Vilken medicinsk utrustning blir tillåten för en så kallad "attitydambassadör"?

Idag presenterar regeringen ett riksomfattande program “för att öka kunskapen om och förändra attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning.” (DN Debatt) Tanken är god givetvis, då mellan 20 och 40 procent av befolkningen uppger att de lider av psykisk ohälsa enligt artikeln (!), men jag är orolig över att man i artikeln (andra halvan) använder uttrycket “utbilda attitydambassadörer”- ska det ordet bli legitimt även i andra sammanhang? Är attitydambassadör det nya framtidsyrket? Halva befolkningen kan ju jobba som attitydambassadörer åt den andra halvan, tex i genusfrågan – vilken utmärkt arbetsmarkandspolitisk åtgärd – två flugor i en smäll! När kommer de första utbildningarna som leder till titeln “certifierad attitydambassadör”? Måste man specialisera sig på en fråga eller kan man ha flera specialistområden i ett paket som tex certifierad genus-integrations-mångfalds-krossa kapitalet-ambassadör?

Mer galenskap: Vetenskapsrådet beviljade 10.8 miljoner under åren 2006-2008 för projektet “Uppsala Centrum för Genusvetenskap: Natur/kultur och gränsöverskridande möten.” Så här låter det i projektbeskrivningen (dnr 2006-7267):

“Det senaste decenniets utveckling vad gäller förståelser av sex/gender inom naturvetenskap respektive genusvetenskap är i mångt och mycket till synes motstridiga, vilket skapar ökade spänningar mellan forskningsområdena. Vi vill ta dessa spänningar och konflikter på allvar, problematisera dem och undersöka möjligheterna till kunskapsutveckling genom ytterligare överskridande av ämnesgränser mellan natur- och kulturvetenskaper. Att skapa överskridande möten, där natur/kultur-distinktionen utmanas, är därför av största vikt för genusvetenskapens framtida utveckling. Naturvetare kan vara ovana vid vetenskapsteori och -kritik, och frågande inför varför och hur ett genusperspektiv på naturvetenskaplig forskning ska kunna anläggas. Kultur- och samhällsvetare vet i sin tur sällan något om teoribildning och institutionella villkor inom naturvetenskap.”Alltså: “Naturvetare kan vara ovana vid vetenskapsteori och -kritik” (!!) och “Kultur- och samhällsvetare vet i sin tur sällan något om teoribildning och institutionella villkor inom naturvetenskap” – men det gör genusvetarna? Jag ska leta upp utvärderingen av detta projekt och återkommer i ärendet!

Närbild på hur skattepengar går upp i rök. På bilden några av genusmaskineriets välanvända skorstenar

Vidare: “Genusdidaktiken är ett underutvecklat fält, främst i Sverige men även internationellt. Samtidigt är det en grundläggande dimension i all genusvetenskap att förstå hur genus kommuniceras. Undervisning är därför en nyckel till tvärvetenskapliga möten, varför ett nationellt kunskapscentrum i genusdidaktik förväntas bidra till den fördjupade tvärvetenskapliga forskning och teoriutveckling som planeras.” Alltså: nationellt kunskapscentrum i genusdidaktik nästa! För hur ska de extremt viktiga genuskunskaperna förmedlas? Detta måste problematiseras ur ett meta-genusperspektiv. Behövs en ny banbrytande genuspedagogik för att utbilda i genusfrågor? Vad sägs om att börja med att utbilda genuscertifierade attitydambassadörer? Eller en folkvald genusdiktator som står över statschef, regeringschef, Socialstyrelsen och Centrum för utbildning av attitydambassadörer? Apropå didaktik, missa inte skoldebatten på Newsmill (resterande artiklar i ämnet ses i spalten till höger, tipstack till QED)! Och apropå genus, läs gärna min krönika i senaste numret av Axess Magasin (nr 7/09) om transportgenus, ämnet är intressant (som en illustration av den absurda tidsandan) och jag har tagit upp detta tidigare på bloggen: del 1 , del 2 , del 3.

Måste tipsa om en intressant SVD-ledare om DDR:s tankekolonisering av Sverige med information baserad på boken “Inte bara Stasi: Relationer Sverige-DDR 1949-1990″ av Birgitta Almgren. Ur ledaren: “Det statsbärande partiet SED och säkerhetstjänsten Stasi förmådde nämligen att infiltrera det svenska samhället på flera nivåer, i syfte att ”erövra Sverige för socialismen”. Vi skulle bli DDR:s galjonsland i väst och användas som en murbräcka in i den fria världen, som en förlängning av de planer som Hitlertyskland redan hade ritat upp för Sverige… Men för att Sverige skulle falla ansåg Berlin att en politisk-ideologisk mission var nödvändig. DDR-Kulturcentrum i Stockholm blev den operativa basen för upprättandet av samarbeten med Sveriges radio/tv, flera stora kommuner och formella som informella svenska makthavare.Genom spridandet av den egna kulturen spreds DDR:s budskap om marxism-leninismens överhöghet… Strategin svaldes med hull och hår, inte minst tack vare att tunga socialdemokrater som riksdagsmannen Stellan Arvidson, ordförande i Förbundet Sverige-DDR, agerade som idéförmedlare. Mest chockerande är kampanjen för att infiltrera Sveriges skolor och universitet.”

Pär Ström informerar om den tekniska utvecklingen

Prenumerera på Pär Ströms elektroniska nyhetsbrev Big Brother Bulletin (BBB). Ur det senaste, nr 5/09: “Falska DNA-bevis kan nu konstrueras i lab: Tidningen New York Times avslöjar att forskare i Israel har visat att det är möjligt att byta ut DNA-information i blod och saliv så att blodet eller saliven ser ut att komma från en annan människa. Forskarna har gjort det, och på prov skickat det manipulerade vävnadsprovet till ett DNA-laboratorium. Detta märkte inte manipuleringen, utan bekräftade den falska identiteten.” Nu har man kommit fram till att folk inte vill bli övervakade, varken ur ett gensupersekptiv eller något annat perspektiv heller. Gårdagens DN Debatt: “Med tvångsmedel avses åtgärder för att övervaka och kontrollera medborgarna, som till exempel telefonavlyssning, post- och paketkontroll, åsiktsregistrering eller förbud mot demonstrationer och möten. Av tidigare ej publicerade resultat från den senaste SOM-undersökningen framgår att svenska folket under de senaste åren blivit mer negativt inställt till statens rätt att använda sådana tvångsmedel.” Som om inte terrorister vet att kryptera sina mail, telefonsamtal och sms. I artikeln framkommer att “I undersökningen uppträder också ett nytt, om än svagt, samband mellan vänsterideologi och restriktiv syn på tvångsmedel.” Hur går detta ihop med genusväldet som är baserat på vänsterideologi, omhuldas av vänsteranhängare, och som ju kräver (eftersom medborgarna uppenbarligen ännu inte låtit sig kuvas) statligt sanktionerade tvångsåtgärder, övervakning och kontrollinstanser? Bara en lögn, eller snarare ett luftslott, som genusvansinnet är, behöver flera decenniers pengaflöde från statligt håll för att upprätthållas. Sanningen kan som bekant stå på egna ben.

På axess blogg pågår en kulturkritisk diskussion  som säger sig inte ha någonting med politik att skaffa, utan istället diskuterar den rena konsten, som väntat dock inte på något särskilt renhårigt sätt, då den i det närmaste nekrofilitiskt efterfrågar “romaner som handlar om fullkomligt fiktiva gestalter”, “romaner som försöker att få dessa gestalter att framstå som levande” – samtidigt som den populistiskt förpassar vad därutöver är till “kökkenmöddingsestetiken” (ordet ‘kökkenmödding’ upprepas tre gånger i detta inlägg); enligt Johan Lundberg en talanglös litteratur som döljer sin oskicklighet genom att skriva självbiografiskt, men ändå pålitligt kan påräkna att höjas till skyarna av en hord vänstervridna kritiker, eller “gamla 68-or” som de ömsom kallas, när de inte går under namnet “reaktionärer” vilket inträffar ifall de, som Eva Ström, med “sedvanliga argument från modernismens glansdagar försvarar de idag mest hyllade och uppburna författarna”.

Ansvarig utgivare för axess blogg, Johan Lundberg framstår själv som en i kökkenmöddingen fredrikskt böökande, snokande efter ytterligare smutstvättsnotor att gräva fram och hålla upp som bevis för att tiden är ur led men bör vridas rätt av högerns kulturkiropraktorer. Dessa kvacksalvelsefulla  hyllningar till kitschfiguration och ren fiktion verkar endast tjäna ett enda syfte. Att mönstra ut samhällskritisk litteratur och konst till förmån för mer maktföljsam sådan, som ser till att hålla sig på den politiska mattan och låter bli att skapa några icke önskvärda förändringens vindar, som kan ruska om i de av nekroromantiska riddarrustningar fyllda hjärnvindlingarna dirigerade von oben från en uppbygglighetens högplatå av högerns hetska curatorer.

Se tidigare bloggposter:  Litteratur ej språkkonst,  Det fria ordets död,  Det ockulta högerspöket går igen,  Kulturfientlighet och reaktion,  Konst innanför ramarna tycker kulturministern, En Folkrörelse, En Konst, Ett Folkparti – den långsamma reprisen 

Läs SVD – Lars O Ericsson: “Pinsamt historielös konstdiskussion“, DN – Bo Madestrand: Kulturkonservativ backlash. Längtan efter trygghet i krisen., Sydsvenskan – Eva Ström: ”Måleriet med bruna toner“ ,Sydsvenskan – Johan Lundberg: “Blanda inte ihop estetik och ideologi“,  Sydsvenskan – Eva Ström: “Naziestetiken är uppenbar”,  Newsmill – Lars Vilks: Därför vinner Odell i rätten, vilks.net - Rättegång som konstnärlig kvalitet,  Expressen – Kultur: Med fel finger i luften,  DN – Birgitta Ruin – Konsthöst med magi, DN – Manifestdebatten i DN,  DN – Koldenius och Frid skriver läsarnas manifest, DN – Maria Schottenius: “Domslut mot konsten”,   Badlands hyena – “EU granskar pressen”

Läs även: DN – Artister ger sig in i valrörelsen,   SVD1,  SVD2,   DN2,   SVD3,    SVD4,  Expressen1,   DN3,    DN4,   DN5,  Expressen2,   DN6,   DN7,  DN8,    SVD5,   AB1,  Expressen3,   GP1,  HD1,  SVD6,  AB2,   DN9,

Bloggar: Peter Andersson – med rätt att tycka,   Solidaritetens plattformar – “Samtliga artister ger sig in i valrörelsen för rödgrön victoryseger 19 september 2010″,  Peace Love & Capitalism,  Johan Ingerö – “Bröd och skådespel”,  Gratis romantik, kärlek och glädje,    Mitt i steget,  Karins värld – “Valrörelsen startar nu”,   Peter Andersson2,  Kent Persson (m)-blogg,   Röda Malmö,   Kulturbloggen,  jj.n:s blogg,  Erik Laakso – På Uppstuds,  Peter Andersson3,   Jonas Morian från Promemorian,  [s-buzz], rödgrön.se – “Vägen till maktskifte börjar idag”,

Apropå de brödsmulor den M-märkta alliansregeringen i elfte timmen nu anser sig beredd att strö ut över Sveriges svårt sargade kommuner rapporteras det idag i DN att

“M-ledningen trycker därför på sina lokala företrädare så att de värnar ”välfärdens kärna” i stället för badhus.  Prioritering två för M är ökade utbildningsinsatser och annan arbetsmarknadspolitik. På tredje plats kommer nya skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Det antas ge fler jobb på lång sikt, men ett fjärde jobbskatteavdrag beror på statsfinanserna. ”

Att inte låta barn lära sig simma och familjerna ha kul tillsammans på söndagarna till ett humant pris - det verkar vara en hederssak för männen i Moderaterna med stort M. Förutom naturligtvis att genast efterkomma minsta kväkande från tankesmedjan Timbro. Samt att vältra över även ansvaret för arbetsmarknadspolitiken på kommunerna, som det inte räckte med allt man redan ‘delegerat’ dit,  t ex ansvaret för skolan som tidigare var statlig och då fungerade mycket bättre.

Inom nyliberalt färgad ekonomisk politik finns antaganden om att avregleringar, skattesänkningar och försämringar i arbetslöshetsförsäkring alstrar flera jobb. Men hur fungerar den imaginära ideologin i verkligheten? Man kan ta lärdom av ett genomfört exempel i praktiken – hyllat av nyliberalismens båda lärofäder – Milton Friedman och Friedrich von Hayek: Pinochets Chile.

Kunskap om vad de nyliberala favoritåtgärderna konsekvent genomförda leder till i praktiken sammanfattar Greg Grandin i sin utmärkta artikel från den 17 nov 2006 i Counterpunch: “Milton Friedman and the Economics of Empire – The Road from Serfdom“ vilket borde tjäna som ett varningstecken för Borg (och EU) om att omedelbart upphöra med den neoliberala luftslottsagendan till förmån för keynesiansk rehabilitering:

“Tens of thousands of public workers lost their jobs as the government auctioned off, in what amounted to a spectacular transfer of wealth to the private sector, over four hundred state industries…New laws treated labor like any other “free” commodity, sweeping away four decades of progressive union legislation…In order to build investor confidence, the escudo was fixed to the dollar…Pegged as it was to the appreciating US dollar, the value of the escudo was kept artificially high, leading to a flood of cheap imports. While consumers took advantage of liberalized credit to purchase TVs, cars, and other high-ticket items, savings shrank, debt increased, exports fell, and the trade deficit ballooned. In 1982 things fell apart. Copper prices plummeted, accelerating Chile’s balance of trade deficit. GDP plunged fifteen percent, while industrial production rapidly contracted. Bankruptcies tripled and unemployment hit 30 percent. Despite his pledge to hold firm, Pinochet devalued the escudo, devastating poor Chileans who had either availed themselves to liberalized credit to borrow in dollars or who held their savings in escudos. The Central Bank lost forty-five percent of its reserves, while the private banking system collapsed. The crisis forced the state, dusting off laws still on the books from the Allende period, to take over nearly seventy percent of the banking system and reimpose controls on finance, industry, prices and wages. Turning to the IMF for a bailout, Pinochet extended a public guarantee to repay foreign creditors and banks.

But before the crisis of 1982, there were the golden years between 1978 and 1981. Just as the international left flocked to Chile during the Allende period, under Pinochet the country became a mecca for the free-market right. Economists, political scientists, and journalists came to witness the “miracle” first hand, holding up Chile as a model to be implemented throughout the world. Representatives from European and American banks poured into Santiago, paying tribute to Pinochet by restoring credit that was denied the heretic Allende. The World Bank and the Inter-American Development Bank extolled Chile as a paragon of responsibility, advancing it 46 loans between 1976 and 1986 for over $3.1 billion. ”

vidare skriver Grandin 2006

“Today, Pinochet is under house arrest for his brand of “shock therapy,” and Friedman is dead. But the world they helped usher in survives, in increasingly grotesque form. What was considered extreme in Chile in 1975 has now become the norm in the US today: a society where the market defines the totality of human fulfillment, and a government that tortures in the name of freedom.”

Vilken ekonomi skulle inte tillfälligt ljusna med miljardpaket efter miljardpaket, krediter, räddningar  - frågan är vad som händer när systemet tvingas nyktra till från den friedmanska väckelsen och benhårda marknadsreligiösa tron på extremutilitaristiska luftslott i vilka människan reducerats till en skugga av sitt forna värde.

Se tidigare bloggposter: Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Riksdagen – demokratins C-lag,  I Sverige finns ingen korruption – bara vanligt mygel,

Läs DN - “Pessimismen håller på att brytas”, SVD – “Vi sätter jobben främst”,  AB – Moderaterna vill sänka skatten – trots krisen, SVD – Tre frågor om budgeten“, Dagbladet – “Kommunen måste stå till svars för sina vansinniga prioriteringar“, DN – “Den ekonomiska krisen inte så farlig för Sverige“,  Expressen – Det här vill Reinfeldt prioritera i höst, SVT, AB2, Expressen – Det våras för höstbudgeten, AB3,

Bloggarna – Peter Andersson – med rätt att tycka: “M: Sänkta skatter före rejält kommunstöd och jobbpolitik?”,  Röda Malmö,  Törnebohms hotspot,  Röda Berget,   In Your Face,  Roger Jönsson,  John Johansson(s) blogg,  Ola Möller,  Kent Persson (m), Ett Hjärta Rött

… så inåt helvete.

Tur att det regnar idag så jag bara kan ligga här under täcket och känna mig förkrossad. Helvete. Jag har inte ens träffat honom och luftslottet rasade ändå. Jag har inte klarat av att läsa hela mailet från honom. Jag mår illa. Han kommer inte benämnas som “någon” längre, han får en egen kategori; groda.

… som jag helt måste bryta med om jag träffat mannen jag så gärna vill träffa och det visar sig att luftslotten och förhoppningarna håller.

Afrika är en. Vi har haft sms-konversation denna regniga förmiddag som gjort mig vrålkåt. Och egentligen har vi inte skrivit något till varandra. Bara tanken på att det är från honom får hela min kropp att sava. Jag drömde om honom inatt. Vi hånglade, hade sex och hånglade. Fick besök och kunde inte sluta hångla. Vi skulle laga mat till våra gäster, men hånglade så all mat brändes. Och vi fnittrade som små barn. Hånglade och tappade maten på golvet. Fnittrade. Hånglade. När jag vaknade var jag helt förvirrad. Skickade ett sms till honom om att jag haft en märklig dröm och att han fanns med. Inget mer. Han svarade rätt strax att han var kåt som ett djur men inte ville höra ett ord om drömmen just nu då han satt i en bil full med kompisar. Trots att vi inte säger något alls, egentligen, smsen är så oskyldiga att änglarna gråter så sitter vi kåta som djur.

… för både mig och för mannen som jag så gärna vill träffa. Han hörde av sig idag och läget är lite mer stabilserat för lillebror. Under dagen satt vi på msn och när han kom från jobbet pratade vi 2 timmar och kunde inte undvika telefonsexandet.  Men vi hann prata om så mycket mera också. Och våra scheman ser återigen så osynkade ut att jag inte vet om vi ens kommer ses i juni. Vad är detta?

Jag vågar blotta mig. Jag berättade om hur rädd jag varit att han skulle dissa mig. Hur gärna jag vill träffa honom. Hur tomt det varit när han varit på sjukhuset. Och jag berättade att jag roat mig med MrHet. Exakt hur vill han höra. Han tänder på att höra att jag har sex i brist på att få träffa honom. Och jag behöver inte låtsas något.

… jag och mannen som jag pratat med över hundra timmar de senaste två månaderna. Hans lillebror är allvarligt sjuk och jag känner att det här är en prövning som heter duga då det påminner mig om historier om dissar jag gått igenom tidigare såsom med Christophrar och d(is)sman. Och säkert en miljon män till… som jag inte kommer på just nu.

Han ringde lyckligtvis igår efter att ha struntat i att svara på mina sms (iofs bara två, jag är inte typen som överdoserar) sen i fredags. Jag tänker att jag ska vara cool och bara låta honom få den tid han behöver med lillebror, samtidigt som jag slits med känslan av att jag återigen går igenom samma diss. Jag sa att jag var tacksam för att han hörde av sig. Vi pratade en kort stund men vi hade inget att säga varandra efter att han hade redogjort för turerna på sjukhuset…

Jag försöker roa mig som om han inte finns, det gör det hela lättare för mig. Egoist, ja visst… men så har jag ju inte heller träffat honom irl och frågan är om vi kommer göra det. Livet är ju det som är just nu. Helgen var fin med MrHet, det är skönt att hänga med honom då vi har det helt öppet. Hade telefonmannen ringt och sagt att han ville ses hade jag lämnat MrHet där han satt… vilket MrHet vet, och gör med mig när det dyker upp saker för honom.

Btw så ringde jag upp den här mannen som min barndomskompis vill ha ihop mig med. Det fick kanske inte riktigt den utgång jag hade tänkt när jag ringde. Vi har bestämt att vi ska ses över en kaffe i veckan. Se om min barndomskompis har matchningskompetens eller ej. Jag har vänligt men bestämt tackat nej till den där vänförfrågan iaf. Och det känns inte så konstigt. Och jag har sagt att jag inte är särskilt intresserad av att träffa någon som är så många år äldre än jag… den dissen är väl inte så fin. Men han tyckte jag var ung också när han hörde min ålder… så. Det blir nog en trevlig kaffe och inte så mycket mera.

med mannen från den här sexsajten som jag pratar med i princip dagligen men aldrig lyckas synka schemat med. Det börjar kännas som om vi är tillsammans och vi har inte ens setts än. Hur kan jag längta efter och sakna en person jag egentligen inte ens känner? Jag har helt kopplat bort den kända kvinnan nu, vilket känns bra.

Han är inte som andra män jag brukar möta. Där jag kan känna att jag bara är en till kvinna i en dejtartävling, där det verkar vara den som dejtat mest som vinner. Inte den som dejtat trevligast. Jag känner mig trygg med honom och han känns pålitlig, utan att vara en mes. Han har rätt mycket bestyr men säger alltid var han åker och med vem och vad han ska göra. “Jag är ingen som håller på med flera… “ säger han. Jag svarar inget på det, jag har för länge sen sagt att han inte ska fråga något han inte vill ha svar på. Så länge vi inte lyckas synka våra scheman känner jag inte att jag ska ge upp mina “små affärer” som jag har. Eller jag är rätt stillsam egentligen nu för tiden. Jag hinner inte med. Jag sitter ju timmar i telefonen eller på msn med honom.

Jag är inte heller någon som håller på med flera när jag är tillsammans med någon. Men det är jag ju så sällan. Det ska mycket till innan en man på allvar ska få mig på fall. Han håller på att få mig att falla… och jag har inte ens mött honom. Jag är så rädd att jag ska hitta på något att dissa honom för. Så rädd att jag mellan varven är nära att säga att vi inte ska ha mera kontakt utan bara strunta i allt. Är jag rädd kan jag inte vinna heller… jag vet.

… var på television förra veckan. Jag satt och såg som besatt på henne. Vilket jag aldrig kommer erkänna för någon levande varelse. Senare den kvällen pratade vi igen, jag och mannen jag nu för tiden har telefonsex med i princip varje kväll. Mannen som varit tillsammans med henne. Han sa den kvällen jag hade sett henne på televisionen att han aldrig upplevt en kvinnas fontänorgasm. Jag tackar en stjärna för det, då slipper jag fundera över hur hennes ansikte grimaseras när hon kommer i fontänen… vilket var egentligen det enda jag tänkte på när hon deltog i programmet på televisionen.

Vi har fortfarande inte setts, vilket vi pratar om att vi ska göra. Vi känner båda att vi spårat iväg åt fel håll, jag och mannen jag telefonsexar med. Idag pratade vi 3 timmar. Förförde varandra i telefonsex. Pratade om allt mellan himmel och jord däremellan. Och om att vi måste ses. Jag erkände, för honm, att jag är livrädd att träffa honom. Jag är rädd för att han ska dissa mig irl. Att jag inte ska vara nog smal. Inte nog tränad. Inte nog trendig. ‘

Jag tittar naturligtvis på den kända kvinnan. Ser hennes fina kropp. Ser hennes sprudlande och bländande leende. Hör hennes käcka kommentarer. Ser hennes glittrande ögon. Ser hennes fasta bröst. Hennes slanka profil. Hennes fasta rumpa.

Jag hatar att han varit tillsammans med en känd kvinna. Det ger mig mindrevärdeskomplex jag inte vill ha och inte behöver och aldrig känt att jag haft förut. Eller förut, det var länge sedan någon lämnade efter sig så mycket nyfikenhet, längtan och känsla av saknad. Jag håller på att bygga luftslott. Jag kommer falla…

Jag hittade gamla bilder från sommar och barndom. Det kliar i mig.

Kingdom of the wind är ett roligt strategi spel som utspelar sig högt uppe i luften. Du har fått i uppdrag att skydda slottet när kriget har brutit ut. Du måste klara av att skydda det i åtta dagar innan förstärkningar hinner fram från de allierade luftslottsstyrkorna. Spelet går ut på att bygga olika typer av trupper som kan skjuta ner fienden när de kommer och det går också att bygga ett fåtal varianter av försvarstorn som skyddar slottet. Varje enhet kostar en viss mängd mana som byggs upp långsamt fast det går att uppgradera så att den ökar snabbare. Varje dag så kan man också uppgradera så att ens enheter blir starkare både i anfall och i försvar och lite andra saker. Mellan dagarna så kan man uppgradera en mängd olika saker och låsa upp nya enheter om man samlar på sig tillräckligt mycket erfarenhetspoäng under förra dagen.

Kingdom of the Wind

Så fint, så mysigt. Tack du.

Ett guld i medajlform kändes så otroligt skönt, även om det var i “bara” en gren. Helgen var så underbar att jag redan längtar tillbaka. Tillbaka till att stå på tävlingsgolvet och känna hur ögonen svider av glädjetårar som självvalt tränger sig fram, och till det sjukt härliga sällskapet som får mig att må så bra.

Jag älskar gymnastik, och jag älskar Sofiaflickorna.

Sweet nostalgia.

Samt Myrorna, Room och Tyresö.

Du är saknad.

Dirt

Man betalar, kliver in i byggnaden och ett kolossalt myller av försäljare av olika slag försöker ragga upp människor med blickar som får en att känna sig speciell. Stora plakat och affischer med reklam för otaliga produkter av samma genre, gratisgodis och utställningar som får en att vilja ge upp allt för att vara som dom. Man vill ha pengar att spendera här, kunskap i alla föremål, bli en i gemenskapen. Än så länge står man utanför.

Hur cheesy det än låter så är det sanning.