Det är skönt att komma hem från jobbresor. Även om man bara har varit borta i några dagar är det spännande att träffa familjen igen. Det har alltid hänt något som man har missat, och jag är ivrig att få lyssna och komma ifatt.

Isak berättade att han i sin roll som tomte har tränat hårt inför skolans Luciaframträdande. Han sjöng för mig några texter som han hade lärt sig medan jag var borta. Jag insåg snabbt att grabben faktiskt kan fler julsånger än jag.  Imponerande.

Framträdandet var i måndags. Hela skolan hade samlats ute på skolgården, alla muntra av den nyfallna snön. Ljusen skimrande och barnarösterna klingade ljuvt i den friska luften. Tack, alla barn, för ett härligt program! Nu är julstämningen fixad!

Clara var också ivrig att få dela med sig. Hon har en ny talang: hon har blivit en R-expert. En helt ny värld öppnas när man lär sig att säga ”r” på det rrriktigta rrrulande sättet. Hon berättade att hon nu kan ”prrrrata orrrrdengklitt”. Och hennes namn är inte längre Clara Herrey, utan “Clarrrrrra Herrrrrrey”.

Det var också underhållande att få lyssna till båda barnens tankar om kärlek. Isak har tydligen haft lite kärleksbekymmer (något som vi pga platsbrist får ta senare), och Clara har gått och tänkt en del på Idol-Erik. Han vann ju helgens final, något som vår treåring mer eller mindre förutspådde när hon sa: ”Erik är jätte jätte duktig!”

Detta uttalande kan dock ha varit färgat av hennes subjektiva fascination av den manliga sångaren, för hon tillade snabbt: ”Å han är väldi väldi snygg också!”

För övrigt känner vi oss redo för julen (ja…. nästan) och ser fram emot att fira med familj och vänner. Vi ser också fram emot det som jag här får passa på att informera om: en julmiddag för alla hemlösa, ensamma och behövande, i församlingslokalen på Västergatan 19, den 21 december, kl 16-18.

Snälla, snälla, om du känner någon som skulle uppskatta en varm måltid, lite gemenskap och fin julmusik, sprid gärna ordet. Inte för vår skull, utan för dem som skulle kunna få glädje av det här. Julen är tillräckligt svår för många människor. Kanske detta kan hjälpa. Visst, det är inte så mycket i det stora hela. Men… det är något i alla fall.

En stor julkram till er alla!

En trött men  söt Lucia.

DEN PERFEKTA HUSTRUN

Förra veckan skrev jag om den perfekte äkta mannen. Nu har jag hört från några personer att jag också borde skriva om den perfekta hustrun. Säger du A får du säga B, lät det. Oj då, suckar nu Sveriges hela feministkår och håller andan. Här har vi en karl – en kristen sådan till råga på allt – och han sätter ihop ordet ”hustru” med adjektivet ”perfekt”. Det kan aldrig bli bra.

     Slappna av! Ni har faktiskt rätt: det blir inte bra. Det var därför det aldrig ingick i planen. Det är en sak att jag skriver med lite självironi om vad mannen (jag själv) behöver göra i ett äktenskap, men en helt annan att skriva om vad kvinnan ska göra. Jag känner mig inte så bekväm med det.    

     Visst ska man diskutera med varandra och försöka lösa saker och ting, men i princip anser jag inte att min fru ska ”göra” något alls för mig! Det är inget som någon man har rätt att kräva. Vad hon gör, det gör hon för att hon själv vill. Man gifter sig inte med någon för att man ska ändra på personen. Man kan bara ansvara för sig själv (därav min text om mannen enbart). I bästa fall ändras och växer man ihop tillsammans.

     Vad jag däremot skulle tycka vara intressant är att höra från dig, du hustru/kvinna som läser detta, hur du själv ser på din roll. Om du jämför det jag skrev om mannen, från ditt perspektiv, vilka är de egenskaper en kvinna bör sträva efter att erhålla som kan hjälpa relationen? Sedan kan ju vi män gärna kommentera de geniala saker ni kvinnor kommer fram till. J

     Det enda jag egentligen vill lyfta fram om ämnet är de funderingar jag hade innan jag gifte mig, tankar på vilken slags kvinna jag ville gifta mig med. Jag hade bara ett fåtal, men tydliga önskemål: jag ville dela mitt liv med min bästa vän; någon som jag var attraherad av (och som genom ett mirakel skulle vara attraherad av mig); någon som inte var rädd för att vara sig själv; och till sist, någon som jag kunde föreställa mig som mor till våra barn.

     En sådan kvinna fanns. Och jag hade tur som fann henne. Eller, ärligt talat, vi fann varandra.

     När jag skrev mannen tog jag hjälp av mina söner. Det vill jag göra nu också. För lite spänning måste vi ju ha. Jag frågade dem hur de såg sin framtida livskamrat.

     Båda två sa att hon måste vara omtänksam, som mamma. Sedan sa Isak några intressanta saker. Hans fru ska vara snäll, gullig, rar och bra på att pussas och kramas. Och hon måste ha bra andedräkt, för annars går det inte att pussa henne. Nej, det är ju klart.

     ”Men ska hon inte vara smart då?” frågar jag.

     ”Nähä!” svarar han snabbt. ”Det får hon absolut inte!”

     ”Ursäkta?”

     ”Men pappa, alla säger att smarta människor äter mycket fisk. Jag hatar ju fisk! Då kan jag inte ha en fru som går omkring och äter fisk hela dagarna. Och sen, hur går det med alla pussarna om…”

     ”Okej, okej!” skrattar jag. ”Say no more!”

     Men det fanns mer. ”Sen vill jag att hon ska rik också… nej, förresten, jobba McDonald’s. Då får man gratis hamburgare varje dag!”

     ”Ja, naturligtvis.”

     Jag pausar och sammanfattar: ”Du vill alltså ha en icke-fiskätande och därmed mindre smart men snäll hustru som arbetar på McDonald’s och som ger dig smaskiga pussar med sin goda andedräkt. Stämmer det?

     ”Yepp! Där har vi den perfekta hustrun!”

DEN PERFEKTA ÄKTA MANNEN

Förra veckan lovade jag att det skulle komma en lista på den perfekta äkta mannens egenskaper (se Det är inte lätt för oss män). Jag började med att fråga mina söner, tolv och nio år, hur de tyckte att en man skulle vara gentemot sin hustru.

Svaret blev att mannen ska vara snäll, omtänksam och glad. Han ska vara en gentleman, komma hem med blommor och ”göra saker… typ städa!” Dessutom, säger de med största allvar och suckar (vad det nu kan betyda), måste han lyssna på sin fru.

Jag småler och frågar hur mannen inte borde vara. De svarar att han inte får vara arg eller gnällig. Sedan får han absolut inte tjata emot.

Hmm.. bra svar! Det sammanfattar ju faktiskt allting. Men eftersom vi ändå håller på kanske vi kan ta och utveckla det där och lägga till några punkter. Vad är det egentligen för detaljer vi män måste tänkta mer på? Det här är vad jag tror.

Vi måste visa mer empati och lyssna bättre. Det inkluderar att inte försöka ge råd hela tiden. En varm kram och ett ”jag förstår, älskling” fungerar hundra gånger bättre.

Vi måste hålla det vi lovar. Säger vi till exempel att vi ska komma hem klockan fem, om vi då har livet kärt då är det fem som gäller.

Att visa omgivningen att man älskar och respekterar sin hustru är viktigt. Dock inte för sakens egen skull, utan för att man verkligen menar det och för att beteendet hedrar hustrun och bygger hennes självkänsla. Alltså, ömhetsbevis är inte begränsade till sängkammaren. En man som inte offentligt vill ta sin hustrus hand eller hålla om henne, speciellt inför barnen (det är sååå viktigt) är inte värdig hennes kärlek.

Det där grabbarna sa om att inte tjata emot är helt rätt. Visst är man frestad att alltid säga det man tycker, men ärligt talat, går världen under om man ibland kniper igen? Nej, den enkla regeln för den perfekta mannen är: håll alltid med (med ett undantag: när kvinnan säger att hon ser tjock ut).

Sedan hade vi det där med att vara snäll. Det är ju bara självklara saker, som att ge komplimanger, att inte skälla på henne inför barnen (eller någonstans för den delen), köpa blommor, se till att få ”egen” tid tillsammans, samt hjälpa till med disk och städning (bästa knepet att få frugan på kramhumör).

Ett annat sätt varpå en man kan vara snäll mot sin fru (och faktiskt hela sin omgivning) är att hålla sig ren. Vadå, undrar ni? Ja, alltså att regelbundet duscha till exempel. De flesta tycker väl det är en självklarhet, men tro mig, inte alla! Om du råkar ha en fru som påminner dig ibland om att ”du stinker!”, se det som en vänlig hint. Hoppa in i duschen!

Att hålla sig fräsch i allmänhet är ett måste för den perfekta mannen. Allt pruttande och rapande bör läggas ner, såvida du inte är helt säker på att du är ensam (som långt ute i skogen). Ej heller bör du offentligt peta dig i näsan eller klia dig i skrevet. Annat som kvinnan kan uppfatta som ofräscht är när centimeterlånga hårstrån väller ut ur näsan, när du försöker pussa henne efter att ha ätit en kaviarmacka eller rökt lax, och när du står upp och kissar. Ja, det sistnämnda – att mannen helst sitter ner – vet jag att många kvinnor uppskattar (förstår dock inte varför).

En sista punkt om att vara ren och fräsch: kläder. Den här biten får jag personligen jobba hårt med, för jag avskyr att shoppa. Men sanningen är den att ni kvinnor har rätt: vi män kan inte gå omkring i samma kläder år efter år. Det spelar ingen roll om min favorittröja har fungerat bra i tio år. Det är nog dags med lite förnyelse. Att kvinnor gör sig fina för oss män, det tycker vi är viktigt. Varför skulle det vara annorlunda i ett omvänt läge?

Det flesta kvinnor vill att deras män ska ta kommandot. Då menar jag inte att de ska styra kvinnan. Nej, ett förhållande som inte är jämlikt är inget förhållande. Mannen ska helt enkelt vara initiativrik och inte sitta på sofflocket och vänta på bättre tider. Denna ”mes” vill ingen kvinna ha. Hon vill ha en man som kan fatta beslut och sedan göra något åt saken.

På tal om att göra saker, hur ofta händer det inte att en hustru ber sin man att göra något, och det tar flera år innan han får tummen ur. (Jag har fortfarande några lister som efter sju år inte är fastspikade. Angelica måste ha påmint mig hundra gånger.) Om mannen ska uppnå perfektion i kvinnans ögon måste det ske en radikal ändring. Det där med att skjuta upp saker, det måste vi bara få ett slut med. Den ansvarstagande mannen gör genast vad han blir ombedd att göra. Nej, jag ångrar mig: han ska till och med göra det innan han blir tillsagt. För den perfekta mannen ska märka vad som är fel (trasiga glödlampor, läckande kranar, oklippt gräsmatta, osv) och fixa det innan frugan hinner märka något alls.

Men ska man fixa grejer då krävs det att man har en viss grundläggande kunskap. Om inte mannen redan besitter sådana beskaffenheter när han gifter sig så är det mödan värt att utrusta sig med den kunskapen så snart som möjligt. Jag talar om kunskaper i snickeri, elektronik, rörmokeri, matlagning (ja, det uppskattas faktiskt allt mer) och städning såklart. En sådan man kommer att stå högt i kurs.

I allt detta – att mannen ska ta initiativ, fixa saker och kunna ta emot instruktioner – så finns det en mycket viktig detalj ej att förglömma. Kvinnan uppskattar självfallet att mannen gör det han blir ombedd om. Men helst skulle hon inte vilja säga något alls. För att om mannen verkligen älskar henne, då skulle han veta vad hon känner innan hon behöver säga det. Med andra ord, den perfekta mannen är en tankeläsare. Men vänta lite, tänker kanske ni män, nu börjar det väl gå överstyr? Nja, egentligen inte. Jag menar inte att vi ska läsa några svåra tankar, bara sådant som är självklart. Dessutom, för att hjälpa oss på traven får vi faktiskt lite hintar då och då av våra välmenande hustrur: ”Åh, titta, älskling, det verkar vara stopp i avloppet!” Då är tiotusenkronorsfrågan: vad tänker hon på egentligen? Förstår ni vad jag menar? Busenkelt, eller hur?

Och till slut, det viktigaste av allt: låt hustrun aldrig få det sista ordet. Det är reserverat för mannen – och skall alltid användas. Det är en fras som består av endast två ord, så jag tror oddsen att vi män kan lära oss den utantill är ganska goda. Den lyder:

”Javisst, älskling!”

Kvinnor, vad tror ni? Är det något jag har missat (det finns såklart många fler saker att säga)? I så fall, vad vill ni lägga till – eller dra ifrån?

Män, vad tror ni? Har ni någon mer observation? Den viktiga frågan är: kan vi fixa det här? Jag tror det! Självklart att detta skrivet med mycket självironi, etc, men det finns inget fel i att sträva mot perfektion. Jag ser det hela som en resa: man gör så gott man kan på vägen och bemästrar en egenskap i taget. Så länge man går framåt och är lyhörd mot omgivningen, det är det viktigaste. Som idag, till exempel, jag har inte petar mig i näsan en enda gång, och jag har bytt ut en glödlampa och tömt diskmaskinen – utan att någon har sagt till mig.

Snart får jag väl en medalj.

The most frequent and beautiful face seen in the video is of course that of my wife, Angelica (together with the cutest face, baby Isak’s). Friend, companion, lover, and wife, she is the answer to my prayers.

VI MÄN HAR DET INTE SÅ LÄTT

Vad gör man inte för att hålla denna blogg vid liv? Egentligen borde jag ligga kvar i sängen för att vila min rossliga hals och mitt bultande huvud. Men nu (läs 18 okt) sitter jag ändå vid datorn och försöker trycka på ett tillsynes suddigt tangentbord.

Vi män, vi har det inte lätt. Vad var det reklamen sa: ”Ni kvinnor ska bara veta hur jobbigt det känns när en man får en riktig förkylning!”

Just det!

Det värsta med denna dag påminde dock Johannes mig om när jag tidigare låg utslagen på sängen: ”Pappa, du vet väl att du inte får pussa och krama mamma idag!”

”Mmm… öh, va!?”

”För då kommer du bara att smitta henne!” retas han och springer skrattande ut ur rummet.

”Tack, min son, för att du har koll på oss… host, host. Det känns betryggande.” Sedan mumlar jag: ”…för mamma, i alla fall!”

Normalt sett är det inte någon katastrof (ingen stor åtminstone), men detta är ju ingen vanlig dag. Det är faktiskt vår bröllopsdag. Och det märkliga är att jag blir sällan sjuk, i synnerhet aldrig på en bröllopsdag. Men nu har det hänt, fast inte på vilken bröllopsdag som helst: idag firar vi tretton år.

Okeeej? Skulle det där vara en hint av något slag?

Äh, vi struntar i det! Vidskepligheter har vi inte tid med. Nu är det som det är, och det är bara att gilla läget. Angelica får helt enkelt gilla att jag inte befinner mig i den romantiske kavaljerens tillstånd utan istället i den snörvlande grisens.

Romantisk får jag vara nästa vecka. Faktum är, jag har tänk (chockerande, jag vet) på en kul grej: att göra en lista på alla perfekta egenskaper hos den perfekta mannen. Ni män, ni kan ju haka på! Jag delar med mig av listan snart, så kan vi gå igenom den tillsammans och vara lite stöd åt varandra. Det lär nog behövas.

Det kan ju bli intressant och se hur långt man kan jobba sig igenom en sådan där lista. Vem vet, med lite ansträngning kanske vi kan skapa några fulländade mansexemplar? (Ni kvinnor, skratta inte! Man måste väl sikta högt?)

Men nu… nu orkar vi inte göra någonting. (Påminn mig att en av punkterna ska vara att inte skjuta upp saker.) Nu måste jag sova lite. Jag kommer behöva all extra energi för det mastodontarbete som väntar.

Som sagt, vi män har det inte så lätt.

Mostly I appreciate how the phrase “Never Walk Away” has caught the attention of my senses. The song is about sticking with the one you have given your heart and promise to:

“Love’s a promise that he made. In his heart it still remains
Don’t give up. Never Walk Away.”

But the phrase has also helped me when faced with challenges I almost backed away from. Then I would remind myself: you never walk away! And if by chance I would still be in doubt, I would just listen to the song again, and straight away get on the right track. (Isn’t the power of music wonderful!)

Here’s a live version of the song. Enjoy!

First version: Original audio from the album Escape, with vocals by Steve Perry.

Second Version: Live from Las Vegas, 2008. Vocals: Arnel Pineda. Also with lyrics.

Third version: Beautiful cover by Mariah Carey, Live from Sweden, 1996 (I think).

This is a beautiful song.

They say that it is better to have loved and lost than to ever have loved again. Well if you’re in a relationship that had love and its been lost I bet you don’t feel that way. I was eating dinner at one of our favorite restaurants last week and I happened to notice this couple. They sat together, they were eating together but the odd thing was they weren’t speaking to each other. It hit me strangely that this is the way that so many relationships are; they are together but at the same time they aren’t. I wouldn’t want to imagine how they treat each other at home; but I would venture to say that their relationship has been downgraded from a newlywed relationship to a roommate relationship. They may be married but they act more like they are living together with the occasional side dish of sex whenever necessary.

I truly feel sad every time I see a couple whose relationship has deteriorated to such a point. My relationship with my wife has been more like the making of a fine wine. The longer we’re married, our love just keeps getting stronger and more valuable. Every time I think I couldn’t be in love with my wife anymore than I am, I catch myself doing something else new to express my ever-growing love for her. I can’t seem to tell her enough times during the day how much I love her and then waiting for her to tell me how much I mean to her. I don’t say this to impress anyone but hopefully to express my hope that more relationships can find that same kind of love. The kind that most of us have daydreamed about since they were old enough to understand love.

There are so many things that go into growing a healthy and loving relationship and in the short time that we have together right now, I couldn’t hope to tell you all the things that my wife and I have had to overcome and how we are still so much in love with each other. But allow me to give you just one of the secrets that we often share with couples which is to speak to them and about them as if they were the most valuable person in your life because quite honestly they should be.

One of my favorite scriptures is Proverbs 18:21 life and death are in the power of the tongue.

Once the newness of marriage has worn off and you start to see the flaws of your spouse, it doesn’t take much to start focusing the things they do wrong instead of why you married that person in the first place. It always starts out innocently enough, they’ll do something that you don’t like and you’ll think you’re being helpful by sharing your grievances (which is a good thing and we do advocate that as long as they don’t become the focus), but little by little those negative things become increasingly easier to point out. At some point the number of negative things that are being said to each other far out number the positive.

When you say something long enough, whether it’s positive or negative, eventually it becomes true. If you’re in a situation where you and your spouse seem to be at each other throat most of the time, then let me challenge you to change what you are saying about the situation and about your spouse for 21 days. Sit down and make a list of the reasons why you married that person and then each time they do something that is designed to upset you simply say: “You know what I love about you?” and then insert something from your list. First of all they’ll think you’ve gone over the deep end but they will persist in trying to make you angry. If you stand your ground and not give in to the temptation to say negative things in response, over time you’ll see a shift in their response to you and you’ll have injected love back into your relationship.

Tomorrow is Angelica’s birthday, and I would like to decicate this song to her, with all my heart. She knows the song well, and we have enjoyed listening to it together; this is “our” song now. I just want her to be sure that I truly am “proud of all the blessings [she] has given me”, and for all those years she stood by my side.

Happy birthday, my love.

Here is another version, live from Las Vegas. I actually think it’s almost better live. Arnel’s tender voice… wow!

A faded wedding photograph
You and me in our first dance
Our eyes are closed
We’re lost in one sweet embrace
Since those days the world has changed
But our love remains the same
God knows we’ve had our share of saving grace

And I’m proud of all the blessings
You have given me
The mountains we have climbed to get this far
You’ve learned to take the laughter with the tears
After all these years

You make it feel brand new
After the fires that we walked through
Against the odds we never lost our faith

In our house we’ve made our home
Where our children all have grown
Precious moments time cannot erase

Make a living up and down the gypsy highways
Seasons that we’ve had to share apart
Somehow in my heart I always keep you near me
After all these years

After all these years
You stood by me
The days and nights that I was gone
After all these years
You sacrificed, believed in me
And you stood strong
Cause with our love there’s nothing left to fear
After all these years

After all these years
You stood by me
The days and nights that I was gone
After all these years
You’ve sacrificed, believed in me
And you stood strong
Cause with our love there’s nothing left to fear
After all these years

How do I love thee? Let me count the ways.
I love thee to the depth and breadth and height
My soul can reach, when feeling out of sight
For the ends of being and ideal grace.
I love thee to the level of every day’s
Most quiet need, by sun and candle-light.
I love thee freely, as men strive for right.
I love thee purely, as they turn from praise.
I love thee with the passion put to use
In my old griefs, and with my childhood’s faith.
I love thee with a love I seemed to lose
With my lost saints. I love thee with the breath,
Smiles, tears, of all my life; and, if God choose,
I shall but love thee better after death.

Elisabeth Barrett Browning

She walks in beauty, like the night
Of cloudless climes and starry skies;
And all that’s best of dark and bright
Meet in her aspect and her eyes:
Thus mellow’d to that tender light
Which heaven to gaudy day denies.

One shade the more, one ray the less,
Had half impair’d the nameless grace
Which waves in every raven tress,
Or softly lightens o’er her face;
Where thoughts serenely sweet express
How pure, how dear their dwelling place.

And on that cheek, and o’er that brow,
So soft, so calm, yet eloquent,
The smiles that win, the tints that glow,
But tell of days in goodness spent,
A mind at peace with all below,
A heart whose love is innocent!

Lord Byron

KÄRLEKEN ÄR FÖRUNDERLIG A Wife in New York (a modified English version)

Denna vecka är jag ensam hemma med våra tre barn. För första gången i vårt äktenskap har min fru, Angelica, tagit tillfället i akt att åka på långresa utan make och barn. Personligen tycker jag det var på tiden, för det var länge sedan hon gjorde sig förtjänt av en ”get-away”. Som resesällskap har hon med sig tre väninnor, också de mammor och hemmafruar.

De har åkt för att shoppa. I New York.

Vad var det för fel på Ullared, tänkte jag först? Visst är jättevaruhuset i de halländska skogarna inte samma grej som New York, men… skulle inte det här bli en dyr shoppingrunda?

Man skulle kunna tro det, men mammorna har gjort minutiösa budgetplaner och valt ut de mest formidabla outlet-butikerna i stadens periferi. I skrivande stund springer de runt där och samlar på sig årsförråd av kläder, julklappar, födelsedagspresenter, och andra praktiska objekt. Med de låga priserna samt en hyfsad dollarkurs har vi insett att totalkostnaden förmodligen inte blir mer än den skulle bli i Sverige, flygresan inberäknad.

Vilken surrealistisk tanke egentligen: att man på en förmiddag kan ta sig till New York, handla lite grann, och sedan komma hem igen utan några större hål i plånboken. 1800-talets amerikautvandrare skulle säkert offra sina liv för en sådan möjlighet, men allt vi behöver göra är att slå numret till resebyrån. Förstår vi hur bra vi har det?

Men även om hela världen idag ligger vid våra fötter sitter jag ändå här i mitt Södertälje och småmyser. Just nu är pojkarna i skolan, och dottern ligger i mitt knä och sover. Och jag ler för mig själv och tänker: Jag är nog en typisk man, för bara tanken att behöva shoppa nonstop i flera dagar – även om det är i New York – ger mig rysningar.

Angelica, å andra sidan, har verkligen sett fram emot detta, milt uttryckt. Faktum är att de senaste veckorna har gränsat till det hysteriska: telefonen har mellan tjattrande mammor gått varm dygnet runt; ältandet om resan har här hemma gått ännu varmare; och jag har tappat räkningen på hustruns upprepande av förhållningsregler för hem och barn medan hon är borta. Det blev nästan så att jag ville att hon skulle åka, mer än vad hon själv ville.

Men när jag tidigt på lördagsmorgonen tog henne i min famn och sedan såg henne åka iväg då vattnades det på ordentligt i ögonkanalerna. Jag visste att jag och barnen skulle få det kul tillsammans (jag lovade ju dem att vi skulle baka varje dag, eftersom vi inte behövde oroa oss för att stöka ner nu när mamma var borta), men jag kunde ändå inte hjälpa det: en del av mig kände mig väldigt ensam.

Visst är kärleken är förunderlig?

]]> http://herrey.wordpress.com/2008/09/13/a-wife-in-new-york/ Sat, 13 Sep 2008 05:36:40 +0000 Louis Herrey http://herrey.wordpress.com/2008/09/13/a-wife-in-new-york/

This is my wife, Angelica. It’s six o’clock in the morning. She’s happy… but in a hurry. That’s why she’s eating breakfast standing up. Cause she has to run off and do some shopping… in New York. (As a footnote, since this photo has now entered the global internet sphere, my wife would probably want everyone to understand that this old and stained sweater she’s wearing is only used for traveling, and will quickly be disposed of as soon as she buys something new.)

This is our friend, Marie, with Angelica. It’s partly her fault that my wife is now on her way to the US on a shopping trip. She’s the fixer and organizer (and a wonderful cook, by the way: Marie’s blog)

And here is the third member of the traveling party, our dear “little sister” Matilda. They are now about to embark on a one hour trip to the airport – where Pernilla, a fourth friend will meet up – in this old Corsa. Normally, I have nothing against Opel Corsa´s, but this one happens to have a bad start-up engine. They will probably get to the airport, but coming back they most likely will have to push the car. (If you read this girls, just call me if you need any help… he, he.)

This is goodbye. When I first heard of this shopping trip, I was wondering about the cost, etc. But with the low dollar rate and better outlet prices in the US, we will stock up on clothes and toys that’ll last us a long time, for a lower cost than here in Sweden, even counting the airfare. So I was glad to send Angelica off on this fun adventure. She really deserves to get away. This will be her first trip alone without her family.

But it’s interesting, the last week has been bordering on the hysterical, with all her preparations: the millions of phone calls to her girlfriends; the endless jabbering about the trip; and the constant and exaggerated repetition of instructions on how to tend home and kids while she’s away. Sometimes I have been more anxious for her to leave than she has

But now, as I waved goodbye and saw her drive off, I couldn’t hold back the tears. I know the kids and I will be alright, and we’ll have lots of fun (I promised them we could bake every day, cause we don’t have to worry about making a mess now that mom is away)… but a part of me felt alone.

Love is a strange thing.

They were married in the Copenhagen Tempel (closest to where they live). Although not a requirement for couples in the LDS Church to marry in a tempel, most choose to do so. For us, it’s a place of sacred worship and special ordinances, one of wish is eternal marriage, as we call it. It means that a husband and wife are “sealed” to each other for time and eternity, and not only ” ’til death do you part”. Looking at the photo above, it feels like forever doesn’t it?

This is actually my own favorite. I just love the “moment” of the couple and their mothers.

Below are are a few more photos, mostly in black and white. (Sorry, some doubles popped up)
Warmest wishes to the bride and groom, from uncle Louis

As seen in the photos, Clara only has eyes for Johan. No matter how nice brother Isak tries to be to her, he just can’t seem to get her attention like he used to.

The other day when Isak asked for a hug, she went straight to Johan instead.

But I must say, Johan is really a good-hearted boy, from a wonderful family. If he can just wait 25 years, when Clara (maybe) moves away from home, then they can get married.

My family watched a movie recently, Evan Almighty. It was a cute film, one I would strongly recommend. Morgan Freeman plays God and and Steve Carell a US congressman who is given the task from God to build an ark. I won’t tell you the whole plot, but suffice it to say that Evan runs in to some obstacles while starting the project. One of those is convincing his wife that he actually is acting under God’s command. She is a good woman but she simply does not understand him. So finally she takes the kids and drives off, leaving Evan alone with his work.

Then something happens. She meets God. Well… she doesn’t know it’s God, but he start a conversation with her. And the words he speaks affect her so deeply (of course) that she immediately turns around to go home to her husband. These are the words God tells her:

If someone prays for patience, does God give them patience? Or does He give them the opportunity to be patient?
If they pray for courage, does God give them courage, or does he give them the opportunity to be courageous?
If someone prayed for their family to be closer, do you think God zaps them with warm, fuzzy feelings? Or does he give them opportunities to love each other?

When I heard that I had to stop, rewind and look at it again. I was struck by the profoundness, yet simplicity of those word. I thought to myself: Yes, of course! Whatever we gain in life of real value, we gain through our experiences. So if God wants to bless us, sure, theoretically he could just send blessings our way without any effort on our part. But then we would loose the real blessing: the opportunity; meaning the work, effort, and experience associated with these important attributes (like patience, courage, and love).

For example, what good will it do if your heart was suddenly struck by a thunderbolt of love? Will you love become stronger? Maybe for a short time, yes, but then what? It’s like when people instantly fall head over heals in love. Most of them fall just as fast out of love. Why? Because there is nothing substantial there to hold their love together. What really matters are the opportunities given us to show love. And those moments can be big or small: saying “yes” at the alter – and meaning it; massaging a sore back; helping your wife with the diapers and dishes; communicating your feelings openly and honestly; carrying a crying baby at night so your loved one can sleep; and in Evan’s case… building an ark.

I learned a lesson that day, that I would not complain so much about the lack of this or that in my life. Instead I would be grateful for every single opportunity to do something about it. Because what is an opportunity, really? Isn’t it our very own chance to prove ourselves? Isn’t it a chance to plant that seed which will grow up to be that very fruit we wish to partake of in the future? Isn’t it our chance to create the surroundings we wish to live in.

Think of all the opportunities in life. Aren’t those the greatest blessings?

“Vi vill tacka för den enorma uppslutningen stöd och engagemang från alla som varit vid vår sida under sökande och i vår sorg, som blivit allas våran sorg.
Engla var en tjej som spred ljus och glädje.
Engla har alltid vetat att hon skulle bli något speciellt, nu vet vi att hon blev en ljusbärare som förenar våra hjärtan över hela världen. Vi känner tillsammans och påverkas av varandra. Vi förstår att vi är ett.
Snälla ta hand om varandra och var varlig mot vår jord.
Vi får frågor om vad vi känner för 42-åringen – Folk kan bara gå till sig själva och känna, så förstår de vad vi känner. Att han har erkänt gör att vi kan släppa oron för att Engla fortfarande far illa någonstans.
Vårt liv kommer aldrig att bli sig likt men vi kommer att kämpa för att hitta en vardag för oss och våra barn, där vi vill hitta ett sätt att bära Englas ljus vidare till något stort och positivt för alla.
Frid och kärlek
Carina, Torbjörn, barnen”

This 42-year-old murderer is the most despised person in Sweden at the moment. Anyone who’s had the chance to say anything about him has used words of hatred and disgust. Now Engla’s family had the opportunity to speak, and if any had the right to feel hatred it would be this family, of course. But in their words to us, they choose another path, regardless of the crushing heartache they must be experiencing, caused by this man; they choose the path of “peace and love”.

Although they do not explicitly say they forgive their daughter’s killer, they want to tell us that light and love is a better way than ill-feeling and hatred. They don’t place much focus on the murderer, but rather what we all – and not just their family – can bring with us into the future that will help make this world a better place.

There has been a kind of an Engla fever in the media. Everyone is writing and talking about it, ever since she disappeared; the business of finding Engla – and now grieving for her – has become everyone’s business. The whole nation is united in heart and purpose in way that is quite unusual to see. I feel it almost dreadful to say, but her death has brought so many others to life. And this is actually what I think is the core message from her family. I quote in part:

“Engla always knew that she was going to be something special, and now we know that she became a light-bearer that united our hearts all over the world… We understand that we are one…. Our life will never be the same but we will strive to return to everyday life… where we will find a way to carry the light of Engla onward to something great and positive for us all.”

I think this viewpoint is commendable beyond words. What a great example for us all, turning this tragedy into something hopeful for our society. I can only hope that I would have the same strength in that situation; for many of us it would be hard. But wherever we are in life, we could learn from this family, that hate and revenge is not the answer; that it will in truth only hurt us more than whichever offender we direct our anger at. Rather, we could push forward in a positive spirit, putting away the gloom of hate, and like Engla’s family carry a warm light with us instead.

I wish God’s choicest blessings for the Engla, now in her heaven, and for her sweet family.

Both of the young Elders impress me. To be a part of such a beating, and then to unconditionally forgive your offenders, I think that exemplifies charity, the true love of Christ.

From what I understand Elder’s Herrey and Woolsey are feeling better and are happy in continuing their work, teaching the gospel of Christ – the gospel of peace. Of course, happenings such as this leave a mark on the soul, so it’s just my wish that we keep praying for them, that the Lord’s strength will keep them and guide them always.

Brother Louis

When I proposed I road in a knights full armour, galloping across a field to get to my princess, then kneeling at her feet. But I don’t think I can beat that today. Thought it would be fun to see what you thought:

WHAT IS YOUR BEST ANNIVERSARY TIP?

Louis