Medierna stirrar sig blinda på sverigedemokraterna, blev rubriken. Läs och tyck till! Det är så viktigt att diskutera hur vi bemöter den ökande (?) rasismen i samhället, inte bara med tanke på Sd:s ökning utan också med tanke på att de andra partierna mycket säkert snart kommer att ta efter Sd för att vinna tillbaka väljare.

Som gammal Människor och tro-reporter och som mediegranskare tycker jag att det finns något extra intressant som uppstår i journalistik om religioner/religiösa.

I går blev det klart att Schweiz inte längre tillåter att minareter byggs. Förbudsförslaget och allt det som låg bakom handlade torsdagens Existens om.

I programmet säger Schweiziska folkpartiets Ulrich Schlüer:
”Minareter är ett vapen, vi brukar tala om bajonett, vapen har med politiska mål att göra”.

Existens har tidigare gjort bra program där man problematiserar varför vi ser problem med vissa religioner men inte med andra. Till exempel frågade man sig varför vissa svenska politiker, med Lars Lejonborg i spetsen, ansåg att vi behövde imamer som skaffat sin religiösa utbildning i Sverige, medan det kravet inte ställdes på katolska präster.

Även i det här programmet försökte redaktionen att ifrågasätta varför man ska göra skillnad på folk och folk, men lyckades inte helt att synliggöra diskrimineringen i det schweiziska förslaget.

Schlüer talade om ”besökare” och ”utlänningar” som måste anpassas sig för att bo i Schweiz och sa att ”minareter hör inte hemma i vårt land och i vår tradition av oberoende och personlig frihet.”

Frågan om vad som händer med infödda muslimer ställdes aldrig. Inte heller hur lång tid det skulle krävas för att islam och kristendomen skulle få vara lika stora delar av Schweiz religiösa identitet.

Programledaren Eva Renström försöker jämföra minareter med kyrkotorn när hon intervjuar Ulrich Schlüer, men får som motfråga: ”Har du någonsin hört ett politiskt budskap från ett kyrkotorn?”

Hon kunde ha frågat honom: ”Har du hört det från en minaret?”

Om det är politiska budskap som Ulrich Schlüer och co vill förhindra vore det bättre med ett förbud på användandet av internet, för det är inte i minareter där politiska budskap sprids.

Svenska Dagbladet hade igår på hela förstasidan bubblor med siffror som anger antalet flyktingar i olika länder. Mycket överskådligt. Där ser även den mest rasistiska att Sveriges bubbla är mycket mycket liten, jämfört med till exempel Sudans eller nästan vilket annat land som helst utanför Europa. I tidningen finns ett reportage om just detta, att flyktingar inte finns i I-länder som har råd och ansvar, utan i utvecklingsländer. Och idag skriver SvD om de fruktansvärda förhållandena för flyktingar i Grekland. . Dessa frågor har mycket hög aktualitet i dessa dagar när Vellingerasister sprider felaktiga bilder om flyktingmottagandet i världen.

Mindre bra antirasistisk bevakning står tv-programmet Debatt för. Där får Vellingerasister säga ostört att de ensamkommande flyktingarna är illegala, för att de använt sig av människosmugglare (om nu detta stämmer). Tyvärr bemödar sig inte programledaren Belinda Olsson ens att påpeka att asylrätten är en grundläggande mänsklig rättighet. Om de ska ha en flyktingdebatt i vart och varannat program så borde de i alla fall utgå från asylrätten. Den är liksom ganska grundläggande… Det är aldrig aldrig illegalt att söka asyl, hur mycket man vänder och vrider på internationella konventioner och svensk lagstiftning. Lever Debatt ens upp till sina Public Service-åtaganden med dessa program undrar jag?

För ett par veckor sedan undrade Arash Mokhtari här på bloggen över valet av bild på kvinnor i slöja. Exemplet gällde Studio Ett i Sveriges Radios P1. Hans fråga skickades vidare till Studio Ett, men något svar kom inte. Då engagerades radions egen avdelning för lyssnarkontakt som hade större framgång.

Här är den ursprungliga frågan:

Varför är det så att redaktörer – här är ett exempel från Sveriges Radio - alltid väljer att bildsätta artiklar om islamofobi eller diskriminering mot muslimska kvinnor genom att välja den mest ovanliga formen av slöjan?

Majoriteten av Sveriges muslimska kvinnor ser definitivt inte ut som kvinnorna på bilden, men måste hela tiden representeras av dem bildmässigt.

Och här är svaret från  Thomas Björkman – chef på Studio Ett:

Jag har läst frågan som finns på bloggen och kan delvis hålla med om kritiken. Just den bilden som finns som exempel på bloggen har i och för sig en person som sköter SR:s förstasida på webben lagt ut, men vi hade samma dag en liknande bild på Studio Etts egen hemsida som vi sköter.

Kan som sagt inte annat än delvis hålla med om kritiken att som bild för att illustrera just “slöjan” som begrepp är den inte särskilt representativ utan snarare lite “stigmatiserande”.

Och andra sidan kan man nyansera bilden lite genom att tänka att eftersom diskussionen handlade om att vissa kvinnor undviker vissa områden i Malmö för att slippa glåpord, så kanske det är just kvinnor som har en beslöjning av den typ som finns på bilden som känner sig särskilt utsatta och inte de med en tunn sjal över håret.

THOMAS BJÖRKMAN

chef Studio Ett

Visst gjorde Djurgårdens spelare en fantastisk insats som vände ett tvåmålsunderläge till seger mot Assyriska, men det är inte spelet på planen som är det centrala från Stockholms stadion igår. Det centrala är hur några av Djurgårdens fans efter matchen stormar planen och därefter fysiskt ger sig på spelare från Assyriska. Beteendet är vidrigt och oförsvarbart. Erik Niva skriver bra:

Det här var ju Terror-Tommy i kvadrat. Och det här var ju bara så obegripligt onödigt.

Även Mats Olsson har en poäng:

Jag är så trött på våldet att jag inte vill skriva om det, inte vill prata om det, inte vill titta på det längre. Däremot älskar jag fotboll och grips av djup förtvivlan.

Vi som älskar fotboll blir såklart trötta. Men även om Mats Olsson tröttnat så orkar han ändå skriva om det. Till skillnad från sin kollegor på DN (Esk) och Svd (Majlard). I sina respektive krönikor från matchen skriver de exakt noll (0) ord om skandalscenerna som är de värsta sedan Terror-Tommy.

Genom  att låtsas som om det regnar lyckas både Esk och Majlard normalisera fotbollsvåldet.

Läs även andra bloggare om sport, fotboll, våld, fotbollsbåld, jan majlard, johan esk, huliganism

Sedan mitt tidigare inlägg kring kvalitet, oberoende och ansvar i medicinjournalistiken har diskussionen tagit bra fart. Med moderatorns goda minne publicerar jag därför denna min senaste kommentar som ett nytt inlägg och hoppas att intresserade hittar tillbaks till tidigare diskussionsinlägg.

Alltså: Håller helt med TK om att andra gruppers kvalitetskrav på journalistiken är vitaliserande för diskussionen och demokratin. Internets revolutionerande potential för mediekritik har vi väl bara sett början på. Men när granskningen som i Media Doctors fall resulterar i vetenskapliga publikationer , framstår de lätt som ett objektivt sätt att kort och gott betygsätta  den medicinska journalistiken. En förment sanning utan diskussion om relevansen. Att granskningen byggde på subjektivt formulerade kriterier faller bort, när statistikens p-värden förföriskt blinkar “signifikans”! Men vad var det man mätte egentligen?

AL:s kommentar om en mänsklig etik får mig att tänka på Susanne Wigorts Yngvessons avhandling om “den moraliska journalisten”, att uppmuntra journalister att hålla sina egna existientella och etiska principer levande i yrket snarare än försöka följa en journalistetik som bygger på rigida riktlinjer som inte tar hänsyn till olika situationers komplexitet. Nu pratade jag om god journalistik, inte god etik, vilket delvis är en annan diskussion. Måste den goda journalistiken alltid vara etisk exempelvis (dolda mikrofoner, wallraffande, mm), eller föralldel den etiska vara god? Knappast. Troligen är de delmängder av varandra, dock inte synonyma.

Inför en föreläsning på ett journalistseminarium om medicinjournalistik i Karlstad senare dennes vill jag försöka vända och vrida på begreppen kvalitet, ansvar och oberoende inom medicinjournalistiken.

Ta det här med kvaliteten. Orsaken till att jag vill försöka fördjupa mig i det är främst att det nu allt oftare definieras av parter utanför journalistiken, vad gäller medicinjournalistiken till exempel Media Doctor (som nu finns i flera länder), som definierat kvalitetetskriterier och därefter rankar nyhetsinslag med omdömen om mediernas prestanda. Även om några av kriterierna är bra, tycker jag att detta är principiellt problematiskt,  i synnerhet innan vi själva definierat begreppet (i vart fall tillnärmelsevis med sådan precision och nyansrikedom).

Nätverket för God Journalistik har säkert utvecklat dessa tankar. Fast kanske inte just för medicinjournalistiken…

Andra sätt att undersöka vad som anses som god medicinjournalistik är ju att titta på motiveringarna, när journalister får pris, utmärkelser, stipendier o s v liksom att höra vad journalisterna själva säger om detta och förstås, analysera deras produktion.

Ytterligare andra källor för att just förstå “operationaliseringen” av begreppet kvalitet kan vara att analysera att-satser i journaliststadgar, etiska riktlinjer och liknande. Fast det är ju mera metanivån, mycket snack och lite verkstad, liksom. Talk is cheap, som amerikanen säger.

Alla idéer till ytterligare anspråkslös  undersökning av detta område mottas tacksamt.

Bloggen Vi i Sverige har skärskådat siffror om invandrare som flyger och far och alltför ofta visar sig bero på en oinsatt/slarvig/stressad journalist/politiker. Felen är rätt allvarliga och skulle i värsta fallet kunna bero på okunnighet om minoritets- och invandringsfrågor, ett fenomen som tyvärr är rätt vanligt hos den svenska journalistkåren. En mer trolig förklaring till det är dock bristande intresse…

KM

Uppdatering: Länken föll bort till Vi i Sveriges text. Man kan läsa den här.

W Lance Bennett är höstens Bonnierfinansierade gästprofessor på JMK vid Stockholms universitet. På onsdagen höll han en allmän föreläsning med rubriken ’When the press fails’.

Bennett har en teori som går ut på att de dominerande breda nyhetsmedierna (åtminstone i USA) värderar nyheter i makttermer. När det finns olika åsikter inom regeringen eller kongressen, säg om skatter eller aborter, så kan medierna återge kritik mot regeringen och gräva fram mer underlag.

Men om ingen i maktens salonger vill framträda med opposition mot regeringens politik så dör kritiska granskningar i medierna snabbt bort; de placeras långt bak i tidningarna i stället för på förstasidan – om de alls publiceras.

Ett exempel är upptakten till kriget i Irak 2002-2003. Regeringen iscensatte (’a Hollywood production’ enligt Bennett) en kampanj som byggde på tro mer än på fakta. Den politiska oppositionen höll sig passiv och tyst – och medierna svek. FN:s skeptiska vapenkontrollörer räknades inte som tunga källor och regeringens propaganda förmedlades utan att ifrågasättas av medierna.

Bennett är konsekvent i sin kritik. På min fråga om han funnit perioder när medierna inte varit så beroende av maktens närhet svarade han att det bara gällt under två korta perioder: 1910-talets muckraking, som fick kraft av sociala reformrörelser, och 1970-talets efterdyningar av Watergate. Och Watergate blev möjligt enbart för att den hemliga källan Deep Throat satt så högt uppe maktpyramiden som FBI:s andreman.

W Lance Bennett har tillsammans med Regina Lawrence och Steven Livingston redovisat mätningar av mediernas rapportering om Irak i boken When the Press Fails: Political Power and the News Media from Iraq to Katrina, The University of Chicago Press, 2007.

Enligt författarna var bevakningen av orkanen Katrina undantaget som bekräftar regeln. Reportrarna var på hugget och ifrågasatte myndigheternas agerande. Orsaken enligt Bennett: PR-konsulterna togs på sängen, presidenten hade semester och presidentens ”hjärna” Karl Rove var inlagd på sjukhus…

“Är det så att fred har kvinnligt kön och krig manligt?”

Fredsrörelsen har kvicknat till. Utbudet av konferenser, seminarier och manifestationer vittnar om att gräsrötterna – och delvis också etablissemanget – har börjat få nytt hopp om att det går att åstadkomma en kärnvapenfri värld.

Den här veckan når den stora världsfredsmarschen Sverige, närmare bestämt Stockholm och Norrköping. Den startade i Hiroshima den femte augusti i år med att en fackla tändes från den låga som ständigt brinner i Hiroshima Fredspark och förs nu runt jorden med ett antal krav, främst på global nedrustning.

Den 6-8 november hålls en stor konferens i Stockholm med kända experter från hela världen, i regi av sjutton organisationer förenade i Svenska nätverket för kärnvapennedrustning. Det är bara två exempel av många på ett pågående aktivt fredsarbete.

Att fredsrörelsen åter frodas tycks dock vara en nyhet som lever i medieskugga. Vill man veta vad som pågår får man vända sig till specialtidningar och fredsrörelsens webbsidor. Själv läser jag om utbudet hos Läkare mot kärnvapen och Kvinnor för fred som jag följt i många år, alltsedan jag började bevaka fredsrörelsen i Svenska Dagbladet i slutet av 70-talet. Det var förvisso inte okontroversiellt att skriva om fredsfrågor, än mindre om kärnraftsmotstånd i Svenskan för trettio år sen. Jag hade mina duster med redaktionsledningen.

Nu skulle det kanske inte längre vara lika känsligt som då att bedriva sådan journalistik men problemet är att intresset helt tycks saknas i medievärlden – utom då Obama får fredspris och det finns chans att få igång en riktig fight mellan kritiker och supporters. Freden är alltså intressant bara om det blir krig kring den – en del av den svart-vita medielogik som gärna reducerar världen till en stor fotbollsmatch mellan vinnare och förlorare.

Fredsrörelsen bärs upp av kvinnor, det är ingen nyhet. Och kvinnor i fredsrörelsen är sega. Många av de medelålders kämpar jag lärde känna när Kvinnor för fred bildades 1979 är fortfarande i farten, väl över 80 år gamla.

Är det så att fred har kvinnligt kön och krig manligt? Frågan låter i förstone lika svart-vit som den medielogik jag nyss gisslade. Men faktum är att det just är så stereotypa föreställningar som styr många av världens ledare, det menar Dr Carol Cohn i en mycket intressant studie (se fotnot) som hon med två medförfattare gjort för den oberoende kommission om massförstörelsevapen som Anna Lindh tog initiativ till och som leddes av Hans Blix. Han lämnade sitt betänkande till FN 2006.

Carol Cohn, jurist och ledare för ett forskningsinstitut i Boston, visar hur hela retoriken kring krig respektive fred är klart könsmärkt. Ett exempel. När Bush den äldre ännu övervägde om han skulle starta Gulfkriget 1990 frågade sig en ledande försvarsexpert: Does he have the stones for war? Stones= stenar= testiklar. Det vill säga har han manlig styrka och mod att leda landet i krig? Ett annat välbekant exempel från Bush den yngre: Vi ska bomba dem tillbaka till stenåldern.

Carol Cohn sammanfattar: Politisk manlighet kopplas ofta till beredskap att använda vapen och inleda militära handlingar. Diplomati, förhandling, ett erkännande av ömsesidigt beroende är däremot kulturellt nedvärderat som svagt och omanligt. Beroende, förtroende, kompromissvilja är i USA symboler för kvinnlighet och svaghet.

Detta skrevs under senaste Bush-regimen. Nu är det Obama som visar världen ett annat slags manlighet. Måtte han lyckas!

AMI LÖNNROTH

Fotnot 1: The Relevance of Gender for Eliminating Weapons of Mass Destruction by Carol Cohn with Felicity Hill and Sara Ruddick (Nr 38, The Weapons of Mass Destruction Commission).

Fotnot 2: Ami Lönnroths text publicerades i Corren 27 oktober 2009.

Så var det dags att ställa  tillbaka klockan en timme och gå över till vintertid. Varje gång slås man av hur fort det blir mörkt på eftermiddagen.  Sedan urminnes tider har mörkret gett upphov till berättelser om övernaturliga varelser av olika slag, varelser som knappast förknippas med de ljusa månaderna.

Lagom till mörkrets ankomst blir vi dessutom i år trakterade med två slags vålnader som till skillnad från folktrons väsen tyvärr är högst verkliga. Vålnad nummer ett står för “avslöjandet” i Expressen igår att Jan Guillou varit agent åt KGB. Varningsklockor börjar ringa: Varför nu och vem läcker ut detta? Med tanke på att cirka 80-90 av redaktionellt material av detta slag är planterat i de flesta massmedier, så kan man på goda grunder anta att “avslöjandet” har varit i säck innan det kom i påse, något som Scaber Nestor och Svensson utförligt redogjort för.

En sak är säker i fallet , Jan Guillou har varit, är och kommer att vara en nagel i ögat på stora delar av det politiska och mediala etablissemanget. Hans avslöjande av IB 1973 tillsammans med Peter Bratt kommer aldrig att  glömmas och förlåtas, ett avslöjande som innebar att stora delar av den socialdemokratiska eliten ertappades med ansvar för illegal åsiktregistrering, brottsprovokationer mm. Ett förfarande som många tidigare hade trott gällde en ansiktslös säkerhetspolis och inte en arbetarregering. Trots att 36 år sedan gått minns jag tydligt vilka chockvågor avslöjandet utlöste, kanske jämte strejken i malmfälten 1969 de händelser under efterkrigstiden som kom mångas illusioner att smärtsamt brista, illusioner om att vi levde i ett någorlunda anständigt samhälle vad gäller tyck- och tryckfrihet.

Vidare har Guillou i sina krönikor i Aftonbladet avslöjat den svenska uppslutningen   kring USA:s krig i Irak och Afganistan. Hans karakteristik  av denna uppslutning bland politiker och medier, främst DN och Svd ,  som ” bombhögern ” , en “oförrätt” som föremålen för detta epitet inte glömmer i brådrasket. Ovanstående har gjort  jägaren Guillou till lovligt villebråd för de gamla och nya vålnader som släppts loss.

En annorlunda men likväl obehaglig vålnad  har på sista tiden stigit fram i mediebruset i form av skriverierna kring Sverigedemokraterna, rasismens och fascismens vålnad. SDs  politik har  bemötts och diskuterats på ett omfattande men ofta på ett ytligt och historielöst sätt.  Gustav Fridolin och Erik Sandberg   lyfter i dagens AB fram  hur rasismen uppkommit och praktiserats i Sverige  från 1700-talet, en inte alltför upplyftande berättelse. Deras  efterforskningar har resulterat i en dokumentärserie: ” Vår mörka historia” som från och med ikväll sänds i TV4.

Av denna historia kan vi lära en del-rasism är inte ett påfund av Jimmy Åkesson utan finns ibland öppet, ibland dolt i hela vår historia och nutid.  Ökad  social och ekonomisk segregation, arbetslöshet och nedmonterad välfärd är grunden och bränslet för rasism.  Det är bra  med den indignation som SDs politik väckt men  den räcker inte. Det krävs också en kamp för solidaritet och människovärdetet över hela linjen.

media: AB, AB2, AB3, AB4, SvD

Läs även andra bloggares åsikter om  agenter, journalistik, Jan Guillou, KGB, rasism, i

I höst har jag funderat över filmaren Roy Anderssons kritik av medier och det offentliga samtalet. Inte bara för att Museum of Modern Art i New York visade hela hans livsverk i en retrospektiv utställning i september. Utan också för att jag känner igen mig i hans tankar.

Roy Andersson talar om “vår tids rädsla för allvar”. Att det finns en rädsla för att möta och ta konsekvensen av att det som vi redan vet. Som till exempel att många ungdomar far illa. Att också välbeställda unga säger sig sakna mening och känna misströstan mitt i överflödet. Vi vet det men värjer oss och glider undan, säger han. Och då händer det som han beskriver som en utrensning av allvar, eftertanke, fördjupning, smärtsamma historiska erfarenheter, konsekvens och tålamod i medierna och samtidskulturen.

Och vad får vi istället? Jo, svarar han med hänvisning till filosofen Martin Buber, vi får godtyckets människor. De som räknar pengar, vinster, upplagor och publiksiffror. Det är framgångens företrädare i medierna, i politiken och i företagen. Godtyckets människor som inte förstår betydelsen av offer, möte och närvaro.

Hur vänder vi på det? Vem vågar tala allvar om vägen till sanning och lycka? Och vem vågar ge rum för det i medierna? Det är den stora utmaningen, tänker jag. För paradoxalt nog riktar många människor sin förväntan på en djupare livssyn mot medierna. Vart  skulle de annars gå?

Kan det vara så att det är allvaret de söker? Ett tilltal bortom självupptagenheten och ytan. Den resursen borde varje redaktion kunna bestå dem med utan extra kostnad. Om det får handla om insidan på allvar skulle många, både sändare och mottagare, bli glada. Delaktighet brukar skapa tillit och det är väl ändå rädslans största motkraft.

/av Lisbeth Gustafsson

Den hetaste pressetiska frågan idag är om det var rätt av Aftonbladet att publicera SD-ledaren Åkessons debattartikel.  Peter Wolodarski, chef för DN:s ledarsida, tycker att det var fel. Andra tycker tvärt emot att det är rätt att låta SD framträda i full frihet inom lagens ram. På så sätt finns möjlighet att kontrollera fakta och och möjlighet att bemöta alternativt instämma i de åsikter som framförs.

Bedömer man inlägget som hets mot folkgrupp – i detta fall hets mot muslimer – så ska man inte publicera. Här kan man göra olika bedömningar. En del sakkunniga jurister har avrått från publicering medan exepmelvis JK (preliminärt) inte sett att texten har ett lagstridigt innehåll.  Jag skulle ha publicerat.  Ett skäl är att det inte längre kan uteslutas att partiet kommer in i riksdagen.  Dess politik måste då torgföras och granskas ingående. Att publiceringen givit granskarna möjlighet att bemöta Åkesson är ostridigt. Hans “fakta” har ifrågasatts och i en del fall klart och tydligt  vederlagts.

Det är mer än vad man kan tillåta när DN gör fel till och med i en så stor sak som Nutidsorienteringen. I årets upplaga infördes vad som förr blev känt som en slamkrypare. Det gäller fråga 10 som den först presenterats för 300 000 elever på högstadiet och sedan i DN för den 7 oktober.

Fråga nummer 10 lyder: ” I våras röstade riksdagen med stor majoritet ja till att homosexuella ska få gifta sig. Tidigare har homosexuella endast fått ingå registrerat partnerskap. Ett parti var emot …. Vilket är partiet? “

Rätt svar återfinns på nästa sida (13 i min upplaga). Det är Kristdemokraterna.  Detta var  alltså vad skoleleverna förväntas svara efter att ha följt mediebevakningen i bland annat DN. I denna fråga har den uppenbarligen varit felaktig och (kanske) fördomsfull eftersom till och med ett så kvaliticerat gäng som Nutidsorienteringens redaktion haft fel för sig.

Fakta är att Kristidemokraternas motion 2008/09:C5 med anledning av regeringens proposition (2008/09:80  Äktenskapsfrågor) innebar att samkönade par ska få gifta sig på exakt samma villkor som olikkönade par. De skall vara lika inför lagen. Kristdemokraterna ville därtill slopa de religösa samfundens vigselrätt. De som ville skulle efter det rättsligt giltiga giftermålet få fira eller  eller få sitt giftermål välsignat i en kyrka, moské eller synagoga. Om man föredrog någon annan form av välsignelse skulle det gå lika bra med en fotbollsdomare eller god vän till familjen.  Den ceremonin skulle vara resandens ensak och kunna utformas enligt regler som staten inte skall lägga sig i.  Så är förhållandena i en rad andra länder.

Jag och flera med mig påtalade detta i inlägg och telefonsamtal till ansvariga på DN. Inget infördes. Däremot lät DN göra en notis i vilket kristdemokraternas gruppledare i riksdagen tilläts säga att kd är för att homosexuella ska få gifta sig.  I notisen skrev redaktör Lars-Ingmar Karlsson den 9/10 att “Kristdemokraterna, som är det rätta svaret, tolkar frågan som om partiet är emot att homosexuella ska få gifta sig med varandra.”

Här upprepar redaktören att kd är det rätta svaret på frågan  om vilket parti som var emot att homosexuella skulle få gifta sig.  Det är inget tillrättaläggande av en otvetydig felaktighet.  Längre ned skriver redaktören att Nutidsorienteringens fråga om giftermål mellan homosexuella inte var “så tydligt formulerad som den borde ha varit”.  Hur skulle den då ha formulerats för att kristdemokraterna skulle bli det rätta svaret?

Någon rättelse  har trots flera påstötningar inte  influtit. Jag har inte bevärdigats ett svar. Nutidsorienteringen ligger kvar ograverad på DN:s hemsida och det “rätta” svaret är fortfarande kd.

Att  vägra införa en artikel av Sverigedemokraterna som är på “gränsen” betraktar jag som en omdömesfråga. Men att inte korrigera ett allvarligt men genant faktafel är omdömeslöst.

Sigfrid Leijonhufvud

politiskt sakkunnig finansdepartementet

f d redaktör i DN, Expressen och SvD samt f d chefredaktör Nerikes Allehanda.

Hur nyheter rubriksätts påverkar i stor utsträckning hur människor uppfattar den. Vad är syftet när TT rapporterar:

Fler än 3 400 varslade i oktober
Hittills under oktober har 3 405 personer varslats om uppsägning, enligt preliminära siffror från Arbetsförmedlingen. Det kan jämföras med 19 521 varslade under hela oktober i fjol.

Det stora nyhetsvärdet är alltså egentligen att antalet varslade har minskat dramatiskt jämfört med ett år tidigare. Bara 17.4% så många som förra året har blivit varslade! En minskning med 16 116 personer! Detta faktum ges den uppenbart negativa rubriken “Fler än 3 400 varslade i oktober”. Man tar sig för pannan.

C.

De flesta journalister har insett för länge sedan att den enda fungerande metoden för att  konsekvent och rättssäkert använda ordet svensk om människor är att koppla ordet till medborgarskapet.

Man skriver exempelvis kort och gott “de strandsatta svenskarna” i var det nu må vara, Thailand eller Libanon.

Medier och mångfald har nu märkt att det skett en glidning. Det är bara de som gör bra saker som av vissa kallas för svenskar. Övriga får nedgraderas till “svenska medborgare”, ungefär som om det var lite mindre fint, som man inte är någon svensk på riktigt. Etniska svenskar är däremot aldrig “svenska medborgare” oavsett vad de hittar på, utan bara rätt och slätt svenskar.

Några exempel:

När Mehdi Ghezali greps första gången på  gränsen mellan Afghanistan och Pakistan satt han i förvar ett tag innan han skickades till Guantanamo. Den svenska diplomatiska beskickningen kritiserades för att inte försöka skapa kontakt i tid och för att denna i en rapport till UD beskrev Mehdi Ghezali som “arab med svenskt pass”.

Ghezali är född på ett svenskt sjukhus, han gick i svensk skola och han är svensk medborgare.

Låt oss nu hoppa till förra helgens papperstidning (sön 11 okt). Ingressen lyder såhär:

“De svenska medborgarna Mehdi Ghezali, Munir Awad och Safia Benaouda och deras tvåårige pojke anlände till Sverige sent på söndagskvällen”.

På webben är detta annorlunda. Där heter det att

“Svenskarna som suttit fängslade i Pakistan landade vid 22-tiden på lördagskvällen Arlanda utanför Stockholm”.

DN:s papperstidning hade en sidotext också; “Terrormisstankar räcker för övervakning“. Där skriver inte reportern om “en arab med svenskt pass” men väl “en marockan med svenskt medborgarskap”.

Även Oussama Kassir nämns i den artikeln, ni vet killen som i våras dömdes för att ha planerat ett terrorläger i Oregon som skulle finansieras med bytet från rånade 7 eleven-butiker. Det blev inte så mycket av de planerna och han återvände hem till Sverige, bara för att flygas tillbaka till USA med våld några år senare efter att ha mellanlandat i Prag.

Nåväl. Poängen är att Kassir inte heller blir svensk i DN:s artikel. Han blir inte ens bara svensk medborgare, utan “svensk medborgare med libanesiskt ursprung”. Vad ursprunget har med saken att göra är högst oklart. Kassir konverterade i Sverige och DN bryter därmed mot den pressetiska regeln som säger att etnisk tillhörighet inte ska framhävas om det inte är relevant.

Kassir har varit svensk i många år och tillbringat fler år i Sverige än en person som i DN, bland annat denna artikel,  får äran att bara vara kallas svensk utan suffixet “medborgare” – Annika Östberg. Hon har dömts för ett grövre brott (eller snarare flera, hon är medskyldig till att ha haft ihjäl flera människor utöver knarkbrott, prostitution och annat).

Oussama Kassir talar antagligen bättre svenska än Annika Östberg som var liten när hon flyttade från Sverige och sedan rymde hemifrån. Han har svenska barn. Han har jobbat och betalat skatt här vilket hon aldrig har. Hon är svensk, han medborgare.

Den bästa strategin för Kassir hade antagligen varit att satsa på löpning (Ludmila fram till dopingen), fotboll (Zlatan “Zlatan” Ibrahimovic,  Henrik “Henke” Larsson), sång (Darin, Arash och Elena Paparizou) – eller skrivande.  Journalisten Dawit Isaak sitter visserligen i fängelse som Kassir och Östberg men han har svenskarnas sympatier, är “snäll” och därför också bara svensk, vilken man till exempel kan läsa här, här, här eller här.

Tror ni att det här är slump? Fundera på det nästa gång en icke etnisk svensk är på nyheterna. Har personen gjort något bra = svensk. Har den gjort något dåligt = svensk medborgare. Uppenbarligen är svenskheten villkorad i svenska medier…

KM

PS. Till alla rasister som har det här som sin favoritfråga säger vi redan på förhand: denna blogg diskuterar och analyserar hur medier bevakar mångfald. Vi diskuterar inte mångfalden i sig annat än ytterst begränsat, om det exempelvis gäller ny forskning. Därför kommer vi inte att släppa fram kommentarer som vill diskutera eller argumentera för vad som konstruerar “en riktig svensk”. Ni hamnar bara i tycke-och-smak-träsket i alla fall och börjar istället lista vad som INTE är svenskt.

Till och med Jimmie Åkesson har sagt att han måste känna en person först innan han kan avgöra om den är svensk. Att som reporter ha kamratskap som kriterium för vad man ska kalla folk man skriver om blir ohållbart rätt snabbt i en stressig arbetsmiljö.

Tänk bara om Sveriges journalistkår varit tvungna att resa till Pakistan för att först försöka ta en öl med Mehdi Ghezali för att avgöra om han är svensk egentligen innan de skriver om honom…

Uppdatering (4 nov):  Annika Östberg fortsätter att vara svenskare än midvinterblot. Idag i bland annat DN och SvD, apropå att hennes frigivning tros dröja.

Två moderata riksdagsmän vill att SVT granskas, då de anser att SVT presenterar vänstervridna nyheter.

SVT:s VD, Eva Hamilton (ni vet, hon som tycker att alla med en dator ska betala TV-licensavgift), tar förstås till brösttoner och menar att det sänder tankarna till Italiens Berlusconi-styrda TV. Hon och SVT:s politiske kommentator menar att moderaterna vill åstadkomma en statsstyrd TV.

Givetvis är statsstyrd TV inte något bra och givetvis ska SVT just därför granskas. Alla årtionden av vänsterstyre har gjort SVT vänstervridet, det är alldeles klart. Det är bara att titta på nyhetssändningarna från vår statsstyrda TV och konstatera, som de flesta gjorde för lääänge sedan, att sändningarna har en vänsterprägel som inte är till förmån för andra partier. För den som tvivlar på SVT/SR:s opartiskhet rekommenderar jag en dags lyssnande på P1. Denna vänsterns klagomur och kulturelitens megafon nummer ett brukar vid en genomlyssning inte ens klara sig en kvart utan ett eller flera tydliga ställningstaganden för vänsterfrågor.

Alltså, det är en bra idé med granskning, jag hoppas verkligen att den genomförs. Och så ett par lugnande ord till Eva Hamilton: om du nu basar över en neutral TV har du ju inget att oroa dig för, eller hur? Du borde snarare välkomna en granskning som visar för alla hur bra ni är på oberoende rapportering. Eller?

Sedan kan man givetvis lyfta blicken och ställa sig frågan om det är rimligt att det hör till statens uppgifter att över huvud taget driva TV-kanaler för våra skattepengar?

/Jacques Pot

Det kommer idag rapporter via TT att en allt större andel av de svenska barnen har utländsk bakgrund. Det här är intressant på flera sätt, men innan dess kommer den fånigt nog nödvändiga disclaimern. Vi förespråkar fri invandring. Blandning av människor är bra. Sverigedemokrater är knäppgökar. Det finns förstås en hel hög andra problem med Sveriges invandringspolitik. I alla fall, nyheten är intressant..

För det första:
Det är ytterst ovanligt att svensk media rapporterar någonting som ens avlägset kan väcka sympati för “främlingsfientliga krafter”. En rapport av den här typen kommer säkerligen få många att tänka “Ujujuj, har det verkligen blivit så illa?”. Folk blir livrädda när de ser hur den traditionella bilden av svenskhet bli hotad. Det är liksom okej att möta andra kulturer då man tar en falafel på fyllan, men att bo granne med en irakier vore hemskt. Media har praktiskt taget sluta rapportera om bilbränder, vilket leder oss till…

För det andra:
Varför är detta en nyhet? Alla svenskar som vistas utanför sin bostad bör känna till att det finns en hel del invandrare i landet. De skaffar barn, som också skaffar barn. Andelen svenskar som har utländsk bakgrund ökar naturligtvis hela tiden, dessutom kommer det nyanlända som vill bo tillsammans med sina släktingar.

För det tredje:
Varför tas inte de verkliga problemen upp istället? Hur hög är arbetslösheten bland invandrare? Hur många av de här barnen med utländsk bakgrund har inte klarat sig igenom högstadiet eller gymnasiet med tillräckliga betyg? Hur många av dem bor i en familj som helt och hållet är finansierad av andra svenskar?

Det finns två typer av “rasism” i Sverige. Det finns den gamla vanliga fullständigt irrationella rädslan för främlingar som resulterar i att Sverigedemokraterna troligtvis kommer ta sig in i riksdagen nästa år. Sverige är till för svenskar, tycker de, och försöker hitta någon form av definition av svenskhet. Detta finns i de flesta etablerade partier med, t.ex. Folkpartiets krav på att kunna svenska, Kristdemokraternas tal om traditionell kärnfamilj och Socialdemokraternas åsikt att alla är tillsammans och helst ska vara likadana.

Den andra typen är inte rasism alls (utom i vänsterns ögon) utan handlar bara om den ytterst hälsosamma frågeställningen “Varför arbetar och sliter jag för att betala åt någon annan som inte gör någonting alls?”. Detta har ingenting att göra med om den skattefinansierade bidragstagaren är irakier, spanjor eller eskimå. Eller svensk. Således ingen rasism över huvud taget. Trots detta använder vänstern (t.ex. Ali Esbati) hela tiden ordet rasism när det t.ex. föreslås en skattesänkning, eftersom den i genomsnitt inte resulterar i någonting positivt för den grupp av människor som kallas invandrare. Jag skulle vilja påstå att det är mer rasistiskt att kollektivt döma ut en grupp människor som oförmögna, eller inte tillräckligt kompetenta, till att skaffa eget arbete. Det är just det som sker, och det är också därför som föraktet för gruppen ökar, trots att varje svensk säkert skulle gjort samma sak i motsvarande situation. Du flyttar till ett främmande land med märklig kultur. Det första som händer är att du blir informerad om att du inte behöver arbeta, utan istället varje månad kommer få en fast summa pengar – och ännu mer för varje barn du har. Resultatet är inte svårt att förutse.

Slutsats? Vi förespråkar ett liberalt samhälle med maximal individuell och ekonomisk frihet. Fri invandring åt alla som är villiga att ta sig till och berika landet vi lever i. Frihet att starta egna företag. Frihet att arbeta utan krångliga regler, tillstånd och byråkrati. Samtidigt krävs eget ansvar av individen att se till sin egen försörjning, sitt eget skyddsnät, sina egna försäkringar. Genom historien har vi sett hur handel, kommunikation och umgänge mellan kulturer inte bara lett till stora framgångar och rikedomar, utan också stabilitet, vänskap och fred.

C.

Medierna ger stor plats åt Irans eventuella utveckling av kärnvapen. Att grannlandet Israel har haft kärnvapen i fyra decennier, uppskattningsvis mellan 75 och 400 kärnvapenstridspetsar, ägnas bara förstrött intresse. Liksom kraven på internationella inspektioner i Israel. Folken i Mellanöstern ser detta som dubbelspel och den uppfattningen delas av många invandrare bosatta i Sverige. Jag tror att obalansen i rapporteringen skadar förtroendet för internationell och svensk press.

Spridda repliker med medieanknytning från Bokmässans seminarier och monteraktiviteter:

Björn Häger myntade en ny liknelse i en debatt med pr-konsulten Paul Ronge om dennes färska bok “När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen”. För att hindra små barn att närma sig den farliga brunnen uppfinner föräldrar en extra skrämmande dimension; de säger att det bor en läskig brunnsgubbe i brunnen. På samma sätt menar Björn Häger att medietränarna skrämmer makthavarna med Janne Josefsson, han blir deras brunnsgubbe.

Paul Ronge replikerade att hans kunder upplever hotet från Uppdrag granskning och Janne Josefsson som reellt. TV-jägarna är ute efter byten att nedlägga, de vill ha svett på överläppen och ångest i blicken. Fast Ronge erkände samtidigt att Sverige – och inte minst han själv – vore fattigare utan Janne Josefsson.

***

Janne Josefsson själv deltog i ett samtal om hot mot förtroendevalda. Har han inte själv ett delansvar för ett råare klimat genom sin aggressiva attityd var en frågeställning.

Genom ett temperamentsfullt inlägg vände han helt frågan till att handla om politikernas ansvar för ett samhälle med segregation, ungdomsarbetslöshet och social vanskötsel (fallet Louise i Vetlanda).

Förre justitieministern Thomas Bodström bedyrade att ingen politiker har något emot seriösa granskningar, tvärtom de välkomnas. Det är upphetsade övertoner och rena lögner i medierna han vänder sig mot.

Janne Josefsson svarade att retorik är en sak, praktik en annan. Ett exempel är konsekvenserna i Södertälje för den anställde som avslöjade sjukhuspersonalens rasistiska yttranden.

***

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén berättade i en öppen monterintervju att förbundet ändrat sin inställning till att låta PO/PON bedöma även journalisters arbetsmetoder (alltså inte enbart som nu det som publicerats). Journalistförbundet kan likväl behålla sin yrkesetiska nämnd för att hantera medlemsärenden. Detta kan underlätta en omvandling av PO/PON till en Mediernas ombudsman / Mediernas opinionsnämnd med vidare arbetsområde.

Publicistklubben Väst inbjöd traditionsenligt till mediedebatt på onsdagkvällen som inledning till Pressnatta, upptakten till Bokmässan i Göteborg. Ämnet var svenska mediers EU-bevakning.

Statsvetaren Ulf Bjereld ansåg att den svenska EU-bevakningen kan liknas vid en gedigen men tråkig hejaklack. Parlamentsledamoten Carl Schlyter (MP) fann att något lite fler frågor granskades i rätt tid före beslut i Bryssel till skillnad för några år sedan när de granskades först vid den svenska implementeringen, men att mycket återstår.ETC:s Johan Ehrenberg ville inte ha rapportering om “EU” utan om konkreta sakfrågor och livsvillkor.

Aktuellts Eva Landahl och Göteborgs-Postens Cecilia Krönlein vittnade om höga kostnader för Bryssel-bevakare och om betydelsen av att ha f d EU-korrar på redaktionen som driver på bevakningen “som illrar”.

Carl Schlyter inflikade att om medierna har svårt att få pengarna att räcka för att ha folk i Bryssel så gäller det inte den stora kemikoncernen BASF. De har 200 människor på plats och “de påverkar allt”.

Landahl och Krönlein intygade båda att de skulle vilja satsa mer på att granska lobbyverksamheten inom EU.

När jag lyssnade på Ekot i morse hörde jag att 750.000 pedofiler är on-line och letar barnpornografi just nu. Såklart reagerade jag eftersom en sådan siffra känns oerhört spekulativ. Vilken metod använder man för att få fram en sådan uppgift. Vilka källor använder man sig av?

Som tur är finns det andra bloggare som orkar gräva vidare kring just dessa frågor. Dennis på Sänd mina rötter regn försöker hitta ursprunget till siffran 750.000, men:

Slutsatsen tycks vara klar: det cirkulerar olika siffror, det är svårt att säga var de kommer från och ännu svårare att verifiera.

En siffra om hur många pedofiler som just i detta ögonblick sitter och tittar på barnporr är med nödvändighet spekulativ. Det gå t ex att fråga sig hur man ska avgöra vilken sexuell läggning en anonym surfare har. Och hur vet man att 750.000 personer sitter på ljusskygga sidor vid ett speciellt tillfälle?

Den som presenterar siffror av det här slaget bör ha åtminstone något på fötterna. Det måste finnas en metod och ett tillvägagångssätt presenterat. Därtill krävs noggrann redovisning av källor.

Den rapport som ligger till grund för siffran 750.000 är skriven av Najat M’jid Maalla och utgiven av UNHCR. Som rapport är Report of the Special Rapporteur on the Sale of Children, Child Prostitution and Child Pornography helt undermålig eller som Joakim Jardenberg skriver “den tunnaste soppa jag sett på mycket länge.”

Om vi börjar med metod och tillvägagångssätt så skriver Maalla:

[The report] is based on information submitted to the Special Rapporteur through a questionnaire sent to Governments, international organizations, non-governmental organizations (NGOs) and the private sector in March 2009, as well as on other research undertaken by the Special Rapporteur.

Det är alltså ingen egen undersökning som FN har gjort. Inte heller finns det något i rapporten vilka frågor som skickats ut eller vilka som har svarat eller vad de har svarat. Det finns alltså ingen som helst möjlighet att granska hur Maalla fått fram de uppgifter som finns i rapporten.

Hur är det då med källhänvisningar i rapporten. Det finns några studier som redovisas i fotnoterna (även om deras trovärdighet kan diskuteras),  men påståenden som att värdet av barnpornografin som distribueras är mellan 3 och 20 miljarder dollar eller att antalet barnpornografiska sajter är 450.000 eller att 750.000 förövare varje sekund sitter vid en uppkopplad dator är bara lösa antaganden som inte stöds med några som helst källor. De är – med Nefs ord – “dragna ur arslet“

Rubrikerna om att 750.000 pedofiler sitter vid nätet varje sekund finns det således inga som helst belägg för.

Precis som Isobel kom jag att tänka på Hassan och de 10.000 tyska läderbögarna när jag hörde nyheten.

Läs även andra bloggare om Najat M’jid Maalla, barnpornograi, internet, fn, unhcr

Aftonbladet är inga vänner av det fria ordet. Utan de kommer med denna förklaringen.

“Aftonbladets ansvariga utgivade Jan Helin och Lena Mellin: Känslorna man vädjar till är allt annat än harmlösa.”

Konstigt vill jag påstå, hur kan älska Sverige vara fel? Vilken värld lever dessa flummare i?

“Vi kommer att hantera främlingsfientliga Sverigedemokraterna så här.

*Vi kommer inte att publicera annonser från Sverigedemokraterna.

*Vi kommer att publicera debatt­artiklar från Sverigedemokraterna efter normal redaktionell prövning.(Efter att vi gått igenom deras artiklar och censurerat de som inte passar Aftonbladet.)

*Vi kommer att upplåta plats för redaktionell granskning av Sverige-demokraterna.(Whats new i diktaturstaten Sverige?)”

Sedan kommer det med det så klassiska konceptet från Aftonbladet redaktion. Danmark, detta Danmark som har dragit åt snyltar politiken. Detta hemska samhälle som ligger bättre till än Sverige när det gäller det fria ordet och öppenhet.

“Danmark har förändrats sedan Dansk Folkeparti med Pia Kjaersgaard som ledare och agitator kom in i Folketinget. För oss svenskar är det en synlig förändring. Bilden av det gemytliga, öppna, lite bohemiska Danmark har förskjutits till en bild av ett intolerant samhälle med politiker som hårt agiterande går efter vissa folkgrupper för att deras seder och bruk anses hota det danska.”

Har Aftonbladets redaktion helt missat invandringen och dess effekter på våra nordiska samhällen? Har de missat de brinnande bilarna? Har de missat stenkastningen? Har de missat våldet ökning? Eller hur man kastar flickor från balkongen i hederns namn? Snälla kan nu Aftonbladet redaktion ta fram fördelarna med det mångkulturella samhället så vi alla kan få ta del av dem?

Den sista socialist högborgen förnekar sig aldrig i sin “kamp” för yttrandefrihet. Patetiskt. För vad Aftonbladet vill stoppa är.

“En underström i Sverigedemokraternas Bullerby som säger att om du röstar på dem kan Sverige bli som förr. Utan en massa gapiga invandrargäng som stjäl dina ungars mobiltelefoner och våldtar.”

Vad är det för fel att hindra våra barn från att bli våldtagna och misshandlade?

Mvh Varjager

Publicistklubben debatterade i går kväll Aftonbladets publicering av Donald Bodströms artikel “Våra söner plundras på sina organ”. Ett referat finns på PK:s hemsida.

Medieforskaren Ester Pollack har träffande beskrivit en del av den mediala självkritiken som rituell; “de etiska debatterna tycks ha ungefär samma funktion som biktfadern har för katoliken: bekännelse, ånger och syndernas förlåtelse”. 

Men för denna publicering stämmer inte schemat, inte ännu i varje fall. Aftonbladet bekänner inga synder (möjligtvis att man inte publicerade mycket mer) ,visar ingen ånger och ber inte om förlåtelse. 

Kulturskribenterna från Sydsvenskan, Expressen och DN i panelen var starkt kritiska mot bristen på fakta och överflödet av insinuationer i artikeln. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, och framför allt Aftonbladets kolumnist Jan Guillou, försvarade artikeln med att även en bristfällig artikel kan vara bra om den har effekt, om den leder till att utredningar startas.

Kvällens moderator, PK-ordföranden och kulturjournalisten Ulrika Knutson, refererade till Jan Guillous tidigare skarpt formulerade kritik av faktafattiga kulturjournalister och häpnade över vad hon fann var en fullkomlig omsvängning. Kanske rentav en omvändelse?

Hennes sammanfattning gick nämligen på temat: när Jan blir gammal blir han religiös.