Nu har jag läst färdigt Elisabeth Åsbrinks bok “Smärtpunkten. Lars Norén, pjäsen sju tre och morden i Malexander.” Utan att göra anspråk på att vara litteraturkritiker ska jag försöka skriva en recension men först vill jag skriva lite om mina egna minnen från det inträffade. Om pjäsen minns jag först att jag tyckte det var positivt att man vågade göra ett nytt teaterprojekt efter att några intagna som spelade “I väntan på Godot” rymde i samband med en föreställning. Detta var i slutet på 1980-talet och kanske hade avståndet i tid gjort att man nu vågade säga ja till ett nytt teaterprojekt? Sedan såg jag aldrig pjäsen, minns inte att jag hade så mycket åsikter om den när den debatterades i media. Däremot minns jag mycket väl polismorden i Malexander. Jag arbetade när nyheten kom ut. Just då befann jag mig på en avdelning på en tung, sluten anstalt. Det var några intagna som applåderade när nyheten om de döda poliserna lästes upp. Detta gjorde mig minst sagt förbannad! Andra blev bekymrade för de begrep genast att detta skulle drabba dem på ett eller annat sätt. Detta blev än mer tydligt efter hand som vi fick veta vilka det var som låg bakom morden. Personligen kände jag en besvikelse över att ytterligare ett gott initiativ svikits av dem som det var tänkt att gynna. Även om brotten inte hade direkt samband med pjäsen så fördes debatten i just den riktningen precis efter händelserna. Här tycker jag att Elisabeth Åsbrink gör ett bra arbete med att bena upp vad det var som hände och framför allt fråga sig varför. Vad hade de olika inblandade för motiv bakom sina handlingar? Kunde det ha förhindrats? Hur fördes debatten i samhället kring pjäsen och senare kring morden? Så här i efterhand känns pjäsen och de medverkande i den mycket starkt förknippade med polismorden i Malexander så det var nyttigt att bli påmind om att det bara var Tony Ohlsson av de medverkande i pjäsen som var med i Malexander. En av de tre var överhuvud taget inte inblandad i nazismen, rånen eller morden. Den tredje blev dömd för häleri då man hittade pengar från ett av rånen hos honom.

Det som jag ändå tycker är den största behållningen av boken är (som vanligt när det gäller mig) nyanserna. Att det inte är så enkelt som att vissa människor gör medvetna val utifrån väl underbyggda faktaunderlag. Vi drivs av olika drivkrafter utifrån vem vi är. Norén drevs av sin konst som han var beredd att offra människor för. Här menas att han utnyttjade fångarna för sin konst. Han drevs också av fåfänga vilket han erkänner i en intervju med Åsbrink. Riksteaterns producent Isa Stenberg drevs av sin livsuppgift (?) att underlätta Noréns arbete och hon fick ta ett alldeles för stort ansvar för fångarna. Hon blev också totalt duperad av framför allt Tony Ohlsson och hon allierade sig med fångarna mot kriminalvården vilket ignorerades av Norén.

Fångarna hade sinsemellan olika motiv men det framgår att ett avbrott i tristessen på anstalten kan ha varit en gemensam nämnare. Kriminalvården då? Åsbrink har intervjuat såväl den person som beviljade projektet från början, dåvarande regionchefen i Göteborg Birgitta Göransson, som dåvarande regionchefen i Stockholm Gunnar Engström. Båda dessa beskrivs som idealister som tror på idén om människans förmåga till förändring till det bättre. Detta var också deras drivkraft, att visa kriminalvården från en annan sida, att kanske kunna rehabilitera fångarna och omvända de två nazisterna. Dåvarande generaldirektören Bertel Österdahl har också intervjuats och han tar gentilt på sig hela ansvaret. Det kan han nu göra som pensionär sedan ett antal år tillbaka… Åsbrink antyder också att hade det varit någon annan än just Norén hade kanske inte projektet fått lika mycket stöd. Alla inblandade var väl medvetna om hans status som en av Sveriges främste dramatiker. (Ständig tvåa efter Ingemar Bergman som ju spelar i en egen division) De blev lite smickrade av att få vara med i ett av hans projekt.

I Åsbrinks slutord är det till slut ingen som undgår kritik, inte heller polisen som saknade ett fungerande radiosystem. De poliser som mördades hade inte en aning om vilken typ av brottslingar de mötte eftersom de inte fått ta del av den information som fanns- de tillhörde ett annat distrikt nämligen.

Det är en mycket läs- och tänkvärd bok för alla som är intresserade av konst, kriminalvård, journalistik och samhällsdebatt.

Avslutningsvis hoppas jag att det snart gått tillräckligt lång tid för att man på nytt ska våga satsa på att låta intagna ägna sig åt kultur i olika former, men att man då tar lärdom av det som hände och inte låter sig svepas med av kändisglans och fåfänga.

Lite länkar: nummer.se; SvD; Expressen; DN; Sydsvenskan;

Missa inte att njuta av den vackra hösten. Inom de närmsta veckorna kommer årets färgsprakande skådespel att äga rum. Man känner liksom att det hänger i luften nu när bladen börjar gulna så smått och några faller till marken.

Ta en paus från det hektiska schema som du just nu är inne i. Kanske är ett par magiska dagar i den fantastiska Sommenbygden precis vad du behöver för att få nya krafter. Fantastisk miljö, suverän mat och ett lugnt och bekvämt boende med möjlighet till en mängd aktiviteter om så önskas. Ja, detta är vad vi på Gjestgifveri Sommarhagen kan erbjuda under denna höst.

Gjestgifveri Sommarhagen på hösten

Härligt fiske

Promenad runt småsjöarna

Läs mer om vårt Höstpaket på:

www.sommarhagen.se

In Sweden, if you ask someone what they know about the small community of Malexander, 99% of them will say: Not much, except for the murders there of two police men ten years ago.  (In my recent blog I wrote some reflections on this: In Memory of Robert and Olle).

Last week we visited Malexander, and I’m glad to say that we all got a completely different view of this place than that portrayed in media. There is a peaceful and joyeous feeling in this community. The people are friendly. The nature is beautiful. We just had a great time.

The Spele family. They are good friends from our neighborhood in Södertälje. We stayed at their summer home, getting plenty spoiled. We loved every minute. But wait! There is something wrong with this family photo. They only have four children? Ah, yes, there is Clara sneaking up in the middle. She wanted so bad to be in the photo, and when her mother tried to pull her away… well, just watch…

Mean Mommy…

But here she could be a part of her “own” family photo. This is at Pelarberget (Pillar Mountain), with one of its caves in the background.

Just want to make mention of this outhouse. Isn’t it the most beautiful outhouse you’ve ever seen? And let me tell you, it was as cosy as it looks. It was also well stacked with magazines and old Bible texts. It even had a fly swap and a window with a view. Perfect. I often went there to meditate, and to… well… next photo!

A girl on a swing.

Isak fishing with his friends Joar and Viggo on a perfect sommer evening. The same second ( I kid you not) that we started packing up to leave, Isak caught a cute abborre . He was dancing on clouds with joy. He had been waiting for that fish all night.

Clara never wanted to leave the water. And guess who she forced to swim with her all the time? But with that happy face, how could I resist?

I took a zillion photos. Here are few more.

Automatic translation of text

TILL MINNE AV ROBERT OCH OLLE

Kära Robert och Olle. Jag står på väg 580, på den plats där ni två polismän blev brutalt avrättade av bankrånarna för tio år sedan. Jag har aldrig varit här förut, men platsen är inte främmande; jag har sett den hundratals gånger på tv. Och där, vid vägens krök, står den allför bekanta vägskylten: Malexander.

Det känns konstigt. Bara ett stenkast härifrån har jag och familjen besökt goda vänner vid deras sommarstuga. Vi har haft en underbar vistelse. Malexander, det lilla samhället i södra Östergötland, har visat sig vara en svensk sommaridyll, en för mig väl bevarad hemlighet.

Det känns konstigt. Vi har njutit av solen. Vi har fiskat. Vi har klättrat i grottor. Vi har latat oss i hammockar och hängmattor. Vi har blivit bortskämda med härligt sällskap och god mat. Och i Lillsjön, alldeles intill denna väg, har vi åkt roddbåt och plaskat runt med barnen.

Det känns konstigt. Jag har fått uppleva en alldeles perfekt vecka med familj och vänner. Men när jag nyligen steg fram till er minnessten då skämdes jag nästan, generad över att ha funnit lycka och frid på samma plats som ni och era närmaste fann olycka och tragedi.

Kära Robert och Olle. Jag vet inte helt säkert varför jag skriver detta till er. Vi kände ju inte ens varandra. Men jag vill i alla fall säga hur mycket jag beundrar er för att ni gjorde det rätta, trots det höga pris ni fick betala.

Sedan vet jag att ni har familjer. Liksom jag är ni också småbarnspappor. Kanske skriver jag detta för att låta er veta att för alla tillsynes meningslösa orsaker ni miste livet, så har ni i alla fall påmint denna pappa om livets viktigaste lärdom: att tiden en gåva – en gåva att vårda ömt. Ni har påmint mig att jag har ovärderliga skatter i mitt liv, hustru och barn, som behöver mig nu, idag, och inte bara när de passar in i mitt schema.

Ju mer jag tänker på det, desto mer klarnar det för mig. Det är nog inte meningen att det ska kännas konstigt ändå. Jag kanske inte ska skämmas alls. Jag tror inte att ni vill det. Istället tror jag att ni finns där uppe någonstans och vädjar till mig att jag med all energi ska glädjas åt de stunder av lycka som livet förlänar mig.

På denna märkliga men ljuvliga plats känner jag nu hur det viskas bakom varje träd och i varje vindpust: du vet inte när din tid är förbi, så lev livet fullt ut; njut av allt det goda Gud har skapat åt dig; men viktigast av allt, älska din familj och medmänniskorna omkring dig.

Tack, Robert och Olle, för att ni påminde mig.

Vila i frid.

Robert Karlström (30) och Olle Borén (42).

Mina bilder av minnesstenen och den välkända vägen där morden ädge rum

Aftonbladets artikel om Malexandermorden

Det blir ingen nazistmarsch genom Stockholm på nationaldagen i år. Det meddelas i alla fall från en av de organisationer som brukar hålla i det så kallade “Folkets marsch”, Info14. Enligt vad tidningen Expo skriver har de nazistiska grupperna fullt upp med att bekämpa varandra, så just nu är det liksom inte läge att demonstrera tillsammans.

Kriget berör främst just Info14 och Svenska Motståndsrörelsen, men även Folkfronten och Nordiska förbundet nämns i Expos artikel.

Jaja, hursom helst  känner säkert fler än jag en stor lättnad över att slippa höra och se brunhögern trumma ut sitt rasistiska och nationalistiska budskap på öppen gata. Förhoppningsvis kan folk nu röra sig mer obekymrat och fritt i huvudstaden den lediga dagen 6 juni, oavsett om de råkar vara homosexuella, se “utländska” ut eller på annat sätt misshaga dessa extremnationalister.

Och att de inte bara är förargliga, utan även kan vara farliga visade sig redan för tio år sedan.

Den 28 maj 1999, en varm och skön försommardag, begicks ett av de grövsta rånmorden i svensk historia. Det var då som de så kallade Malexandermorden mot två polismän utfördes av tre nazister. Det har nu snart gått tio år sedan dess.

De tre hade först, tungt beväpnade, slagit till mot Östgöta Enskilda Bank i Kisa och fick där med sig en stor summa pengar. Under flykten avlossade de massor med skott och kastade granater mot de efterföljande poliserna. Två polismän tvingades ner på marken vid sin bil och avrättades kallblodigt, mitt på vägen. De blev 30 respektive 42 år gamla och hade båda två familjer med minderåriga barn .

Mördarna var samtliga nazister. Den ene tycks ha blivit nazist under lumpen, då han umgicks med stridisar med nazi-sympatier. Sedan blev han legosoldat i kriget i forna Jugoslavien och begick där en rad krigsförbrytelser. En annan var aktiv i Nationalsocialistisk Front och var även redaktör för en nazisttidning. Den tredje, som verkar ha varit den hårdföraste av dem, hade mött nazismen under ett tidigare fängelsestraff. Han var med i Riksfronten och Vitt Ariskt Motstånd och var med och bildade en grupp som hette NRA.

Samtliga tre fångades in efter några dagar och dömdes till långa fängelsestraff. Ytterligare fem personer dömdes för att ha hjälpt till på olika sätt.

Den 28 juni samma år sprängde någon en bil i Nacka och skadade en man allvarligt. Hans åttaårige son, som var med i bilen, klarade sig oskadd. Vem som utförde dådet är oklart, men bilägarna var två journalister som granskat nynazismen och vit makt-musikrörelsen. Därför gick misstankarna gick förstås mot nazistiska kretsar, men brottet är fortfarande ouppklarat.

Den 30 juni ringde någon anonymt till polisen i Malmö för att rapportera om ett pågående bilinbrott i hamnen. Just när en polisman undersökte bilen sprängdes den och han skadades svårt av splitter. Polismannen överlevde, men blev blind. Spåren ledde till Hells Angels och fem män åtalades. Bevisningen höll dock inte, så rättsväsendet lyckades inte få någon fälld för attentatet.

Den 23 juli misshandlades en judisk dirigent grovt i Vellinge. Hans 13-åriga dotter var med och lyckades faktiskt stoppa förövarna efter att pappan slagits till marken. Detta var bara kulmen på en lång tid av trakasserier mot familjen. En 16-årig nazist dömdes för dådet till sluten ungdomsvård, men familjen valde ändå att flytta från orten.

Den 12 oktober mördades fackföreningsaktivisten och syndikalisten Björn Söderberg i sitt hem i Sätra. Han hade avslöjat att den man som just hade valts in i fackstyrelsen inom Handels på hans arbetsplats i själva verket var nazist. Facket fråntog honom då uppdraget. För detta skulle Björn Söderberg få plikta med sitt liv, ansåg tre andra unga män inom den nazistiska rörelsen och han sköts kallblodigt ner i trapphuset. Två av dem dömdes senare för mord, den tredje för grovt vapenbrott och skyddande av brottsling.

Den 23 oktober, natten innan en manifestation till Björn Söderbergs minne skulle hållas, sprängdes en bomb utanför Syndikalisternas lokal Joe Hill-gården i Gävle. Ingen skadades men många fönster blev förstörda. Breda manifestationer mot nazismen hölls under dagen på ett tjugotal orter runt om i landet och tiotusentals människor slöt upp.

Den 30 november, en dag då nynazisterna tagit för vana att marschera, publicerade fyra stora dagstidningar ett gemensamt material. Dels ett upprop med rubriken “Vi böjer oss aldrig för hotet mot demokratin”, dels en kartläggning med namn och bild på 62 kriminella nazister och medlemmar i mc-gäng. De menade att nazismen och det våld som utförs i dess namn hade börjt bli ett hot mot den fria debatten. Folk hade helt enkelt börjat bli rädda för att uttala sig öppet om vad de tyckte om nazismen.

År 1999 var varken första eller sista gången som våldsbrott utförts i nazismens namn. Människor har slagits sönder och samman och även mördats både före och efter 1999. Men så här tio år efteråt verkar året ha varit något av en vändpunkt, då nazismen på allvar klev in på scenen. Och ett år då många kom att bli medvetna om dess farlighet.

En av de frågor som diskuterades i debatten då var om de extrema nazisterna skulle fungera som en plog för mer “rumsrena” rasistgrupper som Sverigedemokraterna, som ju också hade nära kopplingar till nazismen. Eller om de i stället skrämde bort sympatisörer även från dem. I efterhand tycks det första alternativet ligga närmast sanningen.

Men jag tror också det fungerar omvänt. Ytterhögerns propaganda, där invandring utmålas som ett generellt problem, ja ett hot, glider ibland över i ett försvar av “svenskheten”. Och denna idé om att det skulle finnas något essentiellt i varje nations kultur, som måste försvaras, är en central beståndsdel i den nazistiska ideologin. Därför plogar också den städade extremhögern för nazismen och fascismen.

DN, DN2, AB, AB2, AB3, SvD, Exp, SDS, SDS2, Exp2, AB4, SvD2

Ska interner på våra fängelser kunna studera under tiden de sitter inne? Det finns ju två infallsvinklar. Den ena är att många är helt outbildade och har således svårt att få ett arbete om de eventuellt får för sig att stå på rätt sida lagen när de kommer ut. Den andra är ju att ska skattebetalarna betala för dels deras “vård” på kåken och dessutom dyra utbildningar? Vi som inte sitter inne och inte begått några brott har ju många gånger svårt att utbilda oss eftersom hyran ska betalas, vi ska ha pengar till mat och bensin. Vi kanske helt enkelt måste skippa utbildningen och jobba istället. Jag skulle gärna utbilda mig mer och det finns en utbildning jag skulle vilja gå nu, men det går inte eftersom jag inte har råd till det.

Det sticker i ögonen på folk när de långtidsdömda får allting gratis. De får gratis tandvård, hur många “Svenssons”  finns det inte som inte har råd att gå till tandläkaren ? Många som sitter inne har missbrukat och har riktigt risiga tänder, de kan få nya gratis, medan de som skött sig och arbetat hela sitt liv får gå med trasiga tänder för att de inte har råd. Kriminalvården betalar deras permissionsresor, deras kläder. Om man sitter på livstid så är sannolikheten att man får ett arbete när man kommer ut ganska liten, möjligen på ett neutralt ställe där det inte hadlar om att ta hand om människor eller pengar.
- Ok kan du ge mig ditt cv
- Jag har inget för jag har suttit inne i 26 år för ett brutalt mord

Däremot så kan man satsa på en utbildning för de som har en chans att verkligen få ett arbete, för de som visat att de faktiskt skulle vilja göra något annat än att begå brott. Målet måste ju vara att dessa personer ska kunna bidra till samhället. Men att kosta på de som jag skulle vilja kalla hopplösa tycker jag inte man ska göra. Som Helge Fossmo, han är nog rätt stekt skulle jag tro. Han kommer inte att få föreläsa i skolor, inte få ett arbete inom kyrkan. Varför ska han läsa religionspsykologi, för att lära sig än mer hur manipulationer fungerar ?

Nej Lars Leijonborg har nog dålig koll om han tror att det ligger i allas intresse att alla interner ska kunna skaffa sig dyrbara utbildningar. Vem kommer vilja anställa Malexander-mördarna? Vem kommer vilja anställa strippan? Helge Fossmo? Vad gäller de som har en chans så kan man låta dom läsa upp gymnasiet så de kan börja studera när de väl kommer ut istället. Det är fakstiskt stötande som skattebetalare att försörja dessa och ge dom allt man inte har en chans i helvetet att skaffa själv, som hög utbildning och gratis tandvård.

(Bild: Arklöv)

Van Gogh skar av sitt öra, Sylvia Plath satte huvudet i ugnen… Varför är de duktiga konstnärerna så galna för?

Emre skriver om Jackie’s talang, min fråga till hans inlägg blir:

När ska Fritzl’s karriär som konstnär ta fart?

(Bild: Fritzl ser möjligheter där du bara ser en källare – Melody. Herregud, sätt igång och skapa!)

Läs även andra bloggares åsikter om Van Gogh, sylvia plath, jackie arklöv, morden i malexander, malexander, konst, konstnärer, kreativ,

“Alla” gillar att skoja om Leif Silbersky, han vill synas är tesen, och det antyds att han är exhibitionist mer än försvarare. Engla rättegången har dock återigen visat att vi verkligen behöver försvarsadvokater som klarar av att stå i rampljuset. Precis som vid Malexanderrättegången har media och vissa anhöriga lyckats göra om rättsprocessen till någon sorts skampåle för den åtalade och det är INTE värdigt ett rättssamhälle. Leif Silbersky har klart och tydligt vågat kritisera det här förhållandet och det krävs en mediavan människa för att kommunicera detta, en vanlig “vem som helst” advokat skiter pressen fulständigt i när det är ett fall som detta…. blodtörsten och hämnden går först.

Ikväll handlar Uppdrag Granskning om Kriminalvården och att hårdare tag och högre säkerhet sker på bekostnad av vård och omsorg om de intagna. Tänk om media någon gång kunde ta upp allt bra som också sker innanför murarna. Tänk om de kunde prata med alla de fångar och f.d fångar som genom Kriminalvården slutat knarka, begå brott och som slutat leva destruktiva liv. De finns faktiskt även om media hellre sprider en annan mer dramatisk och negativ bild.

By the way; jag minns inte att en enda tidning eller att Uppdrag Granskning gjorde inslag om att det var för hög säkerhet i svenska fängelser när fångar rymde från Kumla, Hall och Norrtälje. Eller när polismännen Olov Borén 42 och Robert Karlström 30, kallblodigt mördades i Malexander. Eller när intagna fritagits under vapenhot.

Jag vet att Kriminalvården håller på att rusta upp säkerheten för att bland annat skydda allmänheten, vilket är ett av Kriminalvårdens uppdrag. Men samtidigt har hundratals nya behandlingsplatser skapats i anstalterna och tusentals kriminalvårdare arbetar dagligen med fångarna för att de ska komma bättre ut den dag de friges. Men vilken murvel skriver om sånt? Ska bli intressant att se om Uppdrag Granskning ger en nyanserad bild av verkligheten. Vad tror du?

Uppdaterat 22:16, reflektion av reportaget finns HÄR.