“I Sverige kommer det ut nästan en kokbok om dagen!” brukar det utbristas när man talar om Svenskarnas stora intresse för mat och matlagning. En snabb titt i Adlibris kokbokssektion bekräftar påståendet. Ett galet utbud, Från Per Morbergs Wienerschitzel till Pauluns GI-månad med Paolo Robertos fastrar eller mostrar eller polare eller kusiner däremellan. Som sagt ett galet utbud. Man tycker att många stilar och uttryck skulle rymmas i denna monstruösa flod av matlitteratur. Det visar sig dock (med försvinnande få undantag) att så inte är fallet. Och problemet ligger just häri, att i Sverige, kommer det ut i snitt en KOKBOK om dagen. Således variationer på temat “kändisellerdietisttarsomursäktatttjänaenextrahackapåsintvserieattgeutenbokmed”personliga betraktelser”varvatmedrecept.

Svårt att hänga med? Trist läsning? Japp. Alltså: EN KOKBOK OM DAGEN. En receptsamling mellan två pärmar.  VARJE DAG. Den Svenska utgivningen av matlitteratur begränsar sig helt enkelt uteslutande till hemkunskap. Ok, hemkunskap i coffeetablebokformat, men dock hemkunskap. Svensk mat-TV är en förlängning av samma tema. Televiserad hemkunskap. Niklas Mat. Mat Tina.Vad blir det för mat?. Alla står de bakom köksbänkar och lagar mat. Så mycket salt, så mycket mjöl, så många kilo gris. Hemkunskap, hemkunskap, hemkunskap. Variationerpåkorvåpotatis.

I utlandet (ja nu kommer det, gnället över hur långt efter vi EGENTLIGEN är i svedala samt en hint om hur BEREST jag faktiskt är) är synen på matlitteratur och vad som är utgivningsbart som matlitteratur annorlunda. Tyvärr ger Amerikanare också ut minst en 1001uniquepastarecipiesfrommymomscousinsItaliancornerdeli om dan MEN det finns plats för annat också. Mer, bättre, roligare och litterärt skyhögt över kokboksträsket. Det märkliga är att författare som Bill Buford, Anthony Bourdain (som jag i och för sig i längden tycker är en roligare snubbe än skribent) och delvis Michael Ruhlman har fått ett storartat genomslag i Sverige. Man tänker då att det i sin tur borde ha lett till en utvidgning av svenska förläggares syn på vad vi vill låta våra matknarkarmentalitet matas med. Men icke. Hemkunskap är allt man har att bjuda. 

För några år sedan syntes så ett ljus i mörkret. Mons Kallentoft samlade sina texter om mat, restauranger, matföreteelser, matpolitik, politik och mat och knäppgökar i matbranschen mellan pärmarna på Food Noir. Jag minns att jag tänkte att nu jävlar, nu händer nåt viktigt. Kallentoft, som vid det laget var den enda journalist eller författare som på allvar ville ta samtalet om maten och vart den var på väg vidare utan att tumma på underhållningsvärdet i sina texter svävade skyhögt över resten. Han var själva antitesen till Tina och Niklas.

Jag fascinerades av Kallentofts fascination av Excessen, rördes av hans skildring av hur hans matintresse väcktes, skrattade åt tryffel och späckgalningarna och värmdes av hans avslut med sina nära i de Baskiska bergen.

Food Noir, tänkte jag, blir en vattendelare, en milstolpe. Food Noir är boken man kommer att tala om som starten på en ny våg av Svenskt matskrivande. Fullt i klass med Kitchen Confidential. Med en Svensk Heat i pajpen (även om Heat inte hade kommit ut då…bildligt talat således). Kanske av Kallentoft, kanske av någon annan. En omformulering på allvar av den svenska matlitteraturen. En omformulering som, precis som svenska kockar och möbler i byggsats, skulle spridas över världen.

Tyvärr blev det tvärtom. Food Noir, som jag trodde var början på något nytt stort, blev istället en sista nödraket av intelligens på hemkunskapens stormiga ocean. SAS sänkte ambitionerna för Seasons (också…) rejält och berövade Kallentoft möjligheten att ta sin Itineraria Gastronomica till ytterlighetens gränser, Food Noir fick hyggliga recensioner (ingen av recensenterna begrep vilken möjlighet den innebar) och Kallentoft, som ju också måste försörja sig, hänvisades till att skriva deckare, flåt kriminalromaner. De senare är säkert bra (det återstår mig att läsa något riktigt dåligt eller ambitionslöst från Kallentoft) men jag läser helt enkelt inte deckare. Deckarna innebar också att man såg Kallentoft allt mindre frekvent bland tidningens Gourmets sidor. 

Häromdagen, i samband med utgivningen av Mons Kallentoft sista och avslutande del i den där deckartrilogin, när jag bläddrade i senaste Gourmet så fanns han där igen. På den Katalanska kusten. På jakt efter det märkliga, vackra och goda. Mitt i sitt Hedonistiska Äventyr.

Säg att det annorlunda den här gången. Säg att Svenska folket har fattat värdet av text om mat som inte inkluderar ett decilitermått. Säg att Mons har tjänat så mycket flis på de där deckarna att han kan rulla sig i Lardo hela dagarna.  Säg att han har kommit tillbaka för att stanna.

(stinky)

Fick påringning av ett stycke gullig liten tant från Jehovas vittnen för en dryg vecka sedan.Hon hade med en bunt broschyrer om ett rekryteringsmöte som skulle hållas några dagar senare,jag tog emot för att med gott samvete få stänga dörren och återgå till vad jag nu höll på med.Jag är inte fientlig mot tro och religion alls,däremot en aning så mot dem som tror sig ha rätt och alla andra fel.Hursomhelst.

Jag glömde i princip bort henne så snart dörren slagit igen.De vandrar i grannskapet i perioder,de här tanterna som jag antar arbetar på utlovad framtida provision och förmåner likt barn som säljer jultidningar.Oftast på till synes ofruktsamma tider när få är hemma utom småbarnsföräldrar.
Idag återkom samma tant jag nästan glömt,olägligt nog medan barn just var nyss hemkomna från skolan,den snart tvåårige sonen och treåriga dottern var nyss uppstigna ur badet och givetvis inte fullt påklädda som det ALLTID verkar vara när någon oförhappandes ringer på dörren.Jag hann inte ens fram innan barnen nästan släppt in tanten i vår after-schoolröriga hall.Lyckligvis var hunden inte inne,jag tror att tanten hade vält om hunden kommit rusande,det hade jag inte velat ha på mitt samvete.

“Ja dåså”,sa tanten.Läste du lappen du fick förra veckan?Vad tyckte du?

Jag misstänker att jag stod där med halvöppen mun och bebis på armen,lite förlägen som ett barn som ertappats med att inte ha gjort läxan ordentligt.Iallafall kändes det så.Eller så var jag bara förlägen över att jag plötsligt insåg att det låg en moderat hög med tvätt vid dörren till vardagsrummet,en hög som egentligen skulle ha tvättats inatt men som jag somnade ifrån.

-Njaee,sa jag.Jag är nog inte så religiös egentligen.(jo,jag hörde hur fånigt det lät).
-Religiös?,sa tanten.Det kanske du inte är men det här är något annat förstår du.
Jaha,tänkte jag.Annorlunda hurdå?
-Ja,jag menar alltså att jag inte tror på det.
Här var jag på vippen att gå in på och ifrågasätta Jehovas teorier om att bara en liten skara utvalda har fribiljett till himlen(och vad det isåfall är för poäng att lida i en religiös sekt om man ändå senare visar sig ovärdig),men jag varken hade ork eller tid att gå in på dogmer.
Min mormor gjorde det däremot ofta om Jehovas kom på besök.Konfronterade dem med frågor om varför hon,som aldrig gjort annat än rätt för sig i sitt liv(viktigt för en kvinna i hennes generation),tvingats lida av svår ledgångsreumatism sedan 1966.De hade alltid en massa svar,som dogmatiker har.Men mormor ville åtminstone inte låta dem komma undan utan en verbal fight.

Jag sneglade på tantens ihoprullade Vakttorn som hon bar i handen likt ett vapen och suckade.
-Nja,som jag sa,fortsatte jag.Jag tror inte på Gud vad jag vet.(Här skulle jag kunna sagt en hel massa mer,men det kändes lite moraliskt förkastligt att sätta en liten tant på hal is.Det är annorlunda med de välklädda,slipsprydda amerikanska mormonpojkarna som går runt på stan och raggar medlemmar.Dem tar jag gärna en dust med om jag har tid.)
Tanten tittade lite beklagande på mig och var på vippen att räcka ut sitt Vakttorn till mig iallafall,som för att ha som reselektyr på färden till Helvetet.Men hon ångrade sig.
Hon kanske tyckte att jag inte förtjänade den,som den heretiker jag avslöjat mig som.Vem vet?
-Vad ville hon?,frågade åttaåringen när jag stängt och gått in för att dra på minsta syster strumpbyxorna.
-Äh,svarade jag.Det var bara en tant som ville sälja något.

(bild från www.scriptorium.se)

Har ni förresten sett att TV-kocken Niklas(som av epitetet “Mat-Niklas” att döma väl är att räkna som Mat-Tinas tronföljare.Har dock aldrig sett honom på TV)blivit mordhotad för att ha uttalat namnet på någon maträtt fel?Jag har blivit en lugnare och mindre kolerisk människa med åren,det är sant.
Det finns fortfarande saker som irriterar mig,men de har blivit färre.Kanske för att jag blivit för van eller avtrubbad hur man nu vill se det.Viss avtrubbning verkar vara nödvändig för att stå ut i en vriden värld.
Däremot kommer somliga saker alltid få tinningarna att bulta på mig och undra:Vad fan är det för fel på människor?Se det som en retorisk fråga.För något svar har åtminstone inte jag.

Varför ser allting så enkelt ut när tevekockarna slänger ihop maten på ett kick? Renskavsgrytan tog närmare 60 min att tillaga, mot utlovade 30.

Renskav med potatispuré