Jeg har fått meg ny blogg, den finner du på http://csundby.wordpress.com, grunnen til dette er at jeg tror det er den eneste måten å få inspirasjon til å blogge, pluss at planen etter hvert er å gjøre det til en selvdrevet WordPress blogg etter hvert.

Jag har varit sjuk och drömt mardrömmar om sjuka saker

Att sitta med en bunt papper om Afrikas historia och 25 frågor att besvara med hjälp av dessa är inte vad jag kallar idealet till kväll. Men jag kan få känna mig duktig en liten stund när jag lyckas stänga ner facebook trots att det finns bilduppdateringar från vänner i Kina. Och när Kristian Anttila talar om för mig att luften är fri, inte sant kan jag ändå klara av att stå emot sängen hur mycket den än lockar, stå emot telefonsamtal hur mycket de än lockar och helt enkelt se till att minska min skolpanik. Jag ger mig själv en liten klapp på axeln.

Idag har jag varit ganska lat. Men jag åkte i alla fall och gav blod samtidigt som C åkte till jobbet, så jag var en god medmänniska.

I övrigt har jag fått göra två urvalsuppgifter till tågförarutbildningen nu. Den första gick bra och den andra ska jag få reda på senast om ca: två veckor. Sen får vi se hur det går. Hoppashoppashoppas.

Imorgon är det jobba och stå i några timmar.

Sadly part 1 of the Camberwell foundation had to come to an end one day. This means I won’t be in the same group next term as we will separating to go in to our separate pathways eg, painting, drawing, graphics.. I will miss all the crazy people in my group even if I liked them or not!haha. I’ll especially miss the people I became close too in the group (Dog Boys), but I’ll still see them around and then if not at the SU bar.

The term ended with a messy night out and I have the bruises to show for it…

First two fuzzy pictues by me and good pictures stolen from Facebook, as you do.

Liv xx

Jag bjuder på en överraskning imorgon till den stackare som läser mig blogg. Vad det är tänker jag såklart inte säga, då blir det ingen hemlighet lixx. Det handlar om the brain iallafall.

I soffan med Yogithé, flickvän och kvällsmys. Väldigt aktuellt. Hanna kollar facebook, skäms över hemska bilder från sitt helgsvineri.
Jag sitter i, vad jag hoppas kommer bli ‘i vanlig ordning’ med photoshop och fixar lite mer bilder. Hittade en goding som jag tidigare knappt hade tittat på tills nu. Från sommaren i Idre, väldigt trevligt.

Tänkte verkligen försöka bli mer aktiv i mitt bloggande, ska till och med smälla upp ett till ultratöntigt inlägg om vad jag vill ha i julklapp. Kanske ska visa mamma bloggen?

Mette skriver:

Mine damer og herrer!!! Hjertelig velkommen til denne ukes Mandagstema!
La meg presentere dagens ord:

Sirkus!

Hva tenker du på når du hører ordet sirkus? Hester, manesjen og klovner?
Alt julehysteriet eller 15 elleville gutter som feirer din sønns 10 års dag? Akkurat det er kanskje sirkus på lik linje med årets julebord – bare minus alkoholen!
Kanskje sirkus er når du skal pakke for alle familiemedlemme og sørge for at alle har alt det de trenger når dere skal være 3 uker i Syden?
Ja, for mange er det sirkus hver kveld når man prøver å få ungene i seng!
Det er opp til deg og fortelle oss i ord og bilder hva du legger i ordet sirkus!

RUC holder årsfest i et cirkustelt

Jeg var lige ved at give helt op – jeg har ikke nogen sirkus-billeder, og jeg kan ikke lige gå ud og tage nogen. Vi har ellers et fint lokalt cirkus i Helsinge, Cirkus Kanutski, hvor de unge mennesker kan lære at køre enhjulet cykel og mange andre interessante ting, som hvert år præsenteres ved en forestilling i August. Men jeg må indrømme at jeg aldrig har været med til sådan en forestilling, jeg har kun læst om dem i aviserne. De unge artister får megen ros for deres dygtighed og opfindsomhed! Det er rigtigt cirkus.

Cirkus kan dog også være farligt, det kan være mennesker, som ønsker at tjene penge ved at foregive, at de udfører noget meget farligt noget. Men det kan slet ikke fange min interesse. Det har fascineret mig som tusinder af andre børn og voksne, men det kan ikke mere fange min interesse nu, tværtimod, jeg afskyer det og har det dårligt hvis nogen foreslår at vi skulle se en cirkusforestilling, og når Benneweis slår teltpælene op i Helsinge eller Cirkus Arli kommer forbi Tisvildeleje Sportsforening. For slet ikke at tale om Cirque de Soleil, som dog er ufarlig og morsom underholdning i industrialiseret-kommerciel opsætning. Jeg er nok lidt for stivsindet overfor cirkus.

Måske er det fordi jeg blev flov, ikke skuffet, men flov, dybt flov og forlegen som barn engang da min mor tog os med til cirkusforestilling på Bellahøj, hvor cirkus dengang havde en stor, stor grund – der var ikke nogen bella-centerhal eller svømmehal eller noget som helst. Det var en dyrskueplads, og der var virkelig plads.

De voksne havde lovet mig, at der var en mand, som ville blive spist af en løve, og det syntes jeg var spændende, jeg ville have været en fremragende publikummer hos Romerne i Colosseum, jeg ville have heppet på løverne og hujet når gladiatorerne med deres elegante kampmetoder viste, hvordan man kunne passificere en sulten løve.

Da det kom til stykket, ville løven ikke lukke munden og bide. Den så faktisk meget venlig ud og åbnede godmodigt gabet, så løvemanden kunne stikke hovedet ind, men ikke om den gad bide det af ham. Jeg var dybt skuffet, og det virkede som om manden også var ked af at måtte skuffe publikum.

Jeg gav udtryk for min skuffelse på vejen hjem ad Hulgaardsvej, jeg kan huske stedet og måden vi gik ud på gaden og hen til sporvognsstoppestedet. “Hvorfor bed den ikke mandens hovede af?” må jeg have spurgt.

“Hvad havde du dog ventet” svarede min mor.

Jeg blev så flov. Det er jeg endnu.

Fodbold - bold-ekvilibrisme når det er bedst

Jeg har desværre ikke nogen billeder af løver, der spiser mennesker men jeg synes at dette aldrig før publicerede billede af unge mennesker, der udfolder bold-ækvilibrisme for fornøjelsens skyld, som en aflastning efter for mange timers stillesiddende arbejde, er et supplement til ovenstående historie om, hvad cirkus egentlig er og hvad det også kan være.

Jag läste inledningen på en berättelse jag skriver, och tyckte det var kul att få lägga ut den här.

I den här berättelsen finns en stark övertygelse om att drömmar är det som håller oss levande. Utan drömmar skulle vi inte kunna bli den vi önskar, vi skulle inte kunna leva det liv som vi hoppas på.

Det finns en berättelse om några Gregorianska munkar som fick en ny ledare. Efter några månader var glädjen borta och de visade tecken på depression. Det här var munkar som gett tystnadslöften. En vis man kom dit och fann endast en enda skillnad.

Att de inte längre sjöng. De hade under alla tider träffats och sjungit gregorianska körsånger två timmar varje dag. Så de började sjunga igen och efter några månader var allting normalt igen.

Vad säger det om oss människor?

Att inom oss finns det där behovet av Sången – eller mötet som berör oss.

Det är också en berättelse om platser som finns någonstans mitt ibland oss. Någon skulle kanske protestera och säga att det där inte är möjligt det som händer i berättelsen; ja, att vissa saker är omöjliga.

Men behöver vi alltid ha ett svar på det omöjliga och när behövdes inte magi i livet?

Ibland tror jag att vi söker för många svar istället för att leva, även i och med våra drömmar.

Igår var det LG WinterJam för mig och Hanna var på Söder och kollade på en kollegas spelning. Idag har vi varit bakfulla, gos och film har stått på dagens meny. Just nu kollar vi på Paradise Hotel, pratar julklappar och tittar på sjuka naglar. Galet coolt att folk kan göra såna detaljer på naglar som är så små.

I övrigt ska jag bli lite mer aktiv med mitt fotograferande, insåg igår att det är riktigt kul och något jag verkligen gillar att göra. Blir nog till att inhandla något kamerarelaterat för att få upp lusten lite mer.
Hanna tycker också att jag ska blogga om David Hasselhoffs julskiva, det tycker inte jag.

När saker och ting står rätt till, så fortsätter det som vanligt.

(och tydligen är det inte bara i vår familj som man matar hundar på det där viset.)

Nyss

SMS från Emma:

“RAAUFF RAFF, fan jag ar pa asgott humor efter igar! Sitter och flinar som ett retard n i just wanna say RAFF.. c your strong indipendent black ass later”

Då log jag lite

I Dag känner jag mig så här fruktansvärt uttråkad och less igen. Jag saknar mina vänner, att känna att jag gör något vettigt, att få använda hjärnan, att kunna gå ut och se människor. I Dag hatar jag tystnaden och tomheten här i byn, att bara se samma människor hela tiden, att bara gå omkring och göra ingenting. Visst finns det massor att göra, men det är såna här tråkiga sker som att städa, tvätta, eller rensa någonstans och det gör jag varenda dag, jag vill göra något som gör att jag känner att jag lever, något som livar upp lite, något jag tycker är roligt.Jag vill se andra människor, höra lite ljud, se att det finns lite liv utanför denna tysta bubbla.

Utsikten är hyfsad i alla fall, jag har slafsat i mig en tallrik fil och det skvalpar i magen, sonen och sambon sover.  Jag bävar redan för allt jag måste se till att få  mig idag vad gäller näringsdryck, soppor och annan skit som jag är så less på så jag håller på att spy. Jag bävar för att jobba i morgon eftersom jag mår illa fort jag rör på mig. Jag tittar omkring mig och ser att det skulle behöva städas igen, men jag orkar faktiskt inte bry mig. I dag är en jävla skitdag helt enkelt. Liva upp den åt mig please!

Trött, full och en hjälm som inte passar mitt huvud rikare kom jag hem från LG WinterJam för ett tag sen. Just nu sitter jag hemma hos Hanna. Det är alldeles tyst och jag är ensam, har svårt att bestämma mig hurvida det är skönt med lugn och tystnad eller inte.
I vilket fall, WinterJam var galet, skönt att vara 10 meter från kicken med gratis mat, öl och trevligt sällskap.

Bilder tagna med Nikon D200 och Canon EOS 20D. Uppdatering av kameror kanske är aktuellt?

Nu

Jag och Emma sitter i vårat stökiga rum. Det går inte ens att beskriva hur jävla stökigt det är här men vi trivs nog ganska bra i röran ändå. Jag har precis berättat för E hur man ska göra för att känna mer smak av vårt billiga vin som inte smakar så mycket.

“Jag tror det är cigg-dags snart Pi” säger Emma medans hon plockar lite i rummet. Jag blir lite rörd varje gång hon kallar mig för det eftersom hon inte visste innan hon började säga det att det är mitt smeknamn sedan länge.

LG Winter Jam nu. Återkommer med rapport och någon bild.

Tilbage i 1903 beskrev den tyske sociolog Georg Simmel storbyens betydning for den menneskelige psyke. For ham at se blev storbymennesket bombarderet med en så stor og så hektisk skiftende mængde indtryk, at følelseslivet slet ikke kunne følge med. Den følsomme sjæl blev tvunget til at forskanse sig bag ved en distancerende ydre skal, bevogtet af det beregnende intellekt, og omgangen med medmenneskene blev reduceret til kølig, fjendtligsindet konkurrence om at komme længst muligt forud for den anonymitet, som altid truede med at indhente og opsluge individet.

Dette billede genkender en middelklasse-københavner af den kreative klasse nok kun med omfattende modifikationer. Selv nærer jeg i hvert fald noget mere romantiske forestillinger omkring bylivet. Umiddelbart oplever jeg storbyens gadebillede som sprudlende og svulmende af en mangfoldig vitalitet, som netop bekræftes ved sine mange indbyrdes modstridende retninger.

 … og dog, måske er jeg bare forblændet af mit eget overskud. Måske har jeg hovedet for langt oven vande. Efter generationers overlevelse og delvis trivsel i bymiljøet, kan det være, jeg er fremstået som et produkt, der er så hærdet og distanceret, at jeg kynisk kan lade mig underholde af den kamp, Simmel beskriver. Og muligvis er det nødvendigt, at jeg bliver blottet og nådesløst konfronteret med livet som den kamp, det er, før end jeg egentlig kan fatte dets altid dyrekøbte pluralitet.

Men hvordan kommer man ud over sit eget billede af byen og livet (og af hvad som helst andet)? Måske skal jeg udsættes for noget i retning af det, Virginia Woolf påstår at opleve, så snart hun forlader sit hjem:

“The shell-like covering which our souls have excreted to house themselves, to make for themselves a shape distinct from others, is broken, and there is left of all these wrinkles and roughness a central oyster of perceptiveness, an enormous eye.”

 Og nu, hvor stemningen er etableret: BLUs stop motion-/animationsfilm Muto:

Her ser jeg livet mutere, kanaliseres, skifte form og løbe vild hen over byens mure, som overalt skyder op for at inddæmme og definere det som noget bestemt, eller lade det forsvinde uden for al social anerkendelse. BLUs figurer er altid forpinte; altid masochistisk på flugt fra deres alt for organiserede kroppe, som konstant trues af krystallisering.

Her ser jeg håbet om at der, et sted mellem myldretidsbølger og takttællende lyssignaler, måske gennem en underjordisk ruinpassage, måske op ad en forfalden fabriksbygnings usete bagvæg, finder en sejr sted, hvor livet glider fri, stikker af, slår sig løs – ”splintret som i tidsforskudte lyn”, for at lade Inger Christensen få det sidste ord (sikkert ikke for sidste gang).