Tar hjälp av Marshall B Rosenberg att förklara vad Nonviolent Communication innebär. I Sverige är det mest känt som Giraffspråket och ett kommunicationssätt vilket är en liten del av NVC och därmed skapar otydlighet. För mig är det en process att leva livet. Titta själv.

Vill bidra med en artikel som Marshall B Rosenberg skrivit under temat Dominationssystemet och våld i samhället. Jag har i tidigare inlägg själv försökt att beskriva detta tema och hur det påverkar oss i dagens samhälle. Speciellt kopplat till skolan och religionen. Dessa inlägg finner du här.

Ilska och system av dominans

av Marshall B. Rosenberg
För mig är ilskan till stor del en politisk fråga. Den är inte en central fråga och jag är orolig för att tänka på ilskan som ett problem. Att tänka på ilskan som ett problem är som en man som har för vana att röka i sängen och när huset fattar eld är det alltid något jäkla brandlarm som går igång. Han blir väldigt irriterad på oljudet och han flyttar från hus till hus, eftersom han inte vill ha med brandlarmet att göra. Ilska är på många sätt som det brandlarmet för mig. Varför ska man vara orolig för brandlarmet? För mig är det inte ilskan som är problemet. För mig är problemet det tänkande som skapar ilskan. Det är en typ av tänkande som stödjer dominanssystem. Med system
menar jag regeringar, organisationer och institutioner som stödjer dominanssystem. Teologen Walter Wink berättar i sina böcker ”The Powers That Be” och ”Engaging the Powers”, att system som bygger på dominans är sådana där några få personer kontrollerar ett flertal personer för egen vinning. I dominanssystem måste man träna människor att tänka på ett sätt som stödjer systemet. Man måste få dem att passa in i systemet.
System byggda på dominans kräver:

1. Att vi förnekar vårt självvärde.
2. Moraliska bedömningar.
3. Språk som förnekar valfrihet. (Amtssprache – detta uttryck användes av nazi- officerare för att beskriva ett byråkratiskt språk som förnekar ett val med ord som borde, måste, ska.)
4. Det viktiga och centrala konceptet; ”att förtjäna”

Följaktligen är ilskan resultatet, eller brandlarmet som signalerar till oss, att vi tänker på sätt som bidrar till en förtryckande världsordning och att du är en del av den. Jag vill inte bli av med ilskan på grund av det. Jag vill inte vara som mannen som flyttar från hus till hus på grund av brandlarmet. Jag vill ändra mitt tänkande radikalt, så att jag inte tänker på ett sätt som utgör en del dominanssystemen i världen. Dessa system tränar människor att tänka på ett sätt som stödjer systemet. Vårt inlärda sätt att kommunicera kommer uppenbarligen att påverka vår mänskliga utveckling. Vi har blivit tränade att vara artiga, halvdöda människor eller översittare. I egenskap av myndighet är man berättigad att vara översittare. Man kallar sig inte för översittare –utan för myndighet. I dominanssystem har myndigheterna fått laglig rätt att vara översittare genom systemet och tankesättet bakom att
förtjäna där straff, belöning och andra former av tvång får en att göra saker. Det sätt människor utvecklas på kommer att påverka vår förståelse av den mänskliga naturen och vad vi tänker är den mänskliga naturen. Det här är vad som får oss att skapa de system vi nu skapar. Det är därför jag tycker väldigt mycket om Walter Winks böcker. Han tittar tillbaka på de senaste 5000 åren och tydliggör hur utvecklingen av en viss sorts föreställning om hur människor är, har skett. Om man till exempel tycker att människor är elaka, hemska varelser – och denna syn har spridits brett under flera tusen års tid, som att människor är besmittade av ond energi –måste man uppenbarligen bygga ett system som kontrolleras uppifrån av dem som är mer moraliska som du och jag! (Och jag är orolig när det gäller dig, om jag ska vara ärlig.)
Problemet är att systemet har svårt att bestämma vem som är den mest moraliska personen. Den som vet hur man kontrollerar andra människor. Det har gjorts vissa experiment angående den gudomliga rätten av kungliga och många andra, men idén är att systemet följs av ett medvetande om hur människor är: de måste kontrolleras. Det viktigaste medlet är en tvångsmetod som kontrollerar människor för att de ska fortsätta tänka att de är värdelösa små kryp.
Vad används de grundläggande systemen till? Bestraffning – att få människor att lida – hela iden med att sona sina synder, att känna djup ånger osv, har för avsikt att få människor att förändra sig. Först måste man få människor att inse vilka hemska skurkar de är. Därför är en av de första sakerna ett barn måste lära sig att
säga ordentligt ”Förlåt”.
Förälder: Säg förlåt
Barn: Förlåt
Förälder: Du måste be om förlåtelse på riktigt. Jag kan se i ditt ansikte att du inte ångrar dig på riktigt.
Barn: (börjar gråta) Förlåt.
Förälder: Jag förlåter dig.
Det här är vad man måste göra. Man måste få människor att tycka illa om (eller t.o.m. hata) sig själva och att de ångrar sig. Hela idén är att man måste få människor att inse att de är onda. Därför behöver man ett språk som tydliggör detta. Man behöver moraliska bedömningar som antyder det onda eller dåliga genom ord som: bra, dålig, rätt, fel, onormal, inkompetent och så vidare. Alla möjliga ord som gör dig fel.
Det finns hela kulturer som inte har valt den vägen – kulturer där våld nästan inte förekommer. De använder heller inte detta språk.

Fråga: Var finns de här kulturerna?
Marshall: Alla vill flytta dit! Lyckligtvis finns det många. Antropologisten Ruth Benedict har gjort mycket undersökningar på detta område. En bra startpunkt är en artikel i Psychology Today, i juni 1970, med rubriken ”Synergy-Patterns of the Good Culture”. Hon har skrivit många böcker om ämnet ända sedan 1920-talet. Hon har hittat dem överallt i världen. När honbörjade var hon osäker på om hon skulle hitta några. Stammen som jag har haft kontakt med är Orang Asilie stammen i Malaysia. Jag kommer aldrig att glömma vad min tolk sa innan vi började. Han gick igenom hur han skulle tolka. Han poängterade att i hans språk finns inte verbet ”att vara”. Hur kan man då förolämpa människor? Du tar bort 90 procent av mitt ordförråd! Vad kommer du att säga om jag säger: ”Du är egoistisk.” ”Det blir svårt, jag skulle tolka det så här:” Marshall säger att han ser att du tar hand om dina egna behov, men inte om andras behov.” Han säger: ”I mitt språk säger man till människor vad de gör och vad man önskar att de skulle göra på ett annat sätt.” Man säger inte till dem hur de är.” Han gjorde en paus och såg på mig och frågade med uppriktig nyfikenhet: ”Varför skulle du någonsin kalla en person för öknamn?”
Jag sa att man måste veta hur man bestraffar. Bestraffning är ett helt främmande begrepp inom dessa stammar och kulturer. Han tittade på mig och sa, ”Om du har en växt som inte växer som du vill, straffar du den då i
hopp om att den ska växa bättre efter straffet”? Hela iden om bestraffning är så inrotad i oss, att vi har svårt att föreställa oss andra alternativ.Det är helt främmande för människor som inte har vuxit upp i en kultur uppbyggd pådominans.
I många av dessa kulturer ser man på människor som sårar andra på detta sätt: de är inte onda, de har bara glömt sin sanna natur. De sätter sig i en cirkel med den personen i centrum och påminner dem om deras sanna natur, hur det är att vara människa. De berättar för dem hur saker de har gjort har påverkat dem, både på sätt som de uppskattar och som de inte uppskattar. De har avskärmat sig och detta tar dem tillbaka till livet.
Fråga: Vad var stammen kallad för?
Marshall: The Orang Asilie. Det här är intressant. Det är inte deras namn, utan det är namnet som de kulturer som omger dem har gett dem och det betyder ”primitiva människor”. Folk frågar ofta varför jag var där för att lära dem ett språk som de redan verkade ha. Det är en sorglig historia. De hade länge haft det ganska bra. De bor i en djungel där det finns träd som har ett stort ekonomiskt värde i världen utanför och därför tränger skogsföretagen sig in på deras område. De vet inte hur man pratar med människor som inte har den här sortens språk som inte bygger på dömanden. De har en senator som representerar 60 000 människor. I Malaysia hörde de talas om mitt arbete och de frågade mig om jag kunde göra någonting. Han sa: ”Du vet, det finns ingen brist på konsulter som vill lära oss hur man använder vapen för att få vårt land tillbaka, det finns ingen brist på dem.” Senatorn hoppades på en annan lösning.
Tillbaka till ilskan. Jag hoppas att du börjar förstå att ilskan inte är problemet. Problemet för mig är tänkandet bakom den. Walter Wink poängterar väldigt tydligt att dominanssystem förutsätter att vi lär oss njuta av våld. För att dominanssystem ska kunna fungera måste våld vara njutningsbart. Bob Kandeh från Sierra Leone vet. Du kan få unga människor att njuta av att skära av andra unga människors armar i Sierra Leone, för att man lär dem tänka att de ger människor vad de förtjänar. När man verkligen kan rättfärdiga förklaringen om varför
människor är onda, är det lätt att njuta av att de lider.
Vid den tid då flest barn i USA tittar på TV, mellan klockan 19 och 21, antingen dödar eller misshandlar hjälten någon annan i 75 procent av alla program. När barn är 15 år, har de i genomsnitt sett trettio tusen slagsmål och mord, genomförda av ”den goda sidan”. Vad gör det här med vårt medvetande? Och när händer dessa slagsmål och mord? I programmets klimax – vi får en orgasm av glädje för våldet. Och det är inte bara på TV. Enligt Walter Wink har det pågått under 5000 års tid. Vad leder det till när vi visar det i fart för barn? Det är illa nog om de går i kyrkan eller i synagogan en gång i veckan och lyssnar på en dömande teolog som använder den goda boken med att rättfärdiga våldet och bestraffning av de onda. Det är illa nog om de får höra detta en gång per vecka, men vad händer när det fladdrar förbi på skärmen med artisteri framför barnens ögon under deras uppväxt? Ilskan är bara en mänsklig känsla som är resultatet av att vi lärt oss njuta av våld på detta sätt. Jag är glad att vi är här för att studera det, för om vi är här för att befria oss från ilskan, betyder det att vi också är här för att befria oss från dessa system. Det förutsätter en radikal förvandling i vårt sätt att tänka. Vi tar kontakt med livet inom oss eftersom, det betyder att vi är döda om vi styrda av vår ilska. Människor blir ofta förvånade att höra det eftersom (han höjer sin röst) ”Jag känner mig så levande när jag är arg”. Det är du inte. Du har bara en massa adrenalin som strömmar i kroppen. Jag skulle säga att vi är levande när vi är i kontakt med livet. Det kan vi vara när vi har blivit tränade att tänka på ett livsbejakande sätt.
Låt oss jämföra dessa båda system, system som bygger på dominans med mer livsbejakande system, Hur de ser på livet?
Vi har behov, alla levande skapelser har behov och vi har ett fantastiskt larmsystem som går igång när våra behov är inte tillgodosedda. Vad är larmet? Ett system som kallas för känslor. Daniel Goleman poängterar i sin bok ”Känslans intelligens”, att det här är känslans naturliga funktion. De berättar för oss när vi inte får våra behov tillgodosedda. Om till exempel mitt behov av mat inte är tillgodosett och jag inte har känslor så svälter jag ihjäl. Människor som har neurologiska problem vet inte om deras hand är i elden eller inte. Känslor är alltså mycket viktiga. De aktiverar oss för att vi ska få våra behov tillgodosedda. När vårt behov är tillgodosett har vi behagliga känslor att fira. Det är ett naturligt system. Vi är del av ett livsbejakande system. Vi vill tjäna livet. Vi vill träna människor att tänka på det här sättet, att tänka i form av känslor, i form av behov och handlingar som tillgodoser behov.
Det här är i princip vad NVC handlar om. Om du vill tjäna livet vill du skapa livsbejakande system. Vi behöver verkligen vara medvetna varje stund. Vi behöver vara lika smarta som bin och hundar –i kontakt med livet. Visst är det Ok att ha åsikter om världssituationen, men om du håller på att svälta ihjäl behöver du mat i ditt system. Låt oss koncentrera oss på medvetandet om våra mänskliga behov. Behov och handlingar som tillgodoser behov. Ilskan är en känsla, men den berättar för oss att en inkräktare har kommit in. Vi har ett behov som inte är tillgodosett och därför skapar det känslor, men vi tänker på ett sätt som tjänar dominanssystem. Det för in giftig energi i ett naturligt system. Ilska och dess släktingar depression, skuld och skam är alla en del av dominanssystemet.
Ilskan berättar för oss att ”the bad guy” är någon annan. Depression, skuld och skam säger att vi är ”the bad guy”. Det här är känslor som är resultatet av att vi tänker enligt dominanssystemet.
© 2000 CNVC och Marshall Rosenberg
www.cnvc.org
Översatt av Sari Koponen och Liv Larsson
www.nonviolentcommunication.se

Ich habe gerade diesen interessanten Beitrag gefunden und gelesen. Die Krähe schreibt erst einmal über egoistische Menschen und kommt dann zum Thema Hass und Liebe in extremer Form.

Wir leben leider aktuell in einer Welt, in der es scheinbar eher legitim ist, jemanden den Hals umzudrehen als jemanden einen Kuss zu geben. Immer wieder gibt es Berichte von amerikanischen SchauspielerInnen, dass sie bemängeln, in Filmen keine direkte Nackt- oder Liebesszene zeigen zu dürfen. Aber in Filmen jemanden zu ermorden, gar Selbstjustiz zu üben, dass ist völlig in Ordnung. Während sogenannte Anstandswauwaus gegen Filme mit Erotik und Liebe vorgehen.

Auch bei den Büchern kann man es sehen. Während es noch legitim ist Krimis, Thriller oder Horrorbücher zu lesen, wird man schräg von der Seite angeschaut, liest man gerne Liebesromane (gar die Nackenbeißer). Unabhängig mit was für einen Inhalt wir es zu tun haben, Liebesromane ist weibisch und hat man nicht zu lesen (das ist übrigens nicht meine Meinung, was vielleicht so rüber kommen könnte, sondern es denken zu viele andere Menschen entsprechend darüber).  Und über Erotikromane brauchen wir uns erst gar nicht zu unterhalten (wobei der Grad zwischen einem Erotikroman und einem Porno in schriftlicher Form doch sehr fließend ist).

Hass, Gewalt und Mord wird akzeptiert, aber Liebe, Sex und Erotik hingegen nicht. Dabei sind gerade die drei letztgenannten wichtig um ein Kind zur Welt zu bringen (was dann von vielen auch als legitim angesehen wird, eben das Kindchen zur Welt zu bringen, aber bitte ohne den Zwischenweg Sex zu erwähnen oder gar Spaß daran zu haben, da sind auch einige ganz komisch). Eigentlich schade.

Was aber in dem Bericht noch vor kam, war ein Zitat ihres Sohnes. Im Grunde genommen brauche ich hier kein direktes Zitat aufführen, denn wir alle haben davon schon einmal in irgendeiner Form gehört, gelesen, vielleicht gar selber gesagt.

Respektiere mich und ich respektiere dich.

Oder

Wenn du mich nicht respektierst, dann respektiere ich dichnicht.

Oder

Ich respektiere den, der mich respektiert.

oder, oder, oder …

Man kann diese Sätze in jeglicher Form schreiben, sie beinhalten alle das gleiche. Entweder du bringst Respekt mir gegenüber auf oder du kannst es vergessen, dass ich dir Respekt entgegen bringe. An sich ist das eine logische Idee, doch ich sehe darin ein verdammt großes Problem.

Jetzt nehmen wir mal folgendes an: Du als LeserIn dieses Beitrages und ich (erdwurzelchen Wolfskatze) treffen aufeinander. Da wir beide ein wenig komisch im Kopf sind (sonst würde der folgende Vergleich keinen Sinn machen), können wir ahnen, dass Streit vorprogrammiert ist. Wir treffen aufeinander und wir beiden haben diese Regel im Kopf. Entweder du bringst mir Respekt entgegen oder ich respektiere nicht. Nur das Problem ist jetzt, wenn von uns beide niemand bereit ist den ersten Schritt zu machen, weil wir beide diese fixe Idee im Kopf haben, dass die andere Person mit dem Respektgeben gefälligst anzufangen hat, wer bitte schon soll dann den ersten Schritt machen? Das hier ein hausgemachtes Probelm vorliegt, dürfte wohl auf der Hand liegen.

Marshall B. Rosenberg hat diverse Bücher zum Thema Gewaltfreie Kommunikation geschrieben. Damit meint er, dass wir, wenn wir reden, den anderen Menschen Gewalt antun. Und wenn wir aufhören Gewalt in der Sprache zu übertragen ist es auch eines Tages möglich, die Gewalt über kurz oder lang aus unserem Leben zu verbannen.

In seinem Buch “Gewaltfreie Kommunikation – Eine Sprache des Lebens” geht Rosenberg auch auf den Respektgedanken ein. Um es sinngemäß zu zitieren, er hat folgendes gesagt:

Bring den anderen Menschen Respekt entgegen und hoffe dann, dass du Respekt erhältst. Alles andere ist unrealistisch.

Damit sagt er eindeutig, und ich stimme ihm voll und ganz zu, wenn ich nicht in der Lage bin als erste Respekt zu bringen, wie kann ich dann bitte schön erwarten, dass man mir Respekt entgegenbringt?

Um auf mein oben konstruiertes Beispiel zurückzukommen: Wenn du (als LeserIn) und ich zusammenstoßen und wir beide uns automatisch Respekt entgegenbringen, dann ist doch unsere Beziehung automatisch anders, als wenn wir erwarten, dass die/der andere anfängt. Unser Umgang wird automatisch anders sein, vermutlich freundlicher und auch höfflicher, vielleicht sogar liebevoller (damit meine ich keine romantische Liebe).

Seit ich diesen Satz damals gelesen habe, habe ich für mich beschlossen, allen Menschen automatisch Respekt entgegenzubringen. Unabhängig der Tatsache ob sie es angeblich verdient hätten oder nicht. Wer bitte schön entscheidet schon, wer Respekt verdient hat oder nicht? Von mir kriegen alle gleichermaßen Respekt. Man muss dafür bei mir nichts tun. Aber man sollte nicht vergessen, Respekt kann man auch verlieren. Und dann kann es bei einigen sehr schwer sein, diesen wieder zu erlangen.

Vielleicht sollte man die eigene Haltung diesbezüglich ein wenig überdenken. Denn ich denke, viele Probleme beruhen eben auf dieses Problem. Entweder ich kriege Respekt oder gebe keinen. Eine Lösung, wer aber beginnen soll, wenn doch alle eben Respekt für sich einfordern, die sehe ich nicht.

»In den regulären Schulen, in denen ich oft arbeite, sind Lehrer wie Milchflaschen und die Schüler wie leere Gläser, die in einer Reihe aufgestellt sind. Unterrichten ist: die Milch in die Gläser gießen. Wenn die Prüfung kommt, dann schütten die Gläser die Milch wieder in die Milchflasche, und am Ende haben wir 30 leere Gläser und eine Milchflasche voll mit ausgekotzter Milch.«

Zitat aus »Konflikte lösen durch gewaltfreie Kommunikation: Ein Gespräch mit Gabriel Seils« von Marshall B. Rosenberg

Ce blog a changé d’adresse. Retrouvez l’article recherché à l’adresse :
www.jeunetunisien.com/2007/10/02/marshall-b-rosenberg-les-mots-sont-des-fenetres-ou-bien-ce-sont-des-murs/

Flux RSS : www.jeunetunisien.com/feed