För två veckor sedan skrev jag om dokumentären The Trouble with Atheism. Apropå Peter Atkins (som intervjuades i dokumentären), så finns här ett roligt litet klipp.

Peter Atkins debatterade 1998 den kristne filosofen William Lane Craig.

Atkins menade att vetenskapen nu hade tagit Guds plats, och kan (eller kommer att kunna) förklara allt som finns. Craig hävdade motsatsen och en självsäker Atkins bad honom då ge exempel på saker som vetenskapen inte kunde förklara. Craig svarade med att ge honom 5 exempel på fenomen som alla människor tror existerar, men som vetenskapen inte kan bevisa.

Jag har försökt att sammanfatta Craigs argument. Vetenskapen kan inte ge underlag för:

1. Logiska och matematiska sanningar. Dessa kan inte bevisas vetenskapligt. Vetenskapen förutsätter dessa sanningar. Att försöka bevisa dem genom vetenskap, vore därför ett cirkelargument.
2. Metafysiska sanningar, såsom ”Det finns andra medvetanden förutom mitt eget”, ”Den externa världen är äkta” eller ”Det förflutna skapades inte för en minut sedan, med ett sken av ålder”. Dessa är rationella trosåskådningar som inte kan bevisas vetenskapligt.
3. Etisk tro. Moraliska värderingar kan man inte komma fram till via vetenskapen. Man kan inte vetenskapligt bevisa att det nazisterna gjorde var ont.
4. Estetiska omdömen. Skönhet kan inte bevisas vetenskapligt.
5. Vetenskapen själv kan inte motiveras utifrån vetenskap. Vetenskapen är full med obevisbara antaganden.

Inga av dessa trosuppfattningar kan vetenskapligt bevisas, men alla rationellt tänkande människor godtar dem.

Denna debatt rörde Guds existens, och detta klipp är bara ett sidospår. Men Graigs totala sågning av Atkins argument är fascinerande. Och det är intressant att se att Atkins än idag, dryga 10 år senare, fortfarande hävdar att vetenskapen kan redogöra för allt. Jag ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt förstår Craigs två sista exempel, men de tre första bevisar att vetenskapen inte kan täcka in allt. Den är inte allsmäktig (en problematik som The Trouble with Atheism också tog upp).

Just detta klipp visar mer på Craigs retoriska talang än på hans filsofiska geni. Men tro mig, han är en av de skarpaste filosoferna i världen just nu.

Jag ber om ursäkt.
Fokus skiftar.

[kolon] :

Den ack så franske, den alltför franske, den alltså filosofiske franske filosofen Jacques Derrida, har med sina ord monterat ned språkets dimma och bakom tavlans polerade yta kvarlämnat den av guldram ringmärkta och skamfilade (med försök till med diskretion ditmålad färg så vit) väggen. Väggen med stor punkt. Inhalering.

[parentes] (

Lagom interlogt:
Jag har hittills praktiserat zazen, sittande zen, vilande ansträngning, havssömn, djup kontemplationens motsats, djup ytlighet och dålig varaktighet, ett antal hundra gånger. Kanske 400 rentav. Exakta tal är i alla fall ointressanta. Hursomhelst är det så att jag fram till för ett par dagar sedan, veckor möjligen, trott att jag på ett ganska bra sätt lyckats uttala mig om dess teoretiska biprodukt (ej grund alltså. Praktiken är själv grund, teorin är “postumt” påkommen). Zen brukar den också kallas av de ivriga läsarna som glömt att använda sina bakdelar för ofta. Namn som zenbuddhism, buddhism, buddhadharma/dhamma, Buddhas lära, vägen, mahayana etc. tillämpas även. Oavsett vad man väljer att med munnen fukta och beskäftigt salivera och i omnejden vomera, är det ungefär vad jag talar om. (Jag medger att jag kommit av mig vid det här laget. Dravel som detta blir inte någon roman.)
Det jag menar är alltså att jag för tillfället arbetar med en svacka i avsaknaden av tvivel vad gäller legitimiteten (varför kräver jag något så banalt av en praktik?), på grund av les théories philosophiques de monsieur Derrida. Ich arbeite auch mit die Umwandlung av att uttrycka mig mer korrekt. (Ursäkta mina bristande kunskaper i ovanstående europeiska språk.) Problemen uppstår dock i att jag får svårt att kommunicera med personer som använder sig av mitt tidigare sätt att uttrycka mig, trots att de skulle kunna mena och förstå precis vad jag med mitt nya sätt att uttrycka mig menar och förstår, utan att jag riktigt skulle vara säker på att de faktiskt gör det och därför tvivlar på att överhuvudtaget något som genom vår språkliga (men dock hittils endast hypotetiska) kommunikation överförts innehållit ens det allra ringaste spår av någonsomhelst sanning.

[slutparentes] )

Jag vet inte mycket om vare sig Derrida eller dekonstruktion än (om någonsin), men jag har insett att det skulle kunna föra med sig komplikationer när det gäller att med ständigt avancerande ögon läsa texter som är och förblir (tills det att de förgås) förpassade till ett språk alltför hårt knutet till (och med) den klassiska metafysiken(s band). I alla fall i översättning, eller delvis i översättning.
Egentligen tror jag inte att det är ett problem av större vikt. En sanning eller åtminstone ett sanningens oumbärliga villkor bör inte kunna vara i konflikt med en annan sanning (om denna är lika sann, vilket den bör vara för att ens få kallas sanning med samma ord som ordet sanning i samma menings föregående sats).

Det som hänt är alltså att jag stött på en än den tidigare om möjligt än mer välformulerad filosofi, vilket lett till att jag börjat tvivla på den tidigares legitimitet (inte den gamla slagdängan nu igen!) och således även dess praktik. Notera väl ordet således, eftersom jag redan pekat ut att en härledning i den riktningen inte bör tas på allvar (jag tar nästan aldrig mig själv på allvar).

Förmodligen är det helt enkelt bara jag som försummar min praktik alltför mycket och därför glömmer att det är skillnad på filosofi och praktik. Trots denna skillnad hade jag aldrig trott att det på denna sidan Indien skulle kunna växa fram en filosofi som likt klassiskt metafysiska filosofier inte är alltför olik praktikens filosofi, vilket kanske är anledningen till att jag blivit så konfunderad av de språkliga skillnaderna att jag inte riktigt vetat om jag skulle se dem i samma ljus eller om det fortfarande rörde sig om en helt annan typ av tänkande (eller skeende, agerande, etc.).

Det är ändå skillnad (différance, haha). Punkt.

Till kuddarna!

jeg er blevet så vild med den her kvinde. at læse hendes dagbog – følelsen af at kende hende, og følelsen af at trække sig væk fra resten af verden og have en dyb snak med sin veninde – selvom det er sygt, så elsker jeg den følelse! jeg vil tilbage til 1947, jeg vil studere på university of california, berkeley, og leve mit liv med susan. tænk at man kan være så vild med – og føle sig så “tæt på” et afdødt menneske, som man aldrig har mødt og i virkeligheden heller aldrig har kendt.

det er jo sådan her, jeg lever.. jeg er ikke til stede, jeg engagerer mig ikke. jeg har ingen idé om, hvad der foregår omkring mig, og lige nu gider jeg ikke engang forsøge på at finde ud af det. jeg forsvinder til et ukendt sted ingen kender til, et hemmeligt rum i mit sind, et slags metafysisk skjul – dér, hvor kravene forsvinder, forventningerne, reglerne, ansvaret der bliver pålagt én og med tiden kvæler én; her hvor alle dimensioner ophæves, og der kun er mig og mine tanker tilbage. lige nu behøver jeg ikke andet.

Jag har just läst en svårbegriplig och kanske svårsmält artikel, som jag gillade. Oavsett om du tror på metafysiken som ligger till grund för artikeln, tycker jag att den åskådligt beskriver den skadliga effekten som de flesta religioner, inklusive Buddhism och New Age, har på oss människor. Läs, filtrera bort det du inte tål att höra (alternativt att du tar det som en utmaning!), och samla ett helhetsintryck. Hitta en bättre, mer personlig metafysik där du inte håller med om begreppen du läser. Och strunta i att det finns saker med som du kanske inte tror på. Kanske du gör det någon gång, och kanske inte.

Gud skapade människan till sin avbild.

1 Mos, 1:27

Jag har format henne [människan] och andats in i henne något av Min ande.

Koranen, 15:29

Gud som skapar allt, det stora självet, dväljs alltid i människors hjärtan.

Śvetāśvatara-upanisad, 4.17

Himlarna och jorden kan inte inrymma Mig, men den troendes hjärta inrymmer Mig.

Hadith qudsi

Något finns i själen som är oskapat och oskapbart; om hela själen vore sådan, vore den oskapad och oskapbar; detta är Intellektet.

Mäster Eckhart (1260-1327)

Vad skulle kunna börja förneka jaget, om det inte i människan fanns någonting åtskilt från jaget?

William Law (1686-1761)

När en människa dras i två motsatta riktningar, till och från samma objekt, antyder detta av nödvändighet två distinkta principer i henne.

Platon (427-347 f. Kr)

Det som dör är inte den styrande delen av oss, utan det underkastade subjektet, och så länge som det senare vägrar ångra sig och medge sin perversion, så kommer det att hållas av döden.

Filon av Alexandria (20 f.Kr.-50 e.Kr.)

Duo sunt in homine, säger S:t Thomas av Aquino: “det finns två i människan”. Vad som menas med detta är, som Platon inskärper, att människan existerar som i ett spänningsförhållande mellan två poler, varemellan ingen komplementaritet eller jämvikt föreligger. Den del av henne som är “skapad till Guds avbild” – detta odödliga element i själen, som strävar “uppåt” – är att noga särskilja från den egna individualiteten, vilken innefattar “jaget” och som ytterst kan assimileras till egot. Denna åtskillnad är fullständigt avgörande, eftersom det ligger i sakernas natur att människans innersta själv är bundet till det Absoluta, inte det relativa. Mellan dessa två, Gud och världen, står dock valet – ty “Herren, din Gud, en svartsjuk Gud” (2 Mos 20:5) tolererar ingen association med det metafysiskt obeständiga, och “ingen kan tjäna två herrar” (Matt 6:24).

Människans inneboende värdighet, som framgår i de inledande citaten, har därför inget som helst gemensamt med den individualistiska självtillbedjan som i “nyandlighetens” tecken vill bejaka den mänskliga subjektivitetens fria spelrum och utveckling. Detta är i själva verket antitesen till allt som hittills har sagts, då det i det här fallet är egot som ska blåsas upp och hävda sin rätt, vilket inte minst framgår av det sätt på vilket ortodoxi och ortopraxi numera förknippas med ett dogmatiskt kedjerassel. I själva verket måste jaget “ta död på sig självt” (Mäster Eckhart), och detta inbegriper logiskt sett en metod som överskrider människans individualitet. Godtycklig improvisation är härmed utesluten; hur skulle det vara möjligt för en begränsad individualitet att “lyfta sig ur sig själv” med hjälp av en egenhändigt utarbetad metod, som per definition ankommer på just den begränsning som ska överbryggas?

Egot kan bekämpa sig själv lika lite som eld kan bekämpa eld, och av detta framgår att ortodoxa korrigeringsmedel är oumbärliga. När den i sig goda avsikten att övervinna egot samexisterar med en individualistisk ovilja att överväga traditionellt beprövade metoder, överindividuella i sitt ursprung och garanterade av apostolisk succession, innebär detta ingenting annat än att på förhand ha kapitulerat inför nämnda ego. “Saliga de som är fattiga i anden”, säger Jesus (Matt 5:3), och detta är inte av ringa betydelse i sammanhanget: här, liksom i uppmaningen att bli “som barn” (Matt 18:3), förkunnas ödmjukhetens och den “heliga naivitetens” företräde framför mindervärdeskomplexet, den världsliga ambitionen och den krampaktiga “vuxenhet” som få moderna människor klarar av att bli ertappade utan.

Människan är inte människa förrän hon överbryggar det rent mänskliga, säger Aristoteles och de medeltida skolastikerna. I en skenbar paradox framgår det, i enlighet med vad som sagts ovan, att sann självkännedom först och främst innefattar det som övergår det strikt individuella. Att “känna sig själv” är en urskillning mellan det förgängliga och det oförgängliga, mellan avgudar och sann avbild, ego och Ande.

Den som känner sig själv, känner sin herre.

Muhammad (570-632)

Den som känner sig själv, känner Gud.

S:t Antonios Eremiten (251-356)

Den som känner sig själv väl, känner sin skapare.

‘Ali (599-661)

Om en människa känner sig själv, ska hon känna Gud.

S:t Clemens av Alexandria (150-215)

Låt mig känna mig själv, Herre, så ska jag känna Dig.

S:t Augustinus (354-430)

Den som känner Honom, känner sig själv.

Atharva-Veda, 10.8.44

Jag säger er, att ingen människa känner Gud som inte först känner sig själv.

Mäster Eckhart (1260-1327)

Människan måste först av allt känna sin egen själ innan hon kan känna sin Herre.

Ibn ’Arabi (1165-1240)

För att du ska kunna känna Gud, känn först dig själv.

S:t Cyprianus av Kartago (ca 200-258)

Om du känner den som har skapat dig, så skulle du känna dig själv.

Pythagoras (570-497 f.Kr.)

Den som reflekterar över sig själv, reflekterar över sitt eget original.

Plotinos (204-270)

Om du äger sann kunskap, O själ, så kommer du förstå att du är besläktad med din skapare.

Hermes (ca 300 f.Kr)

Den som har uttömt hela sin mentala uppbyggnad känner sin egen natur. I kännedomen om sin egen natur, känner han himlen.

Mencius (372-289 f.Kr)

Kunskapen om ens egen identitet med det rena Självet, som negerar den felaktiga föreställningen om identiteten mellan kroppen och Självet, frigör en människa även mot hennes egen vilja när den blir lika stadig som hennes tro på att hon är människa.

Shankara (788-820)

subjektivitet, självkännedom, Guds avbild, metafysik, ortodoxi

För drygt ett år sedan drabbades min sambo av en plötslig tragedi; hennes far drabbades av en hjärtattack, och efter en vecka i respirator på sjukhus kunde ett EEG konstatera att han var borta. Det kan vara svårt för en ateist att vara gott moraliskt stöd under en sådan period, utläggningar om livets materiella natur är helt enkelt inte vad vi vill höra i ett sådant läge. Vad jag valde att göra var istället att presentera en liknelse: Föreställ dig den mänskliga skapelsen som en grävmaskin. Kroppsliga skador på människokroppen är som ytliga skador på en grävmaskin. Grävskopan går av, hjulen är sönder och så vidare. Detta påverkar inte vår “essens” för den är inte knuten till kroppen. Skador på hjärnan är i stället skador på kontrollerna i förarhytten; ratten slutar fungera, växelspakar och reglage slutar lyda. Vi talar dock fortfarande om rent fysiska ting, och på sätt och vis har en ateist nu nått vägs ende. Men jag gick ett steg längre: “Essensen” sitter varken grävskopan eller i ratten utan i föraren: Föraren är “själen”. Och om ratten inte fungerar spelar det ingen roll hur mycket föraren drar i den. Själen sitter oskadd i ett skal som slutat fungera.

I detta läge skulle nog många med rätta invända att detta resonemang svårligen är förenlig med den monistiska ateism som menar att verkligheten utgörs av det fysiska och att medvetandet, jaget är obönhörligt knuten till hjärnan. Och jag instämmer, jag påstår nämligen inte att jag faktiskt tror på min egen liknelse, men jag utesluter inte den. Ateism är för mig den minst irrationella lösningen på det metafysiska virrvarret, men jag är öppen för att jag har fel. Jag kan till och med hoppas att jag har fel.

Detta inlägg är en brainstorm inspirerad av Calle Rehbinders högst tänkvärda inlägg på temat “Finns Gud?”. Rehbinder argumenterar utifrån ett Gudsbegrepp bortkopplat från etablerade religioner och med fokus på “Gud” som samlingsnamn på en högre kraft eller medvetande. Jag kan inte göra honom rättvisa genom ett längre referat utan råder er till att läsa hans inlägg som helhet.

Tanken på själen som en fristående existens är minst sagt problematisk: Vad är själen? Vad innehåller själen? Om jag ska beskriva mina karaktärsdrag brukar jag nämna att jag är lugn, allvarlig och analytisk. En filosof, en fritänkare och liberal. Men att blanda in själen i resonemanget blir att problematisera det redan invecklade förhållandet mellan arv och miljö. Att jag tänker som min far och har hans sinne för humor tycker jag är självklara arvsfaktorer, att jag är trygg i mig själv är konstruerat av miljön (vilket jag sluter mig till eftersom jag var mycket mindre trygg i mig själv innan jag träffade min sambo) men vad är egentligen kännetecknande för min själ? Om vi skalar bort allt som är arv och miljö, finns det ens någon “person” kvar att tala om? Finns det något som skiljer min själ från någon annans eller är de likt metafysiska personnummer: Tomma skal med en unik id-tag. Och om själen är tom, finns den ens då?

Precis som de flesta andra undrar jag vad som händer när man dör. Att den fysiska kroppen går förlorad är självklart, men vad händer med själen? Finns det ett efter-liv? Och om det finns, hur är detta uppbyggt? Är det likt en alternativ verklighet där vi har “fysisk” form och interagerar med andra själar likt vi gjorde när vi levde? Är själen oändlig i det att den alltid har funnits och alltid kommer finnas? Hur många själar finns det? Har alla fysiska existenser (djur, växter etc.) själar? Om själen i något läge “skapades”, vad var vi innan dess, och om själen en dag ska förstöras, vad händer sen? Vad gjorde vi innan vi föddes? Existerade våra själar i ett före-liv på samma sätt som i ett efter-liv, dvs är det samma sak att vara ofödd som att vara död? Båda fall är ju uppenbarligen exempel på icke-existenser och lustigt nog har vi ju alla redan erfarit icke-existens. Tråkigt nog minns jag inget av det.

Denna sörja av retoriska frågor är orsaken till att jag föredrar att tro på den monistiska lösningen: Människan är hjärnan och kroppen och inget annat. När man dör blir det svart och inget mer. Jag hoppas bara att jag har fel, för det låter onekligen otroligt trist.

Pingat på Intressant även om det är mest dravel.

Jag är kristen och samtidigt politiskt aktiv. Som varandes båda dessa så finner man sig i en intressant sits, där krav reses från olika håll på hur man ska bete sig och tala. Från kristet håll vill en del att man ska “våga” tala i religiösa termer om politiska frågor, och från icke-kristet håll vill en del att man inte ska blanda in några uppfattningar med religiös grund i politiken alls. Jag ser båda dessa ståndpunkter som orimliga.

I kommentarerna till ett inlägg nyligen avkrävdes jag svar på vilket bibelcitat som jag baserade min uppfattning, på vilket jag svarade att jag inte använder mig av bibeltexter för att resonera kring politik och att jag då denna blogg rör politik inte tänkte ge mig in i någon teologisk diskussion. Detta fick jag av kommentarsskrivaren ingen acceptans för utan han fortsatte kräva religiös motivation, och avslutade med att raljant deklarera att min ovilja till detta bevisade hans framförda tes om mitt hävdade hyckleri.

Vid andra tillfällen har jag möts av en otroligt föraktfull attityd från ateister över att jag som kristen har mage att ge mig in i politiken. Uppfattningar från kristna har inget i politiken att göra i en sekulär stat, utan uppenbarligen endast ståndpunkter från den som står fri från sådana metafysiska ståndpunkter.

Jag tänkte skriva en text om denna rågång mellan religion och politik, då det är ett ämne som talas mycket om men som jag anser allt för sällan definieras vad det innebär. Det får såväl till följd att vissa kan få för sig att kristna inte borde få lägga sig i politiken som att vissa troende, kristna såväl som muslimer och andra, bestämmer sig för att denna rågång inte kan hållas och istället bör förkastas. Själv försöker jag medvetet hålla en mycket tydlig linje i detta och anser att det idag mer än på länge är viktigt att diskutera var denna linje ska gå.

Självklart är det så att min tro påverkar min verklighetsuppfattning och vilka ingångsvärden jag har i politiken. Min tro innebär att jag har vissa metafysiska uppfattning om människans natur och hennes rättigheter/skyldigheter. Men detta gäller även sekulära liberaler och socialister. Jag har t.ex. en uppfattning om att människans liv är okränkbart, att människan har en rätt att styra sitt eget liv och ett ansvar för det samma, men även att alla människor har ett moraliskt ansvar för sina medmänniskor. Dessa uppfattningar delar jag med människor av diverse trosuppfattningar såväl som sådana utan någon bestämd trosuppfattning.

Min tro säger mig att världen har vissa egenskaper som följer av att Gud har skapat den. Jag tror att det finns en objektiv verklighet att förhålla sig till och att denna på ett grundläggande plan är rationell och möjlig att med förnuftet lära sig mer om. Jag tror därför att det som man kan komma fram till är sant genom vetenskap med nödvändighet också är i enlighet med kristendomen, detta då sanning är sanning. Det vi lär oss den vägen säger något om det under som skapelsen är, och gör att vi på något plan lär oss mer om Gud och hans verk då världen är skapad av honom. I regel verkar Gud inte mot de verklighetens lagar som han själv har satt upp. Eftersom jag är övertygad om kristendomens sanningsanspråk så är jag därför inte heller rädd för att ta till mig ny kunskap som kan föra mig närmare sanningen, oavsett om denna kunskap kommer från kristet eller ickekristet håll.

Politik grundar sig i botten på metafysik, dvs uppfattningar om hur verkligheten är beskaffad: har människan en fri vilja, kan människan ha inneboende rättigheter m.m. Min uppfattning där är klar. Det som kallas för den kristna etiken är i botten något allmänmänskligt. Man behöver inte vara kristen för att omfatta samma ståndpunkter som en kristen gör, och kristna har inget monopol på att förstå sig på moraliska spörsmål, utan detta är något som alla människor är skapade med kapaciteten till.

De uppfattningar som klassiskt omfattas av kristendomen är inget unikt, utan eftersom vi alla är skapade av samma Gud något gemensamt. Därför måste också alla politiska och moraliska diskussioner i princip kunna föras utan att blanda in tron eller Gud i resonemanget. Är något rimligt och sant för en kristen i de frågorna så måste det gå att komma fram till samma sak helt utan att dela utgångspunkten i tron.

Demokratin kräver som en grundläggande förutsättning att en diskussion kan föras mellan medborgarna, och den debatten måste då föras på en plan som alla kan dela. På samma sätt som vi kristna inte tolererar att vissa ateister vill kräva icketro av offentliga personer så kan vi inte räkna med att någon annan ska ta hänsyn till ett teologiskt resonemang vid ett politiskt beslut.

Staten har ingen rätt att påtvinga någon en religiös uppfattning eller att följa religiösa regler, på samma sätt som staten inte har någon rätt att försöka hindra någon från att tro en viss sak eller försöka göra så att någon “slipper” märka att det finns de med en annan tro. Det innebär också att statens makt inte kan användas för att tvinga fram något som endast motiveras religiöst. Det som staten ska göra och som politiken ska besluta måste kunna motiveras på ett sådant sätt att alla, även om vi aldrig kommer vara eniga, kan föra den debatten tillsammans.

När jag resonerar kring en politisk fråga så går jag därför inte tillbaka till Bibeln för att komma fram till en slutsats. Den finns där vad gäller att skapa mina uppfattningar kring människans natur och rättigheter, men kan inte användas som argument i den politiska sfären. För att parafrasera Jesus så handlar det om “att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud”. Politik och världslig makt är per definition sekulär, det är själva ordets betydelse, och den uppfattning som inte kan beskrivas och försvaras i sekulära termer kan inte heller räknas med att den tas på allvar i det samtal som rör den sekulära politiska sfärens beslut och sysslor.

En del kristdemokrater kan utan tvekan ibland ha svårt att hålla denna rågång, och vi ska inte tala om den kristna högern i USA, men samtidigt har väldigt många andra utanför partiet enormt svårt med att förstå konceptet att kristdemokratin inte motiverar uppfattningar religiöst då det ofta, men verkligen inte så ofta som många tror, är kristna som är företrädare och aktiva i partiet. Båda dessa är felaktiga, och i grund av samma anledning: de skiljer inte på politik och religion.

His taking responsibility as an ethical standpoint for Christians means you don’t call upon religion to sanctify or sanction what you’re doing. You really do take responsibility for your actions before God.

– Victoria Barnett om Dietrich Bonhoeffer

I nr 7/2008 av Axess Magasin med temat “Skönhetens tabu” bidrar Mohamed Omar med en viktig artikel som insiktsfullt återger och presenterar islams traditionella syn på skönhet. Essän kan sägas kretsa kring profeten Muhammeds heliga yttrande (hadith qudsi): “Gud är den Sköna och älskar skönhet”.

Artikeln är av högsta intresse för de “differentierade” naturer som i strid med den nivellerande och fragmentariserande tidsandan inser nödvändigheten av att bevara kunskapen om universella metafysiska principer. Detta inte minst som ett led i ett återupprättande av den rubbade kosmologiska balansen mellan människan och hennes miljö.

Det ska också sägas att Axess långt ifrån är först med att sätta frågetecken för den moderna konstens paradoxalt nog i högsta grad institutionaliserade “revoltism”. Kurt Almqvists artikel “Modern konst – befrielse?” i Svenska Dagbladet i början av 60-talet har inte blivit mindre aktuell sedan dess, tvärtom.

Relaterade lästips: Seyyed Hossein Nasrs essäer “Gud är den Sköna och älskar skönhet” samt “Islamisk konst och andlighet” i antologin Vid det klara morgonljuset – essäer om islams andliga liv. Nasr menar att islam är skönhetens religion och poängterar att dess konstnärliga och estetiska uttryck i såväl miniatyrmåleri, poesi, musik som arkitektur återspeglar och harmonierar med de traditionella metafysiska och kosmologiska doktrinernas intellektuella principer.

Tillägg: Se även Bo Gustavssons debattartikel “Skönhet har blivit ett skällsord” i UNT.

Dela med dig till andra » Inlägg via e-mail » Inlägg via RSS » Kommentarer via RSS