Opinionsmätningar ger olika resultat, inte bara den senaste och inte bara för opposition och regering. Även SD är antingen aldrig med eller bara precis knappt över tröskeln. Men dom finns där ute. På platser dom inte heller hör hemma, där många för länge sen skulle fått dessa fåtal på andra tankar.

Vi kommer ihåg honom som undersköterskan som reagerade mot arbetskollegornas rasistiska snack. Att han till slut agerade och gick till media var för att cheferna inte agerade. Men då hänvisade chefer och politik till värdegrunderna och lovade utreda, givetvis skulle värdegrunder också funka i praktiken. Peter Magnusson var och är modig. Men det kostade honom jobbet. Han är ju inte längre att lita på, han har samarbetsproblem som det heter i anställningsvärlden och det fanns andra anställda på Södertälje sjukhus som var viktigare.

I Uppsala kommun sparkar man också anställda som vågar säga ifrån. Elvira Nordlund anklagades för stöld av tre tabletter när hon reagerade mot en äldre kvinna på vårdboendet som skrek ”inga negrer” och vägrade låta en kollega röra vid henne. Ett år senare tvingade Arbetsdomstolen kommunen att betala runt miljonen i skadestånd. Elvira Nordlund fick rätt men jobbet har hon inte kvar.

Köksbordsrasister eller detsamma inom vård och omsorg är lika illa. Samma gäller för flyktingpolitiken. Men Mona Sahlin ska ha all heder åt att hon nu känner skam över hur det blev med dom apatiska barnen. Fast många har attityderna kvar. Psykiatriker Tomas Eriksson som envist hävdar att föräldrar förgiftar barnen är en av dom. Och moderaterna har inte alls bett om ursäkt.

Runt 4 procent gör inget stort parti. Ingen kände sig heller skrämd av MP när dom var så små. MP förmodades inte välta samhället över ända, så varför skulle ett SD på lika få procent. Bara i den stund något annat parti lägger armarna omkring och stödjer kan vi börja prata förskräckelse. Då är vi alla illa ute. Just därför måste Reinfeldts hela allians tala klartext. Det är oförskämt mot oss alla att inte vara tydligare.

Ute eller inne, det är ändå vi som avgör. Om vi ska våga säga emot och ifrån och ställa upp för det som är självklart.

Och i veckan ska kyrkomötet besluta om könsneutrala äktenskap. Alltså om människors lika värde och alla människors skyldighet att inte kränka och göra skillnad.

Att vara emot blir allt oftare ett måste för både överlevnad och samvete. I grunden handlar det om att vilja något annat. Till exempel inte ett odemokratiskt EU med ett grundfördrag som ingen får rösta om, inte ett jobbavdrag samtidigt som arbetslösa inte har en chans på arbetsmarknaden heller och inte fler motorvägar på platser där det redan finns vägar och varifrån man dessutom lovat att göra nått åt klimatet.

Förbifart Stockholm är alltså fullständigt omöjlig att förstå vitsen med. 30 miljarder för att locka folk att fortsätta ta bilen i alla lägen när det i stället måste köras mindre och mer sällan och åkas kollektivt, är ofattbart. Åtminstone för oss som satt barn till världen och som valt att inte vilja leva helt ovetande om vad som faktiskt är på gång.

Vägbyggare och yrkeschaufförer säger att dom är glada, så har dom också bara sitt eget och dom körskoleinlärda 200 metrarna i sikt framför ögonen. Men det finns större rockar och vindar som vänder. Miljöminister Carlgren är bland dom. En gång i kostymen som kommunalråd ville han inte ha en förbifartsvariant, då var han emot.

Men nu är det ok med en förbifart som ökar koldioxidutsläppen med 140 000 ton. Snacka om att hamna i konflikt med klimatet. Och som skattepengen får ta konsekvenserna av, liksom bensinpriset. Och då får fler betala än den berömda medelklassen och den övre klassen i huvudstan, dom som kör bil oavsett förbifarter och trängselskatter och oavsett klimatet.

Att vara emot är också att vara i rödgrön opposition – som förresten borde ordna fler rödgröna dagar överallt i landet för att visa på gemensamt, tillsammans och valarbetsstart. Och om den sen bara kan tränga igenom media – som när den är som mest höger aldrig vill hitta något relevant eller angeläget eller dugligt med eller från oppositionen – kan vi också få en schysst debatt. För det spelar faktiskt mindre roll att dom rödgröna ännu inte är klara, inte ännu är jättetydliga i alla detaljer. Det var heller inte alliansen, inte ens efter sitt bad i baljan.

Att skylla på att världen och makten är sig lik, håller inte i längden. Det måste bli ett stopp på allt elände alliansen redan ställt till med, alla dom klyftor den underbyggt och återuppbyggt, och vi ska inte ha fler värstingar i miljöpåverkan.

Att gå i opposition är absolut nödvändigt.

Pengar förlorar i värde på fler än ett sätt idag. Som med bonusar och inom idrotten. Och som när en fullkomligt överhysterisk musikindustri far fram och stämmer folk, och på så stora pengar att det är lika obegripligt det.

Det heter att dom senare värnar upphovsrätten. Men dom som går först i processleden är i regel inte dom första upphoven. Snarare andra eller tredje eller hur man nu räknar alla händer från A till konsument. Och vadå skadestånd – det är ju löjligt. Här har bara ett antal räknestickor gått ihop och bestämt sig för att utmana ett rättssystem. Lägger man sen ihop bötessummorna blir det ännu mer absurt.

Självklart ska upphovsrätt gälla. Den är helig och lite till, inte bara en princip vilken som helst – om den inte görs till ett alibi för vad som helst, en dålig ursäkt för att sno folk på pengar. Då tappar den i support. När musik- och filmindustri, och då är den snuskiga inte porrindustrin långt borta, ska ha rätt till pengar som det aldrig skulle gå att skriva kvitto på ens – medan övriga världen sitter bredvid och tittar på.

Eller vad den nu gör. Förutom att bidra till att fantasibelopp går tillbaks till en jätteindustri som inte precis jobbar ihjäl sig för att hitta en lösning. Men varför skull den, när den kan tjäna multom utan att behöva sälja en enda låt på det sätt dom själva kallar riktigt – bland det fina med nätet är ju också att även nyheter färdas fort.

Klart att det måste gå att tvärnita. Innan påhittade jättedollarsummor blir lika mycket i alla sorters kronor eller euro eller vad man nu har. Innan ännu fler krävs på sjukligt stora summor för att ha använt en teknik som gjort det enkelt och lätt att ladda både det ena och det andra både upp och ner. Och det måste väl ändå vara fler än det nygjorda Piratpartiet här eller enskilda advokater och professorer over there som vill ha pluspoäng för reaktion?

Men man kan verkligen undra. Hur det kan vara okej att jaga enskilda i samma stund som Google vill ha tillgång till all världens böcker och lägga upp allt som nånsin skrivits eller i alla fall finns. Varför ett privat företag, dessutom snart ett jättemonopol, skulle få tjäna pengar på att sprida böcker när ingen annan får.

Såvida inte digitalisering bara är ännu ett sätt att göra skillnad. På folk och folk. På mitt och vårt. Och på upphovsrätt.

Mitt i kvällstidningarns bästa sextips, en typisk sommargrej för den typen av media, kom regeringens utredare med förslag på hur samhället ska stoppa för många aborter. Och i (KD) som ville ha utredningen är man glada. Hur ensamt glada socialminister Göran Hägglund och resten av honom är återstår att se men tack och lov har dom inte fått medhåll i allt i alla fall.

Förslagen har diskuterats i omgångar. Först handlade det mest om idén att skolan ska dela ut kondomer och dagenefterpiller till alla över 15. Och nu är det förslaget att registrera alla kvinnor som gör abort.

Det privata är politiskt och samhället får inte blunda så mycket för misshandel, förtryck och våldtäkter att det hänvisar till nåt slags privat moral som ingen ska ge sig på att förändra eller bestraffa. Det konstaterade redan dom första radikala feministerna och det finns väl heller ingen som kan påstå att oönskade graviditeter är en önskan. Eller som inte vet att det redan är för många barn som far illa, och att inga fler ska behöva göra det.

Men att samla på kvinnors personnummer är ingen lösning. Och till barn, för mellan 15 och 18 är man definitivt det, ska man inte dela ut dagenefterpiller. Kondomer är däremot en annan sak. Och att skolan skulle kunna göra nytta där är helt klart. Hur nu skolan ska klara det när det är skolhälsovården som får gå först när det ska dras ner.

Det är inte precis biologilektioner och centrala prov som ungarna behöver för att lära sig våga säga nej eller förstå när någon gör det. Och det är inte bara skolläkare som protesterar, som dom gjort i flera år och bland annat konstaterat att ”skolhälsovård och elevhälsa i stora delar av landet har en så usel kvalitet att man inte ens alltid kan säga att den finns.”

Verkligheten gör utredare Anders Miltons ord om en skolhälsovård i skolans lokaler med personal som erbjuds fortbildning om preventivmedel, för att kunna dela ut kondomer och dagenefterpiller, till en dålig godnattsaga. Och dessutom farlig om man tänker dagen efter.

Det är bara att konstatera: (KD) har problem med familjebildningar, (FP) med ungdomarna i skolan och hela alliansen har problem med integriteten. Men feminism är inte bara åsikter – det är också politisk aktivism och nu gäller det att göra alla röst hörda. Igen.

Och att få med den andra halvan.

Förut hette det att man snackade med lärde på latin och med bönder på deras eget vis. Sen kom social kompetens: att man både kunde ta folk och prata med folk och gjorde det bra. För dom som ville söka jobb och inte bara få ett via nån man redan kände blev det nästan ett krav att ha det. Att tåta ihop sitt curriculum vitae utan att bekräfta just den kompetensen var liksom inte lönt besväret.

Och idag har vi sociala medier. Och vissa, som centerns rubrikjägare Fredrik Federlay, går i taket av lycka. Det verkar inte finnas nått som är så fantastiskt bra för ett snack med vanligt folk som Facebook och Twitter. Privat så det förslår, men inte ens vänstern bryr sig. Det slår allt, heter det. För att inte tala om e-post. Då är man ute. Och dom som envisas med att använda så kallad vanlig telefon är om möjligt ännu mindre socialt mediala.

Men frågan är om dom därmed är mindre socialt kompetenta. Frågan är hur det går med kompetensen när vi inte behöver se nån i ansiktet på riktigt. Eller lära oss hur ärliga ögon egentligen ser ut. Eller hur falskt ett kroppsspråk kan vara. Frågan är vad som händer i längden med både kunskap och relationer, hur bra det går med dom. Eller i det korta perspektivet med själva samtalet som sådant.

När vi ser varandra i ögonen eller sitter mitt emot utan nåtgot emellan, kallas idag för mellanmänskliga möten. Så reduceras mötet mellan människor till nått som verkar lika kliniskt som en sjukhuskorridor. Inte konstigt att twittret tar över. Det låter i alla fall roligare än att bestämma tid för ett mellanmänskligt möte kl 10.

Vi har blivit bra på att göra om ord och betydelser till nått som är tjusigare på ytan. Det gamla slitna lokalvårdare är ett. Och vi är bra på att acceptera vad som helst. Som Berlusconi för att ta nått ganska nära och riktigt dåligt.

Och så är vi bra på att slänga pengar i sjön. Som 17 miljoner till ett twitterprojekt i Karlshamn för att folk ska få en dialog med det offentliga om några år. Att EU går in med hälften gör ingen som helst skillnad, vi betalar ju dit också. Men det är väl så det blir när vi bara fyller i ansökningar utan att snacka om det med riktiga människor.

Ny teknik är inte bara en kul grej, den ska ha ett syfte också. Eller det är kanske att begära för mycket när vi tydligen ändå ska kollapsa hela världen.

Det finns dom som gång efter annan vill göra stor sak av att dom rödgröna inte har nåt gemensamt och inte är överens och att Lars Ohly inte ska få vara med. Rödgrönt ska liksom bara kritiseras, också att dom samarbetar. Som om dom borgerliga har mandat på det eller är dom enda som kan.

Och tänker man media och tidningar så blir det heller ingen bra journalistisk produkt när för många ledarsidor och insidor kör exakt samma race. Att rödgrönt kopierar är en av deras nyare varianter. Men vem kopierar egentligen vem? Visserligen åkte dom rödgröna tåg, dom också, men det är väl inte så konstigt. Vilket annat allmänt kommunikationsmedel skulle dom använda, flyg är fullständigt uteslutet, buss används ändå och bilen, nej.

Sen hade det varit mycket roligare och nyttigare, och för både politiken i sig och samtalen som hör ihop, om dom rödgröna gjort en cykelgata genom landet eller till och med gått. Det hade blivit folk i rörelse och folk hade kommit ihåg. Antagligen hade också miljösamvetet förlåtit en eller annan husvagn, bara för att komma nära.

Och om rödgrönt kopierar, är det väl i så fall ännu pinsammare för huvudsaken i den andra alliansen: som både kopierade och bytte namn i tron att man både skulle tilltala och få arbetarna på köpet. Och grejen är inte att man gör nåt utan hur man gör nåt: precis som man kan åka tåg utan att snacka med någon så kan man åka tåg och nästan lära känna folk.

Politiskt kan till exempel en arbetslinje aldrig bli en bra linje när bara några ska ha både jobb och skatteavdrag och alla andra dessutom ska betala kalaset. Det borde till och med dom numera berömda och omtalade medel-mitten-väljarna fatta. Alla behöver ett jobb, inte bara jag. Hur svårt kan det va?

Och hur svårt ska det vara att låta alternativen komma till tals? Som Alternativa Politikerveckan i Almedalen. Där det inte bara skulle stås och lyssnas och klappas händer där det passar. Där istället alla var med med sina meningar och som engagerade unga. Men som, förstås, bidde en tumme i dom förstorade medierna.

Med alternativ som glöms bort redan i planeringen och rödgrönt som inte ska ha något bra att komma med blir det ingen schysst media och demokratin får på käften.

Till skillnad från en politikervecka i Almedalen som bara är bortglömd redan i dag, måndagen efter.

Marknader med för mycket tingeltangel, när det enligt grundtanke och tradition skulle handla om hantverk eller nått annat gediget, är inget kul. Så får solen skina hur mycket den vill över alla stånden och folket på plats. Men så är det i Almedalen: allt måste vara där.

Och vad blir det då kan man undra – jo en förfärande massa som inte alls behövs och som därför inte heller når ut utan bara kostar. Och då blir det i princip bara lobbysim och byråkrater och frotterier och kotterier för hela slanten. Även om det finns motströmmar. Ett innehåll som säger ifrån, vågar tänka annat, vill något bättre – men det är ju inte precis därifrån rapporterna kommer att komma.

Men varför gör politiken så mot politiken kan man undra – när det hellre behövs ännu mer och ännu fler politiska samtal som verkligen snackar politiska lösningar. Med substans och innehåll, och inte bara utspel. Som ger förändring och något bra, och som når ut.

Därför att hela samhället är politik, säger dom som vill vara med med allt. Och i samma andetag: att man faktiskt kan prata om annat än politik. Det är lika dumt talat som när moderaternas Schlingmann och socialdemokraternas Baylan är oroliga för samma sak och tycker att Almedalen håller på att balla ur, men ändå är där med full styrka.

Oppositionen är där för att dom kan och ska samarbeta och regera ihop men samtidigt, och förstås, var och en vill bli ensamt större. Och alla med någon alliansbokstav är där, liksom den borgerliga pressen. För att ifrågasätta det rödgröna och att oppositionen alls kan ha något konkret ihop, och varför inte Lars Ohly går eller åtminstone planerar att gå nu när EU-valet gick så dåligt.

Som om det bara var vänstern som gjorde ett dåligt EU-val. Som om det inte är en majoritet som skiter i EU och en stor del av folket som inte gillar EU så som det blivit och så som det kostar, och som därför inte ens gick och röstade. Och som om EU-val är detsamma som ett rejält riksdagsval eller att vanligt folk inte är rejält irriterade och trötta på nya moderater och små allianspartier.

Så nej. Almedalen är inte längre varken ett spontant lastbilsflak eller ett politikens sommarmecka. Alla ska bara vara där, gå i flock precis som dålig journalistik också kan göra. Och oväntade möten är inget försvar. Dom finns bara i verkligheten.

I huvudsak, sa en majoritet. Och med det kom rubriker om att vi nu är mycket mer nöjda med medlemskapet i EU. Men för någon vecka sen visste bara en av tre väljare att det är val i juni. Och i veckan kom ännu en opinionsundersökning som sänkte socialdemokraterna. Trots varsel i tiotusental. Trots att skolor säger upp lärare. Trots att kommunbudgetar för ekonomiskt bistånd går med historiska underskott. Trots att bonusgirigheten slår alla sina egna tidigare rekord.

Så vilket medlemskap, kan man undra, vilket EU är majoriteten i huvudsak positiva till? Och vilken välfärd, kan man undra, talar alliansens om när den snackar välfärd, vilket samhälle tror alliansen att vi har idag?

EU är faktiskt inte bara en fråga om lättare eller svårare att växla pengar, och ett samhälles välfärd bestäms då rakt inte av hur den översta tredjedelen kan leva. Dessutom kan det mycket väl vara slumpen som avgör resultatet i en opinionsundersökning. Till och med om jag vill jäklas eller inte eller om jag vill ha ut ännu mer av alliansen medan det ännu verkar gå: ett fjärde steg i skattelinjen kanske.

Det finns en del att välja emellan, minst sagt. Allt från min egen eller någon annans situation eller livsförutsättningar till uttalanden i media, retuscherade kampanjer och nyhetssnuttar på webben. Kampanjer och snuttar är svåra att värja sig emot och media är inte alltid bäst att ha.

Media som grupp och generellt är inte mycket för att gräva. Att låta en sakfråga leva längre än rubriken kan vara tillräckligt fet för att ge försäljning eller förskräckning, är ingen vanlig mediastrategi precis. Så om det inte fanns opinionsundersökningar, kan man undra, vad skulle media skriva om då? Och skulle till exempel tidningar finnas alls om inga opinionsundersökningar fanns eller dom själva inte beställde en?

Chefslöner och bonusar i kvadrat är inte alls så komplicerade att ingen kan säga nej eller broms. Finanskrisen kan leda till ett inte fullt så girigt och egoäckligt samhälle. Klimatfrågorna, som till slut kom upp på dagordningen, kan äntligen få oss att göra nåt.

Om vi verkligen menar allvar. Om att dagens och morgondagens ungar ska ha en framtid värd namnet. Som en arbetslinje som inkluderar alla.

Mycket hänger på Mona Sahlin men det är ändå inte hon som ska göra det. Ska det vinnas val är det dags att alla rödgröna vaknar.

Det är tufft och tajt. Precis på mållinjen redan innan vi gått i mål. Fast just idag känns det bra, just idag är jag glad, eller hur nu texten går i låten som plötsligt bara finns där, på tungan, i huvudet. Och så har det varit sen i lördags.
För det var inte bara Mona Sahlin som stod där på torget i Ronneby. Det var Mona Sahlin som hon ska vara. Rak och tydlig. Konkret och vardagsnära. Trovärdig, både som socialdemokrat och blivande statsminister. Och som därför segrade över varenda en av dom opinionsundersökningar som ganska länge nu velat få folk att tro det motsatta.

Så just idag känns det bra. Också därför att tack vare att media drog igång AMF-historien, blev inte bara Elmehagen blottad utan också, som det verkar nu, skyldig att betala tillbaka. Och Wanja Lundby-Wedin skulle kunna få åtminstone en halv upprättelse. Men även om ordförande Tunhammar med flera nu säger att styrelsen blev förd bakom ljuset, så skorrar det fortsatt och mycket illa om siffrorna som sådana. Dessa enorma som skulle föreställa lön och pension till en person.

Som knäppt nog fortsätter värdesätta sin egen insats som ingen annan och inte fattat att pengaflytten var minst sagt omoralisk och att han borde ha betalt tillbaka för länge sen. Men här jagar inte media alls lika intensivt som man gjorde efter LO-ordföranden. Och det är både sorgligt och slarvigt.

Nu hjälper det inte en LO-ordförande att media inte hänger en gammal VD, hur före detta han än är, lika hårt. En LO-ordförande har självklart både ett eget och ett stort ansvar och får ta reaktioner därefter. Men det är lite som med media och Mosa Mona. För varför mosa? Varför inte också Röj Reinfeldt, Offra Olofsson, Borra Björklund eller Häng Hägglund eller nått annat som halvt rimmar eller passar som rubrik.

Ha is i magen, sa i alla fall Mona Sahlin i lördags när hon också talade till socialdemokrater på distriktskongress. Och glädje i hjärtat. Och vila tryggt i politiken. Därför att vi socialdemokrater tillsammans med kompisarna i miljöpartiet och vänsterpartiet, sa Mona, har ett alternativ.

Det blir tufft och det blir tajt, ja, men Mona Sahlin var tydlig och den rödgröna politiken blir bara mer och mer konkret. Och det är också medias ansvar att berätta.

Precis som att Rata Reinfeldt och Blotta Björklund också skulle kunna vara rubriker.

Det har varit mycket Wanja Lundby-Wedin på sistone. Det är fullt förståelig. När någon, och särskilt i dessa tider och som heller inte var helt annorlunda för några år sen, inte agerar efter en given moralisk kompass eller dom grundvärderingar man är satt att slåss för – då ska det bli både mycket prat och mycket kritik.

Men dom heter inte bara Wanja Lundby-Wedin. Dom heter också bland andra Leif Johansson, Carl-Henric Svanberg, Annika Falkengren, Bengt-Åke Fagerman, Ingrid Bonde, Björn Wahlroos, Kerstin Hesseius och Torbjörn Magnusson. Och så förstås Ingvar Skeberg och Christer Elmehagen, som har AMF-historien ihop med Lundby-Wedin.

Elmehagen, som tydligen inte gillade bara 5 miljoner i årslön lyckades få till ett pensionsavtal som gav honom 32 miljoner. Vad sägs om följande summering efter tio års jobb: lön 31 778 000 kronor, bonus 6 786 000 kronor, pension på 59 541 000 kronor. Det blir totalt 98 105000 kronor.
Det går inte att ta in för vanliga. Alltså räcker det inte heller att göra en jättepudel , som nästan alla Elmehagar gör nu. Utom Elmehagen själv då.

Att avsäga sig bonus för 2008 ändrar ingenting. Det gör det inte för honom själv heller eftersom han redan fått oförsvarligt oförlåtligt för mycket.
Det är inte två olika sidor utan två olika världar. Där några anser sig ha gjort sig förtjänta av pengar stora som flera livslöner, trots förlust kallar det långsiktiga incitament och dessutom har stor mage nog att snacka om långa arbetsveckor och att man gör sitt yttersta.

Och? Som om det vore slitigt eller skitigt att sitta i en båt och bara hänga med. Som om dom rusar ner på golvet och gör en insats när det behövs eller ställer sig i kön på Af när det gått snett. Enda rusningen är möjligen att flytta sina pengar dagarna innan dagen K som i Katastrof.

Samtidigt som andra människor deltidsjobbar, går på socialbidrag, inte får jobb, blir av med livsnödvändiga 150 månadskronor i pension, är för ung eller för gammal eller har fel namn, inte kommer in på utbildningar och kan dom alls välja är det mellan olika långa korttidsjobb och pendlingsavstånd. Mycket att leva för?

Men nu är det A som i Avslöjade och ingen glömmer vare sig Wanja eller Elmehagen. Eller tycker att Wanja ska sitta kvar utifrån politisk strategi eller att Elmehagar ska ha både fast lön, bonus och rörligt.

Det är rena turen när någon vinner sjukt mycket på spel. Men 146 miljoner kronor för fyra månaders jobb är inte tur. Det är bara sjukt. Och inte bara för att det till och med slår SEB:s hysteriska lönepolicy. Men det kanske är som det heter. Att inga regler utan några undantag.

Alltså har vi en finanskris världen över och alla drabbas på nått sätt. Utom några. Direktörer som Annika Falkengren är några. Joe Hogan är en annan. Det är han som fick 146 miljoner kronor för fyra månaders jobb.

Den gemensamma nämnaren är inte bara sjukdomen utan namnet Wallenberg. Detta gamla, svenska, hederliga, fina. För så har ju alla, från vänster till höger, alltid sagt. Att Wallenberg är nått bra. Idag är Wallenberg bland annat detsamma som Investor som är storägare i ABB som gav sin vd Joe Hogan 146 miljoner för fyra månader. Idag är Wallenberg också detsamma som SEB:s ordförande och den som förklarade Falkengrens byte från en rörlig mångmiljonlön till en fast mångmiljonlön med att det blev en sänkning på totalen.

Fattar man? Nej. Inte dom 146 miljonerna kronor för fyra månaders jobb. Och inte heller varför någon som bara ska få en rörlig del om det går bra, i stället ska ha två miljoner i löneförhöjning även om det inte går bra.
Men det är väl den där regeln om att alla ska övervintra men att det ska vara annorlunda för några. Och som betyder att vanligt folk ska välja mellan inget jobb alls eller i slutänden ändå lägre A-kassa och lägre pension – som om lottringen bara hade nitlotter och den enda skillnaden var storleken på niten. Medan undantagen antingen kan avstå från rörlig bonus eller ta höjd lön. Eller få två månadslöner i gratifikation. Eller fyra vanliga månadslöner istället för två. Och dessutom med hänvisning till rekommendationer signerade Borg och alliansen.

Borg tvingades visserligen backa: efter ett rundsnack i SVT:s Uppdrag Granskning ska rekommendationerna ses över. Och Annika Falkengren backade, till och med två gånger. Men vad utredningen leder till och hur lång ångervecka som gäller för Falkengren är det ingen som vet. Däremot vet vi att undantagen inte bara behöver vända kappa eller rock efter vinden utan har mer än råd att till och med köpa nytt varje gång det blåser.

Fast det finns hopp. Tranorna är på väg och klockorna ställs om om några dagar. Och 2010 är det äntligen val.

Först blev dom ett arbetarparti och skulle ta över rättvisebegreppet – och ville vi skulle tro på det. Och nu ska dom byta sjukvårdspolitik – och vill vi ska tro på det. Som om botemedlet eller lösningen på ojämlik vård skulle vara moderaterna. Som om moderater pratar om individens rättigheter och därmed menar alla, oavsett inkomst, bakgrund och orsak. Som om moderater har en politik som inte exkluderar.

Men dom är bra på att vända och vrida på begreppen. Och lyckas dessutom förvrida huvudet på en stor del av väljarna. Dom har lärt sig hur man säljer konserverad gröt. Eller dom har i alla fall hittat ut till folk som ser politik som vore det bara en fråga om att feta till den egna plånboken. Så får det heta bort med förmögenhetsskatt eller mera kärnkraftsel, det spelar liksom ingen roll.

Och nu ska dom alltså byta ut privat vård och privatisering mot individuella rättigheter. Ja, mycket kan man säkert tro på, men inte det. Inte att moderater gått och blivit värnare av allas rättigheter. Dom bytte ju inte ens politik när dom blev ett arbetarparti, och vi vet hur rättvist det blev. Arbete för alla blev jobblinje och ett mycket djupare utanförskap.

Och varför skulle just moderater, som har privatisering som Lösning på alla världsproblem, plötsligt inte gilla sin egen politik? Och inte i första hand heller vilja privatisera vården längre eller mer? Eller, och det måste ju vara förfärligt för en moderat: finns det kanske inte så mycket kvar att privatisera, trots allt?

Den nya inriktning dom nu pratar om är ingen omsvängning eller några bättre tankar. Det är bara numera vanlig moderat strategi, bara gammal politik med nya ord. Och det är så nya moderater gör, dom hittar ett annat sätt att rikta in sig på sin egen gamla politik. För att få andra att göra likadant. För att dom vill få väljare att tro att (M) har både politik och hjärta på rätt ställe.

Och det finns risk att det kan gå hem. Särskilt som moderaterna vill krydda sitt nya sjukvårdspolitiska budskap med en patienträttighetslag, så att patienten kan ställa krav på bästa behandling och bästa läkemedel. Sånt passar Mig, eller hur?

Men det är med moderaternas nya sjukvårdspolitik som med den nya socialförsäkringen och den nya jobblinjen. Alla är friska sjuka och jobben växer på närmaste träd. Det är bara att komma igen och klättra.

Carl Bildt tycks alltid ha något att säga. Tycker han själv i alla fall. Men vad är det då han säger, blir det nåt mer än en lång radda av meningar, kan man ta denne man och utrikesminister på orden, på allvar?

Han är alltid orolig, läget är alltid oroväckande, men har han haft en enda åsikt dom senaste tio åren – skrev en TV-krönikör i DN i förra veckan apropå utrikesrapporteringen i TV. Lika blodfattig och oengagerad den, enligt krönikören.
Bildts debattinlägg i fredags i samma tidning gör ingen skillnad. Han är fortsatt orolig. Det är vi också, självklart är vi det, alla konflikter och oroshärdar världen över inte bara berör oss utan rör oss givetvis också.

Men vad säger Bildt? Vad har han mer än några tjusiga formuleringar om EU och Sverige som en europeisk kraft för fred, frihet och försoning, om att statsbyggande insatser är viktiga och centrala?
Och vad menar han med att 2009 blir ett avgörande år ”då den ekonomiska krisens olika följder ska hanteras och den kommande klimatkrisen måste förebyggas”? Vad då ”kommande” och hur då ”förebyggas”?

Det är sällan tal om en sak i taget. Att allt hänger ihop är lika sant som att ett elände sällan kommer ensamt, och klimathot och finanskris är inga undantag. Dom hänger ihop, kommer av varandra och kan inte lösas en och en eller en i taget.
Dessutom kommer vi inte undan, det går inte att bara prata och det är inte tal om att kompromissa sig fram. Särskilt inte som ännu fler konflikter och krig blir följden av klimathot och finanskris.

Det ligger en del i att EU är en stark grön kraft i den globala dialogen, men hur relativ ska en utrikesminister tillåtas att vara när tiden rinner iväg och det faktiskt inte, inte ens i början av 2009, finns några nödvändiga beslut för att hejda uppvärmningen?

Sverige skickade över 65 förhandlare till klimatmötet i Polen, USA över 80, men flera av dom afrikanska länderna hade bara två.
Med såna regler är det inte konstigt vi inte kommer överens i vår värld, så hur ska det då gå när dom politiska och sociala effekterna av klimatförändringarna blir kännbara? När konkurrensen om land, odlingsbar mark och vatten ökar, när klimatflyktingarna blir ännu fler?

Om världen ska få en politik som handlar om de verkliga problemen behöver också Sverige en utrikesminister som tar hoten på allvar.
Och slutar ge oss intrycket av att det görs tillräckligt för att stoppa klimatförändringen.

Det finns många rovdjur och nästan alla är människor. En del av dom syns både på TV och blir intervjuade i tidningen, i vår värld gör vi nämligen varken skillnad eller säger ifrån tillräckligt. I stället är allt ljus ofta på just dom.
Överlever gör dom också, eller blir i alla fall alldeles för gamla med tanke på vad dom gjorde. Men Rapa var björn, och därför sällsynt och hotad. Och därför skjuten av tjuvjägare. Det tror i alla fall dom forskare och dokumentärfilmare som följde henne och vars film sänds på TV ikväll.

Rapa var inte bara den första brunbjörnen i Europa att få en sändare om halsen, björnmamman från Sareks nationalpark har också en egen hemsida där forskarna och filmarna skriver dagbok: ”Rapa vandrar målmedvetet på. Sextio sjuttio kilo avmagrad, vintersvulten och diande björnmamma. Tre fyra kilo trygg björnunge, glatt skuttande och undersökande allt runt mamman under vandringen.”

I början av sommaren förra året parar sig Rapa för åttonde gången – och är sen dess försvunnen. Sändaren har tystnat och varken hon eller hennes halsband har återfunnits. Några månader senare kom regeringens så kallade rovdjursutredning. Både utredaren, centerns Åke Pettersson, och utredningen fick stenhård kritik för att vara bristfällig, ytlig och okunnig och helt fel ute särskilt när det gäller vargen. Varenda varg i landet bör vara livrädd för regeringen, var en kommentar.

Men Jägarförbundet var förstås positivt – så tycker man ju också att dom nationella målen för att bevara rovdjursstammarna är överambitiösa. Och i Värmland och Dalarna, där man alltid velat skjuta särskilt varg, gladdes man åt idén att själva få göra skötselplaner.

Vargen är en av De fyra stora, dom andra är järven, lodjuret och björnen. Dom har alla rätt att leva i sina naturliga områden, som alla andra arter, men i stället är det precis tvärtom. Inte ens i nationalparker är dom skyddade.
Och Rapa var inget undantag, björnmamma som hon var. Och inte heller som död, tjuvskjuten som hon antagligen blev och vars ungar och släktingar inte gått ostraffade ens i Sarek. Där skulle dom ju ändå, den sista spillran av en skandinavisk björnstam, haft en fristad.

Dokumentären ”Till minne av Rapa” är ett måste för alla som tar nationalparker, världsarv och hotade djur på allvar. Och som vill säga ifrån och kriminalisera illegal jakt redan i dess förberedande skede.

Den något skadade upphovsrätten på nätet är ingenting jämfört med hur yttrandefriheten förvanskas på samma ställe. Men det finns också gobitar. Som att ”Sverige har många små rasister som inte vågar mer än att skriva på internet.” Så sant så. Och det lilla ordet ’små’ är mer än passande, det förminskar dom ytterligare som människor.

Dom har inga namn när dom häver ur sig på nätet och gnäller och klagar, förvränger siffror och verklighet, spottar och fräser över barnkonvention och artiklarna om mänskliga rättigheter. Och det är ständigt detta: vi ska inte vara världens samvete, vi kan inte ta hand om alla, vi ska ta hand om våra egna; våra egna gamla, våra egna sjuka, våra egna ungdomar, våra egna barn.

Men dom tar gärna till både konventionen och rättigheterna när det kniper för dom själva. Liksom skattekronorna, som dom kräver sin rätt till. Att dom själva skulle förvägras hjälp när deras egen inbetalda del är slut, den tanken finns inte. Bara när andra människor kommer på tal. Människor som inte anses likadana och som därför ska klara sig själva oavsett vad som hänt, och som absolut ska skickas tillbaks med omedelbar verkan.

För dom är det helt i sin ordning att en nioårig flicka ska lämna sin mamma och sin fosterfamilj och avvisas ensam till en biologisk pappa och farmor, oförmögna och ovilliga att ta hand om henne. Och att en 16-årig flicka ska lämna det skyddande boende hon har och avvisas samtidigt med sin biologiska pappa, han som slagit henne. Och dom upprörs heller inte som vi andra över det faktum att häktespersonal stänger och låser dörren när ung människa hängt sig och att det därför går nio minuter innan han tas ner av av ambulanspersonal.

Har vi ett Migrationsverk så har vi, tycker dom. Och finns det inga tydliga regler ska ingen avkrävas att göra en insats hur mänsklig den än kan vara och även om den skulle rädda liv. Det är med såna små människor mitt ibland oss som vi nu ska ha ännu en god och fröjdefull jul. Köpa julklappar som vi inte behöver, mat som inte är riktig mat och en gran som vi sen kastar ut tillsammans med allt annat. Samtidigt som vi kastar ut människor till ett liv som inte är ett liv.

Men antingen fattar vi att alla människor har lika värde eller så tycker vi inte det. Det finns inga mellanlägen. Och ingen ursäkt som heter jag är inte rasist men.

Det är inte lätt att vara människa. Men nån jäkla ordning får det vara även på det.

Det är inte lätt när alla möjliga kriser, stora som små, världsliga och privata, finns runt närmaste hörn. Klimatkris, matkris, finanskris. Amerikansk kris, svensk kris. Och på det varsel och uppsägningar på en redan liten eller obefintlig arbetsmarknad. Så inte är det konstigt att man längtar bort nån gång.

Kanske inte heller att Marx, som det sägs, kommit i ropet igen. Inte så mycket beroende på hans lösningar och politik men väl hans analyser. Politiken hans kan vi verkligen vara utan, det behövs inte många ord för att fatta avsky. Det som är enkelt är faktiskt inte heller alltid det bästa, varken som mål eller medel, hur bra det än kan låta. Anarkism kan till exempel vara ett gulligt tänk, fast som samhälle blir det förstås fullständigt omöjligt att realisera och därför ha.

Ska det verkligen hända nått är det just det jag själv gör och tänker som blir det som räknas och kommer att bidra. Sånt lärs ut redan i förskolan. Och följs upp i den riktiga skolan, vad än Björklund säger om den.

Därför är det knepigt att det ska till en pensionerad läkare för att hygienen på sjukhus ska komma upp på dagordningen. Och därmed frågor om medicinsk kvalite och patientsäkerhet. Eller en nyanställd eller vikarie för att långvarig vanvård och förnedring av äldre ska bli synligt. Eller nått annat som också är en konsekvens av att det äntligen är någon som reagerar och agerar.

Så vad är det som händer med oss och hur ska vi ha det? Det blir inga rejäla förändringar om bara några gör eller går före, allt tar dessutom på tok för lång tid. Och, det lärde vi både i skolan och av verkliga livet, när bara några tar för sig blir det på bekostnad av andra. Som underordnas, marginaliseras och i värsta fall förtrycks.

Lösningen är kanske inte heller ett världsparlament, även om det låter spännande. Att vända den globalisering vi ser idag, med sin ekonomism och någras överflöd och överlevnad – till en globalisering med alla människor i främsta rummet. Några kallar ett sånt samhälle demokratiskt. Andra undrar vart ett sånt tog vägen. Eller hur ett sånt manifest skulle kunna skrivas för att bli verklighet. Och innebära möjligheter och livsförutsättningar även om du är sjuk, har det motsatta könet, en etnicitet olik dom flesta på samma gata eller nått annan som i dagens debatt och samhällen gör dig till någon annan sort.

I stället för det vi alla faktiskt är, någon annan likadan med samma rättigheter.

Nu är han en hyvens kille, istället för bara en i den långa raden av oförskämt överbetalda. Efter att i flera dagar varit den gräsliga bonus- och löneligans senaste ansikte avstår Lars G Nordström, killen på Posten, helt plötsligt från allt han tyckte var rimligt. Detta, att inte ta emot en jättelön, visar bara hur ofantligt mycket för stor lönen var. Och att kritiken emot både honom och styrelsen som gav honom den, hade alla rätt.

Marianne Nivert, styrelseordföranden som var med när Nordström fick 900 000 kronor i månaden, beklagar och tycker det känns konstigt att Nordström nu ska jobba gratis. Men ideellt arbete, vem håller inte på med sånt? Och pensionärer, Lars G har dessutom en jättepension, är absolut inga undantag.

Ta alla kvinnor i Röda korset som leende lotsar besökare på sjukhusen rätt i korridorerna eller, liksom så många andra frivilligarbetare, blir stöd och vänner till nyanlända flyktingar. Ta alla volontörer i alla åldrar, som för ingenting gör massor för att glädja och hjälpa andra.

Så nej. Det är inte synd om Nordström. Han kan gott göra ett ideellt arbete han också, eller ännu ett ifall han redan bidrar. Dessutom har han mer än råd att avstå från lön, han lever gott som pensionär, och här är det inte tal om några tior extra. Efter chefskapet på Nordea blev pensionen 5 miljoner kronor om året, och dessutom har han styrelsearvoden på i runda slängar 1,5 miljon.

Nordström kan alltså fortsätta vara en glad pensionär. Han saknar varken nyttig frukost eller kaviar, inte ens efter att ha betalt tillbaka det han redan fått av Posten och avstått från resten av det som sammanlagt skulle blivit 11 miljoner – fast nu smakar allt förstås bättre i mun och det blir fler stjärnor i boken, man kan tro han är en riktigt hjälte efter alla hyllningar.

Men det betyder också att Nordström instämmer i kritiken emot honom, bekräftar dess innehåll. Och att han inte längre ville vara den här typen av svarta rubrikers man och göra folk, däribland alla på Posten, skitförbannade.
Näringslivets egen vd Urban Bäckström, också han en i bonusgänget, kallar Lars G Nordström för en riktig hedersman – men skulle inte själv göra likadant. Nej, vem hade trott det.

Det Lars G Nordström gjort är både annorlunda och unikt. Och kommer att så vara i långa tider framöver. Men det är mer en seger för opinionen och vanligt folk, än ett snyggt steg av Nordström.

Nu väntar vi bara på 45 nya brevbärare.

Det är inget dumt drag av moderaterna och Anders Borg. Att kritisera bankerna för att inte vilja sänka räntor går hem i stugorna. Att kalla hela finansmarknaden för girig är att säga det alla andra tycker. Sånt lönar sig. Att göra sig till tolk för bra många fler än dom som annars är partiets väljare har gett positiva rubriker i media.

Annat är det med Mona Sahlin och socialdemokraterna. Stora delar av media har tydligen bestämt sig för att partiets uppgörelse med miljöpartiet är dels en fara för både land och rike, dels sköttes strategiskt dåligt – och en sån vinkel är förstås godis för alla som gillar kriser och svarta rubriker.
Medan Borg i media blir killen som tycker som vi, framställs Sahlin som mindre duglig till och med som partiledare. Och den senaste opinionsundersökningen, där (s) tappade rejält, sägs visa på samma sak.

Men det är skillnad på att visa folklig vrede i en stund när alla är vreda över samma sak – och att ha en politik för både rättvisa och fördelning i alla situationer, som inkluderar även dom som inte är det minsta rika på vare sig pengar eller livsmöjligheter. Och är det något Mona Sahlin därtill kan, så är det att prata vanlig hederlig svenska, uttrycka sig som gemene man och kvinna, få människor att förstå politik.

Media gör det den ska, även om den ofta, som nu, kan kritiseras för flockmentalitet och att inte ge politik och händelser sitt rätta ifrågasättande. Men att alliansens får en skjuts framåt genom medias rubriker är också socialdemokratins eget fel. För Mona Sahlin är givetvis inte ensam om idén och strategin att samverka med miljöpartiet och har förstås inte ensamt om ens alls stängt några dörrar för vänstern.

Så var är då alla socialdemokrater som av tusen skäl ska ställa upp, bakom både politik och partiledare? Som ville ha en helt annan ledarstil och ledare än Persson och hans brukspatronliknande? Så vad är det för strategi partiet håller sig med? Eller ska kvinnor alltid tvingas ta mer skit än en man i samma situation?

Det har alltid varit ruter i Sahlin. Hon valde både uttryck och en klädstil olikt den gällande normen och är, inte bara bland S-kvinnor, en efterlängtad och politiskt tilltalande ledare. Och en politik för framtiden är en rättvis fördelnings- och miljöpolitik med jämställdhet i fokus. Alltså nått helt annat än det och dom som gav oss finanskrisen.

Upp till kamp är det som gäller nu.

En ny sajt på nätet med jämförelser av matpriser har blivit jättepopulär. Initiativet är bra, inget snack om det. Men att sidan blivit poppis är inte alls konstigt och inte alls bara därför att många tycker att mat är för dyrt. Och inte heller därför att mat inte alltid är vad den utger sig för att vara. Det poppiga kommer också av att ingen får dåligt samvete av att jämföra priser på samma sorts mat.

Annat är det med andra jämförelser, vissa folk får rysningar bara av att höra talas om dom. För att inte tala om alla reaktioner när det ställs krav på en själv, när det otäcka kryper närmare, när det ska deltas och praktiskt arbetas, fullgöras skyldigheter. Men kan vi miljöcertifiera så kan vi genuscertifiera. Och precis som matjämförelser kan förändra och ytterst ge människor lön för sitt arbete, så kan genusarbete synliggöra och förändra andra sorters orättvisor.

Det är inget konstigare än att gilla läget, i den betydelsen det brukar ha, nämligen att stå ut. Många människor, däribland kvinnliga människor som Tage Danielsson så välformulerat skiljde ut oss för att visa att vi finns, har erfarenhet av det. Och har haft i alla tider dessutom. Kvinnor vet också att härskarteknikerna existerar. Osynliggörandet, förlöjligandet, att inte få veta, att straffas dubbelt, och känna skuld och skam dessutom. Och om sånt ska ingen skämta.

Men bland annat det gör socialantropologen Steven Sampson när han reagerar med en kulturellt konstruerad ryggmärg och därför förfasar sig över förslaget att genuscertifiera hans arbetsplats, Lunds universitet. Att det skulle vara något bra vill han inte förstå.

Idén är att kolla om litteraturen har genusperspektiv, att lärare ska göra en genus-självdeklaration, gå genuspedagogiska kurser och lära sig tänka, undervisning ur ett genusperspektiv, examinering med bland annat frågor om genus – helt enkelt en utveckling av allt och allas genuskompetens. Men sånt tycker Sampson är kontroll, en ny form av härskarteknik, och säger ”fuck you, fuck you, fuck you till genusfascismen”.

Han är inte könsmedveten, socialantropolog som han ändå är och borde veta bättre om hur bland annat kön och klass integrerar och agerar med varandra, om hur kulturer formar och reproduceras. Men han offrar, precis som så många andra av manlighetens många ansikten, jämställdheten för valfriheten.

Men även dessa måste snart gilla läget, i den betydelse det brukar ha, nämligen att stå ut.

När det väl gäller och det måste bli riktigt tydligt, då syns det att det är två läger. Eller som vilken match som helst: två olika lag, två olika sätt att spela och ta sig fram – och en minst sagt delad publik. Och så är det nu. Med halvtid i politiken finns på ena sidan dom som vill ha mera av samma och på andra sidan dom som vill stoppa, göra om, göra annat. Och en orolig publik.

Regeringens strategi inför nästa halvlek är fortsatt allians. Alliansledaren ultovar det, i DN igår kallar han det för att ta i ännu bredare och fördjupa. Det är heller inget konstigt i det, ingen har väl trott att alliansen skulle dela upp sig, inte ens nu i halvtid, den tror ju fortfarande på sin politik. Att alla andra i publiken hoppa(t)s är en annan sak.

Så det blir en hårdare allians och en hårdare politik. Och tar man samma DN förklaras det med att arbetsrätten är problematisk, vi har ett utbrett fiffel, det är fel på bolagsskatt, arbetsgivaravgifter och värnskatt, energipolitiken velar och integrationsproblemen signalerar om att dynamiken är för dålig.

Men (p)å andra sidan konstaterar publiken att vart tredje nystartsjobb inte hade behövt bidrag till arbetsgivaren, att ohälsa kommer av social orättvisa, klass- och genusskillnader, att ofinansierade skattesänkningar inte gör det ett dugg bättre, och att klimatpolitik aldrig är fler kärnkraft.

Blockpolitiken är inte alltid lika tydlig men när det väl gäller, då både finns den och är den självklar. Av det följer också nödvändigheten av samverkan och samarbete (p)å den andra sidan. Och att man tar det lugnt med blocköverskridning. Att sälja själen har inte framtiden för sig, den här gången heller.

När matchen är slut är det inte bara antalet mål och missar som avgör. Det handlar ännu mer om publiken. Och det är faktiskt inte bara nästa generation som måste ägna sig åt nåt annat än sin egen trädgård.

Plötsligt stegade han fram och ställde sig bredbent framför oss. Det var uppenbart att han ansträngde sig för att se bestämd ut, som om han hade pondus. Tror ni också på Jesus, började han, men förstod strax att han hade tagit fel på person. I våra gula nattvandrarjackor liknade vi på många sätt det gäng som gick förra fredagen, men inte mer.

Det är skit med det mångkulturella, ingen vill ha dom sa han, och stod ännu mer bredbent. Och moskéer och minareter för miljontals kronor som vi ska betala, fy fan tyckte han. Fortfarande bredbent. Vi kontrade med att han var okunnig, felinformerad och fellärd – men vad brydde han sig om det. Han ansåg att han hade dagens sanning, det hade dessutom stått i tidningen.

Det är egentligen ointressant att det var BLT han hänvisade till, det avgörande är att han, och andra med honom, så okritiskt läser och lyssnar. Som tuggar i sig och tar till sig, utan minsta fundering över fakta eller att BLT, som så många andra media, vinklar och vrider och till och med gör riktigt dålig journalistik mellan varven.

I längd och ansikte såg han ut som 14 och hade kunnat tas för en alldeles för ung människa för att vara ute så dags. En pojke som ville prova att provocera och inte förstod vad sånt kan leda till. Men han var äldre och proppfull med ovett, och allt han vräkte ur sig och påstod gjorde att vi pekade ut honom för nattens fältassistenter som en fullt tänkbar nynazist redo för bråk. Och som därför måste hållas ögon på.

Det är fullt möjligt att han dyker upp igen, bredbent och beredd och full av skit i munnen. Och att någon får lust att slå honom på käften just därför. Men inte bara på en gata en fredagkväll. Det är fullt möjligt att det händer nått bildlikt i politiken i Karlskrona i höst. Där alla måste klara av att diskutera sakfrågan i miljö- och byggnadsnämnden, och samtidigt våga ifrågasätta religioners inflytande över människor, utveckling, relationer, framtid – och liv.

För att inte han ska dyka upp igen, bredbent och beredd och full av skit i munnen.

Det är inte naturligt, det är inte normalt, sa mannen om människorna i Pridefestivalen. Och förstod inte alls varför dom skulle ha en sån, och dessutom borde dom ju fatta att utan en man och en kvinna hade dom inte kommit till världen. Medan Dahlström klämde i med sitt gamla vanliga att könen sitter i hjärnan, att män har liksom som ett kommando i hjärnan att ha sex, att statliga bordeller skulle vara bra och att x-kromosomer ger känsliga fingrar.

Sommartid är som gjort för att lyssna på radio men att hålla med det som Sven, eller vad han nu hette, sa i Ring P1, går då rakt inte. Och det hjälper inte att en professor har i princip samma inställning – även om Annica Dahlström inte uttrycker sig exakt likadant och den här gången inte ens i samma program, för hon dök upp i Heliga familjen.

Dahlström är visserligen ett strå vassare, professor och allt, men utan såna som Sven ingen publik. Medan Sven, inte alls rolig men dessvärre i många kopior, får mycket av sin luft därför att såna som Dahlström är inne på samma spår. Tillsammans är dom den där proppen som aldrig verkar gå ur. Som sätter gränsen för vad som är normalt och naturlig och accepterat. Som befäster och förevigar ojämställdhet och orättvisor. Som ingen och inget blir bra av. Och som alla vi andra måste gå emot.

Tre artiklar, tjugo artiklar, hela böcker, livskunskap, vetenskap x och y, ”bara” vetskap, till och med mumbojumbo och blajblaj – ordet är fritt, och det är härligt. Men det gäller att inte alla som Sven, professor Dahlström, dom mörka kristdemokraterna och andra lika sinnade får sätta dagordningen och gränserna. Motsatsen är modiga människor, lagstiftning och kunskap.

Och festivaler som Pride. Som faktiskt inte bara är en fest, precis som livet. Pride är också bekräftelse. Precis som livet behöver.
För att det som är naturligt också ska få fortsätta vara normalt.

När projekt tar slut vill i regel ingen betala längre. I lördags skrev Sydöstran om ett sånt projekt. Som om det tagits om hand, kvalitetssäkrats och utvecklats till något bestående, i flera livsviktiga stunder och sammanhang skulle göra skillnad på hälsa och ohälsa. Men av alla goda idéer och ambitionen att förändra, är ingenting kvar. Utom hos det fåtal som verkligen tog till sig projektet, dom har idag i alla fall en början till kunskap om kulturkrockar och människors olika reaktioner, sina egna inkluderade.

För alla övriga var dom internationella hälsokommunikatörerna mest nått konstigt och oförståeligt, nått som oredade bland ordning och strukturer. Ett projekt helt enkelt, något det konferensades och talades vackert och nödvändigt om medan det pågick. Men som sen ansågs för dyrt och för utmanande för att göra nått fortsatt vettigt av.

Det som skiljde dom från andra hälsokommunikatörer är deras invandrarbakgrund. Dom har själva gått igenom en integrationsprocess och vet hur det är. Det första och viktigaste är trygghet. Dom vet hur och varför många människor som kommer till Sverige känner och reagerar som dom gör, vet var problemen kan ligga. När dessa hälsokommunikatörer byggde broar blev det nya kunskaper för alla.
Alla som deltog i projektet var förstås inte lika lämpade, så är det i alla utbildningar. Men några är riktigt bra, har rejäla förutsättningar och vill oerhört mycket. På dessa skulle givetvis alla inblandade ansvariga och projektpartners, fortsatt att satsa. Med gemensamma insatser från landsting och kommuner hade resultatet blivit förändring och förbättring för både integrationen och hälsan.

Men att kritisera chefer, projektledningar och målsättningar är inget man gör bara så där. Särskilt inte när ens egen försörjning står på spel. Särskilt inte om den egna anställningen är en arbetsmarknadspolitisk åtgärd och man aldrig tidigare ens kommit i närheten av ett erbjudande om jobb. Alltså försöker man stå ut ändå, pratar med varandra, hämtar stöd från andra, intalar sig att det blir annorlunda sen, att någon ändå till slut ska förstå och göra nått. Det blir inte bruna papperspåsar över huvudet på alla, men nästan.

Och efter Sydöstrans artiklar är vi många som ska ta åt oss och skämmas riktigt rejält, och några mer än andra. Ingen av oss var på långa vägar så tydliga och krävande som vi hade skyldighet att vara.
För det här var ett projekt, som om det hade skötts och förståtts bättre redan när det bara var ett projekt, hade kunnat rädda livet på en människa. Den 25-årige man som sjukvård och psykiatri valde att inte behandla som en människa som hade mycket ont.

Artikeln i Sydöstran

Årets 1 maj är också Kristi Himmelsfärds dag och i Vänersborg blev det här riktigt bekymmersamt när socialdemokraterna bjöd in Blåbandsföreningen. Nu har socialdemokraterna tagit sig ur knipan: föreningen och personen som skulle hålla tal är inte välkomna.
Men eländet är kvar, den ökände homofoben och pastorn Åke Green kommer ändå att hålla tal på torsdag. Allt på grund av en kristen nykter rörelse som alltså gillar Green så mycket att dom vill höra honom en gång till.

Och inte bara det. Dom har dessutom mage att påstå att han personifierar dom tre folkrörelser som varit med om att forma Sverige; arbetarrörelsen, nykterhets- och frikyrkorörelserna. Åke Green? Personifierar? Ja, herre gud, vissa tar då verkligen i, och det är på sin plats med några citat:

”Genom att legalisera partnerskap mellan män och män och kvinna och kvinna, så kommer det att skapa katastrofer helt enkelt, utan dess like. Vi ser följderna redan av det här, vi ser det genom AIDS som sprider sig. Nu är inte alla AIDS-smittade homosexuella, men det har uppstått på grund utav detta en gång i tiden. Och sedan kan naturligtvis oskyldiga människor bli smittade av denna hemska sjukdom utan att för den skull ha någonting med det som ligger bakom i detta, vad det gäller homosexualitet.”
”Bibeln tar upp här och undervisar om dessa abnormiteter. Och sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren. Inte heller djuren går fria för människans sexuella behov och brand som är tänt i en människa utan till och med det kan man ägna sig åt.”
”Är homosexualitet något man väljer? Svar: Ja. Man väljer det, man är inte född till det. Man väljer det här helt enkelt, man byter ut det. Det är absolut på det sättet. För annars skulle det ha varit ett svek mot människor”.

Men kanske har dom kristna i Blåbandsföreningen gett honom förhållningsregler, om inte annat så för att rädda sitt eget offentliga skinn. Å andra sidan vet vi redan vad Åke Green tycker och anser, och det han sa 2004 och sen stod åtalad för kommer aldrig att glömmas eller förlåtas. Det var dessutom rena lögner.

Att Åke Green skulle ha tänkt om och blivit en bätte människa, är det ingen som tror. Så innesluten i bön med honom? Nej, aldrig. Helt uteslutet.

Däremot ska det demonstreras. För jämställdhet, heltidsjobb, sex timmars arbetsdag, könsneutrala äktenskap och rätten att bli förälder – och mot den regering vi har i dag.