“Att hata internet är att hata mänskligheten, internet är bara en spegel. Tycker man inte om det spegeln visar är det mänskligheten man har problem med.”

Igår pratade jag med en av mina favorit-pirater varpå vi kom in på FRA (givetvis) och då sa han dessa ord. De fastnade. Inte för att det var nytt egentligen utan för att det var så underbart sammanfattat. Att ha problem med internet är att ha problem med mänskligheten.

Internet är ett verktyg. Ett verktyg som kan användas till både bra och dåliga saker. Människor kan mobilisera sig och stå upp mot en förtryckande regering, människor kan träffas i alla hörn av världen och starta företag, byta idéer, hjälpa varandra. Människor kan köpa tågbiljetter och sälja sina gamla möbler, de kan hitta vänner och kärleken för livet, de kan skicka kärleksbrev och ta kontakt med borttappade släktingar.

Tyvärr kan människor även byta barnporrsbilder, med hjälp av posten kan de sälja narkotika/vapen, de kan organisera kriminella gäng, de kan hacka sönder hemsidor, skicka virus, skicka dödshot till varandra och sprida felaktig information.

Ett verktyg skadar inte någon förrän det används av en människa. Ett vapen som ligger på ett bord gör ingen illa, det är om någon plockar upp det och använder vapnet mot en annan person som det gör illa. På samma sätt kan ett vapen användas till försvar eller till att jaga för att få mat för dagen. Ska vi förbjuda alla vapen för att de kan göra illa? Eller ska vi förbjuda människorna?

Vapen kanske du tycker är okey att förbjuda? Världen skulle bli en bättre plats utan pistoler, granater, knivar… hammare? Skruvmejslar, stekpannor…? Vad är egentligen ett vapen? Internet kan vara ett vapen, MEN det ÄR även en fantastisk mötesplats, en tröst, en fritidssyssla, en kommunikationsväg, en del i samhällsstrukturen… kort sagt helt oumbärligt.

Internet är inte en större fara än till exempel posten eller telefonen. Att tycka illa om internet är att tycka illa om mänskligheten.

Här är det fortfarande regn och rusk, Mr Hund och jag har varit ute en lång stund ändå, skönt när man kommer in om inte annat! Varmt är det i alla fall, runt 6 grader, vart tog vintern vägen? Har börjat utöka promenaderna litegrann och Mr Hunds ben verkar hålla för det också! Men, jag tar det sakta och försiktigt, vill inte riskera någonting.

Idag finns runt 4 miljarder mobila uppkopplingar runt om i världen, år 2020 och ungefär tio år alltså, så beräknas det finnas 50 miljarder. Det rör på sig. En tanke som slår mig är om vi utrett det där med strålningen från alla dessa mobila saker? Det har ju diskuterats fram och tillbaka, farligt – inte farligt, så jag hoppas “inte farligt” är fastställt om det här är utvecklingen!

Och när jag är inne på potentiella farligheter så ska man nu köra igång världens största experiment igen. Partikelacceleratorn i Cern ska startas igen nästa vecka, den pajjade ju förra året när man skulle köra den. Vissa forskare varnar dock för att försöket är slutet för mänskligheten och vissa har gått ända till Europadomstolen för att försöka stoppa projektet. Nåja, det visar sig. Blir det ett svart hål som sväljer hela planeten så lär jag inte märka så mycket av det antar jag – *poff* så är allt borta. Låter i alla fall lite osannolikt men jag är ju inte så insatt i saken. C däremot tycker det verkar läskigt sa han häromdagen, intressant att artikeln kommer bara någon dag senare. Har jag en synsk son?

Den här boken har legat på min vill-läsa-lista ändå sedan den kom i våras. Jag har alltid gillat Hanna Hellquists rättframma och personliga, ibland på gränsen till för närgångna, stil. Navet i boken är Hannas pappa Lars-Erik, som låter sitt enorma –och bisarra- intresse för djur i olika former smitta av sig på dottern. Medan Hannas mamma står för det trygga och normala glider pappan in och ut ur hennes liv fylld av excentriska och småtokiga idéer. Boken är uppdelad i flera korta kapitel som alla är döpta efter de otaliga husdjur som passerat i Hannas liv. Nu pratar vi inte bara hundar och katter. Det finns berättelser om boaormar som smiter ur terrarier, apor som äter bullar och råttor som tinas i mikrovågsugnar……

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken och sträckläste den på ett par timmar. Den känns otroligt kärleksfull och ärligt skriven samtidigt som den har något sorgset över sig. /Lisa

Under hösten kan Kvarteret Skatans uppsättning I Nöd och lust beskådas på Rival. Det är inte riktigt originalbesättningen då Anna Blomberg för närvarande har annat för sig (missa inte hennes Anna Anka-imitationer  i SVT. Hon är så lik att man nästan börjar rysa.) Hennes roller görs här istället av Josefin Bornebusch.

 Jag har följt Skatan som TVserie från och till genom åren och ibland tyckt att det varit helt fantastiskt roligt och ofta väldigt träffsäkert. Tyvärr är det också rätt ojämnt vilket blir än tydligare när det sätts upp som teaterpjäs. En del scener som framförs under den en och en halv timme långa föreställningen känns mest långsökta och utdragna. De hade även kunnat tona ned alla sångnummer en aning. Samtidigt är vissa delar galet roliga. Som när David Batras karaktär Jim löper amok och helt oväntat börjar slåss med Kicki Danielsson. Eller den svensexa som stackars Magnus tvingas genomlida. Eller den galna lattemamman som lämnat kvar sitt barn på Waynes Coffee. Så om man har ett par hundralappar över finns det definitivt värre saker att lägga dem på./Lisa

Jag kan definitivt relatera till Annas senaste inlägg. Det var länge sedan det fanns så mycket som lockade på bio. Med siktet inställt på Apan uppsökte jag därför närmaste SFbiograf men dessvärre fanns inte biljetter till den föreställning jag riktat in mig på. Jag hamnade därför istället på en helt annan typ av film -500 days of summer. En inte helt oangenäm bioupplevelse visade det sig. Under en och en halv timme får man följa med Tom och Summer och deras kärlekshistoria som inleds med slutet och sedan berättas i tillbakablickar. Trots att historien utspelas i Los Angeles befinner den sig långt bort från beachliv och märkeskläder. Den har snarare något brittiskt över sig. Det kan förvisso bero på att filmen är full av diverse referenser till engelsk popmusik som the Smiths, men också för att huvudfigurerna känns mer som någon man känner i verkliga livet än någon man ser på film. Ungefär som personer man skulle kunna hänga med. Det är också befriande med filmer där det inte är givet att slutet är vare sig lyckligt eller olyckligt. Det bara är. /Lisa

Häromdagen fick jag höra av en okänd person att jag ser precis ut som “hon den där psyksjuka konsttjejen som  skulle hoppa från bron”.  Har sedan dess gått runt och försökt komma fram till om det är att tolka som en komplimang eller ej…… /Lisa

Nu ska jag skriva lite mer om män, denna gång mellan hus. Jag fick på omvägar tips om filmen Man on wire, visste inget om den förutom vad en snabbt ögonkast på imdb.com gav: dokumentär från 2008.
Och det var bra. För hade jag på förhand vetat att den fått en Oscar för bästa dokumentär hade jag genast satt på mig mina usa-kritiska glasögon och granskat filmen ur ett bittert “vad vet egentligen en oscarsjury”-perspektiv.

Men det gjorde jag nu inte utan satt som ett ljus, först lite avvaktande men sedan lätt framåtlutad med öppen mun i ren fascination. För monsieur Petit, mannen på linan, är en medryckande person.
Han återberättar och dramatiserar händelseförloppet den augustikvällen 1974 när han och hans team tar sig in i tvillingtornen, upp till 104 våningen, spänner linan och sedan inväntar morgontimmarna då han ska gå mellan husen. Förutom Petits egna små skådespel berättar de övriga i gänget sin version av händelsen och vägen dit och mycket av historien är dramatiserat med skådespelare, t.ex hur gänget tar sig in med falska leg och när Petit med kompanjon gömmer sig under en presenning i timmar för att undgå att bli upptäckta av vakter. Det är hela tiden mycket spännande. Det är också en historia om vänskap, som tråkigt nog slutar med lite fadd smak i munnen. Men som sagt, mycket fascinerande.

/Anna

Jag var väldigt förtjust i Sara Kadefors förra bok Fågelbovägen 32 där fokus låg på hur en ”god” människa skall vara. Jag hade därför höga förväntningar på denna bok som handlar om Sylvia, en välvårdad kvinna i medelåldern som helt hamnat utanför samhället. Berättelsen inleds utan några som helst bakgrundsförklaringar till hur hon hamnat i detta. Istället får man följa med i hennes dagliga tillvaro på IKEA, där hon tillbringar största delen av sin vakna tid. Det är intressant att läsa om, och fundera på hur länge en person faktiskt kan smyga runt inne på Sveriges största möbelvaruhus och sköta sin dagliga hygien på deras toaletter, äta kvarlämnade matrester i restaurangen och ta tupplurer i sängarna på sovrumsavdelningen innan man väcker för stor uppmärksamhet. Förvånansvärt länge visar det sig.

När Sylvia till slut upptäcks av personalen och tvingas söka andrum annorstädes hamnar hon bland människor hon tidigare aldrig skulle drömt om att beblanda sig med. Längre fram i boken framkommer också skälen till varför hon lämnat sin trygga tillvaro med familj, vänner och fast jobb. Då blir det genast ganska sorgligt. Inte minst i beskrivningen av relationen mellan henne och tonårsdottern som hon svikit ordentligt. En tänkvärd bok som man lätt kan lägga ett par kvällar av sin tid på. /Lisa

Spårvägsmuseet på Tegelviksgatan är väl värt ett besök. I alla fall för små barn som där kan prova på att köra diverse olika fordon, ta en tågtur och kolla in gamla leksaker på det angränsande leksaksmuseet. Intressant för äldre besökare kan vara att studera gamla bilder och miljöer av Stockholm och dess infrastruktur.

Fiket är dessvärre en liten besvikelse där såväl espresson som kanelbullarna lyser med sin frånvaro. Istället vankas det torra inplastade arraksbollar och trekantsmackor som kan värmas i micro. /Lisa

Vem döljer sig bakom pseudonymen Lars Kepler? Denna fråga sysselsatte stora delar av det litterära Sverige tidigare i år. Det pratades och spekulerades och gissades och till slut avslöjades att det handlade om författarduon Alexander och Alexandra Ahndoril som tillsammans skapat deckaren om polisen Jonna och läkaren/pillerknapraren Erik Maria.

All uppståndelse runt boken väckte min nyfikenhet och jag begav mig därför ut på nätet och avlade ett besök på AdLibris. Tre dagar senare damp försändelsen ned hos min lokala kiosk/kemtvätt. Jag slog upp första sidan i onsdags och påbörjade min läsning. Efter att ha avslutat boken kan jag konstatera att det handlar om en högst ordinär svensk deckare. Hyggligt spännande med en del logiska luckor och inte särskilt genomarbetade karaktärer. En mental axelryckning. Varken mer eller mindre. /Lisa

Jag har nu suttit i ca två timmar och läst igenom vad jag tidigare skrivit i denna blogg. Det var ju länge sedan jag skrev något, men som vanligt har jag inte dåligt samvete för det. Nu har jag hursomhelst gått igenom materialet från begynnelsen fram till skrivande stund och kan inte annat göra än att fröjdas över mitt skarpa intellekt och min nästintill fantastiska förmåga att bygga ihop dessa inlägg. Jag skulle nog vilja påstå att det är det bästa jag läst på länge.

Inte nog med det. Jag tjänar pengar också. Inte så att jag kan köpa arton splitternya sportbilar i veckan, men i jämförelse med mina generationskamrater och de med liknande utbildning har jag för länge sedan gått igenom taket. Jag tjänar ungefär lika mycket i månaden som en person som slavat sig igenom en sex-årig universitetsutbildning och har studieskulder upp över öronen. Jag känner mig rent av nöjd med vetskapen att jag har mer än tre gånger så hög månadslön än den som sitter i kassan där jag handlar min mat, fast än vi förmodligen har ungefär liknande betyg. Fast jag är antagligen mycket mer intelligent också, betygen till trots.

Nu börjar ni allt surna till…. hur kan en människa sitta och förhäva sig på detta sättet? Ställ den frågan nästa gång ni sitter och glor på TV en fredagskväll. Varenda människa i den branschen är nämligen sådan. Din favoritförfattare är definitivt sådan. Den mest folkkäre programledaren är sådan och även hans gäster. Så gnäll på dom istället för och sitta och gnälla på min text. Välj att reta upp er på saker som är viktiga istället. Den tid ni nu lagt ner på att läsa denna text kunde ni istället ha lagt ner på att göra världen till en bättre plats.

Till exempel är det en stor lyx att ha tillgång till rent dricksvatten vilket de flesta av oss har. Dock finns det miljoner människor runt om i världen som inte har tillgång till rent vatten och inte skulle kunna föreställa sig vara kranar ens i sin vildaste fantasi. När ägnade du dessa människor en tanke sist? Nej, du sitter hellre och retar upp dig på en text på internet som varken gör från eller till.

Vad gör jag då? Inte ett skit. Jag har ju för fan fullt upp med att skriva detta…

Begriper ni det eller skall jag behöva skriva det på åtta språk till?

Ett besök på Dramaten och Killinggängets uppsättning om Herrön kändes ganska givet denna höst. Biljetterna bokades redan i somras vilket var tur med tanke på att varenda föreställning numera är utsåld.

Pjäsens plot är enkel; Herrarna får i uppdrag av sin chef att utforma konceptet för en helt ny nöjespark som får kosta precis hur mycket som helst. No limits. Det spånas friskt runt detta och mer eller mindre bisarra idéer kastas fram. Idébollandet övergår senare allt mer i ett slags gnabbande och småbråkande vilket resulterar i att vissa medlemmar bestämmer sig för att lämna gruppen för att ångra sig genast efteråt och vilja vara med igen.

Under hösten har det förekommit mycket skriverier om hur gänget för något år sedan låste in sig på ett hotell för att tillsammans försöka skapa fram nya idéer och hur slitsamt denna process visade sig bli. I och med Herrön har man alltså sedermera gjort en uppsättning som handlar om just detta – letandet efter nya idéer och viljan att skapa något nytt och obeprövat. Jag tycker inte att det känns så dumt och gillar den klara Seinfeldkopplingen (se säsong 4 som handlar om skapandet av en TVpilot som handlar om ingenting..a show about nothing) Det känns också roligt och uppfriskande med den självdistans gänget visar prov på när de driver med sig själva och talar om hur lätt det är att leva på gamla meriter och svårigheterna att skapa något nytt. För min del tycker jag att Andres Lokko har de bästa replikerna när han sittandes på en stol på ett slags rullband som åker in och ut på scenen kommer med visdomsord gällande lösryckta ämnen som exempelvis sockervadd…

Förväntar man sig att karaktärerna ur Nilecity skall komma inklivandes på scenen blir man nog besviken men annars tycker jag definitivt att man skall gå på detta. Förhoppningsvis blir det fler föreställningar och nya biljettmöjligheter. /Lisa

Jag tittade på en rekommenderad länk på Youtube… “The girl who silenced the world for 5 minutes“.

Flickan säger samma sak som jag sa när jag var 10 och det skrämmer mig!

Full av åsikter redan tidigt i livet var jag en av de barn som uttryckte sin önskan om att vuxna människor skulle ta bättre hand om naturen, djuren, världen som helhet och framförallt – oss barn. Att se denna unga flicka säga samma sak 25 år senare - dock inför en betydligt viktigare församling – ger mig rysningar av obehag.

Vad som än görs i olika forum och olika toppmöten världen över – så sker det långsamt. Kanske har vi inte den tiden… Kanske är vi om 25 år fortfarande kvar på samma ställe…

Det är min djupaste förhoppning och envisa tro – att människan ska övervinna sig själv och fokusera på det som är viktigast.

Planeten och barnen.

Lolo

När höstmörkret nalkas och sommaren börjar te sig alltmer avlägsen är det trevligt med en ny TVserie att fördjupa sig i. Jag håller helt med Anna om att Mannen under trappan verkar lovande men för min del handlar det just nu om True Blood som även den precis börjat visas på SVT. Det har varit väldigt mycket snack om detta drama – inte minst eftersom Sverige kan stoltsera med Alexander Skarsgård i en av de större rollerna.

Jag tyckte först att själva konceptet – ett framtida men ändå nutida samhälle där vampyrer “kommit ur” sina kistor och försöker leva sida vid sida med människor – kändes både märkligt och inte vidare lockande. Ganska fånigt faktiskt. Men efter att ha sett ungefär halva säsong ett är jag beredd att ändra mig. Det är en serie som växer allt eftersom och börjar känns riktigt intressant ur flera olika synvinklar. Fokus ligger egentligen inte på själva vampyrgrejen per se och det är inte alls så många huggtänder som man skulle kunna befara. Snarare behandlas vampyrernas existens ur ett rasperspektiv och de problem – både filosofiska och praktiska – som uppstår när människor tvingas ompröva sin syn på sig själva som den ledande arten på jorden och samsas om utrymmet med de i alla avseenden fysiskt överlägsna vampyrerna. Vid ett tillfälle i seriens inledande avsnitt visas ett TVsänt samtal mellan en präst och en vampyr där prästen vägrar tilltala vampyren direkt eftersom “dess existens inte kan erkännas”. Vi får även ta del av en hetsig TVdebatt där en politiker menar att vampyrer inte går att lita på med tanke på deras mörka förflutna. Svaret från vampyren blir då att “även er ras under historien visat prov på både grymhet och urskiljningsaktigt dödande”.

Fascinerande är också skildrandet av den subkultur som uppstår runt vampyrerna där somliga människor gör nästan vad som helst för att ta del av detta. De drar sig inte för att låta sig bli bitna, tömmas på blod och väljer frivilligt att leva i ett slags harem runt vampyrerna.

Dessutom är serien väldigt snyggt gjort med ett mörkt, suggestivt och ofta surrealistiskt drag samtidigt som vissa scener nästan känns brutalt verkliga. Som betraktare får man känslan av att ingen karaktär går riktigt säker och att vem som helst kan drabbas – såväl vampyr som människa. Det gör det hela än mer intressant. /Lisa

…..är Hans Koppels Vi i Villa som jag läste under en pendeltågsresa från Nynäshamn till Solna. Boken handlar om en småbarnspappa som känner att det liv han lever med innebandyträningar, fiskpinnar och småjobbiga grannar börjar stå honom upp till halsen. Inte blir det enklare av att han skaffar sig en älskarinna med ovanan att skicka sms på olämpliga tidpunkter. För att återupprätta bilden av sig själv som en handlingskraftig person och skaka av sig villa-idyll-oket bestämmer han sig för att hämnas på de han stör sig på mest, dvs sina grannar. Jag gillar idéen bakom boken men tycker tyvärr inte att det blir vare sig särkilt roligt eller satiraktigt eller igenkännande. Så det är inget jag skulle rekommendera andra att välja /Lisa

Denna bok är skriven av Eva Franchell – Anna Lindhs närmsta vän och den som var med henne den ödesdigra dagen inne på NK- och handlar precis om vad titeln antyder. Boken tar fäste på ett antal viktiga händelser i Sverige under de senaste decennierna, allt från inträdet i EU via Estonias förlisning, Göteborgsbranden, 11e september, Anna Lindhs död, tsunamikatastrofen fram till sossarnas valnederlag 2006. Franchell beskriver hur dessa händelser påverkade det politiska Sverige på ett sätt som oinvigda annars aldrig får veta. Ganska intressant alltså. För även om man inte får några tydliga svar på somliga frågor man undrat, – såsom exempelvis Lars Danielssons förehavanden annandagen 2004 – så framträder ändå bilden av det rävspel som förekommer bakom den politiska kulissen där man inte verkar kunna lita på särskilt många, samtidigt som det är underhållande läsning levererat på ett rappt sätt/ Lisa

Har precis avverkat denna briljanta danska polisserie. En ung kvinna hittas mördad och våldtagen i bagageutrymmet på en bil nedsänkt i en å. Vem är skyldig till detta? Jakten på mördaren utspelas på flera olika platser och nivåer; i flickans gymnasieskola där bästa kompisen försöker förstå vad som hänt, hos föräldrarna som kämpar för att hålla ihop sig själva och sina kvarstående två barn, i polishuset där ansvariga polisen Sarah Lund förgäves försöker hitta balansen mellan jobbet och det allt mer stökiga privatlivet samt i rådhuset där ett val stundar och flera kopplingar mellan offret och några av toppolitikerna visar sig finnas. Det är väldigt spännande och välgjort. Tänk Twin Peaks utan övernaturligt trams mixat med Mystic Rivers socialrealism så kommer man ganska nära. Serien utspelas i ett vintrigt och kargt Köpenhamn där dimman ligger tät och solen aldrig verkar skina. Det hjälper till att skapa en obehaglig men samtidigt mycket passande atmosfär. Det är nästan helt omöjligt att räkna ut vem som är mördaren och när upplösningen väl kommer blir jag både lite lättad och ganska ledsen faktiskt, men mest förbannad för att det hela var så simpelt./Lisa

Man kan nog säga att Färgfabriken är en undangömd liten pärla. Det ligger aningens otillgängligt mitt i Liljeholmens mer eller mindre nedlagda industriområde. Men har man väl hittat dit blir man inte besviken. Restaurangen/fiket är väldigt trevligt med vitmålade väggar, schyssta soffor och en stor uteservering.

 För tillfället finns två utställningar att beskåda. Hillbilly Heroin, Honey som är en fotoutställning av Hannah Modigh. Hon har gjort en resa till det fattiga USA och fotat människor i sin vardag. Resultatet är en rad fascinerande foton som lyckas vara både vackra och samtidigt lite skrämmande. Somliga kort framkallade till och med Twin Peaksstämning hos mig. Vilket är ett gott betyg.

 En trappa upp huserar utställningen Spatial Works där fyra olika konstnärer delar på utrymmet. Det handlar om installationskonst vilket inte faller mig lika väl i smaken. Det var inte heller helt enkelt att förklara för min nyfikna 2åriga dotter att en samling glödlampor som ligger på golvet är att betrakta som konst och därmed inte får plockas upp. /Lisa

Vi svenskar (eller nordbor för den delen) brukar ju ofta kalla oss för ett naturälskande folk. Ur vissa synvinklar kanske detta fortfarande stämmer, men saker och ting förändras fort. Man behöver bara gå en generation tillbaka i tiden för att landa i ett Sverige där var och varannan människa hade en mer tydlig koppling till landsbygden och livet nära naturen. Var man inte själv uppvuxen på landet, så hade man åtminstone föräldrar som var det. Eller så hade man släkten kvar på landet som man med familjen om somrarna åkte och besökte. Fanns inte släkt att tillgå så hade man i varje fall det där sommartorpet som man kanske lånade eller hyrde under någon vecka.

Det var där och då man hjälpte till med höskörden, badade, fiskade och letade efter bär i skogen. Man lärde känna omgivningarna. Man hittade de där smultronställena som man sedan med välbehag tänkte tillbaka på under följande mörka vintermånader. Det var bilder, ljud och dofter som lagrades djupt i medvetandet och som på ett eller annat sätt kom att prägla oss som människor. Det var de solvarma smultronen i vägkanten som man stoppade i sig under en paus på cykelturen. Det var den fuktiga mossan i skogen som sviktade så skönt under fötterna på skogspromenaderna. Det var de torra, frasiga lavhällarna med vassa instuckna tallbarr som nakna fötter kämpade mot på vägen till stranden. En strand som bjöd på väldoft av friska uppspolade blåstångbälten eller från grönskande snår av pors, beroende på var i landet man befann sig. Kort sagt; man hade en relation till den alltid närvarande naturen. Naturen var lika självklar som, i ett annorlunda Sverige idag, en fungerande bredbandsuppkoppling är.

Numera är huvuddelen av befolkningen bosatt i större eller mindre städer. Vi fyller inte längre på samma sätt som tidigare vår vardag och vår fritid med spontana utomhusaktiviteter, utan drunknar istället i ett allt mer accelererande informationsflöde som vi stillasittande översköljs av på hemmaplan. Då spelar det mindre roll att det finns forskning som tydligt visar att vi mår bra av att vara ute i naturen och att det påverkar vår hälsa positivt. Vi har lyckats bygga upp ett mentalt eller ett praktiskt motstånd inför vår närvaro med naturen. Naturen blir bara en kuliss som man lika gärna kan ta del av på zoo, via naturfilmer på TV eller på sin höjd genom att blicka ut genom bilfönstret under någon av livets alla transportsträckor.

Det som oroar inför framtiden är att när relationen till naturen inte länge är lika självklar för en stor del av vår befolkning kommer inte heller förståelsen för att det är viktigt att bevara naturen att finnas. Samtidigt riskerar naturen att enbart bli någonting för ett fåtal frälsta, oavsett om det handlar om en i antal tynande landsortsbefolkning eller ”upplysta” naturvårdsakademiker som båda upplever sig kämpa mot en vägg av bristande förståelse för naturens värden i samhället. Det är lika olyckligt vilket som.

Men lyssna nu! Det är faktiskt så att mycket av den natur du precis läst om fortfarande finns kvar. Det finns en plats i naturen just för dig, där du kan få uppleva verkligheten. Där du kan få känna vad livet handlar om och vad det är som är nödvändigt för att just du ska kunna leva vidare. Du andas väl? Du behöver väl mat och vatten? Det är kanske inte så självklart som du tror att detta för alltid bara finns att hämta närhelst du behöver det.

Och säg mig till sist, vad har just du för skäl för att inte vistas ute i naturen?
Det är nämligen något som både du och den behöver!
—
Skogens själ.
Trollsjön, Västergötland, den 2 juli 2009.

Semestertider brukar vara läsartider för mig. Så också i år. Bland annat har jag plöjt igenom Mari Jungstedts gotländska deckarserie där kriminalkommissarie Knutas löser olika mordfall – ofta med hjälp av SVTanställde John Berg. Jag brukar inte uppskatta svenska deckare särskilt mycket men blev här glatt överraskad. Det jag gillar med böckerna är inte egentligen själva fallen som skall lösas utan snarare beskrivningen av huvudkaraktärerna och hur de utvecklas genom böckerna. Extra stor behållning blev det för min del eftersom jag befann mig på Gotland när jag läste dem.

Jag har också gett mig på en författare jag länge tänkt läsa- Siri Hustvedt och hennes böcker Vad jag älskade och The sorrows of an american. Den första handlar om vänskapen mellan konsthistorikern Leo och konstnären Bill. Boken utspelas i New York och man får följa livet för dem och deras familjer under flertalet år. The sorrows… utspelas också i NY och handlar om Erik, en man i 50årsåldern som börjar rota bland gamla minnen från sin nyligen avlidne far. Parallellt med det fokuserar boken också på några av Eriks grannar och den relation han utvecklar till dem. Efter att ha avslutat bägge böcker kan jag konstatera att Hustvedt har ett sätt att skriva som känns ganska eget. Ofta lyckas hennes berättarstil vara både svalt iakttagande och samtidigt närgående. Stort fokus läggs på att beskriva olika miljöer och detaljer vilket bidrar till att skapa en skön stämning men tyvärr även långa stycken i böckerna där inte mycket händer. Detta är främst tydligt i Vad jag älskade som bitvis var rätt seg att komma in i. Ett par gånger tänkte jag att jag skulle lägga ifrån mig den och läsa något annat. Den tog sig dock mot slutet. The sorrows… läste jag klart igår och den gillade jag nog bättre. Jag har under dagen funderat en del på huvudfigurerna och hur de fortsätter sina liv trots att berättelsen om dem är över. /Lisa

Jag är så himla glad att jag valde att betala 475 kronor för en och en halv timmes musikfest ikväll. Det var värt varenda öre. Att se Morrissey live är något jag velat göra ända sedan jag som16åring först upptäckte Smiths. Jag vet inte hur många gånger jag stängt in mig på mitt rum och spelat Girlfriend in a coma på farligt hög volym. Eller funderat på dubbeldäckare man eventuellt skulle kunna krascha in in. Det var verkligen riktigt riktigt bra. Definitivt något att minnas längre fram under långa tråkiga vinterkvällar. /Lisa

För ett tag sedan sändes en TV-debatt där det antidemokratiska Vänsterpartiets ledare Lars Ohly sade att hans parti har en tradition sedan 1917.

Kan Vänsterpartiets kommunistiska kopplingar uttryckas starkare?

Under ofantligt många år följde det svenska kommunistpartiet, vars arvtagare Vänsterpartiet anser sig vara, minsta vink från diktatorerna i Moskva.

När Stalin dog gjorde CH Hermansson (som ibland framställs som en “mysfarbror” och som är en flitigt sedd gäst på Vänsterpartiets kongresser) följande hårresande uttalande:

“Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, och de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten och därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

De svenska kommunisterna höll fast vid Stalin tills dess att de beordrades att tycka annorlunda av sina herrar i Moskva 1956.

Senare försök att försöka distansera sig, i alla fall från kommunismens värsta avarter, har alltid varit halvhjärtade och oftast haft karaktären av omvändelse under galgen.

Det skulle dröja ända tills 1998, nästan 10 år efter murens fall, innan porträtten av Lenin plockades ned från partiexpeditionernas väggar.

Snacka om att vara sent ute!

I Uppdrag Granskning hösten 2004 gjordes mycket graverande avslöjanden om såväl Lars Ohly som hans företrädare.

Ohly avslöjades med att långt fram i tiden ha haft öppet antidemokratiska åsikter. Som medlem av ledningen för Kommunistisk Ungdom försvarade han 26 år gamla inskränkningar i bl a yttrandefriheten, strejkrätten och mötesfriheten.

Avslöjandena om en av hans företrädare, Lars Werner, var av det mer patetiska slaget när man av denne fick veta att han i samband med en födelsedag begåvats med diverse dryckesvaror från DDR:s ambassad.

På grund utav allt detta, samt en massa andra saker som är antidemokratiska, är det viktigt att Vänsterpartiets sanna bakgrund och historia lyfts upp till ytan och sprids till den breda allmänheten.

För vi ska inte ha ett parti i Sveriges riksdag som hyllar kommunismens folkmord på över 110 miljoner människor, som hyllar Kinas, Kubas och andra kommunistiska regimers och länders förtryck utav de mänskliga rättigheterna, samt en massa andra saker som om jag skrev dem skulle göra detta inlägg så långt att ingen människa skulle orka läsa det!

Den 28 juni är jag moderator i Visby på invigningen av årets Almedalskonferens Seminariet äger rum i landshövdingens trädgård och rubriken ”Leading Ladies on how to save the planet”.

Damerna i fråga är Mary Robinson (f d president för Irland och förgrundsgestalt när det gäller Climate Justice och mänskliga rättigheter), Gro Harlem Brundtland (f d norsk premiärminister som myntat själva begreppet hållbar utveckling eller Sustainability), Margot Wallström (EU-kommissionens första vice ordförande), Maud Olofsson (näringslivsminister) och Ebba Lindsö (vd Respect).

Silvia Gurova, chef för länsregeringens internationella avdelning i ryska enklaven Kaliningrad kommer att berätta vad de gör, inte minst för Östersjöns framtid, och goda exempel från företagsvärlden ska ge hopp och framtidstro.

Under mötet kommer damerna att framföra vilka nyckelfrågorna är för att vi över huvud taget ska kunna lyckas sluta ett klimatavtal i december i Köpenhamn. Det blir en sällsynt viktig sammankomst i kvinnliga världsledares tecken.