Svart T-cell i valfri färg….Orwells “1984″ i svensk sjukvård: läkare och politiker bestämmer som vanligt allt, inte för att det är bäst för patienter eller ens forskning, utan för att det gagnar deras personliga mål mest. I alla fall är det lätt att tro på en sådan konspirationsteori, och inte lyckas sjukvårdens politiker och tjänstemän motbevisa det heller. Utan de bara umgås med sina gelikar i sina små “stam-celler” för att smida ränker. Men bara deras stamceller tycks duga………

Då och då får man läsa dessa uppmaningar till att lämna blod, eller donera organ. Man har till och med skrivit lagarna så att de mer påminner om telefonförsäljning med negativ kontraktsteckning och förutsatt lojalitet med att skära sönder sig och sprida sig till andra. Lagarna runt dödsbegrepp, donation och transplantation har självklart också förändrats utifrån tanken att så långt som möjligt förenkla för svensk sjukvård. en person som dagen före lagändring fick sin respirator avstängd blev mördad men dagen efter var hon plötsligt redan död när strömmen bröts, allt enligt fiffiga paragrafer.

Även om jag ogillar lagarnas formuleringar utifrån vissa formuleringar som gör att jag än så länge vägrar donera, så kan jag se de praktiska fördelar när man låter mer eller mindre levande människor bidra till en förenklad och billigare sjukvård (Transplanterade organ är oftast billigare, enklare och mer praktiska än sina mekaniska motsvarigheter. Ett mekaniskt hjärta kräver t o m en mindre ryggsäck med luftkompressor och slangar rakt in i bröstkorgen och då är ju givetvis naturens konstruktion bättre. Emellertid blir lagarna ändå likt T-fordens färg: Den sades säljas i valfri färg, men de facto fanns den bara i svart. men detta var givetvis en humoristisk reklamdrive. Att vi skulle få bestämma demokratiskt när det gäller våra frivillig donation är blivet tyvärr en lögn, om än med gott uppsåt.

Nu Dissen: När en människa håller på att lämna jordelivet är det helt okej att tappa allt absoluta och heliga människovärde som vi kristna brukar dra upp i alla debatter och tillräknas ett blott instrumentalt värde som organbank. Men om man råkar ha ett sjukt barn som skulle kunna räddas med hjälp av några stamceller från en navelsträng, så är det plötsligt helt olämpligt, och det par som önskar skaffa ett barn av denna anledning har tydligen utmanat etiken betänkligt. Jag förstår verkligen inte kritiken mot användandet av stamceller, när man samtidigt godkänner transplantationer. Det är som att bära päls men vara vegetarian. En mer formell analys av de etiska argumenten skulle säkert kunna göras, men det tar för lång tid. Men Givetvis är det barnsligt att tro att allting kommer förfalla till ett nazistiskt “Du sköna nya värld“

Nåväl, Detta etiska dilemma har sen några år varit förkroppsligat hos familjen Richardson i n Felix öde har under många år kunnat följas i media, så ock den besvärliga debatten.

Deras väntade lillasyster kommer donera sin navelsträng så att blodet därur kan rädda hennes storebror. För ytterligare en annan storebror Mathias är det för sent. Föräldrarna har alltså skaffat ett nytt barn, men har nu via IVF kunnat välja ett utan de genetiska problem som storebror Felix har. Nu äntligen verkar de ha en god framtid i sikte. Men det som andra föräldrar får som en självklarhet; att samhället ställer upp med stöd och hjälp till det sjuka barnet, har hos dem varit kantat av andras klåfingriga politik.

Jag tycker Felix och Emmas föräldrar Helena och Fredrik gör helt rätt, och eftersom jag är gripen av deras öde, vill jag bara önska dem lycka till och peka på att allt det besvär de ägnat frågan också med all tydlighet visar att deras familj är en god miljö för både storebror och lillasyster. När navelsträngen använts är ju Emma som vilken annan efterlängtad unge som helst och tänk vilket underbart syskonskap.

*

Svensk sjukvård och svenska panikmoralistiska sjukvårdspolitiker dissas alltså ganska så fett! Deras flagranta brist på empati, medmänsklig fantasi och etisk analysförmåga, samt den föreliggande moraliska hybris som drabbat Richardsons är bara beklaga.

Att dessutom så många av dessa politiker hänvisar till kristen etik utan att ha nödig kunskap i Genesis och dess problem kring vad Jhwh gjorde för att patriarkerna skulle få barn gör det än mer pinsamt. Ergo: Läs på!

*

Richardsons! Ni som familj, enskilda individer 

och alla de moraliska överväganden ni tvingats till,

har i alla fall mitt stöd som den okände vän jag är,

och som den sjukvårdsutbildade teolog jag är.

Felix, Emma, Mathias, Helena och Fredrik:

Lycka till vad som än händer!

Nu använder jag nästan samma rubrik som en gång tidigare (april -07), när jag ska skriva om dödshjälp. Förra gången föranleddes det av en allmän debatt om dödshjälp, reportage om kliniken i Schweiz samt att Sv Läkaresällskapets delegation för medicinsk etik utkom med nya riktlinjer. De gick ut på att läkaren skulle ge dödshjälp till personer på deras begäran, även när hälsotillståndet inte innebar att döden var att vänta inom kort av andra orsaker.

Häromdagen skrev jag om Statens Medicinsk-Etiska Råd och deras PM till Regeringen. Det går också ut på att läkare ska bistå människor att dö, eller självvalt livsslut som SMER kallar det.

Idag har SvD Brännpunkt ett inlägg av Anders Arborelius, som också uttrycker tveksamhet – milt uttryckt – mot att byta spår och införa läkares dödshjälp i svensk sjukvårdspraxis. Hans debattartikel är balanserad och saklig och jag håller med honom i stort sett. Läkares uppgift är inte att döda – den är att diagnostisera och behandla sjukdomar, bota och lindra, minska lidande. Inte att döda!

Om det nu är nödvändigt med dödshjälp i Sverige, vilket det tycks finnas en folkopinion för, så är det i alla fall inte något för läkare att hålla på med!

En bloggare har kommenterat Arborelius inlägg genom att varna en katolsk företrädare att överhuvudtaget yttra sig i etiska frågor, med tanke på den katolska kyrkans historia och smutsiga delar i denna. Det var väl onödigt. Vad har det med saken att göra??

Nu diskuteras frågan om ensamstående kvinnor ska få rätt till insemination. Flera ledande sjukvårdspolitiker och andra är för. Kända riksdagsmän/ -kvinnor tycker så. Lilla tappra kd med socialminister Göran H i spetsen är emot.

Ojoj! tänker jag. Fritt fram att producera barn utan att behöva blanda in nån man? Den biologiska klockan tickar där i singellyan och oj vad roligt det vore med ett barn, nu går jag nog och skaffar mig ett……

Ojoj! Sluttande plan! tänker jag.

Läs mer här i Dagens Medicin.

Kaffet vände nästan i strupen när jag läste morgonens SvD. Artikeln som gjorde mig upprörd handlade om den främre orientaliska synen på kvinnans mödom och oskuld. Fortfarande ställer en mängd stolliga män en mängd fjompiga krav på brudens oskuld, men tyvärr nöjer sig inte alla med bara kravet, utan dessutom skall bruden kontrolleras av diverse utomstående. som sitter i närheten av bröllopssviten och inväntar mannens utlåtande om huruvida kvinnan var OK. För en kvinna i reportaget så blev utfallet av lakanstestet till hennes nackdel . Först hade han aldrig varit kär i karln, utan tvingats gifta sig ändå, därefter hade hon misslyckats påvisa sin oskuld, och efter detta hade mannen åkt runt med henne bland släkten för att förnedra henne med att få höra vilken skam hon var. Det tragiska var att hon faktiskt gjorde sin debut den kvällen – hon var oskuld.

Att man som man, som släkting har så urusel medkänsla, kunskap och bildning, fantasi och ryggrad, att man spelar med i detta spel, är för mig dels en gåta dels en ren provokation. Primärt är inte detta ett kvinnoproblem, utan ett mansproblem: Det är vi män som måste sätta stopp för denna groteska tradition – som bara har ett enda syfte: att kunna Kväsa kvinnor. till och med under medeltiden visade man upp större finess, och då måste vi män med bildning – oavsett kultur, språk och trosbekännelse – och lyckligtvis finns detta motstånd överallt, men är tyvärr för litet på grund av det religiösa och politiska maktspelet. Självklart finns detta motstånd även bland de kulturer som praktiserar detta vansinne, eller det ännu värre vansinnet med kvinnlig omskärelse.

Jag har några vänner med mer eller mindre kristendomskritisk inställning, och att förklara att jag faktiskt tror på att Jesus uppstod, eller att Gud står bakom skapelsen (även det nog tog lite längre tid att skapa universum än sex plus en dag), eller att Gud visar sin nåd även genom Mose lag..etc..etc. brukar inte leda till några större problem mer än att jag får höra “Jaja, du är lite knäpp!”. Men det finns delar av kritiken jag har lätt att förstå och svårt att försvara, som den från vänner som kritiserar kristendomens sexualfientliga sidor – och tyvärr praktiseras denna dyrkan av hymen även bland kristna i Sverige inte bara bland invandrade kyrkor utan även i svenska kyrkan, fast man hos oss har flyttat fokus från det väl osmakliga intresset för anatomin, till att handla om hur många gånger man bör vara gift, och hur det skall gå till – med samma baktanke: behärska folk ända in i sovrummet.

Det som gjorde mig mest upprörd, var att kvinnan i reportaget var tvungen att följa med till släkten och bli förnedrad, och att det tydligen finns läkare som mot alla för mig kända etiska grundtankar ändå stödjer detta oskick. Artikeln nämnde att en läkare förväntades kunna avgöra hur många gånger man varit “otrogen”, samt att det finns läkare som går med på att skapa en trängre hymen för att tillgodose mannens/släktens behov istället för att kalla till sig mannen och förklara kvinnans anatomi. Det är direkt hjärtlöst, och vore jag ensam socialstyrelsens ansvarsnämnd, hade dessa läkare omedelbart fått en erinran. Speciellt om de tar betalt för dessa “kosmetiska suturer”.

Jag vet inte hur vi enklast kommer till rätta med problemet, men kanske skulle detta lite obekväma ämne ändå diskuteras runt fikaborden hemma och på jobben, och få det att “surra bland människor”. Främst måste vi kunna respektera att alla har en sexuell identitet och historia, och att det viktiga inte är att “träffa den rätta”, utan bara att deet få vandra med någon och att även få dela denna väldigt privata del av livet som sexualiteten är inte är en rättighet eller plikt, utan ett privilegium och en gemensam gåva.

Till min kollega i syskonsamfundet, syrisk-ortodoxa kyrkan, biskopen Süleyman Wannes, vilken jag anser omedvetet stödjer detta kvinnoförtryckande oskick när han hänvisar till ett fritt samhälle med fria värderingar : Läs Johannesevangeliet 7:53 – 8:11, om äktenskapsbryterskan. Om denna perikop inte skulle ingå i ert samfunds codex, läs den på annat håll. För mig och för många andra kristna är den attityd Jesus visar här mycket central i frågan om kristen sexualmoral. Det är inte vår uppgift att döma, speciellt inte i sovrumsfrågor. Att många kyrkor väljer att inte ens ha med denna passus i sina biblar, talar tyvärr också sitt tydliga språk, eftersom andra lika tvivelaktiga stycken godkänts.

Också en gammal fin tradition när man gifter sig: Kärlek.

Seminariet på Riksstämman om avbrytande av livsuppehållande behandling (förkortas LUB!) visade att det är fler än jag som reagerat mot de nya etiska reglerna. Mitt intryck är att saken är långtifrån färdigpratad.

Även om det i etisk mening är samma sak att sätta ut en medicin eller avbryta dialysbehandling på individens önskan som att avbryta respiratorbehandling, så är det stora skillnader psykologiskt. Både för patienten, anhöriga, omgivande personal och inte minst för den läkare som utför åtgärden. För egen del skulle jag känna det som dödshjälp, vilket inte är tillåtet enligt svensk lag och inte heller tillåtet enligt det normsystem jag “vuxit upp i” som läkare. Frågan är så svår – jag är inte motståndare till att människor själva ska få bestämma över sin behandling. Men varför ska det vara sjukvårdspersonal som tvingas utföra handlingar som strider mot deras samvete, yrkesheder och hela deras inre världsbild av vad som är rätt och vad som är fel?

Skönt därför att några tunga röster höjdes i dagens symposium på riksstämman, där podiet var laddat med försvarstal och uppenbarligen berett på opposition. Men, i min mening, inte försedda med tillräckligt övertygande argument!

Häromdagen skrev Dagens Medicin om forskning som visat att små barn pricksäkert kan skilja mellan vem som är god och vem som inte är det. Länk till artikeln här och till originalartikeln i Nature här. Skulle förstås vilja veta mer om hur försöken gjorts och kanske mest hur urvalet av försökspersoner var. Man kan ju föreställa sig att de små barnen, som lyckades välja det goda framför det onda, förmodligen hade en trygg relation till en eller båda föräldrarna. Mycket har ju faktiskt hunnit hända i ett barns liv på den fronten, även under de första månaderna som det var frågan om här. Det väcker förstås frågan hur samma försök skulle utfalla hos små barn där anknytningen till vårdaren/föräldern varit mindre bra. Det man lyckades visa var att även riktigt små barn bedömer andra utifrån vad de iakttagit av deras handlingar. Om det saknas goda förebilder att jämföra med är det förmodligen svårt att träffa rätt, vare sig det gäller en experimentsituation eller real life. Hur kopplingen ser ut till våldstendenser, isolering, fanatism och liknande vågar jag inte spekulera i.

Imorgon börjar Svenska Läkaresällskapets riksstämma i Älvsjö och pågår resten av veckan. Två seminarier handlar om sällskapets nya rekommendationer ang. avbrytande av livsuppehållande behandling, som jag skrivit om tidigare (länk här). Ska bli intressant att ta del av, särskilt den diskussion som kan visa om fler än jag ifrågasätter delar i förslaget.

Ibland skulle det vara skönt att ha en välkalibrerad inre kompass som visade på vad som är rätt och fel. Om det nu överhuvudtaget går att påstå att ett är rätt och ett annat är fel. Vi som inte är 6 månader och sitter i en trygg famn när vi gör våra val får väl finna oss i att gå på pumpen ibland, att hamna i konflikt med andra eller att bara känna oss väldigt osäkra.