Det finns en gemensam nämnare i Lars Noréns och Maja Lundgrens omtalade böcker. Båda skriver om sex som maktmedel fast från olika håll. Maja vill klättra på den mycket äldre Håkan Jaensson och Lars vill ha en ung Annika Hallin som klänger på honom på sin ålders höst. De har ingen genans mot att släppa in främlingar i sitt innersta säger Svante Weyler.

Vad kan dessa två ha gemensamt mer än att ha skrivit två omtalade böcker: En dramatikers dagbok och Myggor och tigrar. Båda skriver vad de tycker om olika människor i pressen bland annat. Och det är alltid kittlande att få läsa avslöjande detaljer om andra kända människor. Båda skriver om makten och dansen kring alfahannen på apberget men från olika håll. Sex är ett smörjmedel och till och med små apflickor säljer sex mot bananer för att stilla sin hunger. Vi människor håller på likadant. Allt handlar om sex och makt i dansen där blickarna möts och slängs från olika håll. Genom ögat öppnas dörren till passionens land och predikament nummer ett lyser i eldskrift: Paren eder!

Maja L går in som sommarvikarie på Aftonbladets kulturredaktion och börjar omgående lägga ut sina garn mot det högsta hönset: Håkan Jaensson. Han är 20 år äldre än henne. Det gör inget. Hon vill klättra på honom och visa vad hon kan på parnassens sluttningar. Han är imponerad. Men är gift och är lycklig och vill fortsätta ha det så. Maja trånar och drömmer som en tonåring om denne man. Läser in meddelanden som hon tror att han skrivit just till henne på kultursidan. Hon ser tecken i skyn som inte finns. Som man brukar göra när man är förälskad. Det blir inget mer än ett par nattliga möten. Vad som sker där får vi inte veta så mycket om. Sexmötena verkar dock inte ha varit så lyckade. Han fick säkert utlösning. Men inte hon. Skulle jag tro. Det brukar ju vara så vid flyktiga träffar. Det är mannens utlösning som är det primära vid brief encounters eller one night stands. Gemensam orgasm tövar träning och långvarigt förhållande. Men det är ingen garanti. Tänk bara på feministikonen Simone de Beauvoir som hatade att ligga och stirra in i Sartres ryggtavla efter den mänskliga parningen som lämnade henne med en känsla av tomhet när hon ville bli fylld. Majas bananer i detta läge kanske var att få lite mer att säga till om på redaktionen. Få lite mer utrymme för vad hon ville skriva om. Känna att hon var den mest älskade av alla babianhannens adepter på apberget. Känna att hon var den utvalde. Men icke. Som trånande kvinna drog hon det kortaste strået. Han hade sitt på det torra. Hon fick söka vidare. Dock undrar jag hur Håkan Jaenssons fru kände sig när Myggor och tigrar kom ut.

L Norén i sin tur är alfahannen som omger sig med unga kvinnor. Han vill ha ungt kött. Han vill ha unga bröst som smakar som friska gröna äpplen som han kan bita i och glömma sin ålder och den annalkande döden i. Som flåsar honom i nacken där han sitter med sin ångest i fåtöljen och vaknar till om morgarna. Innan han ger sig ut på promenad genom Humlegården på sin väg till Saturnus och Hedengrens. Och sina möten med sina döttrar Linda och Nelly som han har med olika mödrar. Han lämnar C, som han varit gift med i nio år. Får ögonen på Masja som spelar teater och är 30 år yngre cirka. Men skriver att han inte kommer att orka älska henne. Det går en tid och A kommer in i hans liv. Hon är 24 år yngre och har två döttrar. Norén skriver pjäser. Regisserar. Han är känd både här och utomlands. Han är ett stort namn. A är ung och vill spela teater. Nestorn vill ha en adept och adepten en nestor. Man har en briljans och sug efter kunskap. Briljansen ska visas för en som förstår och kunskapen fås av den som har intelligens och erfarenhet. A vill klättra, nå nya höjder och kanske sola sig i hans glans. Smörjmedlet för att komma i åtnjutande av denna dialektik, denna växelverkan, denna dynamik är en brygd av sex och makt i skön förening. Under bokens långa slut gör A två aborter. Vilket får Norén att skriva sörjande om de ofödda fostren. Han använder – lik en Strindberg – sina egna upplevelser och skriver pjäser om det hela. Under bokens sista del får man en känsla att det inte kommer bli något med A heller Dagboken slutar dock 24 juli 2005 med orden: “Jag längtar efter A, som alltid”.

Det kan tydligen gå vägen med stor åldersskillnad och Norén vinner i trovärdighet eftersom han fick en dotter i januari i år med A. Passionen höll med andra ord i sig. Nu är Norén omgärdad av honkön i sin flock. Tror han trivs med det. Alfahannen och apflickan fann varandra på berget till slut. Hoppas de är lyckliga och inte blir en så kallad Norénfamilj.

——-

Det är en het debatt som rasar efter att Daddy har blivit anklagad för att utbyttjad sin dotter sexuellt. Å ena sidan har man Ingrid Carlqvist som håller med Daddy. Å andra sidan har man då Maja Lundgren. En person jag knappt hört talas om innan jag upptäckte att hon huserade en debatt.

Jag känner mig 100% på Daddys sida. Hade han börjat blogga efter anklagandet om sexuellt utnyttjande så hade jag kanske varit mer tveksam, men nu har jag fått en uppfattning om honom utan att ha träffat honom eller pratat med honom redan innan. Lustigt nog har Maja sjäv dragit helt andra slutsatser av vad han har skrivit.

Första gången jag läste Daddys blogg kände jag ett spontant NEJ, fy fan. En viss övertygelse om att han var pedofil. Sättet att skriva om dottern, exhibitionismen du talar om. Sedan tänkte jag mig tanken att han var oskyldig, bland annat var det att anklagelsen dök upp såpass sent som fick mig tveksam. Samtidigt har jag sällan kunnat läsa den bloggen utan att få starka känslor av obehag. Jag har förlitat mig på att samhället står pall för påtryckningar.
Sedan har det framkommit mer och mer, och jag ska säga att videon du nämner är sådan att jag hoppas att Daddy absolut inte får vårdnaden om dottern ens enstaka helger.

Man får förlita sig på samhällets klokskap. Av det jag har sett av olika medborgargarden på nätet lutar jag åt att rättsstaten måste stärka sig mot egenintressen och lobbyism.

Jag har tittat på vad han har skrivit och vad jag ser är en man som älskar sitt barn. En av frågorna som kommer fram är “Är det rätt att hänga ut barnet på Internet?”. Han kontrar med “Är det rätt att utsätta barnet för ett förhör och ingående frågor om pappas snopp?”.

Kommentar från Majas blogg:

Det måste finnas ett annat sätt att försvara sig på än att förstöra framtiden för sin dotter. Oavsett om Daddy eller mamma vinner detta mål. Tänk tanken om Daddy skulle bli dömd, vad skulle då ske med dottern i framtiden? Det som skrivs på nätet finns alltid där. Hela hennes barndom och utredningar, bilder och namn, allt finns där. Bara att googla.

Ok, tittar man på den här så beskrivs ett långt scenarium och det värsta i det hela är att man kan googla på hennne. Eeeh?. När hon blir äldre kan hon bli mobbad. Visst. Hon kan bli mobbad för att hon har glasögon, hon har ett konstigt namn, för att hon går i fel kläder, hon är inte så bra i skolan, hon är jättebra i skolan, you name it. Men vad är det man kan finna på nätet?

Det jag kan hitta är att hon har en förälder som älskar henne över allt annat. Detta kan ge en trygghet och säkerhet som hon behöver när hon kommer upp i den åldern. Har man den säkerheten att man alltid är accepterad för den man är så kan man stå upp för sig själv på ett bättre sätt. Med god vilja (mycket god!) kan man kanske uttyda mammas kamp till att hon också älskar barnet över allt annat och av den anledningen inte vill “dela med sig”.

Däremot kan jag inte se någon fördel att tvinga barnet med ledande frågor att prata och fundera om pappas snopp och rita av den. Säg att detta inte skedde offentligt via Daddys blogg. Man vet aldrig  vad en 4-åring kommer att fundera på efter förhöret. Jag kan just tänka mig diskussionerna när hon “processar” detta på dagis och börjar prata en massa snoppar och vilja rita av dem. Och plötsligt så kommer dagis inse att det ligger en massa i anklagelsen, tjejen är ju fixerad vid snoppar! Hon måste ha blivit utnyttjad! Och så är Daddy plötsligt dömd.

Så småningom ska hon upptäcka att tack vare henne kommer pappa ha hamnat i fängelse. Och det kommer ju göra en tonåring harmonisk. Not. Kanske blir hon inte mobbad. Hur ska hon agera då? Kommer hon hata sig själv? Risken finns. Då finns det olika scenarium – hon kan bli en utagerande tjej som är  med i de nya tjejgängen som slår ner folk. Så hamnar hon på ett av de hem Daddy skrivit om tidigare.  Eller också börjar hon skära i sig själv. Mycket vanligt bland sköra tonåriga kvinnor. Naturligtvis kan allt gå bra med. Men prognoserna är väl inte så goda.

Så det värsta som har inträffat i detta är naturligtvis att hennes personuppgifter har kommit ut. Självklart. För mig är den delen att hennes far kan åka i fängelset nog en större traumatisk upplevelse än att någon ska se bilder på henne då hon var 4, och läsa ett förhör som faktiskt pekar på att det inte skett något otillbehörligt mellan pappa och barn. De har duschat tillsammans?! Nej men herregud! Vi babysimmar med våra barn och då måste man dusha innan man badar. Innebär detta att män inte får vara med och simma med sina barn? Kanske lika bra att helt skita i det här med pappaledigheterna, för det finns ju risk att barnen kan få se sina pappor nakna. Eller också kanske papporna tänder på barnen under blöjbyte eller så…. Eller finns det en åldersgräns för när pappor börjar tända på sina barn? Det skulle bli mycket intressant att veta vem som skulle sätta den gränsen.

Sen var det det är med Maja Lundgren. Inte någon bloggare jag kommer att följa. Däremot så hade Monica i sin nya blogg publicerat en artikel om henne. Jag vill betona att jag inte har läst böckerna hon har skrivit, men det känns som Maja har tagit på sig en offer stämpel och det är männen i hennes liv som är skyldiga till allt.

Där blev hon passionerat förälskad i den såväl gifte som religiöse kulturchefen med vilken hon inledde ett smärtsamt förhållande.

/../

Men det finns också risk att man tappar huvudet.
Det var precis vad hon gjorde. En kväll hamnade Maja under täcket med ytterligare en känd svensk författare tillika kollega från Aftonbladet. När de vaknade på morgonkvisten fick han emellertid väldigt bråttom iväg. En tid senare bjöd försökte han avkräva henne ett tysthetslöfte. Varken hans ex eller hans nya älskarinna skulle få veta något. Maja kände sig kränkt och förödmjukad och nu får han igen.

Dessa och fler upplevelse blev då en bok som heter Myggor och Tigrar. Det känns inte i artikeln som hon själv tar ansvar för sina egna handlingar. Hoppar man i säng med med någon bara så här ändå tycker jag man kan acceptera att det precis som för henne inte var helt genomtänkt från hans sida. Hade mannen sedan visat fortsatt intresse hade det nog varit tal om sexuella trakasserier…

Om min sambo skulle vara otrogen så skulle jag inte skylla på den andra kvinnan, jag skulle anse att det är han som är skyldig mig att vara trogen. Däremot kan jag inte riktigt förstå “den andra” kvinnans klagan.

Precis som jag inte skulle inleda förhållande med någon när jag är i ett förhållande så skulle jag heller inte inleda förhållande med någon som är i ett förhållande. Och om jag nu mot all förmodan skulle jag nog ta på mig skulden att det gått åt skogen – man vet vad man ger sig in i.

Kan inte säga att jag fick någon större respekt för hennes velande i hennes blogg. Sorry Maja. Jag ser inte att du tillfogar något i debatten så din blogg kommer inte vara någon jag ens läser för att irritera mig på. Den är bara tom på eget material. Debatten sker på kommentarerna, och att läsa igenom vissa hatiska, osakliga kommentarerna klarar jag inte av. Jag gillar debatten om man har argument som man kan diskutera – men nivån är så låg att man bara blir trött på många av dem (obs, jag menar då inte den som skrev den tidigare kommentaren, det är i alla fall något man kan besvara och jag kan förstå tankarna, även om jag inte håller med). Ett av lågvattenmärkena är då kommentaren:

Pappor älskar säkert sina barn lika mycket som mammor, men då kan dem väl visa det istället för att vara så “macho” och uppfostrande, mina erfareheter är att pappor gärna vill vara den uppfostrande och tar på sig den rollen. Vad de flesta pappor inte fattar är att man kan göra både och, mammor gör det!

Jamen har ni inte noterat att Daddy har ännu ett barn vars mor har skrivit att han är en fantastisk pappa Men det spelar inte någon roll i sammanhanget. Så vad ska en man göra?! Visst det var helt klart ett korkat val att välja nummer två när det gäller mamma till sitt barn, men ska verkligen barnet bestraffas för det?

Så var läshörnan inredd och invigd. Sambo-Hanna fick sin efterlängtade dator i förrgår och den gamla stationära skrothögen kunde därmed kastas ut till förmån för en fåtölj. Ack så jag har längtat!

För närvarande sitter jag försjunken i Maja Lundgrens Myggor och Tigrar. Efter drygt hundra sidor är jag inte jätteimponerad, men jag vill ändå veta vad the big fuzz was all about. I retrospekt kanske det hade varit bättre att börja med Pompeji.

Jag återkommer senare under dagen med bild på underverket som är min läshörna.

När gammelmedia dissar och pissar på bloggare genom att generalisera bloggosfären, som ett kollektiv som inte läser böcker (Jan Guillou lär tycka så), och andra, blir jag som bloggare och samhällsintresserad medmänniska lite nedstämd. Inte för att jag känner mig träffad av äldre gubbars fördomar utan för att dessa reliker inom gammelmedia ens finns kvar i mediebruset 2009. De pissar i motvind i sin iver att trycka ned bloggosfären.

Jag har följt Gömda-debatten, men valt att inte skriva om det. Det finns andra som är mer initierade och vars artiklar och bloggar jag gärna läser. Men jag kan ändå i detta sammanhang säga att jag är oerhört besviken på Liza Marklund och hennes ovilja att ta debatten samt på det fega sätt som hennes mäktiga vänner i gammelmediabranchen har hållit henne om ryggen. Hade debatten handlat om t.ex. Björn Ranelid hade murvlarna slitit honom i stycken för länge sen. Feministen Tiina Rosenberg tycker dock att vi ska låta Marklund vara ifred och att vi bara är dumma mot henne för att hon är framgångsrik och kvinna. Trams.

Johanne Hildebrandt skrev ett mycket bra blogginlägg igår och som ni kan läsa här. Maja Lundgren, författare, skriver “blanda inte ihop min bok med Marklunds smörja”. Läs mer här. Bland många fler som debatterar på debattsajten Newsmill finns bland annat författaren Ramona Fransson.

Gömda – en inte helt sann historia

Tänk er en tillvaro där man måste planera allting tre dagar i förväg, så att livvakterna är beredda. Tänk er att man ständigt måste flytta mellan olika lägenheter, som man aldrig hinner göra till sina. Att ingen vill ha dig till granne. Att hela tiden få subtila eller brutala dödshot. Att mötas av förakt och vrede från dem du egentligen bryr dig om och skriver för, alltså “den vanliga människan”. “Den vanliga människan” som trots Europas högsta mordfrekvens, barn som får cancer på grund av att miljöfarligt avfall grävs ner i deras närhet, ungdomar som inte kan utbilda sig om inte Camorran säger “ja”, beskyddarpengar och äckliga sopberg, ja, trots allt detta så tycker många “vanliga människor” att det inte är Camorran som är problemet utan det är Saviano som är en jobbig jävel som skrivit om det. “Kastat gyttja i eget bo”, som uttrycket heter på italienska. Skämt ut trakten och landet inför alla.
Så tänk er att sitta i en lägenhet dag ut och dag in, och sen -tada! – åka iväg till kalla länder och prata om din bok och mötas av hundratals okända människor som tycker att du är modig och stark och vill krama ihjäl dig. En sån tillvaro, med de tvära kasten, har Roberto Saviano.
Han var blek och svartklädd på Kulturhuset. Såg sliten ut, men har kvar sin humor. Han skämtade mitt i eländet, vilket stora delar av publiken begrep redan på italienska, medan jag var tvungen att vänta på översättningen. (Bra och snabb översättning.)
Det var alltså mycket bra och jag är glad att jag fick vara med.
En sak jag tycker är konstig var att Maja Lundgren var där, men i publiken. Varför var hon inte i panelen? Hon har levt i Neapel, i Camorrakvarteren, skrivit om det, och vem – förutom Saviano – kan veta mer om tillvaron där? Beror det på att hon är persona non grata efter Aftonbladetfejden? Det var märkligt och synd, tycker jag. (Jag försökte hitta en väldigt intressant recension av Myggor och tigrar, som tar upp det så många andra förteg, nämligen våldtäkten. Jag tror att den stod i Hallandsposten eller nåt liknande, och det var en manlig recensent, men google vill inte hjälpa mig så om nån annan vet blir jag tacksam.)
DN intervjuar Saviano, här.

———–
Läs även andra bloggares åsikter om Roberto Saviano, Kulturhuset, Maja Lundgren, författarframträdande

Jon Jefferson Klingbergs roman “Jag tror vi behöver prata faktiskt” är ett solklart exempel på att det är olyckliga människor som är mest angelägna om att skratta sist, skriver MAJA LUNDGREN.

I “Jag tror vi behöver prata faktiskt” skildrar Jon Jefferson Klingberg smäleken i att bli övergiven, och att därförinnan ha fått pröva på hur det är att vara hanrej. Kristin och Karl Mikael heter paret som går skilda vägar, på hennes initiativ. Man får följa hans hämndlystnad, trilskande och ruelse kronologiskt i en roman som varvar dialoger med dagboksanteckningar. Formen leder tankarna till bloggosfärens gigantiska kollektivroman. Miljön är Stockholms musik/kultur/mediesväng.

Attacken mot självförtroendet leder till en sociopsykologisk katastrof, för kanske svårare än att förlora en kär och viktig person upplever Karl Mikael att förlusten av socialt anseende är. Han “vill slippa vara underst i näringskedjan”.

Kommer någon att vilja ha honom, om ryktet sprids att det var hon som lämnade honom och inte tvärtom? Dumpade exfrun honom för att han inte var tillräckligt framgångsrik, inte tillräckligt lyckad? Varför tusan blir hon ihop med en tio år yngre man, när han inte får till det med en tio år yngre kvinna han länge varit förälskad i? Att det handlar om erotikdarwinism slås fast redan i mottot för romanen, en rad av Bruce Springsteen om vinnare och förlorare.

Erotikdarwinismen är obönhörlig. Enligt dess lagar är man endast den man synes vara. En människa som ingen vill ligga med är ingenting. En förlorare är den som hamnar i omloppsbanan runt en bekräftelsetjuv, medan en vinnare är ett svart hål. Därför är svartsjukan en motor som kan brumma långt efter det att kärleken slocknat.

Romanens motiv leder tankarna till den kanske klängigaste och svartsjukaste av dem alla: Strindberg, även om Jefferson Klingbergs språk inte är lika elektriskt, och även om han inte går lika långt i rasande ynkedom. Och skymfen det manliga jaget utstår ser annorlunda ut. På det ruggiga tvåtusentalet har Karl Mikael en kvinnlig chef, hans exfru gör karriär medan hans egen går i stå, och ute i det nöjesliv där han söker sig en ny kärlek – eller “speciell person” – går de tillfälliga erotiska förbindelserna på högvarv, mail och sms piper och flimrar, kvinnorna dricker lika mycket som männen och det händer till och med att en tjej hoppar upp ur bädden direkt efter det avancerade sexet för att dyka in i MySpace.

Störst framgångar, anmärker Karl-Mikael, tycks mansgrisarna ha, de cyniska generalerna med en “air av frihet”. Han ser en av sina väninnor bli urgröpt och bergtagen av alkohol och destruktiva relationer. Det är ett av bokens mer ömsinta och vemodiga partier.

Romanen är som starkast när den skildrar det eskalerande nöjeslivet och den samtidigt accelererande svartsjukan: “Att söka efter bekräftelse men finna tomhet”. För den som har någon inblick i huvudstadens nattliv är igenkänningsfaktorn hög.

Eventuella förebilder av kött och blod har ingenting att frukta: porträtten är inte särskilt elaka. Som hämnd är det knappast verkningsfullare än att sparka på en cykel, och huvudpersonen skildras med viss kritisk distans. För det är väl inte fråga om ofrivillig komik när Karl Mikael koncentrerar sin bitterhet över att bli övergiven till förlusten av en dammsugare: “Det påminner mig om vad jag är mest arg på i vår relation. Att jag lät mig övertalas att slänga våran fullt fungerande Volta”.

Lika självironisk (får man anta) är beskrivningen av mannens skadeglädje över exfruns allra minsta tecken på motgång – samtidigt med hennes glädje när det går bra för exmannen. Ett solklart exempel på att det är olyckliga människor som är mest angelägna om att skratta sist.

Som martyr med rätten på sin sida övertygar Karl Mikael inte. Övergiven av en vacker, framgångsrik kvinna som (framgår det mellan raderna) burit huvudansvaret för hemmet lyckas han inte med den saltomortal som skulle krävas för att man skulle tycka synd om honom. Så när han talar om en annan loser i samma situation – “jag begrundar att båda våra ex dumpat oss och gått vidare mot makten” – så faller skuggan över dem båda, och inte över deras framgångsrika f.d. hustrur.

Efter att länge ha funnit “Jag tror vi behöver prata faktiskt” överhövan gnölig, så blev jag omsider förtjust i butterjagets litanior. Det är en hygglig roman, trots att den tidvis är skriven på normalsömnprosa. Då saknas det komprimerade uttrycket, den typ av explosiv expressionism som ett av barnen använder då han beskriver den ångest som hindrar honom från att somna: “det är en geting i min kudde”.

Det vet nog alla hur det känns.

MAJA LUNDGREN

Maja Lundgren är författare och kritiker. Hennes senaste roman var den uppmärksammade “Myggor och tigrar” i vilken hon skildrade en sexistisk kulturvärld med Aftonbladets dåvarande kulturchef i centrum. Jon Jefferson Klingbergs bok handlar om Aftonbladets nuvarande kulturchef.

Den senaste tidens semester har tillbringats i ett lästöcken. När resten av världen har haft ögonen riktade mot Peking och den katastrof till medaljskörd vi upplever. (Men visst var Usain Bolts lopp bland det mäktigaste som skådats.)  Så har jag haft ögonen i 1700-talets Stockholm, i ett fylleslagsLondon, i Smokey Mountains, i ett Paris som skiljer sig från alla andra Paris, i ett litteraturinsnöat USA, i ett inte fullt så neurotiskt Maja Lundgrenskt huvud och på en hel rad andra platser.
Nu är semestern strax slut och det är tillbaka till verkligheten som gäller. Fast det är svårt. Efter att ha gjort en djupdykning i Malte Perssons kommande Edelcrantz förbindelser så måste jag till slut tvingas erkänna att han är en mycket, mycket bra författare.
Edelcrantz förbindelser är påläst, initierad och stundtals även mycket rolig. Den väcker en massa funderingar och tankar som är svåra att formulera, som mest är tankar att bära för sig själv.
Att från Malte Persson ta klivet in i Alex James värld kan ses som ett oändligt steg, men det är kortare än man tror.

Harmonin här på 17 våningen är total. För en stund sedan var Pontus Bonnier och hälsade på Newsmills redaktion. Han verkade bli uppriktigt glad när jag sa att det är mycket trevligare här på Torsgatan än på nya högkvarteret nere på Kungsgatan.

Karin mejlar intensivt med Filippa K och Maja Lundgren. PM är djupt försjunken i sina vd-sysslor och jag har haft givande samtal med bland annat Anders Wijkman och Roland Poirier Martinsson.

Samtalsämnena under Karin, PM och min lunch på indiern ett stenkast upp på Torsgatan var huvudsakligen familjeprojektet, barnkalas och Carl Bildt.

Både PM och jag har fixat barnkalas i helgen, PM åt Nancy 5 och jag åt Ben 3.

Det kändes som det blev lite tuppfäktning mellan PM och mig om vem som ordnat det finaste kalaset. När jag stolt berättade att jag köpt en motorsåg för barn till Ben samt en polismotorcykel dito fnös PM “ju mindre presenter desto bättre”.

Sedan berättade PM stolt om succén med tomteblossen som han placerat i den mardrömslikt goda (min anm.) hemmagjorda potatismosen, och då kändes det som att han var bästa pappan.

För övrigt är vi fascinerade av att Bildt jämför Putin med Hitler. Bildt på sin blogg:

”Vi accepterade inte att Milosevics Serbien intervenerade militärt i andra före detta jugoslaviska stater med hänvisning till skyddet av dem som har serbiska pass. Och vi har anledning att minnas hur Hitler för lite mer än ett halvt sekel sedan använde just denna doktrin för att underminera och anfalla betydande delar av Centraleuropa”

Bildts bloggkommentar måste reta gallfeber på ryssarna och göra den svenske utrikesministern omöjlig som framtida fredsmäklare i konflikter där Ryssland är inblandade.

Men samtidigt visar Bildt att han trots mångmiljonmutan från holdingbolaget Vostok Nafta (som under Bildts tid i bolagets styrelse hade nästan alla sina tillgångar i Gazprom) faktiskt står fri. Det känns lite som att vi är tillbaka på 80-talet: Bildt skyddar oss från Ryssen och kalla kriget verkar vara tillbaka. Nu väntar jag bara på att Mona Sahlin ska bli påkommen med att snatta choklad igen. Helst av samma baneman som förra gången. (Leif Brännström. Det kallar jag en riktig reporter).

Och det känns som om vindarna från förr kittlar Bildt behagligt i nacken. Eller var sägs om det här citatet från Alla dessa dagar:

“Om vi kommer till Tbilisi eller ej vet vi inte, men vi har gjort bedömningen att det är värt och viktigt att försöka. Är det för mycket ryskt stridsflyg i luften – eller attackeras flygplatsen igen – hamnar vi någon annanstans.”

Nästa gång jag är i en leksaksaffär och ska gå på barnkalas ska jag köpa ett Stratego. Till mig själv.

I dagens Sydsvenskan för en litteraturvetare från Stockholms Universitet ett resonemang om estetik vs. moral, gestaltat med Maja Lundgrens och Lars Noréns utlämnande böcker – Myggor och tigrar och En dramatikers dagbok. Artikelförfattaren gör hänvisningar till Strindbergsfejden som jag inte riktigt förstår, och gör kopplingar mellan de bägge aktuella författarna som känns lite oinspirerade. Vad gäller Strindbergsfejden ter sig resonemanget för den oinsatta något luddigt, och jag måste erkänna att jag känner mig just oinsatt.

Resonemanget verkar gå ut på att vi har att ta ställning till om huruvida vi vill se att ett verk är bra eller inte, baserat på dess moraliska eller dess estetiska innehåll. Han skriver att Maja Lundgren blev sågad medan Norén blev hyllad – detta menar han kan bero på att Lundgren haft en ideologisk agenda medan Norén haft en estetisk. Visserligen kan denna analys vara intressant i allra högsta grad, men faktum kvarstår att Maja Lundgren faktiskt skrev en bok av litterärt undermåliga kvaliteter. Trots att hennes existensberättigande som författare sedan tidigare varit uppbyggt på någonting litterärt. Som ideolog framstår hon mest som gnällig, lite tafatt och allmänt paranoid. Hon bygger upp en hel kritik av den mansdominerade kultureliten på dolda meddelanden som hon anser är publicerade i en av Sveriges största kvällstidningar för att trakassera just henne själv.

David Gedin, litteraturvetaren från Stockholm, avslutar hela sitt resonemang med att fråga sig om vi inte borde förkasta även Noréns bok – han menar att det kanske inte borde spela någon roll att detta verk faktiskt har sina litterära kvaliteter, utan att det omoraliska innehållet borde få oss att vilja förkasta den ändå. Jag säger nej. Har en bok uppfyllt antingen det litterära eller det ideologiska på ett bra sätt, så kan det vara värt att ge boken en chans – i min mening uppfyllde inte Maja Lundgren något kraven.