga hem men när han väl reste bort så längtade han bara hem.

Och deras eviga sökande efter nytt material att bearbeta. Den smygande prestationsångesten som tryckte sig genom deras skinn när utkast efter 
 utkast förpassades till papperskorgen.

Jag tror att de led för konsten. De led med den. De led med karaktärerna som for illa och log med dom det gick bra för.

Så hur framgångsrika vi än blir finns det nog ändå något som gnager långt där inne i våra hemlighetsfullaste vrår. Hur lyckliga och glada vi än ser ut att vara har vi nog ändå ett litet kors att bära.

“You broke the bonds and you
Loosed the chains
Carried the cross
Of my shame” – U2

Alltså, HUR har jag missat att man måste ha läst upp till Tyska C för att komma in på kursen jag sökt till hösten? Det är ju nybörjartyska. Längre än så kan jag inte ha tänkt. Nybörjare, det är jag ju, jag kan inte tyska. Vad menas då med nybörjartyska på högskolan, undrar jag? Finns det inga kurser för folk som inte kan tyska? Måste jag läsa en kvällskurs på ABF eller låna hem en språkkurs på CD från bibblan?

Mitt andra val är litteraturhistoria och tredje valet är psykologi. Då är ju frågan om jag ska ta bort litteraturhistorian för att jag har mer nytta av att läsa psykologi eller inte? Nä, jag orkar inte ta några beslut. Åker ner och hänger på kajen istället. Köper mig nog till och med en glass med champagnesmak.

När jag var på biblioteket sist, för ett par dagar sedan, råkade jag släntra in på avdelningen ör litteraturhistoria och hittade en intressant bok:

Flickboken och dess författare. Ur flickläsningens historia.

Författaren, fil dr Mary Ørvig, har alltså i princip beskrivit flickböckernas uppkomst och utveckling genom att porträttera femton kvinnor som skrev berömda bestsellers. Jag som precis har upptäckt litteraturhistorien som ett intressant ämne och som alltid har varit intresserad av kvinnohistoria och historia som överhuvudtaget berör kvinnors liv och verksamheter slukade den här boken på ett par dagar (jag sträckläste inte, utan tog regelbundna pauser i läsningen för att riktigt kunna njuta av innehållet). De flesta av författarna var naturligtvis okända för mig och en del av dem finns överhuvudtaget inte översatta till svenska

Typiska flickböcker som har betytt mycket för mig är L M Montgomerys böcker om Emily, som jag faktiskt tycker om att läsa fortfarande (däremot var det länge sedan jag läste Anne-böckerna, som helt enkelt inte är lika bra, enligt min åsikt) samt Francis Hodgson Burnetts böcker Den hemliga trädgården och En liten prinsessa. Jo, och så var det Unga kvinnor, förstås. Det var väl i princip de böcker ur ”Flickboken” som jag verkligen har läst i verkliga livet. Unga kvinnor, i synnerhet den andra delen (jag läste boken i sin fullständiga version på engelska) känns hopplöst moraliserande i vår tid.

Jag minns allt de gamla böckerna med röd och grön rygg och jag kom nog aldrig riktigt över den där tanken att de där med röd rygg endast var till för flickor eftersom det ju stod ” B Wahlströms flickböcker” på dem. På böckerna med grön rygg stod det ”B Wahlströms ungdomsböcker” (eller något i den stilen) och jag var övertygad om att de endast fick läsas av pojkar.

Min tanke svävar flyktigt genom nattens inlägg. Jag skrattar åt den löjliga tanken om att jag skulle vara en utomjording som kommer från en planet med en annan rytm än Jordens. Riktigt så extrema tankar är inget annat än underhållande fantasier – men kanske finns där en aspekt genom astrologi?

Enligt astrologin påverkas vi av himlakropparna – kanske är jag under en stark påverkan av någon annan planets rytm? Vidare spekulationer lämnar jag för tillfället, för idag upptas min tanke av solen ur religiös aspekt. Jag läser om soldyrkan, jag läser om astronomiska teorier och astronomisk vetenskap, jag drar pralleller mellan religion och vetenskap.

Astronomi – Echnatons soldyrkan – Kristendom.  Där ligger mitt fokus för stunden även om det finns många fler religioner och linjer att dra. Konstigt nog är det varken astronomi eller religion jag studerar även om det är just vad jag studerar. Som jag har sagt – allting hänger ihop och just nu är det egentliga ämnet litteratur.

Jag kan ärligt erkänna att jag aldrig intresserade mig för litteraturhistorian under mina sju gymnasie-år.  Det såg tydligen aldrig lärarna då jag fick goda omdömen i ämnet, men särskilt intressant tyckte jag aldrig att det var – kanske för att det i skolform var ganska begränsat. Fakta som präntas in. När man breddar vyn och kan lägga in aspekter så som jag nu gör, där litteratur, astronomi och religion går hand i hand, då blir det plötsligt mycket mer givande. Visserligen har jag alltid arbetat så men det fanns inte riktigt tid för att ge det tillräckligt mycket utrymme i skolan.

Skolan ser jag som ett slags bibliotek, eller en innehållsförteckning som kortfattat redogör för vad som finns under varje kapitel. Det är inte i skolan den verkliga kunskapen fås. Nu har jag visserligen inte studerat på högre skolnivåer än gymnasiet så jag kan bara uttala mig om det jag har erfarenhet av förstås.

“Den verkliga kunskapen” … och vad skulle den vara menar jag? Finns det verklig kunskap? Det förutsätter att det finns overklig kunskap. Och vad skulle det i så fall vara? Nej jag har inte tid att flyta omkring på det här viset. Tillbaka till studierna.

// nanna

(Tid – vad är väl tid? Hur kan jag påstå att jag inte har tid med tankar när det egentligen är allt jag har? … )

 Jag steg upp tidigt i morse för att förbereda en lektion på upplysningen och romantiken. För sonen.  (Som ligger och sover). Märkte snabbt att  kunskaperna från högskolan behöver uppdateras – och fördjupas… 

Hur som helst, i  Lönnroth och Delblancs “Från runor till romantik” ( i  ”Den svenska litteraturen” i 3 band) hittar jag något som jag tror kan vara ett bra intro till vår förmodlingen långa dag tillsammans över skolböcker och andra källor.  (Jag skulle kanske som en annan bloggare kunna dansa fram under lektionen – göra en graciös dramatisering av tungsinnet som förbyts i en framtidstro på människans förnuft och vetenskapen som sedan övergår i känslostormarna; kärleken till naturen och det spöklika “unheimlich” i gotiken, men jag tror att det är stor risk att sonen flyttar hemifrån då). 

På sidan 276f i Lönnroth & Delblanc visas fyra  familjebilder där “vi kan följa den borgerliga offentlighetens utveckling från stormaktstidens ortodoxi till upplysning och romantik”.

 Den första bilden är dyster, rummet är mörkt; det enda ljuset kommer från den korsfäste Kristus, och familjemedlemmarnas  ”ansiktena representerar allvar och fromhet” . 

På den andra bilden (densamma som i vinjetten till Gardells “De halvt dolda”) “sprider (u)pplysningen sitt värdsliga ljus över familjelivet” och den korsfäste har förpassats till bakgrunden. Biblioteket är välfyllt, “jordglob, naturaliesamlingar och instrument vittnar om [familjefaderns] naturvetenskapliga intressen”, och ansiktena om livsglädje.

På de två målningarna som representerar romantiken visas glädje till musiken och lekglädje, och moderskärlek i en trolsk natur”.

Bilder är en verkligt bra ingång till både det ena och det andra.

Nu ska jag väcka min elev.

Svenska Barnboksinstitutet skriver i ett pressmeddelande att regeringen via Utbildningsdepartementet beviljat medel för att inleda arbetet med att skapa ett flerbandsverk om den svenska barn- och ungdomslitteraturens historia. En bra grund till ett sådant verk finns i den forskning som bedrivits av bl.a. Eva von Zeigbergk, Göte Klingberg, Lars Furuland, Mary Ørvig  och Sonja Svensson. Det finns också många verksamma forskare i landet inom ämnet. Projektet kommer att drivas i Svenska Barnboksinstitutets regi med institutets chef Jan Hansson som redaktör och professon Boel Westin, Stockholms universitet, har utsetts till vetenskaplig huvudredaktör.

Några av de främsta forskarna inom det barnlitterära området kommer  att utgöra ett vetenskapligt råd och kvalificerade, forskningskompetenta skribenter kommer att engageras. Ny forskning kommer också att krävas och för det ändamålet ska medel sökas från skilda finansiärer, skriver Svenska Barnboksinstitutet vidare i pressmeddelandet.

Jag ser detta som ett tecken på att barn- och ungdomslitteraturens status höjs. Det är bra om forskningen utökas på detta område och att denna sedan används t.ex. på lärarutbildningar och att vi på biblioteken också känner till den. Att förmedla barnlitteraturforskning till kommunbiblioteken är en uppgift vi som läns- eller regionbibliotek får ta på oss.

att någon som borde gått i skolan innan flumskolan blommade ut, har så dålig ordkunskap; och så skrämmande låg kunskap om vad källanalys innebär, är bedrövligt! För hade Monica Antonsson lärt in, det lärare på 60-talet lärde ut, så hade hon troligen inte velat skryta med att hon inte förstår vad ’sann historia’ betyder.

Mycket dålig stil att först hoppa på Liza Marklund, som i just denna frågan skrivit en bok som är 100 gånger mer pålitlig än vad Monica Antonsson är! Ordet historia har flera betydelser. När det gäller begreppet ’sann historia‘ skulle det kunna syfta på något som hänt i lokalhistoria, världshistoria, MEN också vilket alla 7:e klassare skulle lärt in:

En sann berättelse. Wikipedia är inte den mest tillförlitliga i alla lägen men när det gäller ordet historias olika betydelser är den helt pålitlig: http://sv.wikipedia.org/wiki/Historia_(olika_betydelser)

Hur menar Du, undrar säkert de som bara läst medias försök att få det till att Liza Marklund ljuger. Alla de som fått höra av Monica Antonsson att 1 miljon blivit lurade av Marklund. De som gått på Monica Antonssons uppfattning är de som blivit lurade. Så vi tar det från början:

 Ordet ‘Berättelse’ står för en skildring av ett händelseförlopp. (Så långt borde även flumskoleutbildade veta!). En bearbetad skildring, beskrivning av en händelse som kallas berättelse kan vara sann, dvs. bygga på ett verkligt händelseförlopp ELLER vara en ren fiction dvs. helt uppdiktad.

När Liza Marklund skriver sann berättelse, så innebär det för alla som kan svenska språket att det är en bearbetad beskrivning av ett händelseförlopp OCH eftersom Liza Marklund redan när boken Gömda kom ut gjorde klart att det var utifrån en partsinlaga. Hon har under hela tiden gjort detta klart. Senast igår i tjatten med Expressens läsare. Där hon svarade:

“Liza Marklund: “Gömda” och “Asyl” bygger på händelser som verkligen har inträffat. Maria Eriksson är en fysisk person. Genren dokumentärroman har funnits i alla tider, så det är vanligt att man gör så här“

Det Liza Marklund kallar dokumentärroman, kallades förr ofta ‘nyckelroman’. Detta betyder att namn/åldrar/platser/händelseföljd etc är ändrade för att personerna inblandade INTE skall kunna identifieras! De av Er som inte förstått att det är precis så det går till när en roman skrivs utifrån en sann berättelse som avkodats, de har missat sin litteraturkunskap, om de ens haft någon, på gymnasiet!

Redan gamle Aristoteles var den som lade grunden för hur en berättelse skall byggas upp. Men ack det har Monica Antonsson missat. Hon har liksom ett stort antal journalister i media också missat att både i och utanför Sveriges gränser är detta ett mycket vanligt sätt att skriva, när romanformen är den som är vald INTE är en självbiografi eller en fackteoretisk analys av ett händelseförlopp utifrån vetenskapsteoretiskt förhållningssätt OCH med giltiga argument. Vad som är värre för Monica Antonsson, är att alla analyser av källtexter. Moderna likaväl som medeltida bygger på att man ställer upp ett antal premisser och prövar premisserna för att se om argumenten man för fram mot en källtext är giltiga argument.

Den som inte läst argumentationsteknik eller filosofi kan slå upp här: http://www.cs.umu.se/~leo/Philosophy/argument.htm Alla som läst över A-nivå på universitet och högskolor bör ha lärt sig de grunderna i logiskt resonemang. Speciellt viktigt är: “…ett antal antaganden kunna härleda en slutsats. Denna slutsats måste vara sann om antagandena är sanna” också viktigt är “Hållbar innebär att premisserna måste vara sanna och att slutledningen är giltig. ” Observera när Du läser länken att premisser kan vara falska men att slutledningen ändå kan vara giltig eftersom den logiskt följer på de givna premisserna. För att en slutledning skall vara logiskt giltig och hållbar krävs dock att premisserna är sanna.

Det är där Monica Antonsson begår första felet. Ett mycket gravt analysfel! Hon utgår från att hennes material är fullständigt när hon gjort si och så många intervjuer med människor runt omkring som enligt Monica Antonsson borde känt till hur det låg till. Skrämmande okunskap visad av någon som vill analysera ett händelseförlopp. OM, vilket från början framkommit i Mias fall, över 1000 sidor är under sekretess, så saknas majoriteten av de kunskaper som Monica Antonsson skulle behövt ha för att kunna presentera sanna premisser! De facto är detta samma sak som om Du i Din hand får en bok där kapitel 2-7 saknas. Du kan förhoppningsvis i kapitel 1 se bakgrunden till ett händelseförlopp. Möjligen kan Du utifrån kapitel 8 till slutkapitlet dra vissa slutsatser. (Inte alltid jämför med en Agatha Christie deckare). Men utan kapitel 2-7 har Du svårt att förstå de slutsatser eller sammanfattningar som dras i slutkaptitlet.

MEN och det är det allvarliga i kråksången, INTE ENS om Monica Antonsson haft tillgång till alla de handlingar Liza Marklund haft, vilket hon inte har, så kan Monica Antonsson sägas vara objektiv i sin analys! Där ligger det stora problemet Monica Antonsson visat sig vara okunnig om att hon som kritserande en annans litterära verk MÅSTE ha: I analysen visas det upp skrämmande många Ad Hominem och det är ALDRIG tillåtet i en analys värd namnet. Så inte heller Ad hoc.

Ett exempel på Monica Antonssons oförmåga att förstå vad som är  argument och vad som är förklaring, är när hon försöker få det till att det bara var några blåmärken samt att Mia minsann inte var oskyldig. 

*Finns det ett enda blåmärke, så är det i sig ett argument på Liza Marklunds sida! Ett blåmärke är något som går och skall användas som argument för att misshandel förekommit eller kan ha förekommit OCH GÅR ALDRIG att användas som ett argument, men möjligen som en förklaring till varför Monica Antonsson inte tror på misshandel.

Där kommer vi in på nästa för Monica Antonsson mycket kritiska punkt. Det är också så att det är helt ointressant om en person, Mia i romanen Gömda, är eller inte är oskyldig till att en situation blir inflamerad. INGEN har ändå rätt att slå en annan person, att psykiskt eller fysiskt ge sig på en annan. Varken i Mias fall eller i fall där någon blir mobbad på en skola eller arbetsplats! Det urdumma svenska påståendet att det inte är ens fel att två träter ÄR ALDRIG tillämpbart i fall där ena parten upplever sig förföljd, hotad etc. Det följer i sig av de Mänskliga rättigheterna!

Liza Marklund har ändrat på var personer kommer ifrån. Var händelser hänt och hur de hänt. Men snälla Du som läser detta. Tror Du att det är ovanligt? Det är precis så som t.ex. Erich Maria Remarque gjorde i sin bok LIVSGNISTAN,om Andra (inte den om Första) Världskriget. Precis så som Berit Spong gjorde i den på sin tid mycket mer omdiskuterade SJÖVINKEL romanen. Jämfört med den är nuvarande mediapåhopp en storm i ett vattenglas! T.o.m. Selma Lagerlöf använde sig av den berättelsetekniken. Så här är Liza Marklund verkligen i gott sällskap. Monica Antonsson är det INTE.!!!

Att sedan ett antal journalister sällar sig till skaran som vill visa sin okunnighet är inget att förvåna sig över. Resultat av flumskolans 40 åriga efterverkningar skulle möjligen kunna vara en av förklaringarna. Fler finns självfallet. http://www.expressen.se/kultur/1.1430978/monica-antonsson-mia-sanningen-om-gomda  http://www.aftonbladet.se/kultur/article4172778.ab

Tilläggskommentar 08.30 15 januari finns att läsa på http://norah4you.wordpress.com/2009/01/15/nar-drevet-gar/

Vi ska ha en klangemenskap. Tillhöra en klan med en litterär, västerländsk/…/klangbotten.

Och oavsett hur det blir med en litteraturkanon för svenska skolor – det har varit bra med diskussionen om den.

Men nu har jag en gång idén om glädjen i ett gemensamt kulturarv/…/livet blir roligare för sonen (och mig) om han har ett hum om vad uttryck som “änkans sista skärv” syftar på. Lite bibelkunskap har ingen dött av.

Varifrån kommer citaten ovan? Är det någon ärkekonservativ, smygrasistisk stofil som uttalat sej i något nätforum för sd-sympatisörer? Eller kommer de från ett inlägg på Falkblick, I mitt Sverige eller någon annan öppet nationalistisk, invandringskritisk blogg? Nej det är – hör och häpna! – den (i allmänhet) vänsterinriktade, feministiska skribenten Nina Lekander som utan att vara ironisk skriver dessa rader i en artikel på Expressens kultursida. Hennes text handlar om hur man ska ge barn och ungdomar en litterär och kulturell bildning, och om hur hon själv försökt ge sin son detta.

Det Lekander säger om vårt litteratur- och kulturarv är egentligen självklarheter. Men nu lever vi ju i ett Sverige där skolan sedan decennier präglas av socialdemokratiskt kultur- och bildningsförakt. Vi råkar dessutom leva i ett Sverige där mångkulturidealet upphöjts till statsreligion, och där alla försök att slå vakt om det svenska kulturarvet därmed kan tolkas som uttryck för “etnocentrism” eller “kulturrasism”. I detta klimat kan Nina Lekanders egentligen helt okontroversiella åsikter bli kultur- och utbildningspolitiskt sprängstoff.

Det handlar egentligen om två alldeles självklara faktum som i vilket annat land som helst hade varit fullkomligt okontroversiella att framföra:

1. Barn och ungdomar bör i skolan få grundläggande kunskaper om vårt litteratur- och kulturarv. Genom dessa kunskaper skapas en fördjupad förståelse av vårt samhälle, vår kultur och vår historia. Dessutom skapas gemensamma kulturella och värdemässiga referensramar.

2. Sverige har sedan åtskilliga sekler tillhört den kristna, västeuropeiska kultursfären. Det är från kulturnationer som Tyskland, Frankrike, England och Italien vi fått våra huvudsakliga kulturella influenser. Därför bör man i skolans litteratur- och kulturhistoriska undervisning fokusera på det västerländska kulturarvet. Sett ur detta perspektiv är Bibeln, Dante, Shakespeare och Strindberg viktigare än Koranen eller Omar Khayyam.

Ovanstående två påståenden borde som sagt betraktas som självklara och okontroversiella. Men i svensk samhällsdebatt gör politisk korrekthet, en lång tradition av nedvärdering av humanistisk bildning, samt en patologisk skräck för att framstå som konservativ i skolfrågor att dessa påståenden blir kontroversiella och provocerande.

Men när till och med en politiskt korrekt, vänsterinriktad, feministisk debattör som Nina Lekander i en av landets största tidningar vågar erkänna att hon vill skola in sin son i en klassisk europeisk kultur- och bildningstradition… ja, då är kanske ett paradigmskifte på gång. Kanske kan vi äntligen börja slå vakt om vårt kulturarv, utan att riskera att stämplas som stockkonservativa, reaktionära, etnocentriska kulturrasister.

Efter en förträfflig fredagkväll med vin och premiären Fjärilen i glaskupan (som var väldigt bra och väl värd ett eget inlägg), firade Marie och jag vårt definitiva avslut av KVL och 2008 års fantastiska förändring – dvs. att vi båda byter institution till litteraturvetenskapen.

Fredagskvällen slutade i sängen, drickandes te och sneglande på SVTs satsning av serien Brotherhood. Serien verkar vara ok, dock lockade läshögen bredvid mig mer. Som inspiration till den nya kursen öppnade jag den så kallade äldsta skönlitterära verket, Gilgamesheposet. Att läsa i vers är inte det enklaste och ibland det mest intressanta man kan läsa – men jag drogs in i mytologins värld. Bredvid mig hade jag De heliga tecknens hemlighet och dog själv paralleller till Bibeln och övriga texter som jag lyckades se liknande motiv.

Kort om Gilgamesheposets – den handlar om kungen och hjälten Gilgamesh utövade sin makt mer än vad han behövde i staden Uruk. Folket bad till gudarna och de blev bönhörda. Himmelsguden Anus och gudinnan Aruru skapade ursprungsmänniskan Enkidu som skulle fungera som Gilgamesh vän för att Gilgamesh skulle få perspektiv på sig själv. Tillsammans beger sig Gilgamesh och Enkidu ut på äventyr – Enkidu dör. Efter en sorgeperiod blir Gilgamesh upplyst. Som det står i den första tavlan, en slags prolog för hela berättelsen: ”Gilgamesh som såg Djupet, jordens grund, han erfor allt, förstod allt.”

Först ut i nästa adlibrisbeställning är en bok om mytologier och tidiga gudar, Jean-Dominique Baubys memoar och möjligtvis Deborah Curtis Beröring långt inifrån om Ian Curtis liv.