När jag var tio-elva år ville jag bli trumslagare. På tv är det ett danskprogram om trumslagare och jag får en sådan där tanke och dagdröm om vad jag skulle byta för att få bli en av dem.

Jag får sådana tankar då och då, när jag blir avundsjuk på andras förmåga och talang. Ibland skulle jag kunna ge bort mitt hår för någons fotarbete, andra gånger är det mitt goda minne som kunde vara bytesvaran för att få till exempel flytande språkkunskaper i italienska.

Som från ingenstans kom precis en sådan tanke. Vad skulle jag kunna byta bort för att byta bort min odugliga taktförmåga till att vara professionell trumslagare? Tankarna och möjligheterna susade förbi beslutsfattarna i huvudet på mig likt bilar på Autobahn. Jag skulle kunna ge upp min mustasch, som jag så många år velat ha, för att bli en god slå-på-saker-man. Men rätt så snart tyckte jag ändå att det vore faktiskt mer än egoistiskt att göra ett sådant byte med en man som sedan alltid har haft bättre mustasch än mig. Skulle jag både ta ifrån honom hans takt och som ”tack” ge honom en sämre uppdaterad utgåva av ansiktsbehåring? Nej, det blev tvunget att bli något annat. Något mer personligt, något som kan liknas vid en fallenhet.

Skulle jag kunna ge upp… mitt skrivande? Som en kräkreflex när kroppen får i sig något alldeles för olämpligt skrek domarna i huvudet på mig NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Nej, det gick inte, det går inte. För då hade jag förlorat dig.