Har tillbringat helgen i huvudstaden. Lämnade det lilla vita huset efter att middagen var avklarad i torsdags. Flög iväg och landade i grådisiga 08. Har sen bott hos den finaste Anton jag vet, njutit av hans gästfrihet och överseende med lilla jag. Fikat, ätit utefrukostar och sett Kvarteret Skatan. Shoppat kläder och hittat jeans utan att gråta. Träffat kompisarna som jag ser alltför sällan. De som finns i mitt hjärta och har en stor plats där. Jag har bannat det faktum att de har chansen att ses ofta, som glöggandet som väntar hos Miri rätt snart. Kan känna mig lite utanför i den lilla staden som vi alla har rötter i. Känna att det vore kul att få vara med. Mer.

Men. När väskan landat i hallen och stearinljuset tänts på det vita runda bordet. När teet är klart och mysbyxorna åkt på. När jag tänt favoritlamporna i fönsterna och pussats med stora och små. När jag tittar ut och ser fågelmataren som lillasyster köpt i present. När jag vattnar den räddade hortensian och gör middag till min familj. Då känner jag att jag är hemma. Finns ingen annanstans jag hellre velat vara än hemma.

Borta kan vara rackarns bra, men hemma är ändå alltid bäst.

Lillasyster vill ha fem tisdagstankar. I detta ostrukturerade huvud låter det som ett fint blogginlägg:

1. Har insett en brist med den bärbara älsklingen. Äpplet vill inte acceptera mitt usb-minne som innehåller det jobb som jag måste göra ikväll. Kändes betydligt trevligare att skriva skriftliga omdömen i soffan med en filt över sig än att sitta på en stol i hallen. I-landsproblem… I know.

2. Jag gillar mitt jobb. Faktiskt. Känns skönt att säga det. Det var ett tag sen.

3. Nästa helg är jag i Stockholm hos fina kompisarna. Längtarlängtarlängtar. Sist jag var på en egotripp blev det magsjuka av det hela. Jag törs inte ens säga nöffnöff…

4. Jag är så hiskeligt nöjd över vårt nya kök. Det är äntligen ett rum som känns som om det passar oss, bohemisktdanskinspireratvittfärgerluftigtochglatt!

5. Separationsångesten hos den lilla flickan ser ut att snart vara ett minne blott. Känns skönt, så ofattbart skönt!

Så var det med det. Vad rör sig i ditt huvud en novembertisdag som denna?

Efter ännu en magisk helg står jag i hallen vid datorn – oh I love the bärbara – och tittar igenom bloggar, uppdaterar mig på Facebook och inser att det hinner hända en massa saker på några dygn. Det rör på sig i människors liv. En del flörtar, andra krisar och vissa sitter fast i vardagslivet. Ser man på.

Väntar just nu på att hon som somnade i bilen ska somna. Ser ut att ta ett tag… Hon har hysteriskt mycket att berätta, fundera på och saker som bara måste göras nu. Somna i bilen borde förbjudas.

Jag var på fest i fredags. Somnade 03.00 och vaknade 05.00. Stirrade in i taket, väggen och kunde inte somna om. Händer alltid numera de få gånger jag är på festhumör. Sover dåligt, eller snarare – inget alls. Steg upp vid tio och insåg att det borde vara förbjudet att sova så lite. Ännu en sak som borde förbjudas alltså.

Jag vet fler saker som skulle förbjudas. Just nu stör jag mig. Att störa sig borde förbjudas. Men då måste man kanske först förbjuda det som stör. Eller? Halvsvårt.

Idag har vi varit på en av de vackraste platserna jag kan tänka mig. Tillsammans med min fina rödhåriga och hennes familj fikade vi och njöt av utsikten. Bilder kommer sen. Någon annan gång.

Jag känner mig ostrukturerad ikväll. Vill bara krypa upp i soffan med han som redan ligger där, se något som inte kräver mycket av mig och bara vila. Det tar på att vara uppe sent och sova lite. Dessutom har jag ont i ryggen.

Nu ska jag sluta svamla, det här liknar ju ingenting. Dåligt Sofie. Du kan bättre.

Tjng!

Idag skulle min finaste pappa ha fyllt år. Femtionio stora år. Nästa är är det sextioårsdagen och jag kan känna olustkänslan redan nu. Han älskade att fylla år, att få stå i rampljuset och ta emot folkets jubel. Buga sig och dra några skämt, skratta högt och prata högt. Så var han.

Idag jublade vi inte direkt vid hans grav utan satte istället tio röda rosor i en vas och tände ljus. Barnen klappade duvorna och konstaterade att det nog var dessa två som flugit iväg med mormor och morfar till himlen. Olle tyckte att morfars duva såg ut att heta Bullen och mer rätt kunde han nog inte ha. Självklart var det duvan Bullen som flög iväg med den bästa av pappor den där förbannade julidagen för sju år sen.

Så är det med mig idag. Ingen höjdardag faktiskt.

Majken tittade på mig med sina stora gröna ögon, öppnade munnen och sa:
- Mamma, är vi lediga imorgon?
- Ja, det är vi.
- Åh, vad bra… då får jag vara hela dagen med min sockersöta mamma.

Den sockersöta mamman smälte där hon stod, iklädd sunkiga mjukisbyxor och med det rufsiga håret uppsatt i en slarvig knut.

Lillasyster vill ha fem tankar för dagen. Lätt säger jag:

1. Springmask borde förbjudas.

2. Feber borde förbjudas då det är höstlov.

3. Jag måste fortsätta städa undan ovanstående åkommor. Skura och feja. Putsa och dona.

4. Varför rinner hårfärgen ur mitt hår? Har aldrig hänt förut.

5. Jag ska baka bröd snart. Det tycker jag är kul.

Lillasyster utmanar och jag hoppar på:

Tacksam: Över det mesta, men framförallt över mina fina barn och att livet är som det är.
Fundersam: Över hur folk mår, katastrofer, men även över banala saker som hur vi ska få fint i källaren.
Glad: Över att få gå på en efterlängtad middag imorgon med avancerad kokkonst. Jag blir även glad över den stundande kräftskivan på söndag.
Irriterad: Över människor med för stora egon. Usch.
Ledsen: Varje höst.
Fnissig: När det är Kvarteret Skatan, framförallt Johan Glans får mig att dra upp mungiporna.
Lycklig: Allra nyss svepte den stora lyckan över mig – barnen pysslade vid köksbordet, Mattias målade en vägg och själv bakade jag äppelpaj. Lycka i en liten ask.
Orolig: Över sånt som kan hända.
Lugn: Är jag för det mesta.
Varm: I hjärtat nästan varje dag. På jobbet och hemma.
Kall: Alltid utomhus. Avskyr när vintern ger sig till känna.

Så nu var det gjort. Ta över utmaningen om du vill!

Lilla fina Majken är så urbota ledsen på morgnarna numera. Hela veckan har varit likadan. Vill inte på dagis. Vill ju bara vara med dig mamma. Tårar, tårar och bedjande ögon. Till saken hör att hon har ett finfint dagis med varma, goa och fantastiska fröknar och en massa kompisar, så några egentliga problem finns inte.

Förutom då att hon helst av allt vill vara med sin mamma.

Mamman skulle också helst av allt i hela världen vilja vara hemma och umgås med sina fina barn hela dagarna, men det går ju inte. Hur mycket jag än skulle vilja. Så istället för att stanna hemma och kramas måste man bända loss de små panikslagna barnaarmarna från ens rygg och lämna liten ledsen bakom sig. Vinka till en gråtande älskling och gå iväg, med en klump av olust skvalpandes i magen. En olust som inte är en trevlig kamrat, utan någon som man gärna skulle ha varit utan.

Därför känns vetskapen om torsdagkvällen befriande. Tre lediga dagar framför oss, fyllda med kramar, mys och bara vara med dig mamma. Det kommer att bli en härlig helg.

Vi sitter framför Idol och ser en sekvens då en massa fans trängs utanför idolernas hotell. Hysteri light bryter ut då idolerna kommer ut genom svägdörrarna. Moster Lisa vänder sig då till Olle och säger:
- Olle, ska du bli en sån där som står utanför och väntar på autografer?

Olle tittar på Lisa och svarar:
- Nej, jag ska bli en sån som kommer ut genom dörren.

Såklart.

Det var inte så länge sedan. Sommar, härliga tider och lättsamma dagar. Det var ju nyss.  I alla fall i mitt huvud, i min kropp och i de lagrade minnena. Det var ju nyss vi såg Johan Palm på torget, piffade klart älskade uterummet, plockade blåbär med stadsbarnen, åt pizza i lekparken allihopa, cyklade till Tuvagården och tappade bort Tal Assasenons gom, var med om ett magiskt åskoväder ute på landet och njöt av lekande barn i stugan vid sjön.

Jag vill bara inte inse och ta in att det snöar idag. Snöar och är kallt.  Jag avskyr detta och frågar mig återigen varför en sån som jag egentligen bor här uppe? Jag tittar på bilderna från juli och vill tillbaka. Ta mig härifrån.

Tur att det är Kanelbullens dag i alla fall.

Skulle ni åka till Beijing aka Peking med dessa människor? I will. It will be fun.

Vi satt uppkrupna i soffan. Det var Kändisdjungeln, final och allt vad det innebar. De visade highlights från det som varit och självklart gick de då noga in på vad alla ätit och hur de hade reagerat av att stoppa djurtestiklar, syrsor och liknande saker i munnen. Jag höll för ögonen. Är otroligt känslig för allt äckligt. Lukter framförallt, men även detta gjorde att det nästan vände sig i magen på mig. Äckligt.

Mina barn fortsatte att titta, med stora ögon såg de hur Rafael nästan spydde av att dricka en snorgrön cocktail och hur det knastrade i Karl-Petters mun när han knaprade i sig insekten. Pippi Långstrum åt en kokt råtta – hur äckligt låter inte det? – och blotta tanken på det får mig nästan att kräkas nu. Olle tyckte att det var rätt coolt och brydde sig inte det minsta om allt det bläiga, medan Majken blev vitare och vitare. Grönare och grönare. Tystare och tystare. Till slut gick det inte längre och hon fick därför snabbt springa iväg till toan för en liten uppkastning.

Så var det med det. Ännu en fin gen som jag skickat vidare till min dotter. Äckelmagadgenen.

Jag har lovat bästa Monkan Monkers lite bilder. Sitter just nu och tömmer minneskort, det blir några bilder må jag säga. Från födelsedagar, tjejfest, kräftskiva, räkmacka, vardagar, köksrenovering, uterumshäng och annat som förgyllt livet som kallas mitt. Inser att detta kräver sin kvinna och helst då en kvinna med lite ork och lust. Idag finns inte den kvinnan. Hon sitter snarare ganska trött och tevesugen framför en dator och tänker att det kommer fler dagar. Dagar då det dundrar in bilder från the life och Soof.

Tills dess Monkan Monkers och ni andra, lite musica. Något som lillasyster spelade för mig för första gången. I en bil där hon satt vid ratten, med tårar och en rejäl aha-upplevelse som resultat. En av de bästa i musikväg helt enkelt:

Den har varit borta ett tag. Vi har andats ut och ropat faran över. Tagit ned de vita flaggorna och lett åt varann för varje gång ett nederlag emottagits som sig bör. Utan skrik, dummadummadumma och neddragna ögonbryn. Vi har trott att ilskan varit något som hört treåringen till och att den nyblivna fyraåringen blivit så stor att allt det arga bara gått upp i rök.

Tji fick vi. It´s back.

Vaknade imorse och kände genast att något var fel, tokigt och befängt. Jag hade sovit en hel natt, haft ett alldeles obeskrivligt stort utrymme i sängen och kände mig helt utvilad. Ändå var något tokigt. Det var tyst. Alldeles för tyst. Inget smågnabb alldeles bredvid mig, ingen Barnkanalen och inga små fötter som samsades med mina. Inga barn hemma helt enkelt.

Efter en kräftskiva hemma med sköna människor, intressanta diskussioner, skratt och feelgoodkänsla i magen var det på sin plats att få sova ostört. Vakna när man vill och känna lugnet. Men dock. Det är bättre när de är hemma. Blir så konstigt annars.

Till påsk åker vi bort. En vecka utan barn. Till ett land långt borta, med finkompisarna aka parasiterna/symbiotikerna som lovely sällskap. Det ska shoppasshoppasshoppas, ätas liiis och inmundigas kultur i jättestaden Peking/Beijing. Känns magiskt bra. Men redan nu har ångesten börjat krypa in och bosätta sig. En hel vecka utan de finaste fina. Hur ska det gå? Egentligen?

Förmodligen kommer det att gå alldeles lysande, dock med en längtansklump i magen ständeligen.

Ledigfredag. Städa. Grumme Citronsåpa. Barnkanalen. Tjejsnack. Långfrukost. Inskolningsamtal. Mormorsfika. Rådjursstek. Fredagsmys. Lördagsfrukost. Shoppingrunda. Familjeharmoni. MAXlunch. Köksrenovering. Mosters kantareller. Tevekväll. Te. Läsa. Åke Edwardsson. Söndagstempo. Grannhäng. Lek. Ystert. Kakelinköp. Bokklubb. Varm i hjärtat. Cykeltur. Baka. Magnusmuffins. Läsa. Sova.

Jag vet inte jag. Vad ska jag skriva om? En vanlig banal liten underbar vardag eller historier om himlastormande stor extrabaluns? Det får bli den finaste lilla vardagen eftersom det är den jag lever med just nu. Den har sin charm. Verkligen. Idag har den bjudit mig på följande:

Mötesmorgon i ett nytt forum, med nya människor och nya tankar, idéer och visioner. Kändes fint.
Snabblunch – Keldas sparrissoppa. Var gott och gick fort ned.
En liten ynka lektion med simmande fiskar och andra roliga studsiga djur. Tal upp till 1000, en spännande bok och byebye.
Stirrande in i dataskärm. Nytt, hur gör man en sändlista i detta nya okända. Råd från älskade sambon i telefonen. Han är bra på mycket.
Ventilerande med min allra finaste Å. Tänk att man kan diskutera matematik, kärlek, barnuppfostran, r-ljudsproblematiken, inredning, harduhörtatt…, sorg och happyhappy med samma människa. Jag är lyckligt lottad.
Möten i ett gammalt forum. Kändes bra det också.
Blåbärspaj, havrekex – ja, just de havrekexen makarna E – och smaksigt bröd till jobbfika.
Cykeltur i medvind.
Breakdancepremiär för store lille sonen. Total obeskrivlig lycka. En massa grabbar i rakkeps, sköna moves och proffslärare. Blir bra! Äntligen!
Fika, utspilld mjölk och småprat.
Läsning, Den lilla sjöjungfrun och sen två kapitel ur Kalle Skavank. Spännande, vem har klottrat?
Sussilur för två små. Tystnad för mamman.

Det var det, nu väntar te, fåtöljen och kommissarie Winter på mig. Borde hänga tvätt, men… det får bli sen.

Har ny klass. Ny ålder och nya individer. Tror att det ska vara som förr, men går på knock. Allt är annorlunda. Inget som förr, måste ställa om huvudet. Ändra formuleringar, tankesätt och levla ner. Nyttigt att skaka om de små grå ibland. Få fart på huvudet igen efter en sommar med sol, slapp och strandhäng.

I övrigt? En dag kvar innan helg – sen Matfest, kompisar och  fredagsmys. Jag är nöjd – så nöjd – och älskar känslan.

Gosh, vad jag är trött. Såna här helger är inte ens välgörande för en liten överaktiv en som jag. Man blir ju slut av att vara sociallektanttedrickarekockbagarestäderskamammasambotjohejochhå. Egentligen skulle jag bara vilja sitta ute i skogen på en liten stubbe, andas och ägna mig åt rensande av huvud och bär.

Imorgon är det skolstart. Både för sjuåringen som börjar ettan och för mamman som har en helt ny liten - i dubbel bemärkelse – klass. Känns bra. Känns fint. Ska bara återhämta mig från helgen först. Har några timmar på mig att göra det. Kan hända att det blir genom att läsa den danska deckaren som verkar så lovande, så lovande. I love Denmark. Tv, film och nu böcker. Det är jag och danskarna – eller hur Charlööde?

Nu duschabadaläggapussagodnatt två trötta urlakade partylejon. Små partylejon. De stora lägger nog sig själv.

Vad har hänt den här helgen i övriga delar av världen? Tell me.

Jag tror att jag tappat stinget. Ena dagen så skriver jag vända och nu Slundog. Vad har hänt med stavningen? Egentligen? Vad händer?

Första veckan efter ett sommarlov är som semester. Lunch på stan, föreläsningar, småprat, tid att pyssla och dona, göra klart och tänka färdigt. Vara i verkligheten. Skönt. Nästa vecka börjar dock allvaret och det har faktiskt sin charm det också.

Nu antingen The Wrestler eller Slundog Millionaire. Ibland ställs man inför svåra val i livet…

Idag var första gången på riktigt oförskämt härligt länge som väckarklockan ringde. Jag masade mig upp, smög in på toa och ställde mig i duschen. Lät strålarna strila och vaknade långsamt, ack så långsamt, till liv. Invirad i ett badlakan smög jag in i sovrummet där de två små trötta fortfarande sov. Ångest. Varför behöva väcka, rycka upp och skynda i denna tidiga timme? Barnplågeri och vuxentortyr.

Men. Vi kom oss iväg, med humöret på topp och klockan på plus. Glatt cyklade vi iväg, med välfyllda väskor. Extrakläder, Polly Pockets, överdragsbyxor, teförpackning, äpple, banan och välladdad mobiltelefon. Välfyllda med olika innehåll, för olika ändamål. 

Jag och en lycklig liten fick sen återse alla på fina dagiset efter en lång sommar. Stora kramar och härlig känsla. Därefter vinkade jag hejdå till ett ansikte som dagen till ära prytts med ett klistermärke i pannan.

Sen stora vita huset. Hejhurharnihaftdetisommarvadkulattseerigen. Stora kramar och stökigt klassrum, lämnat i all hast av mycket less, tröttoch slut liten fröken. Ångest över att jag inte tog tag i det så, istället för att lämna allt till nu. Men. Mycket likt mig. Bara att gilla läget, det är ju liksom jag i hörnet. Så är jag.

I övrigt, en bra dag. Mycket nytt, mycket positivt och det är med stor förhoppning som jag ser fram emot detta. Konstig känsla. Förhoppning. Känner inte riktigt igen den, men den är oerhört välkommen.

Dessutom avslutades dagen hos den bästa av frisörer. Lyx. Lyx. Lyx.