Källsortering och ansvar – Vem ansvarar egentligen för vad? Det var en fråga som jag ställde mig själv efter att ha källsorterat under en period. Kommunen ansvarar visserligen för sophanteringen, något vi alla bidrar till och hjälper till att finansiera via skattepengar. Men varför står det på vissa förpackningar hur produkten ska sorteras och inte på andra? Vilka skyldigheter har jag som konsument och vilka har samhället? 

Kommunen

Sophämtning

    Kommunen har renhållningsskyldighet, vilket innebär att de ansvarar för att avfall tas om hand och transporteras bort. Kostnaden för denna tjänst tas ut i form av en renhållningsavgift som betalas av medborgarna, företagen och producenterna. Dock får kommunen inte gå med vinst i enlighet med miljöbalken.

    Kommunen har även en rapporteringsskyldighet till regeringen med naturvårdsverket som tillsynsmyndighet. Kedjan som går ser ut ungefär som följande. 

Eskilstuna kommunvapen

Södermanlands vapen

Naturvårdsverkets vapen

    Kommunen skriver en s.k. avfallsplan som de skickar in till länsstyrelsen. Länsstyrelsen ska i sin tur sammanställa avfallsplanerna för de kommuner som ingår i deras område och därefter sända sammanställningen till Naturvårdsverket. Naturvårdsverket meddelar de skyldigheter som kommunerna har och senare även hur resultatet stämmer överrens med den inlämnade planen. 

    När jag går in på kommunens hemsida för att se vad de skriver om källsorteringen finner jag en ganska kortfattad information. Informationen handlar om hur EU har bestämt ett rangordningssystem gällande avfall,  som man ämnar följa. Själva rangsystemets syfte är att minska på det enorma sopberg som finns. 

    Systemet har fem grundpunkter där första prioritet gäller minskning av avfall, andra prioritet handlar om återanvändning av avfall, tredje prioritering berör återvinning och en fjärde punkt avser energiutvinning från avfall. Även ett femte mål finns, vilket avser deponering av avfall m.a.o. man lagrar soporna. Kommunen skriver att om de ska kunna följa dessa EU direktiv krävs källsortering.

EU:s direktiv:

EU

    EU har sammanställt ett direktiv som alla medlemsländer ska följa för att förebygga och minska det växande sopberget, samt minska förpackningars åverkan på vår miljö. 

Historik.

Dokument

    Redan i december 1994 fastställde europaparlamentet ett direktiv som skulle omfatta förpackningar och förpackningsavfall. Alla förpackningar som släpptes ut på marknaden samt förpackningsavfallet, oavsett vilken sektor som det använts inom eller om det nått hushållsnivå och oberoende av de material som förpackningen bestod av, skulle omfattas av direktivet. 

Medlemsländernas uppgifter.

Sopberg

    Åtgärder för att förebygga uppkomsten av förpackningsavfall åligger samtliga medlemsländer, vilka kan innefatta deltagande i nationella program eller utveckla återanvändningen av förpackningarna.

Återvinning

Grundläggande krav när det gäller sammansättning, återanvändbarhet och återvinningsbarhet finns bestämda. 

    Medlemsländerna har som skyldighet att endast förpackningar som uppfyller de satta kriterierna får finnas på marknaden. 

Arkiv

 Medlemsländerna ska även ha databaser som beskriver landets genomförande samt att informationskampanjer till allmänheten ska göras. Obligatoriska uppgifter att lämna om förpackningar är: glas, plast, papper, papp, trä och metaller. 

                  Resultaten.

Skog

    De fördelar som kommissionen ser från start till dags datum från direktivet är att växthusgaserna har minskat och resursbesparingar har gjorts. Dessutom blir kostnaden för återvinning inte högre än bortskaffandet.  

    Ett av målen är att åtminstone 60 vikt% av avfallet från förpackningar ska återvinnas, hit räknas även förbränning och energiutnyttjande och 55 vikt% ska materialutnyttjas.

Marknad

    Man vill med direktivet dels skapa en gemensam specifik marknad, där förpackningar tillverkas enligt klara regler gällande återvinning och nyttjande av material. Sammansättningen för olika typer av förpackningar blir likartad, något som främjar handel mellan länder då återvinning är möjlig. 

Naturvårdsverket:

Granska

    Naturvårdsverket är den sammanknytande punkten dit all information passerar innan ansvar delegeras och resultat sammanställs. De är en central myndighet för frågor om miljövård, vilket innefattar naturvård, miljöskydd och hälsoskydd. Verket är en av de centrala tillsynsvägledande myndigheterna och ser till att lagar och förordningar som är kopplade till miljöbalken följs. 

    Naturvårdsverket har som uppgift att föra statstik om det antal förpackningar som finns på den svenska marknaden men även det antal som insamlas för återvinning. Siffrorna redovisas sedan till regeringen och vidare till EU Kommissionen.  Samarbete med övriga Eu länder sker genom en internationell genomföradekommitté där problem i införande och direktivet från EU kommissionen tolkas. 

Förpackningsansvar: 

Förpackningar?

    Visste du att förpackningsansvaret för alla produkter som säljs i Sverige ligger hos producenterna. Det är de som ansvarar för att produkternas förpackningarna ska kunna återvinnas.

Vem är producenten?

    Vem klassas som producent av förpackningar? Alla som tillverkar, för in i Sverige eller säljer en förpackning eller vara som är innesluten i en förpackning klassificeras som producent. 

    I Sverige har man lagstiftat om producentansvar för fem olika produktgrupper. Dessa produktkgrupper är förpackningar, däck, returpapper, bilar, elektriska och elektroniska produkter (inklusive glödlampor och belysningsarmatur).

Vad är en förpackning?

Förpackningar

    Hur klassificeras då det som vi benämner förpackning? Är det bara asken som varan ligger i eller är det även plasten runt omkring asken, kanske t.o.m. kartongen som alla askarna fraktades till butiken i?  

    Enligt förordningen om producentansvar för förpackningar definieras en förpackning enligt följande: 

“Förpackning: En produkt som framställts för att innehålla,

skydda eller presentera varor eller för att användas för att leverera eller på annat sätt hantera varor, från råmaterial till slutlig produkt och från producent till användare, om produkten enligt bilaga 2 till denna förordning är en konsumentförpackning, gruppförpackning eller transportförpackning. Även en engångsartikel som används i detta syfte skall betraktas som en förpackning.”

    En uttömmande beskrivning som m.a.o. inkluderar allt, från plasten runt cd-skivan till chokladasken vi köper. Det enda som inte inkluderas gäller restprodukter från produktionen. Undantag i förordningen gäller även förpackningar för konsumtionsfärdig dryck som huvudsakligen tillverkas av polymera material eller metall. Dessa går under förordningen om retursystem gällande plastflaskor och metallburkar. För farligt avfall finns speciella bestämmelser i avfallsförordningen. 

Produkter

    Förpackningar delas in i tre olika kriterier, konsumentförpackning, gruppförpackning och transportförpackning. 

    1) En konsumentförpackning är den förpackning som utgör säljenheten och kommer till den slutliga användaren eller konsumenten. 

    2) Gruppförpackning kallas de förpackningar som i butiken omfattar en grupp d.v.s. produkten antingen säljs som grupp eller används materialet som komplement på hyllorna. Gemensamt för detta förpackningsmaterial är att det kan tas bort utan att det påverkar produktens egenskaper. Ex. på gruppförpackningar kan vara frigolitformen som tandkrämstuberna står i. 

    3) Transportförpackning är det material som används under hantering och transport, från fabrik till butik, för att förhindra skador på produkten.  

Det här är inte en förpackning. 

Tepåsar

   Saker som inte klassas som förpackning är bl. a. blomkruka som har för avsikt att följa växten under hela livstiden, verktygslådan, tepåsar, vaxskikt (ex, runt ost), korvskinn, engångsbestick. Den som bestämmer om vad som ska klassas som förpackning eller ej är EU. 

Producenternas ansvar.

    Producenterna ansvarar för att det finns ett insamlingssystem, i samarbete med kommunerna, där hänsyn tas till lokala förhållanden dvs. källsorteringen skiljer sig från kommun till kommun. Producenterna ansvarar således också för att hushållen ska få information om hur de ska behandla förbrukade förpackningar och måste bidra med uppgifterna till kommunen. 

Informationsflöde

 Informationen om själva källsorteringen, skyldigheten att sortera och resultatet av återvinningen svarar sedan kommunen för. I många fall syns på förpackningen vad du ska sortera den som, något producenten skrivit för att underlätta. 

    Producenten ska även se till att förpackningarna transporteras bort och återanvänds, återvinns eller tas om hand något som ofta görs i samarbete med kommunerna. För att finansiera detta tar producenten ut en avgift för varje produkt som säljs, storleken på avgiften beslutar producenten om.

Siffror (fotograf Bengt Kjellin)

    Alla producenter måste meddela Naturvårdsverket, det antal förpackningar som sålts, mängden som insamlats och hur avfallet tagits omhand. Detta så att Naturvårdsverket sedan kan kontrollera och föra in i sina register och den internationella databasen som senare redovisas till EU hur återvinningen av förpackningar och förpackningsmaterial fortskrider.    

Om producentansvaret – så här tycker myndigheterna.

    Naturvårdsverket menar att införandet av ett producentansvar är ett led till att minska förbrukningen av material och komma till en naturvänligare och effektivare nyttjning av våra resurser. Man utmanar utvecklingen till att skapa mindre och lättare förpackningar och minska utsläpp av skadliga ämnen.  

    Kommunen skriver att det här är ett långsiktigt syfte, dvs. något som kan komma att ta lång tid att genomföra. Men det behöver inte ta tid. Vi kan göra något åt det omgående. 

Din möjlighet att påverka!

Påverka

    Förpackningsansvaret innebär att vi som konsumenter har en kraftig påverkan på vår värld. Kanske inte en direkt påverkan med vår åsikt när det stiftas lagar och förordningar nere i Bryssel men i det lilla i vardagen. För det är här allting börjar så låt dina handligar föra din talan.

    Det du kan göra redan idag är följande:

    1) Släng inte förpackningar direkt i soppåsen där de hamnar till förbränning, utan sortera dem. Som konsument betalar du extra för att förpackade varor återvinns. Slänger du dem bara dubbleras priset då du dels betalar avgiften till producenten dels till kommunen för förbränning. 

    2) När du handlar välj varan som har (till synes) minst förpackningsmaterial och det mest miljövänliga materialet så påverkar du i större grad än du tror. Du har möjligheten att påverka med varje vara du köper, i varje butik.

Fjärilseffekten

Konsumenterna styr !   

Källor:

 Naturvårdsverket

 EU

 Notisum

Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser, Miljöbalken

Eskilstuna kommun

Seveso

Avfall Sverige

 Tillsyns- och föreskriftsrådet

Via Henrik Alexandersson…

Jag måste säga att jag som privatperson väldigt sällan läser motioner. För det första brukar dessa inte uppmärksammas av media överhuvudtaget och jag tycker de rent ut sagt inte har fångat mitt intresse tidigare. Men den senaste tiden så har det blivit allt viktigare för mig att följa med i politiken och dels noga granska vad som verkligen sker i maktens korridorer samt att skapa mig en egen uppfattning om situationer som jag förut inte orkade sätta mig in i.

Camilla Lindberg från Folkpartiet har skrivit en motion angående införande av integritetsbalk. “Motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk” uppmärksammades idag av Henrik Alexandersson som tycker att det är årets [hitills] viktigaste motion. Alexandersson är en oerhört viktig röst och mycket kunnig, om hans åsikt är att motionen är viktig, samt att jag tycker ämnet är intressant, då tänker jag lägga tid på att läsa igenom motionen.

Lindberg menar att alla har rätt till privatliv som är skyddat från oönskade intrång och statlig övervakning. I och med att individualiseringen har klivit fram med stormsteg sedan 30-40 år tillbaka så har våra krav ökat angående hur denna privata sfär ska vara eller kännas. Samhällsutvecklingen har gjort det möjligt för en utökad privatsfär och mot detta ställs intressen som med regler och lagstiftningens hjälp få insyn i individers privata sfär.

Lindberg ser hur de personliga relationerna har förändrats med åren. Samtidigt som vi i vissa avseenden har breddat våra ‘gemenskaper’ så kanske vi också distanserar oss mer från våra grannar. Lindberg antyder att vänskaps-, ekonomiska- och sociala nätverksrelationer har förändrats, vilket har medfört att individer lämnar elektroniska spår efter sig. Spår som kan nyttjas av okända företag och människor i jakten på pengar, makt eller åsiktsregistrering.

Lindberg vill skapa en sorts integritetsbalk. Sverige må uppfylla kriterierna för att räknas som en demokratisk stat, men lagstiftningen till fördel för integritetsskydd och privatlivsskydd är obefintlig. Det finns ingen definition av ‘integritet’ i svenskt rättsväsende hävdar Lindberg. Det finns givetvis skydd mot tvivelaktigt frihetsberövande, husrannsakan, kroppsliga ingrepp, tortyr och skydd för egendom. Lindberg nämner vidare den personliga integriteten och äganderätten och konstaterar att registreringen av åsikter, verksamheter och sociala kontakter får endast skydd av RF 1:2:

“Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Vi måste gå till FR 2:23 (Europarådet) för att hitta konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Artikel 8 behandlar rätten till skydd för privat- och familjeliv och även skydd för privat korrespondens. Denna rätt får endast “inskränkas” med stöd av lag som skall trygga den demokratiska säkerheten i samhället. Ur ett svenskt perspektiv var den en europeiska konventionen bra för den ideella integriteten.

“Europakonventions ställning som rättskälla förhindrar utfärdandet av lagar och förordningar som inskränker denna ideella integritet – men den förhindrar inte att tillämpningen av lagar och förordningar kommer i konflikt med privatlivets helgd.”

Lindberg vill ha en bättre lagstiftning för att skapa ett tydligare och mer heltäckande rättsligt skydd för privatlivet.

“Det kan åstadkommas genom att samla en rad väsentliga lagar i en särskild integritetsbalk.”

Lindberg gör en jämförelse med miljöbalken som “samlade ihop” lagarna och gjorde dom mer överblickbara. En integritetsbalk skulle tända en gnista i lagstiftningsarbetet och samla ihop tillämpningar av lagens integritetsprinciper inom institutioner, förvaltningar och myndigheter. En integritetsbalk ska också sporra juridisk forskning i t.ex. integritetsfrågor. Jag tycker också att det borde sporra privatpersoner som säkerligen har annan typ av kompetens än just jurister. Detta är något som riksdagen borde uppmärksamma regeringen om.

Riksdagen bör också enligt Lindberg ge regeringen i uppdrag att utföra integritetsrevisioner av statlig verksamhet. Jag tycker att detta borde också inbegripa revisioner av myndighetsverksamhet som till exempel FRA, det påbörjade lagförslaget IPRED och Lissabonfördraget. Externa granskare skulle möjligtvis kunna öka medborgarnas tilltro till granskningens oberoende och trovärdighet – om den gjordes transparent. Lindberg föreslår återkommande granskningar – jag föreslår kontinuerligt ständiga granskningsflöden författade av såväl stat som medborgare. Att öka förtroendet för myndigheter är inte bara en uppgift för externa granskare, vi medborgare spelar också en viktig roll i denna process. Viktigast av allt är att myndigheterna själva tar sitt ansvar och öppnar upp sig och granskar sig själva och sina verktyg, självklart utan att röja känsliga uppgifter om privatpersoner.

Lindberg nämner också någonting mycket viktigt. Hon efterfrågar analyser av möjliga konsekvenser för lagar som påverkar den personliga integriteten. Det finns redan ett obligatoriskt analysklimat inom områden som miljö och småföretagande. Inte nog med att det finns en inneboende tröghet i rättssystemet, det ska också till en sorts kontrollstation längs med vägen – nya lagar får inte verkställas hur som helst. Obligatoriska integritetskonsekvensanalyser (namnet på denna analystyp måste förbättras) bör införas i lagstiftningen.

Dessutom ska det bli förbud mot massövervakningssystem. Lindberg nämner inte alls FRA, däremot har hon tankar om andra typer av övervakningssystem. Hon menar att skyddet för privatlivet hotas av ‘harmlösa övervakningssystem’ som t.ex. trängselskattesystemets trafikkameror, kameror för hastighetsövervakning och elektroniska, individuella färdbevis för kollektivtrafik. Hon nämner inte heller övervakningskameror i stadsrummet. Dessa system och den personal som sköter dessa system eller har insikt i programvaran, får tillgång till sammanställande verktyg vars tidigare innehåll var för omfattande och splittrad, men som nu är ett smörgåsbord av möjliga integritetshotande infallsvinklar.

Det finns en stor risk att övervakning kommer att växa i framtiden och sammanfattningsvis avslutar Camilla Lindberg med:

“Därför bör en kommande integritetsbalk innehålla ett klart förbud mot upprättande av massövervakningsystem och ett mycket hårt reglerat tillståndsförfarande som inte möjliggör en stegvis utbyggnad och ändamålsglidning utan förnyad prövning. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.”

Det Lindberg givetvis måste göra är förstås att sätta sig ned och definiera termen ‘massövervakningssystem’.

Jag är besviken att hon inte vågar nämna FRA och IPRED men tanken är god, dock rätt uddlös än så länge. Kanske kan någon remixa motionen och göra den mer slagkraftig? Kanske kan den remixas inom och utanför blockpolitiken samt i gränslandet däremellan? Avslutningsvis så har jag skrivit ihop en del egna åsikter mitt i min beskrivning av Lindberg egentligen skriver i motionen. Mitt tips är att ni läser Motion 2008/09:K343 Införande av integritetsbalk i sin helhet här.

I dagens di skriver Christina Hörberg Lindgren och Olof Hallberg från advokatfirman Lindahl om hur tillståndsprövningen enligt miljöbalken fungerar som en flaskhals när det kommer till utbyggnaden av vindkraft i Sverige ( tyvärr kunde jag inte hitta just denna text i nätupplagan).

Detta är beklagligt, men tyvärr är det är inte bara vindkraften som påverkas av denna lagstiftning. Miljöbalken som trädde i kraft 1999 var menad att samordna och förenkla tidigare miljölagstiftningar för en bättre miljö. Men trots goda intentioner verkar det som att den nya lagen istället har bidragit till att försvåra företagens möjligheter till utveckling, förnyelse och miljömässiga förbättringar. Miljöbalken har alltmer kommit att fungera som en allmän stopplag där tillståndsprövningstiderna kan liggar på upp till 10 år, än ett verktyg som stimulerar till miljöförbättrande åtgärder.

Lagen är svårtolkad och utgången är ofta oviss för det företag som ansöker om att göra någon slags förändring, även om miljöpåverkan skulle vara obetydlig eller obefintlig. Vilket har lett till att antalet tillståndsansökningar minskat med ca tre fjärdedelar sen balken infördes.

Allt från tågutbyggnad (Botniabanan ca 10 år), vattenkraft ( som i princip får minska sin produktion efter omprövningsbeslut, läs energimyndighetens rapport “tillgång på förnybar energi”), biogasanläggningar ( Skellefteå kommun), skogsbruk och musselodlingar för vattenrening med mera med mera som anses vara miljöförbättrande åtgärder har fått tampas med denna komplexa lagstiftning.

Det minskade antalet tillståndsansökningar efter införandet av balken skvallrar också om att många förbättringar som skulle ha kunnat ske troligen har stannat på ett planeringsstadium. På sikt lämnar det Sverige och svenska företag med gammal och förelgad teknik samt dåliga förutsättningar för nyinvesteringar och miljöförbättringar.

Den svenska miljölagstiftningen är av allt att döma ett av de största hindren för dess egen målsättning, en hållbar framtid… lite ironiskt kan man tycka….

Områden som utgör riksintresse för kulturmiljö i Karlstads stadskärna

Något som märkligt nog förefaller närmast förbigås i dagens förtätningsinriktade debatt är det faktum att en stor del av Karlstads innerstad sedan 1996 av Riksantikvarieämbetet är förklarat som varandes av riksintresse för kulturmiljövården enligt 3 kap Miljöbalken. Detta innebär att det bedöms ha så höga kulturvärden att det är av vikt för hela landet. I planeringen ska därför dessa värden ges företräde framför motstående intressen, förutsatt att inte även dessa är av riksintresse.

Det område som förklarats som riksintresse framgår av den röda markeringen på kartbilden ovan (ur Länsstyrelsens sk GIS-system) och omfattar t ex kvarteren längs Älvgatan från Klaraborgs Herrgård och in mot stan, området kring Karlstads Teater och Sockerslottet, alla fastigheterna längs Tingvallagatan och Kungsgatan samt miljöerna och fastigheterna däremellan, men också Frödingparken med alla sina gamla fastigheter samt miljön längs kanalen. Noteras bör också att Karlstadtidningens gamla tidningshus från 1870, som nu hotas av rivning, befinner sig inom detta område.

Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd bara om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar natur- och kulturvärdena. En skada på riksintressen enligt 3 kap Miljöbalken kan alltså uppkomma även om ingreppet inte påverkar värden just på exploateringsplatsen.

Det är kommunerna som i sin planering skall se till att riksintressena tas till vara. Länsstyrelsen har tillsynen över att det sker. Om ett riksintresse inte bli tillgodosett i en detaljplan har länsstyrelsen skyldighet att pröva kommunens antagandebeslut.

Hur är det då ställt med den saken? Har man skött sina åtaganden?
Tyvärr inte, som det verkar. Till att börja med så verkar Karlstads Kommun och Länsstyrelsen ha olika definitioner av vad detta riksintresse egentligen innefattar. I Karlstad Kommuns översiktsplan har man nämligen angivit en klart snävare definition av området än den som ges i Länsstyrelsens sk GIS-karta (ovan), och området kring Karlstads Teater nämns t ex inte alls. Man har dessutom försökt att tona ned det utpekade riksintressets betydelse, för att istället ge utökat utrymme åt stadens exploatering, något som knappast kan anses vara förenligt med intentionerna i Miljöbalken.

Vad är rätt och vad är fel? Operation Karlstad har för avsikt att reda ut begreppen och återkommer med ytterligare fördjupning i frågan inom kort.