Chris und Holger reisen regelmäßig nach Thailand um dort Kinder aus Bordellen frei zu kaufen und in Deutschland an adoptionswillige Eltern weiterzuverkaufen. So haben sie nun die neunjährige Jenjira nach Deutschland geschleust, um nicht aufzufallen gibt Chris sie als seine Tochter aus. Diesmal verläuft die Vermittlung allerdings schwerer als geplant und Chris baut eine immer stärkere Bindung zu dem Mädchen auf, dass durch ihre Vergangenheit als Prostituierte bereits mehr Frau als Kind ist. Erschwerend kommt hinzu, dass Chris offensichtlich seit langem versucht seine pädophilen Neigungen zu unterdrücken. Als sich die Lage immer mehr zuspitzt und die asiatischen Zuhälter den Druck wegen der ausstehenden Bezahlung des Mädchens erhöhen, überschlagen sich die Ereignisse. Während Jenjira plötzlich verschwunden ist, stellt sich Chris der Polizeiweil er sich eines Mordes schuldig gemacht hat. Über den Verbleib des Mädchens will er allerdings nichts sagen. Erst zu der Kommissarin Maggie, die selbst viele Probleme im Leben hat, fasst er langsam Vertrauen. Gegenseitig erzählen sie sich ihre Geschichten: Maggie hat wenig Freude in ihrem Leben seit ihr Mann vor vielen Jahren verschwunden ist. Vereinsamt und hilflos greift sie immer häufiger zur Flasche. Erst nach langer Zeit kommt sie hinter das Geheimnis, welches das Verschwinden ihres Mannes umgibt.

Das Erstlingswerk von Regisseur und Autor Matthias Glasner ist alles andere als leichte Kost. Prostitution, Alkoholismus und Pädophilie sind nur ein Auszug aus der Bandbreite dieses Dramas. Dazu werden zwei komplexe Geschichten miteinander verwoben und auf unterschiedlichen Zeitebenen erzählt. Der Zuschauer wird von Problemen regelrecht erschlagen und wartet auch noch vergebens auf eine positive Wendung des Ganzen. Trotzdem hinterlässt diese deutsche Produktion wenig Spuren. Corinna Harfouch und Jens Albinus „quälen“ sich buchstäblich durch die Handlung, wobei echtes Mitgefühl auf der Strecke bleibt. Besser wäre es wohl gewesen, Glaser hätte aus den beiden Geschichten zwei eigenständige Filme gemacht und hätte sich dabei mehr um eine berührende Darstellung gekümmert. Doch so prallen zwei Schicksale aufeinander die inhaltlich nichts gemeinsam haben. Davon erhofften sich die Filmemacher vielleicht einen wirksamen Kontrast, aber diese Rechnung ging nicht auf. Am Ende wartet zusätzlich eine fragwürdige Auflösung der großen Frage, wo sich das Mädchen aufhält. Angesichts der verlassenen und abgehalfterte Kommissarin und des pädophilen Menschenhändler erscheint der Filmtitel „This is Love“ äußerst ironisch. Denn ernst zunehmende Liebe sucht man gerade in diesem tristen Film vergeben. Für sich genommen hätten die Geschichten vielleicht Potenzial gehabt, aber in dieser fragwürdigen Kombination wird der Film den Ideen nicht gerecht. Schade, denn die Darsteller versuchen ihr Bestes, doch ihre Charaktere geben in dieser Umsetzung einfach nicht genug her. Was bleibt sind eine handvoll provokante Szenen, die den Zuschauer kaum erreichen und eine Menge deprimierendes Geplänkel aus dem man nicht sonderlich erleuchtet wieder herauskommt.

This is love startet am 19. November in den deutschen Kinos.

2 von 6 Sternen (*****)

Den fria viljan är ett mycket välgjort porträtt av en man som tvångsmässigt begår ohyggligt våld mot kvinnor som råkar komma i hans väg. Samtidigt får vi bilden av en kvinna som dras till en sådan man. Filmen är så omskakande att jag inte vill rekommendera den till andra än de som i sitt arbete behöver veta mer om hur dessa människor fungerar. När jag började skriva om film i Psykologtidningen för 25 år sen hade jag just den ambitionen – att tipsa kollegorna om filmer de annars skulle ha kunnat missa, men som skulle ge ovärderlig insikt på områden vi kanske inte har egen erfarenhet att ösa ur för att empatin ska få näring. Här är en sådan film.

Frank spelas av Jurgen Vogel som vi senast kunde se i den lantligt idylliska Emmas lycka. Också där spelar han en man med begränsat känsloregister, men med potential till mycket mer. Här gestaltar han en man med en inre tomhet som fylls av ett våldsamt hat så snart han blir ställd eller känner sig förnedrad. Trots nio års tvångsvård har hans impulskontroll förblivit rigid och släpper vid påfrestningar. Han får villkorlig frigivning från rättspsykiatrisk anstalt och någorlunda hyggligt mottagen av ett bistert samhälle. Han möter chefens dotter, Nettie (spelas av Sabine Timeteo) som är vingklippt av faderns incestuösa krav på henne. När de Theo och Nettie närmar sig ett skört, rudimentärt förhållande blir stressen snart för stark och Theo faller in i nya våldsexcesser, som till slut riktar sig mot honom själv.

Detta är en film som uppenbarligen vill ge ökad kunskap, filmmakarna är både skickliga och engagerade, önskar förmedla insikter. Och ändå utbrister DN:s filmrecensent Eva af Gerijerstam att filmen landar i slutsatsen att ”män är djur”. Sydsvenska Dagbladets Annika Gustafsson frågar sig ”Varför tycker inte Theo om kvinnor?” och ”Varför bär han på ett inre tvång att upprepade gånger misshandla och våldta?” Frågorna blir inte besvarade. Manuset brister i det avseendet att bara Netties bakgrund blir belyst. Vi får se hennes avsked från fadern som försöker ge henne skuldkänslor för att hon överger honom vid 27 års ålder. Den scenen rymmer mycket och bekräftas när Nettie senare i sin förtvivlan över att ha mist Theo återvänder till fadern. En ”dans macabre” med far och dotter blir bildmässigt ett tydligt tecken på deras kvävande relation. Netties svårigheter att våga närma sig en man ter sig i ljuset av dessa bilder begriplig. Men av Theos bakgrund får vi bara se hans våldsbenägenhet och mångåriga frihetsberövning. Det är som om mannens problematik ligger för nära manusförfattarnas eget skinn för att de ska förmå ställa sig ett steg åt sidan och se att kvinnohatet och den avgrundsdjupa tomheten kommer ur mannens egna erfarenheter. När Svenska Dagbladets Malena Janson i sin mycket uppskattande recension undrar: ”Finns den fria viljan?” så måste vi som psykologer säga att den finns inte för alla. Och den finns inte under alla omständigheter.