Det händer att jag passerar som psykiskt frisk och det händer att jag passerar som psykiskt sjuk. Det händer att jag passerar som neurotyp och det händer att jag passerar som autist. Det händer att jag passerar som vit, och det händer att jag passerar som svart. Det händer att jag passerar som svensk, och det händer att jag passerar som invandrare. Det händer att jag passerar som kvinna, och det händer att jag passerar som man. Det händer att jag passerar som cisperson och det händer att jag passerar som transperson. Det händer att jag passerar som male-to-female, och det händer att jag passerar som female-to-male. Det händer att jag passerar som bög, men det är väldigt sällan det blir uppenbart att en person utgår ifrån att jag måste vara en heterosexuell man.

Jag har vant mig vid att aldrig vara helt säker på hur jag uppfattas. Förr tyckte jag att det var jobbigt att aldrig ha kontroll; att inte veta hur folk sorterade mig utifrån någonting jag sa eller så. Idag försöker jag att se det komiska i det. Framförallt försöker jag att njuta av den bekräftelse jag får.

“Immanuel, det spelar ingen roll hur fertil du är när du kör upp din kuk i en annan mans röv”

Som transkille med ett enormt penisavund blir jag lycklig av att höra sånt. Det är den typen av bekräftelser som jag älskar; när människor som vill förolämpa mig gör egentligen raka motsatsen.

På sistone har jag däremot börjat få kommentarer som jag är osäker på hur jag ska tolka. Det har hänt att nätollarna har kommit med gliringar som jag antar är tänkta att de ska få homofoben inom mig att vakna – alternativt att de insinuerar att jag är homofob. De pratar om att “en vacker dag får även du en talibankuk uppkörd i röven och en kniv imot strupen” och för ett tag sedan när jag gav exempel på hur man använder forskningsresultat för homofoba syften vände sig ollaren till en av de andra och skrev: “Om du är känslig för otäcka glidningar, vad tycker du då om IB’s absurda parallell med homosexualitet som sjukdom?”.

Nu råkar jag vara väldigt immun mot såna anspelningar. Jag går inte omkring och är livrädd för att bli våldtagen av män, och jag är inte det minsta rädd för att bli anklagad för att vara homofob. Detta är den icke-heterosexuellas privilegium. Jag går inte heller omkring och tar illa upp så fort någon kallar mig “sjuk”, “störd”, “idiot”, “nolla”, “pucko”, “psykiskt sjuk”, “galen” och så vidare. Det är den galnas privilegium att slippa vara tvungen att bevisa sin psykiska friskdom och manifestera den hela tiden. Jag har inget behov av att manifestera någon slags pseudoheterosexualitet eller psykisk friskdom, och det tar liksom udden av 99% av påhoppen.

Jag tänker på detta när jag läser Gustav Almestads fantastiska svar till Per Ström. Ökända antifeministen Ströms utspel handlade om att om man tillsätter en kvinna på en post tre gånger på raken så är det mansdiskriminering, men om man tillsätter en man tre gånger så är det bara för att de är kompetenta, och Gustav ger svar på tal. Tyvärr vet jag att om en kvinna hade skrivit samma text som Gustav så hade hon blivit avfärdad som manshatare, som en del av den statsfeministiska konspirationen och som ett bevis i sig på att kvinnor håller varandra om ryggen och tar över världen. Manliga feminister är ett större hot mot antifeminismen än vad kvinnliga feminister är – helt enkelt för att det inte går att avfärda män på samma sätt.

Sedan jag började skriva under med Immanuel Brändemo och inte bara trollhare händer det extremt sällan att jag anklagas för att vara manshatare; det händer bara när det är såna ollare som inte läser inlägget ens, utan bara kräker ur sig något. Ett av de manliga privilegierna är verkligen att kunna diskutera genusfrågor och jämställdhet utan att hela tiden få “manshatare” slängt i ansiktet. Å andra sidan får man höra att man är psykiskt sjuk, bög, kastrerad och politiskt korrekt – men det stämmer ju åtminstone på mig.

Jag gråter krokodiltårar över att Sarah Palin är utsatt för sexism. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om manlighet, kvinnlighet, kön, genus, könsroller, feminism, antifeminism, sexism, jämställdhet, mansförtryck, normer, fördomar, HBTQ, homofobi, heteronormen, psykisk sjukdom, psykisk hälsa, psykradikalism, heterosexualitet, Per Ström, Gustav Almestad, media, påhopp, bloggosfären

Dala-Demokraten har i dag den goda smaken att publicera vårt kondom-manifest. Dock verkar Jessica ha gift om sig med Alfons utan att berätta för mig.

Jämställdhet uppnås inte genom att vända på begreppen, jag vet det, men tankelekar kan ändå vara givande och sätta fingret på den där diffusa känslan av att något är fel. Om vi till exempel tvingar H&M att ha manliga modeller på reklamtavlorna till jul, skulle inte de kvinnliga bilförarna köra i diket lika frekvent som de manliga eftersom det är allmänt känt att kvinnor kör bättre bil än män. Fan vad jag gillar begreppet “allmänt känt”, förresten. Man kan använda det som argument i princip när man vill, hävda att “då har du bara inte hört det förut, din okunniga jävel”, och stå och götta sig i illusionen om sin egen smarthet, lika nöjd som Kapten Filling är över sina muskler.

Åh, vad du kommer att reta dig på mig nu. Det är allmänt känt, jag sa det själv där, högst upp, se? Det är inte jag som är manshatare, det är män som hatar mig. För att jag är smartare än dem… I dag är jag mest störig, och irriterad på det mesta. En sån där rabiesfeminist, du vet.

På Newsmill pågår just en debatt på temat ”feministisk porr”. Eller det är egentligen ingen debatt utan mer ett manifest från skaparna av porrfilmen Dirty Diaries som ska ha premiär i nästa vecka (fast de själva benämner det som ”porrfilmsprojekt”). Bara två andra har skrivit på temat varav en är pro-porr och den andra kritiserar inlägget av transkvinnan Ester Martin Bergsmark. Orsakerna till att det inte blir någon debatt är flera, men främst att det efter Shocking Truth-spektaklet runt år 2000 har det varit svårt för män att öppet prata om sina porrpreferenser. Att komma ut som en ”vanlig” porrtittare är fortfarande stigmatiserande. Däremot har det skett en stor ökning av kvinnor som öppet deklarerar sin lust till pornografi. Många av dem har dock samtidigt tagit avstånd från mainstream-porr. En term som är notoriskt svårdefinierbar men oftast inbegriper en objektifiering av kvinnan och att den manliga lusten dikterar alla villkor. Inom hbtq-rörelsen har det emellertid pågått intressanta debatter där bland annat lesbiska efterlyst autentiskt lesbisk porr gjord av och för lesbiska (särskilt Bang har diskuterat detta mycket och med ett rätt så öppet fält).

Vad finns det för invändningar mot feministisk porr? Personligen tycker jag liksom säkert majoriteten att det är välkommet med en större bredd i hur sexualitet skildras. Den bredden finns till viss del i vanlig film så varför inte i porrfilm? Samtidigt är det tydligt att de som förespråkar denna form av porr ofta får eller ansöker om statliga bidrag, därför kallas deras porrfilmer för ”projekt” eller ”konst”. Vilket får mig att undra över intentionerna; vill de producera för ett befintligt behov som idag inte tillfredställs eller vill de dekonstruera och rekonstruera människors lust? Just Ester Martin Bergsmark kombinerar det senare med åsikten att hans lust bör skattefinansieras. Och det är väl det som är den avgörande skillnaden mellan feministisk porr och ”vanlig” porr. Där de som producerar mainstream-porr vill tjäna pengar på människors lust så är det oklart om feministerna vill förändra den eller lyfta fram sidor av den som sällan kommer fram i det offentliga (vilket Marit Östberg är inne på i sitt inlägg).

En av projektdeltagarna är konstnären Joanna Rytel. Hon blev rikskändis när hon år 2000 rusade in på scenen till Fröken Sverige och vek ut en banderoll med ordet ”gubbslem” som då myntades. Hon kallar sig ofta för ”niggerlovingfetischistkärring” eftersom hon enbart tänder på svarta män, enligt egen utsago. Hennes utställning ”Att tänka tankar man inte vill tänka” fick dock en hel del kritik just för att hon exotiserade svarta män på ett sätt som av många ansågs obehagligt och avhumaniserande. Eller rentav nykolonialt. På Newsmill skriver hon istället om att hon är en kvinnlig blottare. Och hade artikeln faktiskt handlat om att hon är blottare med allt vad det innebär hade jag nog inte reagerat. Men istället är det en kavalkad av hatiska uttalanden mot män, där gränsen mellan psykiskt sjuka män och rätt vanligt friska män medvetet suddas ut. Hennes uppsåt är att patologisera mannen och manlig lust. I ett citat blottar hon sin misandri med all önskvärd tydlighet: ”Ursäkta mig säger jag då: När män framställs som mördare, kvinnohatare, våldtäktsmän är det ingen som tycker det är läskigt. Men så fort man ser utsatta män i en film då är det synd om männen.”.

Är det på allvar hon menar att män som kollektiv bara kan vara förövare men aldrig offer? Hon kämpar för att kränka män, att få vara förövare. Hon säger själv att ”männen bör få lida”. Ursäkta mig och min kuk, men jag vet män som lider och flera som begått självmord. Men jag gör mig dum för jag vet att mäns lidande inte räknas på samma sätt av den här typen av ”feminister”.

Utöver att sprida misandri är Joanna Rytel även rasist (måste jag skriva ”omvänd”?). Hon skrev 2004 att: ”Jag tänker aldrig föda en vit man, så det så. Man vill ju inte utsätta andra tjejer för samma obehag i framtiden eller begränsa deras sexliv.” Jag tycker det är obehagligt att en person kan uttrycka så mycket hat mot en hudfärg och ett kön utan att folk reagerar. Joanna Rytel är ju ett klockrent exempel på feminazism. Byt ut ”vit” med valfri färg eller etnicitet och vips skulle de flesta se Joanna Rytell för den störda människa hon faktiskt är. Frågan är varför hon gång på gång erbjuds utrymme i olika feministiska sällskap och projekt, får ställa ut sin exotiserande konst, samt varför hon intervjuas av stora dagstidningar och blir publicerad med egna alster. Tyder det på att hennes åsikter är mer utbredda än vad som syns för utomstående? Om inte annat säger det vilket utrymme det finns för vissa grupper att uttrycka sitt hat och sina fördomar.

När någon klumpar ihop feminister till en homogen grupp brukar de bli slagna på fingrarna direkt. Därför ska jag inte göra det misstaget, utan istället ställa frågan om varför inte andra feminister ger sig in i debatten? Just nu är det flera ganska extrema feminister som på Newsmill helt ensamma får gestalta vad ”feministisk porr” är.

Huruvida Joanna Rytels visioner om sex och kön varit tongivande inom ”projektet” Dirty Diaries går först att avgöra efter premiären. Men när ett projekt uttalat är emot att ”behaga en manlig publik” och samtidigt skildra sex mellan båda könen känner jag mig aningen bortstött.

Dirty Diaries: http://www.dirtydiaries.se/ 

Joanna Rytel – Jag tänker aldrig föda en vit man: http://www.aftonbladet.se/debatt/article204689.ab

Joanna Rytel – Med smak för det svarta
http://www.dn.se/kultur-noje/med-smak-for-det-svarta-1.641065

Intervju med Joanna Rytel http://magdalena.vima.se/text/intervju-med-joanna-rytel.html

Joanna Rytel – Ibland känner jag att männen bör få lida
http://sydsvenskan.se/samtidigt/article108175/quotIbland-kanner-jag-att-mannen-bor-fa-lidaquot.html

Porren splittrade feminismen: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/pornografi-sex-wars-feminism-radikalfeminism-porr-1.940418

Newsmill:
Porr är mitt vapen mot Gud och kapitalismen: http://newsmill.se/artikel/2009/08/27/porren-ar-mitt-vapen-mot-gud-och-kapitalismen

Vi behöver fler kåta kvinnor i offentligheten: http://newsmill.se/artikel/2009/08/27/vi-behover-fler-kata-kvinnor-i-offentligheten

Fler kvinnor borde göra porrfilm: http://newsmill.se/artikel/2009/08/27/fler-kvinnor-borde-gora-porrfilm

Jag är en kvinnlig blottare (Joanna Rytel): http://newsmill.se/artikel/2009/08/27/jag-ar-en-kvinnlig-blottare  

Rätt att skattebetalarna finansierar min porrfilm: http://newsmill.se/artikel/2009/08/27/ratt-att-skattebetalarna-finansierar-min-porrfilm

Självklart kan det vara feministiskt med porr http://newsmill.se/artikel/2009/08/26/sjalvklart-kan-det-vara-feministiskt-med-porr

Frestelsens demoninnor http://newsmill.se/artikel/2009/08/28/frestelsens-demoninnor

Feministisk porr vill skaka om: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/feministisk-porr-vill-skaka-om-1.917837

Porr mot erotikens klichéer: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article538005/Porr-mot-erotikens-klichéer.html

Porr för feminister: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/porr-for-feminister-1.940378

Andra bloggar om det:
http://porrstudier.blogspot.com/
http://avva.wordpress.com/2009/08/28/feministisk-porr/
http://www.pellebilling.se/2009/08/manlig-sexualitet-del-2/

“Plötsligt invaderar de stan tillsammans med vårsolen. De är som råttorna som visar sina fula trynen vid midnatt, finns i varje gathörn och park, på en balkong nära dig, ute på gården eller på bussen.”

http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=491756

Så skriver Sara Kadefors i Göteborgs-posten. I bland blir jag upprörd när jag läser sådant men den här gången var det så absurt att man blev full av skratt Jag betvivlar inte att Kadefors är manshatare men hon tog i för hårt. Den värsta typen av manshatare är de som lyckas dölja det. Den här är ju bara rolig.

Ett av mina favoritcitat:

“Nu jävlar ska de glömma allt elände, sitta i parken med några polare och grilla lite, kanske ringa efter några fler att öva fotbollssånger med. De kastar flintastek, ölflaskor och spottloskor omkring sig, rapar och kliar sig i skrevet, pissar och spyr bland barnen som leker en bit ifrån. De snor deras boll och skjuter iväg den åt helvete. Drattar på ändan, tjuter av skratt. Ha, ha! Det såg för jävla kul ut.”

Feminister kan vara roliga trots allt.

Det kan vara ganska kul att titta på vilka googlingar som gör att folk hamnar på den här bloggen. I topp (efter Andrea Doria) kommer Smultronstället Lund. Knäppaste sökningen (fem gånger) måste vara Grov por som jag inte riktigt kan bestämma mig handlar om porr eller grova porer, men som gör att man hittar artikeln om vänster- och högerbrottslighet, ¡¿Por qué no te callas?! En av de mest lästa sen starten, inte bara på grund av sökningarna på Grov por…

Häromdagen var det någon som sökte på vänstern “måste ta avstånd från”, och det verkar ha varit Kajsa Ekis Ekman, åtminstone nämner hon en sådan sökning i sin artikel i dagens DN.

Kajsa Ekis tar upp ett ämne hon även var inne på i sitt bidrag till boken Ekot från Amalthea, som kom i höstas – skuggorna som ständigt hotar att skymma de angelägna frågorna. Det handlar om den demagogiska retorik vänsterns motståndare tar till vilken fråga det än rör sig om. Palestinaaktivister skälls för antisemiter, feminister är manshatare och den som tar parti för väpnad kamp någonstans i världen stöder terrorism. Och så ska det tas avstånd. Kajsa Ekis skriver:

Den naive tror kanske att det räcker med att gå ut och ta avstånd, så är allt ur världen. Men kruxet är att det aldrig räcker med en ursäkt. Skuggan avtar inte när man förklarar att allt är ett missförstånd och att man inte alls är terrorist/manshatare/antisemit. Tvärtom: man måste be om ursäkt hela tiden, man ska vara ständigt upptagen med att be om ursäkt.

Och så är det naturligtvis. Det handlar om avståndstagande intill självutplånande folkpartism, och de som gapar högst brukar vara just folkpartister, med eller utan partibeteckning.

Att ge efter för krav på avståndstagande är sällan en bra PR-strategi, någonstans. Dels naturligtvis för att den som får lillfingret kommer att fortsätta tills den fått hela handen, men kanske framför allt för att det innebär att motparten snappat åt sig problemformuleringsprivilegiet, satt agendan för debatten. Plötsligt är vissa aktivisters metoder, vissa demonstranters fördomar, eller till och med vad någon lätt labil tomte släpper igenom för kommentarer på sin blogg viktigare än sakfrågan.

Problemet illustreras ypperligt i Sacha Baron Cohens kvalitetsfilm Ali G Indahouse, där hans alter ego Ali G halkar in i rikspolitiken på ett bananskal, och lyckas vinna en direktsänd debatt på precis det här sättet. Håll särskild koll 1:55 in i klippet (men se hela): Sådär är det man INTE ska bemöta den här sortens retoriska finter…

Läs även:

Kålsuperiet revisited
Ta avstånd från Dilsa Demirbag Sten!

Andra om Ali G, Kajsa Ekis Ekman, antisemitism, manshat, terrorism

Ja, visst är det provocerande att använda samma argument som exempelvis rasister, islamofober, eller vad det nu kan vara, använder sig av.

Man pekar  på en grupp och sen jämför man den gruppen med andra grupper med hjälp av mer eller mindre tillförlitlig statistik.

Enligt detta resonemang borde samtliga män omyndigförklaras, fråntas sina rättigheter och framförallt sin makt; det råder ju ingen statistisk tvekan om att män är mycket farligare varelser än kvinnor.

Våldtäkter, mord, våld i allmänhet och nästan alla andra brott utförs i stor majoritet av män.

Ur dagens skörd:

I Sverige åtalas en man för att ha sålt minderåriga flickor till andra män.

En “pappa” döms för babymisshandel!

Vilket ord! Babymisshandel. Jag storknar.

Mamman friades.

Statistik är en spännande vetenskap men det är lite med statistiken som med religionen: tolkningarna äro otaliga.

Vilka slutsatser drar man av dessa siffror?

Och vad bevisar de egentligen?

För det mesta används statistiken på ett oerhört tanklöst sätt.

Något som svärtar ned en användbar metod.

Bästa läsare!

Det var länge sen vi män fick någon uppskattning. Alltså oss män som grupp. I alla fall via våra svenska medier. Under denna morgonen hade SR:s P1 en orgie i manshat.

Först var det föreningen Kvinna till kvinna som suttit och bläddrat i pressklipp om olika krig och väpnade konflikter och kommit till den mycket upprörande slutsatsen att kvinnorna är en undanskuffad minoritet i materialet. Det är bara en massa män som får vara med och berätta om hur de för krig. Usch och fy, menar de indignerade företrädarna för Kvinna till kvinna.

Tyvärr har de inte tänkt längre än vad näsan räcker. Vilka är det som tvingas ut i krig? Jo, männen. Det är männen som förutsätts att utan protest ställa sina liv till förfogande att skydda civilbefolkningen, d.v.s. alla kvinnor och barn.

Hur stort rabalder blir det inte ifall en missriktad granat slår ner på ett bostadshus i närheten av slagfältet och civila offer dödas? Ja, lita på att det inte passerar obemärkt i nyhetsrapporteringen. Men vem bryr sig om männen som stupar på slagfältet? Tja, de närmast förutsätts att de skall dö där. De är ju män…

Del två i P1:s manshatarorgie i morse är lanseringen av Fru Gårman. Vägverket skall ta fram en kvinnlig figur att sätta på trafiksignalen.

Så ni kvinnor har hittills aldrig lyckats ta er över gatan bara för att Herr Gårman haft silhuetten av en man? Jag tycker detta är att idiotförklara halva svenska befolkningen. Skall man göra något åt signalerna vore det bättre att skapa en stiliserad fot utan kropp. Fast då blir det väl förstås diskussion om den ser ut som en herrsko och feministerna känner sig kränkta på nytt… För att inte tala om alla handikapade som genomgått amputation. Sverige leder ju VM-ligan i kränkthet, så uppkomsten av en ny hysterisk debatt skulle inte förvåna mig, vad man än gör.

En politiker som motionerat i Riksdagen om Fru Gårman hävdar att detta är ett stort steg mot jämlikheten och att man på sikt också inte skall satsa pengar enbart på medelålders män som… STOPP! STOPP! STOPP! *osäkrar min revolver och siktar mot bilradion*

Är den där människan så jävla korkad att hon på fullt allvar tror att svenska vägar byggs enkom för svenska medelålders män? Hur skall en kvinnlig rondell i så fall byggas? Att det finns kvinnliga kurvor, det vet jag, men det har fan inget med trafik att göra. Utom när de exponeras farligt nära vägarna så att vi heterosexuella medelålders män blir störda….!

Glad valborg på er. Min är redan förstörd tack vare P1.

Hälsar Eder Peter Harold, i affekt.