Merasa ‘musti’ posting hari ini, ini aja deh temanya: Gotri = Gowes bareng istri.

Trek harus disesuaikan, jaraknya, rutenya, cari yang teduh, ditutup dengan site makanan dan minuman yang menarik…. hehehe… Ini di suatu pagi di seputaran kompleks kami tinggal; Cikarang Baru

Acara genjot berkeringat harus disertai dengan photo session biar menarik dan lupa bakar kalori…

My last night here for you
Same old songs, just once more
My last night here with you?
Maybe yes, maybe no
I kind of liked it your way
How you shyly placed your eyes on me

Oh, did you ever know?
That I had mine on you

Darling, so there you are
With that look on your face
As if you’re never hurt
As if you’re never down
Shall I be the one for you
Who pinches you softly but sure
If frown is shown then
I will know that you are no dreamer

So let me come to you
Close as I want to be
Close enough for me
To feel your heart beating fast
And stay there as I whisper

How I loved your peaceful eyes on me
did you ever know
That I had mine on you

Darling, so share with me
Your love if you have enough
Your tears if your’re holding back
Or pain if that’s what it is
How can I let you know
I’m more than the dress and the voice
Just reach me out then
You will know that you’re not dreaming

Darling, so there you are
With that look on your face
As if you’re never hurt
As if you’re never down
Shall I be the one for you
Who pinches you softly but sure
If frown is shown then
I will know that you are no dreamer

Finalmente calor.

Não, não estou dizendo que não gosto do frio, gosto sim.  Principalmente porque no calor tenho uma certa tendencia a inercia. Mas convenhamos, ja tava muito chato esse negocio de muita roupa, pouco sol, nada de praia e piscina.

Semana de correria essa…

Estou de mudança, dia 04/12 me mudo de casa.  Depois de um record de 3 anos na mesma casa, o pézinho cigano do minha mãe não aguentou mais.  O mais legal é que a casa nova terá piscina, vou tender a inercia, mas pelo menos vou estar na piscina ahuahauhauah.

Livin' Easy

Igår hade jag faktiskt en riktigt bra kväll, jag gillar ens inte techno/trance/house..eller vad de nu var…

jag hde ingen aning om vem Adam Beyer är…. men ändå var de asbra! ……… helt otippat…awesome!!!!

Såg “Sorya M” för en vecka sen med, det är en film som alla borde se!

Nu har jag fått resfeber med

Właściwie to  wszystko czego się obawiałam jak na razie wydaje się być tylko wyolbrzymieniem. Nie chcę zapeszać ale po prostu  dziś mam wrażenie, że strach ma wielkie oczy.
Wf – dziś jeszcze, jutro zaliczenie i dom.
Mój dom. I gołąbki;).

I received the call from my PCP’s office today, “here is the referral for the specialist”.

I of course called right away…only to be met with…a very long wait for an appointment…February…WTF.

That’s cool…I am not ruminating at all over this lump…nope not me…cool as a cucumber…

Ummm. For the record…If I had… oh I don’t know…SWINE HOG PIG BIRD FLU…A.K.A  the common cold…you know I would get immediate medical attention, {quarantine style} right?

Just Sayin.

desde liverpoolfc.tv

Este es el último post que escribo con respecto al Liverpool en la UEFA Champions League de este año, a pesar de la victoria en cancha del Debreceni nos quedamos con las ganas de llevarnos la 6ta Orejona a las vitrinas del club. Ha sido -según yo-  una temporada desastroza, en la liga realmente vamos del nabo y en la Champions… pues, eliminados, y ahora la vista de los Reds se enfoca hacia la Europa League (antes conocida como UEFA Cup).

La Fiorentina le hizo la maldad al Lyon y nos mandaron a volar, las esperanzas de ganar algún trofeo se ven cada vez mas lejos.

Una Champions sin el Liverpool… ¿como iba esa frase?

Esperemos que se pueda ganar la Europa League, ya es hora de que algo bueno pase.

När jag skrev förra inlägget hade jag totalt glömt bort vårt möte med kyrkan kl 11.00…. Jag la mig på soffan, för inget mer skrik hördes från sovrummet.

Jag somnade och vid 13.30 vaknade jag av att diakonen ringde mig *pinsamt* Vi fick en ny tid i alla fall, den andra.

Pratar lite med pappa på sms, han är inte lycklig på mig…

Dagen går åt att försöka ordna till det inför tvätten! ALLT som kan ska tvättas. Asjobbigt ju:/ Men ner kommer vi med allt och allt sätts igång. Det ser ljust ut tills jag inser att hälften av kläderna (nåja, några i alla fall) är nya och man måste behandla dem speciellt i början så de inte ska färga gärnet på de andra kläderna.

Så då blir det komplicerat igen… Efter att första maskinerna är igång går jag iväg till ICA och handlar för de pengar pappa har satt in. André har extrema abstinensbesvär också, så jag köper en dosa snus till honom. Men tjejen är ny och verkar inte kunna så mycket, så hon ger mig först helt fel dosa, och sedan ger hon mig lös-snus.

Det märker ju självfallet inte jag förrän jag gått hem i regnet med tung kasse… Så det är bara ner och byta igen.

Kommer upp och hinner däcka i soffan lite grann innan jag spinger ner till tvättstugan. Och upp och ner far jag tills dess att Sara ringer, hon ska komma hit idag igen!

Hon meddelar att hon just missat bussen så hon är framme lite efter halv nio. Sen skulle hon handla på Konsum intill stationen. Hon kommer lagom till min och Andrés sena middag.

Vi pratar massor om allt igen. David, Andrés fiskepolare ringer mitt i maten och vill prata med André.

Jag och Sara pratar vidare och jag får avbryta lite då och då för att rusa till tvättstugan igen.

Därnere i vår hemska källare träffar jag ordföranden för huset, en trevlig äldre dam. Men hon ska tydligen flytta och nya ordföranden fruktar jag blir satkärringen som hatar just mig och André för att vi är unga….

Janne ringer senare också och påminner mig om hjulbultarna till mina vinterdäck. Inga problem. Jag ska bara figurera ut hur jag ska få in två kompletta uppsättningar däck på fälg (två gånger fyra däck), i min bil när EN uppsättning däck fyller hela skuffen?

Vi snackar vidare lite och det ser verkligen ut som om jag ska få byta bil på fredag!! Jag ÄLSKAR min Peugeot! Visst, den är gammal som gatan men SATAN vad mycket mer pålitlig än sin yngre efterträdare….

Så förhoppningsvis behöver jag bara putta igång Forden en gång till innan den går ner till Nyköping. Eller tja, måste ju tanka lite på vägen tror jag, så en gång till kanske på macken *hoppas inte*.

Vi ska höras imorgon och se till att vi säger tider. Jag har ju en tid för sjukskrivningens fortsatta gång på fredag vid lunch i Jakobsberg. Men sedan så kan jag åka ner och byta min bil. Får ju se om Janne blir klar med svetsjobben och sen måste jag leverera vinterdäcken så kan jag få hem min lilla pärla!

Sara stannar till strax innan tolv, och då har vi hunnit smörja in kängor (Andrés jobb) och fixa ner lite brittisk skum humor och en musikalfilm på Saras usbminne. Precis innan Sara ska gå blir Elias astrött, han har sovit länge idag så han är uppe sent med oss. Men nu är det totalt stopp säger han! Han riktigt stortjuter på golvet medan jag springer stressad runt och försöker få ihop allt. André tar hand om Elias och jag blandar flaska och Elias däckar precis innan Sara ska gå som sagt.

Efter det vet jag att jag MÅSTE ner i tvättstugan. Allt har stannat där nere nu, men saker ska hämtas upp och städas. Men jag ORKAR inte. Just därför sitter jag här nu och bloggar i stället. Men nu måste jag nog ner i alla fall. Sjutton också!

So I have sort of checked out of this whole social networking experience lately.

I still read blogs but I don’t really feel like posting.

I went 6 days without Tweeting and the only thing that broke my silence was my bitchy side rearing its ugly head.

I update my Facebook status daily… but I don’t spend all day on it like I used to.

I am not sure WHAT is going on… but I feel like being disconnected for a bit. I really want to crawl into bed and stay there for days just because it sounds incredibly relaxing and stress free.

So I’m still here… I’m just in a funk. Bear with me, please.

Sembra il tirolo di uno di quei film apocalittici americani (Giorgio vuole portarmi a vedere 2012 ma io punto istericamente i piedini…) e invece è il numero di visite al mio blog ad oggi…… UAUUUUUUUU

Che bello sapere che condivido il mio monologo esteriore (come lo chiamerebbe Davico Bonino) con così tanti aficionados… Bè qualcuno ci sarà pure arrivato per caso sul blog… ma poi di sicuro ci è tornato! E poi c’è la mia amicissima Alessandra che dopo aver provato col blog che abbiamo costruito per la mostra sul muro di Berlino si è talmente appassionata che forse ne aprirà uno tutto suo… e la mia amica del liceo Daniela che ogni tanto mi commenta… e  Fabi con la quale condivido ricordi da prima che ci conoscessimo veramente… la glamourosissima amica Stefania, che ha un blog che racconta di cose interessantissime e socialmente utili (diciamo l’esatto contrario di me!!)… la sorellina più meravigliosa del mondo… Federica, Gioia e tutte le altre splendide amiche e non amiche che mi stanno accanto (virtualmente e telematicamente parlando).

E per dirla con Ramazzotti: grazzzzzzie di esistereeeee!!

Lieber Markus,

 ich hab hier gerade ein bisschen Zeit auf der Arbeit und ich denke das diese Zeilen durchaus eine Chance haben ein Brief zu werden (eine neue Dimension tut sich auf –von Twitter-Zeichenbegrenzung zu einem ganz normalen Brief, spar mir hier und im weiteren Verlauf den Smiley, ok?)

 So, nun habe ich die Chance mich zu Deinen Bildern zu äußern und diese nehme ich sehr gerne in Anspruch. Ich bin keine Fotografin und kann Dir entsprechend kein fachliches Feedback geben, aber Fotos mag ich und mein Auge ist da recht geschult. Vielleicht sollte ich mit der negativen Kritik zuerst anfangen…ja das ist gut, das mach ich so!

 Die beiden Fotos von heute Morgen haben mich auf den ersten Blick nicht umgehauen. Bei einem der Bilder ist dieser Eindruck geblieben. Das Bild mit der Brüstung (ich nehme an es ist eine Brüstung) in dem Du in der Mitte andeutungsweise platziert bist, gefällt mir nicht. Negative Kritik: Es ähnelt zu sehr einer nicht gut gelungenen Photoshop-Retusche, so als hättest Du gerade die Phase wo Du Dich in dem Bereich noch ausprobierst…

Positive Kritik: es macht (mich) neugierig auf Dich (jetzt käme Smiley)!

 Das Bild mit dem Herzen hat mich erst auf den zweiten Blick gepackt…Du musst wissen, dass ich Herzen in jeglicher Form verabscheue, nicht weil sie für die Liebe stehen (im Gegenteil ich liebe die Liebe) sondern weil sie für jeden  „Scheiß“ herhalten müssen…(ein Herz für Tiere, ILOVENY, etc.).

Ich hab es aufgemacht und gedacht: „Oh, nee nicht schon wieder so’ nen Kitsch!“, aber dann beim zweiten Blick hat es mich überzeugt weil ich gesehen habe das dieses Herz von Jemandem auf diesem Metall (dann auch noch ein verrostetes Schloss!) mühsam eingeritzt wurde, vielleicht aus verzweifelter, unerwiderter Liebe aber auch vielleicht vor Glück!

Negative Kritik:  Das Herz an und für sich

Positive Kritik: tolle Aufnahme, hohe Symbolkraft, eine Geschichte dahinter

So, jetzt geht es weiter zum Bild „Urban Night“ vom 17.11.09…nein, war ein Scherz ich geh jetzt nicht jedes einzelne Bild durch. Keine Panik!

Im Allgemeinen ist mir bei Deinen Arbeiten aufgefallen, dass Du so eine Art „poetische Sicht der Dinge“ besitzt. Vor allem fallen mir Deine Frauenporträts auf, die mit sehr viel Respekt, Neugier und Liebe aufgenommen wurden (die Bilder strahlen zumindest so etwas aus…), das finde ich sehr ungewöhnlich zumal Bilder von Frauen sehr oft in die erotische Ecke gehen, das taucht bei Dir gar nicht auf (warum eigentlich nicht? Du hast bestimmt ne Schublade mit all dem Kram, hat jeder Fotograf *grins).

In dem Bereich gefällt mir die Reihe mit Glückskind am besten, weil sie sehr hübsch und natürlich aussieht und eine enorme Freude am Leben ausstrahlt…

Zum Thema Porträt allerdings ist das Porträt Deines Vaters für mich am ausdrucksvollsten und für mich Deine beste Arbeit. Ungewöhnlich finde ich hier, dass Du Dich für Farbe entschieden hast…wahrscheinlich weil jeder Porträts von älteren Menschen in Schwarz/Weiß macht…das tut aber diesem Bild keinen Abbruch, ja das Gegenteil ist eher der Fall.

Deine architektonischen Arbeiten möchte ich außen vor lassen, da mich Bilder in diesem Bereich nicht wirklich fesseln…(vieles hängt hier finde ich mehr vom fachlichen Können ab und weniger vom fotografischen „Feeling“).

 Im urbanen Bereich mag ich „Night-Walk“, weil es sehr atmosphärisch ist (erinnert mich so ein bisschen an Tom Waits Cover). Aber wie Du sicherlich an den  wenigen Zeilen zu diesem Thema erkennen kannst, sind Bilder von Städten/Häusern etc. nicht so mein Faible…

 Ein anderes sehr schönes Bild ist die Rinde des Baumes die Du aufgenommen hast…es ist lustig, weil ich mir schon seit längerem vornehme eine Rinde zu knipsen und diese auf Leinwand zu bringen…die Schwierigkeit ist hier die Furchen des Baumes zeichnerisch so darzustellen ohne es „tot“ zu malen, wenn Du verstehst was ich meine…hey, vielleicht darf ich ja Dein Foto als Zeichenvorlage nehmen…

Negative Kritik: die Hand wirkt zu sehr „drauf gesetzt“, es kommt rüber wie diese Bio-Bilder zur Veranschaulichung von Größenunterschieden (5 cent-stück neben Käfer oder so), es sei denn es ist so intendiert.

Positive Kritik: Diese Baumrinde! Wahnsinn! Du hast sie perfekt abgelichtet!

 Ja, ich glaube das war´s soweit…das sind so meine ersten komprimierten Gedanken zu Deinen Fotos. Ich hoffe Du kannst mit meiner Kritik umgehen.

Zu den Selbstporträts von Dir komme ich gerne zu sprechen, aber nur wenn Du fragst… (da wäre wieder so ein Smiley, Mensch wie haben die Leute das früher ohne gemacht?)

Also, bis bald

ich freu mich.

Eva (heute mal in einem anderen „Wort-Gewand“)

Vart ska vi börja? *Tar ett djupt spadtag i det jag vill förmedla*

Älskade Sara hörde av sig lite blygsamt i förrgår och undrade om hon kunde komma över och bara vara, alternativt sova över också. Sure thing! Prick klockan sex ramlar hon in genom dörren.

Elias är som välbekant hemma med feber nu, och han var inte det minsta intresserad av att bli väckt från den lilla slummer han tagit sig på soffan vid just den tiden. Gnäll, gnäll, usch-mamma-jag-vill-sova-vidare!

Men efter lite middag var han sitt vanliga jag igen. Sprang runt och pratade, lekte och tittade på Playhouse Disney Channel (Det känns som om jag måste skriva ut hela namnet på den satans kanalen, annars känns det som en porrkanal).

Han myste väldigt mycket med både mig och Sara när vi också krupit upp i vår stora soffa som redan innan var fylld till bredden med kuddar, täcken och diverse mysigt. Det som jag hade plockat fram när vi fick hämta hem honom tidigare på dagen. Mycket uppskattat, då han i princip fick av sig kläderna, gick in i vardagsrummet och kröp upp i soffan, ner bland kuddar och täcken och sen sova en timme.

Sara och jag pratar om massor! Allt mellan himmel och jord, tills vi upptäcker att klockan är halv nio och mat kanske ska införskaffas? (Ja vi äter ofta sent)

Jag går ner och köper lite grädde och även lite andra grejor, kommer upp och så lagar vi Pasta Carbonara. Det blir underbart gott! Sara är bra på att krydda mat.

Det blir till och med över till en låda som vi lägger ihop och sparar till André som är iväg med en polare och fiskar i Strömmen inne i Stockholm.

Efter det återgår vi till att slöa i soffan, Elias hoppar som vanligt runt mellan oss och lägger sig för att titta på tv varvat med att se hur kul det är att lägga kuddarna på mamma och mosters ansikten.

Vi pratar vidare, och André ringer snart och meddelar att han är på väg hem med 3 kg fisk!? Nej, ingen storfångst. Utan betesfisk han fått från en liten fiskebåt nere vid Strömmen. Ok?

Sara och jag pratar på tills André kommer, Elias blir lite piggare och gladare. André går och fixar fisken som stinker likt rutten gurka!? Doften är inte direkt fräsch och jag blir lätt illamående av stanken som sakta men säkert sprider sig i lägenheten.

Han har ju med sig freggin’  300 fiskar! Alla är väl ungefär samma storlek, typ en dm, kanske 1,5 som mest.

Vi lastar in allt i frysen när det är portionsförpackat och sen återgår vi till att prata och umgås. Klockan hinner bli så mycket som halv tre på natten och jag är lovligt trött! Sara och André med. Elias somnar rätt sent, men verkar må lite bättre efter att han fått medicin och sin nattflaska.

Vi plockar in Elias till sin säng och lägger oss själva. Somnar gör vi FORT. Men vi hinner precis bara ner i djupsömnen så vaknar vi igen av att Elias gråter, han gör ingen ansats att komma över till vår säng så jag ber André som ligger ytterst att hjälpa Elias. Med feber blir det ju lätt så att man har mardrömmar. Och så även i detta fallet, när pappa tar i Elias drar barnet efter andan som om han blivit skrämd. André inser då att Elias fortfarande sover, och gråter i sömnen. Han plockar upp och tröstar, medan han slänger över Elias kuddar och täcke till mig som fixar till dem. Elias får lägga sig emellan oss och tystnar i stort sett direkt han kommit in under vårt täcke.

Senare på natten vaknar både André och jag och lyckas få till ett blöjbyte i halvsömn. Jag antar att två halvsovande föräldrar får resultatet att vara som en (någorlunda) vaken förälder, typ?

Klockan ringer 08.50 och jag släpar mig upp. Elias är ju sjuk fortfarande och ska inte till dagis. Jag går upp och väcker Sara som också ska iväg vid ungefär samma tid. Vi säger hejdå och jag går mot dagis och utvecklingssamtal om Elias och hans framgångar och anpassning på dagis sedan han började 23 september.

Där får jag vänta 10 minuter innan jag får med mig den pedagog som jag ska prata med angående Elias, vi sätter oss i ett fuktigt litet rum och jag får titta lite på bilder de tagit av Elias och vi går igenom alla moment som Elias verkar klara sig riktigt bra på. Lite dåligt med att vilja och kunna äta själv med bestick och att dricka.

Men annars är han en glad, bekymmerslös liten pojke. Tydligen börjar han brottas med en annan liten pojke på dagiset. En unge som är rätt så många månader äldre än honom. Man kan ifrågasätta hur smart det är. Men allt går bra, Elias är fortfarande väldigt mycket för att leka själv och stå och titta när andra barn gör saker, men han kan lika väl gå fram och börja interagera med dem.

Så vi pratar lite om att ändra hans tider efter jullovet, från mån-fre 9-14, till mån-tors 9-15. Eftersom Elias kommer komma tillbaka till dagis efter jullovet den 11 januari, och då är det inte långt kvar tills jag ska föda. Så jag vill att Elias känner sig in i den rutinen istället.

På vägen ut springer jag in i Jenny! Vi har inte träffats på säkert ett år, mer än det! Hon kommer där med sin nyfödda lilla bebis efter att ha lämnat sin stora dotter på dagis. Vi känner varandra från Kungsängens MVC där vi gick på föräldrautbildning ihop med våra partners inför första barnets ankomst. Vi var beräknade samma dag, 28 januari 2008. Jag födde ju en dag innan det datumet, medan Vera kom en vecka efter. Men det skiljer alltså bara en vecka emellan dem lite drygt. Dock är ju Vera tjej, så hon utvecklas lite snabbare än Elias.

Så nu har de fått en till dotter, så söt! Stella heter hon, underbart fint namn!

Så det är med spänning jag följer Jennys blogg om livet att få ett barn så tätt inpå det första.

Vi pratar lite innan jag traskar hemåt och sätter mig här. Nu hör jag Elias gråta därinne så jag ska väl se om de är på väg upp, själv är jag som vanligt dödstrött, men jag var inte hemma förrän 10.15, så det hade inte blivit mycket sömn om jag bara gått och lagt mig direkt efter…

Sara kommer över idag igen, hon ska ta med sig sina vinterkängor, så André kan putsa dem med skofett, och så ska vi även ladda in en film och en serie på hennes usb-pinne.

(Vilken skillnad och säga PINNE istället för MINNE, det ger ingen förkortning eller något praktiskt i ordvalet. Bara en bokstavs skillnad, hehe.)

Vi hörs nog!

I’d being taking it back, putting it hidden under my pockets and bags for all these months. But I guess now that I’m running out of pockets and bags, it’s visible that I’m holding it on my hands. The longer time I hold it, the chances of our friendship is jeopardize is higher and the damages is bigger.

You might had notice some seriously coldness I had show it on you and yah, I’m angry with you. But I’m still trying to get a grip on it and pull it back to the packed pockets and bags, searching for spaces to push it in and seal it. I’ve got limits, every human have, and I told you before too. But it seems like you don’t bother, I know, nobody actually really paid attention on me or my voice whenever I speak, and I’m used to it. ^^ so no worries.

After all the struggles, I’ve come to this decision, and I’d thought it might be the best solution I can come out with, with my low EQ, well, that’s what you think of me anyway, I might be a bookworm or a nerd but with low EQ. To think that we’d know each other for almost 2 years and this is what I get, that you don’t even know my major big time weakness, and to think you always tell others I’m the blur one. Isn’t it obvious that my weakness had to do with the blurness I had? I don’t think you’ll notice this similarity so I’ll just skip.

After today’s incident, I’ve decided, who cares? If I wanted a good recommendation, I don’t really need it. If I can’t get it, I’ll just fight all the way through the wave and get the minimum of what I want. My studies had always comes first for me ever since I entered college, clubs have always being the secondary or even the third, for my social life comes second. So, I’m going to walk in, straight, face up, smile, well, I think smile is important, and it’s the greatest gift from God. Then pass her the letter.

Lesson of the day:
Never give up until it’s the worst of it, after that, walk away, with pride and a smile and never look back for it. Well, except if it’s for memory purpose. XD

]]> http://somethingtherapeutic.wordpress.com/2009/11/25/confession/ Wed, 25 Nov 2009 07:32:10 +0000 kfrayz http://somethingtherapeutic.wordpress.com/2009/11/25/confession/

today was scary. grown up stuff scary. i’m not ready to be this grown up.

No se porque, pero no creo que no sea nada que no leas en un "how to"

Me llego esta imagen en un correo hoy por la mañana, y no se porque se me hizo absurdo.

It’s 3:30 AM now and I’ve just started writing this post. It’s cold outside. Cold and silent. The only sounds those I can hear are of the processor-fan and of the keypresses of my keyboard. A couple of minutes ago I was standing at my balcony, smoking cigarette. Suddenly I saw a hound of three or four dogs chasing a mouse. They chased and the mouse ran away. After a lot of chasing they finally caught the poor little creature (wait! should it be right to call the mouse poor and little?) and … …

It’s 18°C outside (Yahoo! tells so). A nightbird is chirping. It is making the silence more and more prominent. I was listening to some music also. Songs by Simon and Garfunkel. The window just aside my bed is closed and diffused light of the street-lamp illuminates my room. Let’s get back to the dog-and-mouse story. The dogs were killing the mouse… I was hissing from my balcony… One of them turned to discover the source of the sound… But it didn’t even care for it. It joined the hound… …

Silence… Deep silence… Not a bit of sound anywhere… I can even hear my heartbeat now. The night-guard passes by my house whistling, shearing the deep layer of silence. Not a single one is awake. Only the dogs are having their sumptuous dinner. They were hungry. They killed it. Still they didn’t kill another dog… …

More silence…It’s 4:10 AM now. I don’t know why I am sleepless today! I am not even feeling sleepy. I have an exam tomorrow but I’m not feeling like studying. I’m just awake sitting in front of my computer and doing nothing. The creatures outside (I am referring to the dogs and the mouse) reminded me of a movie. Not actually of the whole movie but a certain part of it.

Terminator 2:Judgment Day. Remember of the scene where Sarah Connor goes to collect her arms and ammunitions–John sitting and watching children playing with a toy gun–And the Terminator makes a comment to John?

Remember the conversation?

John Connor: We’re not gonna make it, are we? People, I mean.
The Terminator: It’s in your nature to destroy yourselves.
John Connor: Yeah. Major drag, huh?

Is it really the problem with us? It is Indeed…

It’s almost 4:25 AM now.  Almost one more hour for the sun to rise. It’s dark, cold and silent outside.

It’s dark, cold and silent. When will the sun rise? When are we going to see the dawn? When are we going to wash our sins in the rays of the rising sun? When are we going to hear children’s laughter instead of gunshots?

Well I’m waiting for the answers… Let’s all hope  for peace…

Imagine all the people…Living life in peace…

Ya las extraño, Dulce y Jackie…

Pappa ringde mig idag. Jag har ju mer eller mindre sagt tack och hej till mina föräldrar pga av min frustration med dem.

De har inte sett mig sedan jag var i 13e veckan gravid. Nu är jag i vecka 31. Det tär på en att känna att föräldrarna liksom “givit upp”. Sen att jag känner mig som Titanic som gått på isberget är ju en annan sak.

Jag saknar kontakten med dem, samtidigt som jag hellre lever utan mammas hårda ord, pappas besvikelse över mig.

Men när jag mailade kyrkan i fredags och bedjade om hjälp fick jag även ett ryck, jag skrev ett flera sidor långt mail till pappa. Där jag la alla korten på bordet. För honom. Jag känner att jag varit oerhört dålig med ärlighet mot båda mina föräldrar, men mot pappa mest. Det har mest varit en grej att mamma och jag skulle ha hemligheter för pappa.

Tanken på min mamma gör mig arg, frustrerad och förbannad. Hon har aldrig hållit tillbaka på ord och kan aldrig släppa sånt som hon fått veta. Hon nekar till väldigt mycket också som jag vet är sant.

Pappa kan åtminstoen hålla sig på ett vuxet civilicerat plan. Faktum är att hans ord går djupare in i själen på mig, än vad mammas gör. Hon anklagar och attackerar mig så fort jag gör något, och direkt går jag in i piggsvins-ställning och biter tillbaka. Alla fasader resta, fönster igenbommade och vindbryggor uppfällda och förseglade. No way of getting in unless you nuke the freggin’ place. And so she does.

Pappa förhandlar mer. Typ står på andra sidan av vallgraven, förhandlar och förmedlar massa känslor. Visst gör det ont att höra hans ord, men man står ut och man stannar kvar. Man vill inte barrikadera sig på samma sätt. Man kommer krypande på alla fyra som ett djur till korset och erkänner, misstag eller misstag…. Man vågar göra det med honom. Han utnyttjar inte situationen bara för att han står upp och jag ligger platt på marken.

Alltså, han tar inte tillfället i akt och sticker kniven i mig bara för att jag är i underläge.

Så nu har jag skrivit ett långt mail till pappa, där jag även förklarar att jag inte vill att mamma ska få veta allt så detaljerat, hon kan inte ta det. Hon missbrukar infot hon får.

Och pappa hörde av sig när mamma jobbade, precis som jag bett honom om. Det betydde mycket. Jag saknade hans röst. Jag saknar ännu mer att kunna åka dit och spendera lite tid med dem.

Pappa har slutat vara så hypernervös inför Elias också. Nu när Elias är en sprudlande livlig liten pojke som kan gå själv, kommunicera och allt där emellan. Han är ju snart två, och jag var två år och fyra månader när mamma och pappa fick hem mig.

Det verkar inte så läskigt längre på något vis. Och den här ungen kan ju svenska redan från början. Inte spanska som jag enbart kunde då:)

Så jag hoppas att dialogen mellan pappa och mig fortsätter. Mamma är jag nog inte redo för än, tyvärr.

Pappa frågade till och med när barnet skulle komma, och drog direkt slutsatsen att barnet KAN komma att födas på Elias födelsedag. Det betydde oerhört mycket för mig med.

Ich bin so angepisst! Entschuldigt die Wortwahl, aber ich bin gerade wirklich frustriert, enttäuscht und echt sauer. Woran das liegt? Nun, vor einer Weile hab ich doch mal über eine Freundschaft berichtet, die gerade so richtig den Bach runterging. Ja, ich war dumm und habe wider besseres Wissen doch den Kontakt gehalten. Weil mir doch irgendwie noch etwas dran lag und ich wahrscheinlich wirklich einfach naiv bin.

Nun, hiermit gebe ich diese Freundschaft offiziell für mich auf. Ich hab’s satt.

Wen es interessiert, die Erleuchtung kam mir gerade eben und hat sich eigentlich schon seit letzter Woche angekündigt. Ich hab am Samstag nämlich für den Kreis meiner Freunde eine kleine “Einweihungsfeier” geschmissen und auch besagte Freundin dazu eingeladen.

Am Donnerstag bereits hab ich per SMS mal nachgehakt, ob sie am Wochenende überhaupt da ist und Zeit hat. Keine Antwort. Dann hab ich am Freitag die “offizielle” Einladung verschickt. Keine Antwort. Okay, via StudiVZ kann das ja mal passieren – obwohl die heutige Studentengeneration mit DSL-Anschluss eigentlich immer online ist… oder zumindest einmal am Tag. Aber hey, ihr dummes Handy hat sie immer an, immer dabei und da bekommt man es nicht hin, einfach mal auf eine doofe Nachricht zu antworten?

Da war ich ja schon leicht angesäuert, wollte aber noch das Beste hoffen. Hätte ja sein können, dass sie wirklich nicht in der Stadt war, viel zu tun hatte, vom Auto angefahren worden ist, die Schweinegrippeimpfung bekommen hat… bla, bla, bla.

Aber gerade eben hab ich dann die ernüchternde Antwort bekommen: Hey, hab die Nachricht erst jetzt bekommen. Ist ja lustig, ‘ne andere Freundin hat am Samstag auch Einweihung gefeiert. War ja direkt in der Nähe. Hätte ich ja fast vorbekommen können. (Wortlaut von mir leicht geändert.)

Keine Entschuldigung. Nichts. Und dazu klang es auch noch so, als hätte sie das mal eben nebenbei erledigt. Danke. Das gibt mir ein ganz warmes Gefühl.

Andere Leute, die ich eingeladen hatte und die nicht kommen konnten – die ich bei weitem weniger und kürzer kenne -, haben echt liebe Absagen geschrieben und sich darauf gefreut, auf jeden Fall mal bei mir vorbeizuschauen. Davon war bei ihr gar nicht die Rede.

Das macht mich schon irgendwie traurig. Ich werd noch die Schulden, die sie bei bei mir hat, eintreiben und dann war’s das, glaube ich.

Nur Jake kann mich gerade aufmuntern…

In ~ six months I will be the modified version of me: a.k.a…me, v.3o.o

In keeping with tradition, I would like to celebrate with something more monumental than cake. {see previous years birthday accomplishments:  hiking the Grand rim to rim, being accepted into Graduate school, you get the idea?}

This year I had the idea to run the Boston Marathon. { although it falls one month before my 30th, it would probably take me a full month to recover}.

Training has not gone as planned.

It’s too late to qualify. I can run with a charity, however I admit, I am not feeling up to training AND raising the minimum $3600 to score the coveted BAA #.

I know… I know….what a jerk… I just don’t have the drive {my apologies to the kiddies with cancer}.

The past few weeks I have considered the marathon option again. I still think six months may be enough time to train, for something along 26.2 mile range. I find the idea of the VT marathon appealing, charming,  doesn’t require fundraising, AND to boot it is the week of my birthday! KISMET!

Apenas uma coisa a declarar,

Alcool make good girls go bad !

La pubblicità di una nota marca di telefonini recitava…”3 is a magic number…“
Ma siamo proprio sicuri?!?
No, perchè le domande sorgono spontanee, come i funghi nei boschi dell’Alto Adige…
Di certo il “3″ va molto di moda ultimamente…
E’ il titolo dell’ultima hit di Britney, che fa sgallettare fiorde di gay all over the world…
Molto in voga è anche “fare le cose a 3″…o anche di più…un puttanaio insomma!!
Ma 3 è alche il numero degli elementi del “meraviglioso” (sarcasmo ndr.) “hot dog” in cui mi son ritrovato sabato sera in disco, del quale il sottoscritto faceva la parte del wurstel…ed anche piuttosto male…sembrava un tuca tuca mal riuscito!!!
Ma si sa, quando se ne va la lucidità, è un attimo e … voilà!
E questo è perchè 3 erano i long island che mi sono scolato portandomi a non capire più una mazza per 3 ore…
E, mannaggia, 3 sono le ore che son riuscito a dormire..trascinandomi come uno zombie per casa…senza la benchè minima speranza di acchiappare qualche altra ora di sonno…
Ed oggi…oggi è di nuovo lunedì..