I had just filled 11 years when the United Nations Conference on Environment and Development (UNCED started in Rio de Janeiro in June 3rd 1992. By that time I believed in politicians being able to actually make a change and commit to real agreements. I believed that change in the world could be done at a political level. I believed in our democratic system as it stands and that through reform real, palpable change could be achieved.

I remember that at the end at that conference I was all enthusiastic. I really was!

Some years later I had moved to Norway and back to Ecuador, learned a lot about the world and had a broader understanding of our political system in a global sense. By then, in 1998, I found myself studying Gro Harlem Brundtland (GHB)’s proposal at school. The paper that was basically agreed upon under the Rio summit: GHB’s proposal,“Our Common Future” (follow the link and read it) also called the Bruntland report, can be summarized in the idea of sustainable development: Economic and social human growth while keeping our global ecosystem healthy.

While I was gaining insight in this matters the Kyoto protocol happened. For people that actually like to analyse things this agreement is the next best thing to nothing. Simply because it opens for mechanisms that can be misused, it has no penalties defined as part of the agreement for lack of compliance and because is does not address the mitigation levels that were required to have a useful agreement (over 100 years the greenhouse gases reductions will not even reach 4%) – I have already blogged on this so I will not bother you with that now.

11 years later, with more studies into these matters biasing me and a Philosophy degree to make things worse, I have to say: We all knew that Copenhagen was to be a failure. Whatever comes out of this summit tomorrow is worse than nothing coming out.

Why? Because a crappy agreement will not show the reality of this summit: Our political system worldwide is not addressing the biggest challenge in human history. Simple as that. We need a political reform worldwide WHICH IS NOT GOING TO BE PROMOTED BY YOUR AVERAGE POLITICIAN! – Sorry, but you have to face this. Politicians do not have accountability or responsibility, they just talk and try to be re-elected. This is too serious to let a bunch of idiots ruin it for the rest of us, and do so in our name!

Back to Copenhagen and the ongoing summit. Let’s put it in perspective:

1. Connie, who was thought to become the next EU climate queen, has now resigned from the COP15’s presidency. Earlier she said that “failure in Copenhagen is not an option“ and that it would clearly show that “the whole global democratic system not being able to deliver results in one of the defining challenges of our century” – It’s nice to be able to use somebody else’s words to describe a problem. But yes, it sucks to be right. Time after time.
2. Adaptation and mitigation must go hand by hand. Without both we will, for real, get in trouble. Want to read more on Adaptation and why it matters? Read my former teacher Karen (member of the UNFCCC) and friends. they will explain it better than I can in their reports:
   * Vulnerability and Adaptation to Climate Change: Concepts, Issues, Assessment Methods (PDF)
   * More Than Rain (PDF)
   Once while at Uni I asked her if she actually believed that our politcians could actually sort this one out and pull off an agreement that would actually be fair for all of humanity and that could give us a change to keep our environment in good shape. Karen, I guess,  is a person that understands that the global picture is complex and that politics are a game. Her answer was something like: “Well, I do not want to be pessimistic here, but no.” – It might have been the way I asked, who knows. Anyway I was glad to understand that I am not the only one thinking there’s something wrong here. But to be right about such things sucks.
3. There are nations like Tuvalu that will be remembered. because they are the voice of the speechless. Their voice is an echo and reminder of the fact that our survival is never a subject of discussion, it is the only option! Our survival does not imply growth, but dignity. Survival implies a working ecosystem, not more energetic resources. Survival implies life and peace, not money and force!
4. As reported by some organizations NGOs/CSOs will not have access to the summit tomorrow. So if your country is not enforcing freedom by default and is letting representatives for Civil Society/Non-Governmental organizations on-site be part of the delegation, There is practically no civil watchers representing YOU, of course, only your average politician is in place playing the “I want more for less” attitude that this negotiation game implies.
5. In Copenhagen the police took ~700 people to prison the past weekend. I have a friend that was there while this happened. We talked yesterday. And he said: “It really is sad that the media focus on the conflict generated by the political need to show “action” against pacifist demonstrating” – I could not agree more because who is talking about the thousands of Pro Environmentalist that were outside of the Bella Center and in other parts of Copenhagen mourning Mother Earth while our politicians play the “Business as usual” game and accelerate the growth train towards the inevitable end of the line at the cliff?
6. Now, naivity is not stupidity. But it is time to wake up, for real! I am getting tired of saying this, but still: Politicians alone will not fix this one. And we do not need a political agreement to act. What we need is organically coordinated action… But that’s another post.
7. Readers of this blog know that I am by no means trying to draw an apocalypse here. I have seen too much love in humanity to believe that we are doomed to our own self-destruction. But I also acknowledge that if we leave this to our politicians we are going to blow it up. Are we?

The next result is not a game and will not happen in an oval room. It’s going to happen in the streets, in your bedroom, in a bar, in your schools. We need action. Among and between ourselves. Between you and your next peer!

And while we acknowledge this and tell it to each other, the show continues in Copenhagen with the superstars tomorrow. But no, this is too important to reduce it to a nice rhetorical speech. Do not get fooled. Copenhagen is the bad joke it was meant to be.

This struggle cannot be lost. To loose this one implies lack of human survival. Are you going to follow or are you going to act?

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle få så mycket motstånd när jag på en föreläsning i förbifarten nämnde att det med diskrimineringsskyddet för “könsöverskridande uttryck” troligen blir olagligt att förbjuda någon kille att ställa upp i omröstning för- eller vara Lucia. Jag nämnde det i samband med att jag pratade om belöningar och bestraffningar en kan få av att följa eller bryta mot olika normer. Att bli vald till lucia som tjej är enligt mig en belöning och ett bevis på att man är som man ska.

Publiken blev vansinnig och jag hörde kommentarer som “alltså en helt vanlig kille?” och “men lucia har ju alltid varit tjej!”. Jag pekade ut för dem att lucia ju troligen inte var 175 lång, hade blont hår och vit hud. De vägrade att lyssna.

Samma hätska stämning finns på diskussionsforum på nätet som kan härledas till förra årets luciadebatt. Såhär är det, så har det alltid varit, börja man ändra på en sak måste man ändra allt, detta är bara trams, samma androgynitetsideal som ska göra killar till tjejer och tjejer till killar.

Jag väljer att se det som fantastiska Kristina Henkel och Marie Tomicics bok “Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2″ heter. Klart att flickor också får vara Lucia och tärna. Men jag vill framför allt att de ska få vara barn. Och barn kan vara pepparkaksgubbe, julegris, tomtemor, snögubbe eller stjärngosse. Det spelar ingen roll! Och när vi är lite äldre kan vi välja om vi trivdes bäst som tärna eller pepparkaksgubbe. Identiteter är dynamiska, konextuella och föränderliga. Glöm inte det.

Huvudpoängen med Lucia för mig är att det ska bli ljust och vara mysigt. Jag älskar lucia. Och jag älskar uttryck, kreativitet, lika möjligheter, och lika rätt. Jag hatar skönhetstävlingar med trånga ideal. Kulturen är skild från naturen, kulturen måste följa med oss människor för den ska tjäna oss. Vi ska inte tjäna kulturen. Sverige är annat än när Luciafirandet började. Vi måste våga se de maktordningar som gör att vissa belönas och andra bestraffas på grunder de själva inte har makt över.

Ponera att det är rätt som jag säger, att det är en belöning att vara Lucia och att den titeln tillfaller en som rör sig inom normen. Jag har aldrig sett en ickefeminin tjej som lucia. Aldrig någon med en synlig funktionsnedsättning. Aldrig någon över 30. Aldrig någon som inte är vit.

Kalle som Lucia är en bok av underbara Sagolikt bokförlag och kommer  i december i år. Det är en fortsättning på sagan om Kalle med Klänning.

Delar av förra årets Luciadebatt:

Stjärngossen Johan, 18, blev skolans lucia

Nu får han chansen – att bli lucia

Freddy får inte bli årets Lucia

Och en för oss som har humor:

Karlstadsskola väljer bäver till Lucia

Och glöm inte att anmäla till Diskrimineringsombudsmannen om någon förbjuder dig från att kandidera till Lucia, förklarar valet av dig som lucia ogiltigt eller inte ingriper mot skitsnack/mobbing/trakasserier mot dig för att du vill vara lucia och är kille.

Du har rätt att vara den du är. Och lagen står på din sida.

Vi är inte så komplicerade vi tjejer. Vi gillar att ha makten. Så enkelt är det. Så när en kille kommer fram till oss och lägger handen på vår kropp utan tillåtelse, som i exemplet ovan, medan vi själva är fullt upptagna med annat. Ja då, då går det åt helvete för er kan jag säga! Det är ett big DON’T! Kladda inte om ni inte är säkra på att ni fått en inbjudan till det.

Visa hövlighet i stället. Hjälp henne med saker hon inte klarar själv på fyllan. Att få i lilla lilla lilla piggen i det minimala hålet på läderbandet i de skyhöga klackarna, det är fruktansvärt svårt även som nykter. Så när skon trillat av i berusat tillstånd kan det vara behövligt med en hjälpande grabbhand.

Har du:

1) Låtit bli att kladda på henne utan tillstånd

2) Varit hövlig och hjälpt henne

Ja då kanske du har lika tur som killen i exemplet ovan. Du får en dans. Utan att behöva tigga till dig en sådan. Och ack, sådan bra dans det blir sedan.

Enjoy your night… men ta’t lugnt

Let yourself get inspired... Copenhagen

I have the feeling that the real issues are not even going to be discussed about in the summit.

• 1 . Honestly, what does this meeting hold for you and me? If every single country that did not ratify Kyoto would have done so AND actually would have complied with the protocol, do you know what the result would have been in a 100 year perspective? A 1.9% reduction in our CO2 emissions…

Now if that is not problematic for you, well it really is time for you to wake up! Politicians are playing with the public opinion (that’s us, again.) We need mitigation strategies of CO2 in the degree of 40-80% to reach the “controlled” level of a 2 degrees increase (see point 4.) You think that politicians can actually get there without including you and me? Go figure why they call it democracy when they sit there and never listen to real proposal by the citizens or scientists. I really do not care which party we talk about, they all know they cannot do much in the political framework we have.

And this is only related to mitigation measures.. Do not even get me started how things are when it comes to adaptation.

• 2. We know that sustainable development is crap. Let’s just put the record straight once and for all! It’s just stupid to have endless growth as a premise in a world bounded by limited resources. And no, bringing stuff from the moon or mars is not an option. Neither is living in the seabed.

So what do we do? Well, we continue with life as if this is not happening. We just put our trust in technology and hope the problem will solve itself. This time is not going to happen, simply because there is no tech-fix for climate/global change. Fuck what you heard! We have a real problem, and we need real solutions and I have the feeling that the suits in Copenhagen, although a beautiful city, are not going to get inspired enough by it to actually make a useful and serious agreement.

• 3. Good intentions are not enough. We have heard it all before in the lips of GHB, KA and others. Real and effective action translates into unpopular, but logical decisions. And unpopular decisions abroad (or at home for that matter) will not get you votes at home. But knowledge and scientifically proven facts will open the way for cooperation, if we prepare the platform and include all citizens.

When I talk to people about the ineffectiveness of our democratic system, people label me quickly as an authoritarian. I want democracy, no less but more of it! Not this farce in which politicians are lying and playing a game in front of our faces: There will be NO solutions without infrastructural changes in our global societies. And I am not talking just about a reduction of consume, but a change of attitude towards economical growth, resource distribution and most of all, the way we organize society. We need more local production, decision making, an inclusive on-the-ground platform of global change to actually make our efforts effective.

And this means less power in oval offices, parliaments, conference halls and their processed bullshit agreements. They always end up as politcal jokes stealing our precious time.

• 4. Inform yourself! Don’t take my word for it. Go read and find for yourself.

Read the scientific papers from the UN Climate Change panel. Even the worse case scenario models are way too conservative compared to the empirical data we are finding WORLDWIDE. Even “pessimists” models, such as James Lovelock’s,  are not even close to explaining the findings in our empirical data, the on-the-ground experience, we are measuring worldwide. Scientific models that can explain our measured empirical data are NOT part of the UN report. They were seen as too extreme in 2007.

Come on: Google it. Go read it in you local library or newspaper!

So now you got it, right? Our measurement, i.e. of ice melting in the poles and icebergs, are showing that our models suck. And when I say they suck I mean that reality of our measurements are showing us that our Planet is in worse shape than we thought/calculated! The ice melting this year has reached rates that we have not expected/calculated to see before 15-50 years in the future (the number of years varies on depending what model you choose.) Honestly, this does not come as a surprise: Greenpeace showed already in 2002 that we had a problem with ice melting. Empirical facts cannot be discussed, but in politics true can be false and ice can be water. Politics in our democratic system nowadays is really the art of bullshitting the more, while getting caught with a lie the less.

So please… We are not getting bailed from this one. Neither your congress representatives, ministers, priests, imams nor you teacher are going to solve this problem this time. It will take a global, linked, organized and long cooperative effort to get this off and find real solutions.

I am so happy that cooperation is what humans can do best. Or else I would, honestly, believe we are doomed!

But we are not.

Let’s continue the work of green enlightenment we have been doing the last 40 years and make all of our peers realize that we are, indeed, linked with and part of nature. Not only sentient beings trying to abstract ourselves from it.

PS: It might be more than 40 years we have been doing this, really. I have the feeling that evolution has been guiding us towards a path of freedom and cooperation within our ecosystem all the way… But it might just be me.

Det finns en kritik mot exporten av det liberal-demokratiska kapitalistiska samhället, med sådant som mänskliga rättigheter etc. eftersom det är västerländska idéer. Argumentet är att vi inte kan kräva av andra kulturer att de ska omfamna vår kultur.

Att andra kulturer inspireras och tar in västerländska idéer kan ur detta perspektiv uppfattas som att den västerländska kulturen dominerar (där “dominans” är ett negativt begrepp) andra kulturer alltså vad man brukar kalla kulturell kolonialism.

Det man då missförstår är att den mjuka makt, som denna sorts dominering bygger på, förutsätter att de som påverkar går med på att det som förespråkas är bra. Den mjuka domineringen bygger på att visa upp goda exempel och visa på vad som fungerar. Att kalla det dominans och kolonialism/imperialism är lika konstigt som att kalla goda råd för maktutövning. Med samma logik framstår även övertygande argument som maktutövning. Jo visst kunskap är makt, men det innebär också att dela med sig av kunskapen är att dela med sig av makten.

“Most people can bear adversity. But if you wish to know what a man really is, give him power.”

Robert G. Ingersoll

Detta inlägg är byggt på Per Leander´s, kommunikationschef på RIKAB, svar till FNT-Tiina här på FNT-bloggen Radiotjänst – “Vad sägs om detta Radiotjänst?” , mina egna inlägg på FNT:s blogg och nyheter enligt nedanstående länkar gett till oss medlemmar i ett nyhetsbrev från FNT.

Ska vi börja med att kommentera uppenbara fel, eller med andra ord inkompetens i Kommunikationschefen på RIKAB:s svar till FNT-Tiina här under. Alternativet är att Per ljuger vilket inte är alls otroligt då SVT, och i förlängningen Radiotjänst, är en skurk- och hjärntvättarorganisation enligt oss på FNT. Vi har det där troliga felet om finansieringen vid goda respektive dåliga år, för SVT:s kassainkomster borde väl rimligen vara i det närmsta konstant då verksamheten finansieras genom en obligatorisk avgift. Vad han menar är att SVT har ett budgetsparande som ska kunna rida ut ett borgerligt styre. (Nu har vi ju ingen verkligt borgerlig regering, men vi kunde ha haft.)

”Vi har i Sverige liksom i de flesta länder inom EU valt att finansiera radio och tv i allmänhetens tjänst (public service) via tv-avgiften. Det är det bästa sättet att hålla radio och tv oberoende från kommersiella och politiska krafter. Därigenom slipper man vara orolig att programmen avstår från att granska politiker av rädsla för mindre anslag”

Inte heller reklam-tv behöver vara oroliga för att behöva avstå från att granska politiker av rädsla för mindre anslag. Däremot så är markbundna TV4 beroende av statsmakternas välvilja för att kunna sända i etern, så reklamfinansierade TV4 kan rimligen agera utifrån självbevarelsedrift i vissa situationer. Att hålla fritt från kommersiella inslag är inte det bästa sättet att hålla radio och tv oberoende från politiska krafter i alla fall! Det bästa sättet att göra etermediet fritt från politiska krafter är alltså istället att släppa etermedia i det närmaste fritt (så länge det finns bandbredder till det) och avlägsna TV-avgiften men att för den skull inte införa skattefinansierad television. Kommersiella krafter däremot är enbart fördummande, men de är knappast politiska. Det finns redan lagar, och av branschen självvalda etiska råd (på grund av politiska påtryckningar märk väl), som reglerar kommersialismen i TV-mediet.

”Därigenom slipper man vara orolig att programmen avstår från att granska politiker av rädsla för mindre anslag, eller att man får en oregelbunden finansiering mellan ekonomiskt goda och dåliga år.”

Längre ner skriver Per Leander och säger emot sig själv:

”Tv-avgiften är en stabil finansieringsform!”

Vi går nu vidare till FNT:s senaste Nyhetsbrevs länk, där man kunde läsa följande Sveriges Radio-policy angående spridandet av uppgifterna om personalchefernas lönenivåer:

http://www.e24.se/branscher/reklammedia/artikel_1684261.e24 ”Vi följer den praxis som finns i svenskt näringsliv. Det innebär att vi redovisar lönerna för vd och vice vd. Om till exempel avdelningscheferna sedan vill redovisa sina löner så är de fria att göra det, säger Bengt Arwén, presschef på SR.”

Enligt Annett Olofsson, jurist på LO-TCO Lagar, avtal och arbetsrätt, så gäller detta:

”Offentlighetsprincipen gäl­ler när det handlar om lön inom det allmänna, det vill säga stat, kommun eller landsting.”

På en direkt fråga av en offentligt anställd svarade Annett Olofsson på LO-TCO detta om offentlighetsprincipen:

”Offentlighetsprincipen gäller för handlingar hos offentliga arbetsgivare, det vill säga stat, kommun och landsting. Enligt Tryckfrihetsförordningen har anställda hos offentliga arbetsgivare rätt att på begäran få ut allmän handling. Kortfattat kan man säga att allmän handling är en sådan handling som är inkommen eller upprättad hos stat, kommun eller landsting och som förvaras där. Uppgifter om vad de anställda tjänar är alltså allmän handling som ska lämnas ut på begäran. En begäran att få kopia av allmän handling ska behandlas skyndsamt och den som begär kopia kan krävas på avgift. Men stat, kommun eller landsting får inte efterforska vem sökanden är. Inte heller får man efterforska vad han eller hon ska ha uppgifterna till i större utsträckning än vad som behövs för att myndigheten ska kunna pröva om det finns hinder mot att handlingen lämnas ut. Omfattas inte handlingen av sekretess gäller alltså att var och en har rätt att ta del av den utan att behöva uppge vare sig identitet eller ändamålet med sin begäran. Enligt sekretesslagen gäller offentlighetsprincipen också i bolag, ekonomiska föreningar eller stiftelser där kommuner eller landsting utövar ett bestämmande inflytande.”

Tydligen så gäller det sistnämnda i rött inte när staten utövar ett bestämmande inflytande, som den gör i SVT:s fall! Som det kan slumpa sig, lagen framställs som uttömmande men saknar en relevant koppling till SVT:s anknytning till politiken och staten. ”Sveriges Radios styrelseordförande utses av regeringen, medan övriga ledamöter tillsätts av bolagsstämman eller av de fackliga organisationerna Unionen och Svenska Journalistförbundet. Styrelsen utser bolagets verkställande direktör.” Citat; Wikipedia. Det är inte bara lönenivåerna som är höjda i dunkel på SVT, SVT kan knappast kalla sig för transparent i något avseende, de är rent ut sagt obskyra. Det är svårt att få fram relevant material om SVT ens på nätet där informationssökande går blixtsnabbt.

Jag har tidigare gjort lite efterforskningar om ifall SVT är en myndighet och fick då fram det tvetydiga svaret att Radiotjänst kan vara en myndighet, men att SVT är en stiftelse (alltså en blandning mellan bolag och förening).

Enligt Sveriges riksdag så ger en av grundlagarna i form av tryckfrihetsförordningen också allmänheten rätt att begära ut allmänna handlingar:

”Rätten att få ta del av allmänna handlingar finns också inskriven i tryckfrihetsförordningen. Det innebär att alla kan vända sig till en myndighet och begära ut en allmän handling, till exempel ett myndighetsbeslut. Den som begär ut en handling behöver inte säga sitt namn eller vad hon eller han ska använda handlingen till.” Citat; Sveriges Riksdags hemsida

Detta innebär att allmänna handlingar kan begäras ut från Radiotjänst men inte från SVT. Å andra sidan så borde man kunna anmäla SVT till konkurrensverket för deras osunda konkurrens i form av TV-avgiften. Men dystert nog så tror jag att det juridiska begreppet ”stiftelse” tillkom på skumma grunder, nämligen att skydda bolaget SVT/SR från allt bolagsansvar. SVT/SR är ju en del av makttrojkan Partiet, Facket och som nämnts – Sveriges Television/Sveriges Radio. SVT/SR är fostraren i trojkan, som ska skapa goda små socialister. Det kan i och för sig vara intressant att se vad Radiotjänsts mellanchefer (och naturligtvis högre chefer) tjänar också. Men nu kommer kruxet, Radiotjänst har ännu inte öppet deklarerat att de är en myndighet, och därmed är det inte fastslaget om Radiotjänst inbegrips under offentlighetsprincipen i grundlagen eller inte! Radiotjänsts chefer kan avgöra från fall till fall efter eget huvud så länge vi inte har ett prejudikat. Börjar ni få en bild av hur det ligger till? THE UNTOUCHABLES!!!

”Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB) bildades 1987 och ägs av programbolagen Svensk television, Utbildningsradion och Sveriges radio.” Citat; FNT

Om Radiotjänst (RIKAB) även är ett aktiebolag (förutom att vara en förmodad myndighet) så tycker man att det borde gå att anmäla dem till Konkurrensverket, inte sant? Låt oss då göra det, FNT-styrelsen! Om inte annat så kommer det att dyka upp en massa paragrafrytteri till ytan i målet, som tvingar Radiotjänst att avslöja sina tillförskansade trumfkort och bekänna färg. Efter det så kan man försöka att göra likt David gjorde mot Goliat och – ”bring them down”. Läs mina tidigare inlägg här på FNT-bloggen och på Radiotjänsts ”Åsiktstorget – Publik Service roll i samhället – ”Rånartjänst in action”, film ikväll på TV2 http://asiktstorget.radiotjanst.se/threads/18 Men glöm inte att om ni vill kommentera så måste ni logga in med inloggningsuppgifter, och loggar ni in med sådana så är det sannolikt att ni registreras som internetanvändare och därmed tvingas till att betala tv-avgift i framtiden. Gör annars som jag och betala Rånartjänst så blir det lättare att motarbeta dem!

Jag skulle också vilja säga som svar på föregående persons kommentar på artikeln/brevet till RIKAB av Tiina här på FNT-bloggen; att man kommer inte åt regering och riksdag utan att först komma åt SVT! SVT är ju fostrare och väljer godtyckligt hur, hur ingående, och vad de ska göra reportage och program om. Ni tror väl inte att de kommer att göra ett djuplodat reportage eller program om FNT? (Såtillvida de inte vill gräva fram den smutsiga byken hos enskilda FNT-agenter. Men detta steg kommer inte förrän vi på FNT har fått större spridning av vårt budskap! Och i vilket fall som helst så skiter jag i vilket.) De kommer inte att hjälpa oss att sprida ordet. Därför hörs vår röst enbart i skogen där ingen kan höra utom de fria fåglarna. Problemet för FNT är att om man inte själv aktivt söker på nätet efter vår information, så är sannolikheten liten att man snubblar över den hur mycket man än håller med om vårt budskap. ©”Ordet är fritt, och den som äger ordet har makten” Citat; Roger Klang©

Roger Klang, Lund Scaniae

Du har kommit från tundrans älskade land, med eller utan din kära familj, traditioner som avslutas och tas upp i det nya landet Sverige. Du har ditt modersmål och tvingas lära dig “lagom” språket svenska. Språka på Svenska. Ett helt nytt folk möter du som aldrig känt krigens dödsskugga, aldrig känt otryggheten och närkontakt med döden. Hur skall du klara dig i detta avlånga nordiska land med fyra årstider. Du kanske är van med två årstider och båda rätt så varma. Slår upp ögonen på morgonen och du ser en dag som aldrig dagar brukar vara i ditt hemland, en blågul flagga på andra sidan Malmvägen i Sollentuna. Din var mycket finare och med en symbolik du vördade ömt.  Du får en adress till någon SFI kurs, Svenska för Invandrare och sedan klara dig på egna fötter i ett främmande land där folk tittar misstänksamt. Du är en utbildad ekonom men får ett städjobb. Efter några år märker du säkert att många i din vänskapskrets öppnar eget. Till slut har du din egen kebab -restaurang.

Sverigedemokraterna får allt fler röster i Sverige med sin snudd på rasism -politik, de uppfattas främlingsfientliga. Hur det kommer sig att medborgare nu finner dem intressanta finns många faktorer bakom att begrunda.

Dessa är faktorerna enligt mig:

1. Svenskens  ekonomi är sämre tack vare kapitalismen och Alliansens styre. Man vill ha en syndabock och invandraren är lätt att skylla på.

2. Invandrare är mer känslomässigt utagerande och begår övergrepp, våldtäkter, misshandel, rån, hedersmord och skapar ett dåligt intryck hos Svenskarna. Rådhuset är överröst av tilltalade från andra länder.

3. Invandrare tar med sina religioner som de egentligen flyr ifrån, krig som startat i Allahs namn. Svårt att släppa något kränkande, man vill ha samma sak i Sverige som i hemlandet. Svensken kan inte acceptera detta.

4. Invandrare bränner bilar i olika områden. Svensken vill också bränna bilar men av andra orsaker. Man blir avundsjuk. Det förekommer en omvänd rasism i Sverige som det inte talas om, invandrare som hatar svensken.

Det finns fler tänkbara faktorer om varför just SD plockar röster i dagens Sverige. Jag spekulerar bara fritt. Åtgärder finns.

Åtgärder som går att göras enligt mig:

1. Människor med invandrarbakgrund skall ges samma chans som svensken, det vill säga inte kvoteras in eller ut. Vi ser dagligen barnprogram med människor från andra länder, de verkar vara majoritet men i själva verket är en minoritet. Det är media som vill ge sken av att de inte är rasister. Som när polisen rekryterar och en svart man i uniform på affischen porträtteras. Eller som Alliansen valde Nyamko Sabuni som interagations och jämställdminister. Människor väljs pga deras hudfärg och inte kompetens. Det är som om jag var den enda svensken i Kabul och medborgarna där ville visa omvärlden hur mycket de gillade svenskar och valde mig som Kabuls interagationsminister. Eller som en by i Lappland med bara en mörkhyad människa, för att visa att de inte rasister väljer de honom som ordförande i Renrådet. Detta är omvänd rasism och man förnekar sitt svenska arv och identitet. Svensken måste stå upp för de fina idealen. Vi är väl ett hyfsat välfärdsamhälle utåt sett!

2. Invandrare som kommer till Sverige skall inte sättas i flyktingsförläggning och sedan bara lämnas till sitt öde med socialbidrag som inkomstkälla. Vi måste kunna ge dem förutsättningar till gedigen utbildning som leder andra yrken än bara städjobb. Om inte det går får vi stänga gränserna. Konsekvenserna blir att SD och andra partier får allt mer inflytande och makt inom politiken, vi får inte glömma hur det började med Hitlers rike.

3. Splittra ghettoliknande miljöer. Invandrare skall mixas med sveriges befolkning och inte söka sin trygghet hos andra landsmän. Tryggheten skall vara hos och med svenskarna eftersom detta är landet de skall förbli i som medborgare.

Min far är amerikan och jag bär hans efternamn. Min mor hette Antonsson innan hon gifte sig med min far. Ibland känner jag ingen samhörighet med svensken trots att jag föddes här 1976. Hur kan det då kännas för en invandrare och varför skapas denna känsla av abslout noll samhörighet? Jo, därför svensken vågar inte stå för sina ideal som stolt svensk. Det är bara när svensken reser på semester vi ser denna konstiga patriotism. Genom att stolt visa att vi bor i världens bästa land, med våra fina skogar och arbetskultur kan invandrare våga känna samma sak. Man skall inte skämmas för att ha sin flagga på balkongen, man blir inte per automatik en rasist. Svenska företag säljs till utlandet, inte ens inom företagande finns patriotismen. Det är kapitalismen som styr. Samma sak sker överallt. Det finns ingen gedigen stolthet någonstans och folk längtar mer och mer efter den känslan och slutligen röstar på ett parti som förespråkar patriotism såsom SD gör. Det är en farlig stig som blir allt mer upptrampad av ilskna och vilsna fötter.

Jag anser att en arbetare är en person som saknar ett kapital han/hon kan leva på i stunder av arbetslöshet och/eller sjukdom och som därmed är tvingad att ta de jobb som Arbetsförmedlingen eller Socialkontoret anvisar honom/henne.

Håller du med om detta, torde du inse att de flesta akademiker är arbetare och bör vara solidariska med arbetarrörelsen. För dessa akademiker har också de ett behov av en human a-kassa och ett generöst socialförsäkringssystem den dag de blir arbetslösa och/eller sjuka. De har också ett behov av att arbetarna har drägliga löne- och arbetsvillkor, i fall de under en period i livet behöver ta att okvalificerat arbete.

För er som bara vill hjälpa till med IPRED och inte vill läsa om vad jag gjorde helt icke-pirat idag på riksdagen, hoppa ner till stycket som börjar med “När miljölagets möte var avslutat” och läs om hur du kan hjälpa till!

Idag var jag förstås återigen PRAO:andes på riksdagen, för Vänsterpartiet. Dagen började klockan tio, på riksdagens biblotek. Där mötte jag två andra PRAO-elever (de PRAO:ar båda för Miljöpartiet) samt en mycket historiekunnig riksdagsanställd. Den mycket historiekunniga riksdagsanställda är mycket historiekunnig tack vare ett par decenniers arbetande som “renskrivare” av gamla riksdagsprotokoll från Frihetstiden i Sverige (arbetet med att skriva om dem så att de rent typografiskt – språket moderniseras alltså inte alls, och förkortningar skrivs ej ut – blir enkla att läsa påbörjade på 1930-talet, då en borgerlig riksdagsledamot föreslog det i en motion som en enig riksdag biföll).

Vi var alltså på riksdagens bibliotek (som från början förresten var en bank, och som innehåller en nästan komplett samling protokoll från riksdagen genom tiderna; de äldsta protokollen dateras så långt tillbaka i tiden som till 1500-talet) för att lära oss mer om riksdagens historia. Först satt vi i några bekväma fotöljer i kanske en halvtimme, och den historiekunniga riksdagsanställda berättade rent generellt om hur det varit i Sverirge då vi hade tvåkammarriksdag och litet om övergången till enkammarriksdag, samt det  införande av (någorlunda) allmän och lika rösträtt som skett steg för steg genom århundrandena.

Den riksdagsanställda berättade mycket tydligt och klart, utan att förklara en hel del ganska komplicerade begrepp och förhållanden (det verkade som att historielektionen som den riksdagsanställda tydligen håller många gånger för PRAO-elever och dylika var anpassad för möjligtvis något äldre elever än jag; det var hursomhelst betydligt mer djupgående än vad vi lärt oss på historian och samhällskunskapen i SO:n i skolan; det kan förstås vara fallet att SO-ämnena är illa utlärda i min skola, men jag skulle inte tro det). Jag minns inte alls allt som den riksdagsanställda berättade, men anser mig att ha fått en betydligt större förståelse för Sveriges politiska historia.

Nå, när den riksdagsanställda pratat i ungefär en halvtimme och även visat litet av biblioteket, gick vi ut i den klara, kyliga Stockholmsluften. Tack och lov var det varmare än igår; annars hade nog promenaden som följde varit tämligen jobbig. Som fallet var nu var det istället mest uppfriskande, och en trevlig kontrast mot gårdagens ständiga möten och kontorsarbete, som hur intressant det än må vara inte innebär särskilt mycket frisk luft. Vad gjorde vi då ute? Vad var själva anledningen till att vi fick denna friska luft och motion? Naturligtvis ansågs inte den ha ett egenvärde i sig i sammanhanget, utan det fanns en utbildningsmässig orsak.

Orsaken var att vi skulle besöka, eller i alla fall från utsidan betrakta, ett par ur riksdagsuhistorieutlärandesynpunkt mycket relevanta byggnader, närmare bestämt de fyra där de fyra stånden huserade under 1600- och 1700-tal (om jag inte missminner mig). Först såg vi på riddarhuset, där adeln en gång hade sina möten, sedan bondeska palatset, i vilket bönderna höll till, men där numera Högsta Domstolen huserar. Oupphöerligt under vandringen berättade den riksdagsanställda om historia, när vi besökte husen förstås vad som skett där; att nedteckna samtliga faktauppgifter vi fick reda på skulle antagligen ta några timmar, och hursomhelst är det onödvändigt; information finns på Internet för den intresserade. Dessutom minns jag som sagt inte tillnärmelsevis allting vi fick berättat för oss.

Efter att vi i kanske en halvtimme-trekvart kollat på riddarhuset och bondeska palatset gick vandringen till Storkyrkan (jag berättade nämligen att jag aldrig varit där). Där kollade vi på St Göran vs. The Dragon, som det engelska namnet på träskulpturen enligt min uppfattning bör vara; statyn vi kollade på är alltså den som på svenska går under namnet Sankt Göran och draken (nog var skulptören kreativ i skapandet av statyn – att överhuvudtaget försöka göra en avbild av en drake kräver per definition kreativitet – men vid benämningen… var skulptören inte lika kreativ). Naturligtvis är träskulpturens betydelse enbart eller åtminstone till största delen metaforisk (den föreställer Sten Sture den äldre i hans kamp mot Danmark).

Då Storkyrkan avklarats pekade vår guide ut den del av kyrkan där prästerna haft sina möten, och berättade om kristendomen och dess politiska makt i Sverige på 1600- och 1700-talen. Sedan gick vi och kollade på den byggnad borgarna använt som möteslokal, och slutligen gick vi till den riksdagsanställdas arbetsrum, där vi fick se originalprotokoll den riksdagsanställda för närvarande skriver av. Dessutom fick vi pröva att skriva med gåspenna (nå… tekniskt sätt norsk svan-penna) och bläck. Därefter upptäcktes att vi dragit över tiden med knappt en halvtimme, och vi fick alla gå.

Jag gick och åt lunch, och hade efter det möte med Vänsterpartiets miljölag. Där diskuterades lite olika inte alls piratrelaterade företeelser; trots bristen på anknytning till piratideologin (eller, för den delen, antipiratideologin) var det intressant att uppleva hur formellpolitik faktiskt går till, vad som händer bakom kulisserna, vad som föregår politiska nyheter i media, beslut i riksdagen och dylikt. Dessutom fick jag träffa ett par riksdagsledamöter, och Lars Ohly kom in i rummet och sade “Hej” till gruppen med människor i vilken jag ingick; jag svarade “Hej” tillbaka. På ett sätt har jag alltså hälsat på en partiledare till.

När miljölagets möte var avslutat fick jag drygt en timme till på mig med den uppgift rörande IPRED jag fick igår: att ge respons på Vänsterpartiets IPRED-motion, sammanställa argument mot IPRED och kanske framförallt analysera (S) kongressbeslut. Jag körde dock, bara minutrarna innan jag ändå skulle sluta med uppgiften för dagen, fast: hur bör argumentet “skivbolagen och andra kan även utan IPRED skicka ut kravbrev i mängder, och därmed skrämma en del personer till att betala trots att de är oskyldiga” besvaras? Det förefaller på ett effektivt sätt bemöta de rättssäkerhetsrelaterade argument som finns mot IPRED. Jag är dock säker på att det finns ett vettigt motargument. Kommentera om du har ett!

(Efter IPRED-uppgiften närvarade jag på Vänsterpartiets gruppmöte. Inget piratrelaterat sades, men jag upplevde det ändå som lärorikt.) Åh, och något annat som hänt idag, som på sikt riskerar flytta makten helt från riksdagen till EU är att Lissabonfördraget är redo att implementeras. Tråkigt med överstatlighet, och det blir nog mindre demokratiskt med Lissabonfördraget; dock verkar det ändå inte som att alla beslut inom EU nu tas mycket odemokratiskt, som vissa hävdar. Glad över nyheten är jag inte,
men det är ju EU-parlamentet (som är folkvalt), ministerrådet (som är utsett av folkvalda) samt kommisionen (som är utsett av folk utsedda av folkvalda) som stiftar lagarna. Visst, det hade kunnat vara mer demokratiskt, men det är ingen katastrof, om jag förstått saken rätt. Kommentera gärna om du anser det vara katastrof.

Detta inlägg finns på http://intressant.se/intressant. Du kan läsa andra bloggares tankar rörande samhälle, politik, argument, argumentation, nyhet, nyheter, pirat, riksdagen, PRAO, skola, skolan, utbildning, Vänsterpartiet, IPRED, IPRED1, rättssäkerhet, (V), upphovsrätt, copyright, immaterialrätt, piratkopiering, upphovsrättsbrott, fildelning, illegal fildelning, kulturspridning, kulturspridande, Lissabonfördraget, EU, Europeiska Unionen, demokrati, makt, SO, historia, samhällskunskap

VARNING!

E-post och ALL Internettrafik till och från Sverige, eller som passerar servrar i Sverige, avlyssnas av Försvarets Radioanstalt, FRA. (Text från Journalistförbundet)

WARNING!

E-mail and ALL Internet Communications to and from Sweden, or via servers in Sweden, is monitored by the National Defence Radio Establishment. (Text from Journalistförbundet)

För att visa mamma, att ja jag läser DN som jag fick i present av föräldrarna. Tack så mycket!

DN i dag: “Hon har varit generaldirektör, vd, statssekreterare, och Jas-utredare. Men att hämta barnbarn på dagis slår allt annat, säger Birgit Erngren Wohlin”

En gullig ingress, tänkte de säkert, för att fånga människan bakom maktpositionen. Personligen tycker jag att det är som att kalla alla kvinnliga politiker vid deras förnamn, som Mona, Gudrun och Maud. Det är ju också personligt men fan inte positivt. Varför skall man alltid fånga kvinnan bakom makten, dra ner henne till en nivå där hon egentligen bara är kvinna, morsa och så vidare. Vi vet ju alla att en kvinna alltid är mer kvinna än yrkestitel. Män däremot, skulle oftare behöva dras ner till den nivån anser jag. Percy Barnevik som, 900 miljoner i all ära, men helst av allt bara vill hämta barnbarnen på dagis. Det vill jag läsa om. Fast det händer kanske inte, å andra sidan.

Kan Israel sluta att åberopa antisionism och rasism så fort de kritiseras? Visst, det blir ju väldigt smidigt för dem men ganska så irrelevant. Ni har blivit förfölja i tusen år och det är för jävligt. Ni har blivit utsatta för hat och folkmord, och det är för jävligt. Men just därför måste ju världen höja sina röster om de misstänker att ni förtrycker grupper av människor, när ni bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det har skett massor av förföljelser och folkmord av människor sedan andra världskriget, fler folkgrupper än judar blir faktiskt förtryckta i dagens värld och just därför måste man kritisera förtryck varhelst det uppkommer, även när det kan vara judar som gör fel. Judar har tyvärr inget frikort till att förtrycka andra grupper bara för att de själva blivit förtryckta. I sånt fall skulle frikort delas ut till höger och vänster, och det största jäkla frikortet skulle gå till alla kvinnor. Och det vore väl läskigt.

DN i dag: “Världens största köttbulle har korats i Concord, New Hampshire. Den vägde 101 kilo, förklarades någorlunda ätbar och skänktes till de fattiga.”

The good deed of the year is done. Är det Obamas initiativ kanske? Nobels fredspris någon?

~ 31 Ocotber 2009 ~

Also ich mache Jon Bon Jovi und die Würste dafür verantwortlich, dass ich zur Zeit ein bisschen unter Heimweh leide.

Angefangen hat das nämlich vor etwa zwei Wochen, als ich im Supermarkt war. Das Hackfleisch war ausverkauft, eine Großpackung Rind oder Lamm konnte und wollte ich mir nicht leisten und auf einmal hatte ich einen Heißhunger auf Würstchen. Seitenwürstchen, Wiener, Frankfurter, Thüringer Bratwürste – jegliche Art von Wurst.

Also kaufte ich eine Zehnerpackung Würstchen, die ich einfror, und freute mich, dass ich nun immer, wenn ich Lust darauf hatte, eine Wurst würde essen können.

Die Tatsache, dass auf der Packung “Geschmacksrichtung Rind” steht, hätte mir eine Warnung sein müssen. Wenn man es nicht gerade auf einen Milchshake bezieht, muss das Wort “Geschmacksrichtung” in der Regel eigentlich immer eine Alarmglocke erschrillen lassen. “Ein Milkshake mit Geschmacksrichtung Banane.” Das klingt gut. Normal. Aber “Würstchen Geschmacksrichtung Rind” – das klingt als würde man sagen “Toilettenreiniger mit Zitronenduft”. Künstlich.

Das Problem war also: da hatte ich nun meine Würstchen mit Geschmacksrichtung Rind und war einigermaßen happy – nur dann wollte ich auf einmal ganz ganz dringend nur noch DEUTSCHE Würstchen. Noch während dem Abendessen konnte ich an nichts anderes mehr denken als an Saitenwürstchen und Nürnberger. Sie setzten sich in meinem Hinterkopf fest und blieben dort. Der Gedanke an deutsche Würste verfolgte mich auf Schritt und Tritt.

Aber ich fand mich damit ab. So ist das nun mal. Man kann nicht alles haben. Ich ignorierte die innere Stimme, die mir zuflüsterte: “Du könntest dich jetzt einfach auf deine Vespa schwingen, zur Metzgerei Jäger fahren und Wurst kaufen, wenn du daheim wärst. Aber stattdessen bist du hier, ohne Vespa und ohne Würste. Aber du hast es ja selber so gewollt!” und fast wäre alles gut gelaufen – wenn dann nicht der Dienstagabend vor zwei Wochen gekommen wäre. An diesem Dienstagabend vergaß mein lieber Bruder nämlich, dass er mit mir hatte über Skype telefonieren wollen.

Da meldete sich die innere Stimme natürlich wieder: “Wenn du in Lauffen wärst, könntest du einfach in seine Küche stürmen und ihn dafür zur Schnecke machen!”

Und dann – als ob das nicht alles schon genug wäre – bekam ich noch einen Bon Jovi Newsletter und machte alles noch schlimmer.

Lasst mich das erklären. Die letzten paar Male, wenn Bon Jovi eine CD herausgebracht hatten, war das irgendwie immer im Sommer oder Herbst geschehen und die darauffolgende Tour hatte im Januar in Australien und Neuseeland begonnen und die Gruppe war dann im Juni oder Juli nach Deutschland gekommen.

Vor kurzem war also bekannt geworden, dass das neue Album Anfang November herauskommt, demnach dachte ich, ich hätte einmal Glück und Bon Jovi würden Neuseeland touren, während ich noch hier bin (die letzten beiden Male hatte ich sie ja schon knapp verpasst). Dann wäre ich im Juni oder so eh wieder in Deutschland und würde sie dort auch sehen können. Perfekt.

Bis dieser wunderschöne Newsletter kam. Darin stand nämlich, dass Bon Jovi ihre Tour in Amerika beginnen. Und im nächsten Newsletter stand, dass sie ein Konzert in Deutschland am 9. November anlässlich des Mauerfalls geben. Und, dass sie einen “geheimen” Auftritt in London planen.

Die Welttour fängt demnach erst viel später an, aber das macht nichts, denn in Europa gibt es ja schon die beiden Konzerte vorher – und als ob das nicht reicht, haben sie jetzt beschlossen, das Ganze auszudehnen und noch mehr Konzerte in London zu geben. Toll. Ach ja, und die CD kommt bei euch schon heute raus, ich muss hier noch zwei Tage warten (und selbst dann kann ich mir nicht sicher sein, ob die Läden sie dann auch wirklich haben und verkaufen). Und ich sitze hier und schneide Speck (oder vielmehr Würste mit Geschmacksrichtung Rind) und wer mich lieb hat holt mich weg.

Und sobald ich online gehe, wird es mir noch von sämtlichen sozialen Media-Netzwerken wie ein Spiegel vorgehalten: Newsletter im Email-Postfach, Twitter-Meldungen, Facebook- und Myspace-Notizen und demnächst reiben sie es mir bestimmt im Google-Reader oder so auch noch unter die Nase.

Aus diesem Grund mache ich also Bon Jovi und die Würste für mein Heimweh verantwortlich: alles, was ich gern hätte, kann ich nicht haben, weil es irgendwie in Deutschland ist.

Ich habe auch schon versucht, das Heimweh ein bisschen zu kurieren. Letztes Wochenende war ich auf dem Markt und habe dem Stand mit “True Bavarian Sausages”, echten bayrischen Würsten, einen Besuch abgestattet. Ich hätte angenommen, dass es da Weißwürste gibt, denn das sind die einzigen Würste, die mir zum Thema Bayern einfallen, aber stattdessen gab es Frankfurter und Wiener. Sie hätten wohl eher “Würste mit Geschmacksrichtung Bayern” auf ihr Schild schreiben sollen, denn:

a) soweit ich weiß, liegen weder Frankfurt noch Wien in Bayern

b) die Frankfurter, die ich bestellte, war bestenfalls einem Saitenwürstchen nahe, aber definitv keine Frankfurter.

c) vielmehr war die “Frankfurter” ziemlich sicher von NewWorld oder Pak’n'Save und hatte ursprünglich bestimmt auch einen “Geschmacksrichtung…”-Aufkleber gehabt.

Aber – es hat zumindest FAST wie ein Saitenwürstchen geschmeckt, von daher war ich glücklich und zufrieden.

Und froh, nicht aus Bayern zu sein, denn als der Verkäufer herausgefunden hatte, dass ich aus Deutschland bin, hat er sich darüber ausgelassen, wie arrogant und ignorant Bayern doch seien und dass sie sich für besser als die restlichen Deutschen halten usw. usf. Das war äußerst amüsant und ich hab mich gut mit dem Mensch unterhalten.

SIGN: Whitireia Welly Campus (pic: own)

Am Montag dann haben wir in der Schule mit “Video Reporting” angefangen. Radio ist vorbei, jetzt kommt Video dran. Video killed the radio star. Ein Kameramann vom Fernsehen hat uns in die Geheimnisse des Filmens eingeweiht. Jetzt haben wir noch eine Woche Zeit, ein vier-minütiges Nachrichten-Video für NewsWire zu drehen. Das ist ziemlich spannend, aber die Technik kann einem ganz schön einen Strich durch die Rechnung machen. Wir hatten unser Interview komplett gedreht, alles super – doch dann, als wir im Schneideraum waren, erlebten wir eine böse Überraschung. Wir hatten den Testlauf (in dem ich mich über negativen Aspekte von Tokio Hotel auslasse) und wir hatten den Part, als sich unser Interviewpartner die Haare frisiert und Tory, die interviewte, das Mikro zurechtrückt. Und wir hatten den Part, als die beiden sich verabschieden und der Typ seine Mütze wieder aufsetzt. Der ganze Mittelteil -sprich: das Interview, also das einzige, was wir wirklich hatten aufnehmen wollen- fehlte. Ironie des Schicksals, schätze ich.

Übermorgen habe ich übrigens Jahrestag. Vor einem Jahr bin ich zu spät (dank dem Zug) und unwissend in die Redaktion von NewsWire gestolpert. Mein Wortschatz war zu dem Zeitpunkt so beschränkt, dass ich nicht realisierte, dass “Polytechnic” Fachhochschule bedeutet, und als meine Gastmama Jim mit John ansprach, widersprach ich nicht, weil ich es selber auch nicht besser wusste.

Mittlerweile muss ich mich nicht mehr konzentrieren und angestrengt zuhören, um John -äh, ich meine Jim- zu verstehen, weiß, was “Polytech” bedeutet und kann mich selbst sehr viel besser ausdrücken. Ich weiß, worauf es bei einem Nachrichten-Artikel ankommt, und dass man im Café zahlte BEVOR man sich hinsetzt.

Naja. Meistens, weiß ich das. Neulich hatte ich mal nen “deutschen Moment”, wo ich es vergessen habe, aber normalerweise denk ich dran.

Und wieder einmal sind wir an dem Punkt angekommen, wo ich sagen kann: in fünf Monaten ist meine Zeit in Neuseeland schon wieder vorbei. Haha. Ja klar. Das hab ich letztes Jahr auch gesagt und wir wissen ja alle, wie das ausgegangen ist…

Und obwohl ich jetzt gerade ein bisschen Heimweh habe, ist mir klar, dass ich mich trotzdem richtig entschieden habe, wieder hierher zu kommen.

~ ~ ~

So I blame Jon Bon Jovi and the sausages for the homesickness I suffer from these days.

It started like two weeks ago when I went down to the supermaket. They run out of mince and I wasn’t able (and didn’t want to be able) to afford a family package of beef or lamb and all of a sudden I had an urgent craving for sausages. Scalded sausages, Wiener, Frankfurter, Thuringian bratwurste – any kind of sausage.

So I bought a packet of ten sausages, put them in the freezer and was happy that every time I’d feel like sausages, I would be able to eat some. The fact that the package was labelled “beef flavoured” should have been a warning to me. Unless relating to a milkshake, the term “flavoured” should always ring a bell. “A banana-flavoured milkshake”. That sounds good. Normal. But “sausages, beef-flavoured” – that sounds as if you wanted to say “toilet detergent lemon flavoured”. Artificial.

The problem was: there I was happy about having beef-flavoured sausages – but then all of a sudden all I wanted was GERMAN sausages. While still having my dinner, all I could think of were scalded sausages and Nuremberger. The thought of them got stuck in the back of my mind and stayed there. The thought of them shadowed me on every step I took.

But I became reconciled with it. That’s just the way it is. One cannot have everything. I ignored my inner voice when it whispered: “You could just leap onto your Vespa, drive down to the butchery ‘Jäger’ and buy sausages, if you were at home. But instead, you’re here, without the Vespa and without sausages. But you asked for it!” and it almost went well – if Tuesday night two weeks ago had not come. That Tuesday night was the night my dear brother forgot that he wanted to telephone me via Skype.

And the inner voice gave me a shout again: If you were in Lauffen, you could simply storm into his kitchen and give him a real bawling-out!”

And then – as if this wasn’t bad enough already – I got a Bon Jovi Newsletter that made everything worse.

Let me explain. The last few times when Bon Jovi released a CD, this had always happened in summer or autumn and the following tour started in Australia and New Zealand next January and they susequently arrived in Germany in June or July.

A little while ago, the new album has been announced to come out in early November and thus I would be lucky and Bon Jovi would tour New Zealand while I am still here (the last two times before I always missed them just). Then I’d be back in Germany and would be able to see them there in June. Perfect.

Perfect until that wonderful newsletter arrived. Because that told me that the Bon Jovi tour starts in America. And the next newsletter told me that there will be a concert on November 9, 2009, in Germany in celebration of the fall of the Berlin Wall. And that they are planning a “secret gig” in London.

According to that, the world tour would start much later, but that does not matter, because Europe already gets a few concerts in advance – and as if that’s not enough, they have now decided to extend the whole thing and add some more concerts in London to their to-do-list. Great. Oh, and by the way, the CD will be in your stores TODAY, while I still have to wait a couple of days longer (and even then can’t be sure if the stores actually have it and want to sell it). “Ich sitze hier und schneide Speck und wer mich lieb hat, holt mich weg” [German rhyme from a game, translated: "I am sitting here, cutting bacon, until the one who loves me comes and gets me!"]

And as soon as I go online, all the social media networks hold a mirror up to me: newsletter in my email-inbox, twitter-messages, facebook- and myspace-notification andnext to rub it in will probably be the Google reader or something.

This is the reason why I blame Bon Jovi and sausages for my homesickness: everything I would like to have I cannot, because it happens to be in Germany.

I also tried to cure the homesickness a little bit. Last weekend I went to the farmers market and paid a visit to the stall with “True Bavarian Sausages”. I expected them to sell “Weißwürste”, Bavarian veal sausages, becasue those are the only sausages I would actually relate to Bavaria, but instead, they sold Frankfurter and Wiener hotdogs. They should have written on their sign: “sausages, bavarian-flavoured”, I reckon, because:

a) as far as I am concerned, neither Frankfurt nor Vienna lies in Bavaria

b) the Frankfurter I ordered turned out to be close to a scalded sausage, but for sure it was not a Frankfurter

c) in fact, the “Frankfurter” may as well have been from NewWorld or Pak’n'Save and I bet it used to be labelled “… flavoured” originally.

But – at least it ALMOST tasted like a scalded sausage and I was happy and satisfied.

And glad not to be from Bavaria, because when the vendor found out I came from Germany, he started holding forth about arrogant and ignorant Bavarians and how they think they were superior to other Germans and stuff. That was amusing indeed and I had a really nice conversation with that person.

On Monday, we started with “video reporting” at school. Radio is over, now we do video. Video killed the radio star. A TV-cameraman let us in the secrets of filming. Now we have one more week to shoot a four-minute news-story for NewsWire. That’s all pretty exciting, but the technical aspect can sometimes really drive you nuts. We had our interview all done, completely shot, everything super – but then, in the cutting room, we experienced a rude surprise. We had the test run (in which I bitch about Tokio Hotel) and we had the part when our interviewee fixed his hair and tory, our reporter, adjusted the mic. And we had the part when the two of them say good-bye and the guy puts his cap back on. The whole middle part – aka: the interview itself, the only part we really wanted to record – was missing. Irony of fate, I guess.

The day after tomorrow will be my anniversary, by the way. Exactly a year ago was the day I came to late (thanks to the train) and clueless stumbling into the NewsWire newsroom. Back then, my vocabulary was so limited that I didn’t even realise that a “polytechnic” is another form of tertiary education, and when my host mum called Jim John, I did not contradict, because I have not known better either.

Meantime, I no longer need to listen carefully and with 100% concentration to what John – ahh… Jim, I mean- is saying because I understand him anyway, I know what “polytechnic” means and know that when buying a coffee, you pay first BEFORE you sit down.

Ah well. Most of the time. The other day I had one of my famous “German moments” and forgot to pay, but usually I remember.

And once more we reached the point where I say: in five months, my time in New Zealand will be over. Haha. Sure. That’s what I said last time as well and we all know how that turned out…

And even though I feel a little bit homesick these days, I am sure that it was the right decision to come back here.

Da blir det ro om saken, sier Trond Giske ifølge Karita Bekkemellem i dagens utgave av VG. Det er makten som snakker. I rolige tider får den nemlig operere i det skjulte.

Tirsdag inviterte Polyteknisk forening til plenumsmøte. Spørsmålet som ble stilt, var ”Hvem har i realiteten makten når viktige samfunnsspørsmål debatteres?”. Debatten omhandlet den skjulte makten. Hvor finner vi den, hvordan skjuler den seg, og hvem har den konsekvens for?

Vår egen Hans Geelmuyden pekte i hovedinnlegget på mekanismene, maktdynamikken og konsekvensene. Han påstod at han aldri hadde opplevd mer offentlig makt enn i siste 4 årsperiode, og forklarte hvordan gruppene som er inne i varmen bruker makten sin til å sikre egne interesser. Han introduserte ”Piken med svovelstikkene”; gruppen som faller utenfor, som den skjulte makten ikke slipper inn. Sprøytenarkomane, arbeidsledige, asylsøkere, eldre, fattige barn, små næringsdrivende, og alle andre som ikke har en organisert stemme i ryggen. Gruppene makten ønsker ro fra, slik at den kan fortsette å utøve makt i fred.

Frank Aarebrot viste til virkemidlene, fendrene makten gjemmer seg bak: Etatene, direktoratene, ombudsmennene og utredningene.

Guri Hjeltnes, Ingjald Ørbeck Sørheim og Elin Ørjasæter, deltok også i panelet, og var stort sett enige om at skjult makt er et demokratisk problem.

Så hvordan løser man da problemet?

Jo, med åpenhet. Har man ingen virkemidler igjen for å påvirke beslutninger, da truer man med åpenhet. Det er jo nettopp dette Giske ønsket å unngå når han diskré på bakrommet hvisker om ro.  

Hele debatten kan ses her.

Ord: Espen Skoland

Puuuuust. Igår var jag tillbaka på Lundströmmottagningen och gjorde de sista psyktesterna. Mådde ganska kasst innan, nervös, illamående, lite ont i magen. Var inte det minsta sugen på att sitta och bli bedömd.

Intelligenstesterna var ganska jobbiga att bli bedömd på, men det var ingenting jämfört med test a la Rorschach. Det går nog inte riktigt att beskriva känslan att sitta och titta på färgklumpar och veta att vad man tycker att dessa klumpar ser ut som, ska bedömas och svaren kan vara till min nackdel.

- Jaha, du tycker det där ser ut som en ekorre med stora öron, säger du. Ja, då kan vi ju med en gång konstatera att du har starka neurotiska drag.
(Jag vet alltså att det inte går till så, men det är lite den känslan man får när man sitter där…)

Jag menar vad fan, DET ÄR JU BARA FÄRGKLUMPAR!

Psykologen i Alingsås är iofs väldigt bra och lyckades lugna mig lite, men känslan var fortfarande jobbig. Särskilt när man inte är på topp redan från början.

Men nu är det iaf gjort och skönt är det. Ska få resultat från testerna i början på december, så fram tills dess kommer man väl fundera lite. Men.. Det värsta är iaf gjort

Samhällsdebattören Gunnar Wetterberg har lagt fram ett förslag att de nordiska länderna skall gå samman i en ny kalmarunion med Margrethe II som drottning. Det skriver DN såväl som Expressen och Aftonbladet om. Även om det kan ligga något i hans resonemang om en ökad politisk och ekonomisk maktställning, så är nog idén utan större möjligheter att vinna gehör. Samverkan mellan staterna i Europa går ju mot betydligt större enheter – EU.

Den ursprungliga kalmarunionen från 1497  – en händelse som såg ut som en tanke som någon historiker beskrivit den – blev ju inte precis någon succe. Tvärtom ledde den till konflikter och flera hundra års strider mellan de nordiska länderna. Så spåren förskräcker.

Till 600-årsminnet 1997 av kalmarunionen gav både den svenska och den danska posten ut frimärken. Båda länderna visade Margareta I och kung Erik av Pommern som ju slutade sin bana som sjörövare på Gotland. På det svenska märket (överst) kan man också se en del av det ursprungliga unionsbrevet. De danska frimärkena -två sammanhängande (nedan) – återger en 1800-talsmålning av en okänd konstnär. Flickorna till höger är de tre gracerna Sverige, Danmarl och Norge.

Läs även andra bloggares åsikter om makt, politik, ekonomi, EU, Margareta I, Erik av Pommern

Rabys favoritprodukter är mousse som arbetas in i hårbotten för volym (klappar du in det förlorar du volymen, applicera direkt vid rötterna med flaskan) och hårspray som sprayas på avstånd jämnt över håret för stadga.

Published by

Original source : http://www.e24.se/kvinna/stil/artikel_1589751.e24…

Igår kväll sade stadsminister Fredrik Reinfeldt att han avgår om den borgeliga regeringen efter valet måste ha stöd av Sverigedemokraterna för att kunna sitta kvar vid makten.

Under gårdagen sade han också att han är villig att samarbeta med Miljöpartiet efter valet för att hindra Sverigedemokraterna från att få inflytande, även de andra borgeliga partiledarna sade samma sak.

Men idag stod det klart att Reinfeldts antidemokratiska och desperata utspel inte gick hem hos Miljöpartiet.

Följande artikel stod nämligen idag på TV4:s text-tv:

MP: Reinfeldt blandar bort korten

Stadsminister Fredrik Reinfeldt försöker blanda bort korten när det gäller Sverigedemokraterna med en “armbågsinvit” till Miljöpartiet, anser partiets båda språkrör.

-Det är helt uteslutet att vi skulle agera stödparti åt Moderaterna, som dessutom skulle sitta på nåder från Sverigedemokraterna, sade Maria Wetterstrand i sitt tal under partiets valupptakt i Örebro på lördagen.

Ja, vad ska man säga?

Att Reinfeldt och hans borgeliga kollegor är desperata i sina försök att stoppa SD är ingen direkt nyhet, men att de är så desperata att de överväger att samarbeta med ett parti som är socialistiskt och som därmed inte har någonting gemensamt med dem på en enda punkt är så skrattretande att många som hör eller läser om det hela löper en viss risk att dö utav massiva skrattattacker i ett slag som aldrig tidigare har skådats.

Men den borgeliga regeringen kippade uppenbarligen efter andan förgäves, eftersom Miljöpartiet har genomskådat den.

Ärligt talat, hur dumma i huvudet är du och dina borgeliga kollegor egentligen på en skala från 1 till 10, Reinfeldt?

Läs mer om det hela på
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6010839.ab

Polyteknisk Forening og Geelmuyden.Kiese har gleden av å invitere venner av Geelmuyden.Kiese til plenumsforedrag førstkommende tirsdag. Spørsmålet som stilles er ”Hvem har i realiteten makten når viktige samfunnsspørsmål debatteres?”

Hans Geelmuyden innleder til debatt, og får støtte av et sterkt panel bestående av Guri Hjeltnes, Ingjald Ørbeck Sørheim, Elin Ørjasæter og Frank H. Aarebrot.

Arrangementer går av stabelen tirsdag 27. oktober, kl. 19.00 i Håndverkeren

Forhåndspåmelding på telefon; 22426870 eller www.polyteknisk.no

EU:s demokratiska underskott må vara stort men jag undrar hur det skulle gå till att demokratiskt, vilken form man nu väljer att se det, skulle kunna skriva en författning ens i en enskild stat, hur det skulle gå till i EU är än svårare att förstå. I den bästa av världar kanske man skulle kunna tänka sig något sådant men den världen lever vi ännu inte i. Att låta detta stå ivägen för EU-projektets utveckling tycker jag skulle vara olyckligt. Jag tror nog att själva skrivandet av de demokratiska reglerna måste vara odemokratiska till viss mån.

—eller Det falska medvetandes paradox

Det finns en åsikt som är rätt vanlig bland samhällsvetare* att förtryckta grupper, så som kvinnor, invandrare (i sverige), svarta (i USA) etc.  inte kan vara höger (liberala som t.ex Fp i Sverige, eller i t.ex. USA republikaner). Personer som Nyamko Sabuni och Condoleeza Rice beskrivs uttryckligen som “husnegrer”. Man menar att eftersom det inte ligger i dessa personers intresse att föra en högerpolitik så har de antingen sålt sig till djävulen för att få egna fördelar eller så lider de av falskt medvetande.

Det intressanta med denna ståndpunkt är att de man vill befria från förtryck är dem vars omdöme man mest förtrycker. För det följer ju av detta att det endast är dem som inte är förtryckta, typ heterosexuella, vita, framgångsrika män, som själva har möjlighet att göra politiska val. Ju mer förtryckt man är desto snävare är ens möjligheter att själv komma fram till en ståndpunkt. Man underkänner alltså förtryckta persone,r som man vill frigöra, att tänka själva. Det är detta jag syftar på med det falska medvetandets paradox.

Det falska medvetandet förutsätter att man tror att det finns objektiva, verkliga, preferenser och dessa formas av ens position eller identitet i samhället. Alltså att människor vill saker som de inte behöver vara medvetna om att de vill. Problemet är att objektiva preferenser endast är teoretiska. De är konstruerade i en teori och det är endast utifrån denna teori som man kan fastslå vilka objektiva preferenser en person har. Det är nu som paradoxen klarnar.

Man har en teori om vad människor faktiskt vill ha, vara sig de själva vet om det eller inte, och när människor inte visar sig vilja detta drar man slutsatsen att de antingen är korkade eller ljuger för sig själva – falskt medvetande. Så när man står inför det faktum att en av de förtryckta som ska befrias inte håller med en så måste man göra något. Antingen kan man förkasta sin teori om objektiva preferenser eller så kan man helt enkelt rädda teorin med hjälp av det falska medvetandets princip vilket innebär att man måste underkänna de förtrycktas förmåga att tänka. Nu kan man ju inte gå med på att man själv, som ska befria de förtryckta, kan vara så pass hemsk att man underkänner de förtrycktas förmåga att tänka, det skulle ju vara, sexistisk, rasistiskt etc, utan man räddar teorin med det som Gramsci kallade Hegemoni och Steven Lukes kallat maktens tredje ansikte. Alltså att det finns en makt som gör att människor inte går med på de befriande teorierna och gör uppror mot makten.

Alltså följer det logiskt, eftersom man själv inte är förtryckande och teorin faktiskt visar vilka preferenser människor har, att den dominerande kulturen, strukturen etc. är en förtryckande, och där med illegitim, maktapparat. På så sätt har man bevisat att liberalism är fel och att endast giriga, vita heterosexuella män kan välja att vara vara liberaler. Vem det är som lider av en illusorisk bild av verkligheten låter jag läsaren avgöra.

*I min seminariearbetsgrupp på fyra personer har två uttryckt denna åsikt och en tredje har yttrat åsikter som tyder på en liknande uppfattning.

Så forsetter vi med Habermas…

Habermas diskursteori – deliberativt demokrati

Habermas teori tar utgangspunkt i at alle mennesker som kan kommunisere med andre mennesker språklig er medlemmer av et universelt felleskap, og streber etter dette felleskapets utvidelse, motivert av det frie konsensus og åpenheten av selve kommunikasjon. Et slikt konsensus har utgangspunkt i hverdagslig språklig praksis og er hverken tvunget på oss eller en tilfeldighet, det er faktisk det vi prater oss inn på. Vi er da rasjonelle mennesker utfra vår interaksjon med andre mennesker og dermed kan rasjonalitet kun oppstå i det intersubjektive (Davey, 1998, s 75-78). Slike kommunikative handlinger har en “thelos”, en gjensidig forståelse.

Dermed kan vi se på at det finnes tre diskursive former å være i det intersubjektive på: Det pragmatiske, det etiske (Kants Sittlichkeitt) og det moralske (Moralitet). Disse begrunnes på forskjellige måter: Det pragmatiske er av en språklig karakter. Det etiske er en diskurs om det gode, det etisk eksistensielle og “det gode liv”. Det moralske er en diskurs om det rette, det riktige, kanskje t.o.m. en plikt av etisk slag med universaliserende kraft.

Universaliseringsprinsippet

Så Habermas gjengir Kants kategoriske imperative på diskursiv vis for å fjerne det fra dets erkjennelsesteoretiske forankrete utgangspunkt:

(U) A norm is valid when the foreseeable consequences and side effects of its general observance for the interests  and value-orientations of each individual could be jointly accepted by all concerned without coercion. [sic]

Og det er her reformulering at Kants prinsipp om universalisering og transcendes får en annen betonning som kan da brukes i et filosofisk landskap som er preget av den lingvistiske vendingen (Mason, 1998, ff. 201-5). Altså at en norm kan virkeliggjøres på en universell plan og samtidig kan alle språklige handlinger potensiell sett få til en transcendens i meningen forbi dets utgangspunkt ved å inngå i et intersubjektiv språkelig felleskap som har denne muligheten som innebygget egenskap. Subjektet relasjonerer seg med objektet gjennom det intersubjektive, altså gjennom språket og dette innebærer sosial samvær. Sannhet om et objekt kan ikke snakkes om annet en i et metafysisik forstand og er da utenfor hva normene for et diskurs kan, som et postmetafysisk politisk teori, tillate (Habermas, 1998, ff. 3-46; Davey, 1998, s. 79).

Kraften i det bedre argument

Sannhetsanalysen i denne teorien danner grunnlaget for en kognitivistisk begrunnelse for diskursetikken. Riktignok går ikke analysen på en ontologisk tilnærming om hva som er sant eller ikke, noe Habermas mener er et verdiladet begrep som går hinsides det som det diskursive tar seg av, og i sin posisjon som svak kognitivist ikke kan godkjenne, men heller sier noe om det sannhetsanaloge i diskursen, og åpner i stedet for en gyldighetsanalyse. Dette er viktig for å forstå dynamikken i selvet diskursen, og hvordan selv diskursens indre regler kan forandres: argumentativt; i en intersubjektiv diskurs, der samfunnet er dannet utfra dialogen mellom to mennesker, som igjen fører til et nettverk av kommunikative handlinger hvor også flere mennesker kommer med innslag, og til slutt samfunnets institusjoner som drives av denne allmenndannete samfunnsdiskursen.  I tillegg til å gi teorien en universalistisk karakter, åpner dette for en forklaring av retningen diskursen tar i samfunnet og hvordan denne retningen, oppfattet som en sammensmelting av forskjellige fortåelses horisonter, blir påvirket: Kraften i det bedre argumentet (Habermas, 1998, s. 259).

Så om vi dermed ser på diskurset om det moralske, kan vi prate om den som universell og gjeldende for alle i et språklig felleskap. Samtidig er den blitt dannet gjennom en intersubjektiv prosess fordi dette berører, og dermed inkluderer, alle parter i et språklig samfunn. Denne rasjonelle konsensus innebærer en horisontsammensmelting som har en epistemisk status i form av en felles begrunnelse. Dette understreker muligheten for frihet i samfunnet som en egenskap ved selve kommunikasjonen mellom individer i samfunnet (Habermas, 1998, s. 35). Det er denne egenskapen som driver hele prosjektet til Habermas. Et utviklingspotensial som er tilgjengelig for menneske ene og alene i kraft av dets språkevne, men som vi bare ved å bruke språket stadig strebber etter og nærmer oss: Et deliberativt demokrati som baserer på (U).

Men møter ikke Habermas teori stadig på inkluderingsproblemet: Hva med de som, av en eller en annen grunn, ikke kan delta i diskurset?

Løsningen ligger jo i selvet problemstillingen: politikk er samfunnslimet og dermed  er det noe som finner sted overalt der språklig kommunikasjon finner setd. At spørsmålet tas opp på et deliberativt, et politisk-diskursivt, nivå påviser heller enn avviser Habermas poeng om kraften i det bedre argumentet: Det er en del av den innebygde dynamikken i språket at det beste argumentet vil vinne frem i en diskurs. Det er kun slik det kan ha seg at institusjoner finnes i dag og deres legitimitet har blitt oppnådd diskursivt, men det er ikke gitt for alltid. Spørsmålet om institusjonens legitimitet kan alltid tas opp, men det er kun i kraft av hvorvidt argumentet(-ne) er sannhetsanalog(e) at den vil komme til overflaten i diskursen og til slutt forandre dens retning merkbart, eller forbli som kun et bidrag i diskurset som ikke klarer å begrunne seg selv intersubjektivt. Individets identitetsdannelse, pa samme måte som institusjonenes gyldighetslegitimering finner sted som en sosialiseringsprosess som kun kan oppnås innenfor rammen av intersubjektiv samhandling.

Enighetsoppnåelse er dermed å sees som en prosess betinget av det diskursivet, men samtidig kan den forstås son en horisontsammensmelting, som nevnt før. Slikt at et deliberativ demokrati vil være det eneste logiske veien et samfunn vil ta i dets overgang fra et tradisjonell til et moderne samfunn.

Så regner jeg med at noen vil se på de “harde fakta” bak det jeg skriver i denne omgang:

• Davey, N. 1998, “Habermas, Jürgen”, i Collinson, D., B. Stuart og R. Wilkinson (red.) 1998, One Hundred Twentieth-Century Philosophers, Routledge, London. s. 75-78.

• Habermas, J. 1998, The Inclusion of the Other. Studies in Political Theory, Polity Press, Cambridge.

• Mason, R. 1998, “Wittgenstein, Ludvig Josef Johann”, i Collinson, D., B. Stuart og R. Wilkinson (red.) 1998, One Hundred Twentieth-Century Philosophers, Routledge, London.