Det femte och sista avsnittet i min serie artiklar på temat “Det judiska Polen” kommer att handla om den kommunistiska antisemitismen efter Andra världskrigets slut, kulminerande i en kampanj 1967-70 som tvingade merparten av Polens omkring 25 000 judar att lämna landet. Läs i sammanhanget gärna vad Judiska muséet har att anföra:

http://www.judiska-museet.a.se/utstallningar/1968_pl.stm

Åren 1948-53 kom i Sovjetunionen och Östblocket att präglas av stort upplagda antisemitiska och antisionistiska kampanjer, något som givit upphov till beteckningen “de svarta åren” när det gäller den judiska befolkningen i dessa områden. “Inom Sovjetunionens gränser förde man efter kriget två kampanjer av ideologisk och politisk natur”, heter det i Judehatets svarta bok av Eriksen, Harket, Lorenz (Albert Bonniers förlag, 2008). Dessa båda kampanjer benämndes den “antinationalistiska” respektive den “antikosmopolitiska” kampanjen och riktade sig alltså direkt mot judarna.

Dessa kampanjer hade sitt ursprung i sovjetdiktatorn Josef Stalins grundläggande antisemitism. Det började med våldsamma angrepp på judisk nationalism i slutet av 1947 och fortsatte med mordet på Judiska antifascistiska kommitténs (JAK)  ledare Solomon Mikhoels i januari 1948 och den därpå följande arresteringen av nästan hela JAK-ledningen. Sedan rullade det på i allt vildare fart. I Judehatets svarta bok läser vi:

“Från 1950 och framåt vidtogs hårdare åtgärder mot judarna. De åtalades och avrättades för att vilja förvandla Krim till en judisk republik och ett ‘brohuvud för den amerikanska imperialismen’…Den antisemitiska politiken kulminerade då flera hundra läkare arresterades mellan oktober 1952 och februari 1953, samt med den efterföljande processen mot framstående läkare som ägde rum i Moskva 1953.”

Av 37 åtalade läkare var 17 judar. Åtalspunkterna gällde att man redan mördat två ledande sovjetpolitiker, planerade en sammansvärjning mot staten och ville mörda Stalin samt sålt sig till amerikanerna. En pogromstämning mot Sovjetunionens judar byggdes upp inför vad som, av allt att döma, var planerat att bli en kommunistisk förintelse mindre än ett decennium efter den nazistiska. Till all lycka hann dock Stalin avlida innan någonting sådant kunde iscensättas, och efter Stalins död förklarades den judiska “sammansvärjningen” ha varit ett fabrikat av myndigheterna. De fängslade läkare som fortfarande var i livet frisläpptes.

De antisemitiska excesserna i Stalins rike spred sig som ringar på vattnet i det sovjetdominerade Östeuropa. Judehatets svarta bok igen:

“Den sovjetiska kampanjen mot kosmopoliter, internationalister och spioner tog upp klichéer liknande dem som tidigare använts mot judarna. Kampanjen fortplantade sig Tjeckoslovakien, Ungern, Bulgarien, Polen och Östtyskland (DDR). Processerna hade tydliga antisemitiska, antisionistiska och antiisraeliska drag. Internationellt mest känd blev rättsprocessen mot den judiske tjeckiske kommunistledaren Rudolf Slánský – en process där antisemitismen förklädd till antisionism blev den bärande beståndsdelen. Förhören och processerna genomfördes under sovjetisk ledning.”

 Rudolf Slánský avrättades 1952.

Slánský arresterades i november 1951 och dömdes året därpå till döden. Han gavs den övergripande skulden för Tjeckoslovakiens ekonomiska förfall och påstods ha lett en “titoistisk-sionistisk-kosmopolitisk” sammansvärjning. Bland 14 åtalade var elva judar. Åtta dömdes till döden, de övriga till livstids fängelse. Slánskýprocessen följdes av flera liknande skådespel fram till 1954. 233 dödsdomar, varav 178 verkställdes, utfärdades, och drygt 35 000 personer ådömdes långvariga fängelsestraff; 22 000 spärrades in i arbetsläger utan dom. Alla dessa var inte judar, men alla processer hade en rabiat antisemitisk ton.

I Polen användes landets traditionella antisemitism som redskap av det styrande kommunistpartiet vid två tillfällen: 1956 och 1968. Vid båda tillfällena lämnade många judar landet. Antisemitismen i mitten av 1950-talet hade sitt ursprung i att en fraktion inom kommunistpartiet gav “de stalinistiska judarna” skulden för övergreppen under den polska stalinistepoken, då Boleslaw Bierut haft makten. Eftersom det inte var alldeles enkelt att efter judeförintelsen under Andra världskriget helt oförblommerat angripa “judarna”, tvingades man sätta in antisemitismen i ett inte helt orimligt politiskt sammanhang. I en rad polska städer skedde, särskilt år 1957, grova antijudiska övergrepp samt skändning av judiska begravningsplatser. Gamla konspirationsteorier återupplivades.

Mellan 1956 och 1959 beräknas så många som 50 000 judar ha lämnat Polen, och två tredjedelar av de polska judar som valde att återvända till hemlandet från Sovjetunionen under senare delen av 1950-talet emigrerade vidare. Strax före ingången av år 1960 fanns cirka 30 000 judar kvar i Polen.

Så kom Sexdagarskriget 1967, då Israel sopade golvet med de arabiska aggressorerna och erövrade bland annat Sinai, östra Jerusalem, den så kallade Västbanken och Golanhöjderna. Resultatet blev en “antisionistisk” – det vill säga som alltid i realiteten en antisemitisk – våg i Östblocket. Den polske kommunistledaren Wladyslaw Gomulka gav den antisemitiska kampanjen en symbolisk start genom att i ett tal den 19 juni 1967 tala om polska judar som “femtekolonnare”, det vill säga anhängare av staten Israel vilken bekämpades av Östblockets arabiska allierade.

Gomulka talade om polska judar som “femtekolonnare”.

Snart nog beskylldes Polens judiska befolkning för allt möjligt ont, särskilt sedan stora studentdemonstrationer 1968 - liksom på andra håll i Europa – krävt yttrandefrihet och demokrati. Judar angavs vara pådrivande i “den amerikanska imperialismens, den västtyska revanschismens och världssionismens gemensamma antipolska konspiration.” Judarnas patriotiska lojalitet ifrågasattes, judiska medlemmar sparkades ut ur det regerande kommunistpartiet, judar anklagades för förtal mot staten, judar mobbades på arbeten och i skolor. Till slut uppmanades Polens judar att helt enkelt lämna landet, eftersom de ju var “främlingar”, “kosmopoliter” och “sionister.”

De pogromstämningar som skapats under åren 1967-70 ledde till att större delen av landets omkring 25 000 judar emigrerade. Bland dem som hamnade i Sverige kan nämnas publicisterna Dorotea Bromberg, Jackie Jakubowski och Maciej Zaremba.

Gomulka tvingades slutligen, efter en minst sagt växlingsrik karriär, avgå i december 1970 för att ersättas av Edward Gierek som högsta kommunisthönset i Polen. Några av läsarna har kanske hört följande historia om Gomulka och hur fort den politiska vindkantringen kunde gå i kommunismens Polen, men jag drar den ändå:

En ny fängelseintern leds in i en cell i Polen någon gång under det kommunistiska styret. I cellen sitter redan tre modstulna herrar mot en av gallerväggarna. Vår nykomling presenterar sig och frågar sedan mannen närmast honom: “Nå, min vän, hur har du hamnat här?” Mannen tittar missmodigt ner i golvet innan han svarar: “Jag skrek ‘Död åt Gomulka!’ vid en demonstration.” Samma fråga till näste man i ordningen som knappast är gladare han. Svaret blir: “Jag ropade ‘Leve Gomulka!’” Nykomlingen vänder sig sedan till den dystre gamle mannen med kal hjässa som sitter ihopkurad längst bort från honom. “Och hur är det med dig?” blir frågan. Gamlingen tittar upp med plågad blick och svarar: “Jag ÄR Gomulka.”

Uppdaterat längst ner med rapport som visar att apatin var äkta.

Ur dagens SvD:

I Lasermannen granskade Gellert Tamas hur ett samhälle skapar en främlingshatande mördare. I boken De apatiska berättar han om Sverige genom de apatiska flyktingbarnen; om familjerna, beslutsfattarna och politiken bakom Sveriges utvisningar 2003-2006 av svårt sjuka barn.

Medier och mångfald har inte ännu läst De apatiska men om boken är i närheten av att vara så genomarbetad som föregångaren så kommer även den att bli obligatorisk läsning.

Lasermannen – en berättelse om Sverige, som bland annat tog hem grävande journalisters pris Guldspaden 2003 och senare blev tv-serie med David Dencik, är högaktuell läsning även idag. Gellerts mycket gedigna research och litterära stil blottlade mekanismerna som samverkade i början av 1990-talet, och tjänar som en påminnelse om hur historien håller på att upprepa sig. Sverigedemokraterna är inte samma clowner som Ny demokrati men mekanismerna i samhället som gör deras framfart möjlig är de samma.

Uppdatering den 1 okt: Dagens nyheter uppmärksammar nu också boken De apatiska, med två radikalt disparata rescensioner. Dels den här av Maciej Zaremba, dels den här av “Invandrarna bidrar inte till Sveriges utveckling“-Hanne Kjöller. Uppfriskande att få läsa olika infallsvinklar! Eftersom MoM inte läst boken finns det här ingen bedömning av den utöver att en del av uppgifterna som tas upp redan verifierats av Kalla fakta eller om det var Uppdrag granskning i samarbete med Tamas för några år sedan.

Uppdatering 2 den 5 okt: Nu har även SvD rescenserat Tamas bok. Den ligger närmare Zarembas än Kjöllers, även om man håller med om att Tamas kanske grottar ner sig för mycket i en del personangrepp.

Uppdatering3 den 15 okt: Upsala nya tidning, UNT, har tagit del av en studie på de svårast skadade apatiska flyktingbarnen och slår fast att de inte var drogade. Nu vill vi se hur många medier som ger nyheten det utrymme den förtjänar.

DN har en egen skrivning. Vi i Sverige gör en sedvanligt bra sammanfattning med ett antal länkar till debattörer i Aftonbladet, respekterade läkare, som får byxorna neddragna av Gellert Tamas journalistiska fotarbete. SvD, som var tidningen som från början spred ut ryktena om att föräldrarna drogar sin barn, nöjer sig med en tt-text.

Sådana här dementier får sällan tillräckligt utrymme när fokus i medierna gått vidare till nästa fråga. Kvar hänger bara uppfattningen “var det inte något med att de var drogade”…

Uppdatering 4 (den 17 okt): Vi har nu upptäckt att SvD:s redaktionschef Martin Jönsson på sin blogg ger Gellert Tamas rätt i kritiken av SvD:s påpekanden av att flyktingbarnen var drogade.

Mona Sahlin, själv medskyldig minister, medger nu i Ekots lördagsintervju att hon känner en stor skam över att regeringen fattade flera beslut enbart grundade på spekulationer.

Tamas bemöter här en del kritik. Och även det mediegranskande programmet Medierna i P1 ger cred. Mattan börjar dras undan under kritikerna.

Uppdatering 5 (4 nov 2009): Tamas punkterar angrepp efter angrepp. Nu dessutom från en åklagare som påstår sig vara felciterad trots att hon själv spelat in intervjun!

KM

De traditionella dagstidningarnas förespråkare påstår ibland − här, till exempel − att de är de enda som producerar riktiga nyheter, som bloggar och andra nymodiga publikationsformer i sin tur aggregerar och kommenterar. Utan dagstidningar inget bränsle för bloggarna, med andra ord.

I dag  påminde två olika nyhetshändelser mig om det påståendet, på helt olika sätt.

Först noterade Kjell Häglund på Twitter att DN och Svenskan hade skrivit om samma Ekot-inslag, med samma lånade pratminus, till var sin “egen” nyhetsartikel.

Sen skrev min gode vän Adam Svanell på sin blogg om vad Lena Adelsohn Liljeroth hade sagt om The Pirate Bay-domen på en branschmiddag i går kväll. Det “avslöjandet” plockades upp av diverse nyhetsredaktioner och är för närvarande toppnyhet på svd.se. (Nu råkar Adam vara frilansmedarbetare på Svenskan, men det var inte i den egenskapen han uppmärksammade Liljeroths uttalande. Han var på plats som privatperson och skrev om det i sin privata blogg.)

Nyheternas ekosystem är knappast så okomplicerat att bloggarna är parasiter och dagstidningarna näringsalstrande värdkroppar. Stora redaktioner kan förstås ägna sig åt en granskande journalistik som en bloggare − eller ens en mindre nyhetsredaktion − har möjlighet till. Men det finns saker de inte kan göra, till exempel vara överallt samtidigt. Om de båda parterna bara ger sig själva tillåtelse (och bloggarna gör det redan) kan förhållandet vara ett av ömsesidig nytta. Av symbios, för att fortsätta med den biologiskt inspirerade metaforen.

Den där arrogansen från delar av de traditionella medierna − Jan Guillou som påstår att nyheter blir nyheter när de plockas upp av dagstidningsredaktionerna, inte att förhållandet är det omvända − är ju egentligen bara ett problem om det kommer i vägen för förändringsarbetet. Oviljan att förhålla sig symbiotiskt till nyheternas ekosystem är ju om inte annat ett enormt resursslöseri.

När DN skickar Zaremba till Vojakkala, till exempel, investerar de i en journalistik som gör dem relevanta och värdefulla , som oavlönade bloggare inte kan ägna sig åt. Det är en investering som jag är övertygad om kommer att betala sig i längden.

När de sätter en reporter på att skriva exakt samma Ekot-rewrite som en reporter på Svenskan jobbar med i samma stund betalar de bara för en väldigt dyr variant av ctrl+c, ctrl+v.

I ett tidigare inlägg kommenterade jag kort ett inslag på tv som jag sett och var riktigt illa till mods av vad jag sett. Det verkade ju dessutom så extremt konstigt det hela, hur har det kunna gå till så…jag förstod liksom inte…men, så läste jag för några dagar sedan Maciej Zarembas artikel i DN “En annan bild av Vojakkala”. 

Viktig artikel, bra reportage, läs den om du har möjlighet – särskilt om du tidigare har läst eller följt grannfejden där uppe med familjen Grönfors. Artikeln gav ju en helt annan bild än det som visades på tv. Man blir ju förbannad, vad har de tidigare journalisterna som följt fallet sysslat med?

I Expressen skriver Maciej Zaremba att de stackars Romerna är offer. De finns snart inga gränser för att tvätta bort dessa “stackars romers” lidande undan de svenska rasisterna. Men vad denna rasist jägare inte tar till sig lika väl är bakgrunden som beskrivs av de intervjuade.

En av de tidningar som skrivit flitigast om familjen i Vojakkala är lokaltidningen Haparandabladet. Ansvarige utgivare Örjan Pekka:
- Vi har inte betonat att de är romer. Det har nämnts vid nåt tillfälle när vi hade en diskussion med en av deras advokater och vi diskuterade om de varit utsatta för rasism.
- Jag har svårt att tro att de som fått överge hus och hem skulle ingå i nån slags rasistisk komplott mot den här familjen.

Nicke Nordmark var redaktör för SVT:s “Uppdrag granskning”-reportage om Vojakkala. Han betonar att de skildrade konfliktens många nyanser när de tog upp bakgrunden till bråket, familjemedlemmarnas psykiska status och att mannen som fick yxan i huvudet är en grovt kriminell. SVT ska också ha sökt myndigheternas ansvar i varför grannfejden blev så allvarlig.
- Oavsett förklaringarna tycker jag inte man kan glömma bort att det är väldigt grova brott som de gjort sig skyldiga till.
Kammaråklagare Agneta Karlsson, som ledde förundersökningen i Vojakkala, tillbakavisar anklagelserna om att fördomar mot romer påverkat fallet.
- De som jobbar med ärendet har varit väldigt försiktiga att inte lägga in några värderingar åt nåt håll eftersom man vet att den frågan alltid kommer upp.”

Men att vända på steken och kalla svensken rasist är alltid enklare. Då kan DO komma in i leken med och kräva pengar. Fy fan….

Jag har precis läst Maciej Zarembas långa artikel i DN om fejden i en norrländsk by, Vojakkala. Jag måste erkänna att jag inte följt nyheterna därifrån särskilt noga, men något om en familj uppe i norr har man ju läst. Att de skulle vara romer har jag gissat, men efter att ha läst artikeln så är jag både trött, uppgiven och lite förbannad. Har vi verkligen inte kommit längre? Kan ett samhälle gadda ihop sig mot människor på det sättet bara på grund av deras ursprung? Det är illa. Det är också illa hur Zaremba beskriver att media hanterat konflikten. Han nämner inte Rödeby som jämförelse, men jag tänkte genast på den familjen och hur annorlunda rapporteringen varit från den byn. Det handlar också om en udda familj som blivit mobbad av inskränkta bybor. I Rödeby är familjen etniska svenskar och det förefaller ha påverkat nyheternas vinkling av konflikten.

Jag blev också lite glad över artikeln, glad över att DN ger så mycket plats åt en man som kritiserar DN, TT och andra etablerade medier. Glad över att Maciej Zaremba skriver så bra och att han vill gräva djupare och ställer bättre frågor än många andra. Mer sånt!

Maciej Zaremba har i Dn skrivit en artikel om familjen Grönfors i Vojakkala. Där framkommer tex att Esa Rano hade två pistoler samt ammunition på sig då han höggs i huvudet med yxan. Huruvida han visade vapnen och det var anledningen till att Allan Grönfors högg honom framkommer inte, men det är väl kanske inte sannolikt eftersom det då borde kommit fram i om inte under rättegången så i Maciejs artikel. Hur som helst så är det vanligt att media inte är speciellt objektiva, men jag anser inte Maciej är det heller, för han har inte skrivit något om alla de tidigare domar som finns mot familjen Grönfors, utan bara de tidigare domarna som finns mot offret för yxattacken. Sex i familjen är dömda för brott innan yxdådet (info hämtad på FB).

Pappa Grönfors, 73, pensionär
781221: Olaga hot, olovlig körning – dagsböter.
790502: Grov misshandel, olaga hot, olovlig körning – rättspsykiatrisk vård.
800418: Våldsamt motstånd mot tjänsteman, misshandel, förolämpning – fängelse en månad.
851018: Vållande till kroppsskada, hot mot tjänsteman – fängelse en månad.
920515: Våldsamt motstånd mot tjänsteman – fängelse fyra månader.
931118: Våldsamt motstånd mot tjänsteman – fängelse fyra månader.
931203: Hot mot tjänsteman, olovlig körning – dagsböter.
981008: Olaga hot, ofredande – fängelse tre månader.
051201: Ofredande – dagsböter.
081113: Misstänkt för försök till mord alternativt medhjälp till försök till mord alt skyddande av brottsling.

Syster Grönfors, 41, personlig assistent
891113: Skadegörelse, förgripelse mot tjänsteman – dagsböter.
930629: Förgripelse mot tjänsteman – dagsböter.
081113: Misstänkt för skyddande av brottsling, grovt brott.

Syster Grönfors, 40, personlig assistent
till och med 30 sept -07
891113: Förseelse mot tullförordningen, anstiftan till skadegörelse, anstiftan av förgripelse mot tjänsteman – dagsböter. (Där hon uppmanade Feija Grönfors att slå sönder en tullbil)
930629: Förgripelse mot tjänsteman – dagsböter.
081113: Misstänkt för skyddande av brottsling, grovt brott.

Allan Grönfors, 39, förtidspensionär
960829: Ordningsbot – dagsböter.
970526: Ordningsbot – penningböter.
980217: Olaga hot, ofredande – dagsböter.
980401: Ordningsbot – penningböter.
990903: Misshandel, grov misshandel – rättspsykiatrisk vård.
040318: Olaga hot – villkorligt/dagsböter.
041221: Försök till dråp, misshandel – rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. (Knivöverfallet på grannen Risto Vainikainen)
081113: Misstänkt för försök till mord alternativt medhjälp till försök till mord alt skyddande av brottsling.

Bror Grönfors, 37, förtidspensionär
8901113: Skadegörelse, åverkan, förgripelse mot tjänsteman – dagsböter. (Incidenten med tullbilen)
921217: Misshandel – villkorlig dom.
930629: Skadegörelse, våld mot tjänsteman – villkorligt/dagsböter.
980217: Ofredande – dagsböter.
990903: Misshandel, grov misshandel – dagsböter.
060209: Besöksförbud. (Gällande Esa Rano)
060321: Skadegörelse – dagsböter.
081113: Misstänkt för försök till mord alternativt medhjälp till försök till mord alt skyddande av brottsling.

Bror Grönfors, 32, förtidspensionär
980217: Ofredande – dagsböter.
051201: Ofredande – dagsböter.
060209: Besöksförbud. (Gällande Esa Rano)
070208: Olaga hot – fängelse 10 månader. (Skottlossningen mot Esa Ranos hus. Skildrat i Insider 2006)
081113: Misstänkt för försök till mord alternativt medhjälp till försök till mord alt skydd

Om nu Maciej vill ge en rättvisande bild så måste han ta med allt och det har han inte gjort, utan han har gjort precis som övrig media fast tvärtom. Jag tror dock att en hel del av det han skriver stämmer till fullo. Det är väl inte orimligt att tänka sig att man fick höra talas om att den där “tokiga familjen” skulle flytta dit, att man visste om pappans bakgrund och man bestämde sig för att man inte ville ha dom i byn. Det är inte heller otroligt att det fanns ett antal som styrde och ställde hur det skulle vara i byn, vilka som är okej att prata med osv. Den som bott i en by vet att det kan vara så. Men jag har svårt att förstå varför Maciej försvarar Grönfors beteende till det yttersta. Man har inte rätt att hugga folk i ryggen med en kniv, skjuta dom i benet, slå dom i huvudet med järnrör, även om man är trakasserad eller kränkt. Man har inte ens rätt att göra det för att man har ett mentalt handikapp. Och om man tittar på familjens brottsregister så har de ju gett sig på en hel del människor utanför byn också (poliser och tulltjänstemän bl.a) , så man kanske inte kan förutsätta att de bara ger sig på folk om de känner sig hotade/trakasserade?Man kanske måste se det faktum att de gett sig på helt oskyldiga människor också?

Jag förstår dock vad Maciej vill visa med sin artikel, och jag tycker det är bra att han visat fler sidor, att han gör klart att vissa familjemedlemmar inte bara är allmänt galna, utan faktiskt lider av olika handikapp. Jag önskar bara att han inte försvarat deras agerande som om det vore helt okej att bete sig som de gjort. Jag önskar att han inte framställt dom som en helt normal familj som är helt utan egen förskyllan. En helt vanlig familj har inte 35 domar på sig, en helt vanlig familj går inte till attack med yxor,knivar och järnrör. Med det inte sagt att familjen inte blivit trakasserade eller hotade,men dom är inte oskyldiga.  Att Esa hotat dom, att han kränkt deras döda mamma är lika jävligt det, kan man förutsätta att Esa inte heller har full mental förmåga ? Är han ursäktad då? Nej, jag tycker det var bra att han skrev artikeln, men önskar att han inte förminskat familjens del i det hela, det hade blivit mer trovärdigt då.

The third area in The Economist Intelligence unit´s democracy index is called “political participation”. It is one of the two areas that the EIU claims are missing in other assessments of democracy. The U.K. has lost the most points: 4.5, which results in a score of 5.0 out of 10.00. This is a very low result for an established democracy.

The EIU has given Sweden a full score for this area. The following three examples suggest that something is wrong with the way that the EIU measures political participation:

- The largest inquiry in modern Swedish history, the bi-partisan 1997-2000 democracy inquiry, concluded that political developments in Sweden since world-war II had been a failure from the point of view of political participation, and that this was an important explanation to the political crisis in Sweden in the mid 1990ies.

- In area four (“political culture”) Sweden has lost a half point on the question about preferring the rule of experts or technocrats. This result suggests the opposite, that Sweden has a weak culture of political participation. The EIU does not seem to have noticed this contradiction.

- The journalist Maciej Zaremba´s articles about the Swedish international record in sick-leave and early retirement, suggest, as an important explanation to this record, a lack of political voice in local politics and in the labor market, with sick-leave as the only remaining “exit”.

Why is it that Sweden, despite this, is the only country in the world that the EIU has given a full score for political participation? As with the other areas, one reason is that the EIU has failed to get all their facts straight. However, for this area there also seems to be model problems.

1. The EIU asks about voter turnout for national elections (Q III:27). This is another question that discriminates the U.S., with their high voter turnout in local elections but low turnout in national elections. Sweden has a relatively high voter turnout for national elections (82%, 2006), but a record low turnout for EU elections (among the old EU countries: 38%, 2004). It is worth noting that approximately 70% of new legislation in Sweden is decided by the EU. If the two local elections in Sweden were not coordinated with the national elections, one of these two (“landsting”) would probably also have only a 40% turnout. When voter turnout is below 50% the EIU gives no points. Since this indicator does not include the EU and local levels, these problems with voter turnout in Sweden are not captured.

Our conclusion is that Sweden has a serious voter turnout problem, both on the federal and local levels, and that the EIU index fails to reflect this.

2. The EIU asks if ethnic, religious and other minorities have a reasonable degree of autonomy and voice in the political process. If “serious flaws” exist half a point is deducted (Q III:28). We have already mentioned the problems with discrimination in Sweden, and the plight of its indigenuous Sami population.

Our conclusion is that it is difficult to know what the EIU mean by “serious flaws”, but that Sweden probably should loose a half point for this question.

3. The EIU asks about membership in political parties and political NGO:s. If neither is above 7% half a point is deducted (Q III:30). We have already shown that membership in political parties in Sweden has been declining since the 1980ies, and is now at a record low 7%. The EIU category “political NGO” does not seem to have a clear definition. Sweden is one of the few, if not the only corporativist society in the Western world. This results in high membership in organisations, for example unions. But to what extent is that a positive thing in terms of political participation in a liberal democracy? The long standing critique of corporativism in Sweden is that it reduces political participation. And if Swedes are members of Amnesty or Greenpeace, and these organisations are focused on global issues, what is the relevance for Swedish democracy?

Our conclusion is that Sweden has a problem with membership in political parties, and that the EIU index fails to reflect this.

4. The EIU asks if authorities make a serious effort to promote political participation. If only some attempts are made, half a point is deducted (Q III:28). We have already mentioned the bi-partisan 1997-2000 democracy inquiry. This inquiry concluded that the authorities in Sweden have done the very opposite, since the second world war. They have actively discouraged all forms of political participation, except attending the ballots each three or four years, and membership in established corporativist organisations.

Yet, the EIU have given Sweden a full score on the question regarding the authorities efforts to promote political participation (Q III:28).

Our conclusion is that Sweden should loose a full point on this question.

Model problems
The model problems as above only partly explain why this area fails to reflect the lack of real political participation in Sweden. The more general reason seems to be that the EIU indicators measure form instead of content, quantity instead of quality, and activities rather than outcomes. For example:

- What is the point of being member of a union, if the union is not democratic internally, or has other priorities than the welfare of its members?

- How much is an expressed readiness to take part in lawful demonstrations worth, when Swedes in reality protest by resorting to anonymous threats or sick-leave?

If we sum up this area, Sweden should loose a full point, and with correction for question design perhaps another 2 or 2.5 points. A loss of 3.5 points is equivalent to a score of 6.11 (Spain). However, this is only if political participation is defined according to the EIU model. In reality, lack of political participation is a much more serious problem in Sweden than the EIU survey is able to reflect.

It is worth noting that the EIU recognises that this area seems to favor smaller countries. The total sum of points is also low: 8 as opposed to 12, 14 or 17. This gives this area up to twice the weight in the total score, compared to other areas.

Another reflection is that this area may have been created because of the availability of indicators from the World Value Survey, rather than the EIU having put real thought behind the model and choice of indicators.

A third reflection is that the EIU view of political participation seems to reflect 19th and early 20th century standards, a period when liberal democracy still was contested and there were serious conflicts between ideologies, nations and classes. Today, we live in a more peacefull, content and individualistic world. Lack of political participation, in the 19th century sense, may therefore be a sign of good health, rather than a problem. In any case, less participation has been a general trend, for some time and in most Western countries.

Radioprogrammet Kalibers granskning av Sverigedemokraterna har lärt oss bland annat detta:

Traditionen från partiets föregångare, den högerextrema och uttalat rasistiska organisationen Bevara Sverige Svenskt, lever kvar under ytan. Ledande medlemmar drar rasistiska skämt, sjunger nidvisor om Palme och skrålar Vit Makt-sånger. Kanske inte så överraskande för de flesta av oss - inte för mig i alla fall – men det håller inte för ett eventuellt riksdagsparti att beslås med ren och skär rasism.

Utåt försöker partiet visa upp en mer städad fasad. Det är inte utlänningarna man är emot, utan den politik som så lättvindigt släpper in folk i vårt land, heter det. Flyktingpolitiken utmålas som ett problem, men främst för att den hotar vår välfärd – och det är väl inte rasism att vara för en stark välfärd? Framför sig skjuter man pensionärerna, sjukskrivna och arbetslösa, men också den kristna etiken, “moral och ordning” och (ser jag på deras hemsida) ”det svenska kulturlandskapet”. En fond av hotad, ja, snart kanske utplånad trygghet målas därmed upp, en trygghet som kräver sina offer för att räddas.

Och vi vet ju alla vem det är som ska stå tillbaka i SD:s värld, eller hur? Just det: flyktingar och anhöriginvandrare. Människor av kött och blod som i många fall har lidit helvetes kval innan de till slut fått skydd i ett nytt land, där de helst inte skulle vilja bo. Om de kunde välja. Men flyktingens alternativ är ofta att antingen fortsätta plågas, hotas, förföljas och kanske dödas, eller att fly.

Med luddiga begrepp som “den svenska kulturen” och “värdegemenskapen” tänker sig kanske SD:arna att det ska gå att sortera ut de främmande individerna utan att använda rent rasistiska formuleringar. Men att inte det greppet heller tål en närmare granskning visade DN:s Maciej Zaremba i sin intervju med SD:s Jimmie Åkesson för några veckor sedan. Åkesson försökte reda ut vem som är svensk och inte, men hamnade efter ett helrörigt definitionsförsök i att: “Man skall känna sig helt övervägande svensk och inget annat vid sidan om”. Det är alltså upp till individen själv? Ja, det tycker i och för sig jag också verkar vara en bra grund att utgå från, men de SD:are som håller med räcker upp en hand.

Vad SD i själva verket håller på med är det gamla vanliga giftspridandet där vissa människor utmålas som främmande och skadliga för oss andra. Det är den vanliga “vi-och-dom”-reflexen som de vädjar till, samtidigt som de försöker framställa den som genomtänkt politik för ett modernt land med lång demokratisk tradition. Med fler granskningar kommer detta att bli allt mer uppenbart.

DN, SvD, AB, ND, Dagen, HD

Dick Erixon, denna eminenta bloggare, postade 10 april en reaktion på en ledarkrönika i Svenska Dagbladet. Läs även Rymans ledare i länken. Den briljanta artikelserien av Maciej Zaremba som Ryman refererar till har Bloggen Politiskt Inkorrekt tidigare postat om. Den finns med inbäddade artikel-länkar längst ner.

Dick Erixon har ordet:

På SVD.se skriver Sanna Rayman idag en ledarkrönika, Egentligen vet vi vad som hindrar integrationen, som berör senaste artikelserien av Maciej Zaremba och nya boken Mellanförskap av Nima Sanandaji (se min recension).

“Hon citerar en vän som menar att integration är fel. Varför ska de som kommer till Sverige möta “uppfordrande uppmaning att anpassa sig och smälta in”?

Ja, varför ska man lära sig svenska språket? Varför inte tvinga svenskar att lära sig arabiska och mellanösterns seder och bruk? Så att vi kan serva immigranterna på deras egna villkor…

Jag blir förbannad av att höra denna totala kapitulation, detta totala förakt för det svenska. Bara andra kulturer är något värt, men allt svenskt är skit, rasistiskt och värdelöst.

Förstår inte dessa människor att det är detta öppna Sverige-förakt, inte rasism eller främlingsfientlighet, som driver Sverigedemokraterna in i riksdagen?

Bara de som är trygga i sin egen identitet kan visa gästfrihet och öppenhet för nyanlända. De som drivs av självförakt kan det inte.

Svensk kultur, tradition, språk och normer är inte sämre än några andra. De behöver inte heller vara bättre än några andra. Men de är våra! Ingen annan kommer att värna och utveckla dem än vi själva. Om alla andra kulturer berikar och är värda sådan omsorg, är naturligtvis också den svenska det.

Raymans vän verkar vilja förvandla Sverige till en internationell, nihilistisk zon där alla svenska förtecken är avlägsnade. Istället för att vara ett hem med identitet, vill de politiskt korrekta se Sverige som en flygplats där folk från alla håll möts helt plötsligt och slumpmässigt och aldrig bygger några band med varnadra. Aldrig skapar någon gemenskap. Aldrig visar någon solidaritet med andra än det egna resesällskapet (klanen).

Det är denna nihilisitska syn, som finns utbredd i politiska och mediala etabblissemang som ger Sveirgedemokraterna deras bränsle och energi.

Visst har Sanna Rayman rätt när hon avslutar artikeln med att skriva:

För att komma till rätta med integrationsproblemen är det väldigt ofta reformer på helt andra politikområden [än integrationspolitiken] som vore de främsta välgärningarna.

Eller, på ren svenska: Jag kan kanske känna lite grann ibland att vi behöver…ta bort Las, minska bidragsberoendet, sänka arbetsgivaravgifterna, ta flumskolan ur också SFI samt jobba på med validering av yrkeskunskaper inhämtade utomlands.

Arbetsrätten är det som omedelbart ser till att med totalitär kraft segregera alla immigranter från ett rimligt liv i Sverige.

Men även efter liberalisering av arbetsmarknaden och avskaffat bidragsberoende kräver ett civiliserat samhälle att det finns en berättelse, en historia, en identitet och en gemenskap som håller folket samman. Till denna identitet ska naturligtvis nya människor inbjudas. Och det gör man inte genom att själv krossa sin identitet. Men det är exakt vad svenska partier ägnat sig åt i snart ett halvsekel.

Bloggen Erixon

Tidigare post

Maciej Zaremba – artikelserie i fem delar på SVD

The fifth, and final, area in The Economist Intelligence unit´s democracy index is called “civil liberties”. Areas four and five are of a more nebulous character, and we will therefore review them last. Civil liberties, on the other hand, is a core area when evaluating democracy. The lowest score among the EIU group of full democracies is for the U.S., with 8.53 of 10.00. This is equivalent to a loss of two and a half points.

The EIU has given Sweden a full score. We have already shown that this is incorrect, for the question regarding new risks and threats as an excuse for curbing liberties (Q V:60). Sweden should most likely loose half a point on that question. There are also a number of other questions for which Sweden most likely should have a deduction.

It should be noted that it is difficult to find systematic evidence, with regard to several of the questions for this area, especially if you want to pinpoint a specific year. We therefore have to rely more heavily on a general historical and political perspective, and on journalists and scholars, whom you can contact for further discussion.

At the same time, this methodological and empirical problem begs a question: what empirical support does the EIU have for their assessment of civil rights in Sweden?

1. The EIU asks if media coverage is “robust” and if there is a “reasonable diversity of opinions” (Q V:47). The strongest and most recurrent criticism of Swedish democracy, during the last 40 years, is that of conformity in public debate. This criticism has included references to concepts such as “soft totalitarianism”, “the conformity of silence” and “inner censorship”. In the social sciences, these recurrent criticisms have been called “the hypothesis of the indoctrinated Swedes”. Maciej Zaremba is one of Sweden´s leading journalists. In a book from 1999, he takes the view that Sweden is/has been an ethnic or “volk” democracy, and that if you criticise a political myth in such a democracy, the response will be ethnic slurs rather than educated debate, from those who defend the myth. Jonathan Friedman is a former professor of anthropology, at the University of Lund, and current professor at the prestigious École des Haute Études, in Paris. He has been a sharp critic of political correctness in Sweden during the last ten years. The most recent (2007) example is perhaps a critical review of cultural sections in Swedish newspapers, by a Danish journalist. His conclusion was that in Swedish newspapers there was a “culture of consensus”, compared with Denmark. (For possible historical explanations to this, see the article about the area political culture!)

Our conclusion is that Sweden should loose at least a half point on this question.

You can try to reach Maciej Zaremba at his work mail: maciej.zaremba@dn.se

You can try to reach professor Jonathan Friedman at the corporate mail of the École des Haute Études: iris@ehess.fr

The newspaper that ordered the critical review by the Danish journalist was Göteborgsposten. You can try to reach their cultural editor at their corporate mail: kultur@gp.se

2. The EIU asks if “institutions provide citizens with the opportunity to successfully petition government to redress grievances” (Q V:50). Supposedly, the EIU means both conflicts between citizens and between the individual and the state. The Swedish legal system has had problems with resources for some time. A consequence of this is that many minor offenses between citizens are not processed. The laws that address wrong-doings by civil servants in Sweden are weak, to the point of being inconsequential, and courts and prosecutors are unwilling to deal seriously with cases that may embarass the civil service, or the upper-echelons of society. This is a natural consequence of the political corruption and lack of checks and balances in Sweden, as described in previous articles. Sweden is also one of the countries with the lowest level of compensation in tort cases and the weakest protection of patient´s rights. Beginning in 2005, Swedish courts have taken an increased interest in tort cases, based on the Swedish incorporation of the European convention, but this is a recent development, and the Swedish tradition is rather the opposite. The European convention is Swedish law, since 1995, but not lex superior, and may therefore have to yield if it conflicts with other laws.

Our conclusion is that Sweden should loose a half point on this question.

3. The EIU asks if the state uses torture (Q V:51). This is another question that seems to be specifically designed to target the U.S., since it does not allow for a middle alternative, only yes or no. This obscures the discussion regarding so called hard interrogation techniques. The Swedish state does not use torture, in the way that we usually understand this term. However, the UN committee against torture has repeatedly criticised Sweden, as shown by these statistics on their home page. Sweden, according to these statistics, is worse than other countries in two respects. In the number of complaints, and in the ratio of complaints deemed valid by the committee. This suggests that something that falls in the realm of torture is not all well in Sweden.

Our conclusion is that Sweden has a problem regarding torture, as defined by the UN committee against torture, but that this is not covered by the EIU model.

4. The EIU asks if the “judiciary is independent of government influence” (Q V:52). We have already mentioned the politicised appointment of higher judges. This appointment process may be in violation of article six (fair trial) in the European convention on human rights. This, because Swedish judges often first have worked in ministries, where they have authored the laws that they later apply as judges. There is also systematic evidence that the higher courts overturn rulings by lower courts, in favor of the government. It can be noted, that Swedish translations of American movies refer to the media as the “third branch of government”, because the legislature in Sweden is not considered an independent branch of government. There are also a number of indirect ways, in which the judiciary is undermined in Sweden. Since they are many, and unusual, we have made a list:

- The priciple of rule of law is officially rejected by the social-democratic party. Instead, they advocate rule by law
- The principle of natural law is officially rejected by the social-democratic party. Instead, they advocate legal positivism
- The principle of inalienable human rights protected by independent courts has officially been rejected by the social-democratic party, on the grounds that such rights would stand in the way of “urgent social reforms”
- The principle of constitutionalism is denied by the social-democratic party. Sweden therefore lacks a real constitution. Instead, Sweden has a constitutional charter of sorts, which is descriptive, not normative
- International conventions are not valid in Swedish courts until they have been transformed to Swedish law. Sweden thus regularly signs international conventions without any intentions to apply them in Sweden
- Laws in Sweden lack independence. Neither the principle of common law, nor that of legal autonomy apply, but rather interpretation based on the original will of the government, a so called “teleological method”
- Laws in Sweden are made porrous by being too generally written, while at the same time containing generally phrased loop-holes. This reduces accountability, from a government point of view, and increases arbitrariness, from a citizen point of view
- Legal scholars are disencouraged to partake in political debate, and the position of legal doctrine is generally weak

Our conclusion is that Sweden has one of the least independent judiciaries in the Western world, and possibly even less independent than in many less developed countries. Sweden should therefore loose at least a half point on this question.

You can try to contact Joakim Nergelius, professor of jurisprudence at the Örebro university, and author of one of two university text books about Swedish constitutional law.

You can try to contact Henrik von Sydow, centre-conservative member of parliament, regarding the appointment of judges. His work-mail is: henrik.von.sydow@riksdagen.se.

You can try Karl-Göran Algotsson, who has written a classical monograph (1985) about the social-democratic party´s attitude towards civil rights.

You can also try Wiveka Warnling-Nerep, professor of law at the Stockholm university, and co-author of one of two university text books about Swedish constitutional law. Her work-mail is: wiweka.warnlingnerep@juridicum.su.se.

5. The EIU asks “whether favoured members of groups are spared prosecution under the law” (Q V:54). A general result of political corruption in Sweden is that members of the political and economical elites rarely are prosecuted, and if they are prosecuted – if it can not be avoided because of too high-profile cases -, they are rarely sanctioned in the final appeal to the upper courts.

Our conclusion is that Sweden should loose at least a half point on this question.

You can try Dennis Töllborg, professor of law at the Gothenburg university. He has criticised Swedish prosecutors for being afraid of seriously prosecuting civil servants, because it may risk their career advancement. His work-mail is: Dennis.Toellborg@gri.gu.se.

6. The EIU asks about “the extent to which private property rights [are] protected” (Q V:56). It is well known that property rights is one of the rights that is most poorly protected in Sweden. The other two are the right to family and personal integrity. The first ever ruling for a violation of property rights, according to the European convention, was a Swedish case (Sporrong-Lönnroth vs. Sweden).

Our conclusion is that Sweden should loose a half point on this question.

You can try Karl-Göran Algotsson, a political scientist who has written a classical monograph about property rights in Sweden.

7. The EIU asks about “popular perceptions on human rights protection”, and refer to the World Value Survey (Q V:58). What people think, and what is true, may not be the same. One way of reviewing this question would be to name three examples of serious and repeated international criticism for infringement of human rights in Sweden, during the last five to ten years. Most Swedes will not read this blogg, so you can try to interview Swedes, and ask them if they know about one or more of the following violations or infringements:

- Sweden holds a negative record with the UN committee against torture, as above.
- International organisations have strongly criticised the way that prisoners are treated in Sweden. You can try to contact Birgitta Winberg, the Swedish head of the IPCA.
- The Swedish government has repeatedly lost cases in the European court for human rights, because of belated handling of court cases. In all, some 120 000 cases in the last ten years may have had their right to a fair trail infringed.

Did you know about this? Can you find ten random Swedes that know about this?

Update (August 2009): The European council committe against torture has just released a new report condemning conditions in Swedish prisons. The criticisms are the same as in the 2003 report (abuse of restriction and isolation). This shows that Sweden has not listened to this criticism, six years running. Of course, helped on by claims by The Economist, and others, that Sweden has a perfect human rights record.

Our conclusion is that Swedes in general are not well-informed about human rights abuses in their own country. How legitimate fear, or a lack of fear of human rights abuses, in Sweden may be, is difficult to have an opinion on. It depends on what you choose to compare with.

8. The EIU asks if there is “significant discrimination on the basis of people’s race, colour or creed” (Q V:59). Sweden holds several negative European records regarding discrimination of immigrants, such as living segregation and a low rate of inter-ethnic marriages. A case in point is the 2007 debate in British press regarding Somalies, who after several years in Sweden gave up trying to establish themselves, and instead moved to England, where their relatives are far better of. The reasons for this are Swedish attitudes to foreigners, especially expressed through so called institutional racism. Sweden also has a both historical and present problem, in the way that it has treated its indigenous Sami population. For example, Sweden is the only Nordic country that has not signed the international treaty for protection of indigenous populations (ILO).

Our conclusion is that Sweden should loose a half point on this question.

Regarding the plight of the Swedish indigenous population, you can try the Sami politician Olof T Johansson or the Sami diet.

You can also try to contacy the journal Invandrare och Minorieter, which is dedicated to questions regarding immigration and minorities in Sweden.

If we sum up this area, Sweden could potentially loose somewhere between four and half and six and a half points, which is twice or even three times as much as for the U.S. This would propel Sweden way down into the group of flawed democracies. At the same time, this is the area that is most difficult to review, both in terms of how many points Sweden should loose, and because of a lack of systematic evidence.

<- Previous … Next ->

Maciej Zaremba är en svensk-polsk journalist och författare. Han är sedan 1989 medarbetare vid Dagens Nyheters kulturredaktion.

//

Edward Issa är tandläkare. Norrland ropar efter tandläkare. Ändå sitter doktor Issa sedan 18 månader i en tegelbyggnad i Kristianstad alltmer otålig över att språkundervisningen går så långsamt. Har politikernas omsorger blivit ett hinder för verklig integration?

Välkommen till den första delen i Maciej Zarembas artikelserie “I väntan på Sverige”.

Svensk? Var god dröj!

Först en bekännelse. I åratal vägrade jag visa upp passet när jag flög inom Skandinavien. Gränspolisen vred på körkortet, sedan kom frågan: ”Svensk medborgare?” Jag brukade nicka till svar. ”Talar du svenska?” Ny nick. ”Varför säger du inget?” ”För att jag tror att det är en passkontroll. Inte något jäkla språkprov.”

Del 1

Mät din snorre

Språket är den viktigaste vägen in i det svenska samhället, det är nästan alla överens om. Trots det är många språkkurser för invandrare direkt undermåliga, i alla fall för eleverna. Andra har upptäckt att det finns stora pengar att tjäna. Integrationen må vara ett misslyckande, men integrationsindustrin går utmärkt.

”Talar han svenska?” undrar arbetsgivaren.

”Men Hassan är född i Sverige.”

”Ja, det står så. Men talar han svenska?”

Rasism? Eller kanske till hälften fördomar, till hälften erfarenhet av gymnasister från Rosengård och liknande områden? Gymnasiet är numera ingen garanti för att studenten talar svenska, säger Sven Hagströmer, Öresund AB, under en konferens i Rosenbad. Han efterlyser ett nationellt språkprov, på högre nivå än dagens SFI (svenska för invandrare). Fick arbetsgivaren se ett sådant diplom skulle han inte ställa konstiga frågor och mycket obehag skulle undvikas.

Del 2

Under de senaste åren har blatten varit på modet. Många har velat skapa en gemensam identitet för alla icke-svennar, inte minst tidskriften Gringo. I den tredje artikeln i serien ”I väntan på Sverige” frågar Maciej Zaremba om den viljan tvärtom underblåste rasismen i Sverige?

Vilse i mångfalden

Det var mycket folk på Vivallabadet den dagen, varför också bevisläget blev gott. Många hörde: ”Jävla zigenardjävlar”, ”Jag skall knulla alla zigenare”, en del hörde även ”horor, horungar, slödder och tattare”. Åklagaren hävdade att då allt detta ropades till romer borde gaphalsen straffas för hets mot folkgrupp. Men han övertygade inte tingsrätten i Örebro, som friade: ”Kan inte anses nedsättande för den romska gruppens anseende.”

Denna dom upprörde Sverigedemokraterna, som menade att om den åtalade inte hetat Habibi utan Svensson hade hon säkert blivit fälld.

En del tyder på att Sverigedemokraterna kan ha rätt.

Del 3

”Är jag svensk?” frågar Maciej Zaremba Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson när de träffas. ”Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig”, svarar han. Vad menar han med det? I den fjärde delen av artikelserien ”I väntan på Sverige” försöker Maciej Zaremba förstå främlingsrädslan och finner ­en sorg över ett förlorat folkhem.

Vem äger flaggan?

Kyrkan i Rinkeby står mest öde, moskén oftast överfull. Men det är bara den förra som är markerad på kommunkartan. Jag ställer mig utanför moskén iklädd en judisk kippa, ty det har sagts att det är obehagligt för en israelit att vistas i dessa kvarter. Timmarna går, folk strömmar ut och in, inget händer. Jag vandrar vidare till Tensta. Och så äntligen, på baren, kommer frågan: ”Vad har du på huvet?” Jag hinner inte svara förrän en röst bakom mig ropar ”Symbol! Han är jude!” Rösten visar sig ha breda axlar, svart läderjacka och ett snett leende. ”Du, jag är muslim, men vi är som judar! Vi avskyr också araber!”

Del 4

Snart är Sverige det enda land i Europa som inte kräver ­annat av nya medborgare än att de inte suttit på kåken. I den femte delen av serien ”I väntan på Sverige” undersöker Maciej Zaremba vad en medborgare borde lova sitt land.

Landet i nöd och lust

En domstol i Kanada har funnit att förbudet mot söndagshandel diskriminerar judar och muslimer, som tvingas hålla stängt två dagar i veckan. Jag frågar ordföranden för Sverige­demokraterna om han gillar domslutet: alla affärer skall hålla stängt en dag i veckan, men inte nödvändigtvis på söndagen.

Nej, Jimmie Åkesson gillar det inte. Han är visserligen själv inte troende utan en ”blandning mellan agnostisker och ingenting”. Men skulle ett sådant problem uppstå i Sverige, fick alla anpassa sig till svenska helger.

Del 5

-

Läs samtliga delar. Detta är briljant beskriven verklighet.

Men som rubriken jakande frågar:

Tänk om Jimmie Åkesson hade varit skribenten istället…

Då hade det massmediala etablissemanget, maktens korridorer och kvasityckare i Godmorgonsoffor löpt gatlopp…

Eller vad tror ni?

The second area in The Economist Intelligence Unit´s Democracy index is called “functioning of government”. This area seems to be more problematic for established democracies. France has lost the most among the “full democracies”, with three and a half points down (score 7.5 out of 10.0).

The EIU has given Sweden a full score for this area. We have already shown that Sweden should have at least a half point of on the question regarding corruption (Q II:22). For the two last questions, regarding trust in politicians and political parties, Sweden should most likely also loose a half and a full point, respectively. At least four more questions are also candidates for a deduction.

1. The EIU asks if the legislature is the “supreme political body with a clear supremacy over other branches of government” (Q II:14). Political scientists sometimes claim that Sweden has a “monistic” system. This means that all power is in the hands of a majority in parliament, much like the British system. However, in reality this is not true. Instead, the Swedish parliament is often referred to as a “transport company”, meaning that it only confirms policy that has been decided elsewhere. In 2008, a group of young members of parliament wanted to oppose the new electronic surveillance law. They were so severly pressured by their party leadership that all but one caved in, and one of them even cried in parliament. If a member of parliament digresses from the party-line in Sweden, he or she can expect to be canceled from the nominations in the coming elections. Anne-Marie Pålsson, a member of parliament, has recently (2008) let the Swedish parliament´s research unit compare the independence of parliament in OECD countries. They found that the Swedish parliament was the least independent.

Update (May 2009): Anne-Marie Pålsson has announced (in the news, 21/5) that she resigns as MP, the reason being that real power in Sweden lies with the government and the political parties, instead of with the parliament.

Yet, the EIU has given Sweden full points on the question regarding the supremacy of parliament over other branches of government (Q II:14).

Our conclusion is that Sweden should loose a half point, if not more, on this question.

You can try to contact Fredrik Federley, the member of parliament that cried before caving in.

Anne-Marie Pålsson can be contacted at her work mail:
anne-marie.palsson@riksdagen.se.

For an academic point of view on the relation between parliament and government, you can try to contact Joakim Nergelius, professor of jurisprudence at the Örebro university.

2. The EIU asks about “checks and balances on the exercise of government authority” (Q II:15). It is difficult to know exactly what the EIU are asking for here. Does “government” include only the executive, or all branches of government? There is also a need to distinguish between “separation of powers” and “checks and balances“. To answer the more general question, it is well known among political scientists that the U.K. and Sweden are the two extremes in the Western world regarding a lack of checks and balances. In several respects, Sweden is also worse than the U.K.. If we look specifically at the executive, British courts can nullify government acts that violate laws. This can only be done by Swedish courts if the transgression is “obvious”. No other Western judiciary has a similar restraint. Another example is the head of state. Among parliamentary systems with an hereditary head of state, the Swedish king is the least empowered of all. Important is also the corrupt system for appointments to higher office in Sweden, including judges. The British have an exemplary such appointment system. We can not cover the subjects of separation of powers and checks and balances in their entirety here, but we have constructed a chart with an overview comparison between Sweden and the U.K. What this chart illustrates is that there is less separation of powers in Sweden than in the U.K.:

Yet, the EIU have given Sweden a full score for the question regarding checks and balances on the excersice of government authority (Q II:15).

Our conclusion is that Sweden should loose at least a half point on this question.

A liberal-conservative think tank conducted a research project in the 1990:ies, aimed at constitutional reform. The critical title of their final report was: “Power without checks and balances”. You can try to contact Nils Karlsson, the head of this research project, at the think tank Ratio.

You can also try Iain Cameron, professor of law at the Uppsala university. He is of Scotish origin and has commented on the Swedish lack of legal review for government acts. Work mail: Iain.Cameron@jur.uu.se. Work phone: 46(0)18 471 20 23.

This topic will be covered again in the article for the fifth area, when we discuss the independence of the judiciary.

3. The EIU asks about the influence of “powerful domestic groups” parallel to democratic institutions (Q II:18). The core of the “Nordic model” for the labor market is that collective bargaining between unions and employer organisations replaces legislation. In Sweden, such collective agreements are said to have “normative power”, i.e. they infringe on what is usually a power that only the legislature has. In Sweden, it is also arguably the case that much of the real power does not lie with the political parties, but with the central labor union and the central employer organisation. For example, in the 2002 election campaign, economic support from the central labor union to the social-democratic party exceeded that to the 2004 Bush-campaign, six-fold, per capita.

Yet, the EIU has given Sweden full points for the question regarding the undue influence of powerful domestic groups parallel to parliament (Q II:18).

Our conclusion is that Sweden should loose a full point on this question.

You can try to contact Maria Rankka at the liberal think tank Timbro, regarding the influence of the central labor union in Swedish politics. Corporate e-mail: info@timbro.se.

You can also try to contact two leading political journalist, PJ Anders Linder and Per T Ohlsson. Work mail: per.t.ohlsson@sydsvenskan.se and pj.anders.linder@svd.se.

Regarding the central labor union and its financial support to the social-democratic party (2003-2006) you can try the social-liberal MP Carl Hamilton. Work mail: carl.b.hamilton@riksdagen.se

4. The EIU asks if there are “sufficient mechanisms and institutions in place for ensuring government accountability in between elections” (Q II:19). It is not clear exactly what they include in this. Sweden has a parliamentary system, which means that parliament can always hold a vote of no confidence. Once, in 1988, the implicit threat of such a vote led to the resignation of a minister. However, those were very serious circumstances in relation to the investigation into the assassination of prime minister Olof Palme (1986). In all other respects, a characteristic of Swedish democracy is a general lack of accountability. We have already mentioned that government acts only can be nullified by the courts in extreme cases. Another example is that Sweden and Finland are the only two countries in the Western world with small ministries and large independent agencies. A consequence of this system is that there is no real ministerial accountability. The auditing institutions in Sweden are also weak, and Swedish civil servants can not be questioned by parliamentary committees under oath. When the inquiry into the Swedish government´s handling of the Tsunami-catastrophy attempted to allocate individual responsability (2005) , this was seen as something completely new and revolutionary in Swedish political life. This inquiry also criticised the fact that they could not question civil servants under oath.

Yet, the EIU has given Sweden no deduction on the question regarding government accountability between elections (Q II:19).

Our conclusion is that Sweden should loose at least a half point on this question.

For this subject you should try to contact Inga-Britt Ahlenius, the head of UN internal revisions. She used to be the head of the Swedish national audit office.

You can also try professor Olof Petersson, one of Sweden´s leading professors of political science.

5. The EIU asks about transparency and public access to information (Q II:21). Sweden has one of the oldest and most far-reaching freedom of information acts. Sweden even claims that this is a democratic tradition that they would like to bring to the European union, in order to improve European democracy. However, some Swedish scholars and journalists would not agree that openness in Sweden is well-functioning. They claim that authorities frequently abuse their right under the secrecy law to withhold documents that they do not want to make public. The freedom of information act in Sweden may look good on paper, but, according to these critics, reality is quite different. There is also a more general problem of transparency in Sweden, because of its corporativist political culture, which focuses on negotiations between representatives. A result of this is a general lack of transparency in all decision-making in Swedish society, and is one explanation to why the Swedish parliament is a moot point. This aspect of Swedish democracy has been especially pointed out by Leif Lewin, professor of political science at the Uppsala university.

Our conclusion is that there is not sufficient evidence and studies about actual transparency in Sweden, compared with that in other countries, but the general lack of transparency that results from the corporativist political culture most likely should merit the loss of half a point.

Update (November 2009): There is increasing ciriticism among journalists and scholars in Sweden of the way that the Swedish government handles openness. One strategy used by the government is to simply issue new laws to cover individual cases, when it wants to cover something up. One of the new critics is Thomas Bull, professor of constitutional law at the Uppsala university. According to Bull, the main rule in Sweden today is secrecy, not openness. He also concludes that, in practice, Sweden today does not differ from other European countries, in this respect. To this should be added that several recent cases suggest a higher degree of secrecy in Sweden in high profile political cases (documents that name former soviet collaborators, the Swedish government´s handling of the Tsunami catastrophy, etc).

Our conclusion remains the same. Swedish government in generall is more closed, because of the countries corporativist political culture. Regarding formal access to documents, there is still a lack of comparative information, even if currrent knowlegde suggests that Sweden is less open than other countries, when it really matters to the political elites.

You can try to contact professor Thomas Bull, at the Uppsala university. His work-mail is Thomas.Bull@jur.uu.se.

Another of the new critics is the journalist Nils Funcke, recently editor-in-cheif of the parliament´s journal (Riksdag & Departement) and currently the head of a government enquiry regarding freedom of speech in Sweden.

You can try to contact the journalist Anders R Olsson. He has recently written a book about this topic. His contact e-mail is: info@anders-r-olsson.se.

For an academic point of view, the liberal think tank Timbro has published an anthology, which contains an article regarding abuse of the secrecy law.

6. The EIU asks if the civil service is “willing and capable to implement government policy” (Q II: 23). This question is more problematic than it may seem. It does not take in account that the civil service can be too willing. A civil service can be more sensitive to the will of the government than to the actual content of laws and government acts. Such a lack of integrity will undermine the rule of law. A case in point is the Swedish international record for early retirement and prolonged sick-leave. This failure in Swedish politics was made possible because the civil service was more attentive to the will of the government than to the common good and existing laws and regulations. When the political will now has turned against the sick, the civil service is again flouting laws and regulations, but this time to minimise early retirement and sick-leave.

This is an example of poor question design. A problem that is two-dimensional has been reduced to only one dimension.

For a critical analysis of the Swedish world record in early retirement and sick-leave, you can try the journalist Maciej Zaremba at the largest Swedish daily. He has written a series of articles on this subject in 2004. His work-mail is: maciej.zaremba@dn.se.

For a similar academic point of view, you can try Lotta Vahlne Westerhäll, guest professor of social law at the Karlstad University. Work-mail: Lotta.Westerhall@law.gu.se.

7. The EIU asks about public confidence in government (Q II:25). The most authoritative survey regarding such confidence in Sweden is the one carried out by the SOM-institute at the Gothenburg university. According to their survey, confidence in government was 32% in 2007. According to the EIU, 25-40% should lead to a half point deduction. We can also look at how many thought that the government was doing a good job. Only 30% tought they were doing a good job, in 2006. Confidence in the parliament was 33% in 2006. It can be worth noting that the EIU instructions state that the World Value Survey should be used only if there are no other sources.

Yet, the EIU have given Sweden no deduction on the question regarding public confidence in government (Q II:25).

Our conclusion is that Sweden should loose a half point on this question.

The reports from the SOM-institute are easily available on their home page. They even have versions in english! If this is not enough you can try to contact the head of this institute, professor Sören Holmberg at the Gothenburg university.

9. The EIU also asks about public confidence in political parties (Q II:26). According to the SOM survey for 2007, this confidence was as low as 16%. According to the EIU, 24% and below should lead to a full point deduction. One can also mention the confidence rating for politicians in general. In 2006, it was 37%. As a matter of fact, confidence in politicians has been an important problem in Swedish society for the last ten to fifteen years, even if some of the ratings have picked up slightly the last few years. At its worst, in and around 1998, Sweden and Italy were two of the countries in Europe with the lowest confidence in politicians.

Yet, the EIU have given Sweden no deduction on the question regarding public confidence in political parties (Q II:25).

Our conclusion is that Sweden should loose a full point on this question.

If we sum up this area, Sweden should loose at least 4.0 points, and maybe another full point, if model problems are taken in account. Instead of a score of 10.0, this would result in a score between 7.1 (Bulgaria) and 6.4 (Colombia). This would propel Sweden far down the ranks in the group of flawed democracies, for this area.

A number of special comments are in place here:

- This is an area that strongly suggests that the EIU has not had access to any real knowledge about Swedish society. Lack of accountability, lack of checks and balances, and the lack of independence of parliament, are all three fundamental and well-known aspects of Swedish democracy.

- Several of the questions for this area are difficult to gauge. For example, should Sweden loose a half point or a full point on the question regarding the independence of parliament? The EIU does not provide enough information in order to determine this.

- Government in Sweden has serious problems that are not reflected by the indicators for this area. In several areas, it fails to deliver due to a lack of resources. This has been so since the financial crisis in the mid 1990ies. Sweden has even been described as a “soft state“, by Inga_britt Ahlenius, the Swedish head of UN internal revision (2005).

- The EIU indicators for this area do not cover problems with inefficiency in the public sector in Sweden. In a 2003 survey by the European central bank, Swedish public sector ranked the lowest in efficiency among 23 studied countries.

<– Previous Next –>

I början på september 2007 verkade det som att sveriges radio P1 hade fått en ny kompis. Torbjörn Tännsjö förekom under en helg i tre olika program:

1. Filosofiska rummet
2. Medierna
3. Skylt i P1

Givetvis fick han uttala sig om moralfrågor.

Vem är då denna moralens man? Det här berättar en ledande journalist om honom (vår sammanfattning):

Han försvarar rashygien, han hävdar att det kan vara rimligt att döda en person för att ge dennes organ till andra, och han anser att det kan vara en moralisk plikt att abortera handikappade barn.

Se Maciej Zaremba i De rena och de andra (s. 262)

Vad är det ordspråket säger? Säg mig vem du umgås med och jag skall säga dig vem du är…

Gröna kappan har identifierat Obs! som ett av de mest ogenerat illröda programmen i sveriges radio P1, mellan juli 2007 och maj 2008.

Ett bra exempel på det är att Anders Björnsson fick påbörja flera debatter. Han är kanske mest känd för att ha publicerat Erik Wijks smear-job mot Maciej Zaremba, i SvD, i samband med steriliseringsdebatten, 1997.

Kännetecknande för Björnsson är ett grumligt, och mer eller mindre okontrollerat, hat mot alla som kritiserar grunderna för det svenska folkhemmet. Han kan beskrivas som en slags old-school socialdemokrat, med en närmast religiös tro på Folkhemmet.

Följaktligen hatade han, till exempel, den liberala kritiken av stadsplanering i förortsområden, och avslutade den debatten med utsagor i stil med att de verkliga skurkarna bor vid Stureplan.

Detta tycktes passa Obs!-redaktionen väl, ända tills han gick för långt i ett påhopp på NGO:er. Han for då med rena lögner om Green Peace med flera organisationer. Efter det har han försvunnit från Obs! Men deras långa resa tillsammans, och hans framskjutna ställning under hösten 2007, säger en hel del om Obs!

Till saken hör att Björnsson gärna uppträder som intellektuellt sofistikerad, och välformulerad, men han är då i själva verket bara ytterligare ett exempel på den typ av oredlighet som vi har omnämnt i ett tidigare inlägg.

Maciej Zaremba är som vanligt fenomenal när han skriver i DN om moderaternas förslag till medborgarkontrakt för invandrare.

Om invandrarna ska skriva under på “svenska värderingar” borde det ju gälla både de bra och de dåliga värderingarna. Så att de blir “riktiga svenskar”.

Vill ni veta mer om svenska värderingar? Besök flashbacks forum, avdelningen om prostitution. T.ex. detta inlägg (om en konflikt mellan svenska och chilenska värderingar).

I en liten artikel i dagens DN kultur skriver Maciej Zaremba om att han har gått på Utbildningsutskottets hearing om Lagen om likabehandling av studenter.

Där har han lärt sig att ombudsmännen inte är så okritiska till anmälningarna som Zaremba tror, och att ängsliga lärare inte behöver oroa sig för att påtala studenters kunskapsbrister (därför att en lärare aldrig kan bli fälld för detta).

Därutöver existerar inte omvänd bevisbörda, det räcker alltså inte att en student bara “känner sig kränkt” för att få en lärare fälld. En efter en får Zaremba svar på de frågor han ställde i den raljerande artikelserien “Först kränkt vinner”, om studenter som missförstått likabehandlingslagen och anmält fruktbitar i hallonkräm eller om fall där Zaremba inte insett övertrampet på grund av bristande maktperspektiv.

Så det är ju kul att Zaremba lärt sig något. Men man hade ju önskat att han gått på den här hearingen innan han skrev sin artikelserie om Likabehandlingslagen på (lärar)högskolan.

Men visst, med bättre kunskaper hade han ju inte kunnat vara rolig på andras bekostnad och starta en fullständigt meningslös debatt om att “känna sig kränkt”.

/Roya

Här, här och här är tidigare inlägg om artikelserien av Zaremba.

   Men hon är så skön.

Zaremba och hans anhängare har tagit riktigt illa vid sig av Åsas fläskiga artikel och Zaremba gråter ut i DN och försöker vara lika kaxig tillbaka:

Så hemskt. Stackars Linderborg. Tvingas dra slutsatser själv. Ingen Myrdal, ingen Chomsky som säger hur det skall va’.

Linderborg gör då exakt det hon anklagas för – hon tänker själv och drar ännu en slutsats som inte står i texten:

Så inrangerar Zaremba sig ogenerat bland dem som avfärdar kvinnliga skribenter som pantade brudar som måste hålla en manlig auktoritet i handen.

Vem som tillskriver vem falska uppgifter kan diskuteras. Hur jag än läser Linderborg ser jag inga tecken på att hon utpekar Zaremba som icke-svensk men det har han fått för sig:

Hur tänker Linderborg (och Aftonbladet) om det där med att vara svensk? Kan det vara en fråga om blodet? Eller om statskyrkan?

Liberaler är väldigt lättkränkta nuförtiden. Det gör ont i dem när de själva drabbas, det kan man förstå. Hav tröst. Ingen är ensam.

Zaremba avslutar sin artikel med påståendet att jag är xenofob. Han känner ingen större lust att alls debattera med mig, skriver han, det ”är ovärdigt att själv behöva bemöta anklagelsen för att man inte är riktigt svensk”.

Han har också fått för sig att Åsa är en dålig stilist och behöver hjälp med modersmålet, hjälp som hon förslagsvis kan få av honom själv. Men hon är strindbergsk i sin hetta. Hon hatar så skönt:

Denna formulering, så ynklig och skitig ner i minsta morfem, framför han – anställd på en kulturredaktion där han uppenbart möter för lite motstånd – utan att anföra ett enda exempel. Självklart, eftersom han inte kan hitta något. Zarembas intellektuella heder kan därmed än en gång och utan svårigheter taxeras till dess rätta värde.

Det var tur att inte Maciej Zaremba, Katrine Kielos och Kajsa Borgnäs satt på den där bussen när Rosa Parks klev på 1955. Då hade de kanske upplyst henne om att hon bedrev en egoistisk identitetspolitik, att hon genast borde ge sin plats till den vita herren och sedan ansluta sig till det demokratiska partiet för att driva sina frågor där istället för att bidra till den svarta medborgarrättsrörelsen.

Utgår de från sig själva när de förutsätter att den som anmäler en rasist eller sexist gör det för egen vinning? Min erfarenhet är att det som driver anmälaren är ett ansvar för att det man varit med om inte ska drabba fler människor. Skadan är ju redan skedd och möjligheten till ekonomisk kompensation är väldigt, väldigt liten. Däremot får man ofta betala ett högt personligt pris genom att betraktas som jobbig av lärare, studiekamrater och framtida arbetsgivare, jag vet.

Självklart är lagstiftning ett trubbigt vapen, för lagarna är på individnivå från den drabbades synvinkel. Däremot kan straffet ge resonans utanför den ensklida konflikten och påvisa strukturer även om de inte förändrar något på kort sikt (Våldtäkterna har till exempel inte minskat sedan 70-talet trots otaliga lagändringar, självklart måste sexismen som sådant angripas, men det står inte i motsats till lagstiftning som ändå ger oss möjlighet att agera här och nu)

Ensam är inte stark. Studenter som driver antidiskrimineringspolitik på högskolan organiserar sig därför, på mitt universitet finns det två sådana grupper, på före detta lärarhögskolan fanns det Gaystudenterna. Det är därför missvisande att tala om privatiserade orättvisor.

I Maciej Zarembas tre första artiklar handlade det om enskilda studenter på lärarhögskolan, han var noga med att påpeka detta. Men i sitt svar till (de väldigt få) kritikerna övergår de enskilda fallen till att bli en allmän kritik mot en marknadsanpassad högskola och ”identitetspolitik”. Det vill säga precis vad man kunde misstänka redan från början, att de konstiga fallen skulle användas för att recensera hela antidiskrimineringslagstiftningen. Helt obekymrad om att dessa fall inte ens fallit under likabehandlingslagen.

En seriös kritik mot identitetspolitik skulle sannolikt ha en annan ingång. Till exempel skulle antidiskrimineringslagar kunna undvika identitetspolitiska fällor genom att diskutera rasism istället för etnicitet, heterosexism istället för sexualitet och kön, ableism istället för handikappade. Helt enkelt fokusera mer på strukturer.

Och det var tur för Maciej Zaremba att han inte gick i en skola där lärarna hade ”modet” att upplysa de som inte var lämpade för jobbet om att de borde hoppa av utbildningen. (dyslektikern, och eleven som var dålig på svenska, som han beskriver i artikeln) Då hade kanske läraren tagit sitt ansvar och förklarat ”Jag är ledsen Maciej, men det är inte rimligt att en äldre, vit, konservativ, katolsk man, ska beskriva och recensera queer-rörelsen och antidiskrimineringsarbetet i Sverige och publicera det på tio uppslag i Sveriges största morgontidning.”

Men det verkar ju ha gått alldeles lysande.

Eller inte.

Läs också Åsa Linderborgs svar idag till den lättkränkte Zaremba. På samma tema skriver också Athena Farrhokhzad och Tova George om Queer = socialism, de har så rätt och dessutom kan de argumentera utan att håna och raljera (tänk Ebba Witt-Brattström med flera)

Rekomenderar också Andreas Malm som svarar sina kritiker i dagens DN.

Bloggat: Jag har efter 40 minuters sökande efter aktuella bloggkommentarer inte lyckats hitta den här queer-maffian som har uppges ha ett stort inflytande, däremot en massa liberala bloggare som aldrig läst något så bra och Stureplanscentern som tyckte så mycket om Zaremba att de bjudit in honom för att prata om sina artiklar.

Roya

Andra bloggar om: Maciej Zaremba, queer, kränkt

Vi är mitt inne i en backlash, det har ni märkt va? Majoritetens backlash mot den krävande minoriteten. Maciej Zarembas lustmord på “kränktkulturen” i förra veckan blev startskottet till ett som vi inte sett slutet på än. Marie Söderqvist hakade förstås på omedelbart, liksom DNs ledarsida idag igen, och självklart också Världen idag.

Plötsligt ställer sig alltså den moraliska majoriteten upp som en (medelålders, vit) man och gnäller:

- Varför är så känsliga nuförtiden? Är det inte invandrare så är det bögar, militanta queeraktivister, feminister och andra särintressen. Och de har mage att anklaga oss för kränkningar, vi som aldrig ville kränka nån, nej i själva verket finns det inga mer fördomfria än vi – men lite får ni väl tåla, och…

Så där håller det på. Och man kan inte låta bli att tänka i sitt stilla sinne att vad var det egentligen ni trodde skulle hända? Alla ni fördomsfria, vidsynta, öppensinnade och kloka majoritetsmänniskor som är för jämlikhet och emot diskriminering – vem fanken trodde ni att jämlikhet och frihet från diskriminering innebär? Jo, att den majoritet som hittills haft det självklara tolkningsföreträdet till verkligheten får ge upp det privilegiet. Och det innefattar även er, ni snälla och fördomsfria. Trodde ni att bara elaka och fördomsfulla skulle behöva ändra på sig? Vakna upp och lukta på kaffet, mina vänner. Vi är väldigt många som utgör minoriteter i The Age of The Long Tail. Och vi är här för att stanna.

Och jag som bög tänker definitivt inte sitta och hålla käften och le, om en universitetslärare säger kläcker ur sig fyndigheter som att “Om det bor en homosexuell i var och en av oss, så bor det också en pedofil i var och en av oss.” Det är just precis sån rappakalja som jämlikhet och frihet från diskriminering ger mig rätten att slippa höra. Får jag ändå höra det kommer jag att säga ifrån. Högt och på ett störande sätt.

Kära vidsynta, liberala heteromänniska, hur tänkte du att den jämlika framtiden skulle bli? Så här blev den. Du kan inte längre säga vilket trams som helst om andra utan att bli emotsagd. Vänj dig vid det,  du snälla men lite gnälliga medmänniska.

Jaha. Då kom så sista delen av Maciej Zarembas serie artiklar om en förmodad svensk kränkt-kultur. Inte blev jag klokare genom att läsa de sista 19 000 tecknen. Inte heller kränkt. Snarare förbannad då DN tycks förutsätta att deras läsare går på vad som helst. För istället för att reda ut begreppen, ber en apologetisk Zaremba halvt om halvt om ursäkt och skriver så här:

Kanske börjar den tålmodiga läsaren ana varför jag tvingats ta omvägen via queer-teorier och kränkthetens dynamik för att komma till mitt ärende. Som var den mest traumatiserande anmälan för diskriminering som Lärarhögskolan råkat ut för. (En vecka senare antecknar studie­rektorn: “Det verkar omöjligt att finna någon som kan och vågar gå in i den aktuella studentgruppen. Alla är osäkra på vad som hänt och är rädda för att själva bli anmälda.”)

Sen följer en tendentiös, raljerande och nedlåtande skildring av hur ett par elever upplevt det som deras lärare sa i en diskussion. Zaremba skriver underhållande, kvickt och fullt av dubbeltydigheter och retsamheter mot dem han tycker är löjliga. Och i den här artikeln är det uppenbarligen gnälliga queermänniskor som Zaremba anser är löjliga, överkänsliga och fräcka nog att berätta vad de känner då en lärare bl a säger “bor det en homosexuell inom oss alla bor det också en pedofil inom oss alla”. Sen skriver den prisbelönte journalisten:

Jag har försökt skildra något mycket komplicerat så jag vill gärna bli rätt förstådd. Det kommer alltid att finnas ideologer (som Gaystudenterna) som vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt. Det kommer alltid att finnas fundamentalister, som hoppas att ordningsmakten skall påtvinga oss deras världsbild. Inte kommer vi heller att slippa människor som spelar på vår enastående beredskap att känna skuld.

Om Zaremba gärna ville att sanningen skulle komma fram hade han förmodligen varit mindre diffus och mer rakt på sak. Men en sak har han rätt i, att vissa vet att smutskastning är en effektivare metod än debatt.

Zaremba är helt uppenbart en av dem och utnyttjar den insikten för allt vad tygeln håller. Men det är han förstås inte modig nog att erkänna utan lindar in det i det rent barocka påståendet att han försökt skildra något komplicerat så gott han kunnat. Skildra, schmidlra – det är helt enkelt dålig journalistik det här. Och ytterligare en liten spik i DNs kista.

Aftonbladet kultur tycker för övrigt samma sak som jag, men har dessutom kollat närmare på hur många anmälningar som faktiskt kommit in på Lärarhögskolan. Artikeln är rena lustmordet på Zarembas DN-serie. Heja Aftonbladet kultur! (Och det är inte varje dag jag har lust att utropa det.)

Det här skrev jag häromdagen om de två första artiklarna