I 3 generationer har min familj drivit kvarn och sågverk, farfars far, farfar och sist min pappa. Jag gör ju som bekant inte det och jag tror i ärlighetens namn inte min far någonsin önskade att jag, som är enda barnet, skulle ta över. Han hade högre önskningar om mig. Tack och lov, det underlättade nog mitt liv. Kvarnen är från senare halvan av 1800-talet, sågverket från tidigt 1900-tal. Ursprunger från något som är ännu äldre. Antikt kan man säga. Allt kan drivas med enkel vattenkraft från å-dammen, diselgenerator finns (knappast för grön disel, host, host)  Hela bygget är beläget naturromantiskt vid mina föräldrars hus, intill dammen i Bräknån.

Min far är 75 år, pigg och kry, men han inser att det inte funkar att driva sågverk med uråldriga metoder hur långt upp i åldern som helst. Det börjar ta stopp. Framtiden har diskuterats flera gånger. Emotionellt är det svårt att tänka sig att sälja. Rent praktiskt är det svårt att tänka sig att någon vill köpa, framför allt någon som vill driva verksamheten vidare. Diskussionerna har alltså mest präglats av farhågor. Jag har nog ibland tänkt att köpa alltihop. Inte driva verksamhet, mest för att det ska bevaras och det skulle knappast fungera om jag inte flyttar ditåt. Blekinge har sin charm, vackert så det förslår, nära till skärgården och varma somrar. Men, nej, alltför orimlig tanke. Så det är bara att inse att jag inte kan bidra till bevarandet.

Idag berättade pappa att det har dykt upp en köpare som gav ett bra bud och vill göra snabb affär. Omvälvande. Sorgligt. Glädjande. Skönt, men framför allt mycket konstigt. 

Även det som förutsätts bestå måste förändras.

En villaägares monsterproblem. Det kan ses som ett i-landsbekymmer eller lyxproblem, men att plötsligt inse att elleverantören skinnar en på en massa pengar gjorde mig inte alls glad. Inte ett dugg. Jag har av gammal ovana köpt strömmen av min elnätleverantör. Ni vet, som det var på sjuttiotalet, då det var som det var, och det kostade som det gjorde, och så blev allt fritt och alla insåg att elräkningen var fullständigt obegriplig och skulle man välja elbolag…….. Är man godtrogen idiot så betalar man och gör inget aktiv val.

Min elleverare har 3 !! gånger lurat på mig ett avtal där man binder sig till ett pris som man INTE får veta i förväg! Knäppt, eller hur. Det marknadsförs så här: Nästa års elpris bestäms av det genomsnittsliga inköpspriset under de 3 sommarmånaderna.” Det brukar alltid vara billigast att köpa in el på sommaren”. Alltså borde det bli ett bra avtal. Man binder sig före sista maj.

Konstigt nog så har det aldrig varit så dyrt att köpa in el på sommaren sedan de införde detta fiffiga avtal. Dessutom otroligt svårt att säga upp avtalet. Fast i våras så lyckades jag, från årsskiftet är jag fri.

Sen är det lite bökigt, vad ska man välja, fast eller rörligt? Hel- eller halvrörligt, eller bara rörigt? Miljöval eller Bra miljöval? Svan eller anka? Tur att det finns prisrunner osv. Kollar man samma bolag på elskling.se och elpriskollen.se så är det helt olika pris!

Har velat hit och dit i evighet, men idag gjorde jag slag i saken. Valde Godel.se. Som en välgörenhet och så blev det billigare, från 129 öre KWh, till 89 öre.

Från det ena till det andra.

På torsdag kommer snickaren som ska bygga om dasset. Stentorp ska bli med innedass och varmvatten. Bara skojar. Men det behöver fixas till och kaklas och sånt. Problemet är att det behöver byggas om helt och hållet. Mardröm. Säkert en månad utan toa.

Så här års krävs det lite extra

 men,

det  finns många tillfällen att känna sig äten och sleten  från alla håll och kanter, i November- December. För in lite solig Näring. Gör gott för både kropp och knopp!

Svep en sallad! Drick Aloe Vera varje dag!

Sommaren känns väldigt avlägsen.

Avlövat

Slirigt

Sakta med säkert försöker jag nu åter smyga in på arenan. Den digitala floden av ettor och nollor strömmar åter. En och annan tvåa stör ibland och med allmän försiktighet och snällhet ska  jag försöka blidka systemet till medgörlighet.

Summering: En dag blev Stentorps lap svart. Några månader tidigare hade garantin gått ut. Boring.

Åtgärd:  Alt 1: Att återgå till den stationära pc´n som var ny för mycket länge sedan och som nu återfinns som kontorsdator på Lilla Hotellet. Quite boring too. Alt 2:Att laga den svarta. Det känns nödvändigt. En nästan ny datorsom är trasig  måste lagas förstås, man kan dock räkna med några veckor. Alt 3: Köpa en ny. Alt 2och 3 går att kombinera.

Så blev det, alt 3. En blev två, fast en var trasig. Sen tog jag ur batteriet ur den trasiga och då fungerade den också???!!! I samma ögonblick blev jag ohyggligt trött och bestämde mig för att den saken tänker jag inte diskutera mer.

Så vips blev Stentorp med 2 datorer (den gamla stationära på Lilla Hotellet gick förstås sönder, vilket är en annan historia med en sömnlös natt som följd, men allt för att bibehålla jämnvikten).

Ingen större skada har skett förutom att det har gått en massa pengar helt i onödan. Å andra sidan hag jag “bloggpausat” som var helt nödvändigt som EvaPeva så klokt påpekat.

Denna vecka åtnjuter jag kunskapsinhämtning på kurs/konferens/vetenskapligt möte i Uppsala. Specialistföreningen i allmänmedicin håller årsmöte och det bjuds på allsköns vetenskap. Jag njuter av både det ena och det andra.

Det är svårt att illustrera allt det goda så det blir axplock från Uppsala.

No comments

Hotellutbudet imponerar, En för varje hårtyp?

Schampoo även för den grå och glesa?

Mecka!

Helgen tillbringades i Bergslagen. Det var ju Allhelgonahelg, så det blev en tur till kyrkogården och lägga krans och tända ljus för de släktingar som inte längre finns bland oss. Söndagsmorgonen bjöd på utsikten ovan genom köksfönstret. Jag älskar att sitta vid köksbordet och titta ut på det här medan jag äter och jag tror aldrig att jag någonsin kommer att kunna se mig mätt på vyn.

“Det är mycket nu!” sa Peter Dalle i något humorprogram för länge sen. Det ÄR mycket nu! Jag har ju blivit Twittrare, och helt ny värld har öppnats för mig, eller ett nytt fönster till världen, kanske man kan säga. Eller, nej, nya gardiner, modernare snitt…

Jag fyller 46 nästa år. När jag gick i högstadiet hade vi nog en rätt teknikintresserad mattelärare, för vi hade några datorer på skolan. När jag läser historiken kring datorerna låter det nästan inte troligt, men jag minns att vi fick programmera på den svarta skärmen för att skriva; “Jag heter Märtagreta”. När jag 1984 väntar första barnet går jag första datorkursen och på den vägen är det.

Det KÄNNS som jag haft internet jämt, för vi hade det tidigt, men i vanliga hem har ju bara internet funnits sen mitten 90-talet. Jag gick många kurser hela 90-talet och från html och java script gick vägen till C++ och Java och jag trodde jag ville bli programmerare.
Nog för att databaser var rysligt kul, men till slut insåg jag ändå att visserligen hade jag huvud för kodning, men inte kropp och själ för det. I slutet av 90-talet gav jag mig själv internetförbud efter alla nätter vid ICQ-chatten.

Så i morgon, den 5 november, då firar jag tre år i bloggens värld! Jag som aldrig läst en blogg, som visste att en blogg var “en dagbok på nätet” typ, började bara, på inrådan av en väninna. Inte visste jag att bloggen bar med sig kommentarer, faktiskt krävde engagemang, utöver själva skrivandet!

Idag är det ju självklart, och likväl som jag får dåligt samvete när jag aldrig hinner ringa mina vänner får jag dåligt samvete när jag inte skriver egna kommentarer, inte svarar på era, eller hinner blogga!

Nu är jag alltså också Twittrare, där man har 140 tecken på sig att “make a statement”. Där man lätt skriver först och tänker sen och där jag redan funderat över vad det gör med mitt språk. Det blir en del svordomar, snabba, och därmed inte genomtänkta, reaktioner, på andras Twittrar. I Twittervärlden avhandlas allt ifrån kiss och bajs till partikongresser. Mycket mat, handlar det om, eller husdjur… eller… sex!

Jag får lite känslan av att vara på semester i storstan. När man råkar hamna i tunnelbanan när alla ska hem, eller till sina jobb. Precis innan avgångar, innan “dörrarna stängs” och man vill, eller jag vill, backa för att släppa fram alla dem som är stressade. Som inte är på semester. I Twitterland är jag lite på semester och jag hör plingen från varje inlägg som kommer, men lagar ändå mat, bakar ändå muffins… som om jag levde nära tunnelbanan. Jag hör tågen komma och gå, men ska ju inte med, eller av, eller så…

Vad jag däremot undrat över ibland när jag sitter där och pratar, käftar, skojar med mediamänniskor, byråkrater och annat löst folk är; “vad gör jag här?” Jag, som i min korta presentation i Twitterland skrivit; “toktränande bonnkärring med oanade förmågor” när andra skrivit exempelvis; “frilandsskribent, redaktör, It-chef, koordinator, musiker, skådespelare”… fast den som jag funderar på mest är de som skriver; “arbetar med sociala media”.

Det gör jag också, hobbyarbetar! Jag surfar, bloggar, kommenterar och tar kontakt med människor via internet! Enligt Wikipedia är sociala media; “Sociala medier betecknar aktiviteter som kombinerar teknologi, social interaktion och användargenererat innehåll.” Kul jobb! Fast de kanske utvecklar sociala media, eller håller föredrag hela dagarna via alla möjliga kanaler som finns idag. Ta Google Wave, till exempel. Jag har haft en rejäl Google Wave-kris nyligen, när jag inte fick någon inbjudan till detta stora, häftiga… “en sammanslagning av e-post, wiki, chat-program och system för projekthantering mm”… Under några dagar Twittrades det bara om Google Wave… och tant Märtagreta kände sig vääääääääldigt utanför tills hon insåg att det kanske räcker, just nu i alla fall, med vardag, livet, Facebook, (som jag tittar till men inte direkt slukar), Twitter och bloggen. Jag kanske inte behöver mera kontakter via sociala medier just nu? Kanske?

Var jag än är, vilken tid på dygnet som helst, kan jag, via min dator eller I-phone, gå ut på nätet, kolla min mail, skriva i min blogg, chatta med mina vänner, någonstans i världen är det alltid någons dag, när här är natt.

Jag kommer inte ihåg hur det var innan, hur det var när vi satt med långsamma modem, innan mobilerna fanns. Men, det känns faktiskt som det är just nu, som jag börjar få distansen! Jag lider inte av att inte koppla upp mig, jag kommer iväg på mina träningar och stannar lääänge på gymmet efteråt. Jag blir inte tokig om jag inte hinner blogga idag, i morgon, i övermorgon.

Det finns ju kvar, internet var ingen fluga!

Det är både skönt, och lite småläskigt, att kliva av världen, ynka sig över en förkylning, bara försöka hålla stången hela dagen med fyraårig kvitterunge i ständigt släptåg. Sen om man kollar de kanaler man har, ja, då inser man att oj, så avsides jag faktiskt bor.

På Twitter avhandlades, bland annat, (en hel del kan jag låta er vara ovetande om, vi är ju ett gäng “snillen” där som spekulerar) bland annat morgon-TV. Jag ser aldrig på teve dagtid, har gjort, när jag var gift med ex-maken som var en “-holic” vad gällde teves hela utbud. Igår morse sände någon av TV 4´s kanaler ett program som tog upp något om mord och plastikoperationer. Jag tror det var Kalla fakta. Det var visserligen en repris, men jag tänker ju direkt på alla barn som kliver upp själva och sätter på teven.

Jag vet, vi föräldrar ska ha koll, och om ni menar just den här föräldern, så har hon det. Till och med på reklam som kan vara skrämmande för mitt barn. Men sen vet jag när barnen hamnar i lite högre ålder, ja då går de själva och inte kan vi begära att alltid ha koll på tablåerna? Ta till exempel reklamen för någon ljudanläggning med “kraft” som körs nu. En tuff kille sitter och matar sin hamster, (eller marsvin, vad vet jag) med ett mariekex… har du små barn vid teven bör du snabbt byta kanal, för det där lilla djuret visas i små sekvenser vara en ganska läskig varelse, eller… det är ju ljudanläggningen då, som åskådliggörs i gnagaren. (Jag hatar reklam, oftast!)

En annan sak som slog mig igår, och i morse, var att det där med Halloween, det slipper vi lantisar, tack och lov! Jag hoppas den trenden fortsätter hålla sig från vår del av världen och inte Tittilila kommer och vill ut och spela bus… Såna festplaner alla hade igår! Här sitter vi, inte bara för att jag är förkyld, utan också för att jag tror faktiskt inte folk här alls firar halloween.

Nåja, knappt varit utanför dörren, knappt sett på teve, (eftersom det faktiskt inte visas mycket kul på den!) Inte ens surfat genom dags- och kvällstidningar som jag brukar.

Ändå vet jag att det är fotboll i Göteborg ikväll och att ungefär alla poliser i södra Sverige befinner sig där. Att AIK klarar oavgjort ikväll… ja, där tog den “kunskapen” slut!

Här är det mörkt, och vi har bakat rosa chokladmuffins, jag och Tittilila. Nu badar hon och jag ska göra en sallad till en, formmässigt, riktig katastrof till paj. Jag borde faktiskt hålla mig från köket, när jag är så här seg och trög och trött och förkyld och allmänt, väldigt tung i rumpan!

oj så sjuk jag är! Feber; hela 37,1 grader, då är jag lullig, då min “normala” temperatur ligger på under 36 grader.

Jag känner mig som en gammal hösäck i bröstet och halsen svider och till min förtrytelse är jag hungrig, men vill inte ha något! Så jag pillar i mig en ostbit då och då…

Irriterad blir jag också att maken får utryckningar åt alla håll och kanter, JUST idag, när jag är så sjuuuuuuuuk! (att han alltid får det och att jag faktiskt åtminstone fattar att trasiga saker i grannlagård måste fixas, det är en annan sak. Jag är allt jag inte vill/brukar vara, idag!)

Åtminstone glad att jag fick nåt konstigt ryck igår och lagade alldeles för mycket mat så det räcker även till idag. Stå vid spisen nu, det orkar jag inte och främst, bör jag inte.

Jag blir så sur när jag är sjuk! Jag vill kunna röra mig, träna, orka med Tittilila när hon sjunger och ropar och kastar sig ut genom dörren iförd endast nattlinne, långkalsonger och stövlar för att hoppa i löven! Istället är jag just sur, vrålar; “Men herregud! Inte kan du gå ut så där!” och dämpar henne i onödan. Man behöver inte skrika åt barn för att de ska fatta, det vet jag ju, men idag…

Jag var inte mycket piggare igår, men tog i alla fall en lång, snabb promenad i går morse… och insåg snart att det var lite dumt, eller på ren svenska, jävligt korkat! Det var sen förkylningen drog ner mot bröstkorgen. Jag vaknade lika tidigt i morse… tänkte en stund, “vad kan en lugn morgonpromenad göra?”

“Ingenting!” är mitt självsäkra svar. Jag tror INTE det är farligt att gå ut när man är sjuk, om man orkar det! Vi har bara ett liiiitet problem, JAG kan inte gå lugnt! Jag kan inte överhuvudtaget röra mig i lugn takt! Om jag inte har ett gäng knäckta revben eller är döende i hög feber förstås. Men bara då!

Summa sumarum, och i min ständigt målmedvetna självpepp, “jag är måhända dum, (och nu därför råförkyld) men … jag är snygg! eller… i alla fall inte ful! (makens åsikt, eller försök till komplimang!)
Host, väs och snörvel från en något negativ Ödrake!

Stentorp lider av datafel, digitalt haveri, oåtkomlig näthimmel.

Är kort och gott på service.

Tills vidare hoppas vi på AIK !

I morse var det bara att konstatera att den såriga hals som kommit snabbt igår kväll inte tänkte ge sig iväg just idag… och sen vaknade Tittilila, pigg och glad men “mamma, jag har så ont i halsen!” Så vi har en sjukdag. Jag har ont i huvudet och halsen, och ÄNDÅ känner jag mig retfullt pigg, har redan röjt och fixat en hel del.

Maken klappade mig på rumpan igår och undrade om vi skulle åka till stan någon dag och köpa en hårtrimmer… han saknade sin snygga frissa, (undertecknad)… ja, se där, nog var det en liiiiiiiiiiiten försiktig komplimang ändå?

I kväll var det Bonde söker fru, ett program jag helst inte ser, men som min romantiske make… *harkel*… verkar gilla. Bonden från Järvsö var i bild när jag kom ner från nattningen.

“Han är rätt kul den där!” säger maken, “han säger rätt dråpliga saker…”
“Jaaa… det var bonde han var va?” säger jag, och räcker ut tungan mot min käre make, går och kokar te och plockar fram kvällens höjdpunkt för dagen, EN STOR POMELO, (älskar!) innan jag sätter mig hos honom i soffan.

“Fast, du behöver inte oroa dig för det där med komplimanger” säger jag, och delar målmedvetet frukten som sitter ihop i sina klyfter som berget. “Det finns andra som tycker jag är snygg sörrö.. och säger det också!.”

“Ja, men det förstår jag, man kan ju inte säga att du är ful…det kan man ju absolut inte påstå…”

Sen tittade vi på de rätt romantiskt bortkomna bönderna på teve, och jag ska nog inte kräva att han inte ser det, för där har vi ju lite kurs liksom. Han SER och HÖR när andra är lite som han är, känslomässigt tafatta.

Nog för att den här bonden träffat en fru, men kanske finns det mera anledning att i framtiden sända, “Hur bonde behåller fru!” för det är ett väldigt märkligt släkte, de är INTE dumma, de har bara huvudet fullt av väderprognoser, maskinservice, djurhållning och allehanda såkalendrar. Det där hemmavid, det ska liksom bara fungera, och det vet ju vi vanliga dödliga att det inte alltid gör!

I min, åtminstone mentala, serie, “Om huru man får sig en komplimang från gubben” och “ÄR gräset grönare på andra sidan?” Kommer vi nu, osökt… nej, irriterande nog, till dagens incident!

I morse vaknade jag före sju, ute regnade det faktiskt inte men det var inte främsta anledningen till att jag drog på mig träningskläder och drog på en joggingtur. Nej, främst berodde det på att jag återigen spenderat en natt med mitt lår som håller på att sprängas varje natt! Att kliva upp, gå igång är ljuvligt i jämförelse med all form av vila! Har precis spenderat en stund i soffan med Tittilila och låret skriker efter bara några minuter; “Upp och rör på dig kvinna!”

Det var underbart att komma ut, det tyckte både jag och hunden, (hon har nog längtat). Hemma slängde jag mig, ja, rätt varsamt, in i duschen och medan jag fick ner puls och bort svett där kom nyvaken Tittililia ner och såg på mig som om jag var FÖRRÄDAREN nummer ETT! Att jag inte var uppe i sängen när hon vaknade! Huga!

Jag frågade om pappa också var vaken, men eftersom vi inte, tillfälligtvis var “on speaking terms” fick jag inget svar av prinsessan… Han kom dock ner när jag hunnit snygga till mig, klätt mig så där lagom lite och såg mig i spegeln, ungefär som Fozzie i Sista natten med gänget, jag var nöjd! Går ut och möter honom i behå och trosor och ställer mig mitt framför honom och säger; “Hörrö du, du har en jävla snygg fru du!”

Och vad gör/säger (ursäkta) fanskapet? Jo, han ler, vääääääääääääldigt försmädligt, och säger; “jaså?” Jag morrar snabbt och stackars Tittilila kommer tassande och frågar mig vad det är… fast hon såg snart att det glittrade i hennes föräldrars ögon, trots krigsdammet som låg tätt i köket.

Sen kom han ju på då… att “det är ju klart att du är snygg”…

Nåja, jag har jobbat hårt på hans sociala kompetens (främst i äktenskapet, men ni ska veta, ni som träffat honom, att han var ungefär lika social som … jäklar, jag kommer inte på vad men han var tyst, han hade humor, det hade han, men den satt hårt åt… Han var inte vad någon med bästa vilja skulle kalla social person, INNAN han träffade mig, eller rättare sagt, innan jag satte klorna i honom!) i tio år nu och då vi närstående och grannar sett en enorm utveckling så finns det skäl att tro att när han närmar sig 60, (som tränarn passerat) kan han väl vara en hejare på att ge sin hustru komplimanger och om inte, ja, då får jag väl berätta för honom, “hörrö!”

Nu är det nattning och tyvärr har jag en hals som pratar nåt om begynnande förkylning och är trött som bara den, men men, vändande förkylningar har jag ju stött på förut så jag hoppas detta också är en sån!

(Kan man skicka sina män på uppfostringsanstalt? Komplimanger har nog inte förekommit i hans föräldrarhem, för gud förbjude att man framhäver sina nära och kära där! Tänk så olika det kan vara….)

Den sorgligaste dagen på året är idag, dagen då det blir vintertid. Sorgligaste av praktiska och sentimentala skäl. Det blir mörkt redan tidig eftermiddag så med normal arbetstid blir all uteaktivitet förpassad till lediga veckoslut. Vintertid påverkar på så vis motionsmöjligheterna. Det är dessutom sorgligt att mörkret härskar och att det blir allt värre och vintern står redå att stationeras just här, alldeles snart med snö och mer kyla. Med detta i minnet så ägnades dagen åt “höstaktiviteter” som uppeldning, insamling och ihopplockning och nedklippning. Det sistnämnda orsakade blodvite när häcksaxen kom åt höger långfinger. Bandaget orsakar skrivsvårigheter eftersom fingertoppen har blivit klumpig, stor och känslolös. Ideligen blir det fel tangenttryckningar.

Till råga på allt besvär med fingertoppen så blev det elfel i nya fina Minin. Den går helt enlkelt inte alls att starta. Alla varningslampor verkar försöka uppföra en ljusshow, det mesta blinkar lite hur som helst. Har plötsligt fått se en massa nya symboler och nya färger på instrumentpanelen. Till slut så lös en gul indikator som föreställde en bil som var upplyft högt upp i luften i någon slags upphängningsanordning. Motorn hade då inte gett ifrån sig minsta antydan till att starta, och med risk för att bilen skulle lyftas upp i luften så la jag ner. Då upptäckte jag att det inte gick att få ut nyckeln ur startlåset, inte heller att låsa bilen. Där får den stå, och det känns en aning vanskligt, men ingen kan ju sno bilen i alla fall.

Glädjande nog så ingår Mini-assistans i köpet. Man bara ringer och någon kommer och hämtar bilen. De ska få det uppdraget i morgon bitti. Sen får vi se vad som tar längst tid, läka fingertoppen eller få Minibilen körduglig.

Spänningen fortsätter……

och jag är faktiskt medveten om det, det känns i kroppen att vi är halvvägs in i veckan, måndagens totala seghet har bytts mot en envis hoppfullhet. Jag har lite jobb och ett läkarbesök på schemat, för tränat, det har jag redan gjort.

Jag lyfte inga 40 kilo, pressade inget alls i benpress, dog nästan i crosstrainern, men… när jag var klar kunde jag konstatera att ALLA muskler inte var borta! I flera övningar som jag körde idag, (armar, axlar) hade jag inte alls tappat.
Okej, jag har liiiiiiiiiite ont nu i bröstkorgen, men det är lite det. Jag har dessutom hellre lite ont av träningen än lite mera ont av löjliga saker… som jag SKA klara och kommer att klara bara jag får igång muskulaturen igen. Jag lider fortfarande av nervsmärtor ute i huden ibland, efter en hel dag på benen ungefär. Då känns det som bröstet, inklusive bröstvårtan är helt hudflängd… det är nog den värsta smärtan jag varit med om!

Rörmokaren ska jag till den andra november, och jag känner mig bättre i de lägre regionerna idag (och igår eftermiddag). Det är samma där, sen jag fick Tittilila har problemen hopat sig och min kontakt med min Rörmokare, (bara han som jag härmed tänker stava med stor begynnelsebokstav) har varit många. Han är så bra han, han bagatelliserar ingen smärta, eller oro. Det har tidigare, ofta kvinnliga, rörmokare definitivt gjort. Som en sa när jag kom in efter femte missfallet, “äsch, det är naturligt att få missfall, det ser vi varje dag här…”… Jo, för mig var det liksom jobbigt i alla fall!

Idag känner jag i alla fall att det finns hopp om livet. Det återvänder så sakteliga till det normala. Efter träningen åkte jag hem och kokade en stor kastrull broccoli, i brist på pumpa! Ninninbeth och Dagdrivarn, jag är pumpasugen, era recept, tack!!!

Och hörni, tro inte på dem när de pratar om övergödning och sånt. Jag matar dottern ibland, när hon är för trött, men mina hantverkare, nä… de kunde själva och sen vet ju i alla fall ni som lagar mat hemma, hur otroligt skönt det är att INTE göra det! Både Ninnibeth och Dagdrivarn har fört mig till paltkomans värld, och hos Ninnibeth får man svenskkubansk mat man inte trodde fanns och som är så god så man blir tokig. Nåt så tråkigt som pumpa till exempel, höll på att bli min död där nu sist! Jag vill härmed meddela att de åt alldeles själva, jag bara lagade lite mat jag!

Jag vet inte vad det är med mig idag, (läs igår, för detta inlägg har fått två dagar på sig) men att skriva blogg med mina händer känns näst intill omöjligt! ISKALL är jag, huset känns totalt otätat och banne mig var det inte skönare ute! Stenhus kan bli såna när väderleken slår om och innan det förstår, (huset alltså) att ny årstid kommit.
Har försökt diska i kokhett vatten och kände mig nästan behagligt normaltemperarad i tio minuter, för att sedan kallna likt en död.

“Gamla tanter lägger inte ägg” skrev ju Mark Levengood och jag önskar att det stämde, eller så är jag tvungen att acceptera att någon “gammal tant” är jag inte, för sen natten mot lördag har jag också lidit av en överjäklig mensvärk som verkar bli värre och värre. Jag har ringt gyn men ville inte boka någon okänd “rörmokare” utan vänta in ordinarie legitimerade “rörmokare” som ska vara tillbaka den 2 november. Om jag överlever tills dess så får det gå, annars för jag ringa igen.

Ringde också min läkarmottagning som ännu inte lyckats anställa flera läkare, (de har sökt sen tidigt i våras!) och hänvisar mig till två herrar som båda känns väldigt föråldrade i sitt sätt att se på mänsklig hälsa. Den ene är bara allmänt sur och den andre, (även kallad “professor-hål-i-huvudet” av undertecknad) är särskilt sur på mig… men gillar som attan att skriva ut värkmedicin. Jag valde denna gång att få komma till den allmänt sure. Förvånande nog hörde jag inte, trots astma, till riskgrupperna för vaccin, och det kanske låter lite löjligt för jag är synnerligen osäker på nödvändigheten av massvaccin… men jag kan liksom inte bestämma mig förrän de säger, “nu får du komma”! På fredag är Tittilila kallad och … ja, jag är osäker där också men… Hur tänker ni här?

På Gotland regnar det och är nästan nio grader “varmt”. (Bryr mig inte om att redigera väderläget dag två av detta bloggskrivande även om det inte regnar lika hårt idag, tisdag.) Det blåser också, och eftersom jag och maken hade ettårig bröllopsdag igår, (förrgår!) så ska jag idag, (måndag!) följa med honom till traktoraffären och kolla på en svindyr, men bra, traktor.
Han kom nämligen in och meddelade att han sagt nej (igår morse)… och jag hoppas jag lyckas övertala honom till att köpa den! Han behöver en ny, komfortabel och arbetsstark traktor.
Min man har en tendens att vara dumsnål och nu tänkte han sätta en ny lastare på en gammal traktor och sen står han ju där igen, utan traktor om, i bästa fall, fem år. Nu vet vi inte hur det går, att bestämma sig hör inte till det lättaste för min man! Ni kan tänka er hur han haft det i helgen då, med tre envisa kvinnor i huset som visste vad de ville, alla tre… han är helt slut idag av anspänningen, antar jag.

Bilder kommer men vi valde gammaldags tapeter, som Dagdrivaren kunde berätta härstammade från 1100-talet! Till ett gammalt hus med djupa fönsternischer är det snudd på helgerån att vara för modern. Duro serie av Gammelsvenska tapeter valde jag!

Helgen har varit otroligt rolig och den gick av bara farten, kan man säga. Måndagen kom som en måndag ska komma, kan man säga… Jag mådde skit! Ont, trött, och så lite mera ont!

Och här kommer vi till tisdagen; Efter att ha dött bredvid Tittilila när hon, (jag skäms) INTE fick någon någon saga utan se tre snuttar med Barbapapa på You Tube på I-fånen, igårkväll klockan 19 redan vaknade jag bara till och bytte säng och sov sen till åtta i morse!
Jag inser absolut att jag behövde det, men det känns ändå fruktansvärt att vakna, lika död, 13 timmar senare! Efter duschen kunde jag i alla fall öppna hela ögonen och nu har jag till och med jobbat i två timmar och ska snart ut på en healing också. Det har faktiskt gått förvånansvärt bra, igen, att jobba, men tungt ändå att möta människor med så mycket potential, men så lite tro på sig själv… Jag älskar mitt jobb, men det finns vissa möten som berör mig mera än andra, förstås, och människor jag önskar så mycket för, och tror så mycket på… men det hjälper inget om de inte själva tror…

Här tittar solen förbi plötsligt och jag ska äta klart min lunch innan kund nummer två kommer. Jag hoppas att min kropp hittar rutiner som den mår bra av snart. I morgon ska jag åka till gymmet och träna. Börja från början, IGEN!

Några “stilla ben” från förmiddagen. Klicka loss!

Som nyvaccinerad käner jag mig immun. Speciell och skön känsla. Hallå världen! Here I come. Jag kan göra allt jag vill. Odödlig. Clive känner sig som Bruce Willis utan spruta, det är annat med mig. Jag har ju nyligen beskrivit mig som sjuklig och då behöver man en spruta då och då. Måste erkänna att jag fick en svacka igår när armen värkte och jag kände mig hurrig. MEN; ni som tvekar, idag är jag kryare än nånsin och jag måste säga att den är värd det. Allt gott ska svida lite, typ.

Idag är det lördag kväll och det är hemmamys. Mumsat fisk och kollat på TV-shower av varierande kvalitet. “Körslaget” (röstade på Caroline för att “Caroline rules” och Sverige behöver Caroline af Ugglas i sina lördagshem). Skitprogram. “Här har du ditt liv” !!! Siisela Kyle är bra, men va är det där för program? På en lördagkväll vill jag ha våld, blod och döda människor. Helt fel show. “Robin”, nu börjar det likna nåt, svensk talkshow med parodier som har kvalitet (alla som driver med Janne Josefsson gör seriös TV!!). Nu har jag druckit en ale och 2 glas vin och tröttnat. Planerar inför morgonen. Då ska det sista sentimentala sommartjafset in i boden. Allt som har legat framme bara ifall att solen skulle komma tillbaka. Som dynan på förstustrappan där jag gärna sitter och läser när solen skiner. Man vill ju gärna att det ska bli en sån dag igen, då man vill sitta på trappan och läsa, i solen. Trots att det numer är mörkt innan det blivit ljust. Eller så regnar det hela dagen eller är oavsett regn ändå skitkallt. Sentimentalt. Eller som de envisa blommor som inte vill dö trots all nattfrost. De ska grävas upp eller möjligen klippas ner.

Dessutom ska bilarna tvättas (för satan..(E Grön)) på söndagar. Måste hinna med ett långlöp, det var evigheter sen. Som väl är så ska guddottern övningköras och “the rockband” öva.  Lägger in några pinnar till i brasan, lyssnar på vännens snarkningar och känner efter lite till. 

Tror nog jag har lite ont i halsen trots allt. Eller kanske lite feber… det är så varmt och skönt här framför brasan.

Minus 3 grader i morse

Igår ringde jag och skrämde upp min man, ordentligt och som vanligt ångrade jag mig direkt. Det var nämligen ännu en gång helvitt här uppe på min hemgård och det är inte utan att jag börjar bli orolig för hur tusan jag ska ta mig hemöver! Hans lösning var åt, “åk hem direkt”- hållet och det varken kan eller vill jag!

Efter att i “full vinter” tagit mig in till staden Östersund fram och tillbaka, (16 mil cirka) inser jag att jag visst får ta det lugnt, inte åka i ottan, (som var min plan för att landa i Ninnibethsresidenset i bra tid för Tittilila. Så hon hinner leka lite innan nattning) och att jag, tyvärr måste se det som ett klokt alternativ, att åka den lite längre, MYCKET tråkigare, vägen via Sundsvall, där snö och kyla med mindre sannolikhet tagit sitt grepp än på sträckan Svenstavik, Ytterhogdal-Kårböle och sen Bollnäs. Det skiljer inte många mil, men vägarna är mycket finare och hastigheten pendlar inte mellan 60 och 80 km/tim i “evigheter”. På “Kårbölealternativet” alltså, vägen över Sundsvall är det übertråkiga alternativet!

Igår satt jag nio timmar på skönhetssalong i Östersund, och jag är ledsen att säga att jag såg ganska trött och risig ut efteråt… Detta ska dock inte läggas salongen till last, då jag befann mig inte alls där för att, om möjligt, bli snyggare utan för att ge Tarotkonsultationer. Jag är så glad och tacksam över att kunna få jobba lite när jag är här uppe och ännu mera tacksam än vanligt efter sista månadernas konvalecens och inkomstbortfall. Sen är alla på salongen, som arbetar där och utgör 90 % av mina kunder där, så enormt trevliga och proffesionella. Tredje året jag jobbar där nu och denna gång ringde jag inte och meddelade att jag befann mig i trakterna förrän i måndags eftersom jag inte visste om jag skulle orka! Men redan tisdagmorgon ringde de och hade lagt in full dag, plus lite till, för mig.

Nu är klockan fem “mitt-i-natten” och jag har legat vaken sen två timmar tillbaka på grund av värk. Försöker se det som positivt att jag inte har nämnvärt ont i revbenen, utan att det “bara” är de gamla krigsskadorna i höfterna, som “svider”.
Gamla och gamla, i “revbenssmällen” slog jag ju i andra höften och jag har märkt att den vänstra “ont-höften-av-falla-ur-päronträd” fått sig en kompis i högra höften. Det är ju smidigast så, behöver inte fundera på “få se nu, är det vänster eller höger sida jag inte kan ligga på”? Sen att jag kanske blir fälld för sexuella trakasserier när jag ber min muskulöse sjukgymnast massera båda mina höfter, ja, det får jag väl “lära mig leva med”, som min läkare, “proffessor-hål-i-huvudet” anser om just mina höftsmärtor. Som vanligt kommer jag göra allt för att rentvå mina höfter, “until proven guilty” och jag kan med glädje att jag i måndags tränat som en “jagad av björn” varje morgon i skogen här uppe. På grund av Ninnibeths allergi mot bland annat hundar, har min vapendragare i björnskogen här, fått stanna hemma. Jag lovar att flåset kör igång när man ger sig ut, och Mp 3 spelaren får gå högt, men igår tror jag ändå att en nyfiken björn, hade korn på mig!

Jag saknar det underbara landskapet med de, nu, skinande vita fjällen som omgärdar, när jag är hemma på Gotland, och tvingas “höghöjdsträna” i backarna i grusgroparna. Men att det blivit så björnrikt här är inte en angenäm utveckling, även om jag gärna vill se björn, från bil. Det begränsar ju möjligheten att vistas i skogarna här ensam, enormt, för att inte säga, totalt!

Nej, jag ska försöka sova lite mera, innan jag beger mig på nästa tjurrusning i den vackra gryningen!

Eller borde jag kanske ha “Höstfin landsväg” som rubrik istället? Strunt samma – på väg till Kopparberg kunde jag inte motstå frestelsen att stanna bilen och gå ur och ta en bild. Vägen är nyss iordninggjord och fin och den omgivande naturen så vacker. Inte en bil i sikte på flera minuter och det enda som hördes var vindens sus i trädkronorna och porlande vatten i en liten bäck.

Jag har stannat bilen på den här P-platsen vid något tillfälle en stjärnklar vinterkväll och fick uppleva något som vi storstadsbor sällan får se. Här mitt ute i skogen med närmaste storstad flera mil bort, finns ingen ljuskontamination och därför syns varenda liten stjärna på himlen. En upplevelse att vara tacksam för, kort och gott.

Veckoslutet tillbringades i Bergslagen. Än växer gräset och eftersom vädret var fint när jag kom upp, började jag genast klippa gräsmattan. Det kändes lite underligt att gå och klippa gräset väl påbyltad, men anything goes som det heter i visan. Mörkret kommer fort numera så hela gräsmattan hann inte bli klippt, men det kom en morgondag också. Innan dess kom dock en kväll och natt med minusgrader.

Lördag förmiddag gällde det att vara snabb ut. Borta var frostvädret, men istället hotade regn. Jag hann precis klippa färdigt innan det började regna. Förhoppningsvis behöver jag inte klippa gräsmattan igen i år, men man kan aldrig så noga veta.

Eftersom det blev rätt mycket av att vara inomhus under helgen kunde jag i vanlig ordning naturligtvis inte låta bli att leka med kameran, men det blev även några utomhusbilder.

Eftersom jag hade en del att göra i stan idag, blev det tidig hemfärd för min del. Besöken där känns alltför korta, men så kanske det ska vara?

Medger att hela Dr Mental-historien blev en aning förvirrad.

Resumé: Det dök en skön person som kallar sig sjukgymnasten, som upppenbarligen har koll på Hällbergas bakgator. F´låt bakgata. Det finns ett industriområde i Hällberga, precis bakom villorna, som liggen längs en gata. En välformulerad beskrivning av området gör sjukgymnasten bland kommentarerna här Det är ett synneligen märklig och mycket förfallen bebyggelse på denna gata, där även den numer ytterst välkända Dr Mental är belägen. Jag har utövat viss spaning för att få mer klarhet i vad som döljer sig bakom skylten och fasaden. Vem står bakom? och varför?

Mina spaningar med Minin har alltså inte alls gått obemärkta förbi lokalbefolkningen och inte heller sjukgymnasten, som med egna ögon sett oss (Minin och jag) glida omkring i området. Eftersom det nu står klart (sj-gymnastens uttalande, förf anm) att det inte handlar om någon läkarmottagning utan möjligen en bilverkstad så försvann lite av spänningen. Dessutom är jag grovt avslöjad.

Men, nya frågor uppstår förstås; varifrån kommer namnet, varför kalla en bilverkstad eller annan verkstad för Dr Mental??

Jag står handfallen inför frågan om hur man tar sig vidare in mot sanningen. Just där, så kommer sjukgymnasten åter in i bilden och tar på sig att forska på egen hand. Har uppenbarligen ett bättre kontaktnät än jag har och nu blir naturligtvis spänningen än värre. Nu är det inte jag som styr över historieutvecklingen längre.

Läsarna och jag väntar med spänning!