• Institutet för Mediestudier, Sim(o), har belönat Anna-Maria Havskogens uppsats om medieträning av politiker. Nästa år, valåret 2010, kommer Sim(o) att arrangera ett seminarium om medieträningens olika aspekter med utgångspunkt i uppsatsen. Men den som vill höra författaren resonera kring “scenpolitik och scenjournalistik” redan nu kan lyssna på Åke Petterssons program Publicerat.

• I förra veckan var den brittiske journalisten Charlie Beckett på besök i Stockholm. Han är föreståndare för tankesmedjan POLIS vid London School of Economics och var inbjuden som huvudtalare av Journalistfonden för vidareutbildning som firade sina 40 år (jag var moderator för ett framåtblickande seminarium). Läs Charlies funderingar om mediesituationen i Sverige här; vad klagar ni på undrar han.

• Väckarklocka eller smittspridare? När forskning och statistik blir journalistik. Detta är den långa rubriken på ett intressant seminarium på Karlstads universitet om tio dagar. Anne-Marie och Gustaf Anders stiftelse för medieforskning bjuder in till en dag med föreläsningar av bland andra Allan Gut, Larsåke Larsson, Anna Larsson och David Finer.

Torsdag kväll (5/11) redovisade Fredrik Nejman och Mikael Bergling resultaten av en omröstning bland 130 elever på Poppius olika journalistutbildningar. Tolv exempel på pressetiskt omdiskuterade publiceringar rangordnades av eleverna med tre poäng till den i deras ögon värsta, två poäng till den näst värsta och ett poäng till den tredje värsta. Exemplen var hämtade ur materialet till en färsk bok om Allmänhetens pressombudsman (som skrivits av Fredrik Nejman, Mikael Bergling och undertecknad).

Branschtidningar som Resumé, Journalisten och Medievärlden har återgivit vilka publiceringar eleverna ogillade mest, men inte hela listan. Här följer den:

1. Expressens förstasida “Döda, saknade, räddade” efter Estonias förlisning; 201 poäng

2. Arbetets publicering av namn och bild av en misstänkt 33-årig Palme-mördare; 163 poäng

3. Aftonbladets publicering av nazisthot mot Alexandra Pascalidou; 138 poäng

4. Harry Schein som förnekande sexturist på Expressens löpsedel; 76 poäng

5. Aftonbladets klassiska “Greve sköt neger med jaktgevär”: 64 poäng

6. Expressens felaktiga påstående att Persbrandt lagts in akut på alkoholklinik; 31 poäng

7. Thorbjörn Fälldin utmålades som knarkare i Aftonbladet-satir: 29 poäng

8. Yrsa Stenius kallades ‘intellektuellt fnask’ m m i recension i Gefle Dagblad; 26 poäng

9. TT påstod att Pelle Svensson förfalskat brev från ‘bombmannen’; 25 poäng

10. Hänt Extra påstod att paret Efva A och Eva D väntade barn; 11 poäng

11. Se & Hör visade fejkade baddräktsbilder av kronprinsessan Victoria; 10 poäng

12. Östgöta Correspondenten publicerade en ljudfil på nätet där en omskriven person hotar tidningens reporter; 4 poäng.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, som bloggat om sitt besök på Poppius, fick recensera listan. Han ansåg att de värsta övertrampen är de som består i att producera falska nyheter, exempelvis bilder av Victoria och rykten om graviditet, och han var förvånad över att studenterna rankade dessa övertramp så lågt.

Misstagen som Expressen begått, exempelvis angående Persbrandt och Estonia, såg han inte som fejk utan som problem i produktionsprocessen som redaktionen sedermera lärt sig av. Uppsåtet måste räknas in när man diskuterar kontroversiella publiceringar. Och hans linje är att Expressens uppsåt är gott.

Jag tror att jag har varit med om något alldeles unikt.

I torsdags hade vi som är ansvariga för Migrants in Media-projektet och In Motion-seminariet samlat medie- och migrationsforskare från hela Norden, SVT-journalister och olika etniska föreningar i Sverige för en nätverksträff på JMK, Institutionen för journalistik, medier och kommunikation.

På dagen fick journalisterna utbildning i hur de kunde bli bättre på mångfaldsbevakning, föreningarna blev utbildade i hur svenska medier fungerar och forskarna informerades om vilken sorts forskning som bedrivs runt om i Norden.

Redan på eftermiddagen strålade alla samman för fika och organiserat nätverkande. Det var otroligt inspirerande att se nyfikna journalister, engagerade föreningsmänniskor och intresserade forskare klicka på både ett personligt och professionellt plan. Några bilder på deltagarna finns här.

Svensk journalistik skulle må mycket bättre av fler sådana här initiativ tror jag.

Arash Mokhtari

Kungliga bibliotekets avdelning för audiovisuella medier, f d Arkivet för ljud och bild på Karlavägen i Stockholm, har öppnat en webbplats som vill ge perspektiv på hur nyhetsförmedlingen i Sverige har sett ut – och hörts – under de senaste hundra åren. En insats för ökad ‘media literacy’ om man så vill.

Sajten Nyheter innehåller nyhetsklipp under rubrikerna händelser, politik, brott, genus och ungdom. Innehållet skildrar bland annat “gripandet av brottslingar, ministrar i blåsväder och ungdomar på glid”. I introduktionen på sajten ställs frågan, lätt retoriskt, huruvida journalisterna är “helt objektiva eller påverkas de av den tid de lever i”.

Frågan besvaras på KB:s egen hemsida: “All journalistik är naturligtvis tidstypisk. Det är lätt att höra i de gamla klippen, men hur medvetna är vi om de värderingar som ligger underförstådda i dagens nyhetsbevakning?”

Ett historiskt exempel gäller ett klipp på 2,5 minuter ur en SF-journal som visades som förspel på biograferna 1934. Harald Bengtsson och Folke Johansson, mera kända som Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson, hade varit eftersökta av polisen under två år till följd av en så kallad stöldturné. På filmen får man se dem i handbojor på polisstationens gård i Göteborg när de till slut gripits, men innan rättegången.

En sådan medieexponering före dom upprörde dock även samtiden. Efter en JK-anmälan togs klippet bort ur SF-journalen.

Tre öppna föreläsningar, samtliga kl 19 på Karlavägen 100, diskuterar olika aspekter av nyhetsförmedling: Göran Greider talar 3 november, Kerstin Brunnberg 10 november och Pia Brandelius 24 november.

Ett litet minne från lärarutbildningen:

Grupparbete. Vi har valt att producera ett läromedel. Jag älskar när man får göra ”riktiga” saker. Den här produkten kommer att komma till användning sen när vi i gruppen jobbar.

Vi skriver all text till läromedlet själva, men när det kommer till bilderna så händer någonting. För mig är det självklart att alla bilder som finns i produktionen ska vara fotograferade av oss. Inte tagna från tex. Flickr, även om de har vissa bilder som man får använda. Det handlar om stolthet och att jag vill kunna säga “det här har jag gjort med mina egna händer. Jag har deltagit i varje steg av produktionsprocessen”. Det handlar också om att vara en förebild, och att det viktiga modellandet faktiskt kan ske på riktigt.

Därför blir jag en smula förskräckt när resten av gruppen tycker att det är mer konstigt att jag anser att vi själva ska fotografera än att man tar bilder från Internet och använder dem utan att skriva ut källan.

Med ett fåtal dagar kvar till deadline visar det sig att de bilder som de andra i gruppen sa var helt okej att använda inte alls är det. Går man till webbadressen står där ett tydligt © och All rights reserved.

Varför kan folk inte sånt här? Varför tror folk att man bara kan plocka saker och säga att ”nu är det mitt!”? Har det något med åldersskillnaden mellan oss i gruppen att göra, tänker jag. Men nej. Jag köper inte det. Det är en skillnad på 5 år, och ingen kan ha missat debatten om upphovsrätt som pågått de senaste åren. Dessutom vet de flesta att man inte får stjäla.

Det värsta är att de här människorna går på lärarutbildningens medieinriktning. Man tycker ju att saker som upphovsrätt och källhänvisningar borde diskuteras extra mycket. Eller att de blivande lärarna har upphovsrätt i åtanke när det ska göras presentationer och skapas produkter. Men nej.

Så, till alla som inte har koll på upphovsrätt eller som vill skaffa sig koll på upphovsrätt, här kommer några användbara länkar:

Skolverkets Kolla källan. Bra med elevanpassat material, exempelvis häftet “Vadå upphovsrätt?”. Där finns även guider för lärare.
Svensk författningssamling, lagen om upphovsrätt.
Från Regeringskansliet, en broschyr om upphovsrätt, en broschyr om kopiering och nedladdning, samt en broschyr om upphovsrätten i informationssamhället.

Studenter vid Fontys journalistutbildning i Tillburg i Holland började för ett år sedan att granska fakta i holländska miedier för att hitta felaktiga uppgifter. Men de ledsnade snabbt på uppgiften; den är för lätt.

Det är kanadensiske Craig Silverman, redaktör för den intressanta webbplatsen Regret the Error, som berättar om projektet i en artikel för Columbia Journalism Reviews nätupplaga.

Studenterna genomför faktagranskningen under en treveckorskurs. Enligt lärare på skolan utvecklar de snabbt en framgångsrik känsla för vilka artiklar eller etermedieinslag som är faktamässigt tveksamma. De kontrollerar källorna, kontaktar den journalist som skrivit texten eller gjort inslaget och publicerar sedan sina resultat på en blogg.

Flera redaktioner tar vara på studenternas synpunkter och försöker rätta till systematiska brister. Holländska nyhetsbyrån ANP ska enligt Silverman ha ändrat sitt sätt att presentera politiska opinionsmätningar efter återkommande påpekanden från studenterna.

Av en tillfällighet snubblade jag över artikelserien “Handledning för läsare” som redaktionschefen på Dagens Nyheter Börje Dahlqvist skrev och publicerade i DN 20-22 december 1969. I dag hade han säkert bloggat och svarat på läsarnas kommentarer direkt.

Ett citat, i dag hade utgångspunkten kunnat vara flödet på nätet i stället för teleprintertelegram:

“Det är de olika byråernas skildringar av tidsbegränsade förlopp som vi jämför och granskar. Men för den nyhetstidning som vill ha bredd i anslaget är det viktigt att frigöra sig från teleprintertraditionen i så måtto att den inte blir låst vid föreställningen att händelser är ett annat ord för nyheter. Ty då är det risk att man så småningom sitter fast i en nyhetsvärdering som bara rör sig med det som brakar och bullrar.

Nyheter, det är ju också utvecklingar, långsiktiga vågrörelser, opinionsförskjutningar. Dessa nyheter är ofta svåra att skildra, ofta så mycket svårare än de raka händelserna, där både början och slutet är urskiljbara. Tvärsnitten och temperaturmätningarna är vanskliga att utföra. Resultaten kan ibland bli osäkra, men detta är ett reportagearbete som måste skötas.”

Spridda repliker med medieanknytning från Bokmässans seminarier och monteraktiviteter:

Björn Häger myntade en ny liknelse i en debatt med pr-konsulten Paul Ronge om dennes färska bok “När Janne Josefsson ringer – så klarar du pressen”. För att hindra små barn att närma sig den farliga brunnen uppfinner föräldrar en extra skrämmande dimension; de säger att det bor en läskig brunnsgubbe i brunnen. På samma sätt menar Björn Häger att medietränarna skrämmer makthavarna med Janne Josefsson, han blir deras brunnsgubbe.

Paul Ronge replikerade att hans kunder upplever hotet från Uppdrag granskning och Janne Josefsson som reellt. TV-jägarna är ute efter byten att nedlägga, de vill ha svett på överläppen och ångest i blicken. Fast Ronge erkände samtidigt att Sverige – och inte minst han själv – vore fattigare utan Janne Josefsson.

***

Janne Josefsson själv deltog i ett samtal om hot mot förtroendevalda. Har han inte själv ett delansvar för ett råare klimat genom sin aggressiva attityd var en frågeställning.

Genom ett temperamentsfullt inlägg vände han helt frågan till att handla om politikernas ansvar för ett samhälle med segregation, ungdomsarbetslöshet och social vanskötsel (fallet Louise i Vetlanda).

Förre justitieministern Thomas Bodström bedyrade att ingen politiker har något emot seriösa granskningar, tvärtom de välkomnas. Det är upphetsade övertoner och rena lögner i medierna han vänder sig mot.

Janne Josefsson svarade att retorik är en sak, praktik en annan. Ett exempel är konsekvenserna i Södertälje för den anställde som avslöjade sjukhuspersonalens rasistiska yttranden.

***

Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén berättade i en öppen monterintervju att förbundet ändrat sin inställning till att låta PO/PON bedöma även journalisters arbetsmetoder (alltså inte enbart som nu det som publicerats). Journalistförbundet kan likväl behålla sin yrkesetiska nämnd för att hantera medlemsärenden. Detta kan underlätta en omvandling av PO/PON till en Mediernas ombudsman / Mediernas opinionsnämnd med vidare arbetsområde.

Forum för frivilligt socialt arbete med flera frivillorganisationer kallar till seminarium med titeln ”Varför är den idéburna sektorn så ointressant för medierna?”.

Någon undersökning som visar att så verkligen är fallet presenteras inte. Tvärtom inleder Anna Carlstedt från Forum och IOGT-NTO med att berätta en del organisationer är flitigt omskrivna. Folknykterhetens vecka genererade exempelvis ”tusentals klipp”.

Men detta är undantag. Och med tanke på den civila sektorns stora och växande betydelse så borde medierna rapportera mera anser hon.

Birger Östberg på PR-byrån Westander opponerar sig. Han har egen erfarenhet av att arbeta med pressfrågor inom Fi och vänsterpartiet och av att bistå byråns kunder med mediestrategier.

Han har märkt att det inom olika sektorer av samhället finns konspirationsteorier som ’förklarar’ varför medierna inte bevakar just denna sektor. Inom vänstern beror det på att medierna ingår i det kapitalistiska systemet. Inom näringslivet heter det att journalisterna är vänstervridna. Och inom Feministiskt initiativ heter förklaringen patriarkala medier.

Själv förespråkar han att frivilligorganisationerna lär sig mediernas nyhetsvärdering och levererar sådana nyheter som redaktionerna nappar på. Han föreslår exempelvis inrättandet av ett nytt nationellt pris med kandidatnominering i alla län. Corren i Linköping kan ”garanterat” inte låta bli att skriva om de östgötska kandidaterna hävdar han.

Anna Carlstedt funderar kring karaktären på frivilligorganisationernas pressmeddelanden. Det kanske är ett problem att de ofta handlar om goda nyheter? Röda Korset gör att flyktingar får ett bättre mottagande; Majblomman samlar in pengar till barn på kollo. Kanske ska vi bli mer dramatiska i vår kommunikation med medierna, resonerar hon.

Hon illustrerar tanken med den romerska retoriken. På antikens torg meddelade talaren inte torrt att någon bragts om livet. Nej, den mördades mörkfläckiga kläder lyftes upp för alla att se och förfäras över det blodiga dådet.

En person i publiken frågar om organisationerna bör bli mera av provokatörer och mindre  av ’nickedockor’?

Anna Carlstedt applåderar ungdomsorganisationernas civila olydnad när det finns en medveten tanke bakom sådana aktioner.

Birger Östberg säger att provokationer är bra, de skapar nyheter.

I dag i Svenska Dagbladet rapporterar Karin Henriksson i USA om olika sätt att finansiera den resurs- och kostnadskrävande undersökande journalistiken.

Hon berättar om stiftelsen ProPublica med fler än 30 journalister som fått miljoner dollar från rika privatpersoner och från ideella stiftelser till sin verksamhet ‘i allmänhetens tjänst’.

New York Times berättar dessutom att den stora nyhetsbyrån AP framöver ska distribuera material från ProPublica och ytterliga tre icke-vinstdrivande grävbyråer för fri användning. En av dem är the Investigative Reporting Workshop at American University i Washington DC.

Är detta en tänkbar utveckling även i Sverige? Riksbankens Jubileumsgräv? Mittuniversitetets Undersökande Underrättelser?

Filmcensuren slopas för vuxna föreslog i går den statliga utredaren Marianne Eliason. Hon föreslog också att en ny myndighet skapas med bredare uppgifter. Den ska, med utredningens egna ord:

• vara expert på medieutvecklingen och dess konsekvenser för barn och unga,

• sprida information och ge vägledning om skadlig mediepåverkan till barn, unga och vuxna,  

• verka för mediebranschernas självreglering,

• genom samarbete med andra myndigheter, skola, föreningsliv, ideella organisationer, opinionsgrupper m.fl. skydda och stärka barn och unga i medielandskapet, 

• följa den internationella utvecklingen och delta i internationellt samarbete när det gäller att skydda barn och unga från skadlig mediepåverkan och att stärka dem som medvetna mediekonsumenter.

Här finns ju början till uppgiften att sprida mediekunskap till hela befolkningen. Bra! Brittiska granskaren Ofcom har sedan några år uppdraget att höja denna ’läskunnighet’ (media literacy) hos britterna.

Men färdigheten bör förstås inte enbart omfatta ’skadlig mediepåverkan’ som det står i utredningen, utan kunskap om hur medier fungerar över huvudtaget.

Behovet ligger i tiden. Andra initiativ i denna riktning är Sim(o)s verktygslåda med hundratals länkar för mediekunskap och Tidningsutgivarnas planerade breddning av Tidningen i Skolan till en Mediekompass, som ska ge orientering om källkritik och mediernas funktioner.

Mittuniversitetet startar en kurs (7,5 poäng) om Wikipedia till hösten. Den ges som nätbaserad kurs på kvartsfart. 

Enligt pressmeddelandet om kursen är en av anledningarna att stävja en del av de faktafel i studentuppsatser som emanerar från slarvig användning av Wikipedia. 

Således, i stället för att bara klaga på Wikipedia vill de kursansvariga bidra till att öka såväl källkritiken hos studenterna som kvaliteten på Wikipedias innehåll. Den irländske studenten Shane Fitzgerald applåderar…

För fullständighetens skull kan jag meddela att jag är doktorand på halvtid på Mittuniversitetet. Informationen om kursen snappade jag dock upp på Joakim Jardenbergs blogg.

Först kom det inget, och sen kom det inget – och om några månader kommer det tre stycken. Av någon anledning ökar utbudet av grundböcker i journalistik markant i höst.

Förlagen och skribenterna (liksom tidigare studenter och journalistutbildare) har märkt hålet på marknaden; den existerande litteraturen har åldrats samtidigt som de redaktionella miljöerna har förändrats.

• I augusti kommer Grävande journalistik av Nils Hanson (Ordfront). Författaren är projektledare och ansvarig utgivare för SVT:s Uppdrag granskning och hans föreläsningar på Grävseminarierna om granskandets abc tillhör varje år de mest uppskattade.

Boken behandlar undersökande journalistik från idé via faktainsamling och intervjuer till publicering. Enligt förlagspresentationen vänder den sig såväl till journaliststudenter och nyfikna privatpersoner som till erfarna grävare.

Omslagsbilden visar ett skarpt öga. Kanske kommer det att uppfattas på olika sätt av människor inom respektive utanför de etablerade medierna?

• 15 augusti räknar Hans Månson med att hans och Hans Strandbergs grundbok Journalistik (Juridisk Reportagebyrå) ska vara ute.

Hans Månson har arbetat på TV4, SVT och flera dagstidningar, senast som chefredaktör på Sydsvenskan, samt varit gästprofessor i journalistik i Göteborg.

Hans Strandberg har bland annat varit specialreporter på SvD (är agronom i botten), chefredaktör på Ny Teknik och är nu på Dagens industri. Båda anlitas som utbildare och föreläsare i journalistiska ämnen.

Inriktningen är mot högskoleutbildningen i journalistik med reporterrollen i fokus. Boken ska ge en grund för de första årens redaktionsarbete. Omslaget är ännu inte bestämt.

• Den tredje boken heter Reporter – en grundbok i journalistik (Norstedts) och är skriven av Björn Häger. Även den kommer i augusti.

Björn Häger har arbetat länge inom Sveriges Radio, bland annat som grävchef och webbchef, men har även  rapporterat i tidningar och numera även i tv. Han har skrivit en bok om intervjuteknik och är en flitigt nyttjad utbildare i detta och andra journalistiska ämnen. Tillika doktorand i journalistik vid Mittuniversitetet.

Boken blir på 400-500 sidor och vänder sig till journaliststuderande. Den behandlar bland annat produktion för tidningar, radio, tv och webb; såväl i teori och som hantverk. Omslaget består av ordet reporter i stora bokstäver.

Fotnot:

För fullständighetens skull vill jag meddela att jag är bekant med samtliga fyra författare, men att jag inte har ett så nära umgänge med någon att jag känner mig förhindrad att skriva om dem i klump. Hans Strandberg och jag bodde under uppväxten en tid i samma flerfamiljshus i Landskrona, de tre övriga har jag träffat genom föreningen Grävande journalister som jag var med om att grunda för 20 år sedan.

I förra veckan var jag på en heldagsutbildning i kommunikation som hölls av Anna Tufvesson. På fredag ska jag på en heldagsutbildning i mediekommunikation där ett tema är; “hur du blir av med din Janne Josefsson-rädsla”. Det ska bli intressant. Bland annat ska vi få öva inför kameror att klara av en stressad situation där “jobbiga” frågor ställs. Själv har jag intervjuvats ett tiotal gånger av såväl tv, radio och papperspressen och aldrig blivit illa bemött eller illa åtsatt. Jag kan ju ha haft tur eller så har det berott på att jag alltid trott på att vara så öppen det bara går. Det är när någon försöker dölja något som journalisterna går igång. Och det syns väldigt tydligt i teverutan när “offret” börjar trassla in sig i lögner. Sen vet jag, sen jag läste mediakunskap för länge sen, att det inte tjänar något till att se journalister som fiender. De vill oftast bara göra ett bra jobb precis som du och jag. Om de inte är i skvallerpressen då.