U folderu Baneri i smiješne slike uvijek držim zanimljivosti vezane uz naš bosanski i balkanski mentalitet!

Imate komentar?!

Do vas je…

Det råder något skilda mentaliteter när det gäller cykelparkering…

...i Eslöv...

...och i Malmö

Marco har i noen uker nå virket litt mer urolig, ikke helt i form eller hva jeg skal kalle det. Det har bekymra matmor litt at han ikke har vært seg selv, men det var visst jeg selv som skulle være den magiske bryteren.. For jeg har nemlig hatt noen hektiske eksamensuker nå og mitt stressnivå har vært ganske høyt. Den siste eksamen hadde jeg på torsdag og jeg stod! Var kjempe fornøyd og fikk endelig sluppet den stressfølelsen.. Gjett hvem som plutselig var sitt gamle jeg igjen?? Joda, Marco er blitt like glad og positiv som han var og litt til! Det bekrefter min mistanke om hvorfor han er så stressa på utstillinger.. Fordi matmor er det! Noen som har noen tips til hva jeg kan gjøre for å bli mindre stressa eller klare å holde stresset mitt så tas tips i mot med stor takknemlighet! Vil jo at gutten skal slippe å måtte føle det samme som meg hele tiden.

Videre har vi begynt å trene endel mer lydighet og begynt å gjort enda mer ting sammen og gutten er jo så lærevillig og ikke minst tar han ting veldig lett. Vi klikkertrener og det gjør ting effektivt. Blir faktisk overraska over hvor flink han er jeg Stakkars  gutten har blitt undervurdert på visse områder ja.. Han er jo en drøm å trene med! Tilbyr atferd og gir ikke opp! Han er så ærlig også, når han ikke forstår gir han meg et blikk så jeg kan hjelpe han på meg, for han vil jo virkelig gjøre det riktig!! Jeg har rett og slett forelska meg helt i gutten igjen! Det er bare jeg som ikke har sett alle de mulighetene jeg har med han før nå.. Bra jeg fant ut det nå og ikke om flere år..

Alex-Sander planlegger å arrangere MH-test i Sverige etterhvert og jeg håper det blir noe av, ellers så skal jeg prøve å få til noe uansett. For jeg tror at det ville blitt veldig interessant å se han på en sånn test, tror også at han ville gjort det bra. Han er jo så trygg, uredd og innmari selvsikker!! Ikke minst så har han tonnevis med lekelyst, gripelyst og også en del jaktinnstinkt. De momentene jeg er mest usikker på atferd er overaskelsesmomentet med den kjeledressen som hopper opp. Kanskje mest fordi jeg selv synes den er skummel og jeg hater å skvette :p (altså menneske skremming, ikke å tisse som hunder..)

Vi har en liten pause i utstillinger om dagen. Jeg har satt foten ned og hverken Alex-Sander eller NKK utstillinger kan få meg til å melde han på igjen før i April/Mai minst. At han har fått 3 HP på de siste utstillingene gjør meg også litt irritert, han skulle hatt CK nå! Han er jo Championkvalitet for søren og alle de stygge (unnskyld uttrykket) hannhundene som får CK gjør meg bare enda mer irritert. Feminine hannhunder liksom?? Æsj!

Det var ukens lille utbrudd

Vi gleder oss veldig til jul nå! Og for en fantastisk snø det er ute. Marco elsker snøen!! Men så kan jeg ikke tenke en lapphund som ikke elsker snøen da, det ville jo ikke vært en ekte lapphund De er jo skapt for å bo ute, sånn egentlig

Vel om vi ikke høres noe mer så ønsker jeg alle sammen en riktig god jul! Ta godt vare på deres lappiser og la dem få noe ekstra godt i julestrømpa!

Hanne.

asdfasdfasdfasdf

Efter att ha bott i Malmö i drygt tio månader så har jag förstås gjort några reflektioner. Det verkar som att malmöiterna är lite otrevligare än göteborgarna – eller är de bara mer rättframma och mindre insmickrande?

Malmö är också en stad som brer ut sig lite mer – trots att den är mindre. Stan är liksom gjord för att cyklas i. Ska man köpa något nytt plagg, eller ett par skor så tar man sig med fördel fram på sin cykel. Det tar sällan mer än några minuter att komma från butik A till butik B då. I Göteborg skulle jag ha gått istället. Där är liksom stan mer koncentrerad till vissa områden – kanske går man en sväng på butikerna i Haga, via järntorget över till Kungsgatan/Kaserntorget/Magasinsgatan. Eller så börjar man vid Fredsgatan och tar sig fram via NK till Vallgatan, Victoriapassagen och Larmgatan. Eller varför inte en sväng i Vasastan och så hamnar man tillslut i Haga igen.

I Malmö finns det flera godbitar, men de ligger oftare för sig själva. Jag ska försöka skriva om mina favoriter, men inte idag.

En annan fördel är att det tar ungefär en timma hemifrån till centrala Köpenhamn. Där vill man verkligen shoppa. Men man har inte råd.

Ja vad ska man säga? Instabil? Upp och ned? Bak och fram eller bara på väg att hitta den mentala gyllene medelvägen?

Jag som person har ju alltid varit inställd på att vara bäst, och många gånger har det även blivit så, att jag fått glänsa och känt mig nedrans bekväm eftersom jag faktiskt vet vad jag sysslar med. Men så fort jag kommer utanför den kända sfären så blir jag med ens osäker på om jag duger, om jag kommer fixa det jag håller på med och hur tusan resultatet ska bli. Och så det vanliga, vad ska alla andra tycka. Så vad gör man egentligen för att komma ikapp det mentala?

Jag har för det första hittat en vän som jag tycker fruktansvärt mycket om. Hon peppar mig, jag kan diskutera saker med henne, konstiga känslor och tankar och hon tar snabbt dumheter ur mig. Hon ger mig stöd och gör mig till en gladare person.

Personlig insikt. Idag var vi på stan och filurade lite och jag kom plötsligt på att jag behövde en ny baddräkt. Sagt och gjort, valde ut två och in och provade. (Dessutom en mindre storlek, vilket faktiskt kändes skitskoj).

Och gissa vad? Båda två satt bra. Jag stod länge och synade mig själv, hur har ryggen utvecklats, hur ser markeringarna på benen ut under späcklagret och går det nånsin att göra nåt åt magen efter att två barn har bebott den? Oftast brukar man ju vara nästan gråtfärdig efter provrummen och dess elaka belysning. Men jag log, log när jag kom ut ur provrummet och deklarerade glatt till Sara att båda passade OCH att jag faktiskt inte var helt missnöjd med vad jag såg i spegeln.

Ryggen var mer muskulös än jag trodde. Sen finns det såklart mycket att jobba med för att komma i den absoluta toppformen. Men knepet är tydligen att skynda långsamt så kroppen hinner med. Varför ska inte jag lyckas om andra fixar det?

Så peppad som tusan cyklade jag iväg till gymmet med sikte på att piska skiten ur både axlar och rygg. Och så blev det. Musklerna skrek, jag njöt av ensamheten i gymmet (vi var bara ett par stycken där, alla andra solar väl kanske en fredagseftermiddag) och musklerna jobbade för högtryck samtidigt som svetten rann och mitt ansikte antog en blodröd färg. Det var riktigt härligt att få köra slut på de stackars musklerna. 80 minuter var jag en ganska trött tjej med väldigt gott mod och humör. Och på tisdag ska jag diskutera min “idé” med “honom”. Spännande!

Nu ska jag ha en lugn och skön fredagskväll, kanske med ett glas vin! Vi får se!

Ha en underbar fredag,

Kram en jojotjej med gott mod

Forskere og psykologer har lagt frem en teori som jeg lenge har mistenkt for å være sann: Ethvert menneske har i seg muligheten til å bli en sadist og maktovergriper om det havner i den “rette” situasjonen.

Psykolog Philip Zimbardo mener at selv den mest overbeviste pasifist kan bli i stand til å utøve tortur hvis et mektig kollektiv visker ut et menneskes personlighet. Dette skriver han om i boken med det lite flatterende navnet “The Lucifer Effect”.

Abu Ghraib og Stanford prison

Zimbardo står bak et forskningsforsøk fra 1971, som minner urovekkende mye om torturen som senere skulle vise seg i Abu Ghraib-fengselet i Irak i 2004.

Zimbardos eksperiment var følgende: Under universitet der han jobbet, gjorde han kjelleren om til et fengsel og kallte det Stanford prison. 24 forsøkspersoner var med, der mange var erklærte pasifister og borgerrettighetsforkjempere, og de ble vilkårlig inndelt i fanger og vakter. Vaktene ble utstyrt med politikøller, håndjern og mørke solbriller og fikk den enkle oppgave å holde ro og orden de neste 14 dagene. Fangene fikk et nummer, fotlenker og ble kledd i kitler uten undertøy.

Allerede første natten tvang vaktene fangene til å re sengen kl 2.30. Vaktene ble etterhvert som tiden gikk stadig mer sadistiske, ved at de blant annet nektet fangene å gå på toalettet og tillot dem ikke engang å tømme bøttene med avføring i.
Uforutsigbarhet og lovløshet

Zimbardo mener årsaken til volden,ydmykelsen og torturen i slike tilfeller ikke nødvendigvis har noen sammenheng med en sadistisk natur hos dem som utfører udådene, men først og fremst en grunnleggende uforutsigbarhet og utrygghet pga mangel på regler og kontroll. Gruppeatferden skaper også lett fordommer mot “de andre”. Disse tankene er også hans konklusjon i saken med familiefaren Ivan “Chip” Frederick, som ble tiltalt for tortur mot fangene i Abu Graihb. Zombardo intervjuet Frederick og utarbeidet hans psykologiske profil.

Den tyske sosialpsykologen Bernd Simon er en av de som støtter Zimbardos påstand. “Når forsøkspersoner får rollen som fangevoktere og definerer sitt kollektive jeg på den måten,blir aggresjon den såkalte situasjonsspesifikke normen”, sier Simon.

Fortærende kollektivisme

Gruppefenomener oppstår hvis det hos enkeltpersoner er en holdning om “mitt kollektive jeg”, som følge av tilhørighetsforholdet til en gruppe. Hvis det kollektive jeg overtar kontrollen, skiller man ikke lenger mellom “jeg” og “du”, men bare mellom “vi” og “dem”, og sistnevnte vil som regel bli fiendtliggjort. Når likesinnede slår seg sammen, vil gruppen derfor ofte innta en mer radikal holdning enn den hvert enkelt medlem egentlig har. Ikke akkurat noe sjokk når man ser på rabiate muslimer i midtøsten angripe folk fra vesten, ambassader osv pga karikaturer av deres profet.

Death to America!….or…no, btw nevermind!

I følge en terror management-teori som er utarbeidet av blant annet professor i psykologi, Tom Pyszczynski, bruker vi kultur og normer som forsvar mot vår egen dødsangst. Blir vi konfrontert med vår egen dødelighet – for eksempel ved dødsfall i familien eller terrorhandlinger – blir vi i mye større grad åpen for å godta ekstreme handlinger innenfor vår egen kultur.

Pyszczynski spurte f.eks iranske studenter om å tenke på sin egen død, – noe som fikk dem til å godta terrorhandlinger mot USA. Men da han deretter presenterte dem for en undersøkelse som viste at de fleste iranere er i mot selvmordsangrep, skiftet de mening (!). Forsøket kan gi en viktig pekepinn på hvordan gruppementalitet kan bekjempes.

Individet deg

Også Phillip Zimbardo har en rekke forslag til hvordan man best kan unngå å bli offer: Man må til enhver tid være klar til å innrømme feil og til å skifte mening. Det er av åpenbare grunner en god idè å være sosialt aktiv, blant annet også ved engasjement i grupper, men man må alltid huske å se på seg selv som et individ og ikke blindt følge regler den enkelte institusjon følger.

Et viktig råd der!

Sjekk gjerne ut Phillip Zombardos nettside her.

Kilde: Illustrert Vitenskap nr 5/2008

 Vårt förhållande till danskarna utgör en blandning av arrogans och avund som ofta besvaras med samma mynt. Begreppet “skabssvensker” är talande: så kallar danskar någon som i hemlighet gillar oss. Vi har vant oss vid en storebrorsroll och ägnar i allmänhet de andra nordiska länderna ett rätt förstrött intresse. Samtidigt lider vi av en olycklig kärlek till vad vi uppfattar som dansk livsstil. Det hänger samman med den positiva laddningen i begreppet “osvensk”; vi måste väl vara en av få nationer på jorden som ser det egna ursprunget som en black om foten. I våra ögon är danskar just osvenska. De har varit bättre på att exportera en positiv självbild som kretsar kring begrepp som “kontinenten”, “hygge”, “självständig” – i motsats till “avkrok”, “stelhet”, “centralstyrd” o l. Realiteten är preussisk byråkrati, högt skattetryck, examenshysteri och mycket annat som inte passar in. Men det upptäcker man först så småningom.

Själv har jag jobbat sju år i Danmark och har barn och barnbarn i Köpenhamn. Det har lärt mig hur olika vi är våra grannar. Saken är den att man väntar sig likhet. Det finns ju en gemensam grund i den geografiska närheten, den språkliga släktskapen, en stark socialdemokratisk tradition och mycket annat. Men med tiden slås man mer av de många små differenserna.       

Språket är ett snart övervunnet hinder. Det som gör att vi har svårt förstå danska är vokaliseringen. Den skapar ett ljudflöde som man lätt går vilse i eftersom konsonanterna mjukats upp så det inte tycks finnas några gränser mellan orden. För Danmark är ljus. Ljuset finns överallt, det flyter över landskapet, vitkalkar bostäderna, flödar in i språket.    “Danmark er et lille land”, som det står i en lärobok för svenska gymnasister. Där bor i dag drygt 5 miljoner människor på en yta av 43 000 platta kvadratkilometer, vilket gör det till det mest tättbebyggda i den nordiska gemenskapen. I söder finns en historisk hotbild i form av den mäktiga grannen Tyskland. Danmark är en brygga mellan Norden och kontinenten, en position som många danskar upplever på en gång som fördelaktig och utsatt.     

Å ena sidan är danskarna duktiga på att göra det bästa möjliga av det miniatyrlandskap de blivit givna. Ett dike kallar de en dal, en kulle ett berg, Himmelbjerget är 147 m ö h. Om danskarna avundas svenskarna något, är det den svenska naturen. Å andra sidan har de också en tendens att sluta sig kring sitt och de sina, som blivit allt tydligare under senare år. Den kulturella kanon som nyligen blivit officiell har väckt debatt även i Sverige. Men de flesta svenskar som rest i Danmark upplever protektionismen konkretare än så. Betala med kort? Dessvärre, vi tar bara Dankort. 

Vill man förstå danskarna väger Sveriges och Danmarks olika vägar in i moderniteten tungt. I grova, idéhistoriska termer kan man säga att Sverige moderniserades i det upplysta förnuftets anda, Danmark i den romantiska kulturalismens. Hos oss finns ingen motsvarighet till Grundtvig, den danska højskolens skapare, som i Herders efterföljd hyllade och knöt samman det folkligt nationella med kristendomen. Som svensk kan man fortfarande uppleva att danskar inte är ordentligt avkristnade. Men framför allt lägger de större vikt än vi vid sina rötter. På ett oskyldigt plan avspeglas detta i en stark familjekänsla. En majoritet danskar har två efternamn, vilket innebär att om man gifter sig har man fyra valmöjligheter. Men det bäddar också för nationell samling.       

Främlingsmotståndet i Danmark skiljer sig från det svenska både kvantitativt och kvalitativt. Det är av allt att döma starkare, men riktigt säker kan man inte vara, och här kommer kvaliteten in i bilden. Hos danskarna är motståndet nämligen inte bara synligare, det har också blivit legitimt. Orsaken är att det öppet främlingsfientliga Dansk Folkeparti framgångsrikt exploaterat arvet från Grundtvig. I den svenska parlamentariska offentligheten har vi så gott som ingen tradition för högerpopulistiska riksdagspartier. Det missnöje som finns förblir utomparlamentariskt eller lokalt. Så vi ryggar tillbaka, medan danskarna å sin sida berömmer sig av att ha högt i tak och anklagar oss för en politisk korrekthet, som lägger på locket för ett öppet meningsutbyte. Samma positioner återkommer i fråga om kön. Det är betydligt lättare att vara feminist i Sverige. I Danmark betraktas pornografi som folklig underhållning, och den som ondgör sig över tidningarnas sexannonser framstår som en tråkmåns, nästan som en svensk… Det som står på spel här är danskarnas liberala nationalideologi, som säger att envar förfogar fritt över och är ansvarig för sitt liv. På den här punkten liknar danskarna mer holländarna än de nordiska grannfolken. Denna individualistiska självbild har sina omkostnader. Dit hör en hög andel livsstilsrelaterade sjukdomar, en jämförelsevis lägre medellivslängd, ett utbrett alkoholmissbruk bland unga och sena hjälpinsatser i narkomanvården.    

Att tala om nationella mentaliteter är inte särskilt vetenskapligt, jag vet. Med den reservationen vill jag ändå peka på att bilden av svenskarna, sådan den framträder t ex i Åke Dauns skrifter, antyder att vi hyser vissa föreställningar om ett “äkta” jag, som kanske bäst kommer till uttryck när man är ensam i naturen. Danskarna är i så fall mer kontinentala, ironiska (ett arv efter Kierkegaard?) eller postmoderna. De verkar i högre grad än vi uppskatta ytans förförelse, sociala rollspel och hyggeskapande spektakel – Tivoli, blåsorkestrar, kungafamiljen, gråskäggiga Papa Bues. Ett möte i en dansk  bostadsrättsförening kallas ”generalförsamling”. Namn är som sagt en allvarlig sak, i Danmark kör man inte med smeknamn typ Nisse eller Catta som intimitetsmarkörer. Och akademiska disputationer är långa och hårda bataljer, inte vänligt undrande 1 1/2-timmessittningar.        

De røde og hvide är som vi. Fast annorlunda.

Vad gör en människa så mycket starkare, snabbare eller kanske smartare än personen som står brevid denne?
Är det enbart genetiska avatarer som får den yttersta förmågan att ta den lite snabbare rörelsen eller kan man frambringa detta genom fokuserad träning?
Med en start på exakt lika genetiska förutsättningar har vi ett par svenska inslag.
Ett lysande exempel finner vi i det svenska friidrottslandslaget där två tvillingsystrar vid namn Kallur tävlar på mycket hög nivå.

Tyvärr har slumpen spelat stor roll här villket har lett till skador för den ena systern, men innan det så var de båda inom samma tiondel.
Inom ishockey finner vi ett annat svenskt tvillingpar vid namn Sedin, dessa båda herrarna spelar för samma lag i den Nordamerikanska ishockey ligan  NHL.

Efter en lite trevande start så börjar nu bröderna visa ett nästan övernaturligt beteende då de alltid verkar veta vart den andre är hela tiden, nästan en telepatisk förmåga som kummunikationsmekanism.

Så vid lika genetiska förutsättningar är det bara slumpen som avgör om den ena presterar bättre än den andra, annars så skulle likadan träning leda till lika resultat!

Hur är det då med personer som verkar hitta nya krafter från ingenstans?
Under det rådande friidrotts-VM så beundrades Carolina Kluft av en hel värld när hon helt omänskligt lyfte fram nya oanade krafter, genom konstiga ritualer.
Och nej, undertecknad tror inte på hokuspokus, likväl som att jag skulle attraheras av sponsorernas snabblån, släcktörstande drycker eller de andras varumärkesstärkande effekter.
Förresten så värderas Carolinas personliga varumärke till ett värde mellan 60-100 miljoner kronor, dvs cirka en tiondels Zlatan.

Med en blick som fokuserade och verkade utspela att så här ska du göra, precis när jag säger till, så slog Carolina, rekord efter rekord.
Så nästa steg blir att ta upp tips på hur man kan uppnå en sådan sinnesro och mentalt fokus när 70000 personer skriker ens namn.

Andra bloggar om: mentalt fokus, VM, Kallur, Kluft, Sedin, prestation, sinnesro