Det är knappast någon överdrift att säga att medievärlden aldrig varit så turbulent som nu. I krisens spår (stora annonstapp och upplagetapp), duggar nu nyheterna tätare än någonsin. Det vill säga nyheterna om snabba förändringar i mediebranschen.

Det senaste tuffa beskedet är från brittiska the Guardian, som efter att man sparkat 250 journalister nu går ut och söker deras ersättare – i bloggvärlden.

Ett intressant besked, bland annat med tanke på mitt resonemang i ett tidigare inlägg kring medborgarjournalister kontra vanliga journalister.

Vad är då skillnaden mellan vanliga journalister och medborgarjournalister? Är medborgarjournalistiken giftigare?

Nej knappast, men skillnaden är naturligtvis att en medborgarjournalist kan dölja sig bakom vilket ansikte som helst på allehanda möten och samlingar. Ett wallraffande utan förklädnad med andra ord.

Läs hela inlägget här.
Läs även resume.se: Journalister ersätts med bloggare

“Det är dags att göra sig av med chefredaktören, skriver resume.se (2009-10-09),
Det säger tidningsbaronen David Montgomery på europeiska koncernen Mecom. Som ersättare vill han ha en innehållschef som förstår hur man kan kommersialisera vad som produceras på redaktionerna.”

På IFRA Expo i Wien handlar det också om det nya medielandskapet och Martha L Stone strategisk rådgivare på WAN-IFRA pratade sig varm för nischprodukter:
- One size fits all gäller inte längre. Nu gäller det att bryta ner på hyperlokal nivå. Läs mer och se en intervju med henne på medievarlden.se.

I dagarna har Porter Novelli släppt rapporten Intelligent Dialog “The Future of News”. En undersökning om hur sociala medier utmanar, hotar och för evigt förändrar skapande och distribution av nyheter. Ladda ner den här . Rapporten ger en omfattande analys av hur plattformar som Twitter, Facebook och bloggar omkullkastar rollen och ändrar definitionen av nyheter i det moderna samhället.

Framtiden för nyheterna är fylld med paradoxer. En är, att den mobila tekniken har lett till att vi får en ökad medborgarjournalistik, som i sin tur har gett upphov till fler frågor om trovärdigheten hos nyhetskällorna. Även om allmänheten fortfarande vill ha journalistiska nyheter verkar de inte vilja betala för journalisternas arbete.

En annan är det potentiella “nyheternas eko-system” som håller på att arta sig och som bygger på nya nyhetsvarumärken uppstår. Dessa har expertis och trovärdighet att skapa egna nyheter och/eller verifiera andra källor. Och de har kompetens att locka till sig uppmärksamhet från människor som betyder något för dem, oavsett om det är en nischad målgrupper eller massmarknaden.

Världen befinner sig i ett paradigmskifte eller på gränsen till det, där det digitala samhället integreras med det analoga. Frågetecknen är fortfarande många och svaren är få. Rapporten ger ändå en god överblick av hur framtidens nyheter kommer formas.

Gabriella Finnborg, vd

Prat PR är representant för Porter Novelli i Sverige

Tillbaka efter en lång skön semester uppdaterar jag mig kring vad som hänt i debatten under sommaren. Det har varit skönt att vara nästan helt utloggad några veckor. Bara några korta semesterglimtar i Facebook via min iPhone.

Noterar med intresse vad som händer kring Mindpark, ska bli intresannat att se hur det utvecklar sig med det nya bloggteamet.

Läser också Anna Serner om Almedalen och seminariet med Katharine Zaleski från webbtidningen Huffington Post:

“Frågan jag själv skulle ha ställt var hur de politiska partierna i Sverige skulle agera om vi fick ett svenskt Huffington Post. Hur skulle de ändra sin politiska kommunikativa strategi om visste att vid varje möte kunde det sitta en medborgarjournalist?” skrev Anna Serner i sin blogg i slutet av juni.

Vad är då skillnaden mellan vanliga journalister och medborgarjournalister? Är medborgarjournalistiken giftigare?

Nej knappast, men skillnaden är naturligtvis att en medborgarjournalist kan dölja sig bakom vilket ansikte som helst på allehanda möten och samlingar. Ett wallraffande utan förklädnad med andra ord.

Men varför har det då hänt så lite på detta område i Sverige?

Det är flera år sedan vi började läsa om Huffington Post, Opinio och O´My News. Många pratade om vikten av att tillämpa medborgarjournalistik, men få gjorde något. Vilken svensk tidning har etablerat en medborgarjournalistik som rör om och som gör skillnad? Har jag missat något?

Visst, en del av våra tidningar erbjuder läsarmedverkan, men då handlar det mest om den typ av artiklar som våra gamla radskrivare levererade. Som på Allehanda Nära, typ; Läger på Bergön, Jazzkursens avslutningskonsert blev bejublad, Nicke vann lydnadsklass 1, etc. Absolut inte att förakta. Den typen av läsning är uppskattad av läsarna, men det är ändå något helt annat än det som handlar om politiska beslut, maktmissbruk, bakåtsträvande byråkrati, flummiga finanser etc.

Inte ens Aftonbladet verkar ha lyckats med sin medborgarjournalistik. I början av 2006 lanserade Aftonbladet.se sin avdelning Läsarbladet, en rubrik som det inte går att hitta längre på sajten.

Allt kan inte bero på de etablerade journalisternas motvilja och motstånd.

Journalisten.se har naturligtvis publicerat “varningsropen” som från Pnina Yavari Molin, ordförande, Göteborgs-Postens journalistklubb, ledamot i Journalistförbundets styrelse och Yrkesetiska nämnden. Hon skriver om: “Många faror med medborgarjournalistik”.

Hennes resonemang går ut på att det bara är etablerade och utbildade journalister som klarar att hantera detta hantverk. Jag vägrar att tro att den typen av elitistiskt tänkande har stoppat utvecklingen. Är det bara den väl ingrodda trögheten i branschen som är orsaken, eller var ligger problemet?

I dagsläget när både upplagor och annonsintäkter rasar borde varje ny möjlighet till utveckling tas på allvar.

Rolf van den Brink var på seminariet i Almedalen och kommenterar “den hypande webbtidningen Huffington Post” i Dagens Media.

Medievarlden.se skriver om Huffington Post som en framgångssaga.

Min gamla pr-byrå Agency sponsrar i år Nyhetspriset, Politikerbloggens och TV4:s pris för medborgarjournalistik. Årets pristagare ska presenteras under Almedalsveckan som börjar nu på söndag.

I egenskap av samhällsgranskande bloggare, fd anställd på Agency  och en riktigt trevlig kille räknar jag med att jag i alla fall har förekommit i förhandsdiskussionerna. Jesper och Niclas, jag kommer ha telefonen på hela dagen.

Även om sociala medier har varit och är den främsta källan till information om Iran så kan det tidsvis vara svårt att hänga med det snabba flödet. Här har Mashable, the Social Mediaguide gjort en mycket bra översikt över valet och protesterna i Iran, med hjälp av Wikipedia, Twitter, facebook och Youtube.

Detta borde de större dagstidningarna ha gjort för länge sedan som tack för den enorma informationsflöde som medborgarjournalister har givit dem. Då de har anställda skulle de mycket väl kunna sätta en person på att göra detta, att scanna av alla sociala medier för att plocka upp det viktigaste. Inte minst för deras egen skull för att visa att de fortfarande har en roll kvar att spela (?).

Som tidigare nämnts har både Guardian och Huffingtonpost mycket bra uppdatering, de kunde dock lära sig av Mashables struktur som täcker mer av sociala medier.

CNN har nu också kommit igång med en specialsida. Men svenska medier kör fortfarande det gamla racet.

Filmer från idag:

Poliser tillfångatar brutalt två män:

Ännu ett offer för regimen, en kvinna som blev skjuten i hemmet av polisen, förs in på sjukhuset av anhöriga som vädjar att de ska hjälpa henne :

Läs även andra bloggares åsikter om iran, iranska valet, sociala medier, guide till Iran, protesterna i Iran, demonstrationerna i Iran, valet i Iran

Generalstrejk rycker närmare i Iran, skriver Esbati med hänvisning till Mousavis Facebook. Biology and Politics skriver också om generalstrejk, annarkia likaså

Igår på persisk radio i Sverige sade de också att den kurdiska delen av Iran strejkar på tisdag, imorgon.

Kan en blandning mellan medborgarjournalistik och kvalitetsjournalistik hålla engagemanget för journalistiken vid liv bland morgondagens konsumenter? Det finns en hook: För att en gäng-finansiering ska bli framgångsrik måste kunden känna ett starkt personligt engagemang för produkten. Det har gällt till exempel musik och kläder:

Amsterdam finns till exempelvis företaget sellaband.com. De låter osignade artister lägga upp tre låtalster. Besökarna kan sedan investera i den musik som de tror på. När artisten lyckats få nå en kritisk summa om 50 000 dollar använder Sellaband pengarna till att producera ett album och sälja det via på sin egen sajt och andras.

Gäng-finansieringen har även nått modeindustrin – ett exempel är CatwalkGenius.com. Ungefär samma upplägg – enskilda designers lägger upp sina kreationer– när man nått summan 70 000 hjälper CatwalkGenius till att ta fram och sälja en hel kollektion.

Det finns uppenbara svårigheter med crowd funding som affärsmodell för journalistik. Men det som verkligen skulle kunna bli intressant om medborgarna kan börja använda den tredje statsmakten som ett demokratiutövande verktyg. Några som tror på modellen är danska Politiken – som till hösten inför en satsning på att läsare mot betalning får beställa vad de vill ha undersökt – och amerikanska “Spot Us” som satsar på gäng-finansierad kvalitetsjournalistik. Här en intervju med Spot Us-grundaren David Cohn om den grävande journalistikens framtid inom gäng-finansieringen.

En enskild person kan klara av mycket, särskilt om vi verkligen tar till oss uppgiften, lär oss allt vi kan om det vi gör och brinner för det. Men, när flera personer samarbetar, ja då kan vi nå höjder som varit oanade förut. Samarbete kan ske på många olika nivåer – det kan vara ideellt, som när teknikkunniga erbjuder sin hjälp till nybörjare som vill lära sig, eller när grannar tillsammans reser en byggnad på en dag. Det kan vara enkelt, som att länka till andra som har viktiga saker att säga, eller svårt, som att resa till Afrika och tjänstgöra för Läkare Utan Gränser.

Den största skillnaden är att för ett knappt århundrade sedan var den mest effektiva formen av organisation och samarbete den vi kunde uppbåda i en liten by. I den lilla byn kände alla varandra, man hade personliga band till olika projekt och man kände gemenskap. Idag kan vi effektivt organisera partier (Piratpartiet), anordna evenemang, starta företag och arbeta på nätet. Men viktigast av allt, i det som kallas den ‘globala byn’ så kan man känna alla inom en sfär, ha personliga band till projekt och vara en del av en större gemenskap.

Genom att anamma nätets möjligheter att organisera oss, samarbeta och inspirera varandra så kan vi starta nya projekt, genomföra saker som vi aldrig hade kunnat annars och göra den här världen bättre på alla sätt och vis. Vi kan organisera bloggare i en “armé” för att göra skillnad och sprida en positiv syn, eller så kan man bli en del av en piratkultur som granskar makten, uppmanar till frihet (i form av öppna nätverk i Ipredia exempelvis).

Oavsett vad det är som vi bryr oss om, som vi brinner för, så ger nätet oss möjligheten att organisera oss och samarbeta, oavsett var vi bor. Vi kan bidra med teknisk hjälp i Malmö när teknikerna sitter i Luleå, Sidney och Paris, utan att det blir ett problem. Digital teknik har minskat kostnaden att kommunicera ner till 0 – idag kostar det inget att chatta exempelvis och flera tekniker har stöd för vad som ironiskt nog kallas för ‘voicechat’ (var inte det den ursprunliga ‘chatten’?).

Det enda som krävs är att vi sträcker ut handen och hittar de andra som brinner för samma sak, som har samma intressen. Tillsammans bygger vi en värld där hjälpsamhet, gemenskap och samarbete är kärnan i allt vad vi gör. Från politik till teknologi, från Piratpartiet till Öppen Källkodsrörelsen, från XtremeCreator till Ning. Så sträck ut handen och bli en del av gemenskapen!

–

Förresten, glöm inte att svänga förbi mitt och Anna Trobergs samarbetsprojekt – XtremeCreator. I vår Teknikgrupp erbjuder vi tekniska nybörjare en chans att ställa frågor och få svar av lite mer erfarna nätmedlemmar. Låt oss alla samarbete för något bättre!

Jag har skrivit tidigare om hur deltagarkulturen för oss samman, hur den ger oss verktygen att både konsumera, skapa och sprida stora mängder kultur och hur den utplånar gränser. Men det är verkligen inte allt som deltagarkulturen gör – den demokratiserar även makten. Idag kan vare sig politiken eller marknaden ignorera folket – medborgare eller kunder, det gör sak samma.

Panopticon – det allseende ögat

Precis som verktygen och möjligheterna görs tillgängliga för alla, så kan dessa verktyg vändas mot företag och maktstrukturer. Vår förmåga att kritiskt granska större organisationer växer med hjälp av vårt nätverk av kontakter. Som ett omvänt panopticon har ett myller av människor börjat vända sig inåt och studerar numera makten. Panopticon som koncept är tanken att en enskild vakt, upphöjd över fångarna i ett fängelse, hela tiden besitter möjligheten att se vad fångarna gör. Fångarna, som inte kan se vakten, vet aldrig om de är övervakade eller inte, undviker därför att begå mer brott eller bryta mot reglerna i fängelset.

Idag är det som om tanken vänds ut och in. Myllret av individer “nedanför” detta torn har börjat tala med varandra, utbyta information och verktyg. Verktyg som tillåter alla att studera tornet, att se vad som sker och tillsammans analysera den informationen. Makten undersöks plötsligt av medborgare och kunder. Marknaden som den är besitter plötsligt instrumenten att kommunicera och ett företag, eller en regering, kommer inte längre undan med att ljuga eller behandla folk illa. Det kommer ut, det sprider sig, det växer.

En deltagarkulturs makt

Det är på dessa sätt som bloggbävningar föds, som folkrörelser vaknar till liv, som deltagarkulturen demokratiserar makten. Vi har fått verktygen, medlen med vilka vi håller våra folkvalda representanter vid sina ord. Hur de röstar blir tillgängligare, deras ord granskas för vad det är. Tillsammans är vi mer uppmärksamma, smartare och mer fokuserade än vad en enskild människa någonsin kan vara. Deltagarkulturens journalistik och trägna allmänintresse kommer kanske en dag att konkurrera ut experterna – men det är inte den största vinsten vi har att ta hem av detta.

När en av de folkvalda går ut och utlovar sitt stöd för en rörelse och sen sviker detta förtroende, då får det effekter. När ett företag behandlar en kund dåligt, eller inte håller sin garanti eller på något annat sätt inte uppfyller det ansvar de har gentemot sina kunder, då får det effekter. Det innebär att vi kommer att få ärligare politiker som står för vad de säger, röstar som de säger och blir omvalda pga detta. Svikare och lögnare kommer att sorteras ut. Detsamma gäller företag där prisjagarsajterna redan ligger i förgrunden med betyg och kommentarer runt företagen. När ser vi det samma för politikerna?

Maktpåverkan idag

I dag ser vi hur det dras fram uppmärksamhet runt att den italienska staten vill censurera bloggar – detta diskuteras och stöts i bloggarna idag. Det går att läsa om en medborgarsamling för digital allemansrätt – återigen iscensatt och fokuserad via bloggarna. Bloggare går i täten för att organisera och förändra. Det är maktpåverkan idag. Det är att demokratisera makten.

I mitt förra inlägg avslutar jag med ett ’tillsammans bygger vi framtiden’ – och jag tror, precis som Klara, att vi behöver en sådan positivitet. Se på allt gott som deltagarkulturen medför sig, se på de möjligheter som finns.Vi kan skapa på ett sätt vi aldrig tidigare i mänsklighetens historia, har kunnat. Vi kan sprida denna kultur och denna information till fler människor än någonsin vi har kunnat tidigare. Kostnaden för dessa har minskat nästan till noll för den med en bredbandsuppkoppling. Men detta har jag tagit upp tidigare, låt mig lyfta fram en av de mest positiva sakerna med dagens deltagarkultur. Alla gränser suddas ut och vi slutar att skilja på “verkliga livet” och “det uppkopplade livet”.

Jag ska ge er några exempel – mitt företag Dreamscarred Press, driver jag med en man som heter Jeremy Smith. Jag har aldrig träffat Jeremy i det verkliga livet – all vår interaktion sker över chattar, forum och samarbetssajter. För ett tag sedan inspirerade jag en kvinna vid namn Molly Miller att börja samarbeta med ett projekt. Jag har aldrig träffat Molly. Jeremy och Molly sitter i USA. Tillsammans med Robert van de Meer så skriver jag rollspelsböcker och artiklar. Robert bor i Holland. Förra veckan startade jag ett stort, viktigt, projekt med Anna Troberg. Gissa vad – vi har aldrig träffats i verkliga livet. Men det gör ingen skillnad, för idag är internet en del av det verkliga livet. Jag kommunicerar med dessa individer, har lärt känna dem, kommer överens med dem – oavsett hur vi kommunicerar så skapar vi band med våra medmänniskor.

Jag menar att det är viktigt att omfamna det positiva i den kultur som vi växer upp i, som föds runtomkring oss. För om vi vill se samhället öppnas upp och bli tillgängligt för alla, så måste vi acceptera nätets gränslöshet. Omfamna denna gränslöshet och börja se potentialerna istället för problemen. Jag kommer nämare människor jag aldrig hade träffat utan nätet – tillsammans med dessa människor så konsumerar jag kultur, med dem så skapar jag kultur. Jag bloggar om mina upplevelser, ni läser om dem, ni kommenterar dem, ni länkar till dem. Vi skapar och konsumerar fritt det digitala, för det digitala är i sig själv gränslöst. Det kan kopieras, remixas, förändras, skäras upp i små bitar och sedan pusslas ihop. Det digitala utplånar våra fysiska definitioner – de förändrar begrepp som individ, kopia, media, kultur, tillsammans. “In divid” betyder odelbar – men idag är vi delbara. Jag kan skapa flera personligheter, avatarer, karaktärer, på dagens digitala existens. Jag är inte längre in divid, jag är… fildelad?

Internet är ett verktyg som bär med sig, som propagerar flera typer av klassisk media såsom skrift, tal/musik samt television och sammanför dessa i nya konstellationer. Låt oss ta en titt på hur “min generation” (lite lätt sagt då jag snart fyller 28 år och därmed inte riktigt representerar ungdomen längre) ser och interagerar med internet som fenomen.

Television

Massvis med ungdomar och vänner ser inte längre på TV. Deras tv-apparater är bara en annan form av skärm, ofta kopplad till datorn för att avnjuta film eller serier i ett större format. Detsamma gäller här. Istället så konsumerar vi det jag skulle kalla för “tv-mediet” på platser såsom YouTube där vi inte bara tittar på, utan även kommenterar, replikerar, skapar och remixar. Svenska metaplatser som YouTV skapar nu kanaler för de som inte vill vara aktiva i sitt tittande, vilket mer eller mindre är vad gammel-TV gjorde förut. Där medievetare, antropologer och sociologer förut studerade TV som medium, vänder sig nu allt fler mot att studera YouTube som fenomen. För oss som vuxit upp som en del av YouTube är det inte främmande att följa konsument-kanaler för att få rekommendationer, se långa föreläsningar och utbilda oss eller bara se på underhållning – allt på YouTube (eller dess kloner). Sajter som Hulu.com (för amerikaner) för ut serierna på nätet och fler och fler kanaler börjar visa sina egenproducerade serier gratis online – se bara på SVT Play som visar 183 dagar. Sajter såsom SvenskaFans bidrar med FanTV och erbjuder intervjuer och reportage som konkurrerar med TV-sporten. Till och med det direktsända mediet, något som länge varit TV’s starkaste kort, har börjat falla isär. Tjänster såsom Bambuser och bättre mobiltelefoner leder till att vi får se direktsändningar från fler och fler händelser.

Radio

Förut innebar radio en strid ström av nyheter och musik via en radiomottagare. Dagens generation är däremot vana med mycket större kontroll över vad de lyssnar över, att kunna byta låt även om de väljer en förgenererad ström eller att själva kunna kommentera, betygsätta, skapa (både radiokanaler och musik & nyheter). Sajter såsom Jamendo fokuserar på fritt tillgänglig musik och det finns tiotusentals album att tillgå. De erbjuder radiokanaler eller så kan du skapa dina egna playlists. Alla album och artister går att diskutera i forum, kommentera, betygsätta och donera till. Vi hittar traditionell radio såsom Sveriges Radio med sina sändningar, omfamnandes möjligheten att ha flera kanaler ut mot lyssnarna, som sig såg under TPB-rättegången. TJänster som Last.fm eller till och med överhajpade Spotify ger oss tillgång till musik.

Men radio handlar ju om mer än bara musik, eller hur? Ja, det gör det – allt från reportage, nyheter och diskussioner fanns inom radions ramar förut. Idag har vi podcasting – “radioshower” där enskilda individer skapar och publicerar artiklar, diskussioner, debatter eller argument. Vissa använder detta medium för att producera och sprida fria ljudböcker, kallat podioböcker – så vi har faktiskt hittat vägen tillbaka till radiosända teatrar och offentlig bokuppläsning.

Tidningar & Magazin

Där vi en gång i tiden läste dagstidningar på morgonen, levererade till vår dörr medelst prenumeration, för att ta del av nyhetsflödet utifrån så har vi idag helt förändrat vår nyhetskonsumtion. Jag som exempel har ett par större mediehus’ RSS-flöden liggandes och när artiklar eller nyheter som intresserar mig dyker upp så läser jag litegrann. Men mitt huvudsakliga nyhetsflöde får jag (via RSS-prenumeration levererat till min digitala dörr iGoogle) från bloggarna. Individer som skriver om och bevakar sådant jag finner intressant, som skriver artiklar, länkar till varandra och andra nyhetskällor – därifrån får jag mina nyheter. Blir jag nyfiken på något så undersöker jag själv mer via Google News. Tillsammans bygger, tinkrar och pysslar vi ihop ett nyhets- och artikelflöde som vida överträffar vad gammelpressen klarar.

Magazinen erbjöd förut djuplodande artiklar och ingående ledare och insändare. Idag har bloggarna och “online-magazin” såsom BoingBoing och Wired helt tagit över dessa roller. Från roliga frågor, starka artiklar och undersökande journalistik – allt finns idag på nätet.

Tillsammans

Men det starkaste jag tar med mig från denna artikel är det faktum att det är vi, du och jag, som producerar all denna media. Visserligen har vi företag som också gör det, men företagen konkurrerar på samma marknad som individerna. Fler och fler får tillgång till billiga eller helt kostnadsfria verktyg för att skapa och producera nymedia. Fler och fler konsumerar media via nätet istället för gamla kanaler såsom radio, tv och tryckpressen. Tillsammans bygger vi framtiden!

Edit: Via opassande får jag ett klockrent exempel på hur man tillsammans skapar ny media.

Som rollspelare arbetar jag ofta med “ko-operativt berättande” – att tillsammans med andra människor berätta en historia, en berättelse eller en saga. Det finns en tongivande individ (spelledaren), men det är endast i interaktionen med spelarna som man tillsammans skapar berättelsen. Berättelsen föds och lever genom de medverkande.

Bloggande är ko-operativt artikelförfattande, ko-operativt nyhetsgrävande, ko-operativt skapande. Jag inser detta som allra bäst när jag läser om hur Anna Troberg blivit inspirerad av vad jag skrivit, och att hon i tur inspirerar mig till detta inlägg. Med andra ord så skulle inte våra artiklar ha tillkommit utan interaktionen mellan oss, vilket är grunden till det ko-operativa skapandet. Jag ser att Calandrella citerar mig och ur mina citat bygger vidare och expanderar på mina, våra, allas tankar.

Bloggandet är en unik form av kommunikation. Dels är den tillgänglig för alla, både som läsare, men kanske viktigast, som skapare. Alla kan, om de så önskar, starta en blogg och börja skriva. Men bloggandet tillåter också läsare att kommentera och diskutera en artikel, vilket inbjuder till engagemang och deltagande. Sist, men absolut inte minst, så finns det en interkonnektivitet mellan bloggarna i form av trackbacks. När jag länkar till Anna Troberg ovan, så noteras detta, band skapas och vi gemensamt bildar “bloggosfären”. Det finns en ytterligare del som jag inte vet om jag vill knyta till Internet i stort eller till bloggar specifikt – det långa minnet. Ett blogginlägg som skrevs för två år sedan kan bli aktuellt, länkas och plötsligt lyftas fram för att diskuteras. Ett mycket intressant fenomen överlag – är detta det fria artikelskrivandets form av “The Long Tail“?

Bloggandet håller på att bli den framtida typen av medborgarjournalistisk eller gräsrotsjournalistik. Bloggosfären i stort är snabbare och mer effektiv på nyhetsförmedling än de traditionella nyhetsbyråerna. Detta knyter an till tankar om att en svärm är intelligentare än den smartaste deltagaren – tillsammans klarar vi av att göra mer, täcka mer, analysera mer än vad vi tidigare har kunnat göra. Mer vardagligt tar detta sig formen i världens mest användbara sajt – Wikipedia – där vi tillsammans kan mer än vad den enskilda individ som kan mest kan.

Men tänk om detta är hur vi kommer att börja arbeta med och mot media och kultur också? Se på Wreck a Movie, det finska projekt som föddes ur filmen Star Wrecks bakomliggande grupp. Wreck a Movie är alltså en samarbetssajt/community där man samarbetar för att skapa delar av en film – vissa skriver dialog, andra skriver bakgrund, nån skapar rekvisita eller ritar upp teckningar för storyflow osv. Vi arbetar tillsammans för att skapa något. Definitivt deltagarkultur.

Men då ska också påpekas att Star Wreck spreds (och sprids) fritt för alla att ladda hem. De har hela filmen, med undertexter, på YouTube och erbjuder den i torrent-format från sin sida. Men, de har också sålt den i DVD-format, jag har sett den i uthyrningshyllan osv. Uppenbarligen går det alltså att “konkurrera med gratis”; idag har Star Wreck kultstatus – finsk sci-fi parodi, fundera på hur nischat det är egentligen – och säljer fortfarande bra nog att gänget som gjorde filmen har startat eget inom filmbranschen.

Se gärna filmen, dels för att få ett grepp om vad vi faktiskt KAN åstadkomma med verktyg de flesta har i sin närhet, och dels för att se hur framtiden kan och kommer att se ut. Tillsammans skapar vi framtidens kultur, framtidens media och tillsammans tar vi del i både skapande och konsumerande. Och hur skriver vi recensionerna? Jo på våra bloggar. Var hajpas nästa stora deltagarfilm? Jo, på bloggarna. Bloggarna har blivit Internets “skriftliga medium” precis som prasselpressen är realvärldens skriftliga medium.

Jag skriver rollspelsböcker till vardags, vilket innebär att jag redan från första början har fördelen av att jag förstår mig på den korskulturella och tvärmediala naturen i det jag skapar. Andra, från författare till skådespelare till regissörer, har det inte lika lätt.

Mina böcker används primärt för att skapa en deltagarkulturform som kallas rollspel där människor i grunden spelar improvisationsteater på ett imaginärt medvetandeplan. Med andra ord så finns det redan där en tvärmedialitet som inte finns i vanliga fall.

Den framtida ekonomin och framtidens media kommer att innebära mer tvärmediala satsningar. Det ter sig för oss, den yngre generationen, att det är klart att våra favoritförfattare bloggar, driver ett community, ger ut gratis podcast-böcker, lägger upp torrents på Pirate Bay, gör video-trailers för sina böcker och samarbetar med andra författare, band och medialt aktiva individer.

Själv arbetar jag på att bryta ner väggarna även inom min egen form av litteratur. Jag arbetar med att sätta ihop två soundtracks till vår kampanjvärld – ett generellt som kan användas som bakgrundsmusik vid läsningen av böckerna, det andra som ett med filminspirerat soundtrack till spelande i just den spelvärlden. Men jag har långt kvar att gå trots att jag driver ett community för våra fans – jag vill lära mig att göra podcasts, diskutera design i en eller flera bloggar byggda för just detta samt arbeta för att skapa en videotrailer för vår kampanjvärld. Frågan är hur man gör det med allmänt tillgängligt material?

Jag, som primärt skriver e-böcker, hur önskar jag då bemöta det faktum att mina elektroniska verk ligger ute för nedladdning. Tja, för det första så vet jag att flera av våra nuvarande kunder som betalat mig sina pengar kom i kontakt med våra verk genom att deras vänner delade med sig av det eller att de plockat hem något från ett nätverk. Jo, vi ska börja med att arbeta direkt mot kunderna när de är som mest benägna att betala oss – direkt efter att ha läst något. Vi kommer att länka till butiken direkt från varje PDF – kan vara ett smart sätt att driva intresse iallafall.

Jag tror att fler och fler tvärmediala skapelser kommer att växa upp i framtiden. Exempelvis tog jag kontakt med Scott Sigler och har börjat diskutera att eventuellt skapa en tie-in med rollspelsprodukter till hans noveller. På så sätt utökas deltagarkulturen och både huvudkreatörer (som mig och Sigler) och sekundärkreatörer (som medlemmarna på vårt forum som skapar lika mkt som mig, om inte mer).

Vilka tvärmediala idéer har du? Vilka nya sätt att förmedla information och kultur kan du komma på? Ja för fan, har du en idé om hur man monetiserar (dvs tjänar pengar på) ett högre flöde av frikonsumenter?

Journalistbloggaren Alexande Gamela, listar de fem mest irriterande diskussionerna om journalistiken på nätet:

1. Är twitter journalistik?

2. Bloggosfärens död

3. Medborgarjournalistik

4. Bloggare mot journalister

5. Dagstidningarnas död

Gör-det-själv, do-it-yourself är en trend som lämnar mig kluven efter Skiftet från Alexander Funcke.

Den negativa sidan av trenden är att den i många stycken inte är frivillig. Martin Timell lyckades framgångsrikt vända sig till en befolkning av hemmafixare som inte har råd att ta in en hantverkare. Skatterna slår hårt, och då är det billigare att spika själv, särskilt om man inte uppmärksammar alternativkostnaden att man gör ett sämre jobb.

Dålig amatörism och dålig automatisering har alltså liknande grunder, man implementerar IT-lösningar för att slippa ha med kunden och medborgaren att göra och för att ta bort en personal.

Regeringens nya förslag, med riktade skattesubventioner följer det här problemet. Vissa typer av tjänstekonsumtion ses som bättre än andra, med gränsdragningsproblem i vissa fall. Då är det bättre med sänkt moms över hela linjen eller lägre löneskatter (så kallad arbetsgivaravgift).

Den positiva sidan är att det är att många det faktiskt finns en mottrend till specialiseringen. Det har blivit enklare, mycket tekniken fungerar inte med expertkunskaper utan med allmän förståelse av system (se datarevolutionen). Verktyg har blivit billigare och bättre, även de som var riktade till specialister. Hobby och pyssel har alltid funnits, men hemmapularen har tagit in på proffs och organisationer.

Alexander skriver om journalistikens avprofessionalisering. Det har han en poäng i, och det nämns av Anders Mildner.

Den glada amatörismen har även nackdelar, främst därför att även frivilligarbete och samhällsentreprenörsskap kräver tid och resurser. Det ideella kostar också tid och pengar för att bli bra, och är kanske inte den räddare i nöden som många ser när de stora institutionerna inte lyckas. Nej, jag tror att proffs och amatörer tillsammans sporrar varandra till bättre arbete, och då kommer vi till det verkliga skiftet. Vi måste börja se över vilka strukturer som finns för samarbete och delande av information och resurser. Både för sociala medier och för arbete kan göras när amatörerna jämnat ut spelplanen något.

Pingat på Intressant

En kommentar på min presentationssida,

“Hm, ni ska nog hålla er till matematik eller dylikt.”

inspirerade mig till att ta denna posts tankebana.
Veckan skifte handlar nämligen om huruvida skomakaren ska bli vid sin läst, eller om hon också bör börja blogga, måla om fasaden, byta topplockspackning och så vidare.

Det sägs ofta att specialiseringen är en av nyckelkomponenterna i den fenomenala välståndstillväxten som mänskligheten i allmänhet, och i västvärlden i synnerhet åtnjutit.

Det finns många som försöker verka åt andra hållet. Do-it-yourself (DIY) industrin, med företag som Black&Decker, och galonsfigurer som Martin Timell gör allt för att vi skall bli intresserade av att bygga, fixa och dona själva.
Den faktiska ekonomiska nyttan är sällan hela argumentet till DIY-lösningar, utan det finns även ett psykologiskt “kan-själv”-argument, som tycks appellera väl. D v s fram tills de halvfärdiga byggprojekten fyller 3 månader och man äntligen hyr in specialiserade hantverkare.

Utöver dessa särintressen som verkar för generalisering gror det en närmast primitivistisk rörelse. Den verkar för att vi skall handla mer och mer närodlat, och med ett ideal som pekar med hela handen mot total självhushållning. Generaliseringen tillgrips här med argument om “ekologisk hållbarhet” tillsammans med ett alienerings-argument som lite godtyckligt förkunnar att bondesamhället är det “mänskliga”, och beklagar att vi överger det.

Den generaliseringstrend som jag började posten med, medborgarjournalistiken, som vi här på Skiften kan tyckas ohämmat omfamna gång på gång, är en trend som jag än en gång mer eller mindre ohämmat skall omfamna.
Ty denna generalisering tycks mig vara väsensskilld från de tidigare. När man lejer bort byggandet av altanen, odlandet av salladen, eller stickandet av koftan, så har man blott bytt resultatet av en typ av arbete mot en annan. Med idéer, konst och kommunikation är det annorlunda.

När ledarsidan i min lokala dagstidningen har tänkt, och skrivit åt mig har de prioriterat ett fåtal frågor och ett fåtal perspektiv. Det perspektivet jag har, eller den fråga som ligger mig närmast hjärtat är sannolikt inte prioriterad.
Mina idéer, och om jag känner behovet av det, vädrandet av dem samma, är på ett annat sätt än altanbyggande förknippat med mänskliga värden, och mitt egenintresse. En starkare form av “kan-själv”-argument, om man vill.

Vilken är den sammanvägda trenden, specialisering eller generalisering? Finns det rent av en konvergens att tala om? Om vi blir mer av generalister kommer det att skada den framtida tillväxten? Vem kommer vara mest beundransvärd, specialisten eller generalisten? Och slutligen, vad innebär 3D-skrivaren för denna utveckling?

I can’t believe that 50 years ago, in the early 21st century, there were people who said that young people don’t care about politics. They said this because some people chose not to vote in elections. They didn’t consider other methods of political activity as anything of value. People dressed up as Smurfs dancing for free public transport, for instance, was seen as vandalism. Making an installation of doors in order to raise awareness about homeless people got the same kind of attention. The picture up on the left is what used to represent politics in these days, the Parliament building and a statue of the first president Ståhlberg. On the right are the official party lists with candidates to choose from, taken back in October 2008. Below are some examples of activity that was considered unnecessary and a little suspicious. This is portrayed by the presence of police cars never far from these manifestations.

Finally, here’s a question for you: out of these two pictures below, pick out the one that shows action seen as an annoyance in the city and that, according to several city officials should be banned?

På den nordiska mediemarknaden är det tidvis ganska turbulent. Det är uppköp av tidningar, nya gratistidningar dyker upp, lever ett tag och läggs ner efter miljonförluster. Medieföretagen jagar nya intäktskällor på webben, via mobilen eller andra nya kanaler. Allt för att få behålla de läsare, lyssnare, tittare som har ett allt mer växande utbud av nyhetskällor att välja ibland. Från USA, där tidningarna är ännu mer pressade av vikande upplagor, kommer nu ett helt nytt grepp.

Om många svenska dagstidningar de senaste åren haft en vikande upplaga, så är det inget mot vad som händer i USA. Från en redan låg nivå, jämfört med oss i norden, så sjunker många upplagor som en sten.
1970 var den samlade upplagan för dagstidningarna i USA 62 miljoner under vardagar. I dag ligger upplagan på 53 miljoner, alltså ett tapp på 14,5 procent, samtidigt som folkmängden under samma tid ökat med 101 miljoner, det vill säga en ökning på drygt 50 procent!

Det nya greppet från USA är att du som läsare kan betala för att få en artikel i ett visst ämne skriven.
Nej, det handlar inte alls om någon textreklam, alltså att en företagare kan beställa en artikel som i välvilliga ord beskriver den egna verksamheten.
Det handlar om helt vanliga nyhetsartiklar, men den här redaktionen på den nya webbsajten Spot.us låter läsarna välja ämnen att skriva om. Det är ett gäng journalister i San Francisco som startat Spot.us som ett alternativ till de tryckta dagstidningarna, men de säljer även vidare artiklarna till papperstidningarna.
Hur fungerar det?
Jo, vem som helst av läsarna kan komma med artikelförslag. Därefter väljer redaktörerna vilka tips/förslag man ska satsa på och sedan får läsarna skicka in pengar för att få uppdraget utfört. Om man inte får in tillräckligt med pengar blir inte artikeln skriven. Man kallar det ”Community funded reporting”.
Den som skänker pengar gör det via sitt kreditkort och om man inte får ihop rätt summa debiteras aldrig kreditkortet. Det sker först när en artikel börjar produceras.

Webbsidan för denna verksamhet kommer att lanseras senare i höst. Än så länge publiceras information och artiklar här.

Den först skrivna artikeln handlar om den framtida energiförsörjningen i Kalifornien. Den ska svara på fråga vad som händer om hela transportsystemet måste ställa om från oljeprodukter till något annat.
Läs den på blog.spot.us.

På den nya webbplatsen spot.us kan du bidra med pengar för att få en artikel skriven.

Det är naturligtvis ett intressant experiment, när man låter läsarna/kommunmedborgarna sätta agendan för nyhetsbevakningen. Men vad händer då med den vanliga redaktionens rutinbevakningar av myndigheter och näringsliv? Är det här verkligen ett koncept som skulle kunna sprida sig utanför ”the bay area” på USA:s västkust.

Läs även den svenska bloggdebatten om Journalistutbildningen och utvecklingen av medborgarjournalistik och bloggar på samesamebutdifferent.

Det hör till ovanligheterna att man debatterar kommunikationen av vetenskap, men nu kom det igång sedan Anders Mildner skrev om det på sin blogg på Sydsvenskan och Malin Sandström forskare som skriver på bloggen Vetenskapsnytt svarade honom. En ordentlig debatt kom igång, och det blev även radioprogram på Medierna i P1 där Inger Atterstam på Svenska Dagbladet också deltog. Några andra som t.ex. Åsa Larsson på Ting och Tankar var med i debatten.

En hel bra poänger kom fram, kloka synpunkter från båda sidor, men debatten har förts rätt länge och lösningarna var svårare att urskönja.

I korthet, journalister ser inte att forskare ställer upp med att möjliggöra bra stories och forskare känner sig dåligt behandlade av media genom att deras forskning vinklas.

OK, det är viktigt, och till viss del är det bra att konflikten finns så att fältet kan stimuleras (tips från en annan vinkel av Gert Balling och Emmanuelle Schuler).

Men relationen mellan journalist och forskare ser annorlunda ut sedan en tid. Kommunikationen med bilden av det raka telefonsamtalet är inte lika representativ. Det finns en profession till i sammanhanget, som jag uppfattar har blivit viktigare, nämligen informatörerna. Det är ett viktigt skifte, där de påverkar både forskare och journalist, och de har resurserna och kapaciteten för inflytande.

De finns hos vetenskapsakademierna, på högskolorna och universiteten, museerna, på de statliga verken o.s.v. och verkar ofta som ett filter för hur forskningen presenteras, paketeras och kommuniceras i linje med att informatörerna kommit att arbeta med pr-uppgifter för sin institution snarare än att bara popularisera forskningsresultat.

Ben Goldacre skriver om vetenskapsfrågor på The Guardian och hade ett mycket intressant inlägg på sin blogg Bad Science (rulla nedåt på sidan).

Goldacre påpekar att antalet vetenskapsjournalister minskat och att generalister får ta över de viktiga nyheterna, det leder till att vetenskapsnyheter bedöms efter samma karaktär som andra nyheter- efter yttre kriterier på trovärdighet snarare än av att bedömma materialet i sig. Goldacre menar den ökade komplexiteten i många upptäckte och vetenskapsnyheter har brutit upp den klassiska mallen för vetenskapsjournalistik i form av “den stora upptäckten” och “mirakelbotemedlet” som faktiskt hade viss bäring fram till 1970-talet men nu har blivit kumulativ och stegvis. Jag tror att han har en poäng där, men att den kanske också finns mer på forskarsidan.

Det är svårt att påverka debatten kring forskningen, då den numer rör sig i ett gränsland mellan naturvetenskap, politik och kulturdebatt som är annorlunda än de traditionella rollerna för vetenskapsjournalistik och vetenskapskommunikation.

Goldacres poäng är att det inte är faktafelen som är det svåraste problemet, utan att det finns så lite vetenskap i medierna för den som kan något om ämnet eller den mycket intresserade amatören. Han ser detta som en effekt av att “the engagement lobby” intagit ställningen att en ointresserad allmänhet måste förföras av vetenskapen medan de som skulle kunna ingå i en viral marketing inte får tillräckligt högt i tak för att bli entusiasmerade.

Bloggarna är positiv utveckling i den här frågan. Utan att lägga för orealistiska förväntningar på dem så kan de berika debatten genom att lägga till en mediering till vid sidan av informatören. Kom ihåg hur man på 90-talet talade om hur medierna skulle spela en orealistisk roll som spridare av forskningen sköta kommunikationskanalerna. Då kom informatörerna, vilket ledde till en hel konflikter.

Kruxet är att få tillräcklig höjd på bloggandet. Det finns bra exempel, och försök att generera intresse, men rädslan finns för att tappa informationen. Det har tillkommit bloggar om forskning som bedrivs, om kommentarer kring forskningen och dess effekter på samhället, men nog skulle det behövas mer för att vitalisera debatten. Här har informatörer en roll att spela i att underlätta diskussionen eller i alla fall sänka trösklarna.

I längden handlar det om en omvärdering av både mediernas och forskningens roller, där vi rör oss bort från de rena uppdelningarna av de aristoteliska och baconska synsätten på forskningen. Det är nog bråttom, jag delar den oro som Goldacre uttrycker i sin artikel att vi riskerar inte ha en tillräckligt god demokratisk debatt kring viktiga utvecklingar inom vetenskap och teknik.

Dock finns det saker vi kan göra nu för att ta till vara på skiftet, som inte är orealistiska steg för vetenskapsjournalisten, forskaren, informatören eller den forskningsintresserade amatören och jag hoppas att diskussionen kan gå i den här riktningen. Då har vi chansen att förbättra för alla.

Pingat på Intressant

Bloggen Same same but different skriver om Demotix, en ny sajt för medborgarjournalistik. På Demotix, som kallar sig the citizen wire, kan vem som helst berätta i bild och text om aktuella händelser. Demotix är inte ensamt i sin ambition att samla in nyhetsmaterial från medborgare världen över, CNN gör det med iReport och Youtube med citizennews. Båda fokuserar på rörlig bild. Dagstidningar i Sverige och andra länder har öppnat famnen för bilder och berättelser från läsarna, flera tidningar har skapat plattformar för läsarreportrar som framför allt skriver om hyperlokala händelser.

Som frilansskribent eller fotograf kan man se medborgarjournalistiken som hot eller möjlighet, det är bara att välja. Möjligheten ligger i det ökade utbudet av källor, av berättelser, av fakta. Sedan är det bara att göra det bättre, att sätta in i sammanhang, att berätta, att dramatisera. Det lär bli allt svårare att bara rapportera, åtminstone om sådant som är allmängods och som upplevts av ett par hundra potentiella medborgarjournalister. För fotografer ligger möjligheten i att se konkurrensen från medborgarjournalisternas billigare bilder som en sporre. Tekniken har gjort det möjligt för medborgare att bli bättre fotografer, nu gäller det för fotograferna att bli ännu bättre. Förhoppningsvis kommer medborgarjournalistiken att resultera i bättre journalistik, i såväl text som bild.

Fred ska ju lanseras i augusti, som nu är en vecka gammal. Datum är inte spikat än men augusti ligger fortfarande fast. Några detaljer återstår att fixa och nya artiklar ska produceras, bland annat en om villkoren för frilansjournalister (och redaktörer) i andra länder. Vi tar gärna emot tips på personer att prata med.

Jag kände mej inte så lite priviligerad som fick delta i denhär konferensen på Abu-Dis universitetet i östra Jerusalem för några veckor sedan. Riktigt, riktigt suveräna tal levererades ett efter ett annat. Och det är lätt att vara cynisk – vad hjälper det Nora jag skrev förra inlägget om att ett gäng akademiska och andra tilltyckare samlas för att prata om sin syn på Mellanöstern? Men jag ska börja med det optimistiska.

För tio år sedan, när Israel firade sitt femtioårsjubileum, var det knappast någon som hade hört ordet Nakba. Det att över 100 intellektuella brittiska judar deklarerade att de inte tänker fira sextioårsdagen eftersom de inte stöder Israels politik är något som tyder på en förändring. Richard Falk var den mest optimistiska talaren under den avslutande debatten. Vi måste tro på omöjlighetens politik, det är den som kan ge fred, menade han.

Det är lätt att dras med i Falks visioner. Jag bekantade mej med ett antal organisationer som alla har startats under de senaste tio åren, med syfte att bredda narrativet, t.ex. ICAHD med sina tuffa tanter, Breaking the Silence och Zochrot – organisationen som vill göra nakban känd bland israeler och placerar ut skyltar kring Tel Aviv med texter som “här fanns en skola”. Zochrot ordnade förresten för någon månad sedan en konferens om de praktiska konsekvenserna av rätten att återvända. Man koncentrerade sig inte på OM palestinierna som fördrivits från sina hus skulle få återvända, utan HUR det skulle göras.

För två år sedan hade jag inte hört talas om Youtube, för ett år sedan visste jag inte vad Facebook var. Vem vet vad nästa sociala nätverksverktyg kan göra? Nu skulle nog Nora fnysa åt mej igen – vad hjälper det palestiniernas dagliga kamp att bratsen har fått nya internetsidor att hänga på? Men om det är en front som gör mej till en optimist så är det faktiskt de nya medierna. Richard Falk påpekade att internationell rätt stöder palestiniernas krav på att få återvända och sluta vara ockuperade, hur man än vrider och vänder på saken. Jag tror att situationen har fått fortgå så länge för att folk inte har vetat vad som händer. Man har kunnat hålla händerna för öronen och låtsats att man är neutral så länge man inte “tar sida”. Man har inte vetat. Men att inte ta sida är att mena att ockupation är helt okej. Och det tror jag inte medvetna människor tycker.

Men slaget är inte vunnet för den delen. Ockupationen håller på för fullt. Bosättningarna, särskilt de runt Jerusalem, byggs nu ut i aggressiv takt. En palestinier som hör till en organisation, ingen skillnad vilken, kan när som helst vänta sig att bli slängd i fängelse. Och för narrativets del går det också hetare till. Så tolkar jag det i alla fall när bloggare hotas för att de skriver om Israel. Jargongen blir elakare också. Efter en tio dagars tur i Israel och Palestina var den överhängande frågan som två amerikanska lärare hade bara en: Hur ska jag kunna undervisa om vad som händer här utan att bli stämplad som antisemit eller självhatande jude? Phyllis Bennis hade ett svar, medan hon dippade pitabrödet i hummus på en restaurang i Jerusalem dendär julikvällen: det kan ni inte. Det finns alltid någon som kommer att slänga det fula ordet i ansiktet på er för att tysta ner er kritik av staten Israel. Men ge er inte för det, historien kommer att visa att ni har rätt.

Ur SOU 2006:8:

I direktiven angavs att utgångspunkten för analysen skulle vara att stödet skulle bidra till att upprätthålla mångfald och konkurrens inom dagspressen.

Stöd för att öka konkurrens? Ehm, ja just det. Inte ens utrustad med all marknadsskepcis i världen kan man ta i det påståendet med tång åtminstone inte med detta fall i åtanken.

Hur kan man utan att sitta i knät på den etablerade mediasfären försvara denna kvarleva? Finns det något som rasat i pris så mycket som att publicera och leta information? Alla kan etablera sig och massor har etablerat sig. Vilket implicerar enormt varierande kvalité, men också urval.
Det är inte för inte som begreppet medborgarjournalistik nått den välkända ytan och även spektrat mellan grannens blogg och de stora dagstidningarna har fyllts på. Genom just konkurrens, men trots presstöd.

Jag tillhör inte dem som tror att gammelmedia sjunger på sista versen, men jag tror att de kommer tvingas justera sin tonart för att det inte skall bli full kakafoni i det enormt breda utbudet. Presstödet enda egentliga funktion är att ge syre åt de konkurrensodugliga publikationernas otidsenliga toner samt ge extra vinst åt de som skulle klara sig i vart fall.

Låt mig påminna om den fruktade dansbandsdöden och hur glada vi är att diskon faktiskt fick etableras, om än välreglerade. Länge leve Schumpeter.

Slutligen en bonus liknelse:
Den s k medborgarjournalistiken blir för media och därmed även demokrati vad Indie-scenen är för amerikanska Billboard listan. Något som kan sparka ett skenande skeende åt rätt håll.

När poliser och vissa politiker diskuterar problemet med de tiggande romerna i Helsingfors och Hbl senast idag demoniserat dem för att de söker asyl – de har inte rätt till asyl eftersom de kommer från ett annat EU-land, de gör det för något så lömskt som att få tak över huvudet under processen -finns det andra som tar aktion. (“Asylsökande behandlas ju helt annorlunda. Det här kanske är deras sätt att turista här en tid” säger Kaj Wahlman vid utlänningspolisen till tidningen.) Nätverket Vapaa liikkuvuus, Fri rörlighet, kommer idag med pressmeddelande om att de i samarbete med det ockuperade huset Rajatila har börjat erbjuda logi åt romerna. Jag gör ett undantag idag och publicerar pressmeddelandet på finska eftersom jag bara inte hinner översätta, sorry! Detta var för bra för att låta gå!

TIEDOTE

VAPAA JULKAISTAVAKSI

Itä-Euroopan romanit – tervetuloa Suomeen!

Vapaa liikkuvuus -verkosto on yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan kanssa
alkanut tarjota majoitusta Itä-Euroopan romanikerjäläisille. Töölön
Rajasaaressa sijaitseva vallattu talo on omaehtoinen toimintatila, jonka
käyttöä ei säätele kapitalistinen voitontavoittelun logiikka, vaan tilan
käyttäjien tarpeet.

“Projektimme tavoitteena on herättää keskustelua Helsingin kaupungin
tekopyhästä politiikasta: puhutaan näiden ihmisten auttamisesta, mutta
käytännössä romanikerjäläisiä vain ahdistellaan”, kommentoi Dan
Koivulaakso Vapaa liikkuvuus -verkostosta. Vapaa liikkuvuus -verkosto
painottaa, että romanit ovat EU-kansalaisia ja heille kuuluu oikeus
liikkua vapaasti EU-maasta toiseen. Samalla kyse on konkreettisen
suojapaikan tarjoamisesta kaupungissamme kerjääville.

Diakonissalaitoksen ja sosiaaliviraston virkailijat kiertävät kesällä
käynnistyneen katuprojektinsa myötä kaupungilla kyselemässä
romanikerjäläisiltä heidän taustoistaan, elinoloistaan Suomessa,
tulonlähteistään sekä mahdollisesta avuntarpeestaan. Projektiryhmän
johtaja Jarmo Räihä on kuitenkin ilmoittanut, etteivät he aio auttaa
kerjäläisiä “asunnon tai ruuan osalta”. “Ihmisten tarpeeseen nukkua
sisätiloissa on vastattu sillä perinteisellä keinolla eli laittamalla
poliisi asialle. Eräs romanikerjäläinen, joka tunkeutui Pukinmäen
vanhaan asemarakennukseen nukkumaan, otettiin kiinni ja sai sakot”,
kommentoi Katja Tuominen Vapaa liikkuvuus -verkostosta.

On ilmeistä, että työttömien, rasismia kaikkialla kohtaavien ja osin
myös luku- ja kirjoitustaidottomien romanien on pakko kerjätä Euroopan
metropoleissa taatakseen toimeentulon perheillensä. Omissa
lähtömaissaan romaniperhe voi saada erilaisina sosiaalitukina
keskimäärin noin 35 euroa kuukaudessa. Helsingissä arviot
kerjäämistulosta ovat jopa 80 euroa päivässä. Rajasaareen majoitetut
noin 20 romania ovat lähteneet kotiseudultaan, Romanian Bacausta,
koska heidän talonsa tuhoutuivat tulvissa.

Itä-Euroopan romanien pyrkimykseen parantaa elämäänsä ja käyttää
hyväksi EU-kansalaisten vapaan liikkumisen oikeutta on vastattu
uusilla kontrolleilla. Esimerkiksi Turun poliisin sittemin poisvedetyn
sisäisen ohjeistuksen mukaan kerjääjiä olisi ensin varoitettu
jatkamasta kerjäämistä ja otettu heiltä henkilötiedot ylös.
Kolmannella kerjäämiskerralla heitä olisi sakotettu. Lisäksi poliisi
oli suunnitellut takavarikoivansa kerjäämällä saadut rahat ja
käännyttävänsä kerjääjät maasta. Turun poliisin suunnitelmat olivat
lainvastaisia.

Koska projekti toteutetaan yhteistyössä sosiaalikeskus Rajatilan
kanssa, toimittajien on syytä huomioida, etteivät he ole tervetulleita
alueelle ilman ennakkoilmoitusta. Haastatteluista sekä kuvien
ottamisesta sosiaalikeskuksella on sovittava alla mainittujen
yhteyshenkilöiden kanssa.

Lisätietoa ja haastattelupyynnöt
Katja Tuominen / Vapaa liikkuvuus -verkosto, puh 0505373103,
katja.o.tuominen@helsinki.

Igår såg jag en dokumentär om Seung-Hui Cho, han som för ett år sedan dödade 32 personer i Virginia Tech. Jag reagerade på att man enbart sökte förklaringar till dådet hos Cho själv. Han ska ha lidit av sociala fobier och depression, men man spekulerade också i vilken roll pappan som ofta jobbade sent kan ha haft. Är det inte lite konstigt att prata om skolskjutningar och bara söka efter förklaringar hos den som utför dem? Hallå, samhället? Jag menar, har det inte alltid funnits elever med sociala fobier och pappor som jobbar sent? Det är nu sju månader sedan tragedin i Jokela och det slog mej just att jag fortfarande inte har sett några slags initiativ eller utredningar kring vad man ska göra för att förbättra skolelevers psykiska hälsa och trivsel i skolan. Vi lärare fick krisinformation precis när det hände men sedan har det varit tyst.

On a completely different note så följer jag med ena ögat, men entusiastiskt, med debatten om FRA-lagen i Sverige. Vilken fantastisk kämparglöd, bloggare! Det finns något djupt demokratiskt-historieskapande i det ni gör, och om regeringspartierna inte tar sitt förnuft till fånga imorgon kommer de att få ångra sig senare. Och förresten tycker jag att alla ska läsa dagens Rawia!

I morse hade Frukostklubben i Umeå sin sista träff inför sommaren på Två våningar. Dagens föreläsare var Ronny Olovsson från reklambyrån Vinter i Luleå.

Han är en erfaren journalisträv från Aftonbladet som har tagit steget över till andra sidan…till de där som tjänar pengar på att mediaträna företag och andra.

Jag har själv en fot på båda sidor och tendensen är att allt fler journalister är inne och “fnaskar” i reklamvärlden. I en tid när medborgarjournalistiken går sin egen väg så gäller det att hänga på drevet och försöka påverka omvärlden på bred front. Hur som haver, så var Ronny en kul prick som har skrivit boken:

Älska media!

Och vem gör inte det?