Inatt hade jag en konstig dröm. Jag drömde om läraren från förra delkursen. Jag drömde att jag skulle visa upp hur långt jag kommit med en uppsats inför en drös med olika lärare och han var en av dem. I drömmen såg han att jag var nervös och lite nedstämd så han frågade hur jag mådde, hur jag hade det, hur jag tyckte att det gick med studierna, osv.

Att jag drömmer om lärare är inget nytt för mig, jag har gjort det ända sen lågstadiet. Men när jag vaknar så skrattar jag åt mig själv och tycker att det är ett rätt bisarrt ämne att drömma om. Finns det NÅN annan som  drömmer om sina lärare? Jag tror inte det.

När jag var liten drömde jag oftast mardrömmar om mina lärare. Jag drömde att de var elaka, arga eller föraktfulla mot mg, vilket inte hänt mig särskilt ofta i verkligheten. Läraren var ofta huvudpersonen i drömmen. Gissar att det mer har att göra med att man hade väldigt stor respekt för sina lärare när man var barn. Det fanns nog en underliggande rädsla för dem när man var barn, i alla fall hos mig.

När jag blev äldre, efter 15 år, förvandlades mina drömmar till att lärarna blev side-kicks. De var med men bara vid sidan av ett annat scenario. Jag minns en dröm särskilt mycket. I drömmen sprang jag runt naken i min högstadieskola. Det var (i drömmen) inte min mening att inte ha kläder på mig så när jag upptäckte att jag var naken skämdes jag som en hund och gömde mig bakom en massa skåp. Då kom min biologilärare och skällde ut mig för att jag inte hade kläder på mig och att jag bara försökte få uppmärksamhet. Jo, tjena…

I vissa drömmar jag haft om lärare har det självklart handlat om sex, men de tänker jag inte beskriva här…

Just nu  handlar alltså mina lärar-drömmar mer om omtanke, medkänsla och engagemang. Jag gissar att det handlar om att jag är långt ifrån mannen i mitt liv och därför känner mig lite svältfödd på just dessa saker.

När jag var yngre var jag mer hårdhudad på vissa sätt. Att klara mig själv och inte vara beroende av andra var något jag prioriterade högt och när jag träffade mannen hade jag väldigt svårt att låta honom komma innanför mitt skal. De är få förunnat att komma innanför och de som sårar mig det minsta stöter jag snabbt bort, så som kroppen stöter ut stickor och andra främmande föremål…

Nu har jag alltså blivit beroende av omtanke, förståelse och engagemang. Så pass mycket att jag drömmer om att lärare som jag inte längre har ska se mig och bry sig om mig. Jag gissar att det egentligen är något som jag ska se som ett friskhetstecken. Jag har antagligen gått och blivit mindre hård, kantig och kall. Men samtidigt känns det väldigt skrämmande, det här kan ju sluta hur som helst! Jag kan t ex förvandlas till en igel, till en parasit, en som inte kan släppa taget, en sån där patetisk liten varelse. Men antagligen har jag bara blivit lite mindre robotlik . Lite mer mänsklig.

Vad hör man med egentligen?

Ta hänsyn till följande underbara sägelse av Imam Ali (Fred vare med honom):

Människan är en underbar skapelse; han ser igenom fettlager (ögon), hör genom ben (öron) och pratar genom en bit kött.
(Imam Ali (Fred vare med honom) – Nahjul Balagha, sägelse #7)

I denna sägelse man kan konstatera tre olika medicinska fakta; där den som vi kommer att fokusera oss på är människans öra. 

Jadu, what to write, what to write?
Jag önskar att jag hade någon som ville att jag höll om hon/han i sömnen, lite mänsklig närhet skulle inte sitta fel alls, ställer du upp?

Puss hejdå <3

Med detta inlägg vill jag försvara en av de vanligaste, och godaste, köttproducenterna. Jag har inte kunnat äta annat än griskött och kyckling på många år, men det mer på konsistensen och smaken, och inte på etiken. Idag äter jag bara kyckling. Varför gör jag så när jag precis som alla andra gillar kokt skinka på julbordet?

Grisen är ett av de djur som är mest likt oss, kroppsligt sett. Det är därför vi använder transplantation från gris. Till och med ett hjärta från en gris har getts till en människa.

Grisar är vänliga, lojala och trots sin sega utstrålning väldigt intelligenta. De är redan i sin natur väldigt renliga av dig och ligger gärna, om de själva får välja, i solen. Deras intelligens anses högre än ett 3-årigt barn. Nedan ser ni ett sammandrag från forskare inom området av grisars intelligens (www.GoVeg.com).

Professor Stanley Curtis, Penn state University, har upptäckt att grisar kan leka och förstå spel med joystick. Han menar att de är “capable of abstract representation” och “are able to hold an icon in the mind and remember it at a later date”.

- There is much more going on in therms of thinking and observing by these pigs than we would ever have guessed, menar Curtis.

Hans forskning har visat att:

• grisar är mycket smartare än hundar
• grisar klarar bättre på en del test än vissa apor
• deras sätt att lära sig av varandra liknar det som observerats bland apor
• grisar har ett väldigt bra minne

Annan forskning har visat att grisar kommunicerar ständigt med varandra. Det finns flera olika nöff som var för sig beskriver vad grisen har att säga för det tillfället. De har ett etiskt beteende mot varandra och kan känna känslor. Nyfödda kultingar lär sig att följa sin mammas röst, och mamman sjunger för sina små medan hon sköter om dem.

Jag kan mer än gärna tänka mig en minigris framför en till hund, när jag har möjlighet att ge den det den behöver – mycket utevistelse på en egen gård och ett stort hus med massor av små utrymmen att böka på.

Besök gärna Svenska Minigrissällskapets hemsida, www.smgs.se. Och sluta med skinka, bacon och korv.

“Nu har vi fått en ny chef. Det blev T. Han e bra. Han e mycket mänskligare än den gamla.”

Mänskligare… bra, eller? Jag tror jag är ungefär hälften mänsklig. Vilken procentsats har du?

©

Hej jag heter Lena och nyss började jag helt oväntat att gråta lite smått framför en okänd kvinna. Bara sådär. Jag är den mänskliga fontänen så snart jag kliver innanför dörrarna på sjukhuset för det känns som om man måste vara låg, grå och eländig när man kommer dit. Det sitter lite i väggarna att vara nära gråten och hoppas att alla är mycket sjukare än en själv.
Så imorse gav jag fan i att tvätta håret, bara för att, och såg till att klä mig extra varmt för att svettfläckarna på min gröna(en grå går också bra)tunika skulle spridas i extremstora fläckar, jag såg lite extra medtagen ut och ändå säger de “Allt ser JÄTTEBRA UT! Du är frisk som fan!”.

Njae, nu sa hon ju inte frisk som fan, men hon borde ha gjort det!
“Lena, Du är frisk som fan. När hade du mens senast, oj, råkade jag knipsa av dig halva ******, det var inte meningen, det blev bara lite rött. Vad skriker du för?” och sen ett “Kliv ner. Här, papper att torka dig med.” och naturligtvis kliver det in nån i rummet när man ligger där med motorn blottad, naturligtvis kliver det in nån när man tar på eller av sig brallorna bakom skynket som man inser att man borde dragit igen lite till. Murphy, din jävel, kom hit så ska jag spöa skiten ur dig. Eller va fan, har de inte sett en fitta förrut är det kanske dags.

På bussen hem sitter en tant med hår som färgad halm precis framför mig.

Istället för att söka mitt inre har mitt vanligaste beteende gjort sig påmint. Jag har börjat söka ute bland människorna här, efter något som påminner mig om något som liknar mig eller efter något som jag inte har sett förut. Något som ska bekräfta mig eller bara som jag behöver för att känna igen mig. Min ursprungsidé var att sväva fritt i detta nya landskap, utan egentlig förankring någonstans. Men jag gick ganska snart på grund. Min nyfikenhet övervann mitt ego. Fint, kan man tycka, men det var nog mest ett uråldrigt mönster hos mig som gick igen. Kanske för att skapa en relativ trygghet i mig. Jag är fortfarande den jag trodde att jag var. Och varför skulle jag inte vara det ? Har något nytt revolutionerande inträffat som gör att jag plötsligt skulle ändra mitt sociala beteende ? Kanske har det hänt något. I alla fall reflekterar jag mer över hur och när jag agerar som jag gör. Fast jag har ju alltid varit en som funderar över sådana ting. Fast mest har det handlat om mig i förhållande till andra och inte till mig själv. Skulle kanske ha blivit beteendevetare istället. Kan mitt beteende berätta något om hur jag verkligen är och vad är verkligt och vad är bara yta ?

Allt är ju så sammansatt i en människa, så varför ens bry sig om att söka något som kanske inte finns utan att något annat finns. Och jag tror mig ha funnit något. Något ganska typiskt mig. Fast det är nog mänskligt, men jag är ju människa och det är ju också ganska typiskt mig. Att efter någon veckas ältande och funderande inse något så hårresande simpelt som att jag är mänsklig.

Tillåt mig småle.