Jag läser i DN:s nätupplaga att Margot Wallström nämns i samband med en ny tjänst vid FN som ska inrättas för att genomföra en FN – resolution om sexuellt våld i krigförande länder. En annan klok och modig svenska, Christina Doctare, har redan gjort en stor insats i den frågan när hon i samband med Balkankrigen fäste FN:s uppmärksamhet på systematiska våldtäkter.

Jag vill gratulera Margot Wallström och FN! Tror att dom kan vara bra för varandra.

Någon invände på en blogg jag var inne på att det är män som far mest illa i krig. Inte vet jag om man kan jämföra och värdera lidande. Självklart far de flesta illa i och av krig. Männens insats har dock …åtminstone i vissa kretsar…. ett visst ärofullt skimmer över sig. Jag såg nyligen i ett TV-inslag om unga svenska soldater på väg till Afghanistan en ung man med viss stolthet säga att han var bereddd att offra sitt liv för att utsatta i Afghanistan ska få ett bättre liv….ja….jag vet det finns också kvinnliga soldater numera…..

Kvinnornas insats som våldtäktsoffer i krigföringen är mindre glorifierad. De barn som ibland blir frukten av denna skamliga företeelse kommer till en situation som är fullständigt omänsklig och oanständig….

Media-”anden”  hörde min klagan….tack för det!!!!!

En viktig nyhet i Ekot idag har varit att kvinnors hälsa är eftersatt i ett globalt perspektiv.

Jag känner speciellt för barnen till alla de kvinnor som dör i samband med graviditet och förlossning. Här har Obama faktiskt bidragit konstruktivt eftersom han avskaffat ett gammalt grymt förbud mot att ge bistånd till organisationer som arbetar med abort. Tack för det Obama!

Jag lovar att inte klaga på media mera fram till jul åtminstone……

När jag var liten hade jag en lekkamrat som bodde tillsammans med bara sin mamma. När vi andra frågade varför, berättade han att hans pappa var sjöman och var ute på haven. Det är först på senare år som jag har tänkt att det där kan ha varit en lögn.

På den tiden var det nog en skam för en kvinna att leva ensam med sitt barn – kanske efter en tillfällig romans eller ett kraschat äktenskap. Den där sjömanshistorien var nog ett sätt att slippa berätta sanningen.

Nu för tiden lever de flesta svenska barn inte med sin biologiska pappa. En ganska tragisk utveckling, tycker jag. Men å andra sidan behöver ingen dra historier om fäder till sjöss längre.

Kvinnorollen har stärkts mer och mer under decennier och de flesta orättvisorna mellan könen har raderats ut. Det ska vi vara tacksamma för. Men pendeln har liksom bara fortsatt och vi befinner oss farligt nära det andra diket. På liknande sätt som kvinnan förr ansågs underlägsen, har nu männen och framför allt papporna marginaliserats.

Det finns en allt vanligare attityd som föraktfullt fnyser att mannen inte är till någon särskild nytta, efter att ha gjort sitt jobb i befruktningsögonblicket. Med en sån inställning kan pappan lättvindigt bytas ut mot ett substitut eller ingenting alls.

Jag kan inte låta bli att undra hur nästa generation kommer att se ut när de växt upp utan andra manliga förebilder än de som finns på film. Någon kanske tycker att pappor inte alltid är så bra förebilder. Och visst finns det skräckexempel. Men de flesta försöker nog ändå göra sitt bästa.

Melker i mitt förra inlägg misslyckades ofta och var ibland rätt missnöjd med sig själv. Han var långt ifrån perfekt, men han fanns där för sina barn. Och det var det som betydde något.

Trodde jag skulle få ett par dagars lugn nu när mamma är hemma och får all hjälp hon kan få… men icke då… eller rättare sagt: ordinerad vila!

Har haft ont i halsen lite av o till nån vecka, men aldrig mer än 2 dagar i sträck. När jag vaknade igår eftermiddag efter att ha sovit middag upptäckte jag att rösten var borta! Eftersom halsen kändes lite svullen tog jag hostmedicin och panodil innan jag la mig för natten.

Vaknade halv sex i morse av att halsen gjorde fruktansvärt ont. Rösten hade heller inte återinfunnit sig under natten. Eftersom det var riktigt jobbigt att ligga och ens tänka på att somna om gick jag upp och tog panodil och resten i hostmedicinflaskan. (Det var bara 10 ml kvar). Satt sen i sängen och slösurfade eftersom halsen kändes bättre i sittande ställning.

Försökte lägga mig igen efter sju men konstaterade att halsen inte kändes ett dugg bättre. Jag fick hostattacker när jag la mig ner. och ett försök att lägga mig på sidan fick mig att konstatera att körtlarna på halsen var alldeles för ömma för att bli nertryckta i kudden under huvudets tyngd. Satt därför och halvsov tills vårdcentralen öppnade halv åtta.

Eftersom tidsbokningen inte hade några återbud idag blev jag kopplad till en sköterska som skulle bedöma mitt behov av akut-tid. Min läkare har en egen sköterska. Hon vet vem jag är på namnet och det krävs ganska lite för att jag ska få en tid av henne. Dessutom brukar jag kunna få en tid som passar, ifall det är så att jag jobbar och inte kan gå ifrån.

I morse fick jag prata med en sköterska som jag aldrig stött på förut. Med Kalle-Anka-röst kraxade jag fram mitt ärende. Att halsen gjorde så ont att jag hade svårt att svälja och att rösten ev skulle försvinna igen redan under vårt samtal. Hon rekommenderade varma drycker. Hon ansåg att jag haft besvären för kort tid för att en läkare skulle konsulteras. Hostmedicin fanns flera bra sorter på apoteket. Ifall jag misstänkte bakterier i halsen skulle jag koka vatten med ett par saltkorn i att gurgla halsen med. Panodil ansåg hon var ok om jag hade feber. Om besvären inte gått över till veckoslutet kunde jag ju söka läkare.

Jag ifrågasatte det där med läkare och veckoslut. Vårdcentralen har inte helgöppet! Dessutom är det bara en gång av tio som man lyckas komma fram på telefontiden. Chansen att det dessutom finns läkartider är minimal. (Hon hade ju inte nämnt att akut-tiderna var slut för idag och det brukar de annars vara väldigt snabba att meddela.)

Nu rekommenderade systern att dricka honungsvatten, förutsatt att jag inte var diabetiker. Nu är det ju så att besvärliga jag  INTE TYCKER OM  sött… det kommer upp fortare än det slank ner! Jag frågade henne hur jag skulle kunna jobba och hon upplyste mig om rätten att sjukskriva sig utan läkarintyg en vecka.

Om jag har kunskapsluckor eller behöver råd om medicinska problem så ringer jag sjukvårdsupplysningen eller tar det med min läkare i samband med ett läkarbesök. Ev bokar jag ett läkarbesök när de har tid. Jag ringer inte min vårdcentral för att fråga sjuksköterskan där om husmorstips!!! Gör alla andra det, eller? Och brukar man ringa med en röst som knappt håller för att få veta att varma drycker lindrar???

Jag har inte bott i en grotta i Alaska hela mitt liv. Jag är 33 år och har tillräckligt med egen livserfarenhet för att faktiskt veta det och jag kan räkna ut själv vart man ringer i olika ärenden. Och eftersom jag inte har några större fel i min skalle skulle jag aldrig komma på tanken att dividera honungsvatten och saltlösning när på telefon när jag inser att rösten knappt håller för att göra en sjukanmälan till jobbet.

På hemsidan upplyser kliniken om att man ska vända sig till sjukvårdsupplysningen med allmänna frågor och till kliniken i patientspecifika ärenden, ifall man är listad där. Personen i tidsbokningen, som jag talade med tidigare, hänvisade ju mig till sköterskan för att hon inte hade några tider att ge ut. Hon skickade ju vidare till denna sköterskan för att det är hon som håller i akut-tiderna.

Om hon i tidsbokningen tyckt att jag bara behövde lite tips hade hon väl hänvisat till sjukvårdsrådgivningen, eller? Det brukar de i alla fall göra när de vet att det inte finns akut-tider och/eller om man ringer för något mindre allvarligt eller mindre brådskande.

Hon, sköterskan med husmorskunskapen, tyckte i alla fall att jag kunde försöka jobba denna veckan, eller stanna hemma, och jag skulle säkert må mycket bättre efter att ha vilat i helgen. Men jag jobbar ju hela helgen!!! Måste alla alltid förutsätta att man jobbar åtta till fem, måndag till fredag??? Jag blir så trött på det…

Om jag sjukskriver mig idag och är sjukskriven helgen och fortfarande inte är bättre, så har jag bara måndag och tisdag på mig att lyckas få ett läkarintyg. Jag vet dessutom av erfarenhet att min läkare aldrig har akuttider på måndagar, men det nämnde jag inte att jag visste.

Sedan den förste oktober, ca 35 dagar sedan, ska alla i Västra Götaland lista sig hos en vårdcentral – göra ett aktivt val av primärvård. Jag har givetvis listat mig hos min läkare som jag gått hos i tio år. För varje listad patient får vårdcentralen en viss summa pengar av landstinget i regionen. I samband med listningen fördubblades antalet vårdcentraler i Göteborg. Massor av reklamutskick gjordes, man slogs om att få så många patienter listade som möjligt. Självklart, eftersom varje listad patient gav klirr i kassan vare sig de var friska eller sjuka.

Det positiva, enligt min mening, med detta är att detta även ökade tillgängligheten. För ett halvår sedan var akutmottagningarna på våra tre sjukhus överbelastade med små-åkommor som öroninflammationer och skärsår, eftersom vårdcentralerna inte hade lediga tider på minst två månader och det bara fanns en jourvårdcentral.

Från och med första oktober har, i princip alla, vårdcentraler kvällsöppet och de flesta har någon slags verksamhet för akutfall; öppen mottagning eller  löfte om akut-tider. De som inte själva har helgöppet har samarbete med någon annan mottagning som har det.

De flesta har även, i sina reklamutskick, lovat att det ska finnas tillräckligt med läkare. Ju fler patienter man får listade, ju fler läkare anställer man. Besök hos vårdcentralen man är listad hos kostar 100 kr upp till högkostnadsskyddet, men det är fritt fram att söka vård på alla andra vårdcentraler för 200 kr.

MEN, valet man gjort är inte ristat i sten!!! Man kan när som helst ändra sitt val av vårdcentral. Man behöver inte ens vänta ett år.

I och med att listningen började insåg man att det blev en snedfördelning. En del vårdcentraler skulle ev få stänga innan de ens hunnit öppna pga att för få listat sig där. Men man sa även att man skulle ge det lite tid. Ytterst få personer gjorde ett aktivt val av vårdcentral och blev därmed automatiskt listade i närheten av bostaden. Man förutsatte att en del skulle ändra sitt val i efterhand och att fördelningen av patienter på sikt skulle bli bättre.

Det har självklart skrivits en hel del i pressen kring detta. Tidigare, när det fanns för få ställen och tider att söka vård hette det att det berodde på läkarbrist. Nu verkar det ju finnas överskott på läkare över en natt. Dels kan man öka tillgängligheten tidsmässigt, dels finns det jus å mycket mottagningar att det inte finns patienter nog för att de ska gå runt?!?

Om jag ska försöka hålla tråden så får jag återgå till mitt samtal med sjuksystern som höll i akut-tiderna hos min läkare i morse. Genom att inte ge mig en tid, när jag anser att jag är berättigad till det, bibehålls ju inte min positiva syn på den mottagningen till fullo. Nu har jag i och för sig gått där i tio år och därmed krävs mer än så för att rubba mitt förtroende. Hade jag varit ny patient från och med listningen i oktober hade jag däremot begrundat mitt val.

I min journal kan ju sköterskan se att jag inte ringer om akut-tider särskilt ofta och att läkaren verkligen bekräftat att jag varit sjuk, eller på annat sätt haft behov av att träffa läkare, de få gånger jag fått akut-tider. Tycker sköterskan att de har för många listade patienter?

Jag kan faktiskt inte hålla med. För ett år sedan kunde man få vänta en till två månader på en “vanlig” läkartid, om man gick via tidsbokningen.  Då tyckte jag de var lite överbelastade. Det är en privat vårdcentral och jag har väl ibland tänkt att de verkat har tagit in fler patienter än vad jag tycker är rimligt för att man ska få vård inom överskådlig tid.  Visst, man kan inte veta i förväg hur ofta folk kommer vara sjuka, men med alltfler bokade besök borde man väl anställa mer personal för att tillfredsställa behovet? Det borde man väl ha råd med? Mottagningen får ju faktiskt betalt av landstinget per patientbesök via patientavgiften…

Sedan i somras har de på mottagningens tidsbokning bett om ursäkt för att man får vänta 15 -20 dagar. Att jag har lättare att få besökstider hos min läkare ser jag som ett stort plus och gör att jag vill ha kvar henne som min läkare. Med mina oregelbundna arbetstider är det extra viktigt.

Jag vet sällan helt säkert hur jag arbetar två månader i förväg. Detta har flera gånger resulterat i att jag fått boka om tider, vilket har medfört extra samtal för att läkaren varit tvungen att förnya recept på telefon. Den nya tiden jag fått har legat flera månader fram i tiden och ibland har det känts som en lång följetong innan jag ens kommit dit.

Eftersom jag har ett par mediciner som med jämna mellanrum behöver justeras lite, efter provtagning, har mina uteblivna besök resulterat i att medicindosen inte stämt och jag har till och med varit tvungen att be om en akut-tid pga det. Med dagens två-veckors väntetider behöver det inte upprepas.

Eftersom jag den sista tiden inte uteblivit från några planerade läkarbesök har jag heller inte behövt några akut-tider pga det. För att återigen göra ett försök att återgå till den röda tråden så undrar jag om sköterskan jag pratade med inte är rädd om sitt jobb? Om man inte upplever att man blir tagen på allvar finns väl risken att man listar sig någon annan stans.

Jag har två vänner som berättat om liknande telefonsamtal, dock på andra mottagningar. De har blivit så paffa att de inte kommit sig för med att opponera sig i telefon, de har tänkt att sköterskan i andra ändan är professionell och vet bäst. Efteråt har de ifrågasatt varför de inte ifrågasatte vare sig råden eller bemötandet. De har ändå skuldbelagt sig själv i första hand och därmed gett den aktuella mottagningen ytterligare en chans. När samma bemötande upprepat sig  har de dock protesterat mot behandlingen.

I det ena fallet bytte hela den aktuella familjen vårdcentral och vägrar uppsöka den ursprungliga mottagningen ens för mindre eller akuta åkommor. De väntar hellre ett par veckor på en tid någon annan stans eller spenderar en hel dag i kö på akuten. De berättar för alla i grannskapet hur de anser sig ha blivit bemötta på den lokala vårdcentralen.

I det andra fallet gav vårdcentralen, via telefon, rådet att avvakta. Personen i fråga skjutsades av en närstående till akuten på sjukhuset direkt efter samtalet. Hon blev inlagd i flera dagar och sjukhuset sa att hon kommit in i sista sekunden.

När vårdcentralen senare blev informerad om händelsens omfattning , efter hennes hemkomst, (bara informerad, någon anmälan gjordes aldrig) bad de om ursäkt.

Personen i fråga får nu alltid träffa samma läkare (så var det inte innan) och de försöker alltid fixa akut-tider ifall hon ringer. Ibland har hon blivit tillfrågad ifall hon kan tänka sig att komma till vårdcentralen och sitta och vänta så läkaren snabbt kan ta henne mellan två patienter ifall något besök går snabbare än planerat eller någon patient är sen. Då kan de dessutom hålla ett öga på henne så hon inte blir sämre  medan hon väntar och hon slipper åka till akuten… Jag hade då inte gett den vårdinrättningen en tredje chans….

Åter till mitt telefonsamtal. Sjuksystern började nu fråga ut mig om mina symtom. Men inte på det sätt jag är van vid, typ; “vilka andra symtom har du?”, “har du feber?” etc. Hon frågade istället om jag har ont i kroppen, om jag känner mig matt eller trött, om jag har allmän sjukdomskänsla i kroppen, om det halsonda kommit plötsligt, om jag har ont i bröstet eller svårt att andas och om jag haft en snabbt stigande feber.

Jag antar att hon försökte ställa svininfluensadiagnos per telefon. Men min tidigare irritation gentemot (i mina ögon) okänsliga inkompetenta  sköterskor steg snabbt igen. Sådana har jag fått nog av senaste veckan! När jag förklarade att jag hade ont i halsen men framförallt inte hade någon röst, samt att jag saknade feber sa hon helt plötsligt att jag kunde få träffa min läkare efter elva. Får de som är ALLVARLIGT sjuka i influensa inte träffa läkare, eller?

Åkte till jobbet vid halv nio i alla fall. Det var bara personalmöte idag. Dessutom skulle jag gå tidigare eftersom jag hade en läkartid. Mina kollegor hade i alla fall väldigt roligt åt kalle-anka rösten och ingen verkade minsta bekymrad för att jag skulle smittas med någonting. Förutom att rösten inte höll kände jag mig riktigt pigg, hade dock svårt att äta av fikat eller att ens dricka kaffe. Började känna mig lite egoistisk som snott en akut-tid pga det här.

Kom tio minuter för tidigt till läkaren. Hon såg mig och skickade mig att ta prover i väntan på min tur. När jag efter provtagningarna satt och väntade i väntrummet konstaterade jag att panodilen höll på att gå ur kroppen. Huvudet kändes några nummer för litet och det kändes som om ögonen sjönk in i sina hålor bakom svullna ömmande bihålor. Efter bara ett par minuter var jag så svettig att jag fick torka mig i pannan – trots att jag småfrusit hela dagen. Kanske lite feber trots allt?

Läkaren konstaterade i alla fall att jag inte hade någon allvarlig halsinfektion och sänkan var ok. Jag hade dock röda stämband och ,som jag själv konstaterat, ömma bihålor och körtlar. Jag fick medicin för att undvika en allvarligare inflammation.

Jag har jobbiga bihålor. De ömmar långt före första snorloskan vid varje förkylning. Dock är jag inte förkyld särskilt ofta och det är ytterst sällan jag orkar ta mig i kragen och gå till läkaren och beklaga mig över bihålorna… så jag äter inte antibiotika ofta.

Den antibiotikan jag fick idag, en av få sorter som jag tål, skulle även häva en ev begynnande inflammation i halsen/på stämbanden sa min läkare.

Vidare ordinerades jag även en speciell nässpray för bihålorna och en stor flaska stark hostmedicin. Panodil skulle jag fortsätta ta. Läkaren rekommenderade även att jag skulle stanna hemma från jobbet i två-tre dagar. När jag berättade att jag är schemaledig ända till fredag eftermiddag log hon och sa att jag hade tur som skulle slippa sjukskriva mig den här gången.

Summa sumarum: jag som hoppats få ett par dagar föräldrafritt så jag hinner i kapp med mitt eget liv, men framförallt får vila upp mig utan krav och måsten, fick det. Till och med ordinerat av läkare. Dock undrar jag om jag kommer att orka få gjort så mycket här hemma som jag hade tänkt och hoppats.

När jag kom hem för några timmar sedan tog jag mina mediciner och kröp ner i sängen med datorn. Här kommer jag tillbringa resten av dagen idag. Surfa en stund, sova en stund. Ev påbörja en bok… Någon tvättid har jag inte orkat titta efter. Jag hoppas att närmare ett dygn i sängen ska göra susen, så kanske jag kan göra ett snabbt, men ordentligt, ryck imorgon. Blir jag riktigt utvilad kanske jag även kan hinna lite innan jobbet på fredag.

En sak är i alla fall säker. Jag ska ha tid att ta igen lite skrivande här!

Till alla killar vill jag bara säga: Jag VET hur det är att ha en riktig förkylning. F-N vad ynklig man känner sig. Med barnafödande vet man iaf att smärtan är över när barnet kommit. Dessutom är det befogat med all tänkbar smärtlindring. Mot förkylning finns ingen bot. Det är bara att uthärda. Man vet dessutom inte hur länge den kommer sitta i. Symtomlindring finns visserligen, men den hjälper ju bara kortare stunder.

Ska man föda barn vet man det dessutom i förväg, och i de flesta fall är situationen självförvållad. En förkylning vet man aldrig när den bryter ut eller vilka symtom man får och som behöver lindras. Det är inte säkert att man får hjälp av expertis. Är man dessutom singel måste man dessutom samtidigt sköta all service själv! Föder barn gör man inte i ensamhet – vare sig man är singel eller ej!

Jag har många gånger undrat hur det kommer sig att en så gammal och simpel sak som förkylning inte kan förebyggas genom vaccination. Det borde ju utrotas! Det kan väl inte föra något gott med sig?!? HIV är de på gång att kunna vaccinera och AIDS har de effektiva mediciner mot, men inte förkylningar?

Å andra sidan är frågan hur mycket läkemedelsindustrin tjänar på förkylningar. Om alla människor fick en vaccination i småbarnsåren så handlar det om en engångskostnad per människa. Ev någon påfyllnadsvaccination vart tionde år som vissa andra vaccinationer kräver.

Läkemedelsindustrin skulle nog kunna ta rejält betalt för en förkylningsvaccination. Även om förkylningar egentligen inte är helt outhärdliga och eftersom de inte är dödliga så är ju vaccinationer inte nödvändiga. Men jag tror att de flesta hade valt att ta det ändå, om möjligheten fanns. Även om man fick betala själv.

Jämförelsevis undrar jag hur mycket de tjänar på alla symtomlindrare man använder när man är förkyld. När jag växte upp fanns näsdroppar på flaska eller näsdroppar i engångspipetter. Idag finns en uppsjö av olika märken med sprayer,droppar och mediciner. Ett antal olika värktabletter eller inflammationsdämpare med olika specifika egenskaper.

Förr fanns ett par sorters “vanlig” hostmedicin; receptfri och den läkaren skrev ut om man var riktigt sjuk. Nu är till och med hostmedicinerna specialiserade; en lindrar ömma halsar, en är slemlösande, en är hostdämpande osv.

Idag finns även massor av andra symtomlindrare; speciella drycker,  sugtabletter, värme-/ kylbehandlingar, massor av mediciner; piller och vätskor för specifika symtom. Dessutom finns allting med ett flertal olika smaktillsatser och av flera konkurrerande likvärdiga tillverkare.

Det positiva, tycker jag, är att det kommer mer och mer “naturliga” produkter. Nässpray med bara saltlösning, produkter utan konserveringsmedel, tabletter med naturliga smaktillsatser istället för kemiska.

Det är ju säkert bättre med en medicin för en specifik åkomma än en som fixar alla på en gång. De mer specifika är säkert inte lika starka och risken att bakterierna blir resistenta borde minska. Samtidigt måste detta med förkylningar egentligen vara med lönsamt för läkemedelsindustrin än dyra AIDS-mediciner eller cancer-behandlingar, eller?

Förr kunde man i sitt husapotek ha näsdroppar, någon hostmedicin samt alvedon, så var man rustad. Idag måste man först bli sjuk för att veta vilken utrustning man ska skaffa hem.

När förkylningen väl är över kan man lika gärna kassera resterna. Vissa saker har kort hållbarhet, andra håller bara kort efter de är öppnade. Återigen andra åldras på olika sätt; sugtabletter t ex torkar.  Och även om de håller; vad är det som säger att nästa förkylning har samma symtom och behöver samma mediciner?

Oavsett hållbarhet är man med största sannolikhet tvungen att införskaffa nya saker från apoteket i alla fall.

Hur många smittar man på väg till apoteket och på apoteket? Hur mycket tjänar inte tillverkarna på detta; hur många ytterligare kunder skaffar varje kund?

Och slutligen tillbaka till ursprungsfrågan: skulle det ens vara lönsamt för läkemedelsforskare och läkemedelstillverkare att ta fram ett vaccin mot förkylning? Om svaret är nej så är jag rätt säker på att det redan finns…!!! Det är väl bara så att man låter bli att tillverka det och lansera det av egoistiska ekonomiska skäl.

Jag vill givetvis som många andra gratulera DO till segern över Försäkringskassan. Och de fyra gravida kvinnor som målet gällde.

Men kommer inte ifrån en känsla av att det är märkligt att man måste tillgripa lagen om diskriminering för att det ska anses självklart att kvinnor som har så svåra bäckensmärtor att de inte kan klä sig själva ska ha rätt till sjukpenning….oavsett om de är gravida eller ej.

”Graviditet är ett normalt inslag i en kvinnas livsscykel” ….har jag hört till leda i dagens nyhetsrapportering. Ja visst….än så länge blir få män gravida.

Graviditet och förlossning kan också ses som reproduktivt arbete. Det frestar på en organism att bära och föda. I samhällets intresse borde det ligga att visa omsorg och respekt för kvinnor i detta viktiga skede ….det borde faktiskt ligga i både kvinnors och mäns intresse. Det flesta män kommer ur en kvinnas mage…..

Jag gräver vidare i konstsamlingen i min dator och hittar idag den amerikanske konstnären Steve Hanks. Han målar med akvarell (vattenfärger) och gör det mästerligt.

Trots att Steve Hanks tidigt uppvisade stor talang, fick han låga betyg i bildklassen i highschool. Han vägrade nämligen göra de föreskrivna uppgifterna, utan gick hellre sin egen väg. Men han tog revanch genom att sälja sin första tavla till en annan bildlärare på skolan.

Hanks fortsatte senare med högre konststudier och tog 1960 examen som Bachelor of Fine Arts. Till en början tecknade han realistiska bilder med blyerts och mer impressionistiska i olja. Men med tiden utvecklade han en allergi mot oljefärger och började experimentera med akvarell i stället.

Steve Hanks skapar stämningar genom att effektivt använda ljus, mörker och finstämda nyanser. Det är otroligt att kunna åstadkomma såna resultat med vattenfärg och penslar. Motiven är så gott som uteslutande kvinnor och barn.

Figurillustrationer efter levande modeller under studietiden väckte ett stort intresse för människor och anatomi hos Hanks. Till detta har han lagt en atmosfär av lugn och kontemplation.

Hanks tycker att kvinnor bättre uttrycker de känslor som alla människor har, men som män har svårare att visa. Därför är det naturligt för honom att uttrycka sig i kvinnobilder.

Här är ett intressant videoklipp, där Steve Hanks berättar om hur händelser i hans eget liv påverkar hans bilder. Lite långt, men värt att se för den som är intresserad!

Steve Hanks har fått många priser och utmärkelser. Sedan 1993 har han funnits med på U.S. Art Magazines topp 10-lista över amerikanska konstnärer. Vill du se fler av hans bilder kan du klicka här.

All pics in this post © Steve Hanks.

Det är en kille jag träffat på nätet… Vi har tjattat ca 2 månader o planerat att träffas 4ggr. Första gången dök han inte upp. Långt om länge gick jag med på att prata med honom igen… O sen boka en ny date. Jag har avbokat 3ggr med kort varsel… Men jag avbokar ju iaf…

Igår skickade han sms o frågade om jag dumpat honom. Kan nån dumpa någon innan man ens träffats? Jag förklarade att jag har 2 jobb, föräldrar på sjukhus o därmed en familj som upptar all min fritid. Att jag bara kan ta en dag i taget-inte planera något. Samt att han inte kommer före vare sig jobb eller familj. Om han därmed känner sig dumpad är jag ledsen men jag varken kan eller orkar göra något åt det just nu.

Det tog ett par timmar innan jag fick svar, vilket är ovanligt… Sen skrev han att även han har 2 jobb o dessutom ett barn. Att jag inte ska tro att det bara är jag som har ett jobbigt liv. Eftersom jag bara tyckte synd om mig själv kunde vi lika gärna bryta kontakten. Han avslutade genom att önska mig ett lyckligt liv.

Jag var inte ledsen. Var inte särskilt intresserad innan o inte blir jag mer intresserad när han visar sig vara en egoist som saknar empati…
Just nu önskar jag mig ett välplanerat liv, ett, eller 2, välbetalda dagtidsjobb med regelbundna tider. Ett barn hade jag nog klarat på sidan om…Jag tror inte han, eller någon kille för den delen, skulle byta till sig 2 heltidsjobb med oregelbundna tider, en mor på sjukhus, en far som behöver assistans med allt, kombinerat med en syster med förståndshandikapp som behöver stöttning med det mesta… B, som han kallar sig, skulle knappast ha tid med både lunch och middag var och varannan dag på stans mer fashionabla krogar, dejter, vänner och träning med personlig tränare. Att dessutom bo i ena ändan på stan, inte ha gångavstånd till jobbet, ha familjen utspridda på andra delar av stan och bilen inlämnad på verkstad på obestämd tid skulle få alla killar jag känt i mitt liv att bryta ihop.

Att B har bil vet jag och jag kan slå vad om att han för det mesta har den till jobbet även om spårvagnen i hans fall går från dörr till dörr. 2 jobb? Isf 2 deltidsjobb… Barn? Jo, det har han ett, men vårdnaden? Med hand fullspäckade liv och sena kvällar på jobbet tror jag har har inrutat umgänge som ligger i schemat på helgen varannan vecka eller så.  Han är inloggad på msn i princip dygnet om och svarar oftast direkt om man skriver till honom. På mina jobb kan inte jag sitta vid datorn alls större delen av arbetspassen. Jag kan kolla mailen en snabbis t ex om jag sitter i telefonkö. I bästa fall kan jag använda datorn, men nu pratar vi inte om jobbets utan min privata mini med 3g uppkoppling, när jag har jour. Men det inkräktar på min nattvila. Men databeroende som jag är måste jag kolla nyheter, mail, msn, tradera och bloggen innan jag somnar…

Om B hade skrivit att han förstår min situation så hade det varit ok.

Om han sagt att han inte kan sätta sig in i min situation, men att han har en annan, i hans värld kaotisk situation, så han vet vad kaos är… hade det varit ok.

Om han sagt att han fattar nada så hade det varit mer ok.

När jag började skriva satt jag på spårvagnen. Det finns reklam ute för blodcentralen just nu som börjar “been there, done that”. De flesta jag känner har kommenterat på facebook och msn att de känner med mig eller tänker på mig, när jag skrivit hur ruttet livet känns just nu. Om B åtminstone låtsats att han förstod. Nä killar är alltid värst. Inte nog med att vi tjejer klagar på att föda barn. Vi klarar inte heller dubbelarbete i kombination med skötsel av äldre generationer och omhändertagande av yngre. Detta ska vi klara med hjälp av allmänna kommunikationer. Vi ska dessutom träna regelbundet och ställa upp på dejter när killarna känner för det! När ska vi tjejer lära oss? Den här modellen speciellt. Hon vet ju inget om hur det är att ha 2 deltidsarbete med regelbundna tider och dessutom behöva ta hand om en egenavlad 3-åring varannan helg!

säger de i reklamen på tv. Det är vad jag har känt att jag har gjort sista 2 månaderna. Har jag velat ha något, som t ex min asus eee netbook, så har jag unnat mig att köpa det. Visst jag har letat efter billigaste priset, kanske väntat ett par veckor, men sen slagit till. Likaså när jag tyckte det var dags för en ny mobil, eller när jag blev helt såld på en ny tröjmodell. Men jag har absolut inte ruinerat mig, inte skaffat mig några skulder pga det – jag har råd…

Likaså mitt dejtande sista månaderna.

Ha ha, nä jag har inte skaffat mig skulder pga dejtande heller. Däremot vill jag inte köpa grisen i säcken, betala prenumeration utan att läsa lösnummer först. Man behöver lite ny input ibland, iallafall jag, och har jag både behov och tillgång till det jag vill ha, varför vänta?

Hade jag varit kille så hade det uppmuntrats.

Mina kompisar hade velat höra alla detaljer om mina sista erövringar. Hur många one-night jag fått ihop på en raggarvecka. Nu är jag tjej. Jag har i o f nära tjejkompisar som, precis som killar, frågar och tycker jag gör rätt. Samtidigt så finns det hela tiden en underliggande oro att jag ska råka ut för något; någon som inte är snäll eller att jag ska bli smittad av STD.

Frågar killkompisar på samma sätt? “Du är väl rädd om dig”… Jag har fått för mig att det är mammornas replik i killars liv. Men kan det vara så att det är något killar saknar? För samtidigt är det ju ren och skär omtanke. Att jag inte ska bli sjuk, eller skadad fysiskt eller psykiskt. Har killar, som ju mer sällan har “bästisar” och oftare umgås i större grupperingar, någon dsom bryr sig på motsvarande sätt? Jag förutsätter, efter min erfarenhet, att det iaf inte är lika självklart. Hur formar det oss senare i livet? Om denna omsorg redan börjar i tonåren när man gör sex-debut, eller redan när man börjar dejta och “vara ihop”. Självklart är vi väl på samma sätt mot våra vänner nu som vi var då i omsorgsfrågan, tänker jag. Hur påverkar det vårt sätt att vara mot människor vi möter i största allmänhet, eller våra vänner i andra slags situationer?

Jag, som inte hade någon bästis under mina skolår.

Som periodvis umgicks med olika kill-grupperingar. Även om det mest var på skoltid… Agerar jag annorlunda än andra tjejer i (intima) relationer idag? Eller t ex min syn på one-night och k.k.-förhållanden. Jag anser att man måste få läsa en tidning innan man bokar en prenumeration, eller ännu hellre köper hela förlaget. Jag kan inte tänka mig att det finns någon framstående entreprenör i publishing-branchen som tänker annorlunda. Sen är ju dock frågan om det är så bra att utan så mycket förhandsinformation köpa första bästa tidning i kiosken bara för att utsidan är snygg eller det står lättåtkomligt i hyllan. Om man ska hitta en tidning vars förlag det är värt att göra investeringar i kanske man, som entreprenör på området, ska göra ordentlig research?

Min research?

Vad för förlag jag är ute efter. Givetvis att priset är acceptabelt, det är ett ämne som iaf någotsånär passar mig samt läget. Men jag utgår bara från mig själv, informationen finns givetvis att läsa i mina annonser.

Motpartens samstämmighet med mina önskemål?

I de fall motparten har en annons har jag läst mig till att det iaf inte blir någon intressekonflikt av större mått. Sedan måste jag erkänna att jag återigen utgått från mig själv. Den här gången utifrån spontana eller akuta behov. Storlek samt hur ofta det publiceras nya nummer.

Är det omständigheter som man som tjej kan väga så starkt utan att det anses icke-rumsrent?

Själv kan jag förakta killar som söker modell-platta tjejer eller är bröst-fixerade. Som tjej har man lärt sig att killar är sådana från födseln. Nu är väl det inget fakta jag tror på i vuxen ålder. Jag anser att det snarare är socialt betingat, ev socialt arv. Man blir som man blir uppfostrad och därmed går äldre generationers beteende i arv och beteendeförändringar tar flera generationer. Men som tjej i Sverige år 2009 kan inte jag känna att det är ok att jag som tjej vill ha en kille med en viss kuk-storlek, fast rumpa eller ännu värre hög sex-drift.

Jag är annorlunda, har alltid varit och kommer nog alltid att vara.

Oavsett kommer jag nog uppfostra mina barn som normerna i samhället anger; så de slipper vara så avvikande. Detta trots att jag, när det gäller sex, bryter mod de flesta normer för normalitet eller accepterat beteende. I alla fall de fall där normerna är olika för könen.

Förstår mig inte på killar – kan inte sägas tillräckligt många gånger!

Träffar ska alltid vara för att killen vill… tjejer får inte ha behov…

Träffade en kille för drygt en månad sen på nätet, han nämnt honom förut som “R”… Efter en veckas chattande började han tjats om att träffas. Så vi träffades o kan väl tilläggas att attraktionen var ömsesidig. Vad jag känner vet jag inte riktigt… han var inte lika snygg i verkligheten som på korten… Funderade på om det skulle bli ytterligare ett lösnummer i raden eller om det kunde bli en prenumeration, att köpa in sig i förlaget kändes avlägset.

Dagen efter kom ett gulligt sms som avslutades med puss puss.  Efter att jag skickat svar kom fler sms. Sms:andet pågick ett antal dagar. Efter någon vecka märkte jag att det var jag som började våra konversationer varje dag. Men jag saknade meddelandena så jag fortsatte vara initiativtagare. Visst, egentligen ett lösnummer, men det skadar ju inte att läsa ett nummer till för säkerhets skull…

Jag började då ställa frågor om att träffas igen, frågade honom om han ville gå på bio etc. Svaren var alltjämt att han gärna ville men inte visste när han skulle hinna. Ändå spenderade han var och varannan kväll framför datorn (i alla fall var han inloggad på msn).

Förra veckan försökte jag, fortfarande per sms, förklara att jag behövde mer än tomma löften för att orka vänta. Han hade då bett mig ha tålamod med honom. Detta är något jag har dålig erfarenhet av, så jag vill helst undvika snarlika situationer. Jag trodde mig märka på hans korta svar att han antingen var ointresserad eller inte orkade  bry sig. Jag fortsatte och försökte förklara att jag har dålig erfarenhet, att ärlighet är bättre i längden även om det gör ont, att det går att “muta” när man är tvungen att prioriterar annat. Svaren blev korta: att han var ärlig, han är singel och intresserad. Jag fortsatte med att skriva att sms inte var ett bra kommunikationssätt i det här ämnet. Att han av erfarenhet borde veta att tjejer behöver “prata” om saker och jag kände mig vid det här laget bara jobbig, jag undrade varför jag gett mig in på att förklara något över huvud taget. Gav honom sedan tips på vad jag som tjej förväntade mig: lite spontanitet; ett gulligt sms, ett telefonsamtal, besök, en spontan dejt eller något annat. Svaret var det snabbaste på hela eftermiddagen: “då förstår jag”. Eftersom han sedan förblev tyst, och jag visste inte vad jag skulle skriva heller, förblev det tyst tills jag skulle gå och lägga mig. Då var jag tvungen att fråga om jag hade varit jobbig… Även det svaret kom snabbt. “Nej, nej inte alls. Puss puss.”

På torsdagen, återigen efter att jag frågat, tyckte han att vi kunde ses på hans lunchrast på fredagen. Eftersom jag förstod att han inte syftade på att vi skulle äta lunch ihop, så svarade jag inte ens på hans fråga utan frågade tillbaka om han inte hade förstått att jag som är tjej ville ha mer än en lunchsnabbis. Visst kändes det kasst att säga nej till något jag egentligen ville, men vill man läsa nästa nummer också av nyfikenhet så vill i alla fall jag mer än att läsa innehållsförteckningen under tidspress! Jag förklarade även att en dejt efter jobbet inte behöver betyda sen hemkomst, för han kan ju stanna i stan över natten och därmed helt slippa två långa körningar. Till saken hör att han jobbar i Göteborg men bor någon timmes bilväg härifrån så en natt hos mig hade knappast gett honom mindre nattvila.

Han tog ingen spontan kontakt på fredagen, men svarade gulligt när jag skrev till honom. Han frågade hur jag skulle tillbringa kvällen. Jag svarade att jag skulle vara hemma vid 6 och inte hade några planer. Hans sekundsnabba svar var: “Så du är ledig ikväll alltså?”. Därmed trodde ju jag, som den blondin jag är, att jag kanske skulle få mig mer än en lunchsnabbis…. Vad jag hade fel! När ska jag lära mig! Man ska inte läsa mellan raderna vad killar säger eller skriver. Helt klart var det bara ett konstaterande för ett par timmar senare berättade R att han var på väg hem; dvs inte dejt idag heller.

På lördagen började jag fjäska med kill-metoder: sex-sms. Han gillade det helt klart. Han talade om att han så gärna ville ses men han kunde fortfarande inte lova när. Jag försökte med alla konstens regler få ur honom varför han inte kunde planera in en dejt. Utan resultat. Till slut tog jag till hot-metoden: talade om att en kompis ville att vi skulle gå ut och ragga på krogen kvällen. Återigen avslutade jag med att jag hellre hade haft honom i min säng. Och återigen svaret att han heller inte hade haft något emot det men att han inte visste när det kunde bli av. Till slut skrev jag att jag inte orkade vara initiativhållare till kontakten med honom. Att han kunde återkomma om han ångrade sig och kunde prioritera om. Mina vänner hade tyckt i flera dagar att jag skulle skriva så. Att det borde vara ett sätt att få honom att bestämma sig – när han saknade kontakten och insåg vad han mer höll på att förlora.

Resten av helgen har varit jobbig. Jag fick inget svar på sista meddelandet. Och ingen reaktion i övrigt heller. Han har varit inloggad på msn hela helgen från morgon till kväll utan att så mycket som skriva hej till mig. Vänta till måndag sa vännerna.

I morse kl 8 kom livstecknet, eller vad man nu ska kalla det. Han önskade god morgon samt tillönskade mig en underbar dag. Hur ska jag tolka det? Ur en killes synvinkel? Att han har gjort det jag bett honom och tagit ett initiativ till kontakt? Eller saknar han bara någon att skicka meddelanden till när han har tråkigt? Eller skickar han till alla i telefonboken så jag bara råkade få ett? För ytterligare livstecken har det varit ont om…. Visserligen skrev jag någon gång förra veckan att jag efter min lediga helg ska arbeta måndag natt, men vad säger att han la det på minnet? Han är kille och borde väl inte komma ihåg tider och dagar?

Mina vänner tror att han kommer höra av sig imorgon igen och att jag får min dejt innan veckan är slut. Tja, han hörde ju av sig idag, så där har de ju rätt. Men sen var det ju inte mer heller. Det återstår att se om förutsägningarna håller…

Det roliga i det hela är ju att jag, även om jag inte var ute och raggade i helgen, har lovat att göra det på lördag. Dessutom har jag 2 blind-dater inbokade i veckan, en på onsdag och en på torsdag. Båda har jag dessutom avbokat i sista sekunden tidigare och skyllt på en förkylning. Båda dessa karlar är i mina ögon ointressanta. Inte på grund av R utan bara ändå i största allmänhet. Men jag har ju lovat en gång i tiden när de bara visat kort på hur snygga de var i yngre dagar. Och dessutom kan väl en gratis lunch och en gratis middag på krogen inte skada självförtroendet. I det här läget är jag glad att jag bara har gett ut ett kontantkortsnummer, att jag har en hotmail-adress enbart för dejting-ändamål och att jag håller stenhårt på att inte ens berätta vilken stadsdel jag bor i. Det finns ju helt klart fördelar med att bo i en storstad och kunna vara anonym.

Åter till R. Om han hör av sig och vill ses onsdag eller torsdag. Ska jag avboka lunchen eller middagen igen? Ska jag bara säga att jag är upptagen – det har ju han varit senaste veckorna…. Eller ska jag vara ärlig och säga att han har konkurrens (även om det inte är mycket till konkurrens). Jag är inte van vid all denna uppmärksamhet från motsatta könet. Jag har aldrig varit så populär och uppvaktad i hela mitt liv! Och vad händer om jag inte tycker R är värd en prenumeration (eller mer) efter en dejt? Ifall jag undrar vad jag gett mig in på när vi väl sitter mitt emot varandra och ska umgås.

De strulpellar till killar jag har en tendens att räffa har en tendens att använda ordet seriöst när allvaret eller intresset gällande dejting och förhållanden kommer på tal. Tänkte för några veckor sedan att jag skulle fråga nästa kille om han kunde beskriva vad ordet har för betydelse i hans öron. Ser killar annorlunda på ordet seriöst än tjejer? För tjejer, i alla fall jag och min umgängeskrets, använder ordet seriöst för relationer där man har intentionen att det ska bli något långvarigt, eventuellt livslångt. Eventuellt de tre V:na: villa, vovve, volvo, typ. Vad har killar för syn på ordet? Nyckeln för att få tjejer att sära på benen? Fortsättning lär ju följa…

När jag la mig igår hade jag ordentligt ont i halsen – mer än det jag haft var o varannan kväll sista månaden… Kände av det inatt också. Kändes svullet, tjockt och slemmigt. Gjorde om möjligt ännu mer ont i morse. Var i övrigt lite seg; låg i sängen och sms:ade ett tag, kollade nyheterna på lilledatorn, loggade in på msn…. Fick sedan lite fart framåt halv 2 och duschade och tog fram kläder – skulle börja jobba 3…

När jag var halvt påklädd kände jag att jag egentligen inte ville ha mer kläder på mig – var redan så varm att jag börjat svettas… Slog bort det och gjorde mig klar. Det var svårt att få ner frukosten, det tog emot i magen och i svalget. Rusade sen iväg – med jackan under armen – för den kände jag absolut inte för att dra på mig. Detta trots höst-rusk-göteborgsväder.

När jag kom fram till jobbet kände jag mig helt färdig. Trött i hela kroppen och genomsvettig. Har känt så hela eftermiddagen – kvällen. Har – utan att tempa – bestämt att jag nog har feber. Hur hög har jag ingen lust att ta reda på. Lyckades slänga med mig en liten flaska hostmedicin (Coccilana) till jobbet o det känns bra med tanke på natten… I kombination med alvedon ännu bättre. Får nog ta en dos till imorgon innan vi åker på kurs…

Var på date förra veckan med en kille som är lite småintressant – mer om det en annan dag. Vi har sms:at en del sen vi sågs, så även idag. Han har dock verkat lite kort och frånvarande under eftermiddagen – kvällen. Jag frågade om vi skulle ses på msn senare när jouren börjar men han orkade inte. Han klagade på ont i halsen och allmän sjukdomskänsla och skulle gå och lägga sig tidigt. Han bad iof om ursäkt för detta och ville ta igen det imorgon. Han avslutade med att jag “väl vet hur det är med killar som är förkylda…” och så avslutade han med och kram…..

Jag har hört gnälliga sjuka killar ett antal gånger i mitt liv. Och jag älskar den gamla dåliga reklamen som var typ: “kvinnor klagar på att föda barn – har de aldrig haft en riktig förkylning”… Men jag är tjej och har j-igt ont i halsen just nu och jag skulle faktiskt hellre föda barn för närvarande!!! Visserligen har jag aldrig gjort det, men jag har haft mensvärk med krampattacker som känts i hela kroppen, som varat i timmar – och som värktabletter inte tycks rå på… En kombination av arcoxia (inflammationsdämpande), 2 panocod (värktabletter) och stesolid (lugnande/avslappnande) brukar göra att jag dåsar bort och däckar mitt i krampandet. När jag vaknar efter ett par timmar brukar jag ha “vanlig” mensvär som hugger till lite extra mellan varven. Efter jag hade sån mensvärk första gången för ca ett halvår sedan har jag sagt att det inte kan kännas värre att föda barn…

Just nu skulle jag hellre ha krampattacker – eller föda barn -  i magen än en svullen hals och feber… Krampattackerna – och ännu hellre att föda barn – vet man att det har ett slut och ungefär när. En förkylning vet man inte hur länge den varar. Jag har ingen aning om hur jag kommer må när jag vaknar imorgon. Om jag kommer vara frisk igen? Eller om detta är svininfluensa och jag kommer bli inlagd under det närmaste dygnet? Eller – det mest troliga – att jag kommer må pyton och känna mig genomsvettig och halvdöd på vår utbildningsdag?

Har killar ensamrätt på att anses sjuka vid förkylning? Jag känner mig precis så eländig som R beskrev sig. Om jag vet hur killar är när de är förkylda? Hmmm… Jag har aldrig varit kille så jag vet ju inte hur en kille faktiskt känner sig, men jag vet hur det är att vara tjej och förkyld. Och såna här förkylningar med massa slem och svullnad i hals och bihålor är inget jag tror är lättare att hantera för att man är tjej. Jag kan möjligtvis tänka mig att det är psykologiskt – att tjejer bryr sig mer om andra – även när de är förkylda… Killar är mer egocentriska! Det skulle även kunna ha att göra med miljö/uppfostran – typsikt kvinnogöra ska göras oavsett sjukdom men männens uppgifter kan oftast vänta en dag eller 2… Uppfostras/behandlas flickor och pojkar olika på den punkten? Själv har jag inget att jämföra med eftersom jag bara har systrar. När jag funderar på saken tycker jag att min storasyster i princip har uppfostrat sina barn tvärtom. Flickan – som iof är den som oftast varit sjuk – fick som barn oftast som hon ville bara hon snörvlade lite. Pojken skulle klara saker – “det är väl inte så farligt”… Å andra sidan har detta lämnat avtryck hela uppväxten. Flickan var borta så mycket från skolan att hon höll på att få gå om både på högstadiet och gymnasiet. Pojken kanske inte haft världens högsta betyg men det beror iaf inte på frånvaro… Nu när de arbetar märks det ju också tydligt vem av dem som är mest tålig… Ska nog börja studera barnuppfotran i min omgivning utifrån denna aspekten. Det vore ju bra om mönstret kunde brytas til kommande generationer – att alla har samma rätt att anse sig sjuka, oavsett kön.

Jag har kommit på skillnaden mellan manliga o kvinnliga yrken. Som exempel kan vi ta byggarbetare kontra omvårdnadspersonal. Omvårdnadspersonal (kvinnor) måste tänka i jobbet. Byggarbetare (män) bara gör som det står på ritningen utan att tänka eller ifrågasätta. Vem tjänar bäst? Jo, byggnadsarbetarna. Varför? Om de inte hade tjänat så bra hade de förmodligen bytt till ett “bekvämare” och fysiskt mindre krävande arbete; t ex omvårdnadsarbete. Men då uppkommer ett problem. Eftersom de inte kan tänka, ta initiativ och ifrågasätta kommer de inte klara detta, vilket drabbar vårdtagarna. Därför måste det ju vara enklast för alla parter att låta byggnadsarbetare ha sin höga lön så vi slipper få hjärndöd omvårdnadspersonal.

PS. Är tänka, ta initiativ och ifrågasätta sk. kvinnogöra?!? DS.

Så här i älgjaktstider kan man (dvs. jag) reflektera över vad en riktig karl är. Många ”riktiga karlar” sittter just nu på sina pass i älgskogen. En av mina tekniskt begåvade facebookvänner har redan lagt upp en bild på hur det ser ut när solen går upp från hans utsiktsplats. Ser lite kyligt ut så jag hoppas att han har en termos med varm choklad med sig. Eller kaffe. Själv skulle jag definitivt ha varm choklad.

Så vad kännetecknar ”en riktig karl”? Jag och en av mina ”andliga bröder” hade ett intressant samtal om detta i bilen häromveckan. Upprinnelsen till samtalet var att jag undrade över det fenomen att män så ofta flyttar direkt från en kärlekspartner till nästa, utan mellanliggande period i egen bostad. Min bror hade själv gjort så. Så varför?

Hans svar:

1. Det är bekvämt. 2. Man vill ha någon att dela sina tankar och känslor med.

Hmmmm…..ny insikt hos mig. Jag har en massa väninnor att dela känslor och tankar med. Många män har inte många andra män att dela känslor och tankar med. Min bror har många kompisar men med dom GÖR han saker, med dom pratar han inte om känslor…det vore att visa svaghet, dvs. ”omanligt”…

Hmmm….jag vet att två av kamraterna dött senaste åren…vad talar ni då om?

Jo, under en kort stund på begravningen kommer vi varann lite nära, sen är det ”business as usual”…..

Min bror menar att detta ”macho-mönster” inte går att påverka nämnvärt.

Jag som är obotlig optimist är övertygad om att det inte bara är möjligt, det bör till och med påverkas….och vi  som är medvetna om att detta bara är ett mönster har ett ansvar att bidra till förändring. För inte är det väl en naturlag?

För mig är en riktig karl någon som kan både skratta och gråta, tala om känslor och hur man bäst restaurerar mitt hus, vara mjuk och liten ibland och stor och stark ibland. Om han jagar älg eller hellre spelar gitarr betyder mindre.

Det gör inget om han är bättre än jag på att laga mat heller…..

Vad är en riktig karl för dig?

När man talade om kvinnor förr i tiden, använde man ibland uttrycket “det svaga könet”. Jag tänker ibland att det egentligen är precis tvärtom.

Igår natt råkade jag se en snutt från ett TV-program om en engelsk professor, som gjorde studier på män. Ett av försöken gick ut på att man lät ett antal män två och två få tio euro-mynt. De uppmanades komma överens om hur mynten skulle fördelas dem emellan.

Det verkar ju självklart att de skulle ha fem mynt var, men det visade sig att somliga av männen var mer dominerande och hade en mer utpräglad vinnarinstinkt. De lyckades övertyga sin diskussionspartner om att nöja sig med färre mynt.

Nu kommer det intressanta: Professorn gjorde om försöket, men lät männen innan dess få fingra på varsin behå. Nu hände något märkligt. De dominerande männen förhandlade nu på ett helt annat sätt och fick färre mynt än sin motpart. Ibland blev skillnaden så stor som 8-2. Samma sak hände om männen innan försöket fick se bilder på kvinnor som såg en smula sexiga ut.

Professorn konstaterade att det logiska tänkandet sattes ur spel, när män konfronterades med vackra kvinnor eller attribut som kunde associeras till kvinnor. På det här området är män definitivt det svaga könet. Det verkar räcka med att en kvinna knäpper upp en extra knapp i blusen, för att hon ska hamna i överläge. Eller?

Att kvinnor kan påverka män så starkt kan verka lite löjligt och en del kvinnor tycker kanske att det är upprörande. Men vad man än tycker, förändrar det ju inte fakta. Sen är det upp till oss män att handskas med vår natur, så att det sociala samspelet fungerar.

Till sist en kul serie-stripp som säger en del om det manliga sinnelaget. Klicka på bilden för att se den i full storlek.

Varför är det tabu att bajsa om man är tjej men helt okej om man är kille? Det skulle jag bra gärna vilja veta. Är det så att det enbart är vi tjejer som har gjort det till något förbjudet eller är det männen i fråga som inte tycker att det passar fina flickor att gå på toa? Jag tror på den förstnämnda förklaringen. Men varför i allsin dar gör vi då så stor grej av det om det ändå inte stör killarna?

I början av ett förhållande är det knipa som gäller och först när killen har gått är det okej att släppa av en brakare ;p Senare i förhållanden har nöden ingen lag (för alla måste ju faktiskt bajsa förr eller senare), men det sätts upp tydliga bajsrutiner bestående av att kranar med rinnande vatten slås på, en radio flyttar in i badrummet och spelar hög musik och allt som oftast körs tvättmaskiner igång passande nog när själva bajsandet ska utföras. Allt för att pluppljudet inte ska höras. För gud förbjude, vad pinsamt det skulle vara om en kille fick höra. Eller?

Ge mig svar på mina bajsfrågor så jag en gång för alla kan hälsa alla mina tjejkompisar (inklusive mig själv) att de är totalt jäkla patetiska och att det är en helt naturlig grej att då och då behöva skita ;p

Det är helt fascinerande när man tänker på hur vi människor bemöter varandra. Med vissa personer är vi på ett sätt och andra på ett helt annat sätt. Vi speglar oss på olika sätt gentemot andra olika människor.

Det får en att tänka om vi verkligen har en och samma personlighet. Är det samma individ som tilltalar andra individer?

Det kan hända att någon har dubbla personligheter, men det är inget jag vill gå in på. Däremot består vår personlighet eller mentala förmåga av många olika beståndsdelar som tillsammans bildar en fungerande helhet. Dessa beståndsdelar jämnar varandra och håller den mentala förmåga och därmed personlighet och psyke i balans.

När någon av dessa beståndsdelar eller karaktär blir starkare eller  synligare än de övriga av anledning, sker också en obalans i psyket. Det är då vi brukar säga att en person är så hmmm eller så hmmmm.

Jag finner det så fascinerade att se hur människor beter sig gentemot varandra. Så berikande.

Allt gott och Gud välsigna Er.

Jag har lagt upp en ny bloggkategori som heter “manligt & kvinnligt”, vad som kommer att gömmas under denna får tiden utvisa. Men tanken är att belysa skillnader mellan män och kvinnor, för de finns! Om ni har några idéer och tankar på vad jag ska skriva om så är jag öppen för era förslag. Det här ska vara en rolig kategori! Inget feministprat i stil med att “jag hatar alla män”, utan bara lite skojig iakttagelse könen emellan liksom. Jag skriver gärna ur ett manligt perspektiv också så även ni killar är välkomna med era önskemål. Och bara så ni vet, jag drar mig inte för att smygfotografera om det krävs för att bevisa mina iaktagelser ;p

Idén till denna kategori växte fram under min senaste bussresa då min “bussgranne” sträckte ut sina tonårsben så de kom över på min sida av sätet. Jag har också ben för bövelen! Jag försökte bevisa detta genom att trycka mitt ben mot hans, fel taktik gott folk! Han började då gnida sitt ben mot mitt. Hallå? Inledde jag något nu? Damn!  Jag är för dum för att ens tänka tanken att det kunde innebära något sexuellt. Eller ska jag säga så här kanske, han som kille var för dum för att ens överväga att det kunde vara någon annan handling än en flirtig invit från min sida?

Varför har killar alltid rätt att sno även tjejers del av benutrymmet på bussar?

Ibland undrar jag varför kvinnor har ett sånt behov av att hävda sig. Det handlar om tre områden, och jag har hört detta så ofta att det skaver i öronen.

1. Flickor mognar tidigare än pojkar. (OK, men varför ska detta ältas bland fullvuxna?)

2. Karlar kan inte ta i heta kastruller. (Har du inte husmorshänder, va?!?)

3. Kvinnor kan göra flera saker samtidigt. (Så det så!)

Jag säger inte emot något av det där, men åtminstone nr 1 och 2 är ju argument på sandlådenivå. Varför behöver det sägas över huvud taget? Jag går ju inte omkring och säger till kvinnor: “Jag kan fickparkera minsann. Det kan inte du.”

När det gäller nr 3 påmindes jag om den sanningen nyss när jag skulle laga stuvade makaroner. Som vanligt pysslade jag lite i datorn samtidigt och som vanligt kokade mjölken över. Kastrullen var bränd i botten och hela spisen fick torkas ren.

Det är ingen tvekan om att kvinnor och män är bra på olika saker. Det är inget fel med det. Vi kompletterar varann – det är liksom uttänkt så på nåt listigt sätt. Hur kul vore det förresten om vi vore helt lika?

Så när jag stod och torkade inbränd mjölk från spisen blev jag påmind om att göra en sak i taget. Och dessutom kom jag att tänka på något som min cybervän Ingemar Olsson skrivit i en av sina låtar: “Jag tror att människor är gjorda för varann. Mår inte bra på egen hand.”

I stället för att slå oss för bröstet och skryta om vad vi är bättre på, borde vi säga rent ut: “Jag är inte bra på allt, men med dig är jag komplett”.

Själv har jag en ganska okomplett tillvaro just nu, men det kanske inte alltid behöver vara så. Tack för ordet! Nu ska jag äta makaroner.

Dagens ‘mesiga’ mansideal fördärvar samspelet mellan kvinna och man, menar vissa… Nu får de stöd – från männen själva….
“Det ses som fult att vara manlig i dag”, säger Lennart ‘Hoa-Hoa’ Dahlgren…
I senaste jämställdhetsdebatt brakade det loss rejält….
”Jämställdheten kväver oss! Ge oss tillbaka den riktige mannen!”, skrevs det och man passade även på att såga äktenskapet genom att skriva: ”det kan finnas ömhet i ett slag över munnen….” (?)
Den kontroversiella artikeln blev hårt kritiserad…. medan andra istället hävdade att man hade en poäng – att mesiga svenska män med babysele på magen tar död på passionen….
En av de som diskuterade frågan sa: “Jag tror att kvinnor vill ha ‘passion’… en man som bär iväg en över axeln och knullar en stående mot en vägg utomhus”, sa hon…. “Och ja, det säger väl sig självt att jämställda svenska män inte orkar göra det efter en hel dag på öppna förskolan….” Hon vill dock poängtera att den machokarl man längtar efter oftast brister på många andra sätt…

Hmmm, skulle ju vara intressant att höra vad olika män själva har för syn på mansrollen… Måste det vara bara det ena eller det andra…? Det kan ju finnas en noga avvägd balans mellan de två…. att kunna ha olika sidor… att veta när det är läge för “gentlemannen” och när det är läge för “grottmannen”…. Man är väl inte helt statisk i sin manliga framtoning …? Det är väl inte kvinnor heller för den delen….?