Linnéa: – Jag hade en föreläsning och workshop om hur man lyckas med ett 23-sakerprojekt (fortbildning för personal i ny teknik och sociala medier). Eftersom jag några veckor innan konferensen hade lånat Möteskokboken av Viveca ville jag testa någon metod. Jag valde “bikupan” kombinerad med “bak&fram”. Vi började med bikupan. Deltagarna fick stå upp i grupper om 3 personer ganska nära varandra och prata så att det blev surr i rummet. Eftersom vi kombinerade med bak&fram skulle de vara negativa och gnälliga och spåna fram tänkbara negativa faktorer och åsikter (=fallgropar) som deras kollegor kunde tänkas ha inför en 23-sakerkurs. Sen tog vi de negativa kommentarerna och vände på dem så att de fick ett positivt syfte! Tanken var att de negativa orden skulle göra oss förberedda på eventuella fallgropar. Vi kan förbereda oss för sånt som kan göra att utbildningen misslyckas.

Negativa ord som spånades fram i bikupan:
Flummigt, oseriöst, har inte tid, kan det redan, chefen är emot, integritet-vill ej lämna ut sig, ingen användning av det, svårt, jag är för gammal, tråkigt, ej affärsmässigt, bara en fluga, IT säger stopp, det är för jobbigt, kunskapen blir snabbt inaktuell, ovetenskapligt.

Sen använde vi de negativa orden som en kom-ihåg-lista för hur fallgropar ska undvikas. Några exempel:
“Flummigt och ovetenskapligt” – dessa ord berättar att det är mycket viktigt att vi inför kursstarten tar fram material från ev. forskning inom området och andra rapporter. Det är också viktigt att alla övningar är tydligt relaterade till verksamheten. Inga nöjesbetonade inslag ska finnas.
“Kan det redan” – det är viktigt att kursen kommer att innehålla även en avancerad nivå, alternativt kan denna medarbetare vara med och konstruera kursen eller ge support.
“IT säger stopp” – innan arbetet med kursövningarna påbörjas måste vi prata med IT-avdelningen. Vilka hinder finns? Hur ska vi förklara våra behov/krav?

Några kommentarer efter workshoppen var att det var en rolig och kreativ metod och att det underlättade att få vara negativ. Det upplevdes som en metod som man kunde få användning för.

Här är presentationen inför workshoppen.

/Viveca & Linnéa

2007 ordnade LSE och tidskriften Economica en konferens för att uppmärksamma 75-års jubileet av publikationen av Lionel Robbins bok ”Essay on the Nature and Significance of Economic Science”. Boken har varit mycket inflytelserik på många sätt men är säkert mest känd för definitionen av ”Economics” som:

”the science which studies human behaviour as a relationship between ends and scarce means which have alternative uses” (Robbins 1932, s. 16).

Nyligen publicerades artiklarna från konferensen i ett temanummer av Economica. Det finns mycket intressant läsning där men speciellt fastnade jag för Anthony B. Atkinsons artikel ”Economics as a Moral Science”. Artikeln utgår från en annan känd passage i Robbins essä där han drar en skarp gräns mellan ”economics” och ”ethics” och menar att economics ska hålla på med just economics. Robbins skriver:

”Economics deals with ascertainable facts; ethics with valuation and obligation. The two fields are not on the same plane of discourse” (Robbins 1932, s 132).

Atkinson har inga problem med denna uppdelning i sig, men håller inte med om att det normativa inte skulle vara en viktig del av vad ekonomer ska ägna sig åt. Hans inställning är, som han skriver, den som uttrycks av Paul Samuelson i Foundations of Economic Analysis:

”Robbins is undoubtly correct…ethical conclusions cannot be derived in the same way that scientific hypothesis are inferred or verified. But it is not valid to conclude from this that there is no room [for] ”welfare economics”. It is a legitimate excercise of economic analysis to examine the consequences of various value judgements. (Samuelson 1947, s. 220)

Problemet som Atkinson ser (och som han på ett övertygande sätt illustrerar i artikeln) är att medvetandet och diskussionen om välfärdsaspekter hamnat i nationalekonomins utkant. Inte i bemärkelsen att ekonomer skulle ha slutat att uttala sig om vad som är ”optimalt” eller ”effektivt” eller till och med ”socialt optimalt”; dessa termer används fortfarande flitigt. Problemet är snarare att man verkar utgå ifrån att det finns en konsensus om vad dessa begrepp betyder.

I dessa dagar, när det blivit så fashionabelt att prata om vikten av att studera andra ämnen för att bredda ekonomers förståelse för samhället, kanske man (som jag i ett annat sammanhang skrivit om här tidigare) borde börja med att återupptäcka vad det egna ämnet faktiskt har att erbjuda. För att parafrasera titeln på en annan artikel av Professor Atkinson; det är dags att ta in välfärdsekonomin från kylan.

(Den som är intresserad kan läsa en utmärkt kort introduktion till välfärdsekonomi och public choice skriven av Tim Besley finns här).

Negativ extern effekt

Det råder brist på organ för transplantationer i nästan alla länder. Somliga anser att en lösning på detta problem är att låta folk sälja sina organ, andra tycker att man ska öppna upp för längre donationsbyteskedjor (Niclas Berggren har skrivit mycket om detta). En ny artikel av bland andra Todd Elder pekar på att mindre konventionella metoder kan öka utbudet av organ. Vi kan helt enkelt låta folk köra motorcykel utan hjälm.

I artikeln visar de att införandet av obligatoriska hjälmlagar i amerikanska delstater minskade antalet tillgängliga organ. Detta beror både på att olyckor bland hjälmlösa motorcykelförare oftare resulterar i användbara organ och på att folk verkar köra mer motorcykel om de inte tvingas bära hjälm.

Nu är det inga särskilt stora effekter som forskarna finner men för framtida cost-benefitanalyser kan det vara viktigt att veta att varje dödsfall i en MC-olycka verkar kunna rädda 0.33 liv bland dem som väntar i organköerna. Den stora frågan är om Vägverket kommer att börja ta hänsyn till denna typ av effekter när de värdesätter framtida trafiksatsningar?

Jag har tidigare skrivit om vad reduktion är och varför det är bra. Jag har även gett några exempel på reduktioner. Jag har även presenterat två metoder för att reducera.

Den ena metoden är den som Leonard Peikoff går igenom i sin bok OPAR. Den andra metoden, “genusmetoden”, går Leonard Peikoff igenom i sin kurs Objectivism Through Induction. Jag måste dock säga att efter jag läste igenom mina anteckningar upptäckte jag att min redogörelse av genusmetoden inte är helt korrekt. Därför är jag rädd för att jag bara skapade mer förvirring än klarhet. Så om ni inte fick ut så mycket av min redogörelse, då ber jag om ursäkt för detta. Jag kommer att återkomma med en bättre redogörelse för genusmetoden i ett senare inlägg.

Men till dess vill jag presentera en alternativ metod som jag tror kan vara till stor hjälp. Jag kallar den för “premissmetoden”. Den vilar på insikten att alla deduktiva resonemang förutsätter premisser och att varje premiss måste, i slutändan, vara resultatet av ett induktivt resonemang. (Platon har fel. Premisserna kommer inte från någon mystisk insikt om Formernas relation till varandra i en annan dimension.)

Idén är att man behandlar varje proposition som en slutsats och sedan frågar man sig själv vilka premisser som slutsatsen förutsätter. Det handlar med andra ord om att rekonstruera ett (deduktivt) argument, genom att identifiera premisserna, och sedan göra detsamma för samtliga premisser, hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån.

Låt mig ta ett exempel. Ta propositionen: “Sänkt skatt är bra”. Vilka premisser förutsätter denna slutsats? Identifiera premisserna och behandla sedan varje premiss som en slutsats. Ni kanske säger att en premiss är “Äganderätt är bra”. Det är korrekt, men vad förutsätter den slutsatsen? Varför är äganderätt bra? Fortsätt till du kommer till en eller flera premisser som handlar om någonting som du “direkt” kan observera. Då är du framme.

Utnyttja hela tiden er egen kunskap. Jag förutsätter att mina läsare vet att sänkt skatt är en bra sak. Men det var kanske länge sedan ni funderade på varför ni tycker att det är bra. Jag misstänker att de flesta av er tycker att det är självklart; men det är det inte. Identifiera vad är ni vet, idag, som fick er att dra denna slutsats en gång i tiden. Identifiera era premisser och vad de, i sin tur, förutsätter.

Jag tror att vad som gör denna metod snabbare är att man ger sig själv tydligare instruktioner. Jag har noterat att när jag ibland har svårigheter med att reducera någonting, då beror det ofta på att jag inte vet var jag ska börja. Ibland får jag alldeles för många idéer. Resultatet är att jag ofta bara går i cirklar. Allt känns ju så självklart. Så ibland tar jag bara någon idé på måfå men jag känner att jag kan inte motivera varför jag börja med denna idé istället för med någon annan idé. Det är precis som att söka på Internet med dåliga sökord; du får för många svar och många som kanske inte ens är relevanta. Men genom att använda sig av bättre sökord; då får du färre och bättre svar.

En sammanfattande observation som kanske kan hjälpa er att få ytterligare perspektiv på vad allt detta handlar om och hur allting hänger ihop.

Induktion är processen att sätta samman, att integrera, observationer till propositioner. Deduktion är processen att sätta samman propositioner, att integrera, till slutsatser. Reduktion är processen att identifiera vilka propositioner en slutsats förutsätter och vilka observationer propositionerna förutsätter. Reduktion är på sätt och vis också en form av integration. Att reducera är inte bara att identifiera vad vi måste veta. Att reducera handlar även om att identifiera i vilken ordning vi lär oss. Så att reducera är att koppla samman, att integrera, vår kunskap i den hierarkiska kedjan, dvs i dess rätta ordning, tillbaka till den varseblivbara verkligheten.

Härom dagen läste jag en intressant artikel i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences). Jonah Berger, Marc Meridith och Christian Wheeler har studerat hur platsen där man röstar påverkar hur man röstar. På ett övertygande sätt visar de att personer som röstade i skollokaler (till skillnad från t.ex. kyrkolokaler) i det amerikanska allmänna valet 2000 i Arizona med större sannolikhet stödde ett förslag (ett s.k. ballot initiative) som skulle ge mer pengar till skolan (naturligtvis kontrollerat för allt man kan tänka sig). De gör också en uppföljningsstudie där de manipulerar röstningsmiljön på ett slumpmässigt sätt så att vissa röstningsmiljöer leder tankarna till skolors behov genom att ha bilder på skollokaler, medan andra miljöer i övrigt är lika men istället har bilder på kontorslokaler. Resultaten från denna studie stödjer hypotesen att röstningsmiljön (kausalt) påverkar röstningsutfallet. Slutsatsen är att kontexten i vilken individer agerar påverkar även sådant som hur man röstar.

Efter att till en början imponerats av studien och hur elegant de visar något som inte känns orimligt men som däremot känns svårt att testa på ett övertygande sätt, inställde sig dock en i någon mening djupare fråga nämligen: Hur stabila är den här typen av resultat om individer blir varse om möjligheterna att (om än på marginalen) låta sig manipuleras? Om alla som röstar skulle känna till denna studie, skulle de inte också vara mer observanta på att påverkas av miljön i vilken de röstar. Skulle det inte till och med kunna vara så att de blir så medvetna om möjligheten att de finns en “miljöinverkan” på deras beslut att de överkompenserar och istället blir överdrivet kritiska till förslag som ger mera pengar till skolan just om de röstar i en skolmiljö?

Frågan kan ses som en variant av den så kallade Lucas-kritiken. Det Lucas poängterade var att man inte kunde dra slutsatser om hur ekonomin skulle svara på en policyförändring genom att parametrisera modeller under en viss policy, då parametrarnas värden var beroende av policyn själv. Det var till exempel inget fel på sambandet mellan inflation och arbetslöshet som Phillips fann (den så kallade Phillips-kurvan) så länge man inte explicit försökte exploatera sambandet. Då ändrades underliggande beteenden och sambandet försvann till följd av rationella förväntningar om vad politikerna försökte uppnå.

På motsvarande sätt kan jag tänka mig att miljön i vilken man röstar kanske påverkar vårt beteende. Men den dag vi inser detta, och än mer den dag någon försöker slå mynt av det, så kommer effekten försvinna eller kanske till och med bli den motsatta. Så vad är kontentan? Ja, kanske att som Lucas föreslog försöka modellera och studera “djupare parametrar”. Samtidigt kommer vi alltid stå inför att vi i praktiken måste använda oss av observationer som kanske inte alla gånger fångar våra grundläggande drivkrafter utan snarast är kontextspecifika uttryck för vad vi egentligen försöker maximera. Om inte annat kan vi kanske vara medvetna om olika studiers rätta djup.

Har antitrust, diktatur, anarkism och försiktighetsprincipen något gemensamt? Vad är principen som förklarar alla fyra företeelser?

Att säga “Alla är fel”, är sant, men det är inte riktigt det jag är ute efter. Jag är ute efter en princip, dvs en fundamental och generell sanning som kan förklara alla dessa och många andra företeelser.

Jag säger att om det nu finns en princip som kan förklara alla fyra företeelser, då ligger nyckeln i att verkligen börja tänka på antitrustlagarnas natur. Och jag säger att nästa steg är att tänka i termer av logiska och praktiska implikationer.

Ta försiktighetsprincipen. Det är ingen lag som antitrust, men om man baserade lagarna på denna princip, vad skulle det då få för konsekvenser? Hur skulle de lagarna se ut? Vilken makt skulle det ge politikerna? Hur mycket makt skulle det ge politikerna?

Råttan i pizzan. Tror du att det inte finns såna myter inom användbarhetsområdet? Jag är ledsen att göra dej besviken.

Eller, nej, så ledsen är jag inte, förresten.

Min favorithatmyt är “på internet läser man som ett F”, vilket vi ju alla vet betyder att en normal heatmap visar att en webbplats besökare riktar ögonen mot vänsterkolumnen, för att sedan göra uthopp.

Många använder den “kunskapen” som argument för vertikalt orienterad vänsterställd navigering. Att en heatmap gjord på en sajt som saknar vänsternavigering inte uppvisar samma disposition inte tar formen av ett F är en helt annan sak, uppenbarligen.

Jag är i grunden kritisk till att metoder som lämpar sig för att verifiera en specifik design används för att motivera generella modeller för interaktion.

Heatmaps kan berätta om användarna ser det du vill att de ska se, på en specifik sida, i en specifik applikation. Att den visar hur användare föredrar att ‘titta på’ – processa – skärmbilder rent generellt är om inte en my så i alla fall tveksamt.

Metoder och verktyg ska användas för det de är bra på. Det gäller även för metoder man gillar

Igår var det 20 år sedan Berlinmuren föll. Jag var bara ett litet barn när detta hände men det är ändå en av de viktigaste händelserna i mitt liv eftersom den har format hela min världsbild. Den lade grunden till mina första ideologiska och filosofiska övertygelser. Murens fall gav upphov till så många frågor: Vad var Berlinmuren? Varför byggdes den? Vad fanns bakom den?

Det första jag lärde mig var att muren fanns; före murens fall var nog jag inte riktigt medveten om den. Sedan fick jag reda på att murens syfte var att stoppa folk från att ta sig till väst. Det var svårt för mig att förstå hur det kunde ha funnits en sådan sak som en mur som stoppade människor från att röra sig fritt. Att veta att människor blev ihjälskjutna, mördade, när de försökte ta sig över muren ledde mig till slutsatsen att muren och allt den representerar är ont.

Jag lärde mig snabbt att muren hade med kommunismen att göra och att kommunismen följaktligen är ond. Jag visste som barn inte riktigt vad kommunism är eller varför den är ond. Min kunskap om kommunismen var ungefär på denna nivå: “Jag vet att det finns en sådan sak som gift och jag vet att gift är dödligt, men jag vet inte varför det är dödligt”.

Så redan som liten visste jag att kommunismen är ond, men det var först när jag som tonåring börja intressera mig av politik som jag började lägga ned tid och möda på att försöka förstå mig på kommunismen som ideologi. I samma veva publicerades Kommunismens svarta bok och andra böcker på samma tema. I skolan lärde jag mig om nazisternas brott, men vi lärde oss aldrig om kommunisternas brott. Det fick jag lära mig själv. Så jag läste böcker och förbluffades över att kommunismen hade mördat och förslavat miljontals och åter miljontals människor, över hela världen. Jag ville nu verkligen veta varför kommunismen är ond.

Det skulle ta många år innan jag förstod, fullt ut, i fundamentala filosofiska termer varför kommunismen är ond; varför kommunismen, världen över, utan undantag slutade på samma sätt när man omsatte den i praktiken. Det skulle, bland annat, kräva att jag upptäckte Ayn Rand. Men jag visste som 15-åring att det inte var en slump. Men det närmsta jag hade till förklaring var att nazisterna var ute efter att mörda raser de inte gillade, medan kommunisterna var ute efter att mörda klasser de inte gillade. Därmed kunde jag se att både nazismen och kommunismen, i någon mening, är samma sak.

Jag hade många diskussioner med mina vänner och det är framför allt en diskussion som jag inte glömmer. En vän till mig sade att det är inget fel på kommunismen. Det är en “god tanke”, som “fungerar i teorin”. Men den kan inte fungera i praktiken. Varför? Därför att människor är onda. Varför är de onda? Därför att de är egoister, förklarade han. Till saken hör det att jag hade precis berättat hur kommunisterna med flit svälte ut sina “klassfiender”. Därför svarade jag instinktivt: “Så människor är egoister eftersom de vill leva?”

Först när jag började läsa Ayn Rand skulle jag förstå innebörden av detta meningsutbyte.

När jag var liten gjorde jag en mycket viktig observation under Gulfkriget. Som liten visste jag bara två saker: Saddam Hussein är ond och USA slåss mot honom. Alltså tyckte jag, naturligtvis, att de var “the good guys”.

Senare fick jag lära mig att USA representerade kapitalismen och att USA stod upp mot Sovjetunionen, som jag visste var ett ondskefullt imperium. Följaktligen drog jag slutsatsen att det som USA representerade, kapitalismen, är gott. Men återigen visste jag inte riktigt vad kapitalismen är eller varför den är god. Min kunskap här var ungefär på samma nivå som min kunskap om kommunismen.

I ett avseende hade jag “tur”. Jag hade en klasskamrat i grundskolan vars föräldrar kom från Östtyskland. Och när vi skulle göra ett skolarbete om Östtyskland gav de oss massor med hemska berättelser om hur dåligt allting var. Jag visste alltså redan som tonåring att människorna var fattiga i Östtyskland. Jag hade en klasskamrat vars föräldrar kom från Polen och han berättade att de lämnade Polen, så snabbt de kunde, eftersom det var så fattigt och hemskt under kommunismen. Sedan hade jag familjemedlemmar som hade besökt Östtyskland strax efter murens fall och de har berättat hur otroligt fattigt det var. Jag lärde mig senare, genom att läsa böcker, att det var samma sak i alla kommunistländer, utan undantag.

Jag lärde mig alltså att vi var rika här i det kapitalistiska väst och att folk var fattiga i det kommunistiska öst. Jag upptäckte att kapitalism leder till rikedom och att kommunism leder till fattigdom. Jag visste inte exakt varför, men jag visste att det måste ha med kapitalismens respektive kommunismens natur. Resultaten var nämligen de samma världen över, utan undantag. Så för att förstå varför blev jag intresserad av att studera nationalekonomisk litteratur, vilket var precis vad jag gjorde.

Jag läste som tonåring lite Milton Friedman och Friedrich Hayek och fick en primitiv förståelse för varför kapitalism leder till rikedom och kommunism leder till fattigdom. Det skulle dock ta många år innan svaret blev helt klart för mig. Jag var således inte helt nöjd. Så jag fortsatte jag att läsa och tänka.

Jag började läsa artiklar på Internet. Jag upptäckte hemsidor som www.Marknadskraften.com, www.CapMag.com och www.Capitalism.org. Jag stötte också på namnet Ayn Rand, men jag visste inte vem det var eller ens att det var en kvinna. Men så en dag, våren 1999, besökte jag biblioteket i Ljungby för att låna några nya böcker om samhällsfilosofi och nationalekonomi, kom jag i kontakt med den svenska översättningen av Ayn Rands bok Capitalism: The Unknown Ideal.

Jag reagerade häftigt på vad jag läste. I mina ögon framstod Ayn Rand som radikal, genial, skrämmande, glasklar och obegriplig. Allt på samma gång. Jag varken kunde eller ville tro på allt hon sade. Samtidigt fanns det något som gjorde att jag inte kunde titta bort och ta in det hon sade. Och även när jag kände mig lite “obekväm” inför ett argument, hade jag inget att sätta emot.

Ayn Rand fördömde inte bara altruismen, hon förespråkade dessutom egoism. Hon sade att man måste förespråka egoism för att kunna förespråka kapitalismen. Jag läste inte ut boken, utan lade den åt sidan. Men jag skulle, så klart, inte glömma bort Ayn Rand.

På den här tiden läste jag fortfarande ledar- och insändarsidorna med stort intresse. Denna läsning blev inte densamma efter jag hade läst lite Ayn Rand. Det som gjorde denna läsning till en så upplysande upplevelse att den nästan kan beskrivas som traumatisk, var att jag med mina egna ögon kunde se att Ayn Rand hade rätt.

Jag såg att socialisterna argumenterade för socialismen och mot kapitalismen på altruistiska grunder. Jag såg att borgarna argumenterade för kapitalismen på altruistiska grunder och mot socialismen på praktiska grunder. Och jag förstod först nu varför jag alltid hade tyckt att socialdemokraterna hade mycket mer styrka och passion i deras argumentation, medan borgarna var mesiga och veka inför socialdemokraterna. Det var dessa observationer som fick mig att börja läsa allt av Ayn Rand som jag kunde komma över.

Hösten 1999 var det tio år sedan Berlinmuren föll och ungefär samtidigt läste jag Ayn Rands bok Anthem för första gången. Först nu började jag förstå varför kommunismen är ond, varför den i praktiken måste sluta som den gjorde, som en direkt logisk följd av ideologins grundläggande filosofiska premisser. Och jag började sakta lära mig varför kapitalismen verkligen är ett okänt moraliskt ideal. Ända sedan dess har jag studerat Ayn Rands filosofi, objektivismen, och än idag lär jag mig något nytt. Och allt började med Berlinmurens fall.

Det är lustigt hur förhållandet mellan den akademiska och den politiska världen ser ut. Först producerar akademikerna forskning som visar att lärare är viktiga — till och med mycket viktiga — för elevernas skolprestationer. Detta får genomslag i politiska debatten, kanske då det stämmer med de flestas fördomar, kanske då lärarfacken gillar resultaten.

Samtidigt visar forskning från flera länder att det blir allt svårare att rekrytera toppstudenter till läraryrket och en rapport från McKinsey hävdar att det går särskilt bra för eleverna i de länder där läraryrket fortfarande är populärt. Argumenten för högre lärarlöner och bättre anställningsvillkor som ska locka toppstudenter till yrket förefaller då överväldigande.

Det finns bara två problem. För det första finns ingen enkel koppling mellan att vara toppstudent och att vara en bra lärare. För det andra har forskningen börjat ifrågasätta de gamla uppskattningarna av hur viktiga lärare egentligen är. En studie visar att lärarnas påverkan på eleverna inte verkar hålla i sig särskilt länge, en annan att man med gängse tillvägagångssätt kan visa att lärare som eleverna ännu inte haft har stort inflytande på deras resultat. Vilket ju tyder på vissa metodproblem.

Vad man lär sig av detta är väl främst att det ibland är väldigt skönt att vara akademiker och inte behöva ta ansvar för faktiska beslut. Dessutom får man viss förståelse för att politiker kan se forskarnas mantra om behovet av mer forskning som en aning frustrerande.

Skrev ett inlägg på ett forum om Vilmers nätter och bad om råd, skrev upp på ett ungefär hur dagarna ser ut med sömn och mat. Fick en del svar och de flesta tyckte jag skulle försöka få i honom mer mat under dagen för att slippa amningarna på nätterna. Men hur sjutton ska man få i någon mat som inte vill ha? Sedan fick jag ett mail från en tjej som skrev om en metod som Anna Wahlgren gett ut…vet att hon fått mycket kritik för sina metoder, men vissa metoder tål att tänkas på. Men är det någon som har provat på detta? Känner ju att man nu efter så lång tid försöker man med det mesta!

 Här är mailet jag fick:

Hej!

såg ditt inlägg om 7-månaders som sover dåligt. Min första tanke är att det kanske är dags att införa lite mer och stadigare mat?

Min andra tanke är att du kanske skulle vara betjänt av Standardmodellen – en Anna Wahlgrenmetod – som jag själv använt och är mycket nöjd med.

Standardmodellen går ut på att man tillgodoser barnets behov av mat, lagom med sömn, aktiviteter osv under dagen, så slipper man göra det på natten. Det bygger på en fast rutin där man matar barnet på bestämda tider och låter barnet sova på bestämda tider. För varje ålder finns också angivet hur många timmars sömn per dygn barnet behöver.

Modellen är Äta, Aktivitet, Sova (istället för Äta, Sova, Aktivitet). Det betyder att barnet är utvilat när det får mat, och därför äter bättre. När barnet äter bättre har det mer energi att göra saker. Och när det har haft ork att vara aktiva sover de bättre. Förstår du vad jag menar?

Man gör alltså ett schema som utgår från det lilla barnets behov av mat och sömn. En 4-månaders behöver ca 15,5 timmars sömn per dygn. Om man vill ha 12 timmars natt återstår alltså 3,5 timmar att fördela på dagtid. En 4-månaders behöver förmodligen också sova 3 gånger under dagen, och naturliga sömnpass är 20 minuter, 45 minuter, 1,5 timmar och 2 timmar.

När det gäller maten lägger man också in i schemat 4 ordentliga måltider samt ett kvällsmål. I ditt fall skulle jag också lägga in ett nattmål. Men det är FÖRÄLDERN som bestämmer när barnet skall äta. På så vis slipper man det där snutt-ätandet som gör att barnet aldrig är riktigt hungrigt, och inte heller blir riktigt mätt.

Det var själva modellen, sömnen och maten. Man gör alltså ett schema som – i ditt fall – sträcker sig från tex 7 på morgonen till 19 på kvällen. I det schemat skall ingå 3 sömnpass om sammanlagt 3,5 timmars sömn (tex ett pass på 45 minuter på förmiddagen, ett pass på 2 timmar mitt på dagen och ett pass på 45 minuter på eftermiddagen). Där skall också få plats 4 ordentliga måltider samt ett kvällsmål. Bestäm också en tidpunkt på natten när barnet skall få sitt nattmål.

Ett exempel på ett sådant schema kan se ut såhär:

07.00 Mat, umgänge, mat, passiv social delaktighet
08.45 Sova 45 min
09.30 Mat (kl 11), Social delaktighet, umgänge
11.30 Sova 2 tim
13.30 Mat, Social delaktighet, umgänge
15.30 Sova 45 min
16.15 Mat, umgänge (Nattslurk 18.30)
19.00 Godnatt!
04.00 Nattmål

När man bestämmer sig för ett schema är det viktigt att komma ihåg att det tar ca 3-4 dagar innan barnet fattat galoppen, och sedan kanske ytterligare en vecka innan det sitter “i kroppen”. Så man får ha lite tålamod, och man får ha tänkt igenom sitt schema rätt noga innan man kör igång. För när man väl kör igång, då gäller det att man INTE tvekar, barnet kommer ju märka att något är annorlunda och då får man möta det med övertygelse. Och man behöver följa schemat slaviskt under en period, och undvika situationer som kan ställa till det (typ resa bort, gå på stan och hoppas att hon somnar i vagnen osv). Men efter ett tag, när det satt sig, då är det hur smidigt som helst. Rutinen kan man ju ta med sig vart man än ska.

Vår son kan praktiskt taget somna vart som helst, bara det är på rätt tid. Han behöver inget särskilt ställe, någon särskild snutte, eller ens att det är någon särskild som nattar honom, bara tiden och rutinen (vi buffar och säger en ramsa, men vem som helst kan lära sig ramsan och vem som helst kan lära sig buffa) stämmer.

I standardmodellen ingår också en mängd olika redskap för att möta lite svåra situationer, typ “men vad gör man om barnet vaknar innan det ska” och sånt.

Om detta verkar vara något för dig bollar jag gärna idéer och schemaförslag.

Skickade ett mail till henne och fick tillbaka detta:

Min skrutt åt också dåligt tills jag började med nya rutiner. Jag tror att det ena ger det andra så att säga, maten påverkar ju sömnen (man sover bättre på en mätt mage) och när man r utvilad och pigg har man mer energi att äta.

Gör såhär: Fundera över ett schema som innehåller 14 timmars sömn för honom, uppdelat på ett nattpass och 3 dagpass. Tex ett förmiddagspass på 45, ett mitt på dagen på 1,5 timmar och ett på eftermiddagen på 45 minuter. Förlägg sovpassen så att han är vaken 3 timmar sammanhängande innan han ska sova för natten.

I schemat ska du också få in 4 måltider och en kvällsslurk. Låt det gå 3-4 timmar mellan målen (utom sista kvällsslurken som kan komma tidigare).

Eftersom han är van att äta på natten, så kan du en tid ha kvar 1 nattmål för att sedan successivt ta bort dem. Bestäm tid för det nattmålet (vanlig tid är klockan 4, många barn vaknar då).

För att detta ska fungera så behöver du en strategi för att hantera både nattning och eventuella uppvak, som INTE innebär att amma till sömns. Jag återkommer om detta så kan du fundera vidare över ett schema som passar er. Tänk på att ett sådant måste vara noga noga genomtänkt, för det ändrar du inte på sedan (jo, när han växer och blir större och får ett minskat sömnbehov), men det måste få lov att sätta sig. Ge det MINST 10 dagar, och håll benhårt på det. Han har ju en storasyster också, och hennes eventuella dagistider eller aktiviteter måste ju tas hänsyn till, så att det inte krockar menar jag.

Schemat vi nu har kommit fram till är detta:

Om du vill att han ska äta mer av vanlig mat, får du nog låta bli att “nöd-amma” eller vad man ska kalla det. Bestäm fyra mål mat om dagen då både vanlig mat och amning skall få plats samt ett kvällsmål. Då ger du mat först, och ammar efteråt. Och det kommer ge sig med den vanliga maten, det är jag övertygad om!

7.00 Amma och ge gröt direkt efteråt. Morgontvätt.

9-9.45 Sova 45 minuter

10.00 Lunch: Smakportion av mat + amma direkt efteråt.

12-13.30 Sova 1,5

13.30 Mellanmål: Gröt + amma direkt efteråt

16.15-17.00 Sova 45 minuter

17.00: Middag: smakportion av mat + amma direkt efteråt

19.30: Välling + amma direkt efteråt
20.00 Godnatt.

I det här gästinlägget skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, om ekonomipristagaren Elinor Ostroms forskning och betydelsen av att hon fått priset för samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Avslutningsvis diskuterar han vilka slutsatser vi inte kan dra av Ostroms forskning.

Vissa vetenskapliga pris har en slags transformativ kapacitet eftersom de förmår ändra stora vetenskapliga agendor. Ett sådant var när Douglass C. North fick ekonomipriset 1993 vilket innebar ett stort uppsving för forskning om institutionernas betydelse. Det skulle inte förvåna mig om årets pris till Elinor Ostrom kommer att få en liknande effekt. Mycket har redan skrivits om hennes remarkabla forskningsresultat från fältstudierna om människors förmåga att hantera ”allmänningar”. Låt mig bara tillägga att hon enligt min mening inte bara visat att Garrett Hardins berömda tes om ”allmänningens tragedi”, dvs att människorna drivna av sitt egenintresse tenderar att föröda de gemensamma resurser de är beroende av, inte har den deterministiska logik som han (och många med honom) ansett. Man kan också se hennes forskning som att hon har vederlagt Thomas Hobbes teori – vilket faktiskt är något ännu större. Hobbes hävdade som bekant att lämnade åt sig själva skulle människornas intressekamp leda till för alla förödande konflikter i form av inbördeskrig och annat socialt kaos. Enbart genom att överlåta makten åt en envåldshärskare (Leviathan) kunde den sociala freden säkras och människor undgå ett liv som var ”ensamt, kort, brutalt och vidrigt”. Vad Ostrom visat är ingenting annat än att demokrati inte bara är möjligt för att undvika det Hobbesianska ”allas-krig-mot-alla”, den ger i de fall hon studerat dessutom en mera ekonomiskt effektivt och långsiktigt uthålligt resursutnyttjande än vad både Hobbes hierarki och Adam Smiths ”den osynliga handens” marknad förmår skapa. Detta innebär en skarp vidräkning med de rationalistiskt (”public choice”) orienterade teoretiker som hävdat att demokrati tenderar att leda till ett förödande fördelssökande (”rent-seeking”) av egenintresserade politiker, väljare, offentliga tjänstemän och allehanda intressegrupper.

Ostroms forskning visar att det i många olika typer av lokalsamhällen på många platser på jorden finns av brukarna lokalt skapade institutioner för skötsel och nyttjande av gemensamma resurser som fungerar. I något fall kunde hon dokumentera att man lyckats vidmakthålla resursen ifråga över flera århundraden genom en och samma typ av lokal reglering. Hennes forskning har försökt besvara hur det kunnat komma sig att något som teoretiskt ansågs omöjligt i själva verket i många sammanhang visade sig vara praktiskt genomförbart? Bland annat har hon funnit att det är betydelsefullt att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel av resursen ifråga givits möjlighet att delta i besluten om både reglernas utformning och om hur regeländringar skulle ske. Till detta kom att brukarna också hade inflytande över hur regeltillämpningen sköttes och hur överträdelser skulle hanteras. Detta var en central upptäckt därför att Hardins teori hävdade att bara om resursen ifråga reglerades av en central myndighet över vilken brukarna saknade inflytande skulle den kollektiva resursen ifråga kunna bevaras. Kort sammanfattat kan man säga att Ostrom visade på att lokal demokrati var bättre för att skapa långsiktigt hållbara lösningar på detta problem än central icke-demokratisk reglering och övervakning. Eller med andra ord, Ostrom visade att inte bara Hardin utan också Thomas Hobbes hade fel.

Läsare som inte är helt unga kanske minns filmen China Town med en ung Jack Nicholson i huvudrollen och som handlar om stridigheterna om vattentillgångar i södra Kalifornien på 1920-talet. Alla jordbrukare hade intresse av att pumpa upp så mycket vatten som möjligt till sina odlingar, men om alla gjorde så skulle vattnet sina och alla drabbas synnerligen negativt. Hur var det då möjligt för aktörerna i detta av Ostrom undersökta fall att gå från ”alla-mot-alla” resursförstörande situation vad gällde vattenanvändningen till att etablera en självstyrande institution som effektivt reglerade bruket av de (stundtals mycket) begränsade vattentillgångarna. Så här skriver hon:

I varje flodområde upprättades en frivillig organisation för att åstadkomma ett forum för diskussioner ansikte mot ansikte om gemensamma problem och möjliga handlingsvägar [...] Upprättandet av ett forum för diskussioner omformade strukturen på situationen från en i vilken beslut togs oberoende och utan vetskap om vad andra gjorde, till en i vilken individerna diskuterade sina valmöjligheter med varandra (ur Governing the Commons, s 138, min översättning.)

Det är således själva den demokratiska och öppna beslutssituationen som visade sig ha en avgörande roll för att förändra individernas syn på vad som låg i deras egenintresse. De hade utifrån sitt kortsiktiga egenintresse motiv att handla opportunistiskt, dvs att själv använda maximalt med vatten till sina odlingar. Men de visste också att om ”alla” agerade på detta vis skulle de alla komma att drabbas av svår vattenbrist. Försatta i en situation där de måste argumentera offentligt och därmed stå till svars för sitt handlande förändrades enligt Ostrom deras syn på problemet från att främst se till sin egen ekonomi till att i stället inse betydelsen av att hitta en lösning på hur man kollektivt skulle hantera problemet med den allmänt tillgängliga men ändliga resursen. Det centrala i detta är att processen inte skall förstås som att aktörerna kom att handla altruistsikt, utan att de istället omdefinierade sitt egenintresse så att det kom att ligga i samklang med det kollektiva intresset att inte dränera de gemensamma vattenresurserna. (Ett sätt att tolka detta i spelteoretiska termer är att spelarna kommer till insikt om att de spelar en upprepat spel och att det därmed kan löna sig att samarbeta.) Vissa filosofer har kallat detta att kravet på offentlig argumentering gör att aktörerna ”tvättar” sina preferenser. Det blir inte möjligt att bara kräva att få igenom vad som gynnar en själv utan aktörerna tvingas anföra argument som åtminstone har en potential att vara bra för kollektivet. Vad som föga uppmärksammats i diskussionen om Ostroms resultat är betydelsen av själva den öppna och demokratiska beslutsformen och att detta har starka kopplingar till vad som inte den politiska filosofin har kommit att benämnas ”deliberativ demokrati” med vilket förstår beslutsprocesser där deltagarna öppet måste diskutera alternativen med varandra. Det skall tilläggas att Ostrom från början betonat betydelsen av socialt kapital (dvs. förtroende och reciproka nätverk) för att det skall vara möjligt för aktörerna att undvika att hamna i Garrett Hardins tragiska utfall. Termen socialt kapital återfinns i Ostroms mest betydelsefulla arbete (Governing the Commons) och det förtjänar att påpekas att hennes bok kom ut tre år före Robert D. Putnams synnerligen uppmärksammade Making Democracy Work vilken satte termen på den intellektuella världskartan.

Priset till Ostrom pekar därmed på, om man skall döma av allmänt använda läroböcker, en i utbildning av ekonomer alltför lite uppmärksammad problematik. Nämligen att aktörer som handlar rationellt utifrån sitt egenintresse riskerar att, som det så vackert uttryckts av sociologen Michael Hechter, ”överlista varandra till sub-optimala jämviktslägen”. I en sådan process kommer vidare det opportunistiska agerandet att förstöra förtroendet mellan aktörerna (vem litar på någon som man en blivit överlistad av) och därmed förstörs förutsättningarna för att kunna återskapa den typ av samarbete som krävs för att hantera ”allmäningarnas tragedi”. Ostrom har hävdat att medan den rationalistiska aktörsansatsen fungerar väl för att analysera agerande på öppna marknader så är den missvisande när det gäller hur människor i allmänhet agerar när det gäller social koordinering. Ostrom har beskrivits som en ”institutionalist” men det är lika korrekt att beskriva henne som en beteendeinriktad forskare. Hon har argumenterat starkt för en beteendeinriktad ansats när det gäller att förstå det kollektiva agerandets problem och hon har ägnat mycket energi åt att med hjälp av experimentell forskning detektera hur människor beter sig när det gäller olika former av social koordinering.

Ostrom är inte nådig mot den traditionella neoklassiska rationalistiska forskningsansatsens effekter (inom såväl ekonomi som statsvetenskap) när det gäller utbildningen av studenter. Detta är vad hon anförde i sin ”Presidential address” då hon var ordförande för det amerikanska statsvetarförbundet 1997:

Vi skapar generationer av cyniska medborgare med liten tillit till varandra och än mindre till deras politiskt valda ombud. Givet den centrala roll som tillit och förtroende spelar för lösningen av allmänningens problem, riskerar vi att skapa just de förhållanden som underminerar vårt eget demokratiska styrelseskick. (s. 18, min översättning)

En första slutsats från Ostroms forskning är således att samhällsvetare bör upphöra med att enbart utgå från det neoklassiska paradigmets förenklade rationalitetsantaganden när de analyserar sociala koordineringsproblem. (I en artikel i Ekonomisk Debatt 1996 försökte jag, med hjälp av hennes analyser och några resultat från den experimentella forskningen, påvisa just denna paradox, nämligen att insikter i ekonomi inte nödvändigtvis är effektiva.)

Om Ostrom har rätt måste således något göras med vår förståelse av rationalitetsbegreppet, åtminstone när det gäller ”off the market” agerande. Mitt förslag är att gå vidare med en idé som lanserats av en annan ekonomipristagare, nämligen spelteoretikern Robert Aumann. I en rapport med titeln ”When all is said and done, how should you play and what should you you expect” har han lanserat idén om ”interaktiv rationalitet”. Det vill säga, att inte när det gäller social koordinering se rationalitet som en effekt av egenintresse som individuell nyttomaximering, utan som en effekt av aktörernas bedömning av de andra aktörernas framtida agerande. Med andra ord, aktörernas beslut om de skall agera solidariskt i en situation där en ”allmänning” skall hanteras beror i stor utsträckning på deras bedömning av ”alla de andra” aktörernas strategi. Om de litar på att de flesta andra aktörer är beredda att agera solidariskt är det rationellt att också agera solidariskt eftersom kostnaden för att i ett spel som detta uppträda opportunistiskt som ”fripassagerare” (eller med en mera adekvat term, agera förrädiskt) kan vara mycket höga. Den interaktiva rationaliteten är naturligtvis mycket mera psykologiskt komplicerad än den neoklassiska varianten och talar starkt för att vi måste hämta information om aktörernas strategier inte bara från vad som kan ligga i deras materiella intressen, utan från hur de kommer fram till sina bedömningar av ”de andra” aktörerna. Här blir sådant som de andra aktörernas tidigare agerande (”history of play”), existensen av ”kollektiva minnen” och olika slags ”heuristisk” information viktig.

En andra slutsats av Ostroms forskning är följande: För att komma åt förutsättningarna att hantera olika ”allmänningar”, vare sig de nu är gemensamma lokala vattentillgångar, ett hållbart socialförsäkringssystem, ett löneförhandlingssystem som inte låter inflationen explodera eller vår förmåga att avvärja en global klimatkatastrof, måste de ekonomiska analyserna använda sig av insikter från historia, psykologi, sociologi och kanske också statsvetenskap.

En tredje typ av slutsatser man kan dra av Ostroms forskningsresultat handlar om hur vi faktiskt bedriver samhällsvetenskaplig forskning. Till skillnad från många andra är Ostrom inte en teori-, och inte heller en metoddriven forskare. Teoridrivna forskare har, till skillnad från Ostrom, en tendens att, i de fall de alls bryr sig om empiri, enbart leta upp den empiri som de i förväg vet bekräftar teorin. De bortser, medvetet eller omedvetet, från allt som tenderar att störa det teoretiska modellbygger. Metoddrivna forskare är de som investerat så stor energi och möda i att behärska en särskild metod att de enbart anser att just deras metod är ”vetenskaplig” och därmed bortser från all information som kan uppnås med andra metoder. Istället för dessa avarter kan man karakterisera Ostrom som en i grunden problemdriven forskare. För att lösa det problem hon föresatt sig har hon använt sig av insikter från ett flertal olika teoretiska ansatser. Hon arbetar både deduktivt och induktivt. Metodologiskt är det på samma sätt – hon använder sig av ett flertal mycket olika metoder för att kasta ljus över den fråga hon vill lösa. Detta har naturligtvis implikationer för metodutbildningen inom samhällsvetenskapen som i många ämnen, enligt vad jag kunnat
erfara, nog är lite för ensidig.

Finns det då några slutsatser som man inte kan dra av Ostroms resultat? Jag skulle vilja peka på tre. Det måste framhållas att huvuddelen av hennes resultat av hur grupper lyckas hantera problem av typen ”allmänningens tragedi” avser grupper som är rätt små, starkt homogena och som under väldigt lång har kunnat ackumulera socialt kapital genom omfattande personliga nätverk. Förhoppningarna att hennes resultat är applicerbara på stora och heterogena grupper där aktörerna är anonyma för och saknar sociala kopplingar med varandra är möjligtvis ogrundade. Att gå från hur lokalsamhällen lyckas hantera sina fiskevatten till finansmarknadernas problem eller problemen med den globala uppvärmningen är inte helt enkla.

En annan missvisande slutsats gäller statens roll i detta drama. Det finns i Ostroms retorik ofta ett starkt anti-statligt och anti-hierarkiskt inslag. En del av detta är välgrundat i så motto att statliga organ och inspektörer som försökt lösa problem av typen ”allmänningens tragedi” utan att involvera brukarna oftast har misslyckats, t ex för att de saknat brukarnas kunskaper om de lokala förhållandena och för att deras åtgärder saknat legitimitet hos brukarna. Men studerar man Ostroms fallstudier mera noggrant så är detta anti-statliga budskap nog mera ett utslag av en ideologisk position. Det visar sig att för att brukarna alls skall kunna koordinera sig är de ofta beroende av att staten skapar strukturella förutsättningar för detta, t ex genom att skapa fungerande beslutsforum för brukarna och bidra till administrationen av regelsystemen. Enligt vad hon själv skriver har det i de ”lyckade fallen” varken var ensidigt politiska/centrala eller ensidigt privata/individuella arrangemang som används utan ”omfattande blandningar av offentliga och privata regleringsinstrument” .

En tredje slutsats som jag menar inte bör dras är att hennes forskningsresultat enbart har implikationer för frågor vad gäller miljö och hushållning med naturresurser. Tvärtom menar jag att hennes resultat kan kopplas till en stor mängd andra samhällsproblem som har inslag av problem av typ ”allmänning”. Gary Miller har i boken Managerial Dilemmas (på svenska, Hierarkins ekonomi), påvisat att denna slags analyser lämpar sig särskilt väl för att förstå problem med att styra företag och organisationer och den borde nu enligt min mening bli synnerligen användbar inom all företagsekonomisk utbildning. De koordineringsproblem Ostrom analyserar är legio inom all produktiv verksamhet. Själv har jag haft stor nytta av hennes analyser när det gällt att förstå hur Sverige kunde gå från svårartade konflikter till produktivt samarbete mellan arbetsmarknadens parter på 1930-talet. Jag har också försökt analysera olika socialförsäkringssystems uthållighet med hjälp av hennes ansats. Jag vill också hävda att problemen med korruption och illa fungerande offentliga förvaltningar i många u-länder bör kunna dra nytta av hennes slags analyser då system av typ rättsstat och opartiska förvaltningar kan ses som en slags ”allmänningar”. Enbart vår fantasi sätter gränser för på vilka problem man kan applicera Ostroms typ av forskningsansats.

Mer aktuell läsning om Ostrom: Ekonomistas (1 2 3), DN Opinion, DN Kultur, DN Ekonomi, SvD, Axess, Andreas Bergh (1 2), Niclas Berggren, Fredrik Segerfeldt.

Jag har blivit lite försenad men idag vill jag ge två exempel till på hur man kan reducera. Sedan kommer jag att säga ett par ord om hur man vet att man är “framme” när man försöker reducera.

Det första exemplet är från Ayn Rands essä “The Objectivist Ethics”. Jag tänker citera den del där hon reducerar begreppet värde och därmed visar vilka fakta som ger upphov till begreppet:

“Value” is that which one acts to gain and/or keep. The concept “value” is not a primary; it presupposes an answer to the question: of value to whom and for what? It presupposes an entity capable of acting to achieve a goal in the face of an alternative. Where no alternative exists, no goals and no values are possible.

I quote from Galt’s speech: “There is only one fundamental alternative in the universe: existence or nonexistence—and it pertains to a single class of entities: to living organisms. The existence of inanimate matter is unconditional, the existence of life is not: it depends on a specific course of action. Matter is indestructible, it changes its forms, but it cannot cease to exist. It is only a living organism that faces a constant alternative: the issue of life or death. Life is a process of self-sustaining and self-generated action. If an organism fails in that action, it dies; its chemical elements remain, but its life goes out of existence. It is only the concept of ‘Life’ that makes the concept of ‘Value’ possible. It is only to a living entity that things can be good or evil.”

[...]

Only a living entity can have goals or can originate them. And it is only a living organism that has the capacity for self-generated, goal-directed action.

Ayn Rand bevisar inte att begreppet “värde” vilar på begreppet “liv” genom en deduktionsprocess. Hon bevisar det genom en reduktionsprocess.

Lägg märke till vad Rand gör när hon bevisar att begreppet värde vilar på begreppet liv. Och lägg märke till vad hon inte gör. Hon visar vilka fakta som ger upphov till begreppet. Hon indikerer därmed också hur hon induktivt validerade principen om att det är livet som gör alla värden möjliga.

Låt mig nu ge ett annat exempel på en reduktionsprocess ur OPAR. På sidorna 353-355 i OPAR validerar Leonard Peikoff principen om individens rättigheter genom en reduktionsprocess. Han identifierar att den vilar på att människans liv är standarden, att förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel, att människor överlever genom att producera och att egoismens etik är riktig.

Denna reduktionsprocess går inte hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån, men han radar upp vad vi måste veta för att komma hit – och sedan förlitar han sig på att läsaren reducerar och integrerar vidare på egen hand.

Detta för oss till bra frågor: När vet jag att jag är “framme”? Vad räknas? Hur långt tillbaka måste vi gå? Hur mycket måste vi reducera?

Du är framme när du är på den varseblivbara nivån – men detta betyder inte nödvändigtvis att man måste reducera precis alla begrepp som dessa observationer förutsätter. En del observationer förutsätter att vi redan har en massa begrepp. Men så länge du vet vilka dessa är och de inte är några flytande abstraktioner för dig, då ser jag ingen anledning att gå vidare.

Vi ska inte ignorera att vi är vuxna allmänbildade människor med en normal och fungerande vokabulär; vårt mål är inte att reducera oss till ordlösa bebisar. Syftet med att reducera våra begrepp är att validera våra begrepp och vår kunskap; att rekonstruera den genom att etablera dess logiska koppling till verkligheten.

Så bara för att vi inte har ägnat oss åt att reducera betyder det inte att det mesta vi vet består av flytande abstraktioner; verkligen inte. Vi kan och bör alltså utnyttja vad vi vet, vår etablerade vokabulär, när vi reducerar. Låt den snarare hjälpa dig genom att indikera vad som är rimligt att anta att vi kan veta. Det var därför som jag föreslog att man använder sig av en ordboksdefinition, för då får man en indikation på vad en vanlig människa vet. Således bör du bara satsa på de viktigaste begreppen och bara om du anser att deras koppling till verkligheten är dimmig.

Så om du reducerar A och upptäcker att du måste veta B för att komma hit och att du måste veta C för att komma till B, och C är helt glasklart för dig – hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten – då finns det naturligtvis ingen anledning att reducera vidare. Det är bara ett slöseri med tid.

Eftersom detta är en ganska abstrakt poäng, vill jag ta ett mycket enkelt exempel för att visa vad jag menar.

Låt oss anta att du genomför en reduktion som för dig till begreppet “mat”. “Mat” är ett enkelt exempel på vad som är en del av en vanlig människas normala och fungerande vokabulär. Men “mat” är en abstraktion som förutsätter att du redan känner till sådana saker som revben, malet kött, kyckling, fisk, paprika, gurka, macka, smör, mjölk, pasta, potatis, ris, etc. “Mat” är alltså en abstraktion från abstraktioner. Det är alltså inte ett begrepp som vi hade kunnat direkt från varseblivning; det förutsätter, som sagt, att vi redan känner till en del saker som vi kan äta.

Nu är frågan: Eftersom mat inte är ett första nivåns begrepp, är det då meningsfullt att reducera vidare? Och mitt svar är: Nej, eftersom det knappast är inte en flytande abstraktion för dig. Du vet vad mat är. Och du har inga som helst svårigheter med att identifiera vad mat förutsätter; du ger bara några exempel på några maträtter och sedan är du färdig.

Det är helt upp till dig själv att avgöra om du har kommit till en punkt som faktiskt är väl integrerad med den varseblivbara verkligheten eller inte. Du vet hur du känner inför begrepp som “mat”, du känner knappast någon tvekan eller osäkerhet. Så om du känner tvekan och osäkerhet kring ett begrepp och dess koppling till den varseblivbara verkligheten, då är det kanske värt att reducera (och integrera) vidare trots allt.

Jag hoppas att detta var av någon användning.

Idag ska jag göra två saker. Dels visa hur jag reducerade begreppet inflation. Dels visa en annan metod för att reducera. Men innandess vill jag klargöra ett par saker.

Låt mig börja med att besvara en invändning mot att reducera begreppet inflation:

“Inflation kräver väl ändå ingen validering? Vi alla vet väl vad inflation är? Och för att se sambandet räcker det väl med att observera att i en del länder tryckte man en massa pengar och sedan stiger priserna? Vi alla lärde väl oss om 1920-talets Tyskland? Vi alla har väl läst nyhetsartiklarna om inflationen i Zimbabwe? Svårare än så är det väl inte? Och pengar vet alla vad det är? Alla vet vad ett pris är? Alla vet vad en prishöjning är? De allra flesta förstår säkert också vad krediter är, vad varor är och vad tjänster är. Så vad behöver vi egentligen reducera här? Det mesta är väl direkt tillgängligt för varseblivning?”

Svar på invändningen: Vi ska inte ta reda på vilka fakta som krävs för att förstå priser eller prishöjningar. För att göra det kräver nästan inget arbete alls. Och du kan inte bara genom att observera att priserna stiger veta att det är orsakat av en ökning av penningmängden. Därför måste vi reducera.

Dessutom är det så att väldigt många människor kan läsa dessa artiklar, de kan även läsa en och annan bok om ekonomi, men ändå inte förstå någonting, inte ha en susning om vad inflation är, vad som orsakar det eller vad man ska göra åt det. Överraskande många av dem utger sig för att vara ekonomer. En och annan jobbar för finansdepartementet, bank eller värre: någon centralbank. Så förvånansvärt många, väldigt många, använder sig av begreppet som en flytande abstraktion.

(I princip behandlar samtliga inflationister, som keynesianerna, begreppet inflation som en flytande abstraktion. Eller ta alla de som väljer att bara definiera inflation som “stigande priser”, vilket gör att de “förklarar” inflation med hänvisning till stigande priser. De som pratar så här, och det inkluderar ekonomer vid Riksbanken – den statliga entitet som faktiskt är orsaken till inflation – har ingen aning om vad de pratar om.)

För de av er som tycker att detta är “självklart” måste komma ihåg att det beror på att ni har läst en och annan bra bok om nationalekonomi och sedan har ni integrerat det ni har läst med era observationer av historia och dagens löpsedlar. Och denna summa av kunskap har ni sedan automatiserat. Därför känns det självklart, fast det inte är det. Många av er tycker säkert också att det är självklart att människor har rättigheter eller att förnuftet är ett värde. Men det är inte alls självklart. Vi fick alla en gång i tiden lära oss detta, genom mycket läsande och tänkande. Och de som först upptäckte och myntade dessa begrepp kunde inte lära sig det genom att läsa en bra bok om nationalekonomi eller samhällsfilosofi.

En annan invändning som jag har hört är att allt som krävs för att reducera begreppet inflation är att vi kan konkretisera en sedelpress och se hur pengarna blir fler och fler, i relation till antalet varor, och sedan konkretisera hur priserna stiger. Eftersom detta är lätt som en plätt menar somliga att det inte finns något behov av att reducera begreppet “inflation”. Men de som kommer med denna invändning vet inte vad det innebär att reducera ett begrepp eller en proposition. Att reducera är inte detsamma att konkretisera. Att konkretisera är att komma på exempel. Det handlar om att visualisera något (varseblivbart) eller också peka ut riktiga (varseblivbara) exempel. (Ett exempel måste, förresten, inte uteslutande bestå av en sak som ett bord eller en människa; ett ord är också en konkret.)

Det är sant att en oförmåga att komma på konkreta exempel är ett tecken på att man inte vet vad man pratar om, eftersom man bär på flytande abstraktioner, dvs abstraktioner vars koppling till verkligheten man inte riktigt har klar för sig. Men bara för att du kan konkretisera något så betyder det inte att du känner till den begreppsliga kedjan från det abstrakta tillbaka till det varseblivbara. Det betyder alltså inte att du har validerat begreppet. Att konkretisera är med andra ord inte att validera genom en reduktionsprocess.

Distinktionen är viktig. Vi kan faktiskt konkretisera ogiltiga begrepp, fast de har inget med verkligheten att göra. Vi kan konkretisera Gud eller enhörningar eller spöken eller tomtar och troll. Det finns ingen gräns för vår fantasi. Men om du försöker reducera tillbaka begreppen till verkligheten, kommer du att upptäcka att begreppen inte har en grund i verkligheten.

Låt mig nu gå över till begreppet inflation. Jag vill börja med att säga att jag än så länge bara har fått in ett bidrag. Jag tänker inte avslöja vem det är. Men jag tycker att det är modigt av honom eller henne.

Jag vet inte varför fler inte har skickat in ett bidrag. En del tycker säkert att detta är ointressant. Det är synd, men jag har gjort mitt bästa för att förklara vad det är och varför det är viktigt. Jag kan inte göra mycket mer.

Men jag kan även tänka mig att en del känner sig osäkra och att de tycker att detta är alldeles för svårt. Så de ger upp. För de som känner sig hemma i denna kategorin tänker jag ge ett tips på hur man snabba upp och förenkla reduktionsprocessen. På så sätt hoppas jag att jag kan inspirera fler att försöka.

Metoden jag redogjorde för i förra inlägget är den metod som Leonard Peikoff redogör för i OPAR. I princip går den bara ut på att man tar en definition eller proposition och sedan försöker man ta reda på vad det är man måste veta för att komma hit. Man frågar sig helt enkelt: “Vad måste jag veta för att veta X? Jag måste veta Y. Vad måste jag veta för att veta Y?” Sedan fortsätter man tills man kommer till en punkt där man är på den varseblivbara nivån. “Jag måste veta Z. Kan jag direkt observera Z? Ja!” Då är du framme.

Mycket enkla exempel: För att veta vad en förälderlös är, måste man bland annat veta vad barn är. För att veta vad en möbel är, måste man bland annat veta vad stolar och bord är. För att veta vad ärlighet är, måste man bland annat veta vad sanning är.

I Objectivism Through Induction rekommenderar Leonard Peikoff och Harry Binswanger också en annan metod för att reducera: genusmetoden. Gentusmetoden vilar på två observationer. Alla (riktiga) definitioner har en struktur. De består nämligen av två delar: genus och differentia. Ayn Rand skriver i Introduction to Objectivist Epistemology:

The rules of correct definition are derived from the process of concept-formation. The units of a concept were differentiated—by means of a distinguishing characteristic(s)—from other existents possessing a commensurable characteristic, a Conceptual Common Denominator. A definition follows the same principle: it specifies the distinguishing characteristic(s) of the units, and indicates the category of existents from which they were differentiated.

The distinguishing characteristic(s) of the units becomes the differentia of the concept’s definition; the existents possessing a Conceptual Common Denominator become the genus.

Thus a definition complies with the two essential functions of consciousness: differentiation and integration. The differentia isolates the units of a concept from all other existents; the genus indicates their connection to a wider group of existents.

For instance, in the definition of table (“An item of furniture, consisting of a flat, level surface and supports, intended to support other, smaller objects”), the specified shape is the differentia, which distinguishes tables from the other entities belonging to the same genus: furniture. In the definition of man (“A rational animal”), “rational” is the differentia, “animal” is the genus.

Och denna struktur avslöjar faktiskt kunskapens hierarki. Ayn Rand igen:

Observe that the concept “furniture” is an abstraction one step further removed from perceptual reality than any of its constituent concepts. “Table” is an abstraction, since it designates any table, but its meaning can be conveyed simply by pointing to one or two perceptual objects. There is no such perceptual object as “furniture”; there are only tables, chairs, beds, etc. The meaning of “furniture” cannot be grasped unless one has first grasped the meaning of its constituent concepts; these are its link to reality. (On the lower levels of an unlimited conceptual chain, this is an illustration of the hierarchical structure of concepts.)

Peikoff och Binswanger påpekar också att alla propositioner, inte bara definitioner, har denna struktur.

Att använda sig av genusmetoden innebär, som vanligt, att man tar en definition och sedan försöker man identifiera vad som är genus och vad som är differentia, och därmed också identifiera kunskapens hierarki hela vägen tillbaka till den varseblivbara nivån. Genusmetoden fungerar då vi söker en specifikare form av något inom ramen för ett vidare begrepp eller också en specifikare princip inom ramen för en vidare princip.

Exempel: För att veta att det finns olika typer av människor, t ex ögonfärger eller ålder eller nationaliteter, måste vi först veta att det finns människor. För att veta att det finns olika typer av hundar, t ex collie och bulldog, måste vi först veta att det finns hundar. För att veta att det finns olika typer av stolar, t ex solstolar och köksstolar, måste vi först veta att det finns olika typer av stolar. Det är, faktiskt, i denna ordning vi lär oss.

Med detta sagt, kan vi då använda oss av reduktionsmetoden för att reducera begreppet “inflation”? Ja, det kan vi. Men jag upptäckte när jag själv skulle reducera begreppet att det blev genast mycket lättare när jag använde mig av genusmetoden.

Så här gjorde jag. Inflation definieras enligt Merriam-Webster som “en generell och kontinuerlig prishöjning orsakad av ökning av penningmängden (i relation till mängden varor och tjänster)”. Genus är “(en generell och kontinuerlig) prishöjning”, differentia är den specifika orsaken till denna prishöjning. Vi måste först veta att priserna stiger i allmänhet och vad som orsakar dem, innan vi kan lära oss vad som är den specifika orsaken till den.

Så vad orsakar då prishöjningar? För att snabba upp processen lite tänker jag anta att vi har grundläggande kunskap om nationalekonomi. Jag tänker alltså anta att vi har grundläggande förståelse av lagen om utbud och efterfråga. Och om någon nu vill anklaga mig för att “fuska” eller för att gå i cirklar, då säger jag att vi säkerligen kan genomföra denna reduktion utan någon explicit kunskap om lagen om utbud och efterfråga. Men jag antar, som sagt, den här bara för att snabba upp processen lite. Givet antagandet är svaret således: antingen ett minskat utbud eller också en ökad efterfråga. (Eller en kombination av båda delarna.)

Vad säger lagen om utbud och efterfråga? Att priset på varor och tjänster bestäms av utbud och efterfråga. Vad bestämmer utbudet? Vad folk är villiga att producera varor för. Vad bestämmer efterfrågan? Vad folk är villiga att betala för varor. Ju högre pris, desto mer vill man sälja. Och ju lägre pris, desto mer vill man köpa. Och vice versa.

Vad måste vi veta för att komma hit? Att köpa och sälja är en form av handlande. Kan vi se människor köpa och sälja? Ja. Vad måste vi veta för att verkligen förstå vad det är de gör och varför? Vi måste veta hur vi människor fungerar. I synnerhet hur vi fungerar rent psykologiskt. Vi måste förstå att människor vill ha saker: vi vill ha mat, kläder, mattor, möbler, bilar, hus, tvspel, bio, semester, etc. Och vi vill ha pengar så att vi kan köpa alla dessa saker. Vi måste alltså förstå att de har begär för saker som de gillar och/eller behöver (som de alltså värderar). Vi måste också förstå att det finns ingen riktig gräns på människors begär för saker. Vi vill alltid har mer och bättre. Vi har aldrig problem med att komma på vad vi vill göra med våra pengar.

Kan vi veta dessa saker genom direkt observation? Ja och nej. Som med alla medvetandebegrepp vilar de på att vi redan har en del extrospektiv kunskap, men givet att vi har sådan kunskap är alla medvetandebegrepp baserade på direkt introspektion. Medvetandebegrepp som t ex “tanke” eller “känsla” förutsätter nämligen att det finns något att tänka på eller ha känslor för. Vi måste alltså först veta ett och annat om världen, för att kunna ha några tankar eller känslor om den. Men när vi väl har dem, då kan vi genom introspektion observera dem direkt. (För detaljer läs Introduction to Objectivist Epistemology av Ayn Rand.)

Att vi själva har olika begär för saker kan vi alla ganska snabbt upptäcka genom introspektion. Och därmed förstår vi också andra människor. Poängen här är att om det inte vore för denna kunskap hade det inte varit “självklart” för oss att kunder, som vi själva, vill betala så lite pengar som möjligt eller att säljare vill sälja för så mycket pengar som möjligt.

Här är vi framme vid den varseblivbara nivån: att vi kan observera oss själva ha ett närmast omättligt begär för saker, för välstånd. Och det är här vi börjar. (Vi kan sedan, om vi vill, reducera våra begär tillbaka till begreppet “värde”, som i sin tur kräver en reduktion för en fullständig validering. Men för våra syften behövs inte detta. Jag utgår ifrån att mina objektivistiska läsare vet att känslor, som begär, förutsätter värden.)

Vi har nu etablerat en del av de fakta som ger upphov till lagen om utbud och efterfråga. Jag har alltså inte identifierat alla fakta, men det behövs inte. Jag har medvetet riktat in mig på att komma ned till den varseblivbara nivån så snabbt som möjligt.

Men vi är inte färdiga med vår reduktiva validering av begreppet inflation. Så vad mer måste vi veta? Vi måste veta vilka fakta som ger upphov till definitionens differentia: identifikationen av den specifika orsaken till den generella prishöjningen. Vi måste således ta reda på vad vi måste veta för att kunna utesluta alla andra orsaker.

Till att börja med kan vi observera genom att studera historia och vår vardag att priserna har stigit i decennium efter decennium detta trots att vi knappast har levt under några krigsransoneringar. (Jag medger att detta var dock mycket lättare att observera om man levde under 1970- och 1980-talet.) Tvärtom har vi haft decennier av ekonomisk tillväxt. Alla vet att vi är rikare idag än när mormor och morfar var unga. Dessa enkla observationer utesluter att priserna har stigit på grund av ett begränsat eller minskat utbud på varor och tjänster. Så vi måste finna orsaken i efterfrågan.

Vi vet att vi efterfrågar med pengar, så det enda sättet efterfrågan kan ha ökat är genom att det finns mer pengar att efterfråga med. Så vi måste veta en sak till: Var kommer alla dessa nya pengar ifrån? Detta är inte heller “självklart”.

Det dock ganska lätt att komma över sådan kunskap. Vi läser historia och lär oss att många länder har haft perioder av hyperinflation eftersom staten har finansierat sina utgifter med sedelpressarna. När jag gick i skolan läste i alla fall jag om 1920-talets Tyskland och 1980-talets Brasilien. Vi kan även läsa om i olika länder i dagstidningarna. På sistone har väl knappast någon missat hyperinflationen i Zimbabwe? Är man dessutom någorlunda uppmärksam kan man även snappa upp, bara genom att läsa dagstidningar, att det är centralbankerna som skapar de nya pengarna.

Integrerar vi nu alla våra observationer med varandra, då finns det bara en induktiv slutsats: “en generell och kontinuerlig prishöjning beror på att staten ökar penningmängden (i relation till mängden varor och tjänster)” – och detta är inflation.

Detta blev ett väldigt långt inlägg och förra gången lovade jag fler exempel på hur man reducerar. Men dessa exempel får av utrymmesskäl vänta till imorgon kväll. Jag hoppas dock att ni har fått ut någonting av denna långa utläggning. Till dess: Frågor? Invändningar? Beröm?

Tidigare har jag talat om värdet av att integrera. Jag uppmanade även mina läsare att integrera olika principer. Jag gjorde detta dels för att jag trodde att det skulle vara kul och dels för att jag trodde att det kunde vara lärorikt. Jag tror att många tyckte det var kul och lärorikt. Därför tänker jag nu prova på en annan sak: reduktion.

KUNSKAPENS HIERARKI
Låt mig börja med att etablera kontexten. Vår kunskap har en hierarki. Den har en viss (logisk) ordning. Vi lär oss vissa saker före andra och utan dessa skulle vi inte kunna gå vidare och lära oss resten. Exempel: vi måste först lära oss att uttala varje enskild bokstav innan vi kan lära oss att läsa. Exempel: vi måste lära oss aritmetik innan vi är redo för algebra. Exempel: vi måste lära oss historia i en kronologisk ordning.

Ni kan genom att observera er egen personliga historia säkert komma på hur många exempel som helst på hur er egen kunskap har kommit i en viss ordning och hur varje sådant steg i ert lärande var nödvändigt för att ni skulle kunna komma vidare.

Vi lär oss också begrepp i en viss (logisk) ordning. Ayn Rand skrev:

Concepts have a hierarchical structure, i.e., … the higher, more complex abstractions are derived from the simpler, basic ones (starting with the concepts of perceptually given concretes). (Introduction to Objectivist Epistemology, s 41.)

Låt oss illustrera detta med ett par exempel. Ta begreppet “föräldralös”. Du hade inte kunnat bilda detta begrepp om du inte först hade bildat begrepp som “mamma”, “pappa”, “barn” och “förälder”. Eller ta begreppet “möbel”. Du hade inte kunnat bilda begreppet “möbel” om du inte först hade bildat begrepp som “bord”, “säng”, “stol”, etc (och sedan satt dessa i kontrast till en massa andra saker som “bil”, “cykel”, “båt”, “flygplan”, etc vilket i sin tur gör det möjligt för dig att bilda begreppet “fordon”). Dessa exempel är enkla. Det är betydligt svårare att ta reda på vad begrepp som “rättigheter”, “kapitalism”, “rättvisa” eller “objektivitet” vilar på. Du kan och bör dock göra det, genom en reduktionsprocess.

Att reducera handlar om att ta sig igenom kunskapens hierarki, att gå igenom hela den begreppsliga kedjan, hela vägen tillbaka till den varseblivbara verkligheten. Ty det är ju där vi alla börjar: genom att observera verkligheten.

Ett begrepp som inte går att reducera tillbaka till verkligheten saknar grund i verkligheten. Ett exempel på ett ogiltigt begrepp är begreppet “Gud”. (Av samma anledning kan och bör man förresten reducera propositioner. En proposition som inte går att reducera tillbaka till verkligheten är falsk. Ett exempel på en falsk proposition är att “Gud skapade människan för 6000 år sedan”.)

Varför måste vi då bry oss om att reducera? Eller annorlunda uttryckt: Vilka fakta ger upphov till vårt behov av att reducera? Det faktum att vi lär oss väldigt mycket från andra människor. Det är många begrepp vi inte bildar på egen hand, utan vi plockar upp dem från andra. De flesta sådana begrepp är ganska abstrakta som “rättvisa” eller “kapitalism” eller “kalori” eller “atom”. Du kan varken direkt se “rättvisa”, “kapitalism”, “kalorier” eller “atomer”. Dessa begrepp vilar således på en mer eller mindre lång begreppslig kedja som kopplar dem till den varseblivbara verkligheten.

Om vi inte validerar dessa begrepp genom en reduktionsprocess, då riskerar vi att sluta med vad Ayn Rand kallade för “flytande abstraktioner”, dvs begrepp som vi inte har kopplat till verkligheten. Om man inte vet vilka fakta som ett begrepp vilar på, då vet man varken om begreppet är giltigt eller vad det faktiskt betyder.

Ett tecken på att man dras med “flytande abstraktioner” är att man har svårt för att komma på exempel på vad det är man pratar om. Man har med andra ord svårt för att konkretisera sina idéer. Således skrev Ayn Rand:

To know the exact meaning of the concepts one is using, one must know their correct definitions, one must be able to retrace the specific (logical, not chronological) steps by which they were formed, and one must be able to demonstrate their connection to their base in perceptual reality. (ITOE, s 67.)

VÄRDET AV REDUKTION
Värdet av att reducera ligger delvis i att man kan skydda sig från andras missbruk av begrepp. Ett exempel på ett sådant missbruk är att stjäla begrepp. Att begå en begreppsstöld är att använda sig av ett begrepp samtidigt som man ignorerar eller förnekar de fakta som ger upphov till begreppet. Ett exempel är att tala om “föräldralösa” och samtidigt glömma bort eller förneka att det finns sådana saker som “föräldrar” eller “barn”.

Nu pågår detta missbruk så gott som aldrig på denna nivå. Det är vanligare att människor, speciellt filosofiprofessorer, gör sig skyldiga till en begreppsstöld när den begreppsliga kedjan tillbaka till den varseblivbara verkligheten är betydligt längre. Det är således vanligare när det kommer till ganska abstrakta begrepp såsom “rättvisa” och “rättigheter” eller propositioner som “livet är det yttersta värdet”.

Ett exempel är de som talar om djurens rättigheter. De som talar om djurens rättigheter stjäl begreppet “rättigheter” eftersom de använder det utan att tänka på de fakta som ger upphov till det. T ex det faktum att moralbegrepp inte är tillämpbara på djur eftersom de saknar viljefrihet såväl som förmågan att tänka begreppsligt. (Se Andrew Bernsteins essä “Animal ‘Rights’ vs. Human Rights”.)

Ett större värde av att reducera ligger i att man kan själv se att ens begrepp och idéer faktiskt är baserade på verkligheten. När vi objektivister säger att Ayn Rands filosofi är baserad på verkligheten då är det inte bara slogan som vi slänger oss med. Vi menar det; det ska tas bokstavligen.

Med några få undantag är hela objektivismen, liksom all annan sann filosofi och vetenskap, baserad på induktion.

Att reducera är motsatsen till att inducera. Att inducera är att generalisera från de varseblivbara konkreterna. Att reducera är att, steg för steg, gå från generaliseringarna ned till de varseblivbara konkreterna.

Genom att reducera identifierar du den logiska hierarkin på din kunskap. Du identifierar med andra ord vad du måste veta, vilka observationer du måste göra, för att inducera objektivismen (och alla andra sanna principer).

Gör du din reduktion rätt, då kommer du att få inte två, tre exempel, utan hundratals eller tusentals eller miljontals. Du kommer med andra ord att få ett flöde av de konkreter som ger upphov till dina begrepp eller som också summeras i form av en princip. På så sätt kan du också rekonstruera din förståelse av objektivismen genom induktion. (Denna aspekt är något som jag lär kommer att återkomma till senare.)

METOD
Så att reducera är, som vi kan se, otroligt viktigt och värdefullt. Men hur går vi tillväga för att reducera? Metoden som jag kommer att redogöra för här är huvudsakligen densamma som Leonard Peikoff går igenom i Objectivism: The Philosophy of Ayn Rand. (Den som vill veta mer om reduktion bör läsa sidorna 129-141 i OPAR.)

Jag tänker börja med att reducera ett begrepp. Begreppet jag vill reducera är medvetet på vad jag skulle betrakta som en medelhög abstraktionsnivå. Samtidigt är det ett mycket vardagligt begrepp. Begreppet jag har valt är “tid”.

Det första steget är att skaffa sig en definition. Då jag saknar tillgång till en svensk ordbok använder jag mig av en engelsk ordbok. Merriam-Webster definierar “time” som “the measured or measurable period during which an action, process, or condition exists or continues”.

Nästa steg är att fråga sig: Vilka fakta ger upphov till detta begrepp? Vad måste jag veta för att komma hit? Begreppet “tid” vilar bland annat på begreppet “period” och förutsätter att vi vet hur vi mäter dessa perioder. Så jag slog upp “period”: “the completion of a cycle, a series of events, or a single action”; “a portion of time determined by some recurring phenomenon”; “the interval of time required for a cyclic motion or phenomenon to complete a cycle and begin to repeat itself”.

En “period” är alltså en cykel av rörelser eller händelser. En cykel är en serie av rörelser som upprepas regelbundet, ofta i en viss ordning. Kan vi nu direkt observera några sådana cykliska rörelser eller händelser? Ja. Solen går upp och ned, månens rörelser, årstiderna, etc. (Vi kan även, beroende på vilken tid vi lever i, observera människotillverkade cykliska rörelser i form av våra olika klockor: vattenur, sandur, solur, atomur, etc.) Dessa och andra sådana måste vi alltså känna till.

Vi vet också, med hänvisning till definitionerna ovan, att vi mäter en period genom att relatera olika rörelser till en cyklisk rörelse. Och studerar du hur vi faktiskt använder våra klockor eller naturens cykliska rörelser då kommer du att se att detta är precis vad vi gör när vi mäter tiden.

Tid är nämligen inget annat än ett mått på rörelser; tid mäter hur många rörelser det går på en bestämd cyklisk rörelse. Den måste vara cyklisk om den ska kunna tjäna som måttstock. (Jag använder medvetet begreppet “rörelse” i ordets vidaste mening.) Exempel: Hur många timmar tar det att köra till Stockholm? Hur många dagar tar det att cykla jorden runt? Hur långt kan jag springa på 10 sekunder? Hur många minuter tar det för mig att värma upp min mat? Hur många månader tar det innan bebisen föds? Hur många år tar det innan objektivismen har tagit över Amerika?

Vi vet nu att för att bilda begreppet “tid” måste vi känna till att det finns rörelser, händelser och handlingar, varav en del är cykliska. Kan vi varsebli rörelser, händelser och handlingar? Ja. Således har vi nu nått den varseblivbara verkligheten; vi har reducerat tillbaka begreppet “tid” till de fakta som ger upphov till det.

(Lägg märke till att vi inte har tagit reda på vilka fakta som ger upphov till vårt behov av att mäta tiden. Det är en annan fråga. Vi har inte heller identifierat vilka fakta som motiverar oss att välja vissa (cykliska) rörelser som en måttstock. Men om du vill göra det för fullständighetens skull, då tror jag inte att du kommer ha några svårigheter med det. Att mäta kräver att måttstocken är stabil; en meterstock som hela tiden ändrar längd kan du inte mäta längd med och klockor som hela tiden går fel kan du inte mäta tiden med.)

Metoden är alltså följande: 1. Ta en ordboksdefinition. 2. Fråga er själva: Vad måste jag veta för att komma hit? Kom ihåg att du vill ha svar på följande: Vilka fakta i verkligheten ger upphov till det här begreppet? Så fortsätt tills du kommer till den varseblivbara nivån. Då är du framme.

PROVA SJÄLV
Precis som Peikoff vill jag understryka att det är svårt att reducera. Ibland kan det ta några timmar och ibland kan det ta dagar. Men nästan hur lång tid det än tar är det alltid värt det i slutändan; det är faktiskt väldigt givande.

Jag valde “tid” eftersom jag ville börja med något som var lite lagom. Men eftersom det är svårt rekommenderar jag att man börjar med de viktigaste, de mest grundläggande begreppen eller principerna. Jag menar alltså grundläggande begrepp som “gott”, “rättvisa” och “sanning” eller grundläggande principer som att “förnuftet är människans grundläggande överlevnadsmedel” eller “ärlighet är bra”. Ta en sak i taget och låt det ta tid.

Så nu när vi vet vad reduktion är och varför det är bra, vill jag ge för de av er som är intresserade en uppgift till nästa vecka. Försök reducera begreppet “inflation”.

Nästa vecka ska jag visa dels hur jag reducerade begreppet och sedan tänker jag försöker ge ett par exempel till.

Har ni frågor tar jag emot dem i kommentarerna. Men om ni vill skicka in bidrag, då tar jag denna gång helst emot dem via e-mail: carl.svanberg@gmail.com

Lycka till!

Krisen – eller snarare nationalekonomernas oförmåga att förutsäga densamma – har satt fokus på problemet med ökad vetenskaplig specialisering inom nationalekonomin. Å ena sidan finns forskningen kring finansiella marknader och deras imperfektioner. Å andra sidan finns frågan om banksektorns funktionssätt, struktur och regleringar. Å tredje sidan finns penningpolitiken och å fjärde sidan frågan om obalanser i världshandeln. Den som är expert inom ett fält är det med största sannolikhet inte inom ett annat.

Precis som Lars Calmfors nämner i den artikel som Daniel skrev om igår skapar detta problem för förståelsen för samhällsekonomin i stort. Då var och en endast känner till sitt eget forskningsfält så kommer forskarnas eventuella förslag till politiska åtgärder av naturliga skäl att beröra det egna specialområdet. Därmed riskerar åtgärderna att bara angripa symptom och inte de mer djupgående problem som gett upphov till dessa.

Detta mönster blir tydligt i diskussionen kring finanskrisen; finansekonomer som Viral Acharya och Hyun Song Shin ser värdepapperiseringen som den grundläggande orsaken till krisen. Makroorienterade betraktare som Ben Bernanke och Martin Wolf lyfter i stället fram sparandeöverskottet i Asien. Jeffrey Frieden ser originellt nog detta sparandeöverskott som orsakat av en för expansiv amerikansk finanspolitik medan Taylor-regelns skapare John Taylor – föga förvånande – ser Feds avvikande från denna regel som grundorsak. Och så fortsätter det.

Har då ingen förmågan att se skogen för alla träd? Till skillnad från Calmfors, som är rätt negativ, så tycker jag mig se att denna kapacitet flyttats från enskilda akademiker till större organisationer. Bank of International Settlements (BIS) varnade tidigt för utvecklingen. Ken Rogoff och Ragu Rajan, båda tidigare chefsekonomer på IMF, gjorde detsamma. I Global Financial Stability Report lyfter IMF fram snabb kreditexpansion och hög extern skuldsättning som finansiella riskfaktorer (blått pekar på hög risk); just sådana faktorer som ekonomer ofta sägs ignorera. Även om det inte är så imponerande att varna för den finansiella krisen i oktober 2008 så pekade de beprövade erfarenheterna i organisationen i rätt riktning. Om rekommendationer och varningar sedan inte resulterar i praktiska åtgärder är det inte självklart vare sig ekonomernas eller organisationernas fel. Det är trots allt andra som fattar beslut.

Eftersom den vetenskapliga specialiseringen är både naturlig och nödvändig är en rimlig slutsats att de akademiska ekonomerna kommer att marginaliseras i debatten, inte för att de är irrelevanta utan då de har för snäva perspektiv. I stället kommer organisationer som har kapaciteten att sammanfoga den akademiska kunskapen till en helhet att få ökad betydelse. Eftersom det inte finns en vetenskaplig metod för hur kunskap från olika fält ska fogas samman är detta inte utan problem. Det är därför på gott och ont som jag vill hävda att vi står inför bankekonomens tidevarv.

Ekonomernas oförmåga att förutse finanskrisen har utlöst en storm av kritik — och självkritik — av ämnet nationalekonomi (vilket Ekonomistas-Martin nyligen skrivit om). Vissa har hänfört denna oförmåga till ekonomernas användning av matematiska modeller på bekostnad av andra samhällsvetenskapliga eller humanistiska influenser. Men är verkligen prognosmakande ekonomernas adelsmärke? Och är det ens teoretiskt möjligt att skapa teorier som konsistent kan förutse systemkriser av den typ vi nu genomlever?

I en tankeväckande debattartikel av den franske ekonomiprofessorn Gilles Saint-Paul (tidigare omskriven på Ekonomistas här) kritiseras kritikerna. I korthet menar Saint-Paul att ekonomers komparativa fördel inte alls ligger i att göra prognoser, och särskilt inte att förutse stora ekonomiska kriser. Samhället är alltför komplext för att detta ens ska vara möjligt (även om vissa ekonomer kom ganska nära). Istället ligger ekonomers bidrag i deras systematiska och granskningsbara sätt att analysera och förklara allehanda samhällsekonomiska fenomen. Om ekonomer skulle följa kritikernas önskan och byta ut antingen teoretisk eller empirisk träning mot studier i andra ämnen (såsom psykologi, filosofi eller historia) skulle de riskera att tappa sin bland samhällsvetare unika kompetens. Dessutom finns inga belägg för att en sådan “breddad” nationalekonomi skulle vara bättre rustad att förutspå kriser:

To conclude, economics is a “modest” intellectual discipline, which hopes to be helpful in understanding how the real world works. While we may sometimes sound arrogant in the public debate, it is because we tend to believe that having devoted our whole professional life to thinking about those issues, we are in a better position to talk about them than outsiders. This presumption may be proven wrong, but to my knowledge proponents of alternative approaches have not yet succeeded in offering us an operational framework with a stronger predictive power.

Lars Calmfors

Debatten om nationekonomins framtid har även nått Sverige. Den senaste i raden att idka kritik — eller snarare självkritik — är ekonomiprofessor Lars Calmfors. I en artikel i det senaste numret av Axess Magasin ifrågasätter han den ökade specialiseringen och metodfokuseringen inom ämnet och anser att den gått ut över såväl bredd som samhällsengagemang. För att komma till rätta med en del av ämnets problem menar han att doktorandutbildningen “skulle vinna mycket på att kompletteras med obligatoriska kruser i till exempel ekonomisk historia, doktrinhistoria, vetenskapsteori och kanske också psykologi”.

Jag har lätt att sympatisera med Calmfors önskan om en bredare nationalekonomi. Jag har själv har ägnat mycket tid åt att studera ekonomisk historia eftersom det erbjuder viktiga insikter och lärdomar om ekonomins funktionssätt.

Men samtidigt ringer Saint-Pauls varnande ord i mina öron. Det är svårt att finna direkta belägg för att ekonomer med bredare skolning skulle vara bättre ekonomer (eller mer pricksäkra prognosmakare). Vi bör därför vara mycket försiktiga med att genomföra drastiska förändringar av utbildningen av nationalekonomer. Det finns en risk att, lite tillspetsat, vi byter ut smala, djupa ekonomer mot breda, ytliga diton. Kanske kan förändringar i slutändan vara motiverade, men knappast enbart utifrån observationen att ekonomerna inte lyckades förutspå finanskrisen. För det är inte där ekonomernas mervärde ligger.

Edward Leamer

UCLA-professorn Ed Leamer besökte nyligen Handelshögskolan för att ge de årliga Ohlinföreläsningarna. Leamers forskning har främst rört globalisering och ekonometri. Bland hans många bidrag inom dessa områden märks den utförliga och kritiska recensionen av Thomas Friedmans The World is Flat samt uppsatsen Let’s Take the Con Out of Econometrics (American Economic Review, 1983, nyligen diskuterad i The Economist) där han kritiserade den då rådande ekonometriska metodiken.

Ett genomgående tema under Leamers Ohlinföreläsningar var just metodik, ofta med referenser till Ohlins arbete, men också med en direkt koppling till den nu pågående diskussionen om hur och i vilken utsträckning ekonomisk teori och ekonomiska modeller ska användas.

Leamer sammanfattade sina huvudsakliga åsikter i några kärnfulla punkter. Först ett citat från den franske 1800-talsekonomen Frederic Bastiat:

There is only one difference between a bad economist and a good one: The bad economist confines himself to the visible effect; the good economist takes into account both the effect that can be seen and those effects that must be foreseen.

Sedan hans egna förslag på fortsättning:

• A good economist knows the difference between the mathematical properties of a model and its messages; a mathematician doesn’t know that a model has messages.
• A great economist knows the circumstances in which an economic model is useful and the circumstances in which it is not; a mediocre economist thinks a model applies in all circumstances.
• The best economists are multilingual. They can speak graphs, words, algebra and numbers, and they use the language best suited to the task.

Ett drygt år efter finanskrisens mest akuta skede har många börjar blicka bakåt och reflektera över de mer långsiktiga utvecklingar som bidragit till krisen. En sådan aspekt är de akademiska ekonomernas roll. Intressanta översikter har skrivits bl a av Luigi Spaventa (Economists, economics and the crisis), Barry Eichengreen (The last temptation of risk), The Economist (The other-worldly philosophers), och Lars Calmfors (Är det fel på nationalekonomerna?).

Makroekonomernas roll har fått särskild uppmärksamhet.  Paul Krugman (och andra) har sedan i vintras i ett antal blogginlägg gått till hårt angrepp mot de senaste decenniernas makroekonomiska forskning och speciellt mot vissa inriktningar och personer.¹ Tonläget i debatten har blivit mycket uppskruvat och diskussionen har varit föga konstruktiv. Nyligen presenterade Krugman en mer balanserad kritik av hela disciplinen i en uppmärksammad essä i New York Times Magazine (How did economists get it so wrong?). Krugman menar att den makroekonomiska forskningen de senaste 30 åren har varit bortkastad, en kritik som naturligtvis har gett upphov till ett antal kritiska svar.² Trots – eller kanske just därför – att debatten kring detta tenderar att bli känsloladdad kan jag inte låta bli att ha egna reflektioner kring det som sägs.

Krugmans huvudpoänger kan sammanfattas som: (i) den makroekonomiska forskningen efter den traditionella keynesianismens sammanbrott under 1970-talet har varit misslyckad; (ii) utvecklingen har gått bakåt sedan dess – makroekonomin och makroekonomerna har blivit verklighetsfrämmande och glömt de gamla insikterna;³ (iii) moderna makroekonomer tror att marknader (särskilt finansiella marknader) är effektiva och att individer är helt rationella; och (iv) det var bättre förr.

Det ligger en del i den första punkten. Trots att nationalekonomi har expanderat som ämne har de nya makroekonomiska insikterna varit relativt begränsade. Vi har utvecklat analysredskap som underlättar utvärdering av olika hypoteser, men lärdomarna från dessa utvärderingar har i hög grad varit att såväl de traditionella keynesianska teorierna som de modernare hypoteserna har tydliga brister. Såväl forskningen om reala konjunkturcykler som de nykeynesianska försöken att bygga en bättre grund för de traditionella keynesianska modellerna har därför haft relativt liten betydelse för den tillämpade makroekonomin.

Det ska dock poängteras att vi trots allt har fått flera nya värdefulla insikter. Med bättre redskap har vi kunnat beskriva hur olika makroekonomiska samband ser ut i data. Vi har som sagt fortfarande en vag orsak om varför sambanden ser ut som de gör, men även insikten om att olika teorier och hypoteser har stora brister är en viktig insikt. Exempel på mer konkreta lärdomar under senare decennier är värdet av självständiga centralbanker (jämför med Richard Nixons syn på detta 1971), mer allmänt om inflationsinflationsbekämpning (jämför t ex med Gerald Fords syn på detta 1974), och förståelse för problemen med keynesiansk stimulanspolitik (jämför med de svenska reaktionerna på oljekrisen 1973-1974). Vi har visserligen inte lyckats förhindra den nuvarande krisen, men det mesta tyder på att vi ändå har lärt av tidigare misstag så att reaktionerna på denna kris visar sig bli mer framgångsrika än vid tidigare krisepisoder.

På de andra punkterna har jag svårare att instämma i Krugmans kritik. För det första har vi inte glömt lärdomarna från äldre forskning. De senaste decenniernas forskning om konjunkturcykler har som sagt haft relativt liten betydelse för den makroekonomiska praktiken.⁴ Till exempel är det fortfarande den traditionella keynesianska analysapparaten som dominerar i grundläggande läroböcker i makroekonomi, och såväl 1930-talsdepressionen som Japans utdragna lågkonjunktur under 1990-talet används för att illustrera behovet av välavvägd stabiliseringspolitik. Den moderna forskningen har endast lett till små modifikationer av vad vi lär ut, just eftersom forskningen i många avseenden har misslyckats med att beskriva verkligheten bättre än de traditionella modellerna. Detta trots att de traditionella modellerna lider av ett antal välkända problem.

För det andra menar jag att kritiken av vissa forskningsinriktningar är överdriven och huvudsakligen missriktad. Det är ett naturligt inslag i forskningsprocessen att vilda idéer och till synes verklighetsfrämmande modeller undersöks. Modeller är alltid en förenkling av verkligheten. Och även modeller som kanske visar sig vara orimliga måste kunna undersökas. Kritik mot sådan forskning är befogad om dessa idéer och modeller lyfts fram i grundutbildning och policyrekommendationer, och även om sådana inslag dominerar forskningen i allt för hög utsträckning. Viss makroekonomisk forskning har kanske drivits för långt och ibland även smugit sig in i tillämpad politik på centralbanker etc utan att ha ordentligt empiriskt och teoretiskt stöd, men det är som sagt fortfarande den traditionella keynesianska analysen som – på gott och ont – dominerar i undervisnings- och policysammanhang.⁵

För det tredje har makroekonomer varit mycket medvetna om att marknader inte fungerar perfekt och att finansmarknader kan vara viktiga för konjunkturutvecklingen. Och det har bedrivits mycket forskning kring detta. Som ett litet exempel kan nämnas de två doktorsavhandlingar jag har handlett under min karriär: Caterina Mendicinos Financial Market Imperfections, Business Cycle Fluctuations, and Economic Growth och Ola Melanders Empirical Essays on Macro-Financial Linkages samt det stora antalet referenser man finner i dessa avhandlingar. Ytterligare ett exempel är forskningen kring de globala obalanserna, vilket var ett av de mesta aktiva forskningsområdena inom makroekonomin före krisens utbrott. Problemet är alltså inte avsaknaden av intresse eller förståelse av dessa frågors betydelse utan att forskningen har lett till få konkreta insikter.

Ett drygt år efter krisens akuta utbrott framstår bristerna i den makroekonomiska forskningen och behovet av ytterligare fokus på kopplingen till finansmarknader tydligare än före krisen. Frågorna fanns dock där redan före krisen, och svaren har vi ännu inte sett. Jag menar alltså att kritiken av makroekonomin som verklighetsfrämmande är felaktig. Kanske bör vi makroekonomer kritiseras för att endast i begränsad utsträckning ha lyckats utveckla analysredskapen de senaste decennierna. Eller så räcker det med att konstatera att det finns många utmaningar och öppna frågeställningar för den framtida makroekonomiska forskningen att hantera och besvara.

Länkar: DN

—————
¹⁾ Den hätska debatten inleddes i januari när Krugman i ett blogginlägg (A dark age of macroeconomics) kritiserade chicagoekonomerna Eugene Fama och John Cochrane för deras syn på effekterna av expansiv finanspolitik. (Som en liten parentes är det märkligt att Fama och Cochrane fick stå som representanter för makroekonomin, eftersom bägge huvudsakligen sysslar med finansiell ekonomi.)^{^
2)} John Cochrane står kanske för den mest utförliga kritiken av Krugman, men se även synpunkter från David Levine. Narayana Kocherlakota summerar kortfattat vad ledande makroekonomer har sysslat med under det senaste decenniet.^{^
3)} Även Robert Gordon är inne på samma linje. Han menar att kunskapsläget var bättre 1978, speciellt så som det presenterades i hans lärobok från det året. Gordons påstående är intressant eftersom han strax därefter gör sig lustig över tanken att teknologier kan glömmas bort över tiden.^{^
4)} Det är förmodligen inom centralbankerna som den senare tidens makroekonomiska forskning har fått störst effekt på analysredskap och modellarbete, en utveckling som har kritiserats av Bengt Assarsson på DN Debatt. Assarsson vill se en tillbakagång till de traditionella keynesianska modeller som tidigare användes på Riksbanken. Jag är visserligen inte lika insatt i de äldre modellerna som Assarsson, men jag har svårt att tro att de fungerade bättre än dagens modeller. Såväl de moderna som de äldre modellerna är dock förknippade med att antal välkända (men svåråtgärdade) brister. Modellerna måste därför användas med försiktighet och i kombination med andra analysredskap. Mitt intryck är att det huvudsakligen är så modellerna används i praktiken.^{^
5)} Den mest problematiska konsekvensen av att konjunkturcykelforskningen har haft litet inflytande på grundutbildning och praktik rör förmodligen doktorandutbildningen. Utbildningen fokuserar på de metoder och analysredskap som används inom den moderna forskningen, men som alltså har en svag koppling till det som görs inom grundutbildningen. Som nydisputerad makroekonom kan man därför vara ganska dåligt förberedd för undervisning på grundutbildningen eller för den delen för arbete med makroanalys utanför den akademiska världen.^{^}

Jag tror att en bidragande orsak till nationalekonomins genomslagskraft är att det är möjligt för människor med väldigt olika moralpolitiska uppfattningar att ställa sig bakom teorin. Nationalekonomi går hem hos både utilitarister och rättighetsetiker.

Detta manifesteras allra tydligast i det så kallade första välfärdsteoremet. Detta säger mycket förenklat att om äganderätter respekteras och människor får göra fria val på marknader med perfekt konkurrens kommer utfallet att bli effektivt.

Det första välfärdsteoremet tilltalar förstås utilitarister eftersom utfallet blir effektivt, även om de egentligen inte bryr sig om vare sig äganderätter eller fria val. Rättighetsetiker å andra sidan bryr sig egentligen inte om utfallet, men kan förstås tycka att det är en lycklig omständighet att deras omhuldade rättigheter leder till effektiva utfall.

Nationalekonomisk teori fungerar alltså som en sofistikerad kompromiss som både utilitarister och rättighetsetiker kan ställa sig bakom. Den viktigaste förutsättningen för denna kompromiss är att val likställs med preferenser, det vill säga att människor gör det som de vill. Det är detta som gör att man överhuvudtaget kan säga något om kopplingen mellan människors fria val och effektiva utfall.

Eftersom det är just en kompromiss innebär det dock att både utilitarister och rättighetsetiker fått ge efter på någon punkt.

Rättighetsetikerna kanske inte fick ge efter så mycket i början, men med tiden har allt mer obekväma slutsatser ackumuleras. Informationsproblem, imperfekt konkurrens och externaliteter gör det möjligt att argumentera för inskränkningar av individens rättigheter (såsom beskattning).

Utilitaristerna blev däremot blåsta redan för början. För det första innebär likställandet mellan val och preferenser ett avsteg från utilitaristiska principer – det är ju inte alltid man gör som man själv vill (till exempel när man åker taxi för 840 kronor i stället för 225). Den andra eftergiften utilitaristerna gjort är att ge upp nyttojämförelser mellan individer och därmed tvingas fokusera på effektivitet i stället för maximering av summan av alla individers nytta.

Med tanke på dessa eftergifter är det inte konstigt att utilitarister som jag själv välkomnar nationalekonomers nyvunna förståelse för att val och preferenser inte alltid är samma sak (se till exempel mitt inlägg om hjälten Sverker). Det är också därför som nyliberala rättighetsetiker fasar för samma utveckling (det verkar ju till exempel ha varit ett tema på Mont Pelerin-sällskapets senaste möte).

Det ska bli spännande att se vad detta kommer att leda till i framtiden. Det skulle kunna leda till att nationalekonomin splittras i olika läger, men fasthållandet vid att val och preferensener är samma sak skulle också kunna leva vidare. (Douglas Bernheim och Antonio Rangels artikel i februarinumret av Quarterly Journal of Economics är ett “modernt” sådant förslag.)

Ovanstående resonemang är inte mitt eget utan huvuddragen är hämtade från en läsvärd masteruppsats som Mårten Lewander vid LSE precis skrivit. Se också mitt tidigare inlägg om nationalekonomi och ideologi.

Det verkar rimligt att en minskad tillgång på krediter påverkar investeringarna i samhället negativt. Hur viktig just kreditkanalen är i en konjunkturnedgång är dock en öppen fråga som är ytterst svår att besvara empiriskt. Svårigheten består i att tillgången på krediter i allmänhet minskar när tiderna är dåliga. Att företagen minskar sina investeringar kan därför bero både på att tillgången på krediter har minskat och på att konjunkturläget gör att företagen helt enkelt inte vill investera.

En ny studie av bland annat Heitor Almeida undersöker frågan på ett innovativt sätt. De jämför helt enkelt företag som var tvungna att förnya sina långfristiga lån just under finanskrisen med likartade företag vars lån förfaller först senare. Då skillnaden mellan företagen helt enkelt består i när de tidigare råkat låna upp pengar har forskarna en i princip perfekt kontrollgrupp för att undersöka hur kreditkrisen påverkat företagens investeringar.

De finner starka belägg för att utbudet av krediter har en stor effekt, oberoende av konjunkturläget. Företag vars lån förföll under senare delen av 2007 minskade sina investeringar med ungefär 30 procent (jämfört med nivån innan krisen) mer än företag vars lån förföll efter 2008. Då konjunkturen företagen mötte var densamma måste skillnaden bero på problem med kreditförsörjningen.

Huruvida det är allmänt svag efterfrågan i ekonomin eller bristande utbud på krediter som ligger bakom de låga investeringarna har konsekvenser för vilken politik som bör bedrivas; ska efterfrågan stimuleras eller ska man fokusera på att undanröja hindren för kreditgivningen? Det är en inte helt ovanlig ståndpunkt bland vissa Keynesianska ekonomer att betona efterfrågesidan och avfärda kreditgivningens betydelse (en Economist-debatt mellan Brad DeLong och Luigi Zingales kretsade kring just dessa frågor).

Även om studien ger stöd för idén att man under finansiella kriser främst fokusera på finansiella problem, är den bredare frågan om efterfrågestimulans eller kreditförsörjning knappast avgjord. Studien handlar ju inte om vilken lågkonjunktur som helst, utan om en av de värsta finanskriserna någonsin. Debatten lär alltså leva vidare.

Jag är för närvarande anonym bedömare (”referee”) av två uppsatser som handlar om ett hypotetiskt exempel som spelteoretikern Ariel Rubinstein uppmärksammade i en välciterad artikel i American Economic Review för tjugo år sedan. Hypotetiska exempel kan vara väldigt viktiga att för att lättare kunna tänka klart om något, men det finns också risk att alltför mycket tid ödslas på att fundera vad som skulle hända i hypotetiska världar (som ju aldrig kommer att uppenbara sig eftersom de är just hypotetiska). I det här fallet tänkte jag ta hjälp av eventuella spelteoretiskt intresserade läsare här på Ekonomistas för att fälla avgörandet.

En modern variant och något förenklad variant av Rubinsteins e-postspel som kan passa nu i samband med semestertider är följande.

Två rationella forskare som arbetar tillsammans är på semester. Låt oss kalla dem Ada och Beda. Ada och Beda är införstådda med att det finns ett konkurrerande forskarlag som jobbar med ett liknande forskningsprojekt som dem och att det finns en femtioprocentig chans att dessa når ett avgörande genombrott under sommaren. Om detta skulle inträffa är det bäst för både Ada och Beda att avbryta semestern och jobba vidare för att försöka hinna före konkurrenterna. Däremot finner de inte det lönt att åka in och jobba om inte också den andra forskaren gör det. Om det konkurrerande forskarlaget däremot inte når något genombrott under sommaren, ja då vill både Ada och Beda fortsätta semestern oavsett vad den andra gör. (Det krävs förstås lite mer precisa antaganden om konsekvenserna av de olika utfallen, men jag lämnar detta därhän.)

Nu finns det dock en hake. Ada och Beda har inte möjlighet att kommunicera direkt med varandra. De har ställt in sina datorer på att skicka automatiska frånvaromeddelanden och de kan bara läsa mottagna e-postmeddelanden. De vet dock båda att Ada med säkerhet kommer att få veta om konkurrenterna når ett genombrott under semestern. I sådana fall kommer Ada att ringa sin sekreterare (Kålle?) som kommer att skicka ett meddelande från Adas e-postkonto till Beda.

Detta innebär alltså att utifall konkurrenterna når ett genombrott kommer meddelanden att börja studsa mellan Ada och Bedas datorer. Både Ada och Beda kan se varje e-postmeddelande som skickats från deras konto, men det finns alltid en liten risk att meddelandet inte når den andre och de vet inte med säkerhet om det kommit fram förrän de fått ett frånvaromeddelande från den andre.

Låt oss nu anta att det konkurrerande forskarlaget nådde ett genombrott och att ett meddelande därför skickades till Beda, men att detta meddelande inte nådde Beda. Beda kan då inte veta huruvida något genombrott gjorts eller om meddelandet försvunnit på vägen. Sannolikheten att ett genombrott nåtts och meddelandet försvunnit är dock väldigt liten jämfört med sannolikheten att ett genombrott inte nåtts, och Beda kommer ta det säkra före det osäkra och fortsätta semestern.

Låt oss nu i stället anta att meddelandet nådde Beda, men Bedas frånvaromeddelande inte nådde Ada. I detta fall vet både Ada och Beda att ett genombrott nåtts, men Ada kan inte vet huruvida Beda vet detta. Denna osäkerhet är tillräckligt stor för att få Ada att inte vilja avbryta semestern.

Det märkliga med detta exempel är att oavsett hur många meddelanden som skickats fram och tillbaka mellan datorerna kommer någon liten osäkerhet av typen ”Ada vet inte om Beda vet att Ada vet att Beda vet…” att kvarstå. Denna osäkerhet är tillräckligt stor för att få dem båda att inte avbryta semestern (trots att det vore bättre för båda att åka in).

Om det däremot är ”common knowledge” (Ada vet att Beda vet att Ada vet oändligt antal gånger) att ett genombrott nåtts skulle de mycket väl kunna avbryta semestern. Det är detta som är sprickan i det spelteoretiska palatset. Det borde inte vara så stor skillnad mellan fallet då 1 miljon meddelanden skickats fram och det teoretiska fallet då oändligt många meddelanden skickats.

Frågan jag ställer mig är om detta har någon som helst betydelse för att förstå interaktion mellan människor av kött och blod eller om det bara är meningslös hjärngympa för privilegierade akademiker?

Som användbarhetskonsult har man en hel låda full med olika verktyg att välja på när man tar sej an ett uppdrag, och hur man väljer beror ju till stora delar på vad syftet med uppdraget är. Förstås. Ibland är det uppdraget att ta reda på vad man skulle kunna göra istället för det som finns idag, eller att ge förslag på hur man kan förbättra ett befintligt system.

Det finns två sätt att angripa det – det ena är att försöka förstå situationen och därefter ge förslag. Det andra är att be användarna om råd, och sedan utgå från deras förslag.

Den senare varianten är inte bara slö, utan även oprofessionell. Den har lånat element från hur marknadsföringsföretag testar nya smaker på halstabletterna för att utröna om någon gillar dem och hur de ska förpackas för att bli sålda.

Ett skämtsamt men ändå typiskt exempel på hur det kan gå finns på Anvandbart.se.

Vi vet redan att majoriteten av mänskligheten är ganska ointresserad av förändringar. Vi har överlevt såhär länge därför att vi är bra på att förutse risker och därför att vi trivs med det vi känner till väl. Förenklat sett.

I all vår konservatism är vi alla begränsade av våra erfarenheter och insikter. Somliga idéer återkommer igen och igen. Att de inte används mer frekvent beror ofta på att även om idén var bra så funkade det inte i verkligheten. Vi är, i vissa situationer, de som sitter på den erfarenheten.

Tricket är att förstå hela situationen. Vad som ska göras, varför, och under vilka omständigheter, av vem eller vilka, och sedan ta fram ett hur som fungerar så bra som möjligt.

Att då låta användarna bestämma över “hur” kommer inte gagna någon.

Jag har tidigare på Ekonomistas (t.ex. här  och här) efterlyst fler studier som undersöker effekterna av kommunal barnomsorg på barns välfärd och framtida utveckling. Bristen på trovärdiga studier beror förmodligen på en metodologisk knivighet; det är inte slumpen som avgör vilka barn som går i förskolan utan det är sannolikt så att dessa barn skiljer sig från barn som i stället vistas hemma hos sina föräldrar. Dessa skillnader kommer dessutom förmodligen också att ha en direkt effekt på barnens välfärd. Det är helt enkelt klurigt att skilja på korrelation och orsakssamband.

I en ny studie som kom ut på IFAU förra veckan angriper Qian Liu och Oskar Nordström Skans detta metodologiska problem ur en annan vinkel.  I slutet av 1980-talet förlängdes föräldrars betalda ledighet från 360 till 450 dagar. Detta innebar att tidpunkten för när barnet skrevs in i den kommunala barnomsorgen försköts för barn födda efter ett visst datum då reformen började gälla. Génom att utnyttja denna variation kan forskarna fastställa effekten på barnens framtida skolresultat av den förlängda tiden hemma med föräldern och alltså i förlängningen effekten av tidig barnomsorg. Med tanke på att många forskare, däribland Jim Heckman, pekar på betydelsen av tidig utbildning kan denna senareläggning av förskoleinträdet tänkas ha stor betydelse, framför allt för barn från sämre miljöer.

Liu och Skans finner i sin studie att den förlängda föräldraledigheten inte verkar ha påverkat hur barnen i genomsnitt klarar skolan i årskurs nio. Däremot finner de en ** viss föbättring för barn till högutbildade mödrar av den förlängda föräldraledigheten och en tendens till en försämring till barn till lågutbildade mödrar** . Det verkar alltså som om den kommunala barnomsorgen tenderar att jämna ut skillnader mellan barn med olika förutsättningar.

Vad ska man då dra för lärdom av detta? Min tolkning av resultaten är att det är viktigt att se till att förskolepersonalen är välutbildad och att barn från utsatta miljöer (med detta inte sagt att ett barn till en lågutbildad moder per automatik är utsatt) får ta del av den allmänna förskolan. Naturligtvis ska man aldrig bygga policy på en enstaka studie, men riktningen på studiens resultat påminner t.ex. om de resultat som de två forskarna Nabanita Datta Gupta och Marianne Simonsen finner i en studie av effekter av barnomsorg på danska barn, som även de inte finner några effekter på genomsnittet, men negativa effekter på pojkar till lågutbildade mödrar av att vara på familjedaghem (där personalen i stor utsträckning saknar pedagogisk utbildning) än i den kommunala förskolan.

** reviderat 12.40