Djurgården gjorde sitt mål och säkrade sin plats i Allsvenskan. Vad gör fansen? Stormar planen och misshandlar fyra Assyriska-spelare.

Det finns så mycket man kan säga och fråga om allt detta. Läs t ex Nuri Kino på Newsmill.

Läs därefter Stephan Mendel-Enks “Med uppenbar känsla för stil” och Jesper Fundbergs “Kom igen gubbar”.

Min fråga är, varför pratar debattörer, fotbollsföreträdare, poliser och supportrar inte om kopplingen mellan den manskultur och maskulinitet som hålls som ideal och fotbollsvåldet?

Svaret är uppenbart, om vi förlägger våldsbeteendet till några extrema personer, huliganer, avarter så framstår vi andra som så goda, goda män, goda suppurtrara, goda svenska jämställda män…

Varför är det en givande karriärsväg att smutskasta mäns vanliga sätt att vara men en avskyvärd människosyn att på samma sätt analysera islam?

Redan i förra inlägget påpekade jag att den retorik och ovetenskaplighet Åkesson använde var vanlig i andra sammanhang. Här kommer jag att gå in i detalj på hur den ser ut och analysera “mansforskaren” Jackson Katz budskap. Kom ihåg att Katz inte ses som extremist utan utbildat personalen vid svenska myndigheter. Jag tänkte ursprungligen lägga ner mer tid på detta men jag tror det är bättre att denna publiceras nu medan folk kommer ihåg hur Åkessons artikel såg ut. Materialet som bedöms är en dokumentär som heter “Tough Guise”

Redan vid inledningen manipuleras vi med ljud från minoritetsexempel som antyds vara representativa för ämnet. Därefter visas snett selekterade sekvenser från actionfilmer varefter man klipper in riktiga filmer av dömda brottslingar som leds bort. Sedan får vi lika snett urvalda sekvenser från elitidrotten och därefter lika snett selekterade sekvenser från talkshower i underhållningsmedia. Därefter mer actionfilm, och mer idrott och givetvis också snett urval från våldsamma dataspel.

Vilket bevisvärde anser vi denna sorts film skulle ha om det var en annan grupps kultur som utmålades som ett “problem”?

För Sverigedemokraterna att skapa en likadan film som visar våldsamma muslimska terrorister i actionfilmer, klipper till nyhetsfilmade riktiga terroristdåd, skrämmer oss med några snett representativa sekvenser av radikala böneutropare etc skulle vara tämligen enkelt. Retorik är inte begränsad till det man skriver och säger. Det är hela framställningen. En av de viktigaste saker i en övertygande framställning är inledningen. Så tänk på vad ni fått se/veta redan en och en halv minut in i programmet och innan Katz sagt ett ord.

Det första Katz säger om sekvensen av Oz “det representerar inte bara ett klassiskt ögonblick i amerikansk filmhistoria det gav oss även en metafor för ett nytt sätt att se på maskulinitet“

Problemet är att detta är en lögn. Det finns ingen koppling mellan maskulinitet och det urval som Katz gjorde förutom den uppenbara kopplingen. Att det var vad han valde att prioritera.

Just detta blir ännu mer uppenbart när vi tittar på Åkessons analys av islam. Vad gör några snett urvalda sekvenser mer representativa än andra sekvenser som en annan person hade valt som mer prioriterade? Svaret är uppenbart. Om du slumpmässigt spelar in tre sekunder av Will Smiths Bad Boys två hundra gånger hur stor del av dessa tre sekunder långa sekvenser visar vad Katz visade? Och om vi visar muslimska terrorister från Chuck Norris Delta Force istället utan sammanhang vad lär vi oss då?

Vi lär oss att när urvalet inte är representativt säger slutsatserna ingenting om den verklighet vi påstår oss uttala oss om.

Katz fortsätter beskriva sitt sätt att se maskulinitet “A pose, An act” Min personliga reaktion: Lustigt, jag skulle säga att medan beskrivningen av urvalet stämmer så är påståendet att vad han beskriver skulle vara det maskulina just en akt av teater från honom. Det utmärkande för det maskulina är varken våld eller frånvaron av våld utan att NÄR våld är ok och inte ok. Vilket framgår tydligt av de filmer Katz tagit sekvenser från men inte om man bara ser sekvenserna på rad.

Katz upprepar sin prioritering vid 3.20. (Jag vet det går långsamt i början men kom ihåg att inledningen är viktig och bygger ethos – trovärdighet) Han säger ordagrant så här:

“This mask can take many forms, but one thats really important to look at in our culture at the millenium is what I call “the tough guise”

Givetvis så säger inte Katz det rakt ut men självklart är orsaken detta är viktigt för att han väljer att göra det viktigt. Det kunde lika gärna stått “one that I think is really important to look at”  Med skillnaden att då hade motivering krävts. Nu spelar Katz just “An act” där han låtsas att prioriteringen gjordes över huvudet på oss. Det är viktigt men det är såklart inte hans fel det är viktigt eller hur? Kom ihåg hur Åkesson beskriver islam i Aftonbladet:

“att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige”

Jovisst, Åkesson tycker dessa aspekter av islam är de viktiga, Katz tycker de aspekter ni ser av manlighet är de viktiga. En annan person med en annan utbildning och ett annat politiskt syfte skulle tycka andra saker var mycket viktigare. Men den stora frågan ställs inte. Varför tycker Åkesson just dessa saker är Islam och varför tycker Katz just dessa saker är manlighet?

Åter kommer jag att sätta fokus på hur det sneda urvalet som bevisning och hur detta inte alls är något som bara Åkesson sysslar med utan tvärtom är Åkesson mer ett barn av sin tid. Katz var långt före Åkesson med metodiken att hävda kulturen är problemet. Fast Katz attackerade såklart en mindre exotisk kultur.

Katz fortsätter att koppla manlighet till följande saker: “emphasis on physical toughness, strenghth, and gaining respect and admiration from others through violence“

Observera att det fortfarande är Katz själv som lade denna “emphasis” det är ju ingen magisk överhet som bestämt detta är var fokus skall sättas när vi diskuterar män och manlighet utan det är personer som Katz själva som bestämt detta urval. Det är likadant med newsmills artiklar på ämnet, alla använder de samma metodik: Först gör de sitt eget maskulina urval till det viktiga, sedan hänvisar de till hur detta urval är något dåligt.

Inom retoriken kallas detta för en halmgubbe. Inom statistiken är det snett urval. Dvs Katz väljer att göra de våldsamma männen representativa för män generellt.Fast Katz tycker såklart inte så. Han säger det är “The dominant culture” som definierat detta fokus som manlighet? Dvs “det är inte mitt fel, jag är bara stackars samhällsforskare” Men vilka är då den dominanta kulturen?

Det svarar inte samhällsforskarna inom genus/maskuliniteter på. Anledningen till detta kan vi möjligen hitta inom samhällsvetenskapen och journalistiken. Den som läst endera vet att dessa ämnen inte bara speglar samhällsutvecklingen utan aktivt styr och påverkar den. Dvs när Katz säger att det viktiga att se på när man tittar på män är två sekunder av en våldsam scen i dödligt vapen gör han det också via val/prioritering mer viktigt.

Ingen ifrågsätter detta urval. Inte förrän exakt samma metodik användes på islam

Syns möjligen parallellerna till Åkessons islamkritiska text om vi byter ut våldsamma män mot radikala religösa och män generellt mot muslimer?

Midtlivskrisen er betegnelsen for en overgangsperiode eller et vendepunkt i et livsforløb, ofte omkring 40-50 års alderen.

Krisen kan være udløst af karriere, samlivsforhold, kropslige ændringer eller sociale begivenheder.

Midtlivskrisen omfatter oftest dybt personlige refleksioner over det hidtidige livsforløb set i forhold til de muligheder, der ligger foran én.

I terapi og coaching taler vi sammen omkring livet og hvad krisen har af indflydelse på dit liv og din tilværelse. Vi belyser krisens historie og prøver at finde nye veje for dit fremtidige liv og de muligheder der er.

Kontakt os for en uforpligtende snak omkring terapi eller coaching på 23397673 eller kontakt@spiritandmind.dk

Terapi og coaching koster 250 kr for første time (60 minutter) og 300 kr for efterfølgende timer. Det gives 20% rabat til førtidspensionister og efterlønsmodtagere, prisen er da 200 kr for første time og 240 kr for efterfølgende timer.

Klik her for yderligere information på Spirit and Mind ApS’s hjemmeside

Fernando hadde, det mente mange som fulgte hans vidløftige liv fra utsiden i disse årene, helt fra barneårene et nesten merkverdig drag på kvinner. Han var mørkhåret, nesten sort. Intense og levende brune øyne lyste opp i et alltid solbrunt ansikt. Håret hadde han alltid lengre enn vanlig for folk i hans alder, som regel knyttet i en hestehale. Ansiktet hans bar på en slags innebygd smil, øynene hans var nesten alltid smilende. Han bevegde seg på en kvikk og levende måte, med alle slags prosjekter bygd inn i den spenstige kroppsholdningen, på spranget til neste oppgave, nesten som et utemmet dyr. Av og til kunne han virke rastløs, urolig. Men til vanlig var han aktiv på en fokusert måte, han virket ett med det han var opptatt av og holdt på med. Han likte å slå seg løs, føle seg fri. Sommertid og på solfyllte dager kunne ha farte omkring i bygdene kjørende i en åpen liten mørkegrønn sportsbil. Så han noen som kunne ha interesse, da stoppet han gjerne i veikanten for å slå av en livlig prat.

- Jeg kjenner ‘alle’, brukte han å si. – Jeg snakker med ‘alle’. De andre kjente han ikke.

Det er ganske dekkende for situasjonen, det som folk så og sa. Det er liten tvil om det. Mange kvinner så noe spesielt i denne skikkelsen. Ikke fordi han var en flott maskulin skikkelse eller spesielt tiltrekkende og sympatisk i konvensjonell forstand. Det var han definitivt ikke. Heller det motsatte. Han var aldri i nærheten av å være det man kaller en ordinær sjarmør eller en vanlig kvinnejeger. Det var heller slik at mange kvinner var skeptiske og bortimot redd for han, og ga uttrykk for en slags uro og ubehag og at de brukte å mislike folk som han. Men allikevel var han i besittelse av en stille og sterk magnetisme som dro mange kvinner mot han, til å begynne med ofte nesten mot deres egen vilje. Jeg er usikker på hva som frembrakte denne magnetismen hos han. Jeg har tenkt at kanskje det hadde noe med at han kunne virke utemmet. Ikke vill, det er noe annet. Men utemmet.

Jeg har allerede nevnt at ble det snakket endel bak ryggen på Fernando. Han oppfattet ikke dette. Det er vanskelig å innse rekkevidden av det man ikke får del i. Finnes det egentlig noen som oppfatter at folk snakker om dem ? Et yndet tema for folk som kjente han i en eller annen mening av det å kjenne noen, var naturlig nok hans mangslugne og uvanlige forhold til kvinner. Alle forstod at på dette området foregikk det noe som var lå utenfor vanlige normer og forventninger. Alle kunne se at det mønstret som utspilte seg i hans forhold til kvinner var annerledes enn hos ordinære og tamme mannfolk. Noen ganger har jeg hørt ærligere sjeler vedkjenne at det mønstret som utspilte seg i Fernandos forhold til kvinner på en måte var mer oppriktig eller naturlig enn det man ser hos menn som prøver å fremstå som plettfrie og korrekte.

Rent ytre betraktet eller på avstand kunne man konstatere at det hele tiden kom og gikk stadig nye kvinner i livet hans. Når en av de feminine skikkelsene gled ut av livet hans dukket det raskt opp en ny. Dette foregikk like naturlig som skiftene i årstiden, mest på linje med fugletrekk om våren og om høsten. Kvinner kom, kvinner gikk. Ganske enkelt. Fernando lot på et vis sine forhold til kvinner gå sin egen gang og finne sine egne spor, innganger og utganger. På en måte viste han en slags godartet likegladhet, han gjorde ikke noe ut av tingene, han mente at man ikke skulle anstrenge seg for mye for at skulle være slik eller slik. De måtte få ordne seg selv. Man velger ikke hva slags musikk eller den maten man elsker, det er en gave man bare tar imot og fryder seg over. På dette området kan man bare i begrenset grad velge seg til det som skjer og til tilfredshet. Det meste bestemmer seg selv, mente han, her er det sterke naturkrefter som setter seg gjennom ofte på tvers av folks fornuft.

- Alle må da se dette dersom de åpner øynene sine for virkeligheten.

Dermed ble tingene slik de ble, i ly av hans passive og likeglade innstilling ble mønstret han levde i helt annerledes enn for normale folk. Det er klart, i et samfunn som vårt der folk tilsynelatende forventes å opptre som rasjonelle og pragmatiske borgere, og gjøre riktige valg, var Fernandos likegladhet og frihet nesten provoserende.

Han begynte tidlig i livet med tette kjæresteforhold. Allerede som barnslig trettenåring hadde han fast følge og et nært forhold til en artig og begavet outsiderjente som kom fra utkanten av byen der han bodde. Han påsto selv at kjærestene hans i disse tidlige årene spilte rollen som redningsbøyer slik at han ikke rett og slett gikk nedenom og hjem som følge av det nedbrytende trykket han levde under i familien sin, og særlig i forholdet til den dominerende og tidvis agressive faren. Det kunne se ut som at han hadde stor bruk for redningsbøyer iallefall, han skiftet dem hyppig ut med nye som åpenbart hjalp han til å flyte lettere på livets stormfulle hav.
Han sa med overbevisning at det å kunne leve med kvinner var den viktigste og vanskeligste kunstarten, og at det var viktig å bevare det som kunstart og ikke redusere det til et fattigslig rutineforhold. Han hadde allerede giftet og skilt seg tre ganger før han fyllte tredve år. Kvinner var livsviktige for han. Som luften han pustet inn og ut. Så langt tilbake som jeg kan huske har livet mitt livet på en måte bare handlet om og hatt kvinner som fokus, sa han en dag han var i det rette hjørnet og ville snakke om temaet. Det gjorde han sjelden. Ja, det stemmer, sa han, livet mitt handler egentlig bare om kvinner. Alt det andre er sekundært, noe som kommer i tillegg, en kamuflasje og et dekke over det som egentlig foregår. Ikke en bestemt kvinne riktignok, men på et vis alle kvinner, heller alle slags kvinner, bare de var kvinner, kvinner som jeg ser og treffer, som jeg liker og føler meg tiltrukket av. Som eksisterer som kvinner, og innretter verden på sin kvinnelige måte, i kraft av sin kvinnelighet. Uten kvinner i denne verden er den et trist og tørt og tomt sted, et helt annet fattigslig og fattigere sted. Uten ordentlig virkelighet. Jeg tror jeg bare var 6-7 år da denne sannheten gikk opp for meg; hun var vel i samme alder eller ikke-alder da hun dukket opp i min opplevde virkelighet. Hun forsvant riktignok fort, og forble borte som mange andre har blitt senere. Foreldrene hennes flyttet. Men hun etterlot seg dette permanente nærværet av det kvinnelige i meg, rundt meg, overalt var det kvinnelige tilstede, som noe jeg ernærte meg av, søg inn i meg, som holdt i gang stoffskiftet mitt og tillot meg å føle meg hjemme i en hard og ukoselig verden. Han mumlet en gang: kvinner er ikke ordentlige og ekte mennesker for meg – så tenkte seg litt om, så kom det: nei, det er ikke sant, heller det motsatte; kvinner er de egentlige menneskene, og det er jeg selv som er noe annet enn et ekte og ordentlig menneske. Hva det er, vet jeg faktisk ikke helt, men det er noe som er litt forkomment og fortapt, som ikke greier seg selv i livet. En slags ting eller skygge eller kanskje en halvt dyreskikkelse, et spøkelse som er blitt igjen fra liv som ble levd en annen og hardere tid. Kvinnene som inngår i min livsfortelling er dens indre røde tråd, som holder det hele sammen. Jeg har naturligvis som alle menn har kjent ganske mange kvinner i løpet av mine leveår. Noen sier til og meg at jeg har vært en kvinnenes mann, innrømte han. Det er ikke riktig, eller så er det riktig bare på den måten jeg allerede har sagt, at det kvinnelige er en nødvendig bestandel i livet mitt. Noe essensielt.
Underlig nok, midt oppe i denne strømmen av kvinneskikkelser hadde Fernando helt fra ungdomsårene forbausende varige forhold til kvinner, ofte gikk det år før de avsluttet seg selv, ja det var tilfelle med de fleste forholdene hans. Han hadde lite til overs for løse forbindelser, sa han. En kvinne som het Theresa, kom til å få en spesiell betydning for han. Han kalte henne enten T’esa, da var han i det fornøyde hjørnet, eller Terry når han ville distansere seg fra henne; hun var så spesiell at jeg må komme tilbake til henne senere i denne fortelllingen. De fulgte hverandre i mer enn tredve år, samtidig som andre kvinner kom og gikk i livet hans og menn i hennes. Hun fulgte han faktisk helt frem til dødsdagen hans. Og få eller ingen av de som kjente dem fikk med seg hva slags forhold de hadde til hverandre.
Når Fernando var i det rette hjørnet ønsket han gjerne å forklare sitt forhold til kvinner, han ante nok at jeg undret meg over det han holdt på med. Han mente at det et sted i mannens sjel, eller hjerne som de heter i vår nevrofile epoke, et sted der inne bærer alle menn et bilde av den absolutte kvinne. Bak alt det de søker etter når det gjelder kvinner ligger denne figuren, og alle kvinner de møter blir sammenlignet med denne indre kvinnen, og hun blir aldri sammenlignet med noen, alle blir sammenlignet med henne. Jngen når opp til henne, ingen kan nå opp til henne noensinne. Menn er derfor alltid misfornøyde med den kvinne de lever med, hun er aldri identisk med den absolutte kvinne som de drømmer om. Jeg har egentlig aldri møtt den kvinne som har alle de egenskapene jeg setter pris på og søker, der vi begge liker hverandre godt nok. Han mente at han ikke var kresen, men han hadde så stort behov for avstand til folk, også til kvinner, at det var store motkrefter som måtte overvinnes før han maktet å inngå i et nært forhold. Når kvinner har egenskaper som jeg mistrives med, og det har de fleste i fleng, da er det ikke lett å holde de sentrifugale kreftene i sjakk, de kreftene som skyver oss vekk fra hverandre. Da henger forholdet fort i en tynn tråd og går i beste fall over til en slags vennskap, slik som med menn. Han sa det ikke selv, men jeg tror at han hele sitt liv lette etter en kvinne med det rette vesen og de egenskapene som han søkte og savnet; og aldri riktig funnet henne. De kvinnene han hadde kjent var flotte typer på ulike måter, men som regel hadde de mangler som gjorde at tingene skurret for mye for han til at han orket et ordentlig forhold. Dermed ble han gående slik han ble, halvt alene selv sammen med en eller annen kjæreste eller venninne eller samboer til og med. Midt oppe i den jevne strømmen av kvinnelige vesener var altid halvt alene, slik følte han det selv og slik ble det.

Medan jag fick mina påsar med cytostatika genom dropp i en sjukhussäng läste jag följande broschyr;

En informationskampanj för “Mannens bästa –  Hälsa och potens genom hela livet”

Att vara nyskild vid fyrtio var nämligen inte helt lätt. De jämnåriga männen förför mig inte. De är de unga männen som kommer med sexuella erbjudanden. Säg nu inte att jag ska förföra dem. Det funkar inte. Det gör det hela värre att kvinnors lust är som störst vid fyrtio.  Nu ska jag skaffa mig kunskap, som männen över fyrtio själva kanske saknar?

“Mannens Bästa  -   Hälsa och potens genom hela livet” är en stödjande och rådgivande informationskampanj som initierats av läkemedelsföretaget Lilly. Mannens Bästa  syftar till att ge mannen och hans partner rådgivning kring manlig och sexuell hälsa. Mannens Bästa turnerade genom flera svenska städer under maj månad. [---] Gensvaret har varit enormt! I de mobila enheterna kunde män och deras partners få stöd och rådgivning kring manlig och sexuell hälsa av Malena Ivarsson och Eddie Sandström. Totalt gavs över 200 konsutlationer under de 7 dagarna som kampanjen pågick. Frågorna var många och spände över en rad olika områden inom sexologi och manlig hälsa. Under hela turnén bloggade Malena, Eddie och övrig personal på http://www.mannensbastabloggen.se/.

Sedan han slutade jobba som 58-åring har Halvar Johansson arbetat på att öka sin självkännedom och att växa som människa, ett projekt han delar med sin hustru. Intervjun blir ett led i det hela. Frågor han funderar på är: Vem är jag? Vad driver mig? Vilka är mina värderingar? Hur vill jag leva? Vilka är mina förebilder?

Jag är industriman med internationell bakgrund. Har jobbat i Sverige, Italien, Schweiz och USA med produktion och utveckling. Yrkesidentiteten är stark trots att det snart är tio år sedan han bestämde sig för att sluta jobba. Efter pensionen har han och hustrun bott i Italien på vintern och på Smögen om somrarna. Just nu bygger de ett hus norr om Stockholm. Det är dags att komma hem efter 20 år.Redan för 25 år sedan gick han en managementkurs om att lära känna sig själv mer för att bli en bättre ledare. För en tid sedan deltog han i en ledarskapskurs med tema genus.– Könet präglar oss mycket. Jag hade stor behållning av att träffa män som gick kursen i avsikt att fördjupa sig. När vi flyttat planerar jag att hitta ett gäng män som vill diskutera livet på det sätt vi gjorde på kursen.Den miljö Halvar Johansson har tillbringat sitt yrkesliv i är utpräglat manlig. Samtal om känslor eller problem hemma var ytterst ovanliga bland arbetskamraterna.– Något alla männen på kursen hade gemensamt var en frånvarande pappa – inte nödvändigtvis rent fysiskt, men mentalt. Alla hade haft en far som, när han väl kom hem från sitt arbete, tittade på tv, läste tidningen eller gjorde något med huset. Han deltog väldigt lite i barnens liv, vilket innebar att barnen inte heller fick något nära förhållande till sin pappa.

– Behovet av erkänsla från gänget – underförstått män – som kompensation för en frånvarande pappa finns hos många män, ­säger Halvar Johansson.

När han träffade sin nuvarande hustru fick hon honom att värdera livet på ett nytt sätt.

– Hon har fått mig att inse att man måste ta vara på kärleksrelationen och engagera sig i barnens liv.

Familjen bestod då av hans två barn och hennes två: tre tonåringar och en tvååring.

– Nu har vi varit gifta i 25 år och jag tror att vi har pratat med varandra i två timmar varje dag.

– Företagen har drivit fram en endimensionell man. Kanske är det därför dagens unga inte vill bli chefer. De vill inte jobba 60–70 timmar i veckan och därmed försumma familjen. Det är kanske bra med manlig feedback på jobbet, men det kan vara mer totalt berikande att laga en god middag till familjen.

Jag säger som Malena Ivarsson gör på bloggen och i broschyren från Eli Lilly Sweden AB:

Som kvinna tycker jag det är en otrolig förmån att få ta del av mäns tankar kring livet.

Bloggat med ett intressant företagskulturperspetiv finnes här.

Idag finner jag min första bästis farfar – Richard Larsson, 94 år – berätta om föräldraskap på SvD Idag. 

94-årige Richard har få minnen av sin pappa före skoltiden. Ett av de minnen han har är när ­fadern kallar in sina sex barn samtidigt som han äter sin sena middag och frågar var och en: ”Vad har du gjort i dag? Vad har du lärt dig?”

”Man måste kunna svara bra eller helst roligt. Då blev man belönad med ett leende”, läser Richard. Själv lyckades han aldrig med detta. ”Barnen skulle finnas – korta stunder”, läser han vidare.

Nästa stycke handlar om hur Richard alltid kände sig misslyckad, ful, dum. Om hur han under hela sin barndom längtade efter kramar, beröringar och ömhetsbetygelser från sin mamma, något som han aldrig fick – kort sagt ett barns behov av villkorslös kärlek. Den som förnekas sådan kärlek som barn får sår som aldrig läker helt; denna insikt har Richard burit med sig under livet.

Med sin egen uppväxt i färskt minne bestämde sig Richard för att bli en annan sorts pappa till sina tre barn.

– Jag lekte med dem. Jag kröp omkring på golvet och de fick krypa på mig, säger han.

Intressant med den bakgrunden till min bästis från 6 år till tonåren. Jag minns hennes pappa som en ovanlig och mjuk man.

lena alun

På Eskilstuna-Kurirens debattsida kommer Gudrun Schyman till tals;

I stället för att ta hänsyn till komplexiteten i minoritetskvinnornas villkor, ställs minoritetskvinnors villkor mot varandra. Man försöker pressa in gruppernas levda erfarenheter och situation och behov i för trånga mallar för vad kvinnors villkor och frågor antas kunna handla om. Maktförhållanden kring funktionsförmåga, heteronormer och ålder antas tydligen inte kunna påverka minoritetskvinnors villkor.

Hur ska Ungdomsstyrelsen stärka minoritetskvinnors villkor i samhället nar man värjer sig från viss kunskap om kvinnors villkor? Varför vill man inte lyssna på rösterna med den här kunskapen? Och vad tänker ministern göra åt saken?

I Folket fick Ameer Sachet (S) riksdagledamot göra sin feministiska stämma hörd;

Att födas till kvinna innebär automatiskt att vara utsatt för mäns villkor.

Det patriarkala samhället och den konservativa synen på kvinnan innebär att de som kvinnor är i underläge.

Det är viktigt att på allvar föra kampen för ökad makt för kvinnor att bestämma över sina egna liv och kroppar. Det gäller kvinnors inflytande över utbildning, arbete, religion och politik.

Över hela världen kämpar kvinnor för rätt till egenförsörjning och därigenom ekonomiskt oberoende som är nyckeln till kvinnors frihet. Kvinnor utsätts för ett dubbelt förtryck, dels ekonomiskt, dels sexuellt.

Läs webkommentaren hon fick på Folkets web. Så kan diskussionen om jämställdhetsarbetet starta.

lena alun

Många var vi som i eftermiddags valde att låta oss underhållas  av EMD. Se bilderna på ekuriren.se.  Vid tretiden bestämde jag mig för att avsluta min konvalescens och bedömde att jag dessutom var trafiksäker igen. Bilen har stått still i över två veckor.  Hade tänkt avstå begivenheten p g a orkeslöshet,  men jag är glad att jag valde att låta mig tankas av tre fantastiska artister.  

Jo, visst. Jag har blivit “gumsjuk”. Män har i alla tider åtrått den yngre kvinnan. Kvinnor är inte sämre. Ungt, friskt blod är bra för systemet.

Min son gillade EMD allra bäst i årets Melodifestival. Han har överhuvudtaget en  god smak. Oturligt nog är han på Öland och semesterfirar och missade tyvärr konserten.

Det borde ha blivit ett bra klirr i kassan för Parken Zoo. Minns inte att jag har sett så mycket folk där tidigare.

Efteråt var jag bjuden till grillfest hemma hos min bror med stora familjen. Aptiten kom tillbaka.

lena alun

Det gläder mig oerhört att läsa narkosläkare Anders Silléns debattartikel i Eskilstuna-Kuriren igår.

Alla som någon gång sett ett nyfött barn vet vilka starka känslor det väcker hos betraktaren. Känslorna blir än starkare om barnet i fråga är ens eget, men även personer som inte har något släktskap med barnet uppfylls vanligen av en instinkt att skydda det hjälplösa livet. Om det finns något som kan kallas en universell moral, så innefattar den med säkerhet påståendet att den som medvetet skadar ett litet barn är en ondskefull person.

Konstigt nog finns det ett undantag från denna regel, som många människor och beslutsfattare – även i Sverige – tycks acceptera utan vidare diskussion.

Vissa grupper i samhället anser att man så tidigt som möjligt i en pojkes liv bör ta ett vasst föremål av något slag och helt enkelt avlägsna en liten del av gossens könsorgan. Denna sed, som går under den något eufemistiska benämningen omskärelse, är alltså ingenting annat än könsstympning.

Rapporten från Socialstyrelsen och den efterföljande rekommendationen från SKL har kritiserats i flera medier längs vägen. Faktum är att det är svårt att hitta någon som skriftligen gett stöd för den. Trots detta tolkade till slut SKL de inkomna remissvaren som att 18 av 21 landsting tillstyrkte rekommendationen. Ett av de landsting som faktiskt uttryckte sig negativt var Landstinget Sörmland. I remissvaret angavs att ”en reglering av området är ett första steg för att på sikt utmönstra omskärelse av pojkar och att omskärelse som traditionell sedvänja i ett långsiktigt perspektiv bör förbjudas”.

Vad hände? Varför kryper man nu till det metaforiska korset och fattar ett beslut om att skattemedel skall användas för att finansiera fysisk, och sannolikt även psykisk, misshandel av små sörmländska pojkar?

Ett vanligt svar på den frågan – och säkert det svar våra politiker skulle ge om de valde att svara – är att det handlar om respekt för andra kulturer och religioner. Det betyder att man är beredd att ge avkall på universella etiska principer, och på innehållet i FN:s barnkonvention, för att inte stöta sig med vissa grupper i samhället.

Det är inte respekt – det är underkastelse.

Denna komplexa fråga var ett av de första ämnena som jag skrev om när jag slängde mig ut i bloggosfären för snart ett år sedan. Det är ett av de mest lästa och det mest kommenterade  av mina blogginlägg; “Omskärelse av pojkar”. Nu har min lokaltidning tagit upp ämnet genom att publicera en debattartikel. Det känns väldigt roligt för mig att veta att jag är en av dem som först tog tag i frågan i augusti förra året . När jag kommenterade Brännpunktsartikeln i SvD blev de flesta av mina webkommetarer refuserade. Frågan var så känslig. Väldigt roligt att en läkare i Eskilstuna nu vågar sticka ut hakan. Vi gör verkligen skäl för Eskilstuna  – den stolta fristaden.

PeO Wågström skriver om bloggsörjan , som jag är väldigt stolt över att få tillhöra. Den ger mig ett fullvärdigt människovärde och självkänsla. Dessutom ger den mig möjligheten att få dela med mig av min visdom. Margit Urtegård har skördat uppskattning för sitt bloggande under Almedalsveckan. Kul!

Min älskade vän Margit skriver;

Bloggarnas intåg i mediedebatten har resulterat i två saker först och främst. För det första kan de hålla liv i angelägna debatter länge och för det andra så kan de traditionella medierna inte längre komma lika lätt undan med dåliga och ensidiga rapporteringar. Bloggarna står nämligen redo!

Per Schlingman (M) sa att den nya tekniken innebär att människors inflytande ökar. Detta kräver en ny sorts politiker. Frågan om vilka politiker/partier som faller/går bort kom upp. Vi fick inget direkt konkret svar på den frågan. Schlingman påpekade att genuin nyfikenhet är en stor och viktig resurs. De politiker och eller det parti, som inte är nyfikna på människor och intresserade av hur de tänker kommer att självdö var konklusionen.

Allt blir bättre nu!

lena alun

Vad artikeln i Folket inte nämner är att det psykologiska våldet skadar minst lika mycket som den fysiska misshandeln. Om alla och envar som bevittnar det manliga våldet mot kvinnor tillrättavisar mannen i fråga och hänvisar till mansmottagningen tar vi steg för en bättre värld.  Mannen är omedveten hur våldet verkar, som har sitt upphov i en önskan om makt och kontroll över kvinnan. Det är en beroendesjukdom där mannen  har blivit  beroende av kicken att destabilsera kvinnan.  Det normala att en relation erbjuder stöd och beskydd har istället blivit till en relation där kvinnan konstant angrips och det undermedvetna målet är att få henne ur balans. Normaliseringen in i våldet är ett lömskt fenomen för både offer och förövare. Det saknas  ännu forskning. Våldssituationen är förvirrande även för den som erbjuder sitt stöd i någon  form av profession. De psykologiska processerna är ännu  dåligt utforskade. Den kunskap som finns har inte nått ut i samhället.

Besöksförbud kan bli det sista halmstrået för att finna sin inre trygghet igen, eftersom kvinnan har hamnat i ett posttrumatiskt tillstånd. En permanent krisreaktion får förödande konsekvenser för hälsan.

lena alun

Det VAR det nemlig, og nu er jeg meget snart halvvejs – JATAK!!!!!

Den fjerde uge har bragt meget godt med sig:

Asta har fået brev fra Vestre Skole, hvor hun skal starte i 0.A efter sommerferien. Tænk, hvor stort det må være, for en 5-årig (SNART 6, FAAAAAR!!!….), at få brev om, at nu skal du snart til at starte på dit skoleforløb. Asta er meget klar til at komme i skole hun har styr på bogstaver og tal, og er mest optaget af, at hun kommer i klasse med pigerne nede fra børnehaven. Hun fylder år om en uge, og ønsker sig skoletaske, penalhus, Bratzbil og andre pigeting – helt aldersssvarende og almindeligt…….

I lørdags opdagede jeg, at jeg ikke længere behøves,, at blive proppet ned på 3. sæderække i Sharanen, når familien Krumborgs skal på tur. Jeg opnåede at rykke op i hierakiet – et hieraki, der gælder voksne, og som starter oppe foran – oppe ved rattet og førerpladsen i bilen. Jo længere bagud man sidder, des mindre maskulinitet er der ved at sidde i bilen. Jeg har indtil nu siddet aller-aller-bagest i bilen. For en mand som mig, der kommer fra Thy, hvor en mand er en mand, og en mand kører bil, er det det samme som at fratage mig al maskulin værdighed. Charlotte har forsøgt at omvende mig, ved at sige at der er mange mænd der enten sidder ved siden af, eller bagved konen i bilen – MEN DET PASSER IKKE!!!!! Hendes forsøg på at hjælpe mig, kom endda så langt ud at hun og Alberte begyndte at tælle styrende kvinder i trafikken. På vej til Viborg nåede de op på at tælle 5 kvinder der styrede i trafikken, og det var så incl. de 3 der cyklede og den ene der styrede barnevognen……. Den ene kvinde vi så, der styrede bilen – kørte alene i den….. Så MIN pointe er klar – MÆND STYRER OG SIDDER BAG RATTET, og det er netop mit problem…. jeg er nu, som skrevet, rykket en stolerække nærmere rattet, og sidder med benet mellem de to forsæder- meeeen det er stadig ikke helt nok. Jeg bliver nød til at sidde med krykkerne oppe, således at alle forbipasserende kan se, at der er en god grund til at jeg sidder hvor jeg gør, og at det IKKE har noget med min maskulinitet at gøre…… – og nu ved i det også!!!

I onsdags var Bent forbi. Bent er skoleleder på IUC, og han medbragte kage, gave og blomst. Helt perfekt med en leder, der synes det er vigtigt at komme på “sygebesøg” hos sine medarbejdere. Han overbragte hilsner fra kollegaerne, og vi fik talt om knæet, de kommende eksamner og censorater, næste års fagfordeling, og så talte vi om mit ønske om at hjælpe Henrik Thiesen som IT-mand på skolen. Det var han glad for jeg ville, så det er bare godt for mig……. Vi fik drukket noget kaffe og spist noget af den medbragte smørsnegl….

Hvilket bringer mig videre til en række tal….. 

Vægten har indtil nu været status quo. Det er den ikke helt længere – jeg er, første gang i 3 mdr., røget op over de 90 kg, men vælger at se det som endnu et incitament til at give den gas med genoptræningen, ligeså snart jeg kan komme igang med den…… – Aaboe var forbi igår. Vi var lige omkring kælderen, hvor cyklen ligger spredt. Hyggeligt lige at få besøg……..

Musklerne er stadig skrumpende, men humøret er stadig oppe!!! – DAGENS TAL ser således ud:

3/5 DAGENS TAL – 46,6 og 56,8

6/5 DAGENS TAL – 46,5 og 56,3

9/5 DAGENS TAL – 46,4 og 55,6

12/5 DAGENS TAL – 46,4 og 55,2

15/5 DAGENS TAL – 46,0 og 55,1

Her er DAGENS TAL i graf-form

/M

Det är ingen hemlighet att jag är en mycket besviken alliansmedlem. När det dyker upp positiva effekter av politiken är jag dock inte sen att lyfta fram det. Det är framförallt jämställdhetsministern som har fått makt att förbättra utsikterna för utsatta människor.

Tidningen Dagen berättar om två gripna svenskar i Thailand inatt som har begått sexuella övergrepp mot barn.

“Tillslaget mot de två svenskarna är en del i Rikskriminalens särskilda satsning mot sexualbrott som begås av svenskar mot barn i utlandet. Fyra personer vid det som kallas IT-brottssektionen arbetar särskilt med dessa frågor, två som utredare och två med underrättelseverksamhet. Arbetet görs inom ramen för regeringens särskilda satsning mot människohandel.” [---]  ”- Nu har vi har resurser att göra det här arbetet och detta är en tydlig signal om att det är dags att glömma känslan av att man kommer till en fristad när man reser i Sydostasien.”

“- Thaipolisen har blivit mycket mer offensiv och griper numera folk som begår den här typen av brott, vilket den kanske inte har varit så känd för tidigare.”

lena alun

Ingen räknar med faderskapet. Kvinnor förväntas vara omhändertagande och antas ha en biologisk klocka som räknar ner till moderskapet. Får de inte barn på D-dagen kan hemska saker hända. Män å andra sidan kan möjligen ses som en bonus. Som att ha en extra hushållsmaskin för mamman. Ett barn behöver sin mor, tänker de flesta. Inte lika många tänker lika starkt att barnet behöver en far. Kanske finns det en biologisk förklaring till att vi tänker så. Jag menar, det är så uppenbart att en kvinna är mor till sitt barn, hon bär ju faktiskt livet inom sig i 9 månader. Faderskapet kan ibland till och med vara svårt att utröna. Vilket väl borde vara ett av upphoven till en del  av de sjuka hederskultursfenomenen runtom i världen á la blodiga oskuldslakan på bröllopsnatten.

Marcus Birro skriver idag i Expressen om hur illa behandlad han blev på mödravården (Tack syster Agnes för tipset!). “Håll mun, du utböling”, var attityden han mötte. Det är svårt att inte lida med honom eftersom jag trots allt planerar att bli stolt far någon gång i framtiden. En anhörig fick som råd nummer ett från mödravårdscentralen att “Du kommer INTE INTE INTE att kunna få ha sex efter förlossningen, du får ge dig till tåls din kåtbock”. Ungefär i de ordalagen. Hans fru fick råd om vad hon kunde komma att känna. Nog för att kuken är viktig, men jag vill nästan svära på att det för de flesta män är viktigare att de just blivit fäder. En annan bekant lämnade sin dåvarande fru eftersom hon hade gjort klart för honom att hon aldrig ville ha barn. Den typen av historier är troligen mycket vanligare än vad vi tror.

I en artikel i DN berättar en tjej om när hon gjorde abort. I en kort passage i artikeln berättar hon att hon blev erbjuden terapi vilket hon dock inte kände att hon behövde: “Hennes pojkvän hade nog behövt det mer, tror hon, men han fick inte frågan”. Och är det inte typiskt? Vi män förväntas inte längta efter barn. Inte vara särskilt närvarande i föräldraskapet. Och är vi fysiskt närvarande förväntas vi mer agera “drill sergeants” än känslomässigt närvarande pappor. Vi ska vara “the lonesome rider” som ibland kommer på besök till bullerbyn.

Förvärvsarbetande män som besöker familjen sin då och då. Drop in. Den bilden är inget ideal för någon. Och kanske har det inte ens sett ut så i den utsträckning feministisk forkning hävdat. 1950-talet (särskilt det amerikanska) brukar ses som arketypen för ett patriarkalt västerländskt samhälle. Samtidigt hade flera utvecklingar gjort att fäderna i den generationen var särskilt frånvarande under den perioden. Både fysiskt och känslomässigt. Och kvinnorna hade under WW2 på hemmafronten visat för sig själva och karlslokarna att de minsann kunde klara grovgörat själva. “Kan själv!” är och förblir sedan dess en del av den nya kvinnligheten. Skilsmässor blev vanliga och fäderna frånvarande. Män blev på så sätt ”överflödiga”. I alla fall i den roll som de tidigare haft i äktenskap och familj.

Men situationen är annorlunda idag. Mannen är framförallt behövd i rollen som känslomässig partner snarare än som försörjare. Självklart finns det många situationer där kvinnor med låg inkomst, fast i det låglöneträsk som kvinnodominerade sektorer ofta utgör, tvingas stanna i en relation av ekonomiska skäl. Men generellt sett är man och kvinna idag båda förvärvsarbetande individer. Ett tvärsnitt i Sverige ger tydligt den bilden.

Och så kommer barnen.

Att fäder inte räknas som likvärdiga med mödrar är synd och skam. Är det feministernas fel? Inte direkt kanske. För kvinnor vill väl absolut ha en gullig och ansvarstagande kille som är far till barnen och tar pappaledigt. Men samtidigt tycker också många att det är jobbigt när män vill ha halva kakan av allt, då lägger man i livmodersbromsen.

Men viktigare än att skylla på “feminister” eller andra är ändå är att män själva ska ta steget in i känslovärlden och föräldraskapet fullt ut. Vem vill sitta och dricka öl på verandan som Clint Eastwood i Gran Torino med en hund som enda sällskap. I filmen är hans största livssorg att han inte skapat ett tätare känslomässigt band med sina söner. Dagens manlighet är förvisso av ett annat snitt än den gamla “industriella mannen”. Istället för arbetsvärkande kropp har vi deff-perioder eller ont i ryggen efter 50 timmar i veckan framför datorn. Men vi uppfostras fortfarande inte med förväntningn att vi bör visa känslor. Fortfarande råder gamla machovärderingar om än i ny form. I Quantum of Solace försöker James Bond förgäves dricka bort sin sorg över att ha förlorat sitt livs kärlek. SITT LIVS KÄRLEK! Och killen tar en whisky till. Men visst är det en kittlande bild när det är Daniel fucking Craig som gör det. Vem vill inte vara lika tuff som honom liksom. Han har ändå grymt snygga abs. Han får ändå grymt snygga tjejer.

Att män har känslor är väl inget revolutionerande påstående. Att fäder borde behandlas som en lika viktig förälder med mödrar är en självklarhet. Att män bör ta ansvar för sina barn och ägna dem tid borde vara en självklarhet. Att mödrar bör låta även frånskilda fäder att träffa sina barn borde vara självklarhet. Att domstolar borde döma till delad vårdnad i mycket större utsträckning står utom allt tvivel.

När domstolarna beslutar om enskild vårdnad är det i över 90 % av fallen till mammas fördel. (Statistiska centralbyråns hemsida)

Nästan var femte barn av alla barn bor med ensamstående mamma. (Barnombudsmannens rapport “Upp till 18″ från 2004)

En pappas partiella eller totala försvinnande från barnen gör att det ofta uppvisar negativa effekter som bristande social anpassning, ångest och vacklande självuppfattning. (Rapport från Lars Tornstam, 1996, Nordiskt socialt arbete 1996:3)

När barnet bor helt eller mestadels hos mamma får pappan aldrig/sällan träffa barnen i 25% av fallen. (Barnombudsmannens rapport “Upp till 18″ från 2004)

“Män är olämpliga som föräldrar” – en myt som omhuldas i Sverige.

“Barn behöver båda sina föräldrar” – politikernas stolta paroll inom familjepolitiken. Efter en separation gäller andra regler i samhället.

(Källa: Organisationen “PappaBarn – ett band för livet”, http://www.pappa-barn.se/)

OBS! ANAKIN SKYWALKER BLEV DARTH VADER PÅ GRUND AV ATT HANS PAPPA VAR FRÅNVARANDE!! OCH SE VILKEN USEL FAR HAN BLEV SEN! OCKSÅ FRÅNVARANDE, OCH SEN HÖGG HAN AV EN HAND PÅ SIN SON!! 

Marcus Birro: http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.1558620/marcus-birro-man-blir-un-danskymda-och-forbisedda-i-sitt-livs-viktigaste-och-vackraste-handelse

Timmen efter vår sons födelse upplevde både  jag och barnafadern att förlossningsalen uppfylldes av hans speciella andliga utstrålning, som särskilt tar sig  uttryck i hans vackra, sköna händer.

Jag har vetat att honom har jag fått som en gåva av Gud, för att lära mig nära relationer. Han knyter väldigt lätt an till andra människor, och många har noterat hur mysig han är. Hans namn var vi oense om så länge han bodde i sin enrummare i min livmoder. David, sa jag och pappan insisterade Oscar. Aldrig i livet! 

När fadern istället skrev Carl Johan på vår kalender/whiteboard på väggen fick det stå “osuddat”.  När han låg på min mage var han en solklar Carl Johan. Carl betyder Fri Man och Johan betyder Gud har förbarmat sig. Han har en väldigt stark jagkänsla, som jag försöker kopiera.

Min lilla Calle ( lyssna på visan om Calle här) sa igår till mig vid läggdags; “Vi är samma människa, för vi har samma liv.” Jag blev helt häpen över vidsomen som kom över hans läppar.

Jag tänker givetvis direkt på Jesus; att vi alla är en och samma kropp och får del av ett och samma bröd.

När jag läser Eskilstuna-Kurirens ledare idag vidrörs insikten och erfarenheten.  Ledarartikeln “Samhället är var och en” betonar samhällsansvaret för våldsamma pojkar, (och numera genom “jämställdheten” även flickor). Tar vi inte vår uppgift att bemöta ungdomar med respekt och höga förväntningar när vi pekar på alternativa sätt att lösa konflikter gör vi de kriminellas urskuldanden om att “samhället svek först” sann.

Jag har jobbat hårt med att vägleda Calle, 6 år, att använda ord i stället för slag. Igår anser jag mig  ha fått en belöning.  Jag firar en seger som moder idag.  Han ser mig och sig själv som samma människa och samma liv. Han har  utvecklats till en emaptisk människa. Jag  har Thomas di Levas ord; “Du är mitt mål”, i åtanke. En strävan att bryta sig loss ur sin egna isolering och uppleva att vi är ett. En Enda Gud, säger de religiösa traditionerna.

lena alun

Stephan Mendel-Enk vill inte ruttna inifrån. Som journalist skrev han en bok, men påpekar att han ingen politiker är. Dessutom har han ingen lösning. Han beskriver bara den verklighet feminister ständigt försöker påtala.

Vi behöver fler män som Stephan-Mendel-Enk. Martin Stenmarck är en annan favorit.

lena alun

Forskning visar att vilken typ av män kvinnor föredrar varierar med menstruationscykeln:

Women preferred more masculine male body shapes when they were in the late follicular, fertile phase of the menstrual cycle though this effect was seen mainly for choices of short-term partner. … Women also preferred more masculine body shapes if they thought themselves more attractive, and overall women found masculine body shape more attractive than feminine shape.

En kropp betecknas som mer maskulin om den har breda axlar, hög längd, låg kvot mellan midja och bröstkorg, hög kvot mellan axelbredd och midja samt hög kvot mellan midja och höft.

Skillnaden i kvinnors preferens för maskulinitet illustreras av följande diagram:

Författarna antyder följande möjliga förklaring:

Women preferred masculine bodies at peak fertility particularly for short-term relationships, and this suggests that body masculinity may be more highly valued under circumstances where the potential to pass traits to offspring is high and where parental investment is relatively unimportant. As women have sexual fantasies about men other than their partners … and are less committed to their partners … at peak fertility, women may maximize their chances of becoming pregnant with the offspring of males chosen for extrapair affairs … Functionally, shifting preferences may then lead to maximising the likelihood that offspring inherit strong immune systems via good genes from fathers … or promote strategies to associate with more investing individuals when not at peak fertility …

Ni män som inte har den där maskulina looken och söker en kvinna bör nog således uppvakta när fertiliteten är låg och när kvinnan känner sig mindre attraktiv. Frågan är hur man som man vet när detta är aktuellt.

Tips: Panu Poutvaara

Detta inlägg är spökskrivet

Niclas har ofta tagit tillfället i akt att på denna blogg betona värdet av skönhet. Skönhet är värdeskapande och kan på så vis anses vara en produktionsfaktor, eller mänsklig kvalitet, att likställa med intelligens eller fysisk styrka.

Skönhet är till viss del subjektiv men en hel del forskning tyder på att det råder stor samstämmighet om vilka personer som anses vara vackra. För att undersöka om detta stämmer genomför vi en liten webbundersökning.

Vänligen uppge vem av de tre unga männen nedan som du anser vara vackrast:

Vill du se hur andra har röstat kan du titta under “view results”.

PS. Mikael och Henrik tackar för intresset under deras gästspel. På måndag är Niclas tillbaka!

Nytt jobb och nya bekantskaper. Eller samma gamla släkt. Priset är högt för den som sticker ut och inte gör som andra. Det finns en osynlig gräns för hur långt man kan gå.

Jag minns första dagen på jobbet. Den skiljer sig inte så mycket från den senaste. Plot: Liten bruksort, industrimiljö, välbetald men maktlös arbetarklass. Vita män, såväl unga som gamla, som lärt sig meningen med att inte ifrågasätta, så länge inget hotar deras sätt att leva.

Vi pratar inte på något sätt om akademikers schablonmässiga arbetararketyp här. Lika lite som Invandraren eller Kvinnan existerar gör Arbetaren det.

Dagen fortskrider utan större missöden. Än så länge har ingen upptäckt min hemlighet. Jag försöker på alla sätt verka kunnig och intresserad, och det verkar falla väl ut. Jag ser visserligen lite väl klen ut – “kommer han orka med?” tänker de antagligen. Lyckligtvis vägs min flickaktiga kroppsbyggnad upp av en tunnhårig hjässa som i all sin tydlighet uppvisar maskulinitet. Om än inte av den mest fördelaktiga sorten. Det är alltid en fråga om balans.

Jag har ett äss i ärmen. Min uppväxt såg ut precis så här. När hierarkin mellan mig och mina vänner eller jämnåriga släktingar skulle avgöras var det inte litteraturkännedom eller konstnärlig förmåga som var måttstocken. Avgörandet bestod ofta i en omgång armbrytning eller i vem som kunde skjuta en fotboll hårdast. Sällan vann jag. Men det var inte det viktigaste. Det centrala var att aldrig vika ner sig, att kämpa och ge sig hän vad än det kostar i skrubbsår och tårar.

Så, när min maskulinitet inte kunde tas för given av mina kollegor, då vet jag att det behövs något för att väga upp. Jag pratar sport – jag har ju idrottat större delen av mitt liv – och när ämnet kommer in på bilar nickar jag instämmande som om jag känner till allt som för tillfället avverkas.

Min hemlighet då? Jag har nog flera. Men få är så provocerande och samtidigt så svåra att dölja, om man nu skulle vilja det, som det faktum att jag är vegan. Matlådan kommer fram och jag ser de tveksamma blickarna. Tofu, vad är det? Sojakorv och quinoa. Det där kan du inte leva på, inte konstigt du är så smal. Varför kan du inte bara göra som vanligt folk?

Jag ser hur min handlingsfrihet minskas drastiskt. Här räcker det inte att skoja till det eller prata lite engelsk fotboll. Ingen idrottslig kunskap kan väga upp en mans val att äta som en kvinna. Hädanefter ligger jag i riskzonen att passera den osynliga gränsen. Ett litet snedsteg och det är kört. Jag kan glömma bort att säga vad jag tycker om de rasistiska kommentarer som fälls i fikapauserna, för att inte tala om min syn på heterosexualitet.

Givetvis kan jag välja att säga som jag tycker. Men frågan är inte till att diskuteras, det är många mil till närmsta universitet.

Det är inte bara den här bloggen som använder sig av begreppet skiften. På Malmö Högskola annordnas det “skiftesföreläsningar”, ett koncept som varit så lyckat att kvällens tillställning var nummer 92 i raden. Eftersom att undertecknad är (hyffsat) nyinflyttad Malmöbo och av en helt annan anledning studerat berörda doktorsavhandling in i detalj, bygger denna veckas skifte delvis på socialantropologen Fanny Ambjörnssons avhandling “En klass för sig”.

De senaste decennierna har synen på genus förändras, både i den politiska diskursen och i den vetenskapliga forskningen. Genusvetenskapen är ibland frågasatt som vetenskap, och är inte minst kontroversiell då synen på kön ofta grundar sig i någon form av politisk uppfattning. Socialantropologen Fanny Ambjörnsson gav sig tidigt detta seklet ut i två gymnasieklasser – en samhällsklass och en barn & fritidsklass – och studerade tjejernas tillvaro utifrån både ett genusperspektiv och ett klassperspektiv.

Ambjörnssons forskning går in i tjejernas vardag, hur de uppfattats av omgivningen och påverkas av normen om hur den “normala perfekta tjejen” skall vara. Kanske har hennes forskning också påverkat andra att ta tjejer lite mera på allvar och se bortom stereotyperna om tysta flickor med pojkidoler på väggarna.

Genusskapande är en process som pågår hela tiden. Oavsett vad en person har för bakgrund och förutsättningar, är omgivningens förväntningar någonting alla måste brottas med för att vara del av den sociala gemenskapen. Hur kvinnor förhåller sig till detta är någonting som diskuteras och debatterats flitigt, och utgångspunkterna kan vara allt från biologi och patriarkat till heteronormativitet och könsmaktsordning.

Veckans skifte handlar inte om att diskutera kvinnors situation eller diskutera navelludd om strukturers varande eller inte varande. Framtiden är nämligen inte ensidig. Veckans skifte handlar om det manliga genuset. Kommer framtidens män vara mer som kvinnor? Kommer männen behöva hävda sin manlighet? Kommer det finnas någon skillnad mellan män och kvinnor i framtiden? Var hamnar männen i det sociala spelet? Frågorna är många, men jag vill helt enkelt veta; vem är framtidsmannen?

Här kan du testa vad din näthistorik säger om ditt kön. Siffran baseras på andelen kvinnliga och manliga användare på de besökta sajterna. Nå, sannolikheten för att jag är man är 64 procent! Låter inte det ganska macho?

Tips: Andrew Sullivan.

Ryggen vaxas

Enligt en artikel i SvD (s. 8) är manlig vaxning en växande trend i New York:

“Manliga cyklister, löpare och simmare kommer hit och vaxar hela kroppen för att minska friktion och vinddrag. Tävlande bodybuilders gör det för att få fram musklerna … Men väldigt många vanliga killar bokar tid av samma anledning som tjejer. De gillar helt enkelt inte hår. Vissa även för de extra centimetrarna, säger Jennifer och skrattar.”

Annars finns Philips Bodygroom, som jag kan rekommendera som ett mindre plågsamt alternativ. Få personer du möter torde i vilket fall uppskatta en helt oansad kropp.

Se ett tidigare inlägg om släta simmare.