poserar mer än gärna o då helst Milou ……..

From: http://bit.ly/1IYaS2

I had the great fortune of taking a Belgian Lit. class when I was getting my Masters. We read just one Tintin text (Les Bijoux de la Castafiore, which you’ll see pictured below), but the commentary from my (Belgian) prof completely turned me, and the entire class, into a Tintin convert.

In homage to Professeur LeRoy, I give you a selection of covers representing the misadventures of Tintin and his beloved pooch Milou.

All images below borrowed from THIS CATALOG.

Gréviste-milou du Musée canadien des civilisations démontrant l’appui fidèle et inconditionnel des grévistes quant au lancement du tout nouveau collectif de bande dessinée, C9.

Förra gången jag la upp en teckning kommenterade min bloggkompis Siam Nilsson såhär: “Antar att Gumpee Nimitr kan bli Thailands svar på Tintins alla äventyr.”

Siam hade alldeles rätt, Thailand behöver ju faktiskt en alldeles egen Tintin.

Så här är dom, den unge, ambitiöse polisen Thaithai och hans trogna thaihund MaiLoo i:

(BANG)KOKS I LASTEN

Bon avant de continuer je vais mettre les choses au clair : je ne suis pas une bête de sexe. J’avoue que j’aime ça, mais je ne suis pas le seul, j’en suis certain… D’ailleurs, ma chum Milou à passer la nuite sur la corde avec son ti cul de 22 ans, “Ah y’é trop jeune, bla bla bla…” ben vous voyez les hétéros aussi s’envoient en l’air!  Là je vois la fougue de Milou se déverser sur moi… c’est pas ma faute Milou, je voulais partager notre vie….. tu m’en veux pas j’espère?  bref y’é trop tard, mouahhhhhhhhhhh

Bon ben là il est 11hrs et je chatte encore… j’ai 3 gars en perspectives y’en a un, d’un autre pays, je le dit pas pour la confidentialité, on va dire qu’il vient du Brésil, oufff il est sexy, il a mon âge et il travaille dans le même domaine que moi cool… Il m’avoue qu’il a 2 enfants, 20 et 17 ans là  mes yeux s’agrandissent et j’attends de voir ma réaction, je ne sais pas quoi penser et vous ?????

Bon on va voir on dirait qu’on s’organise pour faire du kayak, kool… on verra… Y’en a un autre, mais là je sais pas comment arrêter il est sympathique le petit bedon, boudha, vous vous rappelez dans le post de samedi “Le Tourbillon”, ben il m’avoue des trucs très perso et j’ai peur, ne paniquez pas c’est pas si pire, j’aime mieux pas en parler…. bon je trouverai un moyen parce que là je suis bloqué  à savoir ce que je lui dit…. lâche pas Vilaine….

Ben tiens, je viens d’avoir une réponse, cibole, il est frustré, je lui ai dit que  je ne savais pas si j’avais l’énergie qu’il fallait pour accompagner une personne qui vit cela… “Je dois y penser”, lui dis-je. Il me répond : “ben penses-y je ferme l’ordi et je vais écouter la tv”…. Wow !…J’aime mieux en rire… De fait il m’explique qu’il est suivi, qu’il prend une médication pour bipolarité. J’ai pas de problème avec ça, je suis compréhensif, c’est qu’il ne travaille pas et ne pourra pas travailler.  Je dois juste mesurer l’impacte de vivre avec un gars qui est dans cette situation…. J’suis quand-même pas con… Tout de suite il me claque la porte… quand-même c’est un gars intéressant mais il ne m’aide pas…

Coup de théâtre, le gars aux Kayak, me jase, me jase, et veux me voir sur cam, il se branche et il me trouve vraiment beau et bla bla bla… son ordinateur est trop lent il change de poste pour que je le vois.  Aillole, yé sexy… pis là c’est énorme mais je le trouve craquant. On jase on jase! je lui dit : “ben si tu veux me voir y’a une photo sur le site de l’entreprise où je travaille”.  Il se met à rire… il lit mon profil et il réalise quelque chose… je ne sais pas trop quoi penser?..  Bref, Il me dit : “on a déjà travaillé ensemble”. Là je nage en plein délire… “hein ! Je suis pas sûr de te reconnaitre”… “oui telle compagnie au 6ème étage tel programmeur…analyste…  là”. 1 + 1 ça fait 2… pas le beau Monsiuer R. Toutes les filles sur le plancher le savaient que je ne pouvais pas le regarder dans les yeux il était tellement sexy avec des yeux à mourir…là je me peux plus, il était hétéro lui viarge…. Il m’explique qu’il avait un boyfriend et que c’est pour cela qu’il ne s’aventurait pas vers moi… Cibole, moi qui rêvais de lui. Bref vendredi  il m’invite à souper,  youpi pis je vais y aller sans mon Kayak par exemple…  Vive Ceuline…. Y vas-tu mouiller !

Milou och Uno tuggar på varandra i trädgården.

Som bekant har hundarna flyttat ut. Det lutar dock att Lup får flytta in igen, eftersom han nu fått sitt tredje fuktexem sedan april månad. Stackars Lup.

En hot spot till.

(1,) 2, 3, 5, … Vad kommer efter 5, och vad har det med en blogg om hundar att göra?

Vi har varit på besök hos uppfödar-Fia i Fjällandet igen. Lördagen den 1:e augusti packade vi in oss i bilen, och 04:20 lämnade vi Bjälkatorp med destination Fjällandet för att hämta hem Shejrix Cirith Ungol, att kallas Uno.

Så här ska inte en
bromsskiva se ut.

Matte hade gjort pizza till färdkost, och resan gick bra, nästan hela vägen. Precis som förra resan var det matte som fick hantera de 200 rondellerna runt Mariestad. Till skillnad från förra resan, blev det dock ingen Sushi till mellanmål, däremot fick huße äta mattes pizzor, ety hon valde att äta pastasallad för att hålla sin mage i schack. Men nog om reseförtäring. Resan gick som sagt bra, det mesta av tiden, fram till ca 5 mil innan Östersund, då höger frambroms lade av. Man kan tycka att vi borde haft bilen på service innan vi gav oss ut på en 100-milaresa, men så gjorde vi inte. Även om både huße och matte inte håller Heavy Metal för en oäven musikgenre, så föredrar vi att det inte låter som experimentell industriell metal från bilen. Eftersom vi inte ville vara strandade på en rastplats mitt ute i ingenstans, valde vi att i alla fall ta oss till Fia, genom att använda motorbroms under de sista milen av resan. Väl framme var vi alltså strandsatta i en förort till en förort till Östersund. Mitt ute i ingenstans, vilket inte vore något problem, så länge man vet att man har möjligheten att ta sig för att köpa ex.vis mat, ammunition och andra livsnödvändigheter. Det skall även tilläggas att Telenor-abbonemanget vi har på våra telefoner inte har någon täckning ute i obygden.

Eftersom vi var framme sent på lördag eftermiddag, var det ju givetvis inga bilreparatörer öppna, så icke heller dagen efter, ety det var ju söndag. Vi fick alltså vänta tills måndagmorgonen med att ringa (på Fias telefon) till en bilfirma, som tyvärr öppnade så sent att vi inte hann komma fram förbi växeln. Bilföretagets växel verkade dessutom ha helt lagt ner vidarekopplingen till Ford-serviceavdelningen (de servade Ford, Volvo och Renault), då så snart man blev kopplad dit, blev man lockad av fem vanliga ringtoner, för att sedan bli snöpligen avbruten av en lång ton och en bortkoppling. Mycket irriterande. Eftersom Fia skulle till jobbet, var hon tvungen att ha sin telefon, men hon lovade att ringa till bilfirman när hon hade paus på jobbet. Det gjorde hon, och fick sitta i kö hela sin första fikapaus, och när hon väl kom fram, blev hon tillfrågad av Simon, den vänlige telefonisten™, om registreringsnumret på bilen. Det hade ju givetvis inte huße gett henne. Hon fick vår adress, personnummer, skostorlek, favoritfärg, men inte regnumret. Suck. Efter att vi mailat numret till henne, så ringde snälle Simon upp henne efter han slutat jobbet, och fick regnumret, varpå han påpekade att “Detta är ju en Ford, och du har ju ringt till Volvo-serviceavdelningen.” Fia påpekade problemen med att nå Ford-serviceavdelningen, och bad Simon springa över till Ford och be dem ringa upp henne på tisdagen. Fia köpte även ett Telia kontantkort så att vi kunde nå verkstaden utan att behöva använda Fia som mellanhand. Eftersom bussförbindelserna till Fjällandet är obefintliga, fick vi helt förlita oss på Fia vad gällde transporter. Eftersom hon jobbade, var vi då tvungna att anpassa dessa transporter efter hennes arbetstider. Alltså, lämnades bilen in på tisdag eftermiddag, Fia hämtade huße och körde hem. Bilen lagades på onsdagen, och vi hämtade den på fredagen. 4000 kronor fattigare. Tur att det inte går så mycket pengar när man sitter i skogen och leker med hundar och mockar hundskit.

Nya hundgården.

För att reiterera en platityd, så “inget ont som inte har något gott med sig”. Att spendera nästan en vecka extra, utan tillgänglighet på telefon, och bara kunna fokusera på att spendera tid med Fias och våra egna hundar, är inte något negativt. Eftersom vi nu kom att utnyttja Fias gästfrihet lite mer än vi räknat med, spenderade vi dagarna med att göra rent i hennes nya, fina hundgård, samt att mata och umgås med hundarna och måla delar av hundgården. Det var en nyttig erfarenhet att sköta så pass många hundar (totalt 12 stycken), och det är imponerande att Fia hanterar det helt själv. Det är inte det lättaste att ge alla hundarna mat, och att ge dem nog med tid och uppmärksamhet. I samband med att hon byggde sin nya hundgård, utökades även rastgården till runt 600m2, så det var lätt att rasta hundarna i alla fall. Hundgårdarna är nästan ett kapitel för sig. Det är ett enormt arbete (och en massa pengar) som gått in i dem, och de är troligen de finaste vi sett hitintills.

Många Shejrixare.

Tiden gick väldigt snabbt i Fjällandet. Anledningen till att vi var där var ju att vi skulle hämta Uno så vi spenderade mycket tid med att umgås med valparna som var kvar (Uno, Ithil och Tirith). Vi passade även på att röja bort lite vinterpäls på Niro, Pya och Milou.Team Shejrix är ett härligt gäng, och valparna i den andra Shejrix-kullen är inget undantag. Uno visade sig vara väldigt kontaktsökande, och ville helst sitta i knät hela tiden. Det är svårt att inte smälta för en sån liten kille. Hans systrar, Ithil och Tirith var också väldigt mysiga, men inte lika snabba att ty sig till oss. Tirith, valpen som Fia själv skulle behålla, var lite blygare än de andra två, medans Ithil, som inte hade någon köpare ännu, var en mycket bestämd liten dam, som hade åsikter om det mesta. En mycket charmig och intensiv liten valp, som växte på oss ju mer tid vi spenderade med henne. Eftersom hon ännu inte hade fått någon ny ägare, och att vi hade ekonomiskt utrymme att köpa även henne, beslutade vi att fråga Fia om det gick bra att köpa både Uno och Ithil, vilket det gjorde. Fia verkade glad att Ithil kom till ett hem där Fia visste att Ithil skulle få det bra, och att Fia skulle få veta hur det gick för henne. Detta innebär att Familjen Erman nu består av fem (hur många hundar skaffar vi då nästa gång, enligt talserien?) hundar (Visko, Milou, Tiwas, Uno, Ithil) och två människor. Det innebär också att hundgårdarna hemma i Bjälkatorp måst utökas och ytterligare en hundkoja byggas. (Hundkojan är byggd redan, och sektioner till hundgården är beställda.)

Uno och Ithil.

Panda.

Fia hade även fixat nytt batteri till sin ATV, och vi passade på att köra den lite grand också. Riktigt kul, men att köra en ATV är inte som att köra en motorcykel, fick huße snabbt erfara. Det är helt annorlunda, men inte dessmindre underhållande. Panda och Meleia är fortfarande kvar i Fjällandet, men är numer kastrerade, och därmed väsentligen lättare att ha med att göra. Panda är fortfarande den som bestämmer dock. Nåde den som slutar klappa henne, eller klappar henne när hon inte vill, eller på ett sätt som hon helt plötsligt kommer på att hon inte vill.

Dagen innan vi åkte hem, passade vi på att hälsa på Urban, Loke & Malin på Team Luna-Tics, där vi blev bjudna på spaghetti med ruggigt god sås till. Stort tack för det! Det var intressant att se hur en familj “söderbor”, bara släpper allt och flyttar norröver och startar ett helt nytt liv med hundar som fokus.

Bilresan hem gick hur bra som helst. Varken Uno eller Ithil sade ett knyst, och sov den mesta tiden i buren. Ibland vaknade de till och tuggade frenetiskt på tuggbenen som Fia gett dem. De vuxna hundarna skötte sig också mycket bra.

Summa summarum har det varit en av de bättre semestrarna vi haft på länge, och vi måste tacka Fia för att hon lät oss bo hos henne så länge, och för den smarriga maten. Man skojar inte bort den där älgfärs-lasagnen! Vi kommer på besök igen så snart vi kan!

Fler bilder från resan finns på länken nedan.

Fjällandet, augusti 2009

skiner o ja med den 

vakna vid halv 9 idag ……… helt perfekt. ut med vovvar så att dom får kissa. milou är bättre idag …………..kanske inte helt återställd men helt klart bättre. men de blir risdiet i minst 2 dagar o sen lite lätt övergång till ordinarie foder helt enligt min “privata” vetrinär kära Gunilla. hon ska bila hem nästa vecka från slovakien så hon stannar till här hos mig när hon kör igenom SS ……. attan va kul de ska bli att träffa henne. vi har inte träffats på 22 år tror jag de. bara sporadisk kontakt i början efter gymnasietiden. o sen tror jag de var förra året ja hitta henne på FB. för att återgå till mina vovvar ……….  fy 17 va orolig jag var på förmiddagen igår. har haft många hundar men har fäst mig något fruktansvärt vid dessa två jag har nu

nä nu ska ja ta mig i kragen o försöka göra lite nytta här hemma

under dagen gjorde ja inget speciellt. de gamla vanliga    middag o lite städning o var ute o gick en runda med vovvar, men bara en liten runda. med tanke på milou så vill jag inte riskera att han blev helt slutkörd eftersom han faktiskt mår bättre än igår …………..

på kvällen var jag iväg ett par timmar ………… träffade en “vän”. vi träffades ute vilket vi båda tyckte var trevligare. åt lite mat o satt o prata bara ………. de var väldigt trevligt o vi bestämde att de skall göras om snart igen  

väl hemma igen så fastna jag givetvis här vid datan   o var uppe till 1 tiden ungefär ………… tyvärr hade jag lite svårt att somna för milou var sådär orolig igen ……….. jag var ute en gång med honom innan vi somnade o han är fortfarande lös i magen ………. får avvakta under morgondagen för att se vad som händer  ……….

mina små älsklingar …………

så orolig för milou. de började tidigt i morse ………. han är jättelös i magen o bajjar hela tiden ……. han har även kräkts två gånger. han är ganska svag o vill bara ligga i mitt knä eller riktigt nära mig. scooby är oxå lös i magen men är inte riktigt så dålig som milou är.har pratat med vetrinären o dom tycker jag ska avvakta under dagen annars får jag komma in med honom imorgon bitti meddetsamma när dom öppnar.  men jag lider verkligen att se honom så här ………….. o alltid är de stackars milou som drabbas. vetrinären ordinerade kokt ris o bara de ……. tills dom är okej i magen igen så jag har tagit bort deras ordinarie mat. vetrinären sa oxå att de finns nåt på apoteket som hjälper till att binda ihop vätskan som jag kan köpa ……….. “kanikur”.

pratade även med en gammal vän på FB som läser till vetrinär i Slovakien, hon går sista året sen är hon färdig ……. duktig är hon oxå …… fick några bra råd o tips från henne. ska chatta med henne mer sen i eftermiddag för att se om stackars vovvar är lite bättre ………… :O(

ska snart väcka mina tjejer oxå ………. martina ska till VC för att lämna nya prover o sen ska vi vidare till gislaved för ett besök hos “V” igen. de verkar som om denna dagen kommer att gå oxå ……… *suck*

åkte till apoteket som givetvis hade midddagstängt till klockan halv 2. åkte till affären o sen tillbaka till apoteket. hem o fixa lite snabbt o sen vidare till VC. martina fick snabbt komma in till labbet, idag tog dom bara ett rör med blod. får väl svar på de inom 2 dagar iallafall. sen vidare till gislaved för att träffa “V” o “L”. jag var inte med på mötet men de gick bra. tyckte de var bäst så att martina fick träffa dom utan min inblandning o jag hade rätt …….. de blev bra o de tyckte “L” oxå     sen var vi (jag, tina o L) på Team Sportia o martina köpte en skateboard, vilket hon tjatat om i flera månader. återstår väl bara att se hur mycke hon kommer att åka men den var inte så dyr som jag trodde o allt för att hon ska vara ute så mycke som möjligt. martina o L gick o fikade o jag åkte hem …….. bättre att dom får träffas utan mig o lära känna varanndra

när jag o martina åkte till gislaved så ringde “H” …….. han var supertrevlig o väldigt pratsam vilket inte hör till vanligheterna ………. har mina misstankar att han inte var “……” men han förnekade ………… han erbjöd sig att komma med lite saker till mig under morgondagen, han ville oxå träffa oss vilket jag säger blankt NEJ till ………. han är i slutskedet till avslutat kapitel för mig o min lilla familj. vill inte ha med honom att göra mer än nödvändigt den lilla tid som är kvar för honom i mitt liv ……… han försökte även skapa kontakt med martina o vanessa under dagen o gårkvällen via MSN …… men som tur är tjejerna såpass stora att förstå hur illa han bettet sig, så dom vill inte ha kontakt med honom mer heller …..…. som en av dom sa — – mamma han har bränt sitt skepp !!!

Scooby med sitt favvodjur ……. en kossa lika stor som han

chattade med G när jag kom. vovvar är mycke bättre. dom hade inte gjort något under tiden jag var borta, inte kräkts mer inte bajsat heller. scooby mötte mig vid dörren men inte milou. han orkade inte men svansen gick som värsta vispen iallafall ………. de är ju alltid något   dom fick lite mer risdiet under kvällen o dom drack lite vatten båda två …… de är bra, tecken på att de går åt rätt håll.

är en riktig “linslus” …… han bara älskar att bli fotograferad

scooby o milou fick springa lösa vid hembygdsgården.

vet inte vem som blev tröttast ………. dom eller vi som satt o titta.

tillsammans i all vänskap :O)

5h30… l’avenir (et surtout le vol des condors) appartient à ceux qui se lèvent tôt.
Nous nous traînons vers une salle de restaurant pour prendre le petit déjeuner, plutôt frugal : il faut réclamer pour avoir quelques petits pains de plus. Quant au jus d’orange nous devons payer un supplément… pour que le serveur aille acheter un pack de truc chimique dans une boutique du village !

Première halte sur la place du village de Yanke autour de laquelle des gamines font une démonstration de danse folklorique. A 6h00 du mat toutes ne sont pas souriantes…
Second arrêt à Achoma.

El Condor pasa

Le car emprunte ensuite la piste poussiéreuse qui longe une vallée couverte de patchworks de terrasses cultivées. Vallée qui se transforme peu à peu en canyon. A plusieurs endroits nous pouvons noter des trous en hauteur dans la falaise, entourés peinture de rouge : il s’agit de tombes.
En arrivant au belvédère, el Cruz del Cóndor, nous apercevrons furtivement un condor des Andes, mais nous ne savons pas encore la chance que nous venons d’avoir : pour voir un second bref passage au-dessus de cet à-pic de 1200 m (3000 m pour le versant opposé, d’où le débat avec le Grand Canyon des Etats Unis qui lui dispute le record du monde avec ces 2000 m mais sur ses 2 versants) il nous faudra patienter pendant 1h30, juste à temps pour remonter dans le car.

Je demande à mes 2 Québécoises (Ariane et Caroline) de m’expliquer ce que c’est que cet instrument jaune qu’elles manipulent : il s’agit d’un émetteur GPS qui leur permet de rassurer leurs parents en leur envoyant régulièrement leur position ! James Bond serait jaloux !

Milou a-t-il son tracker GPS ?

Retour sans histoire vers Arequipa. Arrêt au même col qu’à l’aller, totalement déserté par les vendeuses cette fois.
Les 2 filles qui avaient prévu de se faire déposer à un carrefour sur le chemin du retour pour tenter d’intercepter un car en direction de Puno décident finalement de prendre une chambre dans le même bed & breafast que moi pour se reposer.

Je récupère mon sac et mon linge : je fais bien de vérifier, il manque ma chemisette. Elle figure pourtant bien sur le carnet hyper-détaillé de la blanchisseuse. Après une longue recherche nous la retrouvons dans le paquet d’un autre client, j’ai eu du bol de passer récupérer mes affaires avant lui.

Nous allons manger une pizza au Inkari Pub Pizzeria située dans le passage derrière la cathédrale.
Un téléphone sonne. Mais ! C’est le mien ! Forcément, je ne connais pas sa sonnerie. C’est Katrin, l’Allemande que j’avais rencontré à Lima.

Katrin & Laurent

Elle nous rejoint et nous raconte son installation dans la maison d’une famille aréquipénienne. Elle est bénévole pour 2 mois et demi pour une assoc qui entre autres s’occupe des enfants afin de permettre à leurs parents de travailler.

Je termine la soirée en compagnie d’Ariane : nous allons nous perdre dans un marché couvert de boutiques de bijoux à la recherche d’une “broche des Cités d’Or” pour l’anniversaire de sa sœur et nous devrons rechercher la dernière porte ouverte pour en ressortir.
Avant d’aller dormir, petite halte dans une pastelleria de la Plaza de Armas pour goûter un gâteau local : expérience peu concluante, bien que plusieurs clients passent chercher des commandes de gâteaux entiers.

Bonus track :

En fait je n’ai pas été saoulé de flûte de pan comme je le craignais : quelques groupes parfois dans les restos ou sur les vidéos touristiques, mais problablement moins que dans les rues piétonnes des centres-ville français !

Gene Weingarten via aldaily:

Some years ago, The Washington Post invited readers to come up with a midlife list of goals for an underachiever. The first-runner-up prize went to: “Win the admiration of my dog.”

i mattes säng en stund, de är kuligt …… :O)

老弟又寄了Milou的新照，這張看起來胖多了。連身帽看起來像俄羅斯的小孩

Milou是老弟前兩個月剛出世的女兒。本來看到只想說小孩嘴不都很小手塞不進吧，沒想到聽說Milou因為手塞不進還很著急~下次把她的41連拍放上來

Visko närmar sig höglöp och med tre hundar är det praktiskt nog alltid någon av dem som städar rent efter eventuella blodfläckar på golvet. Då Milou vet att det är strikt verboten att vara nära Viskos bakdel, måste han ju få utlopp för all denna uppdämda frustration på något sätt. Det är där vi eller Tiwas kommer in, d.v.s. vi får agera uppvaktningskompensation. Uppvaktningen består av att Milou klistrar sig fast på uppvaktningsobjektet med viftande svans och buffar ganska hårdhänt med nosen. Hans pupiller är lika stora som hans iris. Tiwas var märkbart irriterad när Milou gjorde ett försök på henne och efter sisådär fem sekunders argt morrande, var hon tvungen att nafsa till Milou över nosen innan han förstod att hon inte uppskattade uppvaktningen. Vi är inte lika stränga som Tiwas men å andra sidan räcker det med ett “nej” för att Milou ska förstå att vi inte uppskattar det heller. Då går han och lägger sig och suckar djupt. Det är inte lätt för Milou just nu.

Var det Lup (uttalas som engelskans loop) och Foxy de hette? Så sa en liten kille för ett tag sedan, och som är son till våra rumänska vänner när han för tionde gången frågade vad Milou och Visko hette. “Vad sa du”, frågade vi? “Lup”. “Loop?” “Lup, det är varg på rumänska”. “Hmmm…”, sa vi och tittade på varandra, “inte dumt, inte dumt”. Vi har ju letat efter ett lämpligt namn på Milou och vi brukar kalla honom Lo här hemma. Steget är inte så långt mellan Lo och Lup (eller franskans loup för den delen). Hum, hum… Vi får tacka Rafi för Milous nya namn.