Vi har väntat på Masarinens första tvåordsmening. Men han har legat lite lågt. Men på förskolan händer det som vanligt grejer. Masarinens älskade Gitarr berättade i dag om gårdagens stora händelse.

Efter maten hade hon bett Masarin gå och tvätta händerna och munnen. Han sprang in på toaletten och hon följde efter. När Masarin hade torkat händerna tittade han upp på henne och tecknade “sedan sova”.

Föräldrarna är grymt malliga idag. Något som sker så självklart för de flesta är för oss nästan värt en flaska bubbel.

Trevlig helg alla kära besökare! Glöm inte att fira de små framstegen i livet.

Du kanske undrar hur det går med kostcirkeln?

Jag kan i alla fall säga så här. Det går åt ganska många paket med delikatessbröd hemma hos oss.

Det sägs att trollen spricker när de släpps ut i dagsljuset. Och tankar som känns svåra och tunga här känns lika ofta lätta och enkla som här.

De är bröder med hår som borde klippas. Den ena med lite prickigare kinder. Den andra med ett stormigt känsloliv. Men båda vet att uppskatta en god välling i favoritfåtöljen.

Tänk att vi fick ett barn som många skulle välja bort. Av skäl som kanske handlar om att detta barn är för annorlunda. För osjälvständigt. För ointelligent. För krävande.

De som väljer bort detta får heller aldrig ett telefonsamtal från en sjukgymnast som jublar över jämfotahopp och löpsteg. De får heller inte veta om en förskolelärare som ligger i sängen om kvällarna och tränar tecken. Eller att detta annorlunda barn på ett alldeles självklart sätt passar in i det pussel som livet består av.

Idag var vi på ögonsjukhuset för att kontrollera Masarins ögon och syn. Ortoptisten var en man med stort tålamod. Det visade sig behövas eftersom Masarin var synnerligen ointresserad av att låta sig undersökas.

I slutet av undersökningen tog ortoptisten fram en stor tavla med en massa symboler. Där fanns hästar och båtar, bilar och stjärnor, ja helt enkelt symboler som Masarin kan tecknen för. Men för varje symbol som den tålmodige ortoptisten pekade på fick han bara ett svar.

- Glass!

Och så var det med det. Vi får komma tillbaka i augusti.

Jag tycker så mycket om er alla som hälsar på här! Era kommentarer ger liv och blod till bloggen. Även ni som inte kommenterar syns i statistiken och ni är en hyfsat stor skara numera. Det är fantastiskt att ni kommer hit och vill dela mina tankar. Min önskan att besvara varje kommentar hinns oftast inte med, men jag läser allt! Och det är lika roligt att hälsa på hos er som lämnar spår hos mig också.

Och är det så att ni sitter hemma en fredagskväll och har det lite småtråkigt kan ni alltid läsa det här inlägget som jag skrev i början av 2008. Till och med jag skrattar när jag läser det för jag fattar fortfarande inte hur M egentligen tänkte.

På Bombadills skola finns en fantastiskt borg fylld med klätterredskap, rutschkanor och som synes romerska ringar. Masarin blir helt vild när vi går förbi den där borgen (vilket sker ungefär varje dag) och det är ringarna som lockar.

Och eftersom skolan ligger på vår gata så passade vi igår på att träna lite inför OS. Glädjen är som man brukar säga, smittande.

Masarin har varit rätt prickig om kinderna en längre tid. Vi har testat olika krämer och hoppats att det värsta skulle lägga sig till själva dagisfotograferingen. Den var i fredags.

I torsdags ramlade han in i en krusbärsbuske. Och ja, det tog i alla fall bort fokus från prickarna.

Just nu pågår ett försök till stafettväxling hemma. Ni kanske minns att Bobo haft det lite tufft, älskad som han är. Så i samband med vår 40-årsfest så fick Masarin en ny mjuk kompis från givarna av Bobo. Om nätterna samsas nu detta omaka lilla par om utrymmet i sängen.

Men det är ingen lätt match för lilla kanin. Varje morgon hittar vi honom på golvet. I sängen sitter Masarin som sträcker upp den tufsiga jycken mot oss. Och det är inte tal om att kliva upp ur sängen innan vi pussat the buddy och bekräftat att det fortfarande är han som är kungen av gosedjur.

Och detta är faktiskt på riktigt. ICA har en satsning som heter Vi kan mer och så här säger ICAs koncernchef Kenneth Bengtsson:

- På det här sättet vill vi bidra till ett samhälle där alla får ta del och utvecklas till sin fulla potential, även om förutsättningarna för olika individer kan se olika ut. I grunden handlar det om att tro på människor och ge alla möjlighet att bli sedda, hörda och tagna i anspråk. Jag känner starkt för den här satsningen eftersom den ligger så väl i linje med hela ICAs värderingar.

Och till skillnad från hur jag kände här så blir jag nu istället glad över hur fint man vänder på människors eventuella fördomar. Läs också vad Kjell Stjernholm skriver om den här filmen.

- – - – -

Updated: Läste precis på Lars Darebergs blogg att ICA-Jerry är skådespelare i Glada Hudikteatern. Gör mig extra glad!

Vid samlingen i måndags hade personalen gått igenom alla Igelkottarnas namn. När de ropade upp ett efternamn fick barnet säga sitt förnamn. Så kom turen till Masarin. Först var han tyst. Förskoleläraren sade då hans efternamn en gång till och då klämde Masarin i ända från tårna:

- Iiiiktooo [Viktor]!

Personalen var grymt imponerade. Jag och M trodde knappt våra öron, hur i självaste har han snappat upp det…

Det är en hemlighet
Som bara Viktor vet
Bara bam bam bam bam…

Ja, rent formellt fyller jag om några veckor. Men det är ikväll vi har det stora kalaset tillsammans med Sara!

Vi är laddade till tänderna och har fått ovärderlig hjälp med detaljerna av vår vän Micke. Och eftersom vi är födda på 60-talet så är det också temat för festen. Och lite av den här känslan tror vi kommer infinna sig under fördrinken:

Wish us luck!

Hej, jag heter Masarin och jag ska ganska snart fylla tre år. Jag tycker att mina föräldrar har ett alldeles för stort fokus på maten. Titta på den här bilden. Där äter jag till exempel gurka. Annars tycker jag mest om glass. Det är obegrepligt att man inte kan få äta glass redan till frukost trots att jag både kan säga det, göra tecknet och tydligt banka på frysen för att visa var glassen finns.

Min mamma tycker jag är tröttsam med allt tjat om glass. Jag tycker hon är tröttsam med sitt tjat om proteiner.

Och så här håller vi på. Ni kan ju bara tänka er hur jag har det.

Att driva med sig själv är en typ av humor som ofta fungerar. Humor med värme fungerar också. Sedan är det väl en läggningsfråga om man gillar slapstick, ironi, galghumor eller ordvitsar.

Men om du frågar mig om jag tyckte att Petra Mede var rolig i Roast på Berns när hon sade Zoran, du sitter fortfarande och ser mongoloid ut så kan jag bara konstatera att det tyckte jag inte.

Jag blir bara ledsen. Ledsen för att hon använder ett ord så fullt av fördomar. Ledsen för att det på något sätt skulle vara  r o l i g t  att se ut som Masarin. Ledsen över att höra en publik som skrattar.

Vi stängde av. Och låg länge och tänkte på hur många människor som dagligen blir skrattade åt utan att det är det minsta roligt.

- – - – -

Updated: Ett inlägg som väckte många tankar. Tack för alla kloka kommentarer. Jag tycker, liksom Anneli, nipe, Abbes pappa och Emily, att Kjell Stjernholms inlägg var mycket tänkvärt. Under rätt förutsättningar ska man nog kunna skämta om allt.

Kvarstår dock. Utan värme, eller av slentrian, som Kjell skriver, blir det inte roligt. Då blir det bara utanförskap.

En del mammor är värda lite extra uppmärksamhet.

En av dem är min vän Sara som i mars fick säga farväl till Dan. Sara som hela tiden höll ihop sin familj och ordnade vardag för sina barn trots att livet var allt annat än normalt. Dan som så snabbt blev sämre och som hade vård i princip dygnet runt i hemmet. Ja, det är nästan svårt att förstå hur hon pallade.

Men pallade gjorde hon. Och hon har klarat det nu efteråt också. Hon köpte det där torpet som hon drömde om. Hon har två fantastiska ungar som hon nu varligt lotsar fram i livet. Och hon började blogga på nytt. Och hon nominerade sig själv till Årets Mama. Sara bestämde sig helt enkelt för att det går att börja om.

Och vad annat kan jag säga att ni självklart ska rösta på henne!

Och vet ni vad. Om mindre än en månad ska vi ha 40-årsfest tillsammans.

- – - – -

Updated: Nu finns också den här fina artikeln om Sara att läsa på Allt om Barn.

Och vill du rösta på Sara gör du det genom att skicka ett mail till den här adressen: sara.riegler@expressen.se.

Höll nästan på att glömma veckans viktigaste händelse.

Masarin har  ä n t l i g e n  lärt sig säga mamma!

MA-MA.

Fast han lärde sig säga mormor först.

MO-MO.

Förlösande för ensam kvinna i familjen kan jag lova. Momo var också ganska nöjd.

Det här kanske inte går till historien som en av de bästa bilder jag tagit. Men en av de roligaste.

M har sedan i somras velat ta bort spjälsängen från Masarinens rum för att han istället ska sova i Bombadills gamla barnsäng. Jag har stretat emot, mest av oro för att Masarin ska vakna tidigt och då komma in till oss stackars sömnbehövande föräldrar. M lovade att det inte skulle bli något problem och att han skulle ta den fajten i så fall. Så i helgen tog vi hem sängen från Ljusterö och M monterade nöjt på den nyinköpta brädan som ska förhindra att Masarin ramlar ur sängen nattetid.

Jag tror inte att M kalkylerade med att momentet läggning nu även skulle få en ny dimension. Jag satt begravd i jobb i går kväll så han hade lovat ta läggningen av bägge pojkarna. Jag hörde hur det bökades, argumenterades och rumstrerades däruppe men till sist blev det i alla fall tyst. Knäpptyst.

När jag tassade upp för att lägga mig så sov M inne hos Bombadill. När jag smög in för att viska godnatt till Masarin möttes jag av den här synen. Då skrattade jag så tårarna rann.

Och i förhandlingarna kring hur man ska sova på natten är just nu ställningen: Masarin – Pappa: 1-0

- – - – -

Updated: Masarin – Pappa: 2-0

På en av semesterns sista dagar, nere på Jylland, ringde de från förskolan och undrade om vi kunde tänka oss att flytta upp Masarin till Igelkotten. Hans resurs skulle stanna kvar nere på Snigeln och det oroade oss en del. Vi bestämde oss inte nere i Danmark utan bokade istället in ett möte med den ansvariga förskoleläraren.

Allt klickade. Barngruppen var mindre, barnen äldre och visst kunde förskoleläraren tecken. Vi tackade ja.

Och i morse när jag parkerade cykeln och tog av Masarin hjälmen så sade jag: Nu ska vi gå upp till Igelkotten. Då gjorde Masarin omedelbart tecknet för gitarr. Och gitarr, det är förskolelärarens personliga tecken det.

Och det var då jag förstod att det här kommer bli bra.

Barnens farfar har sedan många år tävlat med brevduvor. Det är ingen stor folksport och – om jag har förstått saken rätt – inte heller en sport som fylls på med någon större mängd juniorer. Kort och gott, det är framförallt äldre män som sysslar med brevduvor. Och om man ska vara ärlig, det är också en sport som för en allt mer tynande tillvaro.

I lilla Varberg där farfar bor finns numera egentligen bara två aktiva personer kvar. Och någon brevduveklubb finns där inte längre. När den andra mannen anklade farfar för  d o p i n g  fick min svärfar nog och gick med i Göteborgs Västra Brevduveklubb. Varpå hans antagonist gick med i Göteborgs Östra Brevduveklubb.

Och nu vill kommunen riva svärfars duvslag. Kom inte och säg att det saknas dramatik när det gäller brevduvor.

Igår tog vi bilen upp till Västra Lagnö där vi blev hämtade med båt av Grodansmamma. Efter en kort båtfärd hamnade vi på deras sommarparadis Sandholmen. Elsas storebror och Bombadill metade aborrar och lekte på bryggorna, vi andra mumsade hemgjorda blåbärsmuffins vid vattnet och njöt av en ljuvlig eftermiddag och kväll tillsammans med Elsas föräldrar. Ett minne att spara för mörka höstkvällar.

…a giant leap for Masarin. Kosten har nu utökats med:

• pizzakanter
• rostat bröd

Det går framåt.

Ni kanske anar hur Masarin liksom är på väg ut ur bilden. Han måste upptäcka något annat, gå åt det håll ingen annan är på väg. Det är charmigt men ärligt talat också ganska tröttsamt mellan varven. Och det är nu som Gösta har dykt upp. Vi har nämligen (fast ingen vet riktigt hur det gick till) börjat kalla Masarin för Gösta när vi tycker han är lite trasslig.

- Oj, nu rymmer Gösta ut på vägen igen.

Och det är Gösta som slänger mat på golvet, kastar mobiltelefoner i rabatterna, undersöker toalettborstar, vänder upp och ner på vällingflaskor och häller ut vatten på bordet, golvet, soffan, kläderna… Kort sagt, killen som är lite trasslig.

Och när lugnet lägger sig ute på Ljusterö frågar jag eller M allt som oftast varandra, utan att ens tänka på att det möjligen låter lite underligt:

- Sover Gösta?

I onsdags fick Masarin sin sista barnmatsburk. Det utlovade Alexanderhugget är utfört. Masarin har tagit det med jämnmod men skjuter med grym tydlighet bort 98 procent av det vi erbjuder. De senaste fem dagarna har därför inneburit en diet av:

• Välling
• Yoghurt
• Hårt bröd
• Kokta makaroner
• Pannkakor
• Pommes Frites
• Glass

Känns som vi har lite att jobba med på resten av kostcirkeln.

Lite på övertid antar jag veckans bloggtema från Mymlan. Jag trodde nog alltid att jag skulle bli mamma. Och att jag skulle bli mamma till pojkar. Och så blev det ju också. Men jag hade nog inte trott att jag skulle bli en masarinmamma. Mamma till en pojke med downs syndrom. En pojke som snurrade runt hela min mammaroll.

På många sätt har Masarin förändrat mig. Han utmanar mig genom sina ständiga rymningar, sin envishet, sin tydlighet att gå sin egen väg, att alltid kräva lite mer. På lika många sätt överraskar han mig i min kärlek, min ömhet, min glädje och min stolthet över honom.

Masarin har gett mig ett par extra känselspröt. De gör mig sårbar och stark på samma gång. De fastnar i andras ord och handlingar. De tolkar och värderar. De påminner mig dagligen om att jag är mamma till ett annorlunda barn. Ibland vill jag bara slita av mig dem och vara en vanlig mamma. Och på ytan ser det kanske så ut. Att jag bara är en helt vanlig mamma. Men under vilar en sorg över att den mamman blir jag aldrig mer.

Den här mamman som jag är nu måste ställa krav. Den mamman jag nu är måste ta plats och kanske vara obekväm. Den mamma jag nu är måste ofta förklara och ligga ett steg före. Den mamma jag är nu måste hantera andras fördomar och uppfattningar om hur en familj ska se ut.

Men den mamma jag är nu får också uppleva en storebror som är oerhört mån om sin lillebror. Den mamma jag är nu får uppleva en man som har en mycket speciell relation till Masarin. Den mamma jag är nu blir också avlastad av våra familjer som älskat Masarin från första stund. Där finns också gamla och nyfunna vänner som ser mig utan att jag behöver använda mina känselspröt. Allt detta behöver den mamma som jag blev.

Och det är sant att marken blomstrar där han går.