A consciência é uma pequena lanterna que a solidão acende à noite.

Madame de Stael

Good job!

What are you not doing? I’m not reading my french essays. Oh crap. I just remembered I have to do research on Madame de Stael too. Oh well, already started on this, and everybody knows to need to finish what you started, or should I say, you need to let Taylor finish what she started.

A few things:

1) I was BEYOND impressed by the second-by-second Twittivity happening during this year’s VMAs (the first VMAs I’ve ever watched; things get interesting when you decide to throw yourself into Journalism and Mass Media at the exact moment our country’s cultural representatives to the rest of the world also decide to throw themselves in front of the Stupid Bus.) LOOK AT THIS FRACKING TIME CHART. Not only is it SEXY as HELL; you also realize that not once was Taylor Swift the big head in the middle; it was constantly a Kanye-Gaga Showdown (a Kangadown, if you will).  Now I’m definitely not a proponent nor am I a practitioner of celebrity sports commentary, but the only thing I can think of more impressive than last Sunday’s beatdown was my 10-page Final Poli-Sci paper last semester that I wrote in three hours.  The only difference was that one kept college kids everywhere talking about how much b.s. we’re exposed to and read about, and the other one involved Kanye West and Lady Gaga. (Kidding, Professor Rossi.)

2)  I just found out how much it costs to market a movie. Say a movie’s total production costs amounted to about $100 million. $30 million would go to marketing it. You could buy an African country’s land and set up a dance studio for the severely claustrophobic for the price of getting the American public to talk about a movie (but then there would be the problem of getting the claustrophobic dancers onto the plane). I have no links to these stats, and since I’m procrastinating, I shall put this off for another day.

3) I had a bacon, egg and cheese on a buttery croissant this morning with some Sobe iced tea.  I had a couple of dollars left over in my meal swipe, so I bought some Naked and am currently attempting to down its totality before it hardens and becomes an extremely healthy gremlin. But it’s proving difficult.

4) I’m wearing a vintage Dior tie I found in my parents’ closet a long time ago.  I had no idea of any previous relation with the world of Biannual Bryant Parkology and am proud of them now not only for coming to this country discovering that cottage cheese and cut fruits DO go together, but also for birthing me and alllowing me to find it and steal it from them at the tender awkward age of Junior year high school, making it my first legit vintage item and starting the growing dynastic collection that is currently my closet.  Speaking of which, I’m looking for something yellow to complete my apparel spectrum. And some protein bars, cus brotha gotta build up (I did some stretches yesterday and tripped while standing still).

Actually, since I’m already on here, I’ll just insert my research into this post =D (and by research I/we all mean wiki-and-paste) WARNING IF YOU HATE FRENCH WRITERS, BAD NOTES AND HAVING KIDS WITH A MAN YOU WEREN’T ORIGINALLY CRAZY ABOUT, STOP READIN HERE.

Madame de Staël a.k.a. Anne Louise Germaine de Staël-Holstein

- Child of a Swiss statesman and famous mistress, who treated her like they do in the movies with the moms but the girl’s the good guy.

- Married a Swedish man with little direction and money, but that was fixed when the Swedish king made an ambassadorship deal.  Both parties got what they wanted, even though there was little affection between the two. She got status and he got money.

-  Decided to started blogging writing publicly under her own name, received much attention and renown for her comments on contemporary literature and Rousseau especially.

-  Husband died; they had like, four kids (WHUT).

- She continued to attempt the successful publication of her book de l’Allemagne, but Napoleon REALLY didn’t like her, and condemned her books and kicked her out of the country.

- She moved to Coppet where her father was from and had a sexy-time marriage with a younger man.

The Jane Austen book sleuth is happy to inform Janeites that many Austen inspired books are heading our way in May, so keep your eyes open for these new titles. 

Fiction (prequels, sequels, retellings, variations, or Regency inspired) 

What Would Jane Austen Do? by, Laurie Brown 

Are you ready for an historical romance laced with Jane Austen’s influence for your light and fun summer reading? In this time travel fantasy, take a trip back to Regency England as the heroine attempts to alter the past and thwart a deadly duel. Publisher’s description: Eleanor is a costume designer in England for the Jane Austen festival, where her room at the inn is haunted. In the middle of the night she encounters two ghost sisters whose brother was killed in a duel over 200 years ago. They persuade her to travel back in time with them to prevent the duel. Eleanor is swept into a country house party, presided over by the charming Lord Shermont, where she encounters and befriends Jane Austen. But there’s much more to Lord Shermont than the ghosts knew, and as Eleanor dances and flirts with him, she begins to lose her heart. Sourcebooks Casablanca, ISBN: 978-1402218316 

Cousin Kate, by Georgette Heyer 

Sourcebook’s continues on its quest to reissue all of Georgette Heyer’s classic novels with Cousin Kate, originally published in 1968. This novel is one of only two Heyer Gothic Regency romances, and is sure to be a treat for historical romance and Gothic novel readers. Publisher’s description: Kate, in dire circumstances, is surprised to receive an invitation to live with a distant aunt. Her aunt, uncle, and cousin welcome her to their estate, buy her new clothes, and provide all the amenities a Young lady of quality should have. Slowly, however, as strange events unfold, Kate begins to realize that her aunt’s apparent benevolence hides an ulterior motive. To assure succession of the title, her aunt intends Kate to marry her cousin Torquil, until his increasingly bizarre behavior culminates in violence and tragedy. A compelling tale exploring mental illness in the Regency period. Sourcebooks Casablanca, ISBN: 978-1402217685 

Austen’s Contemporaries  

Corinne, or Italy (Oxford World’s Classics), by Madame de Stael 

Anne Louise Germaine de Staël-Holstein (1766 – 1817), commonly known as Madame de Staël, was a Swiss author living in Paris whose writings strongly influenced literary tastes in Europe at the turn of the 19th century. She was highly praised by her male contemporaries during her lifetime and credited as the foundress of the Romantic Movement. Corinne, or Italy was published at the height of her writing skills in 1807 and considered her greatest achievement.   

Madame de Stael may have been a renowned authoress, but her notorious reputation preceded her when she arrived in London in 1813. Jane Austen passed up the opportunity to meet her that year when she was visiting her brother Henry in London. Nineteen years later he would explain her rejection of the invitation, “To her truly delicate mind such a display would have given pain instead of pleasure.” Madame de Stael may have privately thought Pride and Prejudice “vulgaire,” but in my estimation she redeemed herself by acquiring a copy of Mansfield Park for her home library at Coppet, Switzerland. 

Publisher’s description: Corinne, or Italy, is both the story of a love affair between Oswald, Lord Nelvil, and a beautiful poetess, and an homage to the landscape, literature and art of Italy. Stael, the subject of recent feminist rediscovery, weaves discreet political allusion into her romance, and upon its publication Napoleon renewed her order of exile. Sylvia Raphel’s new translation preserves the natural character of the French original, while the notes and introduction place this extraordinary work of European Romanticism in its historical and political context. Oxford University Press, ISBN: 978-0199554607 

The Romance of the Forest (Oxford World’s Classics), by Ann Radcliffe 

Author Ann Radcliffe (1764-1823) may be best known to Janeites for heroine Catherine Morland’s fascination with her Gothic novel The Mysteries of Udolpho in Northanger Abbey, but another Austen character also admired her horrid novels! When Harriet Smith in Emma suggests The Romance of Forest to her beau Robert Martin, the simple tenant farmer is more inclined to read Agricultural Reports than Gothic novels, and his hesitation gives fuel for Emma Woodhouse to discredit him as a proper suitor to her little friend Harriet. Don’t delay like Robert Martin! If you have not ventured into Gothic fiction before, this is an excellent choice, full of ruined abbey’s, skeletons and mystery. Publisher’s description: The Romance of the Forest (1791) heralded an enormous surge in the popularity of Gothic novels, in a decade that included Ann Radcliffe’s later works, The Mysteries of Udolpho and The Italian. Set in Roman Catholic Europe of violent passions and extreme oppression, the novel follows the fate of its heroine Adeline, who is mysteriously placed under the protection of a family fleeing Paris for debt. They take refuge in a ruined abbey in south-eastern France, where sinister relics of the past – a skeleton, a manuscript, and a rusty dagger – are discovered in concealed rooms. Adeline finds herself at the mercy of the abbey’s proprietor, a libidinous Marquis whose attentions finally force her to contemplate escape to distant regions. Rich in allusions to aesthetic theory and to travel literature, The Romance of the Forest is also concerned with current philosophical debate and examines systems of thought central to the intellectual life of late eighteenth-century Europe. Oxford University Press, ISBN: 978-0199539222 

Until next month, happy reading! 

Laurel Ann 

I love my mailman ~ it seems he brings me a surprise almost daily!  Today, I find the latest issue of Jane Austen’s Regency World  [Jan/Feb 2009, Issue 37], and here give you some thoughts on the contents:

“End of the Regency” about the soon to be released film on young Queen Victoria [March 2009 in Britain], starring Emily Blunt (on the cover above) as Victoria and Rupert Friend as Prince Albert (he starred in the 2005 P&P as Wickham and was fabulous in Mrs. Palfrey at the Claremont) 

“Write-on” about the importance of correspondence and the ways of letter-writing in Jane Austen’s time

“Why I Dig Jane” a talk with Alan Titchmarsh, popular British TV personality, gardener, and novelist [his latest book, Folly, is set in Bath and currently on the British best-selling fiction list] ~ He confesses that his favorite character is Emma.

“Illustrating Jane Austen” an article on the incomparable Hugh Thomson

“Playing Mary Bennet” on the actress Ruby Bentall, who acted the role of Mary Bennet in the Lost in Austen series (“with spindly glasses and horrible hair”…)

“Pottery and Poetry” which traces the life of Thomasina Dennis, 1770-1809, a comtemporary of Austen’s who worked for the Wedgwood Pottery family.  The article includes some history of Josiah Wedgwood and his business [ironically, this week the Waterford / Wedgwood company announced it is filing for bankruptcy]

“Petticoat Politics” looks at the complex nature of Regency undergarments, never mentioned, but a large part of “dressing Jane” and her contemporaries

“Madame de Stael” and the story of why perhaps Jane Austen refused to attend a London literary salon at which Madame de Stael was to be present (could it have been her tempestuous love-life??)

“My Jane Austen” the column this month by Virginia Claire Tharrington on her months as an intern at the Jane Austen Centre in Bath (she also posted several weekly articles on Austenprose while she was there)

“A Goodly Heritage” by Marsha Huff, President of JASNA, on this past year’s Annual JASNA AGM in Chicago

“Portrait of a Lady” on the Jane Austen Society of the U.K. and the event presented in the fall by History Wardrobe on the fashion of Austen’s time

And Joceline Bury offers three book Reviews:  An Aristocratic Affair by Janet Gleeson, a biography of Henriette Ponsonby, Countess of Bessborough and sister of Georgiana, Duchess of Devonshire [The American title is: Privilege and Scandal: The Remarkable Life of Harriet Spencer, Sister of Georgiana];  The Immortal Jane Austen by Maggie Lane, a no-frills biography of a mere 50 pages, but laced with many illustrations and highly recommended by the reviewer; and Jane Austen Visits London by Vera Quinn, the charming little book that concentrates only on Austen’s travels to and writings about London [see my comments on this book here.]

So all in all a fine issue, and a perfect way to spend the upcoming weekend, immersed in all things Regency!

Ecco un esempio di network di viaggiatrici al femminile ante litteram: il salotto di esuli e artisti di Madame de Stael, ed ecco un’iniziativa volta a conoscere meglio e “frequentare” questa incredibile donna. “Corinna e le altre. Donne intellettuali nel secolo di Madame de Stael” è il titolo del ciclo di conversazioni e letture intorno al romanzo “Corinne, ou l’Italie” della de Stael (in programma il 21, 28 ottobre e 4 novembre alle 16.30 alla Biblioteca Nazionale Centrale di Roma). Tema degli incontri, leggevo ieri da un report dell’Adnkronos – organizzati con il contributo dell’Universita’ “La Sapienza” di Roma, nell’ambito delle iniziative di “Ottobre piovono libri” -, sarà il modello di donna ispirato dalla protagonista del romanzo.

Donna intellettuale, donna di talento e dunque sola: uno stereotipo duro a scomparire. Già al liceo Mme de Stael, i suoi libri e le sue gesta mi avevano colpita. Ora c’è una bella occasione, a Roma, per conoscerla un po’ meglio e per iniziare a… viaggiare con i suoi racconti e le sue parole. Cito dall’agenzia: “Il romanzo di Madame de Stael racconta, infatti, la storia di una giovane artista in viaggio per l’Italia, che ne osserva le situazioni politiche e ne ammira le bellezze artistiche e i paesaggi, ma è condannata dalla sua ‘’superiorità” all’emarginazione e alla rinuncia dell’amore. Il romanzo è anche una vicenda di donne sole e di talento, alle prese con culture e codici che le confinano in un ruolo inadeguato. Attraverso la ”voce” di scrittrici dell’epoca, gli incontri saranno occasione per discutere del ”mito” dell’Italia e degli italiani e dei relativi stereotipi culturali, ma soprattutto del ruolo della donna nella società del tempo, del mestiere di scrittrice nell’Europa del XIX secolo, e del personaggio femminile nel romanzo di primo Ottocento”.

Politeness is the art of choosing among your thoughts.

Sadly, few of us are able to truly match good thought with good action. Often my first thought or emotion isn’t one I would wish to advertise. When I talk of the “gift of hesitation,” it is especially valuable in these instances.

The darker side of my nature can drive me to think and feel the worst about others, which isn’t exactly healthy for my relations with others. Exercising restraint in tongue and pen prevents me from flaunting the worst of me.

“O amor é um egoísmo a dois.”

Madame de Stael

“A sensibilidade e a emoção conservam a mocidade imortal da alma.”

Madame de Stael

“A conquista é um acaso que talvez dependa mais das falhas  dos vencidos do que do génio do vencedor.”

Madame de Stael

I somras var jag engagerad i Projekt kolonin. Fredrik Helander och Fredrik Pettersson hade i flera år arbetat med en idé. En bit ur den svenska historien som många svenskar inte känner till.

Att vi har haft en koloni i Västindien – S:t Barthélemy, där vi bland annat ägnat oss åt slavhandel – hur många känner till det?

Helander och Pettersson reste till S:t Barthélemy, läste om S:t Barthélemy, studerade ett typiskt trähus på ön och byggde en kopia av det på en liten ö vid Djurgården. Där stod huset sedan från den 4 augusti till den 31 augusti. Nu har det tagits ner och ska byggas upp i Piteå – som är S:t Barthélemys svenska vänort.

Huset inreddes i typiskt S:t Barthélemy-stil – utan eldstad. Man lagade sin mat utomhus. Klimatet är varmt och behagligt året runt på S:t Barthélemy och någon värmekälla inomhus behövs inte, dessutom var det bättre ur brandrisksynpunkt att ha eldstaden skild från boningshuset.

Möbler till det nygamla huset köptes på auktioner. Besökarna förflyttades tillbaks till 1870-talet. De sista år som kolonin var svenskt. Svenskarna hade S:t Barthélemy från 1784-1878.

Vi som arbetade i det nygamla huset på ön var klädda enligt tidens mode. Jag i en oerhört obekväm bahytt. Kände mig som en gestalt ur TV-serien Onedinlinjen.

Jag skulle hålla ett föredrag om ön och funderade på kvinnorna och i viss mån slavarna. Det var oftast männens liv som dokumenterades – de vita männen ur medelklassen, de som kunde läsa och skriva.

Mitt föredrag kom främst att handla om kvinnorna kring ön, vilket innefattade även kvinnor som uppehållit sig på andra platser i Västindien samt en kvinna som var inblandad i Sveriges förvärv av ön.

Här är ett utdrag från mitt föredrag – jag har utelämnat stycket om konstnären Maria Röhl – vars far Jakob Röhl ägnat sig åt slavhandel på ön – eftersom jag har fått mer material om henne och gärna skulle vilja komplettera innan jag publicerar det.

Ur “Kvinnorna kring S:t Barthélemy”

Litteraturen kring S:t Barthélemy innehöll information om män, män, män som rest till ön, som varit verksamma där och som tjänat pengar på handeln.

Var fanns kvinnorna?

Den första person jag kommer att berätta om är den kvinna som gjorde det möjligt för svenskarna att förvärva ön.

Porträttet utfört av Françoise Gérard

Germaine de Staël – född Necker (1766-1817)

Historien börjar med Erik Magnus Staël von Holstein som vistas i Paris. Han är ogift men kurtiserar gifta damer. Hans kassa är skral och han är mycket begiven på spel. Erik Magnus Staël von Holstein vet att Frankrikes finansminister, bankiren Jaques Necker bara har ett barn - en dotter, Germaine. Hon är visserligen bara en liten flicka än så länge - men Erik Magnus förstår att den som gifter sig med henne gifter in sig i en av Frankrikes rikaste familjer. Så det skulle löna sig att bida sin tid.

Erik Magnus har visserligen ingen titel, men han har en fördel framför andra friare – han är protestant – liksom familjen Necker. I förhandlingar med fadern – Jacques Necker – blir han lovad dotterns hand om han kan förvärva en titel. Erik Magnus måste bli Sveriges ambassadör och adlig.

Erik Magnus Staël von Holstein kontaktar Sveriges kung – Gustav III och framför sin fråga. Gustav III som länge gått och önskat en koloni i Västindien – och som bett den franska kungafamiljen om att “få tillbaks” Tobago – utan resultat – blir förtjust. Erik Magnus Staël von Holstein lovas ambassadörstiteln om han kan ordna Tobago.

Få tillbaks? Ja, Gustav III hade räknat ut att Tobago måste vara svenskt eftersom Lettland hade varit svenskt - Livland – och eftersom hertigen av Kurland (ett litet landskap i Lettland/Livland) – Jakob Kettler hade etablerat en koloni på Tobago. Hertig Jakob Kettler var släkt med det svenska kungahuset (morfar till Fredrik I – som inte fick några barn med sin hustru). Kolonin hade aldrig sålts eller på annat sätt avyttrats – alltså var Tobago svenskt, enligt Gustav III.

Fransmännen ville inte göra sig av med sin luckrativa koloni, men Erik Magnus Staël von Holstein var en populär person vid det franska hovet. Marie Antoinette ville gärna att han skulle få bli ambassadör och gifta sig med Germaine Necker. Så till slut kunde Gustav III få det glädjande beskedet att han skulle få en västindisk ö – inte Tobago – men väl S:t Barthélemy. Att ön var utan färskvtten, en karg klippa i havet var inget Gustav III kände till – han hade fått sin ö och var nöjd. Erik Magnus fick sin ambassadörsutnämning – men blev inte adlad. Germaine Necker fick han och var nöjd – åtminstone i början.

Äktenskapet blev inte lyckligt. Båda hade kärleksaffärer på varsitt håll – men hon var den som klandrades för det. Än idag kommenterar historiker syrligt att av de barn som föddes i deras äktenskap var endast det första hans – och det dog. Erik Magnus fortsatte att spendera pengar på spel och kvinnor.

Germaine – hans hustru ägnade sig åt litteratur och politik. Hon skrev böcker, träffade författare och räddade många aristokrater från att halshuggas under franska revolutionen trots att hon var motståndare till monarkin. Hon är mer känd under namnet Madame de Staël.

Madame de Staël var under långa tider landsförvisad – hon och Napoleon kom inte så bra överens, så hon reste mycket, tog barnen med, var i Ryssland, i Sverige och i Tyskland – där hon träffade Goethe. Men hela tiden längtade hon hem till Paris. 

Men till S:t Barthélemy kom hon inte.

Kvinnorna på ön

Inte heller särskilt många svenska kvinnor kom till ön. De svenska män som stannade där gifte sig ofta med kvinnor från någon av de närbelägna danska kolonierna – öar som danskarna haft längre än svenskarna haft S:t Barthélemy, öar med större odlingsmöjligheter – öar där de danska männen slagit sig ner med fru och barn och stannat. De fransktalande öbor som redan fanns på ön när den blev svensk gifte man sig inte med – de var katoliker – och religion vägde tyngre än nationalitet – som vi redan sett i exemplet Madame de Staël.

De svenska män som försökt locka svenska kvinnor till S:t Barthélemy lyckades inte alltid så bra.

Ett exempel är ett friarbrev som skolföreståndaren Alfred Bergcreutz skickar till Hulda Fornander i Grenna år 1871. Han försöker beskriva ön i så ljusa och glada ordalag som möjligt.

Jan Öjvind Swahn citerar brevet i sin bok S:t Barthélemy – Sveriges sista koloni:

“Klädsel för såväl damer som herrar utgöres av lätta, ljusa tyger; den hvita drägten är den förherrskande och mest lämpliga. Vid fester och tillställningar är den svarta frackdrägten här lika sjelfskrifven som på balerna i kalla norden, och damerna söka att på bästa sätt studera och följa de europeiska modejournalerna. Dock måste jag gifva dem den rättvisan att de här på ön ej äro på långt när så öfverdrifna och fåfänga i sin klädsel som på de andra öarne.”

Lägg märke till att Alfred Bergcreutz försöker balansera mellan att beskriva S:t Barthélemy som en ö som minsann följer med i utvecklingen – men ändå inte är så vräkig som resten av Västindien. En balanserad och “lagom” ö – svensk och bra.

Det jag tycker är intressant med brevet - som Swahn citerar mer ur – är att Bergcreutz inte skriver om sådant som annars beskrivs av svenska utlandsresenärer. Ofta vill man berätta om “äventyret” – dvs faror och stormar och kannibaler – sånt som de hemmavarande resenärerna antas vilja höra. Berättelser som gränsar till rena skrönor.

Bergcreutz vill beskriva platsen som trevlig, tämligen ordinär. Han berättar om det rådande modet, om vanor och sätt att umgås. Om vardagen helt enkelt.

Men om Hulda fått information från annan källa om de verkliga förhållandena – så som de blivit på 1870-talet – fattigt och eländigt - eller om hon helt inte var tillräckligt intresserad av Alfred - det vet vi inte – hon gifte sig i alla fall med en postexpeditör och sånglärare i Örebro i stället. Och troligen blev hon lyckligare där än vad hon blivit på den lilla svenska ön i Västindien.

100 år tidigare hade botanikstuderande Bengt Euphrasén rest till S:t Barthélemy för att för Vetenskapsakademins räkning “beskrifva denna lilla svenska besittnings naturalier och producter”.

Euphrasén berättar bland annat vad folket på ön sysslar med på sin fritid: “Biljard spelades under den varmaste tiden på dagen, då värma och solhetta mäst besvärade folk at vistas ute och på gatorna.”

Jag har svårt att tänka mig att folket – dvs män och kvinnor spelade biljard – snarare handlade det nog om att männen spelade biljard. Samma sak med den tuppfäktning han senare nämner i sin beskrivning över vad folket på ön ägnade sig åt.

I Ingrid och Joachim Walls bok om S:t Barth-bon och barägaren Marius Stakelborough berättar Marius att de äldre kvinnorna på S:t Barth aldrig kom in på hans bar (La Select) under 1950-1980-talet trots att hela byn var där - kvinnorna satt i gränden utanför och flätade stråhattar.

Så biljard och tuppfäktning var nog inga folkliga sysselsättningar – mera manliga diton.

I mitten av 1600-talet skrev författaren Margaret Cavendish - markisinnan av Newcastle, ett öppet brev om kvinnans ställning:

“Kvinnor hålls likt fåglar i bur för att hoppa kring i våra små hus, och tillåts inte flyga ut i världen för att upptäcka dess mångfald och de mångahanda ting som naturen skapat.”

Att få veta vad kvinnor gör och tänker innebär att en skrivkunnig person verkligen ska intressera sig för detta – och dessutom få detta förtroende. Eftersom kvinnor sällan var skrivkunniga – så finns det inte så mycket material om detta. Dessutom fick de – som Cavendish påpekar – inte röra sig fritt.

Inte heller slavar var skrivkunniga – så informationen om slavarnas situation ligger helt i händerna på den som kan skriva.

Porträtt föreställande Gustavus Vassa, målat av William Denton och graverat av Daniel Orme

Gustavus Vassa och andra slavar i Västindien 

Det fanns en slav som köpte sig fri och som lärde sig skriva – en man som av okänd anledning fick det svenskklingande namnet Gustavus Vassa av en av sina ägare – en britt (Olaudah Equiano var det namn Gustavus hade som barn). Gustavus lyckas så småningom köpa sig fri, får kontakt med abolitionisterna (rörelse som arbetade för slaveriets upphörande). Han skriver mest om sina egna upplevelser och om vad han ser att de vita männen gör med kvinnorna från Afrika – men deras egna tankar om de övergrepp de utsätts för får vi inte veta och det är kanske inget som de delgav honom heller. Gustavus Vassa försöker hela tiden ur ett kristet perspektiv förklara att dessa handlingar inte är kristna – hur kan människor som bekänt sig till kristndomen bete sig på det viset – är Gustavus Vassas återkommande fråga i boken.

Man vet att många slavinnor försökte framkalla missfall för att de barn de bar på – barn som ofta var resultatet av övergreppen – inte skulle behöva födas in i slaveriet.

Kvinnorna prövade olika växter – med varierande resultat – ibland lyckades de – ibland blev kvinnorna själva sjuka och dog, men oftast hände ingenting och barnet föddes friskt och togs ifrån dem och såldes redan som späda.

En kvinna; Sabina Parks stod 1734 anklagad för att ha kvävt sin tre månader gamla baby. Anklagelsen gällde inte i första hand barnamord – den allvarliga förbrytelsen hon var anklagad för var att hon hade berövat sin vite herre hans rättmätiga egendom – en slav.

Aphra Behn (1640-1689)

En kvinna som kunde skriva – och som kom till Surinam – Venezuelas östra kust – en plats som koloniserats – bland annat av engelsmännen (kolonin togs senare över av holländarna) – var Aphra Behn, född Johnson.

Till Surinam reste hon 1663, när hon var 23 år. Det var en av Västindiens grymmaste slavkolonier. Sockret växte inte lika bra där som ute på de Västindiska öarna, dessutom skördade träskens sjukdomar många människor – och slavarna i Surinam fick därför arbeta mycket hårdare än sina olycksbörder ute på de övriga öarna. Ingen vit reste frivilligt dit – de som kom för att arbeta där var ofta tvångskommenderade – även bland de vita. Slavägarna kunde vara våldsverkare och andra kriminella – liksom de kvinnor som fraktades dit – som ofta var prostituerade – eller andra som levt ett allt för “lösaktigt” liv för att få stanna kvar hemma i England.

Aphra Johnson hörde dock inte till den kategorin. Men man vet väldigt lite om henne – eftersom hon aldrig skrev någon biografi – och om hennes skönlitterära verk ska betraktas som självbiografiska är tveksamt.

Charles II av England

Troligen kom hon till kolonin utsänd som spion för det brittiska kungahuset. Några år senare är hon i Antwerpen och spionerar för den engelske konungen Charles II. Hennes kodnamn var 1-6-0 – och hon kallade sig själv för Astrea.

Aphra fick plötsligt efternamnet Behn – möjligen hade hon gift sig – någon man känner man inte till.

Aphra Behn klagar ofta på att hon inte får tillräckligt betalt för sitt uppdrag och hamnar så småningom i skuld – en skuld hon inte kan betala – därför åker hon in i fängelset när hon kommer hem till England år 1668. Ett halvår senare släpps hon. Kanske har kungahuset då bestämt sig för att betala de skulder som hon dragit på sig under sin tid som spion.

Aphra Behn inser att livet som spion aldrig kommer att löna sig, hon börjar istället skriva och ge ut böcker och hon skriver även pjäser som spelas. Både böckerna och pjäserna blir ganska populära bland folket.

Men kritikerna hånade henne för hennes skrivande – hennes böcker ansågs osedliga – hon nöjde sig inte med “kvinnliga” ämnen utan kunde skriva ganska vågade stycken.

Bland annat skrev en kritiker så här år 1682 – då en av Aphras pjäser hade premiär:

“Nu kan män låta sig roas av dina företräden för en halvkrona

något som kostade dem uppåt hundra kronor tidigare…

nu tillfredsställer du fler män bättre än tidigare…”

Aphra behn var van vid glåpord från kritikerna, därför skrev hon sitt försvarstal redan i förordet till sina pjäser, det kunde till exempel stå: “Pjäsens olycka var att den var skriven av en kvinna. Om en man hade framträtt som dess författare hade den kallats en i högsta grad beundransvärd pjäs om så författaren hade varit stadens tråkigaste, mest korkade, gemene pennfäktare.” (Moa Matthis översättning)

1688 – året innan hon dog – publicerade Aphra Behn “Oroonoko, or, The royal slave. A true story“.

Historien handlar om en ung afrikansk kung – Oroonoko – som tagits tillfånga och sålts som slav. När han kommer till Surinam upptäcker han att hans unga drottning Imonida även befinner sig där. De försöker fly – men blir infångade. Så småningom upptäcker Imonida att hon är gravid – och de bestämmer tillsammans att de hellre ska dö än att leva detta slavliv – och de vill inte ge sitt barn till slavägarna. Oroonoko tar sin älskade Imonidas liv, men blir så nedbruten av sorg att han inte förmår ta sitt eget liv. Han sitter bara stilla vid hennes lik – tills han blir upptäckt. Slavägarna straffar honom – inte för mordet – men för att Oroonoko förstört slavägarnas egendom. Oroonoko räddas till livet för att sedan kunna torteras långsamt till döds.

…och bödeln kom och högg av hans testiklar och kastade dem på elden, och med en slö kniv karvade de sedan av hans öron och hans näsa och brände dem. [Oroonoko] rökte vidare på sin pipa som om inget bekom honom, då hackade de av en av hans armar men han satt rak och rökte vidare, men när de högg av den andra armen sjönk hans huvud, pipan föll ur hans mun och han gav upp andan utan ett ljud och utan en förebråelse.

Historien, som kom ut 1688 är en av de första inläggen mot grymheterna i slaveriet.

Författaren – Aphra Behn ligger begravd i Westminister Abbey i London – och Virginia Wolf föreslår i sin bok “Ett eget rum” att alla kvinnor gemensamt borde strö blommor över hennes grav – för det var hon som skaffade kvinnorna rätten att säga vad de tänkte.

Sibylla Maria Merian (1647-1717)

Född i Frankfurt, dotter till den kände kopparstickaren Mattias Merian. Faderlös vid tre års ålder. Upplärd av brodern, Mattias Merian d.y. samt av styvfadern. Intresset för märkvärdigheter i naturen var stort, särskilt vid hoven, där man hade särskilda skåp med naturaliesamlingar, föregångarna till vår tids museum.

1679 ger Sibylla Maria Merian ut sitt första verk: Om larvernas underbara förvandling och blomsternäringsupptagande. Hon studerade larvernas förvandling genom att förvara dem i burkar i hemmet och mata dem med vad de antogs leva av. Sibylla Maria Merian var den som upptäckte att insekterna inte bara uppkom ur rutten dynga - vilket sedan Aristotoles tid varit en allmän uppfattning, utan att larven var ett förstadium till fjärilen.

1684 lämnade Sibylla Maria Merian sin man och tog kontakt med en holländsk väckelserörelse, labadisterna, de hade namn efter den franske prästen Jean de Labadie. Labadisterna var starkt antikatolska och tog avstånd från äktenskapet som institution.

Holland hade kolonier i Sydamerika. Där fanns det gott om insektssamlare som sänt hem fina samlingar till Holland. Dit ville Sibylla Maria Merian. 1699, när hon var 52 år, reste hon till Surinam med sin yngre dotter – Dorothea Maria. Det tog två månader med segelfartyg från Holland till Surinam i det Holländska Guyana, vid Amazondeltat. Sumpigt, fuktigt och ett otrevligt klimat, särskilt för européer som inte är vana vid detta. Frågan är hur det var möjligt för en 52 årig, kvinnlig europé att trampa runt där. Hon var dessutom tvungen att gå i kjol. Det var förbjudet för kvinnor att bära långbyxor på den tiden, de kunde bli arresterade för transvestism.

Kackerlacka på ananasplanta, 1705

Hennes äldsta dotter – Johanna Helena hade gift sig med en handelsman och bodde redan där. Sibylla Maria Merian stannade i två år. Hon reste runt bland byarna och samlade och studerade växter och djur. Hon kunde också på nära håll studera kolonisternas grymma behandling av urinvånare och svarta slavar. Något hon kritiserade.

Så småningom åkte hon hem till Holland och 1705 var arbetet färdigt: 196 akvareller i ett verk kallat Metarmorphoses insectorum surinamensium.

Merian arbetade på ett helt nytt sätt. Tidigare hade insekter och växter målats av, utan särskild ordning. Man avbildade bara en mängd ovanliga insekter på en plansch – utan tanke på var de brukade leva, och att de faktiskt genomgick en metamorfos – en förvandling. Insekterna hade ansetts som djävulens ohyra.

Sibylla Maria Merian upprättade ett slags system, där hon dels målade av insekten på sin värdplanta och dels försökte få med hela insektens metamorfos – från larv, via puppa till insekt.

1717 dog Sibylla Maria Merian, 1719 köpte Peter den store de 196 akvarellerna och la i sin samling och glömde bort alltihop. Akvarellerna upptäcks igen 1972. Då slogs både naturvetare och konstvetare om akvarellerna. Fortfarande är de eftertraktade samlarobjekt.

Mary Read och Anne Bonny 

Mary Read dödar en motståndare
 

Det var som sagt länge förbjudet för kvinnor att gå i långbyxor – men för den kvinna som ville mönstra på en båt som sjöman var det nödvändigt att klä i sig i byxor – och spela man – eftersom kvinnor inte tilläts arbeta på båtar. Detta var fallet för Mary Read som i hela sitt liv levt som pojke. Historien om henne och andra pirater bygger delvis på hörsägen och myter – men hennes och Anne Bonnys liv såg i stort ut som jag beskriver det här. Troligen har de någon gång landstigit på S:t Barthélemy – då ön hade en vik, La Carénage (numera Gustavia) som var väl lämpad för piraternas kölhalning då vikens läge skyddade dem från direkta anfall. Namnet på viken har sitt ursprung i det franska ordet för kölhalning. S:t Barthélemy besöktes av pirater även sedan ön blivit svensk, engelsmännen klagar bland annat över detta.

Kölhalning var nödvändigt, för att rensa sin båt från så kallad skeppsmask. Skeppsmasken är egentligen en mussla, men växer medan den gräver sig in i båtens virke så att den till slut ser ut som en mask. Dessa finns i riklig mängd i saltvatten.

Mary Read föddes i England i slutet av 1600-talet. Hennes storebror som bara var något år äldre än Mary, dog ungefär när Mary föddes. Modern hade blivit änka och lovats understöd av sin svärmor – för att klara sonen. Att hon dessutom fått en bastard, en dotter sedan mannen dött var inget svärmor kände till. För att lura svärmor att fortsätta betala underhållet kläddes Mary ut till pojke, och som pojke levde hon under hela sin barndom.

Mamman sände henne sedan som uppassare åt en kvinna, men efter ett tag gjorde kvinnan närmanden och Mary flydde. Hon tog värvning och slogs i den flamländska armén. Där träffade hon en man som hon förälskade sig i – hon avslöjade sin rätta identitet och de gifte sig.

Men mannen dog så småningom av en sjukdom – och Mary klädde sig i manskläder igen och mönstrade på en båt som skulle gå till Västindien. Skeppet blev kapat av pirater och sjömännen fick ett erbjudande om att gå över till piraternas sida. Mary accepterade erbjudandet och trivdes bra som pirat.

Skeppet tillhörde den berömde piraten Jack Calico Rackham – mannen som först började använda döskallen på sjörövarflaggan.

En av piraterna på båten började visa intresse för Mary – och avslöjade en dag att han var en hon – hon hette Anne Bonny. Anne Bonny blev mycket förvånad över att upptäcka att den nyanlände också var en kvinna.

Egentligen levde Anne och Jack i ett förhållande – och när Jack fick veta att Mary var en kvinna blev han lika överraskad – men accepterade att hon stannade ombord – hon slogs mycket bra. Detta gick egentligen stick i stäv mot sjörövarkoden: Inga kvinnor ombord – de bringar olycka.

Anne Bonny

Anne Bonny föddes som Anne Cormac på Irland någon gång på 1690-talet – som ett resultat av en förbindelse mellan hennes mor som var hushållerska och hennes far som var moderns arbetsgivare. När hustrun upptäckte affären slängdes modern i fängelset – men fadern räddade i hemlighet sin dotter i en utsmugglad likkista. Dottern fick växa upp hos en vänlig kvinna i byn. Fadern – som ville ha sin dotter hos sig – klädde henne som en pojke och påstod att hon var en avlägsen släkting som skulle arbeta hos honom. Så småningom fick fadern ut sin hushållerska från fängelset och de flydde med dottern till USA – South Carolina – där fadern drev en farm och blev mycket förmögen.

Anne var dock äventyrslysten, rymde, gifte sig med en sjörövare och flyttade till New Providence – piraternas högkvarter. Hon lämnade snart sin man för den äventyrlige kvinnotjusaren Jack Rackham och följde med på hans skepp – där hon så småningom träffade Mary Read.

1720 blev deras skepp infångat av piratjägare. Männen hade supit och rumlat och var inte redo att slåss. Anne Bonny och Mary Read slogs bra – men piratjägarna var fler och piraterna övermannades.

När de skulle dömas avslöjade kvinnorna att de var gravida – därför kunde man inte avrätta dem – eftersom det inte är tillåtet att döda barn. De sattes i fängelse i väntan på dödsdomen som skulle verkställas strax efter förlossningen.

Jack ville gärna träffa sin käresta – Anne Bonny – innan han skulle hängas. När hon träffade honom uttalade hon sin besvikelse över att han och de övriga karlarna inte slagits bra nog:

“I’m sorry to see you here, Jack, but if you’d have fought like a man you needn’t hang like a dog.” 

Mary Read dog av en febersjukdom i fängelset innan hennes dödsdom hunnits verkställas - vad som hände Anne Bonny är inte känt – kanske mutade hon sig ut och levde lycklig i alla sina dagar på något skepp i Västindien…

Rättegången mot Anne Bonny och Mary Read 17 november 1721 

Lästips:

Nina Burton: Den nya kvinnostaden

Innehåller många spännande och numera glömda människoöden. Burton har gjort en diger research och ibland rest i de historiska personernas fotspår. I boken kan man hitta en lista med referenslitteratur, som kan vara bra att ha om man vill gå vidare.

Hon nämner bland annat de kvinnor jag berättat om här.

Moa Matthis: Pionjärer och feminister

Handlar om fyra kvinnliga resenärer, bland dem Aphra Behn. Matthis har gjort ett mycket grundligt arbete om dessa fyra. Mary Kingsley är en annan av de fyra – en av mina favorit-äventyrare dessutom.

Natalie Zemon: Davis I marginalen : tre yrkeskvinnors uppbrott på 1600-talet

En av dessa tre är Maria Sibylla Merian, vars planscher över växter och djur imponerar än i dag. Hon reste liksom Aphra Behn till Surinam, och tvingades gå klädd i långa obekväma kjolar, liksom hon.

Aphra Behn: Oroonoko

Boken är skriven på 1600-talet, och ska läsas med 1600-talsglasögonen på. Aphra Behn var inte motståndare till slaveriet som sådant, men till det transatlantiska slaveriet, och till den grymma behandling denna kungason utsattes för. Vilket är modigt nog av en författare som på grund av sitt kön redan hånats.

Gustavus Vassa/Olaudah Equiano The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, or Gustavus Vassa, the African Written by Himself

Boken är lättläst, trots att den är skriven på 1700-talet. Dess enda svaghet är att jag tror att författaren censurerat sig av rädsla för vad hans vita samtid annars skulle gjort. Brotten som beskrivs mot slavar och “fria kulörta” (som de fria slavarna kallades) är svåra – men jag är övertygad om att han var med om sådant han inte ville skriva om. Till exempel antyds sexuella övergrepp. Han skriver ibland att de grymheter han varit vittne till var alltför hemska för att han skulle kunna skriva ner dem.

Maria Fairweather: Madame de Staël

Jag har inte läst boken – men har beställt den. Jag hoppas att den är bättre än de böcker jag läst om henne. De jag läst vill jag inte rekommendera.

Jan Öjvind Swahn:  S:t Barthélemy – Sveriges sista koloni

Boken kom ut för så pass länge sedan (1984) att den endast finns på bibliotek, eller antikvariskt. Den är dock en av de mest spännande och lättlästa av de böcker jag har hittat om ön. Där finns lite av varje, öns och Västindiens tidiga historia, kulinariska betraktelser, politik, “nutidshistoria” – dvs 1984 års aktuella händelser – som ändå är intressanta idag. Jag tror att boken skulle sälja om den gavs ut på nytt.

Bengt Sjögren: Ön som Sverige sålde

Också en aktuell och intressant bok – trots att den kom ut så tidigt som 1964, innan ön börjat intressera sig för sin svenska historia.

Det finns många böcker om pirater i allmänhet och Anne Bonny och Mary Read i synnerhet. De bästa av de jag hittills läst har varit:

Alexander Exquemelin: Piratica America eller Sjörövarna i Karibien

En biografi skriven av en man som en tid levde som sjörövare i Karibien i slutet av 1600-talet. Kom ut första gången år 1678 på nederländska. 

Björn Larsson: Long John Silver – Den äventyrliga och sannfärdiga berättelsen om mitt fria liv och leverne som lyckoriddare och mänsklighetens fiende

Björn Larsson är en fantastisk berättare.

Tips på fler böcker och länkar om S:t Barthélemy finns här.

Artikel i SvD

Libri – Les rebuts du monde. Figures du paria, Eleni Varikas, Stock, Paris 2007, pp. 208, € 18,50

Paolo Persichetti

Liberazione 5 giugno 2008

E’ convinzione diffusa che paria sia un vocabolo indiano giunto in Europa insieme alle merci speziate e alle sete pregiate della compagnia delle Indie, cuore pulsante dell’impero coloniale britannico. Allo stesso modo un radicato luogo comune vuole che il termine designi gli “intoccabili”, cioè gli estromessi dal sistema delle caste: i banditi per nascita dalla comunità, gli impuri, i reietti, gli ultimi degli ultimi, gli espulsi dallo stesso genere umano. In realtà paria è una parola occidentale coniata da militari e missionari portoghesi nel XVI° secolo. Sembra che della espressione si trovi traccia per la prima volta nelle parole di un certo Duarte Barbosa, navigatore al servizio del re del Portogallo, il quale durante un viaggio nella penisola indiana riferisce della esistenza d’un «gruppo inferiore di pagani chiamati Pareas». Probabilmente l’equivoco trae origine dall’impiego che gli europei hanno fatto del termine parayer, con il quale erano indicati i suonatori di tamburo che accompagnavano le cerimonie funebri, per questo considerati impuri. In realtà nel vocabolario indiano gli intoccabili hanno sempre avuto tutt’altro nome. Ultimo di questi è dalits, che vuole dire «popolo oppresso e calpestato».

È questa una delle scoperte che riserva la lettura del libro pubblicato a Parigi da Eleni Varikas. Con un documentato lavoro di ricerca, prima in campo letterario e teatrale e poi sul terreno della riflessione teorica, in autori come Weber, Simmel e Arendt, la docente di teoria politica, trapiantata a Parigi dalla sua Grecia natale durante gli anni della dittatura dei colonnelli, autrice di numerosi testi sulla storia e il pensiero femminista, ripercorre le origini del concetto di paria, la singolare apparizione del termine in Europa insieme alle sue molteplici e mutevoli rappresentazioni che ancora oggi ne fanno una figura carica di scottante attualità, emblema di quell’ambiguità irrisolta contenuta nel tanto declamato universalismo dei diritti umani. Fin dal suo affiorare questo concetto riflette lo sguardo che i colonizzatori portano sulla propria società prima ancora che sui domini coloniali. Per questo appare subito come una parola rivelatrice, indizio e sintomo delle promesse incompiute dall’universalità dei diritti. Si pensi allo scontro che oppose, durante i lavori della Convenzione del 16 piovoso (2 febbraio 1794), i fautori dell’abolizione della schiavitù agli assertori della «libertà egoistica» di stampo liberale, che ritenevano superflua ogni deliberazione sulla materia poiché avrebbe soltanto sporcato l’esemplarità della dichiarazione universale.

Dietro la tesi che riteneva l’abrogazione della condizione servile, come l’emancipazione femminile o quella degli ebrei, un corollario implicito dei diritti dell’Uomo, si celava in realtà la volontà di affermare un’idea di libertà dai confini angusti: quella del patriarca bianco, cristiano e proprietario, che dietro astratte affermazioni generali preservava la sostanza particolare dei rapporti di dominazione. Appena affermati i diritti dell’uomo avevano già prodotto i loro paria: coloro che non avevano il diritto d’avere diritti.
A partire dal XVIII° secolo il vocabolo si diffonde nello spazio politico e letterario europeo. «Che cosa è un paria?» domanda uno dei protagonisti de La chaumière indienne, racconto filosofico d’ispirazione illuminista pubblicato nel 1791. «È colui che non ha né fede né legge!» si vede rispondere. Il libro ebbe subito un grande successo e sarà trasformato da Casimir Delavigne in un’opera intitolata Il Paria , rappresentata a Parigi l’anno successivo. Madame de Staël non mancò di segnalarne la risonanza, definendolo «genere repubblicano per eccellenza», espressione di quella nuova estetica romantica affascinata e indignata dalla condizione esclusiva in cui erano relegate le figure di frontiera affiorate al cospetto dei salotti letterari dopo che la rivoluzione aveva fatto emergere la realtà del popolo.
Icona ambivalente, l’immagine del paria servirà da strumento d’educazione politica dei ceti popolari mentre va prendendo forma quello spazio pubblico plebeo che un inorridito Burke non esitò a definire «moltitudine porcina», scandalizzato dall’inversione della gerarchia dei valori che accordava ai subalterni, «questa moltitudine a più teste», un privilegio cognitivo, una superiorità morale e politica. Ma al tempo stesso offre ispirazione anche all’elitaria immagine dell’artista maledetto, alla marginalità idealizzata e trasformata in consapevole scelta di vita, forma di contestazione individuale, icona del proscritto, simbolo dell’individuo soffocato, inadatto o ribelle a norme retrograde e oppressive, condannato alla solitudine, tanto più carico di grandezza quanto più disprezzato e escluso, che raffigura i tratti romantici della rivolta intellettuale verso la nuova etica borghese e, in epoca a noi più vicina, la ribellione alla società massificata e serializzata.
Utilizzato in forma metaforica, il paria diventa una figura retorica della lotta politica di volta in volta riempita di nuovi contenuti e immagini. Se nel discorso degli Illuministi l’attacco contro le gerarchie sociali di Paesi lontani serviva da espediente per colpire la tirannia dell’ancien régime che dominava in casa propria (non a caso il termine si accompagna alla diffusione della nozione di casta), con l’approdo al concetto di umanità la categoria dei «senza diritti» diventa lo specchio che rinvia l’immagine capovolta della civiltà in cui si afferma il valore universale dei diritti umani. Così la figura del paria illumina la cattiva coscienza di una società che ad ogni nuovo diritto acquisito vede subito comparire la categoria di chi ne è a sua volta escluso: dapprima gli schiavi, i neri, i colonizzati, le donne, quindi per stratificazioni successive i proletari, gli ebrei, gli arabi, gli omosessuali, i matti, gli zingari e ora i migranti, i rifugiati, i carcerati, i precari e tutto ciò che il sistema capitalista considera un’eccedenza, un fastidioso sovranumero da cui sbarazzarsi.
Paria è il membro di una casta inferiore in una società che si enuncia senza caste, paradosso di un’uguaglianza dei diritti meramente formale ma la cui presenza rivela l’ipocrisia di persistenti asimmetrie sociali, economiche, culturali, etniche, religiose, sessuali, di genere che sorreggono nuove barriere invisibili.
L’immaginario del paria scandaglia con la sua rappresentazione potente le vite inedite dell’oppressione e dell’esclusione ma al tempo stesso offre loro una forma d’espressione, mette in evidenza la doppia genealogia dell’universalismo: la sua sconfitta storica ma anche la sua capacità d’infondere spirito di resistenza. Il paria è la coscienza critica dell’universalismo inespresso, protagonista indefesso di una tradizione nascosta, come osserva Hannah Arendt parlando di «paria ribelle». Non solo umiliati e offesi, mute e anonime figure di un sempiterno ciclo dei vinti ma anche protagonisti di un «disprezzo sovrano» verso l’oppressione, renitenti all’ordine che li esclude, refrattari ad ogni ragione compromissoria offerta da una società che non lascia più posto.

Link
Le immagini del commando Cgt
La lunga notte di Parigi dove la Cgt da l’assalto ai migranti
Sans papiers impiegati per costruire Cpt
Elogio della miscredenza