Para encerrar essa série da Grécia, vou comentar um pouco sobre os restaurantes em Santorini, que além da comida, normalmente oferecem um vista espetacular incluída no preço. Isso realmente é um diferencial em Santorini, pois existem os restaurantes “com vista” e os “sem vista” e a escolha é complicada. Muitos dos restaurantes com melhor comida não possuem vista e outros se baseiam no visual para cobrar caro por uma comida apenas razoável, assim como acontece nos locais mais turísticos do planeta. Bem, o melhor é procurar balancear os dois quesitos.

Como o nosso hotel já tinha uma vista espetacular, nós procuramos focar na qualidade da comida. Caso o restaurante também tivesse uma vista, vinha de brinde!

Os restaurantes em Santorini são um pouco mais caros que os de Atenas ou Mykonos, mas ainda sim mais baratos que o restante da Europa. A comida é semelhante ao restante da Grécia, muito baseada nas carnes de porco e cordeiro. No entanto, tive dificuldades em achar um local que vendesse o famoso Gyros (churrasquinho grego) sem ser em um restaurante, dificultando aquele lanchinho da tarde.

A minha lista de restaurantes indicados incluía alguns de renome, como 1800 e o Ambrosia-Nectar, mas infelizmente os achei muito caros para o meu orçamento. De qualquer forma eles são bem elogiados e indicados e fica aí a dica para quem estiver disposto a pagar um pouco mais. É importante lembrar de fazer reserva para garantir o seu lugar.

Em Oia fomos a 3 restaurantes. O que gostamos mais foi o Restaurante Papagalos, bem próximo ao extremo oeste da vila e de onde se observa o pôr-do-sol. Eu o recomendo para o jantar logo após o pôr-do-sol, pois a multidão ainda não lotou os restaurantes mais próximos e você ainda consegue um lugar na varanda. O tempero da comida é bastante requintado e ainda fomos atendidos por um garçom brasileiro (um paulista que foi passar férias em Santorini e acabou ficando de vez). Comemos costeletas de porco acompanhadas de batata e um gyros de porco no prato, ambos deliciosos, mas infelizmente não tenho as fotos dos pratos, pois acabou a bateria da minha máquina. Pagamos €42 (com gorjeta inclusa) e saímos bem satisfeitos.

Restaurante Papagalos

No primeiro dia almoçamos no Restaurante Skala, próximo ao nosso hotel na rua Odos Nikolaos Nomikos. Esse restaurante é mais simples e sua comida é típica das tavernas gregas, mas tem um visual maravilhoso. Apesar de simples, sua comida é gostosa e bem barata para os padrões de Oia.

Entrada do Restaurante Skala

Restaurante Skala

Iniciamos os trabalhos com o famoso queijo feta assado, que vem todo derretido e é ótimo para se comer com o pão.

Queijo feta assado

Para os pratos principais pedimos novamente uma costeleta de porco com batata frita e um cordeiro ao molho de vinho tinto com arroz.

Costeleta de porco

Cordeiro ao molho de vinho

Tudo simples, mas gostoso. No final pagamos €41 (com gorjeta inclusa).

Também jantamos em um restaurante chamado Lotsa, mas não gostamos da comida e principalmente do atendimento. A localização é ótima e possui também um belo visual, mas os garçons e o dono são grossos e a comida não tem sabor nenhum. Pareceu ser um daqueles locais “pega-turista” e definitivamente não o recomendo.

No nosso passeio por Fira, almoçamos na Taverna Nikolas na rua Erythrou Stavrou, que é um pouco mais interna. Essa é uma típica taverna grega familiar, com um ambiente simples e sem visual. O Sr. Nikolas, dono da taverna, atende algumas mesas pessoalmente e é bem simpático e objetivo. A comida é simples e barata.

Entrada da Taverna Nikolas

Taverna Nikolas

Pedimos novamente um queijo feta de entrada, só que dessa vez grelhado e com limão. Em seguida minha esposa pediu umas almôndegas ao molho de tomate e eu pedi um squirl ao molho de vinho tinto.

Queijo feta grelhado

Almôndegas ao molho de tomate

Squirl ao molho de vinho tinto

Eu particularmente não gostei muito do meu prato, mas o queijo feta e as almôndegas estavam bons. Pagamos €30, que é bem barato.

Para terminar, se você gosta de doce não deixe de passar na doceria Melévio em Oia ou uma doceria da rua principal de Fira, mas que infelizmente não me lembro o nome. Os doces são molhados e maravilhosos e são de deixar água na boca. Além dos doces tradicionais, procure experimentar os doces gregos, principalmente a Baklava e Kataifi. São a base de amêndoas e mel e uma delícia!!!

Doceria em Fira

Doces gregos

Outros posts da viagem a Grécia:
Grécia: Agências de Viagem
Grécia: Como chegar nas ilhas
Chegando em Atenas
Atenas – Passeando pela história
Atenas – Museu da Acrópole
Atenas – Estádio Olímpico
Atenas – Outros passeios
Restaurantes em Atenas
Chegando em Mykonos
Mykonos – As praias do sudoeste
Mykonos – As praias do norte
Mykonos – Chora
Chegando em Santorini
Santorini – Oia
Santorini – Fira e outros passeios

Något som kan vara svårt när man lotsar barn mot vuxenlivet är att bedöma var man är, och vart man vill. Så är det förstås överallt annars i livet, men särskilt brännande blir det, tycker jag, när jag funderar över vilket stöd jag behöver ge till barnen för att bli vuxna, vid vilket tillfälle de är mogna för vilka insikter eller vilket ansvar, och så vidare.

Här finns inga patentsvar, förstås. Det gäller att vara medveten, öppen, lyssna, hjälpa barnen att upprätta gränser och förstå andras gränser (som Jesper Juul förespråkar), och att vara modig och stå för det man tycker är rätt, utan att för den skull vara dogmatisk och kompromisslös. Och ödmjuk inför både barnet och sig själv. Först när man inser att detta är omöjligt, är man på rätt spår.

Men åter till att bedöma nuläge och riktning i barnuppfostran. En tanke som slog mig häromdagen är att den mall barn har för hur nära relationer skall se ut främst är den de har hemma, med sina syskon och föräldrar. Och att detta förstås innebär att barnets sätt att förhålla sig till sina närmaste i familjen är ungefär samma sätt som barnet förhåller sig till en nära vän, och senare, när barnet är vuxet, kommer han eller hon att förhålla sig till en partner på ett relationellt sätt ungefär som barnet lärde sig hemma i familjen.

Detta är förstås en grov förenkling; när barnet blir tonåring och kanske gör revolt mot föräldrarna, betyder detta förstås inte att barnet gör revolt även mot sina kompisar. Men det emotionella spelet inom familjen kommer ändå att vara grunden för interaktionen med andra människor.

Det lilla roliga tankeexperimentet jag gjorde för mig själv häromdagen var att prova att bedöma hur långt ett barn kommit på vägen mot att kunna ha en ömsesidig jämlik relation med andra vuxna (ja, det är förstås inte så att alla vuxna kan det, heller), genom att föreställa mig hur barnets beteende gentemot mig idag kan översättas till hur en vuxen som skulle ha stannat i utvecklingen i motsvarande stadium (tyvärr finns också sådana, men det är en annan fråga) skulle relatera till andra vuxna. Och på så sätt kan jag få en känsla för vad som är kvar i fråga om insikter och uppfostran för det lilla barnet. Mycket av vad som är kvar kommer förstås automatiskt i form av normala utvecklingssteg, men man behöver förstås också som vuxen lotsa barnet i rätt riktning.

Som ett exempel kan vi ta när den lille killen säger “pappa, du är dum!” och springer in på sitt rum och absolut inte vill prata. Hos en vuxen blir det ju ett trist beteende, där problem i relationen blir olösbara när det inte går att prata om dem. Men ett barn kan man lotsa rätt genom att inte skambelägga ett sådant beteende, utan att man tar emot barnet med glädje efteråt, och försiktigt försöker närma sig det konflikten handlar om, för att barnet nästa gång inte skall bli helt överväldigad av sina känslor, utan kan känna en trygghet i att vara omtyckt trots att han blir arg.

Beste post batean eman dugu lotsa galtzeko terapiaren berri. Oraingoan, berriz, terapiaren ondorioak erakutsiko ditugu. Dantza egin nahi eta musikarik ez dugula? Ez da ezer gertatzen! Egin dezagun dantza norberak barruan daukan melodiarekin!

Ostera ere, bagoaz, bagoaz fakultate osotik zehar… mozorroa hartuta, poz-pozik elkar, klaustrotik zubira, dorleta aretoa…

Lotsa, beldurra, biak ala biak berezko jokabideak… Agian pare bat garagardo edan ostean, lotsa alde batera uzteko gai izaten gara. Hala ere, garagardo edo kalimotxorik ezean, zer egin? Ba, hasteko, aproposa iruditu zaigu lotsa galtzeko “terapia” egitea.

Bideoan erakusten dugu ez dela beharrezkoa alkohola, ezta musika ere, dantzatzeko…

Ea gure janzkera gustukoa duzuen!

Bagoaz, bagoaz fakultate osotik zehar… mozorroa hartuta, poz-pozik elkar…

Dr Pop is made by Metro Beverages (Lotsa’) and was purchased at Eavey Foods in Hamilton, OH. There is no relation to Save-a-lot’s Dr. Pop. Apparently, they are proud enough of the fact that Dr Pop is salt free to put write it on the front of the can. They don’t mention that it is also fat free and protein free, but they leave us free to assume this, as we certainly would. Dr Pop is nothing spectacular, although it is good enough to drink with a slice of pizza. Dr Pop earns a three and a half Dr Pepper can rating.