Så här såg det ut innan jag städade i lördags. Tyger
och snedremsor och blixtlås och måttband och trådrullar…

Igår fick jag minsann så här celebert besök som var
superlycklig över att få sitta på golvet och leka med
skallran som jag fick i doppresent 1975 för att inte tala
om stressbollen från ex-jobbet – alltid poppis.

Sånt här litet frysfack har jag levt med i ett år.

Nu har jag fått köpa den här av mina snälla kompisar.
Nu ska här bakas!!!

Men måndagsinspirationen tröt. Så här avancerat eller
inte blev det.

I bland kan man dra sina ambitioner att bli effektivare ett steg för långt. Kolla den här och fundera lite

Läs denna fantastiska artikel av Leo Babauta som driver zenhabits – som du hittar här
Obs att två av hans tips är sådant vi tidigare skrivit om dels att komma upp tidigare på morgonen dels att skriva snabbare.

Denna helt fantastiska blogg beskrivs så här: Zen Habits is about finding simplicity in the daily chaos of our lives. It’s about clearing the clutter so we can focus on what’s important, create something amazing, find happiness. It also happens to be one of the Top 100 blogs in the world…

Du hittar den här

Igår när jag kom ned i tvättstugan hade föregående granne inte plockat ned sin tvätt. Jag lät den hänga, men när jag själv behövde tumlare och torkrum var jag ju tvungen att plocka ned tvätten. När jag stod där så tänkte jag på hur lite omsorg vi ofta lägger på detaljerna i tillvaron. Själv hystade jag bara ned grannens kläder i tvättkorgarna, och vederbörande hade inte heller själv hängt upp den med någon större omsorg. 

Ikväll skall jag gå till kyrkogården och lägga ett kors och tända ett ljus på min mormor och morfars grav. Alla helgons dag är en dag att minnas de döda, men också att tänka på sina förebilder i livet.

Mormor hade ett yrkesliv som bagerska och biträde i en livsmedelsaffär och morfar var parkarbetare i Göteborg. Jag minns hur han på våren stolt brukade påpeka att vi borde gå till Liseberg för att titta på planteringarna. Han hade varit med om att sätta dem, varenda pensée och krokus. Fortfarande vill jag alltid se blommorna på Liseberg varje vår. Mormor kunde ägna 2-3 dagar åt att baka, en hel dag åt tvätten eller lägga lutfisken i blöt på Anna-dagen (9 dec) så att den var lagom till julafton. Morfar höll på bland bikuporna, han pratade med sina bin, och han visste exakt när potatisen måste kupas.

Trots morfars ibland naiva optimism, och ibland något vidlyftiga idéer om vad som kunde åstadkommas om man bara tog i, så fanns det en sådan omsorg i allt de gjorde. Mormor lät saker och ting ta tid, trots att hon hade så oerhört mycket att göra och först efter det att barnen flyttat hemifrån fick tillgång till moderniteter i hemmet.

Med all vår teknologi, all vår planering och allt underlättande av hemarbetet så tjatas det ändå varje dag om “köksbordet” och “livspusslet”. Morfar och mormor hann nog ens aldrig tänka på sådant, men de hade omsorg om det som hade blivit dem givet. För mig blev det en tankeställare i tvättstugan. Om du och jag tänkte lite mindre på att köpa nya saker eller på att närmast “konsumera” relationer och upplevelser och lite mer på omsorgen i det vi gjorde i det vardagsliv som inte alls utspelar vid köksbordet längre – då kanske det där livspusslet lade sig alldeles själv.

Våran hjälte till vardag och fest. Vår egen gitarrlegend med flinka fingrar. Personen som kan säga 120000 ord per minut. Vår spikare och hamrare och fejare. Multikapaciteten personifierad.  Vår egen Speedy Fonzales har startat en pappablogg om livet som tvillingfarsa där högst relevanta ämnen såsom snor, storhandling, tvätt, kaffe, FC Barcelona och annat, avhandlas:

En tvillingpappas funderingar

“Det ena med det åttonde”

/ Julia

Klicka på länken nedan för att vara med i vår omröstning…

Jag håller på med ett födelsepussel.

För några månader sedan var alla bitar i en enda röra. Det fanns inte ens något facit för hur slutresultatet skulle se ut. För att inte tala om osäkerheten om hur många bitar pusslet innehåller.

Jag har jobbat på bred front hela graviditeten för att sortera upp bitarna. Utan något tydligare mål än att det när pusslet blivit lagt borde finnas en livs levande person utanför min kropp istället för inne i min mage. Jag har mest gått omkring och varit orolig, stressad över att det närmat sig och undrat hur det kommer bli att bli tvåbarnsmamma. För att inte tala om själva förlossningen…

Den senaste veckan är det som att kartongen till pusslet plötsligt dök upp med färdiga instruktioner, tydlig bild och vilka bitar som återstod att lägga. Jag lokaliserade vilka bitar som saknades, letade fram dem och har också hittat rätt plats för de flesta av dem. Ett par återstår.

När jag följer mitt hjärta och blir medveten om känslan som är starkast inom mig är det som att allt bara faller på plats. Då är allt så lätt. Då kan jag beta av bit för bit. Och så snart en bit är lagd så blir nästa tydlig, klar och tillgänglig för mig att också lägga på rätt plats i helhetens pussel. Allt för att mitt födelsepussel ska bli så vackert och fint som jag kan önska mig.

Snacka om belöning för att jag bröt min barriär och ändrade en utstakad plan som skapades i april.

Idag har jag haft en sån där hysteriskt effektiv dag. När allt bara går av farten liksom. Många gamla måsten som jag tagit itu med. Jag känner att jag måste delge dem med er här:

• Sytt bäbistäcke till Beas kommande bäbistjej. OCH innertäcke till.
• Lagat kläder som samlats på hög: sytt i en knapp på en skjorta, sytt ner ett par byxor, lagat små hål på en klänning, lagat stor reva på favvojeanskjolen, stoppat i ett gummiband på ett par tajts, sytt i ett extra gummiband bak på ett halternacklinne så det sitter uppe bättre, sytt på en blomma på en skjorta (över en fläck som inte går bort)
• Tvättat och hängt inte mindre än fyra tvättar (jag är mycket nöjd med att ha köpt en till tvättställning så jag kan hänga mer tvätt!)
• Lämnat miljoner flaskor till återvinningen efter stora festen i min lägenhet förra helgen
• Handlat mat och sånt som tvättmedel och diskmaskinsmedel och sånt
• Bloggat tre gånger
• Vattnat blommorna
• Ätit lunch
• Läser i en bok som jag försöker hinna läsa ut
• Ritat av ett mönster och skrivit beskrivning till (som jag ska skicka till en bloggkontakt som har frågat efter det)

Och hör och häpna vänner, klockan är bara kvart i sex!

Snart ska jag gå ut och äta middag med min pojkvän på hans systers restaurang, sen ska vi gå på kamrunsk konsert. Tada!

Idag har det japanska facket en livspusseldag, det betyder att INGEN av deras egna anställda får jobba efter kl halv sex på kvällen. Jag träffade en japanska på en konferens i Hong Kong förra året och hon var eld och lågor efter en facklig visit till Stockholm och Sverige där de hade pratat och sett arbetsplatser där man tar vara på kombinationen arbete och familj – “Ni är så bra på det där” sa hon flera gånger. Och det är inte japaner. Japan är ett extremt mansdominerat land där kvinnor har det generellt svårt på arbetsmarknaden och livspusselproblematik är inget som står högt på agendan i ett land där man ska överprestera konstant och alltid göra allt perfekt och viga sitt liv åt arbetsgivaren. Därför tycker jag det är sååå coolt att arbetsgivaren gör vad man kan och försöker få sina anställda att måna mer om sig själva och sina liv. Det är allmänt känt att de flesta kvinnor som vill göra karriär i Japan helt enkelt helt försakar barn. Själv vet  jag att jag jobbar bättre om jag får mer input och glädje från mitt privatliv. De flesta bra idéer till kampanjer eller roliga event får jag inte av att sitta stilla på min kontorsstol. Livspussel är dessutom ett superbra ord som jag själv har registrerat för min dåvarande arbetsgivares räkning hos Patent- och Registreringsverket. Det är något i mitt arbetsliv som jag är mycket stolt över att ha fått igenom. Så gör som japanerna idag: jobba inte övertid. Gå hem i solskenet och ta hand om ditt liv.

Det är inte lätt att vara förälder idag.
Sällan har så höga krav ställts på föräldraskapet, sällan har det funnits så mycket att vara orolig för.

Eller..?

DN-journalisten Hanne Kjöller gör upp med myten om det omöjliga livspusslet och jag läser och nickar för mig själv.

För var i världen, när i tiden har det varit lättare?

I Sverige har vi – utan konkurrens – världens bäst utbygda föräldrapenning.
Bara en sån sak.
Vi har gratis sjukvård för alla barn, gratis mödravård under graviditeten.

Sällan har så många som har så mycket att vara tacksamma över gnällt så mycket som svenska småbarnsföräldrar, gärna medan man kör sin designade Urban Jungle, med en latte i vänster hand och bluetooth-headsetet inpillat i örat.

Läs!

Jag blir förbannad när jag läser att Linda Skugge tycker att Ebba von Sydows stress är löjlig eftersom hon inte barn. Utan barn finns, enligt Linda ingen verklig orsak till stress. Linda tycker Ebba ska komma hem till Linda, för där är det “på riktigt”.

Har du ensamrätt till verkligheten Linda? Är din verklighet mer verklig, bara för att den omfattar ett liv med barn? Bara för att du har mycket omkring dig?

I en värld av individer finns många olika sätt att leva. Vår uppfattning av vår egen situation är bara vår egen. Ingen annan kan bestämma att min stress är mindre verklig än någon annans. Mindre viktig att konfrontera. Bara jag kan själv veta hur det känns.

Visst är ett barns välmående viktigare än ha “rätt” jacka, det tycker säkert Ebba också, det är jag övertygad om. Att hon inte har egna barn gör däremot inte henne eller någon annan i hennes situation mindre viktig. Inte heller hennes känsla av stress.

Du är säkert en förebild för många kvinnor, Linda. Andra ser Ebba som sin förebild. Varför kan inte starka kvinnor bara stötta varandra?  Inse att vi alla är olika och identifierar oss med olika förebilder och lever olika liv? Liv som för oss själva är det viktigaste livet. Det liv som är verkligt för oss.

Andras åsikter om Linda Skugge, Ebba von Sydow, Karriär, Stress.

Kristina Axén “Amin” Olin ska lämna politiken. Good riddance! säger Krastavac och gänget på Vardagspussel.
Möjligen det enda bra beslutet hon någonsin tagit i sin politiska karriär. Vi får önska henne lycka till och hoppas att hon följer Revolutionära Frontens råd från förra året.

Skål Kristina!

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

…

Hormedia: DN, SVD, SVD 

Ovanstående länkar suger, läs istället: Dagens Konflikt, Autonoma Kärnan och Jordränta

Var på en föreläsning om Situationisterna arrangerad av SUF Stockholm här om veckan. Det var Olle som föreläste och när han tog upp att Situationisternas idé om att vi styrs av sakerna som vi skapar (även dom som är skapade för att underlätta vårt liv) så ställde en av åhörarna en fråga. Han undrade om man kunde räkna uppfattningen om “tid” till de sakerna. Som människor, och speciellt som arbetare, så är vi ju från den dag vi börjar på dagis styrda av den konstgjorda klockan.

Han fick svaret att det inte riktigt var så som menades, men att frågan var intressant.

Det tyckte jag också! Tid är ju konstruerat. Det är onaturligt att gå upp innan solen gör det. Att komma till jobbet när det är mörkt och gå när solen håller på att gå ner är inte något vi föddes till att göra. Det är inte naturligt att se solsken bara några minuter per dag på den mycket korta promenaden mellan arbetsplats och lunchrestaurang!

Tiden är relativ, på jobbet går klockan långsamt och på helgen springer den iväg. På vardagskvällar hinner vi ingenting och helgdagar sovs bort.

Men även om tid är ett mänskligt påhitt lika gammalt som hjulet så är det just ett påhitt. Efter den Franska Revolutionen så planerade den nya republikanska regeringen att byta ut tidssystemet baserat på siffran “6″ till det mer praktiska metersystemet; 20 timmar per dag, 100 minuter på en timme, 100 sekunder på en minut osv.

Det gick inte alls. Folk kunde inte ställa om den tidsuppfattning de hade haft sen födseln, trots att det här var på tiden då en majoritet av befolkningen bodde på landet och inte hade någon egen klocka!

Jag förespråkar inte att vi ska skita i att mäta saker i tidsenheter. Men har vi inte alla känt ett starkt behov av att bara skita i att gå upp på måndagsmorgonen, kasta ut väckarklockan genom fönstret och inte låta fabriksvisslan (i vilken form den än må visa sig) styra våra liv?

(Intressant? <- Klicka där och låt fler läsa)
Nytt: Följ min blogg med bloglovin

…

Läs mer!

Lutte des Classes (bästa modebloggen ever!), Acidtrunk feat. Oman, Kim Müller, Autonoma Kärnan och Johan Frick på Dagens Konflikt

Människor kan delas in i två kategorier – vanliga dödliga och livsstilsmänniskor. Vanliga dödliga är som jag. De irrar genom livet. Kanske det finns en vag plan någonstans i bakhuvudet, men allt som oftast sticker livet fram sitt fula huvud och orsakar kaos. Någon dör, någon blir sjuk, någonting gör ont, saker och ting faller samman och går åt helvete. Den vaga planen är tvungen att överges för att handskas med den senaste obehagliga överraskningen och innan du vet ordet av vägrar du att öppna breven från CSN och kökslampan har tillbringat över ett år på golvet i vardagsrummet istället för att hänga över köksbordet. Den ska upp naturligtvis, och räkningarna från CSN ska betalas, när jag väl har röjt undan alla vrakdelar och återtagit kontrollen över det som en gång var mitt liv.

Så icke livsstilsmänniskor. Livsstilsmänniskor föds med en plan och ingenting, inte ens livet, kan få dem att irra bort sig från den utstakade vägen. De vet från späd ålder hur deras liv ska te sig och innan de har fyllt fyrtio så har de den utsökt inredda lägenheten, de tre perfekta barnen (födda och ammade mellan ytterligare ett karriärsteg och yogaklassen), livsstilsmaken, garderoben full av smakfulla kläder (beiga, gråa och svarta med kanske någon rolig accentfärg på en udda tröja) och projekt. Livsstilsmänniskor är mycket för projekt – ett nytt kök, ytterligare ett barn, en familjesemester, ett landställe lika perfekt inrett som lägenheten. De har absolut inga kökslampor i en kartong på vardagsrumsgolvet och deras CSN räkningar betalas via autogiro. De använder ord som bostadskarriär, livspussel, GI Index och mål. Som i; Vad är ditt mål i livet? En fråga som alltid fyller mig med djup ångest eftersom mitt mål allt som oftast är att undvika att drukna bland vrakdelarna av mitt liv. Och kanske att få upp kökslampan innan ytterligare ett år har gått. Livsstilsmänniskor anordnar välplanerade middagsbjudningar, ofta med andra livstsilsmänniskor, men ibland med några vanliga dödliga och bjuder på oerhört avancerad mat. Och det finns alltid precis lagom med mat. När jag lagar mat (delikat mat bör jag tillägga) finns det alltid för mycket eftersom jag helt enkelt inte står ut med tanken på att någon ska missunna sig ytterligare en portion. Men en livsstilsmiddag är inte en plats för överflöd, vare sig när det gäller mat, vin eller konversation. Det är städat, det är trevligt, det är civiliserat och det är inte rätt tillfälle för passionerade åsikter av något slag. Vilket gör det svårt att egentligen ha en relation till livsstilsmänniskor. Allting är så rätt och så korrekt och så skrämmande omänskligt att det helt enkelt inte finns utrymme för den röriga och delvis solkiga erfarenhet som livet är.

Med detta inte sagt att livsstilsmänniskor inte upplever kriser. Ibland händer det att ombyggnaden av köket inte går som planerat och det kan utlösa en livskris. Och ibland, som DNs söndagsbilaga upplyste mig om, hamnar en livsstilsmänniska på sjukhus med magsår eftersom hon opåkallat tagit på sig att baka scones till sina vänner. Kalla mig otacksam och intolerant, men om någon av mina väninnor plötsligt började hänga påsar med nybakade scones på min dörr på söndagsmorgnar så skulle jag med fast hand styra henne till en terapeut. Att rusa runt och förse vänner och bekanta med scones utan någon som helst anledning är inte ett tecken på omtänksamhet och vänskap. Det är ett tecken på att att någonting  är väldigt fel. Ett rop på hjälp till och med. Underligt nog var det ingen som reagerade. Elizabeth Gummesson har nu lärt sig att inte vara så perfekt och i likhet med alldeles för många andra har hon skrivit en coachingbok om sina dyrköpta erfarenheter. Ytterligare en bok full av självklarheter som av någon outgrundlig anledning ses som så revolutionerande att de bör spridas till världen. Livspusslet går ihop även om du inte dammsuger. Själv kommer jag att hoppa över Elizabeth Gummessons bok – jag kan säga nej, min dammsugare håller på att förtvina, jag lagar fatastiska middagar eftersom jag älskar att äta, inte för att imponera på andra och som den urbota egoist jag är har jag aldrig tagit ansvar för andra människor. Däremot är jag i desperat behov av en coach som kan lära mig att hantera CSN och sätta upp min kökslampa, och gärna någon som kan städa undan alla vrakdelarna så att jag kan få tag på mitt liv igen. Snälla.

Jag tycker om att läsa krönikor, i alla fall de som tycker något. Som idag i DN Kultur då Niklas Wahllöf reagerar på dokumentären “Livspusslet”. Efter att ha gjort de vanliga markeringarna att han också minsann lever i den verkliga världen, ungefär så och att man minsann får reflektera om tillvaron i Sverige trots alla krig i världen så nyper han till med:

Men det här eviga snacket att någon utomjordisk kraft har fört oss in på en stig som gör oss sjuka och olyckliga är oerhört provocerande.

Och kränkande kunde man lägga till. Vart tog det mänskliga värdet vägen? Det egna valet? Friheten att ta en egen livsväg? För att inte säga ansvaret.

Min erfarenhet är att ingen förändring för en människa är möjlig förrän man byter ut ordet “måste” till “väljer”.  Jag måste inte gå till jobbet, men jag väljer att göra det för den ena eller andra anledningen. Det får värderingarna att komma upp på bordet och är också schysstare på medmänniskorna runt omkring oss, framför de vi lever med.

Men, vi kanske har på känna att det är som Wahllöf avslutar med och det är inte ju inte så lätt att få sympati för:

Ska vi inte ta och vara ärliga? Ska vi inte erkänna att vi, eftersom möjligheterna nu finns, har börjat gapa över för många trevliga men tidsödande aktiviteter, att vi försöker röra ner lite för många goda ingredienser i livets soppa?

Folk pratar om Dokument inifråns program om livspusslet. Kristin Lundell i SvD har en mycket beskrivande krönika om känslan som omedelbart infann sig när hon såg programmet. Och hjälp, jag kan bara instämma. Hur mycket lyckas inte vi människor klämma in i våra liv?

Tillägg 14/1: Idag har Niklas Wahlöf på DN också uppmärksammat programmet på ett, hur ska jag säga, fullständigt drypande sätt. 

Dags att summera tävlingen om svenska språkets mest irriterande ord. Så här i halvtid har vi fått in följande bidrag:

Hjärngympa

Livspussel

Eller hur (när man säger det för att hålla med någon)

Fittstim

Tja (hälsningen)

Kränkt

Kvalitetstid

Sexigt (i bemärkelsen “Vårt företag är sexigt”)

Rasar (i löpsedelsvarianten av ordet)

Så (som i kvällstidningarnas “så blir du smal i jul”)

Kundfokuserat

Men det räcker inte. Vi vill ha fler bidrag.

Kom igen nu, jag vet att det finns betydligt fler ord som retar skiten ur oss. Det gäller bara att komma på dem.

Tonalitet

Smarrigt

Blingbling

Det är bara några exempel. Jag väntar med spänning. Och glöm inte att en riktig, användbar lösnäsa hägrar. Har ni tur slänger jag in en chipspåse också.

/Kapten

Två månader har nu gått sedan den grova misshandeln av yngsta sonen….Händelsen som på så många sätt markerade först ett tvärstop, och sedan en T-korsning i våra liv. Två månader av känslomässiga upp och nedgångar. Och en tid av ett ständigt pusslande med skärvorna från vår krackelerade livsspegel. Men också ett flitigt limmande för att foga ihop livet igen till något bra för framtiden…..

Det känns nu i varje cell att det är dags att återigen kliva in i en vardag – att komma igen med allt vad det innebär. Jobb, framtidsplaner och framför allt sparka igång bloggen som nu fått stå tillbaka i en tid av eftertanke, återhämtning och reparationsarbetet som krävdes…Det är nu dags att våga tro på att livet bär än en gång….Det vill ju liksom gärna det…trots allt.

Det har funnits stunder under den här tiden när jag bara haft lust att slänga den där krossade spegeln åt helvete…och tyckt att om den var mitt livspussel ville jag inte ha den. Andra stunder har det känts rätt ok, att så måste livet nog vara…Våra livsvillkor kanske trots allt är sådana, att det ibland och stundtals måste vara svårt, smärtsamt och intill gränsen outhärdligt att leva….Och att var och en av oss sitter på vår kammare med våra livspussel och försöker få ihop varför det blir si eller så….

Dessutom – att inte kunna limma ihop sin livspegel, efter att den krackelerat, skulle vara som att ge upp livet självt…Då skulle ju allt det man tidigare kämpat för, efter andra gånger man snubblat och skrubbat knäna på livets stig, varit meningslösa…

Det är ju också under de svåraste stunderna som jag påminner mig om tacksamheten, jag trots allt känner inför allt det goda jag haft, fått, har åstadkommit, kommer att få, göra, eller för all del kommer att kunna ge…..

Foto Deercat

Största tacksamheten denna gång innehöll en ödmjukhet inför det faktum att sonen överlevde och vår familj gick inte i sönder av det inträffade…snarare tvärtom.

Idag går vår student stadigt framåt. Hans hjärna har läkts snabbare och bättre än vi vågat hoppats på…..Hans fysik repar sig alltmer. Han är inte helt bra ännu, men alldeles tydligt är – han kommer snart vara läkt rent fysiskt igen….Och att de där tre till sex månader som man förutspådde återhämtningen skulle ta, kommer att ligga närmare tre än sex månader…….Det gör mitt förut så förtvivlade mammahjärta gott…Det ger mig tillförsikt…

Händelsen med misshandeln och de ovissa dygnen på intensiven, liksom dagarna som följde på kirurgen har satt sina spår….Ibland invaderar bilderna från den värsta tiden…..Bilden när sonen inte förstår våra ord….och vi förstår inte vad han säger heller….Min förtvivlan…

Sonen som gång på gång ställer frågan, när han vaknar till liv mellan varven, vad han gör där i sjukhussängen…Min äldsta sons förtvivlan inför sin brors belägenhet….

Sonen som inte minns det vi sagt….som har svårt att orientera sig om vilken dag det är…vilken månad…eller år…Eller knappt förstår att vi överhuvudtaget hade en studentfest för honom….Och blödningar som skrämde vetet ur oss och så hans pappas förkrossade uppsyn och förtvivlan…

Bilderna av alla vänner och kära som vaktade telefonen, och våndades i sin ensamma förtvivlan för de inte kunde göra annat än att just vänta på våra samtal, och be för en lycklig utgång…Och så bilden av sonen som med envishet och livsvilja kom igen, stundtals med stor frustration inför jobbet att åter hitta pusselbitarna till sitt liv…..

För mig kom en tid när det blev sanslöst svårt att hantera den nya sårbarheten som förälder (tror inte den är över än)…En nyfunnen ängslighet och oro tog ett kliv in i mitt liv…..och känslan av otrygghet gjorde att jag inte kände samma harmoni som tidigare, när någon av sönerna flaxade ut i världen på helt normala förströelser….Men någonstans inom mig visste jag också – den där oron kommer att ge sig med tiden ….I synnerhet som det finns en drivkraft hos oss alla att låta livet ha sin gång……

Och än en gång har jag påmints om hur sköra våra vackraste band är….De starka band vi har till dem vi verkligen älskar….Hur lätt och snabbt de kan slitas av….Med den känslan blev jag också än en gång bättre på att visa, både i ord och handling, för nära och kära, hur mycket de betyder för mig …Det är det vackraste avsnittet av den här historien… Man blir så varsam i sin kärlek och gnäller sällan för småsaker….

Så vårt liv känns bättre och bättre för var dag som går….Kanske också tack vare att det har aldrig funnits så mycket förståelse och stöttning som det gjordes nu och från de mest oväntade håll… Det har gällt såväl polisförhören med sonen när han var som grumligast och hans flickvän som inledningsvis fick bära ett tungt lass som nyckelvittne….Eller vid alla andra kontakter med advokat, försäkringsbolag, FK. För att inte tala om alla innerliga och värmande kommentarer jag fått här på bloggen…Ur djupet av mitt hjärta..Tack!

Så övervägande har vår familj med tiden hittat flera värdefulla guldkorn efter den bedrövliga händelsen…….

Foto: Deercat

Sonen förstår nu på djupet att han haft långt fler vänner som brytt sig än han anat han hade…Vänner som puffat och stöttat…och dragit med honom på resor, en fika på stan eller andra goda upptåg….Och samma vänner har på det mest rörande sättet samlat ihop pengar till en X-box. Den fick han några dagar efter hemkomsten från sjukhuset. Det om något fick mammahjärtat att svälla för dem alla….Och all deras omtanke om att han skulle ha just det där spelet som förströelse, de dagar han ändå inte orkade så mycket annat, fick mig att buga ödmjukt inför deras existens…

På det hela taget har denna mamma nu fått näsan över vattenytan.

Och också börjat att än en gång rensa ut oväsentligheter ur sitt liv…Ni vet oväsentligheter som blir så tydliga i skenet och skuggan av det svåra. Samma obarmhärtiga sken som påvisar vad som verkligen är viktigt och oviktigt….

Nu när jag ser tillbaka på tiden före studenten inser jag att det fanns alltför många onödiga bollar i luften. Bollar som jag inte ens hade lust att spela. Det fanns också medspelare i mitt liv då som inte gjorde livets match till något energifyllt och roligt…..

Allt sådant upptäcker man i de skarpa kontraster som livet får efter en svår händelse….Man omvärderar och inser att ens tid liksom blivit för värdefullt för att ägnas åt energikrävande umgänge eller åtagande man inte ens känner för.

I stället väljer man att ägna sig åt allt det andra som finns i ens liv. Det som verkligen är sant, gott och ger värme i hjärtat…Ja allt vi människor så väl behöver för att finna glädje. ….

Numera ägnas min tid i synnerhet åt de medspelare och sysslor som faktiskt gjorde livet kärleksfullt även under tiden det var som svartast….och….

Jag gjorde också samma rörande upptäckt som sonen…Just den att jag lever i ett hav av mysiga och omtänksamma människor. I en stad där alla känner alla. I en stad där man bryr sig på både gott och ont. Jag fann att mina närmaste vänner, liksom folk i allmänhet, verkligen brydde sig och ville bära när jag inte kunde själv. Det var allt från vårdpersonalen till mina och sönernas vänner, sonens pappa och hans vänner och släktingar….Till människor vi inte kände till så väl innan, och myndigheter, samt alla olika instanser som behövdes för att vi skulle hitta rätt i djungeln av våra nya erfarenheter, de vi kanske helst hade velat slippa….

Alla goda energier delade de med sig av så gott de kunde…Allt för att vi kunde läkas, komma igen och hitta ut ur den mörkaste och svåraste snårskogen familjen någonsin befunnit sig i….….

För det är jag dem alla evigt tacksam….Ur djupet av mitt hjärta evigt tacksam.

*på väg tillbaka till livet med sanna och kärleksfulla tankar är*

©Deercat

Foto Deercat

Det senaste året har jag flera gånger fått berätta för äldre arbetskamrater att jag faktiskt vart här varje sommar sen jag var 16. Det kanske verkar konstigt att inte alla vet det eftersom de “nyaste” av de äldre kamraterna anställdes för 5 år sedan och således borde komma ihåg parveln som har vart en av de få som kommit tillbaka varje år. Men det är inte så konstigt egentligen då jag bytt frisyr och avdelning nästan varje sommar och arbetsplatsen är ganska stor.

Men när jag tänker på det är det helt sjukt hur mycket lagret påverkat mitt liv och hur många minnen jag har härifrån.

De första sommrarna minns jag hur kompisar ringde och frågade om jag ville bada fast det visste att jag inte kunde. På samma sätt som jag log lite skadeglatt när det regnade och hettan i den dammiga lokalen dämpades och kompisarna satt hemma och tjurade. När vi blev äldre så var det inte längre nån som retades när jag suckade och berättade att jag skulle vara inne på lagret halva sommarn i år också, då var de istället avundsjuka. “Fan, den som ändå hade ett jobb!”

Numer så är lagret inblandat i alla mina sommarminnen och lika förknippat med sommaren som festivaler, sol och bad.

Det var på lagret jag lärde mig dricka kaffe, inte för att det var gott utan för att jag behövde orka med dagen. Det var här jag lärde mig allt om det löpande bandet, långt innan jag sett Charlie Chaplins Moderna Tider eller lärt mig så mycket om den industriella revolutionen.

Framför automathissar och rad efter rad med lagerhyllor så har jag grubblat över många spruckna och spirande kärleksförhållanden och lärt mig reglerna till patiens tack vare ständiga maskinhaverier.

Här har jag solat på lastkajen med andra ungdomar från Stockholms alla förorter och här har jag fått höra historier om Ericcsons fabriksnedläggning och hur bra var allt innan de sparkade alla. Jag har fått lektioner i krigshistoria och fått höra om farfäder som slogs med Titos partisaner mot Hitlers fascister och lärt mig fraser på indiska, juggoslaviska, spanska och finska.

Jag har följt en arbetskamrats uteckling från stressande företagspatriotisk sommarjobbare till deppad, jobbhatande slacker som sjukanmäler sig ofta men fortfarande jobbar så mycket extra han kan för pengarnas skull och fått både vattenkokare och brödrost i inflyttningspresent av mina “låtsasmorsor”.

Men istället för att fortsätta vara nostalgisk över min egen arbetserfarenhet så ska ni få läsa mina egna ord från svunna tider. Kunde inte hitta så värst mycket läsvärt, men håll till godo!

Onsdag. juli 23, 2003 – jobba jobba jobba

jobba jobba jobba. Det löpande bandet går långsamt….aha, vi är det löpande bandet. En brist? Yes box alrajt, jag fixar. Rapportera in och skriv ut labels. Vatten paus. Kryssa av o-ringar och hämta kryss-omslag. Tejpa och häfta, vika och packetera. jobba jobba jobba. Stå vid fläkten. Räcka ut tungan åt arbetskamrater. Räkna pappers-packningsringar. Nyna på progg. Åka sparkcykel. Titta på klockan. jobba jobba jobba. gå hem

Onsdag, juli 2, 2003 – Jobb

Ingen jobbar för att det är roligt…
Vad gör jag här?

Tisdag, september 19, 2006 – Sommarjobbet

Så när sommaren kom så var det dags att ta på sig de stålhättade sandalerna och arbetsbyxorna och ta pendeln till lagret som vanligt. Läs mer

Och jag är kvar än. Bara för att jag inte skrivit på länge så betyder inte det att det inte hänt saker på jobbet, hemma i kvarteret och i livet istort. Varje dag en kamp för att vardagspusslet ska gå ihop.

S vill förlänga föräldraledigheten, bra! Vårdnadsbidraget är en reform för höginkomsttagare, vem mer kan leva på 3000 kr i månaden? Ja, kanske de som har ett lågavlönat deltidsarbete och många barn. De förlorar då all ekonomisk trygghet.

Bloggen är placerad i eskilstuna på bloggkartan.se

Jag är skakad i mina grundvalar. En del av min världsbild hotas av haveri. Jag har nämligen alldeles nyss drabbats av insikten att vad Mammamumrik verkligen behöver är -

en butler.

Det passar inte riktigt in i vare sig min världsbild eller mitt sk. livspussel. Förutom att jag anser att uppassning är fel – om den inte är ömsesidig – så har jag alltid tyckt att det verkar så opraktiskt. Jag menar, de tar ju plats hemmet. Inte det de måste ha någonstans att bo, nog så besvärligt bara det, utan springer man inte omkull dem hela tiden? Här invänder troligen vän av ordning att själva vitsen med att ha en butler är att inte springa själv. När tanken slår en “Jag behöver lägga fram det eller det jag ska ha med mig imorgon” bara plingar man på butlern och så gör han det.

Men HA! käre vän av ordning. Ni har glömt vem ni försöker hålla ordning på. Mammammumrik…

“JA MAMAMUMRIK SKULLE TAPPA BORT KLOCKAN ATT PLINGA MED PÅ MINDRE ÄN DEN TID DET TAR ATT SÄGA JEEVES”, inflikar här det hjälpsamma ÖVERJAGET som har låååång erfarenhet av att ordna vår hjältinna. “JISTANE MEJ JAG SKULLE KUNNA BERÄTTA JAG” börjar hon, men avbryts genast av Mumrikan (som kan avbryta – DET är hon bra på) “Nej snälla ÖVERJAGET, gör helst inte det. Jag lovar att komma ihåg att borsta tänderna på kvällarna resten av veckan” lovar hon storslaget “OCH MORGNARNA!” utbrister ÖVERJAGET (som, av den snabba framgången, drabbats av hybris) segervisst. “Men nu är ju alldeles ohemul!” utbrister Mammamumrik uppgivet. “JA DET ÄR KLART. JAG ÄR INGEN HEMUL JAG ÄR ETT ÖVERJAG – HUR MÅNGA GÅNGER SKA JAG BEHÖVA PÅPEKA DET”, väser ÖVERJAGET. “Men ok då, morgnarna oxå, mot att du håller tyst så jag får berätta färdigt innan inlägget tar slut”.

ÖVERJAGET drar sig misstänksamt men nöjt undan, muttrandes “TAR SLUT??!? DEN DÄR LILLA MÄNNISKAN HAR VÄL ALDRIG BRYTT SIG OM INLÄGGENS LÄNGD. DE KAN MINSANN PÅGÅ OCH PÅGÅ NÄR HON HAR NÅT ATT BERÄTTA!”

(Jag ber så rysligt mycket om ursäkt för överjagets totala brist på netikett – bara versaler, skrik och skrän. Dessutom off topic så det visslar.) “ÄR JAG VÄL INTE ALLS, BLOGGEN HANDLAR VÄL OM DEN LILLA MÄNNISKAN SOM TAPPAR OCH DRÄLLER OCH GLÖMMER BORT SAKER OCH KOMMER BORT SIG HELA TIDEN?! OFF TOPIC MY ASS!!” Ja och där kom alltså en svordom “SVORDOM??!? DET VAR JU NÄSTAN INTE ENS ETT KÖNSORD. ÄR HON PRYD?? SKÄMS HON FÖR SIN RUMPA??”

Ja pust. Vi Det här inlägget handlade väl åtminstone i början om varför jag tycker det verkar opraktiskt med butlers. Jag menar om man redan har ett ÖVERJAG, som ingen någonsin kommit på tanken att pingla på – räcker inte det??

Mobilen har inre värst många alarmtider, men en är inställd att påminna om medicin vid lunch. Om inte “den onda mobilfeen” varir där och ändrat nåt går den alltså igång när det är dags. Jag blir alitid lika förvånande. va har bytt mobilsignal? Varför då? Jag gillade ju dn förra??. Men så småningom kommer jag (oftast) på att det är alarmet, och varför. Och då tänker “Medicinen – den tar jag strax, först ska jag bara bli klar med xx.” Men när strax inträffar då har tanken på medicinen flugit sin kos. Tagit sig en tur till … jag kanske Skutteunge (denna Upplands pärla) eller för all del trevliga Bagarmossen. Den återvänder inte förrens (i bästa fall) 15-16-17-18 när Mammamumrik är alldeles utmattad och uppgiven. (Den revolutionära tanken att då ta den tredje dosen har ännu inte slagit mig. Det känns som det är för sent strängt taget. Och lite fuskigt. Mammamumrik vill vara en ordentlig DAMP-tant)

Men idag råkade Mamman sitta ner på sin rumpa (NU SA HON FAKTISKT RUMPA SJÄLV, LILLA MÄNNISKAN!!!) med handväskan innom räckhåll då alarmet gick av. När jag slutat fundera över den besynnerliga ringsignalen började jag leta efter tabletter. Och – under över alla under – jag hade inte glömt lägga medicin i handväskan. Så då bestämde jag mig i någon slags förvåning att ta medicinen, inte strax (dvs inte alls), utan genast.

Och vad händer? Tja inget just då. Men senare känner jag mig så konstig. Rent av ovanligt vanlig (i stället för vanligt ovanlig som vanligt). Mumrikan blir inte utmattad, utom sig och känner sig inte som ett pendeltågskaos i huvudet framåt eftermiddagen. Hon kommer till och med ihåg att ta en tredje dos. Och i flygande fläng fortsätter hon att minnas att komma ihåg att koka riset på eftermiddagen, (hon är en nyttig och principfast tant och kokar numera bara fiberrikt ris som tar jämmerliga 45 minuter att koka…) så att maten kan bli av i ett huj nu när hon kommer på att man även denna dag borde äta nåt, helst senast om en kvart.

Mammamumrik ska naturligtvis försöka testa denna engångsupplevelse mot den uthålliga vardagens grymma yta. Det kan ju vara en slump. Det kan bero på det vackra vårvädret (eller kanske inte med tanke på att det är nollgradigt och blåser snöblandat regn.) Det kan ju bero på att dagen varit så trivsam. (Eller kanske inte med tanke på att den bestått av ändlösa och nedslående möten i arbetet och vistelse i ovan nämnda hutterväder en längre stund.)

Och det var ungefär här hon drabbades av blixtnedslaget. Här behövs en butler! Men anställa tjänstefolk vill hon verkligen inte. Det är ojämlikt och dyrt. Och troligen ändå opraktiskt. Och nog är det väl oetiskt att sol-och-våra sig till en. Dessutom: hur många Jeevesartade men stiliga män vimlar det av där ute?? Man ställer sig frågan! Frågan är om man får något svar

Läs även andra bloggares åsikter om Jeeves, butler, livspussel, världsbild, opraktiskt, uppassning, vän av ordning, överjag, avbryta, hybris, netikett, off topic, rumpa, ideologi, medicin, handväska, pendeltågskaos, vårväder, tjänstefolk. sol-och-våra

Mina vänner tycker det är kul att påpeka att jag “alltid somnar efter en öl” och om jag bara får i mig något starkt och sen sätter mig i en soffa så sover jag snart. Och visst skrattar jag åt detta långdragna, men halvsanna, skämt. För det stämmer ju. Eller det stämmer åtminstonde om jag arbetat samma dag.

För att göra er besvikna har det ingenting med alkohol eller soffor att göra. Jag somnar på förortsbussen på väg hem och på pendeltåget eller tunnelbanan mot stan. Jag somnar fullt påklädd med katten spinnandes på magen när jag stupat ner i sängen efter att ha kommit hem från kvällskiftet.

Jag är alltid trött, de åtta timmar sömn jag försöker få räcker inte. All tid efter jobbet går åt att förbreda sig mentalt och fysiskt för nästa arbetsdag. Ska detta kallas fritid?

Men tro nu inte att jag bara sover. Nä, det är ju det som är grejen. Jag VILL inte gå och lägga mig kl.19 för att kanske vara pigg när väckarklockan ringer kl.05. Jag vill ha roligt! Jag vill träffa vänner, shoppa, pyssla , sitta vid datorn, äta middag på stan, titta på teve, läsa en bok, gå på en dejt osv.

Det är minst lika viktigt som att vila.
Men samtidigt som kroppen måste sova och huvudet måste fyllas med meningsfulla aktiviteter (till skillnad från det tradiga och monotoma lagerarbetet) så har jag sysslor att sköta, räkningar att betala, tvätt att tvätta, disk att diska, mat att laga, en lägenhet att städa etc.

Det är nästintill omöjligt att hinna med både vila, meningsfull fritid och vardagssysslor. Våra vardagspussel går inte ihop! Inte ens helgen räcker till att ge oss den dos av nyttighet (storstädning!), festlighet (dans ikväll!) och rekreation jag behöver. Det är alltid någonting som måste prioteras bort. Det kan liknas vid sten, sax och påse. Festligheter slår ut nyttigheter, vila slår ut festligheter och nyttighet slår ut reakreation. Eller tvärtom.

Fast många skulle nog hävda att vila slår ut både nyttighet och festlighet men att den senare ibland tvingar upp en ur dvalan för att som en zombie dansa loss skitpackad i nån förortslägenhet med vännerna.

…

Läs mer!

Senaste Arbetaren publicerar en intressant och lärorik diskusion mellan Helene Sigfridsson från Makalösa Föräldrar, Gudrun Schyman från Feministiskt Initiativ, Svante Tidholm som bor i kollektivhus och Inga-Lisa Sangregorio som är frilansskribent och medlem i Bo i gemenskap. Det handlar om “Vänstern och Vardagen” och om kampen för jämlikhet.

Red Press lägger också livspussel på samma tema

Bland bloggarna:

Reciprocity skriver om SCANIA-arbetarnas öde under Porschismen, Slutstadium tokdissar religion i allmänhet och Vida Latina upplyser oss om läget i Colombia och manar till internationell solidaritet.

Jag tipsar också om …and we smiled där en god vän börjat blogga.

Intressant?

Röd Press är fascinerade av detta med livspusslet. Ett sånt där ord som plötsligt alla slänger sig med. Överallt läser vi om detta nutida fenomen, att tiden inte räcker till för både jobb och barn och självförverkligande. Symptomen är olika, men klart är att lösningen alltid tycks vara vårdnadsbidrag och avdrag för hushållsnära tjänster. Detta kan ställas mot tillexempel sex timmars arbetsdag och utbyggd dagisverksamhet, som alltid leder till kommunism och därmed i förlängningen folkmord samt repriser av teveprogrammet “vilse i pannkakan”.

Nu kan du med hjälp av oss på Röd Press snabbt och lätt fixa ditt eget livspussel. Bara att skriva ut och klippa längst makeringarna. Pusslet kommer i två varianter och är perfekt för den tevefria kvällen, då ni bara ägnar er åt familjen. Så unna er en avslappnande kväll och låt den underbetalda städerskan fixa tvätten och dammsugningen. Det är avdragsgillt!

Röd Press livspussel sponsras exklusivt av Anders Borg och Göran Hägglund. Med benäget tillstånd av Birgitta Ohlsson och andra borgerliga feminister.