Inget har väl upptagit så mycket tid för den politiska klassen på sistone som hur man fångar medelklassen, det politiska landskapets heliga graal som ingen vet riktigt vad den är eller vad den vill. Men på ett seminarium på den socialdemokratiska partikongressen lämnar TCO:s samhällspolitiske chef Roger Mörtvik några ledtrådar till vad den vill. (Låt vara att den ganska otympliga medelklassen får representeras av det otillräckliga TCO-kollektivet.)

Mörtvik presenterar en svensk medborgare som är välutbildad, men med rötterna i arbetarklassen. TCO:aren bor i villa med make/sambo i en mellanstor kommun och har en årsinkomst på över 250 000 kr per år och på det stora hela ganska nöjd med sin inkomst.

TCO:aren läser både morgontidningar och böcker mer frekvent än befolkningen generellt, och använder också datorer och internet i större utsträckning. TCO:aren är också mer föreningsaktiv än svensken i allmänhet och känner också ett stort samhällsansvar. För att citera Mörtvik, TCO:aren är en person som inför föräldramötet lovar sig själv att inte ta på sig något uppdrag. Men ändå finner sig vara mötessekreterare eller klassförälder.

Man är nöjd med sitt jobb och vill inte byta arbete. Men känner samtidigt att arbetsbelastningen och kraven har blivit hårdare, och stressen har ökat. TCO:aren satsar på jobbet, men känner också att tiden inte räcker till. Man upplever att jobbet tär på hälsa, sömn och familjeliv.

TCO:aren tycker att det är samhällets ansvar att varje människa har en god livsstandard. Men samtidigt tycker man att begåvning, flit och skicklighet ska lönas med en bättre inkomst än genomsnittet.

Man är mer negativ till fler privata alternativ inom offentliga verksamhetsområden än befolkningen generellt, upplever att det inte satsas tillräckligt på välfärden, och föredrar bättre välfärd framför lägre skatter.

TCO:aren har större förtroende för samhället och är mer positiva till hur det sköts. Man litar på sina medmänniskor och tycker att man ska göra rätt för sig.

Man vill ha starka trygghetssystem, men gillar inte kravlösa bidrag. Man gillar inte heller EMU, NATO och svartjobb. Man är för en generös flyktingpolitik och ökad jämställdhet. Men den viktigaste politiska frågan är sysselsättningen.

TCO:aren upplever att klyftorna i samhället har ökat de senaste åren och oroar sig över det. Man tror på välfärdsinstitutionerna, men är alltmer missnöjd som medborgare.

När man som socialdemokrat läser det här känner man sig inte främmande. Den där medelklassen som tas för intäkt för behovet av diverse kursändringar verkar ju vara som folk är mest.

Hur röstar TCO:arna då? Sett över en fyrtioårsperiod har majoriteten oftast röstat borgerligt. Men om man ser på de val som bar upp den tolvåriga socialdemokratiska regeringen 1994-2006 så ser vi att en tydlig majoritet (54-58%) av TCO-kollektivet röstade rödgrönt. Förmodligen kan man tolka det som en effekt av ett missnöje/misstroende med regeringen Bildt i början av nittiotalet. Ett missnöje/misstroende som höll i sig fram till valet 2006.

2006 sjönk stödet för det rödgröna blocket från 57% till 45%. Den viktigaste frågan för TCO:aren var i det valet sysselsättningen. Samma fråga som jagat bort dem från de borgerliga partierna i krisvalet 1994.

Om man ska tro Roger Mörtviks presentation borde nyckeln till den så eftertraktade medelklassen vara en aktiv krispolitik som investerar sig ur krisen, presenterar välfärdssystem som är inkluderande och generella, men samtidigt fokuserar på skapande av arbetstillfällen och förbättrandet av möjligheterna att balansera jobb och fritid. Det borde väl inte vara någon omöjlighet för en socialdemokrati som struntar i 2006 års hopplösa mantra att jobben kommer (av sig själv) och gör det socialdemokrater gör bäst?

Här kan du läsa Roger Mörtviks PowerPoint-presentation Välkommen till TCO-landet s-kongressversion.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om jobb09, socialdemokraterna, tco, roger mörtvik, välkommen till tco-landet, medelklass, medelklassen, solidarisk individualist, marknadsliberal välfärdskramare,

Kjell Häglund skriver i senaste Axess om hur kulturelitisterna häcklar medelklassen. Samt hur de ofta gör det med kritik som egentligen är bara alltför träffande på dem själva. Läs själva här :

“Inom kultureliten flödar föraktet för medelklassen, vilken beskrivs som förljugen, materialistisk och statusinriktad. Inte sällan dövar samma kulturskribenter sin livsleda med tom materialism, statusjakt och trendfixering.”

Reinfeldt och alliansen behöver bara mumla om ett fjärde jobbskatteavdrag, och en hel hög med positiva synpunkter dräller in. Annat är det med jämställdheten. Ingen kan prata om den utan att få, om inte på käften rent faktiskt så i alla fall bildlikt.

Så när socialdemokraternas Mona Sahlin både vände sig till och pratade om halva befolkningen gjorde hon flera saker fel. Hon skulle pratat om nått annat och inte bara försökt vinna kvinnorna och, vilket är nästan brottsligt idag, inte glömt medelklassen.

Det ska alltså inte pratas om hur ojämställt allting fortfarande är, såvida man inte klär om och byter till ojämlikhet. Och ska man ändå envisas ska man, enligt kommentarerna, definiera jämställdhet som social ojämlikhet eftersom kön hör ihop med klass och klass med kön.

Trots att det är med jämlikheten som med jämställdheten, alla vet att den inte finns den heller. Och trots att man inte behöver vara vänster för att inse att klass också är kön. Och vadå medelklassen – det är väl den som ska orkar lyssna och förstå andra – det finns faktiskt människor som inte tjänar på varken jobbskatteavdrag eller en alliansregering.

Och varför ska det vara fel att bara vända sig till kvinnor. Dom är bara detsamma som åtminstone halva styrkan i det här landet men ändå inte detsamma som en stark väljargrupp, eller? Dom duger bara bra i många sammanhang men har ännu inte förstått hur dom ska använda sin rösträtt, eller?

Eller kanske ska kvinnor fortsätta jobba deltid oftare än män. Fortsätta stanna hemma med barn, både när barn är små och sjuka. Fortsätta vara i absolut majoritet bland ensamstående föräldrar.
Inget politiskt parti, och inte heller (S), plockar hem särskilt många guldstjärnor när det gäller jämställdhetsarbete. Att upprepa klyschan om att vi kommit långt är varken sant eller tål längre att höras. Vi har ingen jämställdhet idag. Så är det. Men just nu har vi i alla fall en partiledare som vill ändra på det, som ställer ut löften och gör det högt.

Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor, dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan, fixa jämställdheten i alla slags styrelser och ge vanliga pensionärer nått att leva på.

Vi vill höra sanningar och få ordning på konsekvenserna.

Att vi människor nu av allt att döma håller på att degeneras kan vi så gott som fastslå: vi blir sämre och sämre på alla vis, för varje dag som går. Det är åtminstone vad vi får höra från Stockholm, från skojarna som huserar där. Detta vet vi eftersom våra älskade ledare hela tiden måste införa nya lagar för att hålla oss, medborgarna, på den rätta vägen, bla för att vi inte ska skada oss själva och andra (med “andra” så tror jag ni förstår vilka jag menar?).

Det hela är en smula konstigt när man inser att vi levde ganska så bra förr, när vi hade färre lagar? Så vad är det egentligen som har hänt? Varför har vi blivit så elaka och dumma? Svaret är så klart att vi inte alls är elakare än vi var tidigare: vi har snarare blivit snällare! Vi har ju tex inte varit i krig på 200 år! Vi har således blivit snällare, och detta tycker man inte om, eftersom goda människor inte får behandlas hur som helst. Vi behöver därför korrumperas.

Så här ligger det till: vi – pöbeln – har fått för mycket kunskap om hur saker och ting förhåller sig, och detta är anledningen till att man vill sätta dit oss stup i kvarten. Vid sidan om det så är det även en mycket bra business att jaga oss, eftersom vi – till skillnad från folk i gettot – kan betala böter. I vilket fall som helst så vet vi att det är så här, eftersom Sveriges getton totalt är bortom all kontroll!

Men detta problem intresserar inte vår poliskår, då de har mycket viktigare saker att pyssla med, nämligen att jaga den hederliga svenska medelsklassen, något man gör av olika skäl: dels så är vi uppkäftiga mot de vi borde älska, och dels så har vi lite för mycket stålar och fritid.

Stålar och fritid har nämligen den sidoeffekten att den gör människor frågvisa, för när man har tid och möjlighet att reflektera över hur saker och ting förhåller sig, så inser man rätt så snart att det finns en anledning att våra getton är bortom all kontroll, och den anledningen är att våra ledare är bortom all kontroll! Att vi har elände i vårt samhälle beror således på att våra ledare vill ha det på precis alldeles detta vis.

Romarna var berömda för att använda sig av samma taktik: “Söndra och härska”. Och denna fina teknik funkar precis lika bra idag som den alltid gjort. Kanske tom bättre? Vi inser i alla fall nu att det aldrig kommer att bli bättre än så här i vår samhälle, för hur kan det någonsin bli bättre när våra egna ledare inte vill ha det på något annat vis än så här – dvs fördjävligt?

För att förstå varför världen befinner sig i kaos så måste vi inse vem som tjänar på saken. Svaret är att våra ägare enbart kan styra över oss så länge som det råder kaos i samhället. Globalisterna har dock en dödsfiende, och någon de fruktar över allt annat – den utbildade vita medelklassen.

Det är dessa människor som ger dem sömnlösa nätter, och detta beror på att den utbildade vita medelklassen åtminstone är 10000 gånger fler till antalet än globalisterna. Och vad värre är, många inom den utbildade vita medelklassen är nu väl på det klara med vad som pågår, och de arbetar nu aktivt på att exponera ägarna för världen och visa upp dem som de banditer de är.

Tyvärr så har den utbildade vita medelklassen inte samma ekonomiska styrka som fienden. I USA tex så är motståndet mycket starkt mot den fascistiska ledningen, och kanske kan man där få en förändring till stånd? Att så ännu inte skett beror tydligen på detta: om man försöker ta tillbaka kontrollen över landet, och dess centralbanker, så kommer presidenten (Obama) att införa Martial Law (militärt undantagstillstånd), något han kan göra helt på egen hand, utan att be någon om lov. Faktum.

Detta är anledningen till att de senatorer och kongressledamöter – och andra inom den utbildade vita medelklassen – som känner till vad som pågår, och som vill återställa republiken till dess forna storhet, inte gör slag i saken. Risken är helt enkelt för stor. Många i Obamas bakgrund väntar nämligen på en anledning att införa Martial Law, något man har för avsikt att införa inom en inte alltför avlägsen framtid.

Det underliga i sammanhanget är dock att man även från globalisthåll är rädda; man är rädd att införa Martial Law, eftersom man vet om att de amerikanska patrioterna då kommer att marschera mot Washington.  För när dessa hjältar tar tillbaka kontrollen över sin huvudstad igen, så kommer man att kräva räkenskap från varje politiker där. Mycket hårda straff är att vänta för dem som blir dömda.

Risken är mao stor även för globalisterna, för om de förlorar USA … så är allt över. Och då kommer antagligen vi här i Norden att bli fria igen. Vad vi har är således ett “stalemate” där båda sidor nu avvaktar och inväntar den andra sidans nästa drag. Det är helt enkelt ett schackparti på högsta nivå, där ingen vågar göra ett förhastat drag. Samma situation råder för närvarande också i England.

Lite trevlig populärkultur:

Till ämnet.

När till och med Åsa Linderborg pratar om medelklassens framväxt i förordet till kommunistiska manifestet så frågar man sig “Vad är medelklassen?”

Medelklassen är de som äger företag och produktionsmedel men har inga anställda. Alltså tex modeskapare som har små butiker där de säljer kläder som de själva syr. Dock verkar det inte bättre än att folk verkar tro att medelklassen är alla som är lite mer välbeställda än de papperslösa arbetarna. Detta synsätt är skapat för att man inte ska se problemen i sin vardag, man ska tror att man som medelklass har det så bra som man kan få det.

Medelklassen är de som varken säljer sin arbetskraft eller köper andras arbetskraft.

Tjänstemän är yrkeskategorien som oftast beskrivs som medelklass, även fast det inte finns argument för att detta stämmer så rättfärdigas detta av vänsterfolk i stort. Man ifrågasätter inte detta utan man bekräftar det. Tjänstemän är inte medelklass, de äger inte produktionsmedlen, i deras fall datorerna, de har inte mer inflytande över arbetsplatsen än vad mer klassiska arbetarklassyrken har. En tjänsteman är fortfarande en person som säljer sin arbetskraft till en kapitalist. De tjänar lika mycket på socialismen som alla andra inom arbetarklassen. När industrin blir mer och mer datoriserad så minskar klyftan i vad arbetet faktiskt går ut på.

Medelklassen är inte på frammarsch eller ens stor. Medelklassen har inte växt sen “Kapitalet” släpptes och kommer inte göra det heller.

Från Konfliktportalen.se: Krastavac Lagenas lagerarbetare , Dom ljuger Arbetarna på Lagena i uppror, Kim Müller Zengakuren

Nej, egentligen hinner jag inte skriva här nu inför tentan. Så det blir ett kort utbrott jag lovar.

Men fy fan. Nu får det väl snart vara nog med dumdryga uttalanden om de strejkande sophanterarna. Alla dessa röster, förmodligen betalda eller själva stabilt i det borgerliga lägret som kommer med rena förolämpningar mot alla som arbetar. Kan ni inte bara se er själva i spegeln och räkna till tio innan ni uttalar er? Och medan ni räknar fundera över vad ni säger om er själva genom den attityden, och om ni verkligen i det långa loppet kan ta den genansen?

Jag har jobbat en del i vården. Inte som sjuksköterska utan i den mest underbetalda av alla vårdgrupper vad det verkar, personlig assistent. Och vi fick nästan ingen lön, typ 9000 efter skatt. Och vi fick byta blöjor på vårdtagare precis som det skrivs så jävla mycket om nu av arbetarfientliga individer. Nä, det var inte så trevligt. Men en nödvändig del av jobbet, och alla är inte så jävla fina i kanten som ni, utan man kan stå ut helt okej också med det. Människor behöver vård. Det är de dåliga arbetsförhållandena och den minimala lönen man inte står ut med.

Och nu måste jag bara fråga er som jämför sopåkarnas slutlön med lönerna för “stackarna i vården” och hela tiden drar upp dessa blöjbyten på vuxna, som jag har ytterst svårt att tro att ni själva någonsin utfört. Vad har ni gjort de senaste åren för att på allvar försöka få upp vårdarbetarnas löner? Vad har ni gjort för att uppmärksamma avtal som tex PAN som är under all kritik, eller den livegenskap en personlig assistent på många sätt befinner sig i? Rätta mig om jag har fel -inte ett skit?

Nu är nog jag inte den enda som jobbat eller jobbar inom vården som är jävligt trött på att vårdarbetare jämt ska användas såhär. Som lönedumparargument i den offentliga debatten. Ja, vårdarbetare är underbetalda! Det är väl inget argument för att dumpa andra arbetargruppers löner? Det är naturligtvis tvärt om.

Antagligen sitter ett antal borgare som själva tjänar som sopåkarna, eller kanske strax under åkarnas slutlön, och är avundsjuka. Det är en gammal sanning att ju högre klass ju snålare. Och eftersom medelklassen drivs av avund och konkurrens, så tror de att arbetarklassen fungerar på samma sätt. Att den som arbetar på en byrå eller ett kontor har en mängd saker för sin lön som en åkare absolut inte har kan de inte se. Medelklassen har en helt annan möjlighet att planera sin tid, möjlighet att komma med synpunkter, att använda sin kreativitet, att ta en mikropaus med slösurf, de sliter inte ut ryggarna, de har en snygg och lagom tempererad arbetsmiljö med te, bubbelvatten och frukt. Och sen sitter de och klagar på att sopåkarna “har det för bra”. I underbetalda vårdarbetares så kallade namn!

Eller är det kanske företagarna själva som är ute och kampanjar på detta sätt? Och tror att folks upprördhet över Skandiacheferna var ett utslag av “avundsjuka”, inte en sund insikt om fördelningspolitik?

Oavsett. Ni, bästa gubbar och kärringar på parnassen, har inte fattat det här. Vårdbiträden och assistenter är inte avundsjuka på sopgubbar och blir inte det på grund av ert snack heller. Vårdarbetarnas krav är rimliga. Om andra arbetargrupper får det lika dåligt som de har ingen vunnit något på det, men arbetarklassen som helhet har förlorat. Alla ska inte vara lika fattiga, alla ska ha det lika bra. Och däri ligger faktiskt en jävla skillnad!

Så snälla, sluta spela ut det här splittringskortet. Ni förolämpar arbetande människors intelligens, och framställer er själva just som de okunniga, giriga och bortskämda tomtar ni är.

Läs istället vad sopåkarna själva faktiskt har att säga om sin situation, och motiven för strejken. Kräv sedan att Stockholms stad uppför sig som de vuxna människor de borde vara, drar tillbaka upphandlingen och sen för en dialog med sopåkarna inför sina framtida serviceköp. Och framförallt, sluta använda vårdpersonalen som lönedumparargument. Agera istället för att vårdarbetare ska få bättre villkor i praktiken. Det kan handla om så enkla saker som att acceptera att ni som tjänar mest också betalar lite i skatt för att andra ska tömma sopor och byta blöjor. Gräv där du står!

Somliga säger att 90-talet är tillbaka. Krisen och i dess spår vänsterpolitiska aktioner, kravaller, denna gång också strejker och annan arbetarkamp, samt tyvärr det öppna fascistiska våldet.

Men jag skulle nog vilja påstå att 90-talet aldrig riktigt upphörde. Istället lyckades ägarklassen. En aktiv politik för privatisering och överförande av resurser till de rika, genom att med hot om arbetslöshet bromsa löneökningarna och vidga lönegapen mellan klasserna (samt cementera det mellan könen), genom krigsäventyr och ökad utplundring och genom nya områden för spekulation utan täckning. Ja, genom många åtgärder kunde ägarklassen använda 90-talskrisen som en hävstång för det egna välståndet.

Tillsammans med delar av medelklassen, som också gynnades av den förda klasspolitiken, sökte man etablera känslan av att läget var under kontroll. Konflikterna under 90-talet hade varit ytliga livsstilsövningar. En jättelik urladdning som den sommaren 2001 påvisade… ingenting, i deras ögon.

Men för vanligt folk, arbetare med och utan jobb, upphörde aldrig 90-talet. Dess effekter grävde sig istället allt djupare in i den egna vardagen. Lönerna låg still eller ökade mycket långsamt, men priserna steg. Fler och fler områden avgiftsbelades. Rättigheter och trygghetssystem urholkades allt mer. Repressionen i alla system, från sjukförsäkring, till arbetslöshetsåtgärder och övervakningen i vardagen, antog groteska proportioner.

Betongförorter var varken särskilt inbjudande eller levande miljöer på 70 och 80-talen. Men standarden var god. Själv lärde jag mig att värdesätta ett långt och djupt badkar, och skulle aldrig byta bort det för en sketen duch om än aldrig så central. Men från 90-talet och framåt blev dessa områden allt mer offer för klassiska slumvärdar.  De regelbundna underhållsåtgärder som utfördes på 80-talet var visserligen obligatoriska, men de var också gratis och upprätthöll en viss boendestandard. Men slumvärdstilen blev att istället se nödvändig upprustning som “tillval” som skulle betalas för. Med många hyresgäster vars ekonomiska utrymme redan på andra sätt minimerats började underhållet utebli, och sen dess har husen förfallit. Renoveringar idag har istället blivit ett politiskt verktyg, sätt in så mycket lyx att du sen kan avhysa de oönskade, de som har låga inkomster.

Och de mekanismer ägarklassen införde i stor skala på 90-talet, för att stävja löneutveckling och organisering, är lika väloljade idag. Flexibilitet, osäkerhet, korttidskontrakt, utbytbarhet.

Ovanpå ett samhälle med öppen fattigdom och maktlöshet, har under 00-talet ett jetset brett ut sig. Som inte bara som vanligt hållit sig till lyxlivet i sina egna reservat, utan ogenerat hånat de som kämpar mot slavlöner. Papperslösa med slavkontrakt har man kunnat kalla utpressande maffia med för mycket makt, och kunnat få medhåll från likasinnade med noll kunskap om det samhälle de lever på.

Vad har egentligen ändrats? Kanske att vid randen av 10-talet är folk ännu mer utblottade än vid randen av 90-talet, husen mer förfallna, samhället mer polariserat, det sociala kontraktet brutet, arbetsvillkoren ännu jävligare. Fasciströrelsen går in i krisen betydligt mer välorganiserade än när det small sist. För vänstern är det likadant, inte minst för den radikala arbetsplatsbaserade fackliga organiseringen. 00-talet har bjudit på en rad sociala arbetsmarknadsstrider under tuffast tänkbara förhållanden, och den erfarenheten fruktar jag snarast var en generalrepetition inför 10-talet och kanske också 20-talet?

Krisen har ju som bekant ändå lett till en del eftertänksamhet, med tanke på det offentliga debattklimatet innan krisen inte alltid så genomgripande. Krönikören Frida Boisen förvånade mig till exempel tidigare i vår med en rimligt intelligent iakttagelse om något som faktiskt har betydelse. Hon konstaterade att en obehaglig sak med lågkonjunkturen är dess effekter på arbetsplatserna, hon fruktade att vi inte längre skulle våga ha  åsikter avvikande från ledningen eller ställa krav. Visst, hur många vågade det innan lågkonjunkturen? Men ändå, massarbetslöshet och varsel förvärrar självklart läget.

Jag är människovän och blev därför självklart glad över att Frida formulerat något bra, vad är fortsättningen, undrade jag förväntansfullt. Ska hon plädera för facklig organisering, sammanhållning mellan arbetskamrater, försvarandet av LAS, kräva att vi delar rättvist på de arbeten som finns, föreslå likalön för att få bort konkurrensen mellan de som borde vara enade?

Nej. Vi måste tänka bort den hemska lågkonjunkturen, föreslog hon förvirrat. Hur skulle detta gå till då? Genom att vägra bära svarta kläder! Ett närmare recept för magin gavs faktiskt: orange, grönt, rosa, eventuellt blandade färger om de bara är starka. Se där vad som händer när medelklassen kommer till insikt om läget. Nu ser jag framför mig ett stort gäng rädda kontorsnissar sitta med varselhotet över sig och tiga på arbetsmötena på fina byrån i knallorange och rosa.

Men skämt å sido. Otryggheten är ett av de största problemen på arbetsplatserna. Den är ett verksamt vapen för arbetsköparna. Genom att bygga upp osäkerhet systematiskt på alla nivåer i verksamheten kan de åstadkomma så mycket. Hålla nere lönekraven, splittra arbetarna så att de inte går samman i förhandlingar och arbetsplatskamp, sätta press på de enskilda att prestera tills de går sönder.

Ja, alla som är det minsta insatta i politik vet denna sanning: först den som har något att hota med vinner framgång. Och det ska inte vara tomma hot, utan det ska finnas något att sätta bakom. Arbetarna kan hota med sin enighet och med att gemensamt undanhålla sin arbetskraft. Arbetsköparna kan hota med varsel, massarbetslöshet och utslagning. Detta är fakta om hur världen fungerar, sen kan pacifister svamla vad de vill.

Jag är knappast den ende som under 90- och 00-talen, på ett flertal olika arbetsplatser, har sett otryggheten iscensättas aktivt och medvetet från arbetsköpare. Övervakning, informatörer, eller när de inte lyckas rekrytera dessa bland personalen ryktet om att några kan vara informatörer, individuell lönesättning direkt kopplad till rövslickeri, att kalla till samtal där man försöker få de anställda att skvallra på varandra, att skälla ut vissa anställda inför hela arbetsgruppen. Detta är några metoder jag upplevt själv, ibland i kombination med varandra, men kreativiteten lär inte sakna gränser.

Ett fall av ovanligt fult management by otrygghet har kommit upp till ytan via busschafförernas kamp för inflytande över sina arbetstider. Detta  är chaufförer vid Råstagaraget, som tillhör Busslink, ett förtag som kör buss för Stockholms kollektivtrafik.

Busslink har övervakat de anställda i smyg genom dolda övervakningskameror. Det man letat efter var fackligt aktiva och flygbladsutdelare. Men för att dölja sin smutsiga klappjakt på fackligt aktiva och anställda med åsikter så spred man rykten i pressen att anställda skulle ha saboterat bussarna. Nu har Busslink dock tvingats erkänna att man inte kan presentera någon som helst konkret grund för sin anklagelse. Sett utifrån verkar det som ett rätt uppenbart försök att vända allmänheten emot busschafförerna och samtidigt sprida misstro, skitsnack och skräck (för att alla riskerar att anklagas för de påstådda sabotaegen) i arbetsgruppen. Härska genom att söndra.

Som om inte hemlig övervakning vore nog, så har Busslink dessutom infört en privat polisiär verksamhet: man förhör de anställda. Jag citerar från Stockholms LS medlemsblad: “Busslink i Stockholm har genomfört systematiska förhör med ett antal anställda på arbetsplatsen. Flera anställda har blivit hotade med uppsägning om de inte bedriver angiveriverksamhet mot arbetskamrater. Vidare har arbetsledningen visiterat anställdas kläder, tvingat dem att öppna skåp och väskor, till och med låst in folk under förhören. Förhören har inletts i vänlig ton med erbjudande om fika och frågor om familjen och hur det går med försörjning för att sedan övergå i korsförhör där arbetsledningen även försökt misstänkliggöra arbetskamrater genom att påstå att förhörspersonen blivit angiven av andra namngivna arbetskamrater. Anställda har erbjudits bättre tjänster och andra fördelar mot att de anger sina arbetskamrater. Många anställda på Råstagaraget mår idag dåligt och är rädda att framföra kritik eftersom Busslink avskedat två personer som kritiserat företaget.”

Ja, vad ska man säga? Inte direkt konstigt om chaufförerna känner sig rädda! Detta sätt som arbetsledningar har att behålla makten genom att förpesta den psykosociala arbetsmiljön skapar stress och lidande, eftersom man befinner sig i otrygghet större delen av sin vakna tid. Man blir paranoid och vet inte om man kan lita på den som borde vara ens kamrat.

Chaufförerna som tar konflikten förtjänar allt vårt stöd. Inte minst därför att de inte är ensamma om den här sortens problem, även om situationen på garaget är utstuderat jävlig. Mycket mer ljus borde tränga in i styrelserummen, så att alla får syn på dem som sitter där och spelar ut människor mot varandra på det mest cyniska sätt. Kanske fler borde göra som RF, och övervaka övervakarna?

Och mitt i lågkonjunkturen finns hopp, folk som vågar ta strid trots allt. För varsel eller ej, det finns gränser för förnedringen. Vem vill se sin lön sänkt med 20 -30 procent samtidigt som mängden arbete och arbetsintensiteten ökar? Gör sopåkarna ett sämre jobb än för 10 år sedan? Knappast! Är det inte deras arbete som gör att en person som Liselotte Lööf har mat på bordet? Jo, uteslutande! Har vi Stockholmare mindre behov av sopåkarnas arbete nu än för 10 år sedan? Knappast. Så varför tror vi att de som utför detta arbete ska acceptera att göra det för mindre? Är de robotar? Saker som kan användas?

Idag gick sopåkarna sålunda ut i vild strejk. Jag håller på åkarna som genom sin strejk demonstrerar att vi behöver dem och därför har anledning att betala för deras arbete också.

Och under strejken, skäll inte på arbetarna som riskerar mycket genom att bryta arbetsfreden. Skäll på Liselott Lööf som har lönedumpning som födkrok. Och på de politiker som anser det rätt att göra dessa upphandlingar, som liknar sockenbarnsauktionerna i början av 1900-talet, där den som betalar minst för arbete vinner. De konsekvenser i form av fattigdom, stress, bristande säkerhet som leder till olyckor, psykosocialt outhärdliga arbetsplatser, och därmed en ökande ohälsa i arbetarklassen som är direkt orsakade av denna politik. De konsekvenserna är orsakade av enskilda människors girighet och snålhet. Dessa människor är de vi bör ifrågasätta när ingen längre är villig att hämta våra sopor, sköta våra gamla, köra oss till jobbet, producera de varor vi behöver, eller på annat sätt se till att det finns ett samhälle.

Just nu går en radioserie om klass på p1. Utgångspunkten är bruket i Skyllberg. Jag har lyssnat på tre av dom fyra programmen. Det fjärde kommer att sändas på fredag.

Det känns ovanligt att lyssna på ett program som handlar om klass. Det sägs ofta att klassperspektivet har kommit tillbaka i debatten. Men i praktiken är det nog som en i programmet påpekar: få saker kan göra folk så arga som att prata om klass vid ett middagsbord.

I det första programmet får vi möta bruksägaren. Det andra handlar om ägarklassen, överklassen. Det tredje programmet tar upp medelklassen, eller mellanskikten med en annan definition. I dessa program intervjuas representanter för dom olika skikten om hur dom lever, hur dom ser på begreppet klass, och hur dom upplever sin samhällsposition. Det är alltså i mycket en programserie om dom psykologiska aspekterna på klasstillhörighet. Men det blir nog så intressant, just därför att det sällan annars pratas om.

I avsnitten om ägarklassen får vi bland annat höra om hur deras syn på pengar och ekonomi är mycket annorlunda än andra klassers, som en konsekvens av deras obegränsade tillgång till dom. Om den arrogans och cynism som lärs ut mellan generationerna, för att klara av denna ställning. Om den känsla av overklighet, okunnighet om enkla praktiska saker som elsladdar eller tvättmaskiner, och upplevelse av utanförskap en uppväxt i överklassen kan medföra. Bruksägaren berättar om sina ritualer hos kungahuset, och förnekar som dom flesta andra kapitalister i programmet att klassbegreppet har någon betydelse idag.

I medelklassavsnittet får vi bland annat höra om hur det kan vara för en avlönad mellanchef eller förman. Å ena sidan med privilegier och en uppifrån förväntad lojalitet, å andra sidan en, visserligen ifrågasatt, del av arbetsgemenskapen med delvis andra intressen än ägarna. Om den skamkänsla som är vanlig i medelklassen, över att ha det rimligt bra och leva en borgerlig tillvaro. Något som ofta leder till att medelklassen isolerar sig i egna bostadsområden och gemenskaper. Om hur ett medelklassbarn i ett klassblandat område ofta upplever sig vara speciell och lär sig tänka i termer av vad som är “finare” och “fulare”. Men även lite kort om hur det känns för klassresenären, som bär med sig andra livserfarenheter in i en miljö där många varit en del av medelklassen sen mer än tre generationer tillbaka.

Om avsnittet om arbetarklassen blir lika intressant blir det helt klart värt att lyssna på. Det har förstås sina fördelar att utgå från en tydlig bruksmiljö om man vill illustrera klass på 2000-talet. Men även sin begränsning. Personligen hoppas jag att även den urbana, ofta kvinnliga, arbetarklass som arbetar inom service får synas i programmet. Liksom dom papperslösa. För det är inte oviktiga grrupper om man vill förstå klassituationen här och nu.

Varför ska man då alls prata om klass? Är det inte bara för att ge den som inte är född i arbetarklassen dåligt samvete? Nej, jag tycker inte det. Det kan så klart hjälpa oss med en hel del självinsikt att se på vår egen klassposition. Men framförallt hjälper det oss att förstå samhället. När man ser öppet och klart på klasskillnaderna. Hur dom leder till en markant orättvisa vad gäller möjligheter i livet, hälsa, ekonomi, livslängd, inflytande och mening. Men också hur dom präglar människor ur alla skikt på ett sätt som hindrar oss att bli hela, jämlika och rakryggade människor. Då blir dom också väldigt svåra att försvara. Att se på vår omgivning på detta medvetna sätt kan hjälpa oss att börja ifrågasätta.

För den som är intresserad av den märkliga tillvaro som överklassen lever kan jag också rekomendera Överklassen i Sverige, av Anette Kullenberg. Visserligen är den baserad på en undersökning gjord på 70-talet. En annan brist är Anettes något märkliga klassdefinition. För henne är den svenska adeln den enda överklassen, storkapitalister utan adliga anor diskuteras inte. Med detta sagt är det ändå både högintressant och spännande läsning. Med hjälp av intervjuer av såväl överklasspersoner som dom som arbetar allra närmast dessa får vi läsare veta mycket om överklassensa annorlunda koder och värderingar. Deras syn på familjen, uppförandekoder, kulturbegrepp, hur dom urskiljer varandra osv.

Jag har upptäckt att det inte är så bra för mitt blodtryck att läsa Göran Skyttes kollumner i SvD. Varje gång jag ens hör talas om idiotjäveln så brukar blodet spruta ur öronen på mig. Men likväl så kan jag inte låta bli att läsa hans artiklar… Idag skriver Skytte om fattigdomen i Sverige.

Förvisso ett angeläget ämne, men Skytte verkar inte ha helt koll på det samhälle vi lever i. Om han inte hade levt ett så skyddat liv i sin lilla övre-medelklass-bubbla så skulle han ha märkt att det är fler än hans “vännina” som inte har råd att ens drömma om en spa-weekend, och att en överväldigande majoritet av det svenska folket inte har, och aldrig kommer få, råd att spara en årslön på banken.

Kände inte borgarna till nyfattigdomen? Förstod dom aldrig vad 100 kronor mer eller mindre i kunde betyda för någon som är arbetslös eller sjukskriven?

Göran Skytte skriver bara om medelklassen i sin artikel. Det kan bero på att han helt enkelt talar enbart till medelklassen, men det kan också vara så att han faktiskt inte känner några från arbetarklassen. Göran Skytte borde komma ut ur sin trygga övre-medelklass-bubbla och träffa lite andra människor. Då skulle han se att det finns folk som har större problem än att dom inte har råd att unna sig en spa-weekend.

//Trotten

Borgarmedia: SvD
På denna bloggen: Barn allt fattigare
Bloggat: Ohyra, Claes Krantz, jj.n, Befria Media
Andra bloggar om: Fattigdom, Nyfattigdom, Göran Skytte, SvD, Medelklassen, Arbetarklassen, Klasssamhället, Välfärd, Media, Arbetslöshet, Sverige, Samhälle, Politik
Technorati: Fattigdom, Nyfattigdom, Göran Skytte, SvD, Medelklassen, Arbetarklassen, Klasssamhället, Välfärd, Media, Arbetslöshet, Sverige, Samhälle, Politik

Hej, det är jag som är Planekonomen. Med det här inlägget flyttar jag från min gamla blogg och börjar skriva i bloggkollektivet Omsorgaren. Samtidigt har mitt liv förändrats ganska drastiskt; jag har flyttat hemifrån till en andra hands lägenhet i Hässelby och skaffat mej ännu ett jobb. Så nu har jag alltså tre jobb – alla osäkra timanställningar, allt för att försöka klara min hyra – för närvarande får jag ut lika mycket som a-kassan före skatt! Jag jobbar i kassan på en dockteater, jag jobbar i en garderob och slutligen så har jag börjat jobba i förskolan! Jag tänkte lämna lite glimtar från senaste veckans arbetstid:

I måndags hade jag min första arbetsdag i förskolan. Jag hyrs in av en vikariepool till olika förskolor runt Stockholm, och just idag var det inte förgäves som jag klev ur sängen. Det var lite svårt att ta sej till jobbet utan SL-kort, jag fick förfalska en bussbiljett. Förskolan var ganska underbemannad, så när jag kom dit gällde det genast att sätta fart. Trots dom andra anställdas uppenbara överansträngning och zombieartade blickar, var dom väldigt snälla och introducerade mej långsamt till barnskötandets mysterium. Jag slapp med andra ord dom lite smutsigare jobben och fick bekanta mej lite med barnen istället. Jag märkte snart att jag hade kommit till ett jobb som jag inte hade några problem med och som passade mej! Det var inte svårt att härda ut gegget och småbråken när barnen älskade mej och arbetsdagen kändes meningsfull! Jag såg till att hjälpa till så mycket jag kunde för att underlätta för dom andra och lämna en bra bild av killar i förskolan. Jag tror och hoppas att jag gick därifrån med ett gott intryck från både barn och barnskötare. Äntligen ett jobb som inte får mej att vilja spränga saker! Jag kan t.o.m. kanske tänka mej lärarhögskolan som en framtida bana.

Tillbaka i garderoben följande måndag; ett helvete på jorden. Inte för att jobbet är ansträngande eller svårt, utan för ledan av att sitta en hel dag och vänta utan någon tydlig gräns mellan rast och arbetstid. Uttråkningen är maximal, särskilt när man jobbar 10 timmar i sträck, dessutom är vi överbemannade. Blickarna från folk som tycker man sitter och latar sej, blickarna från snobbarna i restaurangpersonalen som också tycker att man latar sej, fast deras lön är mycket högre än vår. Vi får normalt inte ens ta av resterna (som ändå ska slängas)- från cateringmaten dom tar till arbetsplatsen. Men just den här dagen hände nåt annorlunda och vackert: vi gick och frågade dom om en kopp kaffe (vi får inget kaffe och inga raster egentligen heller) och först fick vi svaret av en snofsig tant att ”deras chef hade sagt åt dom att inte ge bort nåt åt garderobiärerna, även om det skulle slängas”. Men sen kom hennes kamrat förbi som jobbat lite längre och frågade vad som hände. Efter att kamraten förstått vår fråga stirrade hon tomt och lite föraktfullt på nåt sätt framför sej ett tag och sa sen trött ”det är väl självklart att ni kan ta lite kaffe”. Den snofsiga tanten förbyttes genast och pressade ur sej nåt i stil med: ”alltså jag tänkte fel… enligt reglerna…”. Vi gick därifrån. Resten av dan var garderobiärer och restaurangpersonalen vänner. Dom bjöd oss på all maten som blev över och vi tog tacksamt hem stora lass bröd, snacks och förrätter i arbetsplatsens pappershanddukar. Det är det här som kallas rekomposition – gamla splittringar upplöses och ny gemensam styrka uppstår på arbetsplatsen. Tack för att ni såg våra likheter, sket i chefens order och fyllde min tomma kyl, kära restaurangarbetare! Och just det: en arbetskamrat såg vår arbetsledare stå och fixa med facebook på sin mobil. Han hade väl helt enkelt tröttnat på att jämt gå omkring och bara försöka se till att vi inte slappar, och tagit en ledig stund. Antagligen står han och facebookar större delen av tiden, för man ser inte röken av honom, och jag klandrar honom inte. Han har aldrig klagat när vi kommit försent och förstår oss, han är en sån där som avancerat från skitjobbet och får göra lite extra pappersarbete för en anständigare lön. Frågan är: om facebookandet är stöld av arbetstid, är det då nyttig arbetstid? Vilket värde stal vår arbetsledare genom att inte traska omkring och disciplinera oss utan socialisera istället?

Jag jobbar häcken av mej just nu, så mycket att jag inte hinner blogga eller ens träffa vänner. Dessutom är jag lite småsjuk och sitter mest hemma och läser Marx och ser på sitcoms. Men jag lovar att jag kommer igen. Rätt vad det är så kommer jag att kunna ha lite mer fritid och pengar, och då kommer jag genast att börja blogga som en tok, gå med i Kommunal sektion 28 (västra sidan, den bästa sektionen) och få en lön som är långt mer än avtalsenlig! Nu när jag börjat i Omsorgen och på Omsorgaren så tänkte jag sätta en plan i verket: jag ska i takt med att jag jobbar mer i förskola börja undersöka min arbetsplats och tillsammans ska vi utveckla och forska fram nya strategier och taktiker i arbetsplatskampen på en förskola. På lång sikt kan Omsorgaren bli en resurs!

Medelklassen, finns den? Är den en enda eller flera olika grupper? Brittiska militären förbereder sej i alla fall på hårda konfrontationer när dom lite bättre ställda arbetarna tappar tålamodet. Trotten hyllar Che som symbol för socialismen. Under täcket lämnat en grundlig och bra rapport från Köpenhamn, där barn tårgasas för att batongliberalerna hellre slår tillbaka med våld än att diskutera politiskt med ungdomarna. Petter visar hur t.o.m. danska liberaler chockas av ljuget i våra svenska dagstidningar om händelsen. För dom som missat det: Mllstrm har sparkats för att han skriver om sitt jobb i en blogg – fuck it! Ni äger oss inte utanför arbetstid era jävlar!

/Planekonomen

Valet 2006 var ett rekorddåligt val för socialdemokratin. Vi gick inte bara tillbaka utan förlorade även regeringsmakten. I eftervalsdebatten har det hörts många röster om att vrida partiet till vänster. Att vi måste bli ett arbetarklassparti är något som jag får höra ständigt och jämt från vänsterflygen i partiet.
Vad jag tycker verkar ha glömts bort i eftervalsdebatten var hur strömningarna till de olika partierna gick. Det är ett faktum att vi inte förlorat valet till Vänsterpartiet utan till det borgerliga blocket. Det är också ett faktum att vi har förlorat stora delar av den medelklass som i tidigare val stöttat arbetarklassen men nu blickade uppåt istället. Att rannsaka sig själv och kunna våga förändra sin politik innebär inte att man köper borgarnas verklighetsbild som är den mest omtyckta konspirationsteorin inom partivänstern.

Jag ser tre grupper där vi förlorade stort som traditionellt bör rösta på oss. Det är medelklassväljarna, det är storstadsborna och det är förortsborna. Bland dessa tre grupper som jag nog får räkna till våra kärnväljare så har vår politik inte framstått som duglig. Om man kollar ur ett mer regionalt perspektiv så skulle vi ha vunnit valet om man skar bort Stockholms län ifrån Sverige. Göteborg och Malmö lyckades vi behålla tack vare starka profiler i form av Göran Johansson och Ilmar Reepalu. I Malmös fall så förknippas socialdemokratin med framtidstro och bra företagsklimat. Detta borde vara något som socialdemokratin förknippas med i hela landet.

Socialdemokraterna ska inte vara någon klassklubb utan ett idébärande parti som har en heltäckande politik som inkluderar hela samhällsstegen. Det är bra att Mona engagerar sig i miljonprogramsområdena men samtidigt får hon inte glömma bort den inkomstbringande medelklassen för utan den vinner vi aldrig nästa val. Så därmed föreslår jag att nästa sommartal förläggs i Tyresö, Örgryte eller Limhamn.

// Petter