Det är en överraskande sinnlig upplevelse. Troligtvis har lådorna stått i någon parkerad lastbil över helgen, och när jag lyfter upp de första volymerna utstrålar de ännu en vag, svag kyla, som känns behaglig mot fingertopparna. Och de doftar en liten, liten aning av trycksvärta.

Boken finns nu.

Jag vänder och vrider. Jag bläddrar och slår. Jag är mycket nöjd.

Det fysiska formatet är nära nog perfekt. Den är tjock, men samtidigt rätt behändig. Som en liten tegelsten. (Och när jag tittar längst bak ser jag det sista sidnumret: 632. Är det inte…? Peter L rusar iväg, kommer tillbaka med “Ofredsår”. Javisst. Båda böckerna är exakt sexhundratrettiotvå sidor tjocka. För att citera Strindberg: “Det är makterna”.)

När jag sedan kommer ut på gatan, och går i det varma, låga septemberljuset ned mot Stureplan inträffar nästa märklighet. Jag stoppar in hörsnäckorna i mina öron, slår på min Zen, som är inställd på slumpmässigt uppspel. Och av mp3-spelarens 3288 låtar går temat från filmen “Triumfens ögonblick” igång.

Jag skrattar till. Det är nästan FÖR mycket.

Strax efter ett ringer Anna från förlaget. Hon meddelar att de sista delarna av boken nu gått iväg till tryckeriet. Vi pustar båda ut. Det har varit ett intensivt arbete för alla inblandade. Lättnaden är påtaglig.

Boken skall gå av trycket runt den 24. Då är den här märkliga förvandlingen från tanke till ting fullbordad. Givetvis är jag mycket, mycket nyfiken på att få se slutresultatet. (“Den blir väldigt tjock”, meddelade Peter L med ett skratt i förmiddags.)

Nu när det hela gått iväg till tryckeriet så är en avgörande punkt nådd. I en mening är det också slutpunkten.

“Stridens skönhet och sorg” är färdig. Nu kan jag inte göra mer. Från och med nu lever detta verk sitt eget liv, mig förutan.

Jag och J. firade med schwarzwaldtårta som hon köpt på lanthandeln i Vallby. Lite underligt är det dock. Det är som att länge ha levat vid foten av ett bergsmassiv, och sedan vakna upp och se att berget inte längre är där.

I förlagens gamla standardkontrakt stod det alltid: “korrekturläsning är en rättighet och en skyldighet”. Det där med “skyldighet” är begripligt, för inte sällan kan det vara en pina att läsa korrekturet. När ens bok nått detta stadium har man arbetat på texten så länge att det hela har samma fräschör som dagsgammal hämtpizza. Man kan alla vändningar, känner formuleringarna, är bekant med allt som sker.

I det här fallet har korrekturläsningen dock gått fort, och för en gång skull har jag inte skakats av svårartad tristess.

Det första beror nog på att de personer som i olika omgångar fungerat som redaktörer – Peter, Stina och Bo – gjort ett utmärkt arbete: jag hittar allt som allt kanske mindre än femton verkliga korrekturfel (felstavningar, utbytta bokstäver, extra mellanslag etc).

Det andra kan ha att göra med den speciella berättarformen. Avsaknaden av en övergripande narrativ förstärker på ett intressant – och helt oförutsett – vis framåtrörelsen. Kommer på mig själv med att tänka: “Jag läser bara ett kapitel till. Och ett till. Och ett till.” Det känns faktiskt lovande. Mina värsta farhågor lättar en smula.

Ändringarna jag gör handlar främst om oviga formuleringar eller fula upprepningar. (Eller att jag stoppar tillbaka effektinterpunktion, något mina redaktörer anser är en horrör men som jag tillämpar, ibland.) Det är sällan jag får använda deleatur, det där korrektionstecknet som är så elegant:

Finalen på arbetet närmar sig. Jag har börjat läsa korrektur – ombrytningen har inte varit helt lätt att göra, har jag förstått, på grund av fotnötterna. Nästa vecka skall jag åka till Stockholm för att göra det slutliga bildurvalet.

Och sedan har jag bara att skriva bildtexterna. (Bara och bara: det är dock alltid ett roligt göra, då det kräver extrem komprimering.) Nedan syns en akvarell, målad under kriget, som kommer att användas till för- och eftersättsen.

Och om allt vill sig väl kommer hela rasket gå till trycket måndagen den 8 september.

Nedan ett första – ej korrekturläst – smakprov, ett kapitel taget mer eller mindre på måfå. (Många av dem är inte längre än så här. Vissa är än kortare.) Brutet ur sitt sammanhanget blir det givetvis svårbegripligt, och måhända därför aningen meningslöst. Dock ger det en bild av det grepp jag använder.

Pál Kelemen är en av bokens 19 huvudpersoner, en husar i österrikisk-ungerska armén, och han befann sig vid denna tid på östfronten. Min källa är hans samtida journal, som är ovanligt välskriven och full av intressanta och detaljskarpa observationer. Han påminner i detta en aning om Ernst Jünger, samtidigt som han saknar tyskens distanserade kyla och stridsvurm:

Kapitel 40.

Onsdagen den 26 maj 1915

Pál Kelemen köper fyra limpor vitt bröd i Glebovka

Ryssarna är verkligen stadda på reträtt nu. Det har han kunnat konstatera under de senaste dagarna, då han ridit genom den ena illa åtgångna orten efter den andra, sett allt som den retirerande fienden lämnat efter sig, från vägarnas skräp och sopor, över döda eller döende soldater, till nyuppsatta vägskyltar med obegripliga namn i kyrilliska bokstäver. (För ett år sedan förde vägen till Lemberg; nu för den till Lvov; snart för den åter till Lemberg.

Kelemen har inget emot att åter vara på marsch och alls inget emot att de ryska invasionsstyrkorna drivs bort. Nyheten om det stora genombrottet vid Gorlice möttes dock med långt mindre jubel bland trupperna än man kunde tro. ”Alla här har blivit likgiltiga”, skriver han i sin journal, ”utnötta av den ständiga anspänningen.”

Sedan igår befinner de sig i den lilla staden Glebovka. När han och de andra husarerna red in var det två saker som fick honom att haja till. För det första: ett hus med intakta fönsterrutor bakom vilka han skymtade vita spetsgardiner. För det andra: en ung polska – hans blick söker ständigt unga kvinnor – som rörde sig genom en hop av soldater och ryska krigsfångar och som på sina händer hade vita handskar. Det tar lång tid innan han kan glömma de där handskarna och de där spetsgardinerna, glömma det oklanderligt vita i en värld av smuts och gyttja.

Idag har han fått reda på att det finns vitt bröd att köpa. Och led som han är vid det vanliga kommissbrödet, som antingen är degigt eller uttorkat, har också han gått att handla. Han köper fyra stora limpor vitt bröd. Kelemen noterar i sin journal:

Jag skär i en av dem. Den har ännu inte hunnit kallna. Dess starka, tjocka arom fyller mina näsborrar. Sakta, med något som nästan liknar vördnad, tar jag den första tuggan och försöker uppfatta smaken så tydligt som möjligt. Jag tänker att detta är samma vita bröd som jag en gång var van vid att äta, före kriget.

Jag äter och koncentrerar mig. Men min gom kan alls inte känna igen sig, och jag äter därför det här vita brödet som om det vore någon ny typ av föda, vars rykte och smak är helt okända för mig.

Efteråt förstod jag att brödet verkligen var detsamma som det hemmavid. Det var jag som hade ändrats; till det gamla goda vita bröd som jag tidigare tog för givet hade kriget givit en främmande smak.

Jag gillar register. De ger ännu en öppning in i en bok, gör den än mer tillgänglig. Problemet är bara att förlag inte alltid är lika förtjusta. Det tar tid (= pengar) att upprätta ett. Dessutom kan de ställa till med stora problem vid brytningen – varenda sidändring kan tvinga fram besvärliga justeringar.

Sedan är det inte helt lätt att göra register.

De får nämligen inte bli FÖR finmaskiga – då blir de oöverskådliga. Inte heller motsatsen är givetvis bra, av förklarliga skäl.

Britterna är experter. Ack, den lycka jag kände när “Poltava” översattes till engelska, och de – närmast reflexmässigt – lade till ett mycket fint register, ett register som snart översattes och användes på den svenska upplagan.

Även “Stridens skönhet och sorg” kommer att ha ett register. (Det kommer dock att hänvisa till kapitel, ej till sidor, ett faktum som lugnade förlagsfolket en smula.) Jag har satt samman det själv.

Här visas, som ett smakprov, registret under bokstaven “K” (siffrorna hänvisar, som sagt, till kapitel, ej sidnummer):

Kairo – 20, 35
Kamerun – 51, 83
Karfreit, se Caporetto
Karpaterna – 10, 12, 111, 113
Kaspiska havet – 188
Kastamonu – 126, 140
Kaukasus – 30, 36, 42, 188
Kavalleri – 8, 10, 14, 50, 55, 79, 80, 134, 136, 137, 194
Kelemen, Pál – 3, 10, 12, 31, 40, 56, 59, 62, 74, 78, 82, 113, 136, 164, 172, 174, 181, 201, 210, 212, Slutet
Kemal, Mustafa (turkisk militär) – 37
Kemmelberget – 174
Kerenskijoffensiven – se Frihetsoffensiven
Kiel – 60
Kielkanalen – 6
Kiev – 175
Kilimanjaro – 86
King, Olive – 39, 61, 65, 79, 106, 129, 155, 179, 195, Slutet
Kisaki – 118, 120
Kläder – se Uniform, kläder och mode
Kokain – se Narkotika
Kokosöarna – 14
Kolonialtrupper – 32, 51, 64, 68, 98, 100, 117, 122, 129, 142, 145, 152, 172
Kondomer – 107
Konstantinopel – 30, 157, 187, 208, Slutet
Konvojer – 14, 141, 152
Korfu – 74, 106, 179
Kosmetika – 11, 48, 57, 111, 146, 182
Kressenstein, Friedrich Kress von (tysk militär) – 134, 137
Krigsfångar – 9, 42, 100, 101, 109, 126, 154, 157, 162, 170, 172, 186, 187, 199
Krim – 117, 188
Kriminalitet – 19, 132, 157, 182
Krypskytte – 27, 36, 66, 72, 75
Kuhr, Elfriede – 1, 9,18, 22, 47, 53, 92, 108, 131, 147, 158, 168, 178, 200, 202, 205, Slutet
Kulsprutor – 122, 136, 148, 153, 173, Slutet
Kurder – 36
Kut-al-Amara – 64, 66, 68, 72, 80, 84, 85, 92, 100, 131, 157, Slutet
Kwa-Direma – 103
Kvinnliga soldater – 154, Slutet
Köln – 177
Königsberg, SMS (tysk pansarkryssare) – 145
Könssjukdomar – 107, 108

Detta lilla utsnitt ger en rätt bra bild av bokens bredd, tycker jag.

Snart kommer jag lägga ut det första smakprovet.

På senaste tid har jag mest arbetat med bilderna. Boken kommer innehålla rätt många sådana, fotografier. Jag hyser en måttlig skepsis till illustrationer i böcker, framför allt när de blandas upp med den löpande texten. Tycker att de distraherar, och lyfter bort uppmärksamheten från texten, samtidigt som de – paradoxalt nog – inte sällan samtidigt är styvmoderligt behandlade, färgklickar bara.

Men skriver du en bok om Första världskriget är de autentiska bilderna ofrånkomliga. Inte minst för att vår bild av det kriget i hög grad kommit att formas just av olika nu närmast ikonografiska fotografier.

Dock: för att undvika just den här distraherande effekten kommer bilderna – precis som i mina tidigare böcker – att vara sammanförda till sjok, i detta fall ett per år. (Dessutom gillar förlaget sådant: det gör brytningen av boken så mycket lättare.)

Texten ligger för närvarande i händerna på min redaktör, Stina Peterson. Vilket är en källa till glädje för mig. Stina har varit min redaktör allra sedan min första bok, “Poltava”, och hon är en av Sveriges bästa, vill jag påstå.

Här nedan presenteras bokens första och sista kapitel i form av ordmoln, genererade av Wordle. Ordens relativa storlek beror på hur många gånger de förekommer i den givna texten.

Först kapitel 1:

Sedan kapitel 212:

Säger inte så mycket, men de är rätt så fina tycker jag.

Idag skall jag börja med sakregistret.

Nu är manuset inlämnat.

Det var en rätt melankolisk händelse.

Vanligtvis lyssnar jag på musik i bilen och på tåget, men denna dag gick det bara inte, för huvudet var ett enda kaos av tankar och känslor.

Tror att skrivande förutsätter en speciell typ av naivitet, en förmåga att se bort från svårigheter, från kostnader och hot, och det är möjligt att min naivitet nu börjat nötas en aning tunn. Som jag nämnt förut: tycker att det blir svårare och svårare att skriva för varje bok, finner att tvivlen över vad jag gör och vad jag kan bara växer. (Sedan finns där ytterligare en faktor, som jag kommer att ta upp senare.)

Mycket har givetvis att göra med den här bokens karaktär. Det liknar inget jag har gjort förut, och jag är rädd att folk inte kommer att förstå. Eller vilja förstå.

Samtidigt är det just tvivlen som fått mig att pröva på en ny form. Jag vet, jag vet: det hänger inte ihop.

Manuset överlämnades i form av en CD-Rom inslaget med ett ljusblått band. Min förläggare Peter L tog glatt emot, och svarade med ett s.k. chockbesked: en första beräkning säger att boken kommer att bli 625 sidor tjock. Vi pratade om arbetet med bilderna, som är långt ifrån klart.

Det duggade när jag klev ut på Sturegatan.

Jag fick fundera lite innan jag kom underfund om vart jag skulle gå.

Slutarbetet har inletts, och med det har det infunnit sig en underlig, lite svävande känsla. Tänker att någon som är nära att nå en mycket hög bergstopp känner ungefär samma sak – en blandning av eufori och syrebrist. När sedan arbetsdagen är slut, har jag svårt att avbryta; och på kvällen har jag svårt att varva ned.

På mitt skrivbord har som vanligt ordningen fallit samman:

Samtidigt som processen accelererar, bromsar stöket ned den. Tycker inte om oreda. Men i det här skedet är den ofrånkomlig. Vädret intresserar inte längre, men visst är jag tacksam för varenda regnskur – de får en att känna sig lite mindre udda när man kurar i ett skuggigt rum, trots att almanackan snart säger juli.

Apropå att blogga om en bok medan man skriver den:

Jag har fått en del frågor om vad det egentligen är för bok jag skriver, och vad tanken med den är. Som ett svar kan nedan läsas förordet – ett första utkast – eller, som jag själv kallat den, bokens läsanvisning:

Till läsaren

Detta är en bok om det Första världskriget. Detta är dock inte en bok om vad det var – alltså om dess orsaker, förlopp, slut och följder – som en bok om hur det var. Det som läsaren kommer att finna här är alltså inte så mycket faktorer som individer, inte så mycket processer som upplevelser, inte så mycket händelser som känslor, intryck och stämningar.

Du får följa nitton individer, alla givetvis verkliga – boken bygger på dokument av olika slag som dessa människor lämnat efter sig, och rymmer inga påhitt -, alla okända eller bortglömda, alla långt ned i hierarkierna. Och medan detta krig i det allmänna medvetandet, icke utan rätt, kommit att bli synonymt med västfrontens gyttja, befinner sig många av dessa personer på andra krigsskådeplatser, som Östfronten, Alperna, Balkan, Östafrika och Mesopotamien. De allra flesta är unga, runt tjugo bara.

Av dessa nitton kommer två att stupa, två andra kommer att falla i krigsfångenskap, två kommer att bli firade hjältar, två kommer att sluta som fysiska vrak. Flera av dem välkomnar kriget när det bryter ut, men lär sig att avsky det; några avskyr det redan från första början. En av dem kommer att bli bokstavligen talat galen och hamna på mentalsjukhus, en annan kommer aldrig att höra ett skott avlossas, och så vidare. Trots sina skiftande öden, roller och nationaliteter förenas de dock alla av det faktum att kriget berövar dem något: ungdomen, illusionerna, hoppet, medmänskligheten eller livet.

De flesta av dessa nitton kommer att vara med om både dramatiska och förfärliga ting, men fokus ligger trots detta på krigets vardag. I en mening är också detta ett stycke anti-historia, i det att jag sökt att återföra denna på alla vis epokgörande händelse till dess minsta, atomära beståndsdel, nämligen den enskilda människan och hennes upplevelser.

Just nu är jag mest upptagen med bokens början. Min förläggare har läst och vi är överens om att den inte fungerar, inte som det är nu. Tanken var att inleda med ett kapitel, där det berättas vad samtliga inblandade gjorde, såg, befann sig när kriget bröt ut i augusti 1914.

Problemet är att denna inledning blir för brant, för bred. Det blir ett förvirrande vattenfall av namn och händelser, där läsaren har svårt att hänga med, och där de olika personerna förblir anonyma. Det duger alltså inte som ett sätt att presentera de inblandade på; samtidigt är det lite för tungfotat för att kunna fungera som anslag. Inte bra.

Så här tänker jag mig bokens nuvarande struktur:

Men det måste bli mer så här:

Det nuvarande öppningskapitlet måste alltså bort. (“Kill your…”) Det skall istället ersättas av en kort prolog.

Just nu laborerar jag med två olika öppningar. Den ena är en kort berättelse om hur det gick till när Gavrilo Princip, mot alla odds, lyckas med sitt attentat i Sarajevo den 28 juni 1914, och hela bollen sätts i rullning. Den andra är helt enkelt ett längre citat ur Rainer Maria Rilkes “Malte Laurids Brigge”, som beskriver närvaron av något mörkt och oerhört i det till synes vardagliga.

Orsaken till att jag överväger att använda Rilkecitatet som prolog, är att jag vill ha ett anslag som bryter av rent formmässigt från huvudtexten – vilket Sarajevoprologen inte riktigt gör. Har även börjat skissa på en tredje variant, nämligen en kort historiefilosofisk text.

Häromdagen printade jag för första gången ut manuset i sin helhet. Och samtidigt begick jag den sedvanliga ritualen som jag brukar ta till när en ny fas i skrivandet inleds: jag städade, och putsade skrivbordet tills det blänkte i försommarsolen.

När denna passagerit var avklarad började jag läsa. Med pennan i hand. Och jag läser och stryker och bockar och ritar pilar och tar om och markerar nya stycken och letar utgångar och lyssnar.

Det är en förvirrande upplevelse. Ibland slår jag ihop pärmen med den gula ryggen och känner mig förbannat nöjd med mig själv. Ibland får jag en impuls att bara slänga alltihopa.

Och jag tänker på arbetsbiet, vars livsverk består av en halv tesked honung.

Arbetet på den nya boken har gått in i sin slutfas. Två månader återstår och jag är lite rädd. Tiden kommer att räcka; det är inte det. Och lusten finns fortfarande där, som en svagt varm känsla när jag på morgonen vrider runt nyckeln i skrivarstugans tröga lås och öppnar dörren; det är inte heller det.

Bekymret är att formen är så ny för mig. Jag vet helt enkelt inte om den kommer att fungera. Bokens effekt bygger, som jag nämnt flera gånger tidigare, på ett slags massverkan. (Det slutliga antalet kapitel ser ut att bli 210 – “Första världskriget i 210 korta kapitel”.) Och det är helt enkelt en effekt som är svår att bedöma utan att ha hela texten i sin hand.

I tidigare böcker har berättandet varit rakare, enklare: byggstenarna har lagts till varandra, en efter en, i en rak tidsmässig axel. Här finns ingen överripande kronologisk berättelse, utan istället 20 enskilda berättelser, uppbrutna över tid. (Jag skall snart lägga upp några smakprov.)

Den logiska är är väl att det här med att skriva böcker borde gå lättare ju mer erfarenhet man har.

Jag tycker bara det blir svårare och svårare.

Ytterst är det en fråga om psykologi. Jag har som nämnts en gammal vana att bygga upp intrikata och lite barnsliga scheman för arbetet, scheman som inte sällan bryter samman tämligen snabbt, men som ändå har sitt värde då de skänker en lugnande KÄNSLA av kontroll.

Arbetet med den nya boken går vidare, kanske inte så fort som jag skulle önska, men som alltid i sådana här sammanhanget är riktningen viktigare än hastigheten. Det rör på sig i jämn tankt. Det är gott nog. Och jag har nyfikenheten över uppgiften kvar i kroppen: på kvällarna, mellan matlagning och köksplock, stjäl jag till mig korta stunder med källmaterialet.

Så här såg själva bokplanen ut för någon vecka sedan. Det som är överstruket med brandgult är färdiga kapitel, det som lyser vitt är under arbete eller ännu ogjort.

I förrgår anade jag för allra första gången slutet. Firade genom att städa skrivbordet och torka det rent från damm och spår efter lortiga kattassar.

Detta är alltid en synnerligen kritisk punkt.

Hittills har jag bara lunkat på, som en långdistanslöpare sluten i sig själv, nöjd med att sätta ena foten före den andra. Dock – för att fullfölja denna liknelse – så inträffar lätt samma sak som gärna drabbar löparen som plötsligt anar målgången där borta i fjärran: man börjar stänga ned en smula, känna efter, ana mjölksyran.

Men man får inte börja stumna. Nu är istället den stund här då man man måste börja sträcka på stegen. Skärpa disciplinen, inte låta den slappas.

Ytterst är det en fråga om psykologi.

Arbetet med omslaget går vidare, för snart måste Svensk Bokhandel ha sitt material. (Sent i går kväll, liggande i sängen, skrev jag ett utkast till katalogtext, som gick till min förläggare i morse.) Nu har Annika Lyth kommit med ett nytt förslag, baserad på det foto jag skickade.

Jag tycker att det här är mycket bra.

Bilden är stark, och går att ta in med en blick; spänningen mellan titel och illustration kan man knappast klaga på; och de där svarta textfälten fungerar också fint, och samspelar väl med bildens egna diagonaler.

Enda problemet är att titeln kanske syns aningen dåligt, men det problemet faller möjligen bort när hela blir till tryck på papper.

Dessutom finns ännu en faktor, om än helt sekundär, som också talar för det här förslaget. Som en liten gimmick har jag i mina val av omslagsbilder alltid använt sådana där människornas ansikten av olika skäl ej går riktigt att urskilja. Även så här.

Nu är det nära.

Det här omslaget blir det.

Det är verket som adlar titeln, inte tvärtom. Samma sak gäller för omslag.

Utanverket är sekundärt, men ej oviktigt. Titeln är en signal till den möjlige läsaren, omslaget en signal till den möjlige köparen.

För den som skriver är omslag mest en fråga om psykologi. Att få se det tänkta omslaget gör plötsligt projektet konkret, fysiskt, och man får extra energi av insikten att det där som började som ett kaos av tankar och infall i ens hjärna nu är på väg att bli ETT TING. Den alkemin är varje gång lika underbar att skåda.

Det som sätter gränsen för arbetet med omslaget, är något så krasst som utgivningschemat för Svensk Bokhandel (eller vårnummer, om ens bok är tänkt att komma ut då). I deras stora höstnummer listas nämligen hela säsongens utgivning, och där måste man kunna prestera ett omslag, gärna en dummy, dvs en bok med fejkad inlaga.

Nå, den grafiska formgivaren, Annika Lyth, arbetar med detta i skrivande stund. Hon har presenterat två idéer. Detta är hennes första förslag:

Det här alternativet uppfyller utan tvekan flera av de viktigaste kraven på ett bra omslag: det är snyggt, det sticker ut och det låter sig tas in med ett sekundsnabbt ögonkast.

Problemen i mina ögon är två. Dels finns inte tillräcklig spänning mellan titel och bild, dels har en variant av den här bilden – av Nevinson – använts på en annan bok om just Första världskriget. (Dessutom skruvade Lennart, förlagets faktor, på sig och påpekade att omslaget skulle kräva specialpapper.) Så det sade jag nej till.

Detta blev då Annika Lyths andra förslag:

Även i denna bild finns ej nog av spänning mellan titel och bild, samtidigt som bilden i sig är för dramatisk: det blir lite för mycket att ta in.

Dessutom har bilden fel format. Boken kommer rent fysiskt vara rätt kort på höjden, och skall man använda denna kräver det att bilden beskärs antingen upptill eller nedtill, vilket inte går, då de två viktigaste bildelementen är soldaterna längst ned, samt natthimlen högst upp.

Så jag sade också nej till denna.

Nu arbetar den outtröttliga Annika på ett tredje förslag, baserat på ett foto jag skickat till henne.

Jag känner fenomenet väl, men jag slutar ändå inte att förvånas: att man kan bli så trött av att skriva! Men kanske är det inte fenomet som är förvånande utan egentligen förvåningen. Kommen som jag är ur en bakgrund där alla arbetade med kroppen – pappa var ölutkörare, morfar byggnadsarbetare, farfar skogsarbetare – tror jag att det någonstans inom mig dröjer kvar en tanke att trött på riktigt är man bara då man slitit i sitt anletes svett. Och säga vad man vill om författande, särskilt svettigt göra är det inte.

Så var kväll den här veckan – utom torsdag, förstås – har jag vacklat till sängs, före tioblecket, med gungande knän och kisande blick, efter att ha pinat mig genom något inspelat avsnitt av “Perry Mason” – den går på TV4 Guld nu. Jag har knappt haft ork att läsa.

Tröttheten noteras givetvis med tacksamhet, dels för att jag hade en del sömnproblem förra året, dels för att jag vet att detta är ett tecken på att skrivandet verkligen rör på sig.

För det gör det. Ända sedan tentaläsningstiden på universitetet har jag haft en vana att göra intrikata planer för arbetet, scheman med veckonummer, procentkvoter, tillgängliga dagar, etc. (Inte för att de alltid går att hålla i sådan detalj, utan mest som ett psykologisk trick. Arbetet KÄNNS så mycket mer hanterbart.) Och jag har kunnat kryssa i och föra över, stryka och justera. Och jag kan då se att jo, det kan nog bli klart i tid.

Titeln är nu spikad. Boken kommer heta “Stridens skönhet och sorg – Första världskriget i 206 korta kapitel”. Det är ett stort steg framåt mot ett omslag. Bekymret är nu att hitta en vettig omslagsbild, en som kan balansera titeln, gärna på ett ironiskt vis, så att totalintrycket inte blir poetiskt.

Fick en viktig fråga igår kväll av en vän på en glad middag. (Hur glad kan mätas av att min bordsgranne, en mycket känd förläggare, faktiskt fattade eld efter varmrätten – han hade lutat sig bakåt mot ett tänt stearinljus, och axelvadden på hans mycket eleganta Savile Row-kavaj brann med liten men tydlig låga. Elden släcktes utan att konversationen behövde avbrytas för mer än någon sekund.) Han frågade: “Men har du kul?” Och där kunde jag svara blixtsnabbt, trots den lätta snapsdimman, “Ja, det har jag!”

Jag antar att skrivandet går rätt bra, för dagarna sveper förbi i rasande takt, och veckorna med dem. Som vanligt handlar det i mycket om självdisciplin. Försöker vara på plats strax efter åtta var dag, tar korta luncher – har för övrigt börjat tröttna på varma koppen med svampsmak – och avbryter inte förrän det är dags att börja med middagen framåt fem.

Ett annat lovande tecken är att jag inte sällan smusslar med arbetsmaterial upp från skrivarstugan, som jag sedan läser, på rent nöje, när jag ligger i sängen. Så avslutades fredagen.

Något mer om hur min bok om Första världskriget kommer att vara upplagd. I den följer jag ett antal enskilda personer, alla – givetvis – verkliga, alla långt ner i hierarkierna. Boken är uppbyggd av korta kapitel på en 2-4 sidor, där jag följer vad en av dessa personer gjorde och såg under en enskild dag. Kapitlen är sedan tänkta att vara ordnade kronologiskt, med början i augusti 1914 och med slut i november 1918. Idén är att det – grovt räknat – skall finnas ett kapitel för var vecka av krig.

Titeln är inte satt ännu. (Vilket är aningen stressigt, då den tillika med omslaget måste vara klar till i mars. Men det ordnar sig. Att bestämma titel är alltid ett roligt göra.) Underrubriken kommer dock vara något i stil med “En historia om det Första världskriget i 206 korta kapitel”. Typ.

Tanken är att måla en bild av det här kriget, inte som händelse utan som upplevelse, inte som process utan som erfarenhet.

Tekniken är pointillistisk, alltså en stor bild byggs upp med hjälp av mängder med små punkter. Det som bekymrar mig till gränsen av sömnlöshet just nu: effekten hänger på massverkan, men tänk om volymen av nedslag är för liten?