Tema: Att leva tillsammans

Lojalitet är ett ord som klingar så olika för olika människor. Jag minns en diskussion hemma på en släktmiddag när ämnet var uppe. Morbror Journalisten tyckte ordet var det värsta man kunde tänka sig. För honom klingade det som ett rim på korruption. Farbror personalchefen däremot hörde ordet som trofasthet och pålitlighet.

Vad betyder ordet för mig, tänker jag då. Vad är det att vara lojal? Och till vem binder man i så fall sin lojalitet?

Jag minns mig själv i en av de riktigt laddade situationerna i mitt liv. När vi satt där på personalmötet och kyrkoherden bad oss att vara lojala mot ledningen och inte springa ute på stan och tala illa om arbetet. Jag deklarerade stolt och utan förbehåll att jag minsann inte hade för avsikt att vara lojal mot vare sig NN församling eller ens Svenska Kyrkan för den delen. På en 25-årings vis sa jag sedan bestämt att det var bara Gud man behövde lyda.

Ett tag skämdes jag så över det minnet och grämde mig åt denna ungdomliga dumhet som jag då gav uttryck för. Idag kan jag åter le åt det och ge mig själv rätt. Åtminstone delvis.

“Sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32) är ett bibelord som lätt fastnar. Det känns attraktivt. Rebellen i mig älskar det. Men också den konservative. Och häri vilar en underbar paradox: Att vilja vara rebell, att hävda sin egen sanning som vore den upphöjd till lag är att vara bunden till sitt eget uppror. Att värna traditionen, hålla fast vid sammanhanget man springer ur kan också vara att vara bunden. Har man bundit sig till endast en utkikspunkt över sin omvärld så har man bundit sig i något vi kan kalla lojalitet. Oavsett hur god denna utkikspunkt månde te sig så är själva bundenheten det som binder.

Men kärleken och troheten då? Att alltid överge sina närmaste för någon diffus sannings skull är ju inte en metod som bringar särskilt  mycket gott till mitt liv.
Bunden lojalitet är kärlekens värsta fiende, påstår jag då. Först när jag frigjort mig från mina bindningar till min kära, till mina föräldrar och till mina barn så kan kärleken verkligen få fäste. I befrielsens växlande utkikspositioner  kan vi mötas på nytt i varje ny situation. Ett kärlekens risktagande.

Finns där en fri lojalitet? Ja, det tror jag att det gör. Man kan kalla det ett livsbeslut. Som i vigselns: “Jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig”. Eller att ta steget in i en förening, ett parti eller en församling. Man ställer in en riktning på kompassen och övervinner det som måste övervinnas. Man blir delaktig på villkor som den växlande utkikspunkten möjliggör.

Kanske kunde min obstinata 25-åring ana just detta när hon röd i ansiktet provocerade sin chef. Idag vet jag ju att hon hade många lås kvar att frigöra sig från. Och jag tror mig också veta att när de osunda bindningarna upphör är ett löfte om lojalitet inte ett svårt eller stort steg.

Markusevangeliet 3:31-35
Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: “Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: “Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: “Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.”

Sedan länge har frågan om att kunna ta betalt för redaktionellt innehåll på webben varit en brännhet fråga. Många mediebolag har försökt att hitta modeller för hur detta ska fungera. Information är mer och mer tillgängligt för oss konsumenter samtidigt vill vi också att allt ska vara gratis. I en debattartikel i SvD skriver Anna Serner, som är VD för Tidningsutgivarna, att:

Traditionella medier behöver involvera konsumenterna i hela processen. Såväl under själva planeringen, som under resan med tillkomsten av det redaktionella materialet och därefter när materialet fortsätter att utvecklas i bloggosfären och i sociala medier. Framgent blir det svårt att avgöra när en tidningsartikel börjar och slutar.

Jag håller med Anna Serner om att det är viktigt att ha en löpande dialog med involvering av målgrupperna i utvecklingen och att företag, oavsett bransch, faktiskt måste inse att det är en förutsättning för att bli konkurrenskraftiga. Det finns en outnyttjad resurs i dialogen med sin målgrupp som måste tas på allvar. Det är min erfarenhet.

Genom att bjuda in till en dialog där läsaren förstår att de är delaktiga i utvecklingen skapas ett engagemang och en ökad lojalitet som är nödvändig för att lyckas. Det räcker inte med att bara kontinuerligt fråga sina läsare, de måste också få löpande återkopplingar så att det blir tydligt att de förstår att de bidrar i utvecklingen. Återkopplingen skapar engagemanget vilket sedan ökar möjligheterna för att information sprids vidare i bloggosfären och i sociala medier.

Resultatet av dialogen blir ökad målgruppsförståelse vilket i sin tur leder till mer kundanpassat innehåll (redaktionellt, tjänster och produkter samt annonser) vilket innebär högre värde för läsaren. Först då kommer betalningsviljan hos läsaren att öka.

I dag finns det en hel del så kallade läsarpaneler där läsaren löpande får svara på frågor. Syftet med de panelerna är nästan uteslutande ett verktyg för att bedöma om läsaren har observerat en annons eller ej. Det är alltså i främsta fall ett verktyg som säljorganisationen på tidningen har för att kunna erbjuda ett mervärde till sina annonsörer. Men för läsaren är det inte speciellt roligt att endast besvara denna typ av frågor. Den formen av ensidig dialog skapar inte det engagemang och delaktighet som läsarna eftersträvar idag.

Det är dags att bjuda in läsarna till en riktig dialog där läsarna är i fokus. Något som kommer att löna sig för alla, d v s läsarna, tidningen och annonsörerna. Då kan det bli riktigt bra.

Salve

Snappade upp en artikel från i somras som jag bara inte kan låta bli att ta upp här med tanke på förra inlägget jag skrev om de anställdas vetskap och engagemang om att de är en del av varumärket. Artikeln handlar om hur en kund skrivit ett brev till McDonalds i Falun och klagat på kundservicen. Läs här om hur de anställda hanterade klagomålet.

Åter igen, det är viktigt att respektera sina kunder. Det är bland annat därför som vi ivrar för våra företagsspecifika kundpaneler. Lyssna, involvera och respektera. Vi är inte ensamma om att tycka att det är viktigt. På Säljarbloggen, där jag snappade upp artikeln, tar man upp detta också.

Hälsningar från Nina

För några dagar sedan när jag gick på övergångstället vid Tegnérgatan såg jag i ögonvrån att det kom en bil rakt emot mig trots grön gubbe. Jag stannade till och såg bilen passera precis framför mina tår. Ryska Posten stod det med stora bokstäver på bilen. Den första tanke som dök upp i mitt huvud var – Jag kommer aldrig att använda Ryska Posten för något bud i framtiden. Hur tänker den anställde här egentligen? Förstår han att han är en del av varumärket Ryska Posten och att han förmedlar en massa negativa budskap till mig?

Senare under dagen går jag in i en Onoffbutik. Det är bara jag och två anställda från Onoff där. Den ena av dem pratar i telefon och den andra sitter i kassan. Jag letar efter en ryggsäck men hittar inte det jag söker. Som uppmärksam säljare kan man tydligt se att jag undrar över något. I stället för att bli tillfrågad om hjälp behöver jag gå fram till den som sitter i kassan och be om hjälp. Han svarar då att han inte kan hjälpa mig för han får inte lämna kassan. Min spontana tanke var – Vilken rutten kundservice Onoff har. Förstår den anställde att han signalerar till mig att Onoff inte bryr sig om sina kunder?

Några dagar senare går jag in i Inneboendebutiken på Tegnérgatan. ”Välkommen!” hörde jag medarbetaren säga i en rent trevlig ton. Jag kände mig positivt uppmärksammad. Jag gick runt lite grann i butiken. Efter ett tag säger medarbetaren ”Säg bara till om jag kan hjälpa dig med något”. Allt med rätt tidsintervall, med rätt känsla utan att det är påträngande. Direkt tänkte jag – Här vill jag handla fler gånger! Hur kommer det sig att hon agerar på det sätt hon gör och inte de andra?  

Ytterligare ett liknande exempel kunde jag läsa om häromdagen i en artikel i DN. I artikeln stod det att tre anställda på Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP i Stockholms län under flera år inte skrivit några journaler över barn och ungdomar som de träffat. Anledningen till försummelsen verkar vara för hög arbetsbelastning. Övriga anställda har känt till de tre anställdas situation men har inte slagit larm.

Kanske är det så enkelt att hon som jobbade på Inneboende känner sig som en ”medarbetare”, en del av verksamheten och inte enbart “anställd” (om man nu kan skilja dessa begrepp åt på detta sätt). Någonstans brister det i alla fall i ansvar och engagemang. Var bristen ligger är säkerligen olika. Ibland hos den enskilde och ibland hos företaget.

Det vore intressant att veta hur ditt företag förmedlar att de anställdas/medarbetarnas agerande identifieras med ert varumärke? Hur gör ditt företag för att se till att de anställda/medarbetarna känner ansvar och engagemang och att det är kul att få vara en del av byggandet av just ert varumärke?

Några funderingar från Nina

Just nu finns en artikel i Dagen som handlar om en muslimsk kvinna som avstängs från det danska hemvärnet om hon vägrar att ta av sig huvudduken. Artikeln i sig har inte fått mig att sitta här vid datorn långt in på natten. Nej, det är ett antal kommentarer i anslutning till artikeln, som fått mig, att så här i nattens timmar, fundera över hur jag själv tänker och känner, när det gäller min kristna tro.

Jag upplever att en del kommentarer andas en stor ilska över att det finns troende muslimer, som hävdar att lojaliteten med nationen är underordnad Islam. Ja, hur är det med mig själv som troende kristen? Var finns mina lojaliteter?

Jag delar inte tro med muslimer, men förstår deras bevekelsegrunder. Jag delar ju dem. För självklart är lojaliteten mot min kristna tro överordnad lojaliteter med nationen. Det kan ju inte vara på något annat sätt, efter vad jag kan förstå. För det är väl så, att om min tro kolliderar med nationens intressen, då måste jag väl vara sann mot min tro och bortse från nationen?

Eller…?

Andra bloggar om: Tro, Islam, Muslimer, Kristendom, Kristna, Nationen, Lojaliteter

Så här såg min väninna ut när hon var fanbärare vid firandet av Nationaldagen vid vår Hembygdsgård. För mig såg hon ut som en symbol för vad jag skulle vilja exportera från vårt Sverige till Europa så här dagen före EU-valet: vacker, välutbildad, medveten kvinna med fötterna och rötterna förankrade i en natur och en kultur där idog strävsamhet och självklar lojalitet med grannarna varit förutsättningar för överlevnad ….med modernt språkbruk skulle man kanske säga framgångsfaktorer istället….

Gudrun Schyman vill bli exporterad med sina höga klackar. Eftersom hon balanserar väl på dem har jag röstat på Fi och kryssat för hennes namn. Nyheten att Benny Andersson stöder Gudrun var EU-valkampanjens gladaste ….för mig…..

Vad vill du exportera till Europa?

I morse var jag på plats i Radio P4 Upplands studio i Uppsala för att svara på frågor angående stundande valet. Det hanns med förhållandevis många frågor så håll till godo.

“Jag vill minska avståndet mellan politiker i Bryssel och väljarna här i Sverige”

I söndags röstade den israeliska regeringen nej till lagförslaget om att israeliska medborgare ska svära en trohetsed. Alla partier i högerkoalitionen, förutom initiativtagaren Yisrael Beiteinu (Israel är vårt hem), röstade ned lagförslaget.

Svenska medier har rapporterat intensivt om lagförslaget under de senaste veckorna, men har valt att inte säga ett pip om att förslaget har röstats bort med överväldigande majoritet. Finlands nyhetsbyrå har, i likhet med andra internationella medier, skrivit om saken på svenska här.

Förslaget ville koppla de rättigheter som israeliskt medborgarskap ger, med skyldigheter som ska vara lika för alla. Exempelvis att alla, i likhet med judar, druser och de flesta beduiner, ska ha värnplikt (även araber, och ultraortodoxa judar). Idag slipper de två sistnämnda grupperna det om de vill. Förslaget innebär också konsekvenser för medborgarskapet vid högförräderi, såsom att samarbeta med terrorgrupper eller länder som ligger i krig med Israel. För medborgarskap förväntas också att inte i handling söka skada Israel som “demokratisk, sionistisk och judisk stat”.

Många israeler har reagerat med indignation mot att en arabisk Knessetledamot samarbetade med Hizbollah under kriget mot Israel 2006, samt att vissa arabiska islamistorganisationer i Israel uttalat stöd för Hamas raketbeskjutning mot israeliska bostadsområden före och under Gazakriget. Men också mot att ultraortodoxa judar och israeliska araber är befriade från militärtjänst.

Kritikerna i regeringen, inkl. premiärministern Benjamin Netanyahu (Likud), som alltså röstade ned förslaget med stor majoritet, ansåg att befintliga lagar mot högförräderi, terrorism och försök att undergräva Israels demokrati är tillräckliga, och att lagförslaget skulle skapa en onödig polarisering mellan olika grupper.

DN, 2, SvD, 2, 3, 4, A, 2, 3, 4, Dag, N24, 2, 3, 4, Gp, 2, 3, Ps, R24, 2, 3, Vg, Vl, N, 2, T2, Ex, 2, Hd, 2, 3, B, Smp, Kri, Tra, Y, 2, 3

Läs också:
- FiM: Lögn eller inkompetens, Helle Klein?
- FiM: Henning Mankell har inget folkligt stöd i Jerusalem
- I Sydsvenskan: FN-organet UNESCO riskerar förlora all trovärdighet
- Israelnyheter: Bosättningar i fokus
- EoZ: Arabvärlden använder ekonomiska incitament på palestinierna
- Arabvärldens ‘naqba’ mot judarna (video), samt här

samt Aqurette, Fria Iranvänner, Al Hamatzav, MXp, Sapere aude, 2, JiM, IiS.

Läs även andra bloggares åsikter om Lojalitet, lojalitetslag, trohetsed, Yisrael Beiteinu, Avigdor Lieberman, rättigheter och skyldigheter, ansvar, Israel, Mellanöstern, israeler, demokrati, siosnistisk, judisk stat, Palestina, palestinier, Hamas, Hizbollah, terrorister, apartheid, islamism, Mellanösternkonflikten, Mellanöstern, israeliska araber, värnplikt

Att kundtjänst är en viktig funktion på företagen och att kunder som behandlas illa har en stor möjlighet att sprida sitt missnöje via bloggar och andra sociala medier är ju helt klart. Det är viktigt för företag att helt enkelt ha en strategi för hur man ska hantera sociala medier och bemöta kritiken företagen får via bloggar forum etc.

Comhem har naturligtvis en kundtjänststrategi men efter det senaste racet med 100 000-tals uppretade kunder och mycket skriverier i media, bloggar etc. är det uppenbart att även Comhem måste uppdatera strategin och bevaka och bemöta kritiken även utanför den egna kundtjänsten.

Det är tydligt att Comhems kunddialog måste förbättras och att det är dags att de verkligen börja lyssna på sina kunder. Att vinna tillbaka kundernas förtroende och att bli riktigt trovärdig är inte möjligt om man inte mycket tydligt kommunicerar ut att de misslyckats och presentera de förändringar/förbättringar som genomförs. Sedan måste man bara leverera också.

I vår Marknadspanel som består av personer som jobbar med marknadsföring och kommunikation genomförs för tillfället en undersökning om just kundtjänst. Är du intresserad av att anmäla dig så kan du göra det här. Resultatet på undersökningen återkopplar vi som vanligt via bloggen och via Newsdesk.

Salve

Lite överallt (ex vis SvD, Dagens media, Resumé,) kan man läsa att Garbergs kommer att vara bollplank åt alliansen inför valet 2010. Grattis!

Som jag skrivit om tidigare är det en god idé att även låta väljarna vara ett bollplank också. Det gäller inte bara att visa att man är intresserad av vad väljarna tycker och tänker som det står i E24s artikel, utan också att man faktiskt tar vara på deras åsikter och tankar och använder sig av dem. Det är åter den löpande dialogen jag vill åt för att öka väljarkontakten och inte minst väljare så klart. Med lång erfarenhet av fokuserat kundpanelsarbete vet vi att det finns en enkel och smidig väg att lära sig av en kontinuerlig dialog och av kunskapen från och om väljarna.

Mitt förslag är därför att även bolla med en Alliansens panel - bestående av ett stort antal väljare – om vilka frågor som är viktiga och intressanta för dem samt även vilka idéer, förslag och lösningar som finns i deras tankegångar. Här finns det mycket kunskap, åsikter och erfarenhet att hämta. Det är kanon att engagera och låta väljarna vara med i hela kampanjprocessen.

Tidigare inlägg om detta:

Ett enkelt sätt att öka väljarkontakten
Att förtjäna ett förtroende tar tid

Nina Laudon
nina@marketdirection.se

Jag måste förtydliga en sak. Det är vilka människor som betyder något för mig. I början på året så tackade jag Sarah, Mia och Jesper. För att jag aldrig hade klarat mig igenom pärsen utan dom. Och det stämmer, men det är ändå inte hela sanningen.

Mamma och hennes två systrar har varit fantastiska, lite väl dömande kanske. Men det blir man ju såklart. Nu så finns dom där och ställer upp och har oehört goda hjärtan.

Anna, Betty, Jonas, Lindha, Peter, Jennie, Katti, Dessi, Sofia, Joakim….underbara människor. Som bryr sig om hur jag mår. Även sen man började må bra. För det glömmer folk gärna bort, oj oj vad synd det är om henne hon är så ledsen, men när man börjar må bra så har folk lätt för att glömma en. Men då behöver man dom fortfarande.

Jag har även tre T i min närhet som alla har olika betydelser, och jag skulle inte vilja vara utan någon av dem.

Vem som helst, kan ringa till mig dygnet runt och jag lovar att ställa upp! Finnas där när man behöver någon. Det är först när man hamnar i en sån här situation man upptäcker vilka vänner man har. Och ni är otroliga! =)

Sarah, Jesper och Mia…..ni vet vad ni betyder i allt detta!

Igår var det dags för en ny nätverksdag för marknadschefer på Close där Alf Rehn var föreläsare. Alf Rehn är föreläsare, konsult, författare, kolumnist och professor i företagets organisation och ledning vid Åbo Akademi, Finland. Han arbetar med frågor om strategi, innovation och kreativitet och har fokuserat på att ifrågasätta invanda idéer om hur just innovation och företagsledning fungerar i ett samhälle i förändring. Jag förde lite anteckningar och tänkte summera delar av den mycket givande nätverksdagen här.

Ämnet för nätverksdagen var ”Älskade lågkonjunktur – Att skapa nya värden i en omskakande tid” Som vanligt var det livliga diskussioner bland deltagarna och ämnet lämnar ju ingen direkt oberörd. Det intressanta i föreläsningen tyckte jag bland annat var vilka möjligheter som faktiskt erbjuds i en lågkonjunktur. Alf Rehn refererar till studier som entydigt visar på att företag som satsar på marknadsföring lyckas i regel mycket bra. Det finns möjligheter för flexibla aktörer som inte är marknadsledande att faktiskt ta marknadsandelar.

Ett vanligt beteende bland stora aktörer är att inta en försvarsställning där man fokuserar på att anpassa kostymen till rådande läge genom att framför allt skära i kostnader. Dessutom kan det bli felaktiga signaler i organisationen om företag drar ner på t ex personal samtidigt som det satsas på marknadsföring. Med andra ord blir det möjligheter för mindre aktörer med en god kassa att utnyttja situationen. Det kommer att bli enklare att nå fram till målgruppen med sitt budskap och dessutom till en lägre kostnad. Ytterligare en viktig faktor att gasa i lågkonjunktur är det signalvärde (internt och externt) som företaget skapar d v s att företaget faktiskt vågar satsa i lågkonjunktur.

Alf Rehn menar också att det inte råder en finanskris utan en förtroendekris. Han menar att det inte enbart är finanskrisen självt som är orsaken till krisen utan det skadade förtroende som konsumenten upplever. Konsumentens förtroende för vissa företag och dess ledare har skadats svårt och man känner en personlig kränkning. Det kommer att innebära stora åtagande för företag att återbygga det tappade förtroendet. Ska ett företag återupprätta sitt förtroende är det viktigt att vara autentiska (trovärdiga) i allt man gör, vara beredd på att det kommer att ta tid, att det gäller att leva upp till, och överträffa förväntningar samt att det är viktigt med en öppenhet (transparens) i vad som görs.

Det är också väldigt viktigt att förstå sina kunders köpbeteende i kristider och Alf Rehn pekar på flertalet studier som visar på att konsumenter inte är priskänsliga i kristider vilket man kan tro, utan att de däremot blir väldigt kvalitetskänsliga. Man är villig att betala ett relativt högt pris så länge man får god kvalitet.

Allt detta låter i alla fall i mina öron som väldigt trovärdigt och att det dessutom innebär att det kanske blir ännu viktigare att vårda sina relationer i kristider. Dialogen med företagets kunder och de anställda är mycket viktig. Det gäller att ha en löpande kontakt med sina kunder för att ständigt identifiera och kontrollera vad som verkligen är värdet för kunden. Så om ditt företag inte i dagsläget genomför löpande undersökningar där kundens åsikter hamnar i fokus och styr ditt företags agerande så är i dag en bra dag att sätta en strategi för detta.

Salve.

Uppdatering: Hittade precis ett intressant webbklipp på DN.se där Anders Andersson pratar om hur småföretagen kan utnyttja att man är en liten aktör i rådande lågkonjunktur.

För egen del, härstammar jag ifrån en konservativ brittisk familjeklan där uppriktig lojalitet var ett adelsmärke.

Ett handslag är ett handslag – man menar det också. I avtal, råder det så högaktningsfulla “I give You my word” och man menar även det.
Förvisso finns det som alltid inkongruenser om man söker tillräckligt länge, men man får söka länge.
Vådan med lojalitet? Du kan enkelt utsättas för parasitering. Omgivningen parasiterar (rättare sagt, du tillåter det) på din godhet just för att du har förmågan att vara utpräglat lojal.
Lojalitet är egentligen inte ens ett medvetet val – det är ett socialt arv. Det är något helt annat än ett simpelt val. Lojalitet och civilkurage ärver du av din familjeklan – vare sig du vill eller inte. Jag ville.

So, I Thank You, mother and father. Vila i frid, i förvissning om åtminstone det.
Jag tycker att dessa egenskaper – eller förmågor om man så vill – är synnerligen bristfälliga i samhället av idag. Men, som jag nyss skrev – de(m) anträffas i arvet.

Sensmoral?

Tänka sig, för ovanlighetens skull så har jag ingen snyggt paketerad sensmoral att leverera. Men utpräglad lojalitet? Det har jag.

©

En poäng för företag att ha en egen kundpanel är att det går snabbt att inhämta information, vanligtvis 1- 2 veckor. Men ibland kan det gå mycket snabbare än så. Vi fick ett samtal från Louise Rydåker (Manager Consumer Insights) på Pernod Ricard (före detta Vin & Sprit) som ville göra en varumärkesundersökning mot sin kundpanel som består av 1700 konsumenter. Den här gången var det verkligen brådis eftersom de behövde ett beslutsunderlag på senaste en vecka. Vi träffades på en torsdag eftermiddag och gick igenom projektet och påbörjade formuleringen av frågorna. Dan efter klockan 18:00 skickade vi ut undersökningen till kundpanelen och efter helgen på måndag morgon när Louise kom till jobbet hade 800 panelmedlemmar svarat på undersökningen. Louise fick ett mycket bra underlag till sitt beslut, baserat på kundernas synpunkter. Panelmedlemmarna får en återkoppling av resultatet så att de ser vilket beslut som fattades. Något som skapar engagemang och lojalitet. Ibland kan fort vara rätt!

Läste en artikel i SvD idag om att riksdagspartierna ska locka väljare på nätet. Via Youtube, Facebook, bloggar och Twitter ska politikerna få ut sina budskap inför valet till EU-parlamentet i juni. Visserligen kan inte internet ersätta det mänskliga mötet när det gäller att bygga förtroende, går det att läsa i artikeln att socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan har sagt.

Det känns ju helt rätt i tiden att kommunicera i fler kanaler. Men vad är syftet med kommunikationen och varför så kortsiktig? Är det bara förtroende som ska byggas? Och bara inför ett val som ska hållas i juni? Det förvånar mig att man inte tänker mer långsiktigt och mer långtgående i sin partikommunikation.

Det gäller ju att ständigt stärka sin relation till väljarna, att kontinuerligt föra en dialog (inte envägs) och dessutom att öka engagemanget och skapa delaktighet. Inte bara att försöka bygga upp ett förtroende för en kort stund. Förtroende är något man får för att man förtjänar det. Eller är det jag som missat något?

Tidigare inlägg i ämnet: om ett enkelt sätt att öka väljarkontakten via väljarpaneler.

Alltså: Om folket, enligt Reinfeldts muf-retorik, sover, så ligger regeringen i koma inför finanskrisens utmaningar. Hela EU-bygget håller på att rasa, världsekonomin har redan gjort det. Ingen konstgjord andning hjälper, börsuppgångarna är bara dödsrosslingar som ger falska rosor på kinderna. Och det enda EU kan komma på verkar vara att planera för storkrig, alternativt “mindre kärnvapenattacker” – vilket handelsavtalet med Israel utan krav på att följa mänskliga rättigheter tyder på att man ligger i startgroparna för, och den nyligen slutna säkerhetspakten med Israel än mer bekräftar. Och blir då Bushs f d allierade i Irakkriget, Tony Blair, från att ha varit ‘kvartetten’ EU-Ryssland-USA-FN:s ‘fredsmäklare’ i Mellanöstern istället EU-president, vilket Financial Times spekulerar om, och Natochefen Jaap de Hoop Scheffer ovanpå det EU:s utrikesminister så kan vi nog sägas ha placerat världskriget som i en liten plutoniskt plutokratisk pandora-ask.

Så löser kapitalismen arbetslöshetsproblemen. Riv ner och börja från scratch, efter demografisk utrensning av överflödiga. Blir det i Afghanistan, som nu USA och Obama vill ha hjälp av Europa med, så lär man stöta på klassiskt motstånd av svårartat slag, vilket är anledningen till att landet även går under benämningen “the graveyard of empires“. Enligt rapporter står 30 000 stridslystna gerillatalibaner redo ifall Väst skulle få för sig att fullfölja den futila hybristanken och intensifiera sin krigföring – talibaner vars lojalitetsband är invävda i klanstrukturer som stått oberörda av förändringens vindar i tusentals år, lika outgrundligt snåriga som mangroveträskets sega sammantvinningar.

Och blir det mot Iran - under en eller annan mer eller mindre grundad förevändning, då slutar det knappast med mindre än att löpelden blir till Sista Världskriget som utplånar oss alla. För som någon sa, kärnvapenarsenaler byggs inte upp och upprätthålls utan att vara tänkta att någon gång användas.

Den som vill förhindra att sådana scenarier blir verklighet har all anledning att påbörja intensifieringen av opinionsbildningsarbetet nu. Någon?

Se tidigare bloggposter: Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill, Tjäle i hjärta, tjäle i sinne, Tysklands domare gör ett bättre jobb än Lagrådet, Det pyramidala spelmissbruket, Vintergata, , Toppen av ett isberg, En papegoja som imiterar så gott han har förstånd,
En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti!, Tänk analogt, Dr Strangelove med sitt ougrundliga leende, Knuff

Finanskrisen, bonusar, höjda SEB-pensioner – SVD: “Det är moraliskt oförsvarbart“, “Var finns omdömet, SEB?”, “Östros: En bonusfest“, “Bjuder på lyxresa till Alperna“, “Tung kritik från stora SEB-ägare“, “Wallenberg göder sina chefer“, “Höjda SEB-löner stoppar bankstöd“, (fast ändå lite oklart), “DN: Oppositionen ser passiv regering“, “Var fjärde sökande nekas lägenhet i allmännyttan“, “Inkomstreglerna ändrades för sent“, “Läsarna: Nu lämnar vi SEB“, Aftonbladet: “SEB-chefens pensionsbomb” “SEB hyr lyxhotell i Gstaad“

Bloggar Badlands hyena: Bankchef värd hög lön, Kent Persson (m) blogg: Gott omdöme, Röda Malmö: Cyniskt klassamhälle, Åsikter om allt: Visa konsumentmakt och lämna SEB, Kommunisternas blogg: Fattigpensionärerna betalar, de bemedlade får höjda pensioner!, Alf Norberg: Girighetens ansikten, adventskalendern: Bankdirektörer i ett gränslöst samhälle,
Aftonbladet Lena Melin: Provocerande korkat sätt att hantera läget

Om folket, enligt Reinfeldts muf-retorik, sover, så ligger regeringen i koma inför finanskrisens utmaningar. Hela EU-bygget håller på att rasa, världsekonomin har redan gjort det. Ingen konstgjord andning hjälper, börsuppgångarna är bara dödsrosslingar som ger falska rosor på kinderna. Och det enda EU kan komma på verkar vara att planera för storkrig, alternativt “mindre kärnvapenattacker” – vilket handelsavtalet med Israel utan krav på att följa mänskliga rättigheter tyder på att man ligger i startgroparna för, och den nyligen slutna säkerhetspakten med Israel än mer bekräftar, särskilt då det nu står klart att Likud skall samregera med ultranationalisterna. Och blir då Bushs f d allierade i Irakkriget, Tony Blair, från att ha varit ‘kvartetten’ EU-Ryssland-USA-FN:s ‘fredsmäklare’ i Mellanöstern istället EU-president, vilket Financial Times spekulerar om, och Natochefen Jaap de Hoop Scheffer ovanpå det EU:s utrikesminister så kan vi nog sägas ha placerat världskriget som i en liten plutoniskt plutokratisk pandora-ask.

Så löser kapitalismen arbetslöshetsproblemen. Riv ner och börja från scratch, efter demografisk utrensning av överflödiga. Blir det i Afghanistan, som nu USA och Obama vill ha hjälp av Europa med, så lär man stöta på klassiskt motstånd av svårartat slag, vilket är anledningen till att landet även går under benämningen “the graveyard of empires“. Enligt rapporter står 30 000 stridslystna gerillatalibaner redo ifall Väst skulle få för sig att fullfölja den futila hybristanken och intensifiera sin krigföring – talibaner vars lojalitetsband är invävda i klanstrukturer som stått oberörda av förändringens vindar i tusentals år, lika outgrundligt snåriga som mangroveträskets sega sammantvinningar.

Och blir det mot Iran - under en eller annan mer eller mindre grundad förevändning, då slutar det knappast med mindre än att löpelden blir till Sista Världskriget som utplånar oss alla. För som någon sa, kärnvapenarsenaler byggs inte upp och upprätthålls utan att vara tänkta att någon gång användas.

Den som vill förhindra att sådana scenarier blir verklighet har all anledning att påbörja intensifieringen av opinionsbildningsarbetet nu. Någon?

Se tidigare bloggposter: Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill, Tjäle i hjärta, tjäle i sinne, Tysklands domare gör ett bättre jobb än Lagrådet, Det pyramidala spelmissbruket, Vintergata, , Toppen av ett isberg, En papegoja som imiterar så gott han har förstånd,
En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti!, Tänk analogt, Dr Strangelove med sitt ougrundliga leende, Knuff

Finanskrisen, bonusar, höjda SEB-pensioner – SVD: “Det är moraliskt oförsvarbart“, “Var finns omdömet, SEB?”, “Östros: En bonusfest“, “Bjuder på lyxresa till Alperna“, “Tung kritik från stora SEB-ägare“, “Wallenberg göder sina chefer“, “Höjda SEB-löner stoppar bankstöd“, (fast ändå lite oklart), “DN: Oppositionen ser passiv regering“, “Var fjärde sökande nekas lägenhet i allmännyttan“, “Inkomstreglerna ändrades för sent“, “Läsarna: Nu lämnar vi SEB“, Aftonbladet: “SEB-chefens pensionsbomb” “SEB hyr lyxhotell i Gstaad“

Bloggar Badlands hyena: Bankchef värd hög lön, Kent Persson (m) blogg: Gott omdöme, Röda Malmö: Cyniskt klassamhälle, Åsikter om allt: Visa konsumentmakt och lämna SEB, Kommunisternas blogg: Fattigpensionärerna betalar, de bemedlade får höjda pensioner!, Alf Norberg: Girighetens ansikten, adventskalendern: Bankdirektörer i ett gränslöst samhälle,
Aftonbladet Lena Melin: Provocerande korkat sätt att hantera läget

.. är kanske på sin plats!

Det har egentligen inte hänt så mycket på bebisfronten. Sambon har inte sagt ett pip om det hela, och jag har heller inte tagit upp det. Det har nämligen hänt lite annat i min närhet som upptagit mina tankar. Tråkiga saker, samtidigt som det (om jag nu skall vara helt självisk, och det får jag ju vara eftersom det är min blogg..) varit skönt att fokusera på något annat än ens egna tankar.

En av mina närmsta vänner har varit ute på äventyr, och nu har hon bestämt sig för att lämna sin man. Mannen i fråga har hamnat i chocktillstånd och har fått söka krishjälp. De har två fantastiska barn tillsammans och har, iallafall har jag trott det, levt i ett för det mesta bra och harmoniskt förhållande i tolv år. I höstas började min vän träna och äta sunt och rasade i vikt. I takt med att kilona försvann växte självförtroendet och plötsligt blev hennes liv för litet, för trångt. Hon längtade ut. Och ut kom hon och här är vi nu. Idag fick jag besked (via mejl på facebook..) om att hon lämnat sin man och jag vet inte vad jag skall göra. Jag älskar hela familjen och tycker att hon har världens underbaraste man. Visst har de gått igenom jobbiga perioder, men vilka småbarnsföräldrar gör inte det? Det senaste året har jag tyckt att de fått en helt annan harmoni i sitt förhållande, men föga visste jag.

Jag lider med hennes man, jag lider med hennes barn. Vad jag dock inte kan göra är att lida med henne. Hon är min äldsta och bästa vän, men det är hon som fattat detta beslut. Hon som splittrar en familj. Hon som träffat en annan. Jag känner mig verkligen som en usel vän, men jag tror inte att jag kan stötta henne igenom detta. Jag tycker att hon har betett sig fruktansvärt som gått bakom ryggen på sin man, och det finns inga ursäkter. Men hur säger jag detta till henne och behåller hennes vänskap? Jag älskar henne, men jag kan inte respektera vad hon har gjort! Just nu bävar jag för att telefonen skall ringa och jag skall höra henne gråta i luren..

Hur skall jag förhålla mig till detta??

Kärt barn har många namn. Så börjar det bli så smått med det vi jobbar med också. En del pratar om Customer Involvement Management, CIM (nyss Connecta) och CRM som i Customers Really Manage (NMW), andra om Lean Solutions (Womack & Jones) eller Co-creating value with customers (Prahalad & Ramaswamy). Många av de olika “benämningarna” handlar mestadels om samma sak. Att inse att kunden har ett värde och att det är viktigt att kunderna involveras i företagets utveckling på alla plan. Inte i slutfasen utan redan från start och på alla olika områden. Idag är det många som pratar om detta, men få som gör det.

Att kunden har ett värde vet nog alla… Men hur ska man ta till vara på det? Det går inte längre att bara lyssna på kunderna utan företagen måste ta till sig och agera tillsammans med dem. För att öppna upp för detta behöver kunderna få tillgång till mer information och kunskap om företaget och dess utvecklingsprocesser. Genom att ge information och löpande ställa frågor om vad kunderna tycker i alla olika faser öppnas dialogen. Engagemanget från såväl företagets som kundernas sida stärker relationen och skapar förtroende för varandra. När företaget återkopplar till kunderna på vilket sätt det tagit tillvara på kundernas åsikter i sin utveckling och på vilket sätt de varit delaktiga har man nått målet. Det är detta som kallas CIM eller Co-creating value with customers. Att involvera kunden tidigt i utvecklingen skapar trygghet i beslutsfattandet, stärker relationen och ökar lojaliteten. Det låter självklart och är det också.

Det kan kännas som att skapa denna process och möjliggöra samverkan skulle kosta skjortan, och det kan det säkert göra, men det behöver inte det. Och vägen dit behöver inte heller var komplicerad eller långvarig. Om ditt företag inte redan har bestämt sig för att varken lyssna eller agera gäller det ju faktiskt bara att komma igång.

I morgon bär det iväg till fotbollsklubben. Vi har med oss en idépresentation, eller gerillabuffé som det kallas i Miami. Vi får väl se om det går hem.

Anledningen till att jag skriver denna post är att jag är lite oroad över mitt eget beteende. Jag har alltid föredragit att spela fotboll framför att passivt åskåda. Nu känner jag faktiskt för att titta på Allsvenskanpremiären. Men det mest alarmerande är nog att kappvändaren inom mig har lagt de gamla färgerna på hyllan till förmån för de nya.
Jag har alltså bytt mina klubbsympatier och detta gjordes utan större åthävor. Jag skickade ett mer än trettioårigt förhållande över axeln utan att blinka. Jag måste reflektera över vad detta kan betyda. 

Vinnie Jones, en karl i min smak.

Kanske funkar politik på samma sätt som fotboll. Att man i princip måste rösta på sin kund för att få till det. I alla fall för att det ska bli riktigt bra. Så har det i alla fall funkat med Moderaterna i mitt fall. Betvivlar starkt att jag någonsin skulle fixa att jobba med något på vänstersidan av strecket. Pengar är faktiskt inte allt. Lika lite skulle jag kunna jobba för Blåvitt. Det är liksom någon som saknas. Jag tror att det stavas -själ-.

Egentligen är frågan felställd, eftersom den gjordes ur sportslig och politisk vinkel. Logiskt vore snarare att fråga om man kan jobba med företag och varumärken man inte känner för. Kan man det? Gör man ett bra jobb? Ska man ens handla av företag man ej gillar?

I fredags deltog jag på ett seminarium som hölls av Nerell More Wunderman (NMW) som handlade om hur lågkonjunkturen påverkar oss och därmed vad företag ska tänka på i sin kommunikation med sina kunder. Självklart fick vi också se några speciella case som NMW genomfört som blivit framgångsrika.

Det jag tyckte var speciellt intressant var redovisningen av studier som visade på hur vi konsumenter och företag beter oss under lågkonjunkturer och vad företag behöver tänka på i sin kommunikation under sådana perioder. Man kan väl säga att jag fick ytterligare lite vatten på den berömda kvarnen.

Hur som helst så visade NMW:s studie och omvärldsbevakning att konsumenter under en lågkonjunktur bland annat tenderar att umgås mer med nära och kära, göra mer saker tillsammans i hemmet, unna sig lite mer vardagslyx (god choklad, gott kaffe etc), söka efter mer information om varor och tjänster man är intresserad av att köpa, satsa mer på säkra kort genom att fokusera mer på det som känns tryggt och beprövat. Värdet för kunden förändras i en lågkonjunktur, vänners åsikter och råd blir viktigare när man blir skeptisk och upplever osäkra tider.

Baserat på dessa förutsättningar så kan man göra några insikter om hur man ska förhålla sig till sina kunder och hur man effektivt kan kommunicera för att skaffa, behålla och utveckla sina kunder under tuffa tider. Här är några av insikterna:

•  Turbulenta tider kräver pro-aktivitet och marknadsföring som ger snabba resultat.
•  Fokusera på att förmedla värdet för kunden (inte alltid pris dock).
•  Använda kraften i varumärket genom att ha en öppen och ärlig relation till kunderna.
•  Våga vara innovativ genom att testa nya vägar att nå kunden.
•  Fokusera på att behålla och utveckla kunderna genom en kontinuerlig dialog som stärker relationen med kunderna.

Jag tycker att vårt panelkoncept är ännu mer aktuellt i en tid som denna när fokus ligger på att göra rätt saker, känna sig tryggare i sina beslut, hålla i sina kostnader, föra en kontinuerlig dialog med kunderna och skapa ambassadörer för företagets varumärke, produkter och tjänster.

Så mitt tips till företag som ännu inte förstått kraften i att engagera kunder och medarbetare i en paneldialog, börja nu! Vänta inte på att dina konkurrenter tar täten utan ta befälet och skapa en kundorienterad dialog som kunden kommer att tacka dig för.

Det lönar sig inte att vara någon bank lojal idag. Ju mer du jämför, ju mer du hoppar runt. Desto bättre ränta och bemötande får du. Bankerna har verkligen inte förstått det här med vikten av kundvård. Att en långsiktig relation också ger en långsiktig lönsamhet.