There aren’t too many opportunities for graduate programs in STEM (beyond content master’s degrees or more general science or math education), so it’s worth taking note of this one from St. Catherine’s in Minnesota. It’s geared to K-8 teachers and focuses on “engineering and invention.” Obviously it’s of value if you’re in Minnesota, but if not, it’s still pretty accessible, with weekend residences (hopefully none in the dead of winter!) as well as summer on-site classes.

Virginia Tech also has a certificate program that’s available on campus or online in what they call “Integrative STEM Education,” run out of their Technology Education program. They have degree programs as well, although depending on the electives you’re taking, those probably aren’t quite so accessible if you don’t live nearby.

Alla datorer innehåller minne av lite olika slag, men jag har märkt att många har en lite luddig uppfattning om de olika sorterna. Funderar du på att köpa dator är det bra att veta vad du köper.

Det viktigaste är att skilja mellan hårddisk och arbetsminne (RAM).

Hårddisken är datorns lagringsminne. Jämför den med en bokhylla. Där sparas alla program och alla dina dokument, bilder och så vidare. Saker finns kvar på hårddisken även om du stänger av strömmen till din dator. Hårddsikar innehåller en massa rörliga delar och har begränsad livslängd. Har du en disk som gått mer än tre år lever du farligt, men också nya diskar går sönder ibland. Hur de funkar rent tekniskt kan du läsa här.

Storleken på en hårddisk mäts i Gigabyte (miljarder tecken) eller Terabyte (tusen miljarder tecken). Den dator jag sitter vid just nu har en hårddisk på 160 Gbyte och det är ganska lite. Har du en stor hårddisk ryms det mycket bilder, musik, film, program och annat skrymmande i datorn.

Många använder ordet “hårddisk” lite slarvigt, som här Inuti ”hårddisken”. Ska man vara petig är en hårddisk bara just den här minnesgrunkan, som oftast sitter inbygd i datorlådan, men som också kan sitta i en separat låda bredvid.

Datorns arbetsminne kallas ofta RAM. Om vi jämförde hårddisken med din bokhylla kan vi jämföra arbetsminnet med det du kan hålla i huvudet på en gång. De program du för ögonblicket kör och alla dokument du har öppna i datorn finns i RAM-minnet. Stänger du ett program eller om det blir strömavbrott försvinner det du har i RAM-minnet. Arbetsminnet består av små elektroniska kretsar, oftast på små utbytbara kretskort.

Storkeken på arbetsminnet mäts oftast i Megabyte (Miljoner tecken) eller Gigabyte (Miljarder tecken). I min dator har jag tre Gigabyte och det är hyfsat mycket. Läs mer här

När en dator är plågsamt seg, framför allt om man försöker köra flera program samtidigt, beror det oftast på att man har för lite RAM. Ofta är detta ett problem som är hyfsat enkelt och billigt att råda bot på.

Vi har också något som heter virtuellt minne och cache-minne, likaså börjar hårddiskarna så smått bli omoderna och om några år köper vi nog datorer med SSD-disk, men jag tror vi spar dem till en annan gång. Jag misstänker att ni har fått nog att tänka på.

Läs även andra bloggares åsikter om Datorer, IT, datortermer, RAM, hårddisk, minne

Japp, nu är jag ägare av två hus för en stund. Köpekontraktet skrevs i eftermiddag/kväll, det tog en god stund minsann! Men nu är det gjort. Tillträde preliminärt den 15 januari så nu är det bara att börja packa. Vi har bott där vi bor i sisådär 20 år så ni kan ju tro att vi har samlat på oss en hel del “skit”! Det, förutom tvättstugan då, är nog det bästa med flytten. För jag har väl sagt att jag får en STOR tvättstuga nu – kan ni bara gissa hur glad jag är över den!

Sen blev det en trevlig stund hos syster minsann, värsta goda smörgåstårtan bjöd hon på så nu står magen i fyra hörn! Hon är kock min syster, så det serveras alltid delikata rätter när man kommer dit. Annat än här det Så klart fick jag se lite Idol även om det blir ganska splittrat när man pratar och dessutom växlar mellan Idol och Skavlan. Men det gick bra det med!

Kameran låg kvar hemma den… sånt är livet! Minnet blir ju inte precis bättre med åren. Nu ska jag nog överväga att krypa i säng, jag har nämligen hand om hästarna från och med i morgon bitti till söndag kväll, och dom är ju vana med tidiga mornar dom!

Om Idol i media i kväll: Aftonbladet, Expressen

 (Bildet er hentet fra: http://media.photobucket.com/image/pog/redred2007_photos/800px-Pog_Collection.jpg )

POG! Husker du de små, runde pappstykkene med morsomme, grelle, stygge og ikke minst glitrende motivene? Det gjør i hvert fall jeg Jeg var oppslukt av dette, både selve kortene og “spillene” du kunne gjøre med dem! Husker at mitt yndlings pappstykke var en hvit trompet med glitrende sølvbakgrunn. Ville ikke miste/tape dette pappstykket for alt i verden *Enkle gleder*

Hur har vaknat i en luftficka under rasmassor. Men från vad, hans minne var som avklippt, han kom ihåg själva händelsen. Flykten, paniken, människorna. Men miljön, det var otydligt. Alla dessa stenar måste ha varit sammanfogade i konstruktioner, de måste varit enorma.

Som uppflugen ur vattenytan efter minuter av att hålla andan drog han in så mycket luft när han vaknade att han det började flimra framför ögonen. Han var nära att svimma igen, men lyckades hålla sig kvar vid medvetandet. Ögonen som blinkande försökte få fram konturer ur omgivningen. En liten ljus springa några meter ovanför honom som fullständigt bländade honom, solen måste ha strålat rakt in på honom, väckt honom. Efter några minuter hade solsvedan i ögonen avtagit och han förstod att han befann sig i ett underjordisk rum av något slag. Väggarna hade rasat in men taket hade stått pall och gjort att han klarat sig oskadd från det som hänt, vad det nu var.

Hur skulle han komma ut.

Rätt kul, sitter o lyssnar på “gammal” musik på Spotify. Varje låt man lyssnar på går att associera med en händelse. Rätt kul hur man kommer i samma stämning man hade när man de första gångerna hörde låter.

Afasi & Filthys Jobb tar mig tillbaka till En jävligt skön tid i Stockholm 2008. Ler bara jag tänker på det, vill tillbaka till den känslan. Tills dess får låten hålla mig där.

Snook – Mr Cool tar mig till Östeuropa 2007! Oh vilken känsla! Helt magisk resa med helt underbara människor.

Bloodhound gang – Uhn tiss! Sicken låt. Sicket påsklov i Sälen!

Jag är inte mycket för att minnas saker. Mycket blir blurrat i mängden. Även om det egentligen varit minnesvärt. Men musiken får mig helt klart att se allt klarare.

Under ett utskjutande klippblock satt Miranda och Cider och tittade på varandra och på det regn som piskade marken framför dem och som hamrade sitt melankoliska budskap in i deras hjärnor tills deras blickar fastnade någonstans i fjärran och liksom försvann och fastnade på samma gång. Miranda frös egentligen något förskräckligt men darrade inte utan var bara vagt medveten om kylan, han reste inuti sig själv och framför hans förlorade ögon utspelade sig något som han inte hade sett förut, ett minne han inte visste att han hade. Brinnande skyar och hedar i rött och springande människor som flydde från något som han inte kunde se och hur han tvärt emot alla andra tagit skydd i någon slags lucka i marken. Hur luckan stängts och han därefter fallit handlöst av chocken av ett ofattbart vrål, ett ljud med en klang så skarp att köttet tycktes släppa i fästena från hans skelett, resonansen som ekade i valv efter valv inom honom. Hur han somnat. Dött. För att vakna först långt senare.

Det kommer rapporter om att sidensvansarna är på väg mot södra Sverige, men här står de dignande rönnbärsträden ännu orörda. Jag tänkte följa upp ett tankespår från förra inlägget, om samtidighet och ett utvidgat nu. I Alberto Manguels fantastiska En historia om läsning, som jag ofta återkommer till, står att läsa om Richard de Fournival, kansler i katedralen i Amiens vid mitten av 1200-talet. Fournival menade att förmågan att berika nuet är given människan genom det batteri av minnen som ackumulerats i konst och litteratur.

Katedralen i Amiens, Frankrike.

Fournival insåg att en människas liv är alltför kort för att hon ska ha någon chans att på egen hand uppnå den kunskap hon eftersträvar. Men genom sitt minne – och genom möjligheten att i konst och litteratur dra nytta av andras erfarenheter – har hon givits möjligheten att tillägna sig stora kunskaper. Så är det nämligen, säger Fournival, att när vi tar del av en berättelse, återskapas dess skeenden på nytt i våra sinnen och blir närvarande i minnet. Genom att på detta vis återkalla förflutenheten och ta upp den i medvetandet, utvidgar litteraturen nuet och bär det vidare in i framtiden, i väntan på att bli en del av ett nytt nu, i en annan värld, på en annan plats.

Fournivals uppfattning avviker från den platonska traditionen. I en berömd dialog låter Platon lärofadern Sokrates förklara för Faidros att text och bild är tysta tecken, blott ljus och skugga. Symbolik, tolkning och association är något läsaren tillför verket genom sin livsvärld och erfarenhet;  läsaren – inte verket – är bärare av minne. Konst och litteratur kan skänka en påminnelse om redan erfarna tankar och kunskaper – men inte vara minne i egen rätt. Mötet med verket blir ett rendezvous med ditt eget själv; mötet med en annan tid blir en återspegling av ditt eget nu.

För åtta år sedan kom jag i kontakt med konceptet läsdagbok, alltså att skriva upp alla böcker och annan litteratur som man läser. Nu har jag snart fyllt min första läsdagbok och jag kan inte annat än konstatera att min läsehistoria ger mig väldigt mycket. Att bara ha titel, författare och datum när boken lästes  är ett bra stöd för minnet och när jag ibland bläddrar i läsdagboken påminns jag om sådant jag trodde jag glömt. Jag kan inte kalla mig för en storläsare av rang, under denna tid har jag läst ungefär 250 skönlitterära böcker , där de s.k. klassikerna nästan undantagslöst varit inom ramen för kurser på gymnasium eller högskola. Annars består över hälften av böckerna av fantasy, en genre som inte har sin plats inom finkuturen. Men det är ju inte antalet klassiker som finns uppskrivna i läsdagboken som är det viktiga, utan vad du själv får ut av att skriva upp detta: minnen och samtal. Men en läsdagbok minns du på en gång vad boken handlar om, och kanske vad du gjorde i övrigt just då och med tiden kommer du att ha en djup källa av boktips (eller avrådanden för den delen) att ösa ur. Om du undrar vad en bok hette eller vem som skrivit den är informationen inte hopplöst förlorad, den går att hitta.

Min läsdagbok, januari till mars 2005.

Jag önskar jag hade börjat skriva läsdagbok tidigare. Vad skulle jag inte ge för att i minnet återuppleva mina bokslukardagar i mellanstadiet och högstadiet. Hundratals och åter hundratals böcker att minnas. Ibland kan man fråga sig om jag gjorde annat än att läsa. Jag minns att det var många hästböcker och redan då en hel del fantasy. I mellanstadiet läste jag Auels Grottbjörnens folk och tyckte, trots sina över 500 sidor, att den tog slut alldeles för fort. Sedan dess har jag nog lugnat ner mig lite.

Det säger sig själv att man inte behöver begränsa sig till skönlitteratur, det beror ju helt på vad man vanligtvis läser. Själv har jag fört in studielitteraturen på anteckningssidorna längst bak i boken sorterade efter termin. Det finns mängder med användningsområden, men en sak är säker, du kommer att vara glad att du tog dig tid.

Läsdagboken, utgiven av En bok för alla, finns bland annat att köpa här, men självklart fungerar det lika bra med en vanlig anteckningsbok.

Ibland blir jag så rädd. Jag vet att jag har PSTD vilket orsakar mina koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Men när jag märker att minnet och koncentrationen blir sämre och sämre så blir jag livrädd. Jag blir helt blockerad och allt jag kan tänka på är: “Hur ska min framtid se ut, hur är minnet då?”, “Har jag fått alzheimers som bara är dold av PSTD:n?”
Jag har väldigt svårt att då förstå att jag är väldigt stressad för stunden eller känner mig trängd/tvingad. Jag kan heller inte tänka bakåt och se att jag haft sådana återkommande perioder av “glömska” som sedan blivit bättre igen.
Något i mig tvivlar hela tiden och är livrädd för att jag ska bli fast i mitt ingenmansland. Där jag tappat tidsbegreppet, minnet och ibland till och med vem jag är.
Många människor är ju livrädd för att drabbas av demens. De ser antingen sina egna föräldrar eller kanske närstående som “försvinner in i dimman” och de blir livrädda för det är okänt.
Kanske har jag blivit en sån? Jag har jobbat mycket inom äldreomsorgen och lärt mig acceptera demensen. Det är ju deras värld och man kan inte göra något åt det. De flesta människorna är rädd för att vara en belastning om de blir dementa och få dåligt samvete när de väl sitter där och är dement. Men det finns faktiskt många som mår riktigt bra i sin demens, som inte ens märker av det.
Jag jobbade med en tant en gång som ständigt sa hur hemskt det var med kvinnan nere på ettan som var dement, vilket jobbigt liv hon måste ha. Hon sa även hur skönt hon tyckte det var att hon iallafall fortfarande var kry och inte höll på att yra i nattmössan som kvinnan där nere.
Det halv roliga i denna historia är att hon var en av de mest dementa på den avdelningen men hon visste inte ens om det. Hon fick leva lyckligt ovetandes och känna sig frisk och nöjd.

Jag har dock tyvärr två värre historier som inte alls är så roliga. Den ena handlar om en tant som var vaken tre dygn och sov i tre dygn. Hela hennes liv hade liksom fastnat i den cykeln. När hon började vakna så mådde hon jättebra. Pratade på och var väldigt social nästan lite för uppåt. Men när det gått ungefär hälften av hennes vakenhet så gick kurvan kraftigt nedåt. Hennes ena barn var försvunnet och hon sprang och letade henne överallt. Hon trodde att hennes man som var borta hade skjutit skallen av sig. Till sist så orkade hon inte mer och då somnade hon om än oroligt men till slut efter ungefär ett halvt dygn så sov hon helt tills det var dags att börja om på cykeln igen. Henne led jag verkligen med eftersom jag såg hur hon gång på gång mådde så fruktansvärt dåligt. Gång på gång upprepades samma historia och det fanns inget varken vi personal eller hon kunde göra åt det här. Det är något jag vill kalla en verkligen dålig och hemsk demens där man fastnar i ett så fruktansvärt tråkigt minne som spolas upp om och om igen.

Min sista historia är något som jag förstår skrämmer många människor och det är nog från den här iakttagelsen som människor blir rädda för demens.
När jag började jobba inom äldreomsorgen hamnade jag på en jättebra avdelning med både trevlig personal och trevliga boende. En del dementa och andra var helt klara. Jag fick väldigt bra kontakt med en av de boende på avdelningen och det är honom jag vill berätta om.
Den här mannen var en tvättäckta gentleman och klarade sig i stort sett helt själv där på boende. Förr fanns det något som kallades för servicehus där man bodde som i vanliga lägenheter men med personal bara utanför dörren. Kanske lite som dagens plusboende fast med vården närmare. Han hade bott på detta ställe innan det övergick till att bli ett äldreboende det vill säga flera år. Anledning till att han bodde här överhuvudtaget var att han hade diabetes och lite problem att gå. Jag jobbade under sommaren och allt var frid och fröjd. När jag dock kom tillbaka för att jobba extra några månader senare så var han förändrad. Han var vresig och misstänksam. Något som han aldrig varit förut. Nu pratar vi inte om vanlig vresighet utan han kunde bli riktigt förbannad över småsaker. Sakta såg jag honom förändras från den trevlige mannen jag träffade i somras till någon jag inte alls kände igen längre. Han klagade över att saker försvann, någon hade stulit dem från honom. Mattiderna kom han inte alls ihåg utan kom tillbaka fem, tio minuter efter han ätit och frågade om det inte blev mat snart för han var hungrig och han hade ju väntat hela dagen på att få äta. Han blev argsint mot de andra boende när de var långsamma och upprepande. En av hans vänner som han skaffat sig under tiden han bott där blev han rejält ovän med och de gick knappt att ha i samma rum längre och när de var tillsammans så hittade de på en massa konspirationer som var mot dem. Han kunde inte längre sova om nätterna för han visste inte om det var natt eller dag. Det hjälpte inte att visa honom om det var mörkt eller ljust ute.
Jag levde som i förnekelse att denne trevliga man som jag tyckte så mycket om hade förändrats så totalt. Men en natt fick jag ett bryskt uppvaknade och var verkligen tvungen att inse vad som hade hänt.
Jag gick i vanlig ordning runt på avdelningarna för att kolla att allt var okej men när jag kom till han dörr så fick jag en konstig känsla av att något var fel. VI brukar normalt inte gå in till honom på nätterna men den här natten så fick jag just denna känsla. Jag tog nyckelknippan och började leta efter rätt nyckel. Då hör jag att något rör sig där inne och det låter som om någon flyttar möblerna. Jag var helt övertygad om att han hade ramlat eller liknade och att han försökte påkalla hjälp. Jag satte nyckeln i dörren och då kom ytterligare en känsla över mig att jag borde nog stå bakom dörren. Jag vet än i dag inte vad det var som sa åt mig att bete mig så men troligen så räddade det mig från diverse skador. När jag öppnat dörren så pass att jag skulle till att sticka in huvudet så kom en käpp farandes som att hugga den som kom in. Han hade satt på broddarna på den och för er som inte vet hur de ser ut så kan jag förklara kort att det är som en vass ispigg längst ned på käppen. Det var denna han försökte hugga med. Jag blev alldeles förskräckt och tänkte att nu måste det verkligen ha hänt något allvarligt. Jag öppnade hela dörren och där satt han på sin rullator i full stridsmundering. Han hade kuddar och käppar och jag vet inte allt. Han skrek åt mig att jag inte skulle komma här och bryta mig in. Jag försökte förklara att det var jag. Flickan han lärt känna så väl förra sommaren men han kände inte längre igen mig. Jag var en inbrottstjuv i hans ögon, en inkräktare och spion. Jag blev verkligen ledsen men insåg samtidigt allvaret i denna situation. Jag kallade på hjälp men inte förrän flera timmar senare hade vi lyckats lugna honom att det inte var någon fara och att vi bara var där för att sköta om honom och se till att han mådde bra. Kryckan försvann illa kvickt och alla andra vassa föremål på hans rum. Det här var en hemsk period både för oss och för honom. Mest för honom naturligtvis eftersom han inte förstod vad som föregicks. En dag kunde han vara helt klar och en annan helt borta. De dagar då han var halvklar var värst eftersom han blev plågsamt medveten om vad som hände med honom. Han höll på att försvinna som han själv sa. Flera dagar kunde försvinna för honom och detta plågade honom fruktansvärt.
Detta pågick i ungefär ett år sedan “försvann” han för gott om man ska prata i hans egna termer. Han hade nu nåt slutstadiet, enligt mig, i demensen. Han blev lyckligt ovetandes igen.

Den här historien har hjälpt mig otroligt mycket i mitt liv. När jag började märka att minnet blev sämre och även dagar försvann för mig så kunde jag i alla fall känna en liten tröst. Det skulle snart vara över. Jag skulle också snart få vara lyckligt ovetandes om mitt tillstånd. Min rädsla var dock att jag skulle hamna i en sån där cykel och må dåligt hela tiden.
Men här sitter jag nu nästan fem år senare och jag lever fortfarande, är fortfarande pinsamt medveten om mitt dåliga minne. Dagar försvinner fortfarande men jag mår i alla fall bra. Mina tankar gick ofta till dem där på äldreboendet när jag tvingades sluta arbeta. Men de hjälpte mig genom att jag fick hopp om att man kan leva bra även om man inte minns.
Många säger att de aldrig vill bli dementa. Jag säger att det märker du inte så ta vara på livet så länge du minns.
Lev nu för det spelar egentligen ingen roll om du minns eller inte. Huvudsaken du mår bra och trivs i det liv du lever.

På väg mot den gamla småländska släktgården färdas jag genom ett dimhöljt höstlandskap. Brädgårdar, sågverk, och upplysta industriområden passerar revy. Jag tänker på en händelse för många år sen, det  måste ha varit i  skolans fjärde klass, när vi avhandlade Sveriges geografi. Turen hade kommit till Småland. Vår fröken som visste att jag ofta på helger och lov reste hit, bad mig berätta för resten av klassen hur det småländska landskapet gestaltade sig. “Det är mycket vattendrag”, svarade jag. “Jaså”, sa fröken, “men vad är det mer – vad är det framför allt?” Jag tänkte efter, föreställde mig omgivningarna flimra förbi genom bilrutan. Försökte igen: “Det är många öppna platser: ängar, hagar, åkrar”. Med viss besvikelse fick hon förklara att det rätta svaret var skog: “Småland består framför allt av stora skogar”.

Vår fröken hade naturligtvis rätt. Mitt minne och mina upplevelser hade fäst sig vid de avvikande platserna där väggarna av skog sprack upp: de steniga hagarna, lövängarna, järnvägsövergångarna,  de sömniga samhällena, sjöarnas badplatser och bron vid ån där man kunde rasta och följa vattnets vindlingar in mellan träden.

Julian Alden Weir, The Red Bridge (ca. 1895).

Minnet verkar ha en förkärlek för det avvikande, det oregelbundna. Vad som dröjer sig kvar är ofta det som brutit mönstret – medan långa perioder av alldaglighet och vana kan passera spårlöst. Det kan gälla för en människas personliga hågkomster, tänker jag, likaväl som för ett samhälles historiska medvetande och kollektiva minnen. Jag ser bilarnas strålkastare svepa fram i den smala korridoren av omgivande skog. Inne under träden lyser reminiscenserna från gårdagens snöfall, i vita fläckar.

Så, nu tror jag att problemet är lokaliserat och löst.

Mina hamrande järnspöken torde vara hallucinationer orsakade av järnbrist enligt en mycket initierad och medicinintresserad skånsk kollega. Jag instämmer till samtliga tre symptom trött – huvudvärk – lättirriterad.

Andra vanligt förekommande symptom är även hjärtklappning, lätt andfåddhet (jo, jag tränar faktiskt) och försämrat minne! Det sista slog järnspiken i kistan – jag kommer ju knappt ihåg om jag gått till jobbet på morgonen eller ej vilket gör det väldigt svårt att veta vart jag ska ta vägen när det är dags att gå hem.

Nu är det jag som ger mig av till grönsakshyllan för att botanisera bland spenat, broccoli, persilja etc. Nedsköljt med lite c-vitamin i form av Fanta…skojade bara, Sophia, som skickat mig ett långt järnrikt matschema.

Man kanske tycker att jag borde förstått hinten med att någon bankat mig konstant med en järnklubba i huvudet de senaste dagarna

Vissa dagar klockan 9.00 påminner min privata mobiltelefon att någon/några personer i min närmaste krets fyller år. Idag plingade det till vid nio. Visserligen fyller en av min vänner år idag (grattis) men det var inte han som jag fick påminnelse om utan min farmor. Tyvärr gick hon bort för lite mindre än två år sedan. Men dagen fick mig att minnas hennes 95:e födelsedag, så även hennes sista. Den var riktigt bra och hon fick en present som hon var riktigt glad över. Idag skulle hon fått bli 97 år om hon hade levt. Dagar som dessa saknar jag mina nära och kära som inte finns i min vardag längre. Idag tog jag i alla fall beslutet att radera farmor ur adressboken, nästan två år efter sin bortgång är det dags att vila även från den.

Internet skapar en minnesinflation. Alltför mycket minnen dödar historien. Det räcker inte med Andy Warhols femton minuter i rampljuset längre, idag vill var och en ha sin egen minnesvärda del av historien. Den som skriver så är Emmanuel Hoog, 47 år och chef för Institut National de l’Audiovisuel i Frankrike. I sin nya bok “Mémoire anné zéro” (Minne år noll) pekar han på nätets helt omskakande betydelse för människors uppfattning om sin egen och andras historia. Han lyfter fram minnet alltid är politiskt och att kopplingen mellan minne och identitet är en emotionell brygd, medan kopplingen historia och identitet har en öppning för kritiskt förnuft och rationell debatt.

Vem kan motsäga dina/våra/mina minnen? Om historien kan vi debattera, men inte om minnena.

Alltför mycket minnen dödar historien därför att nostalgi, privatisering och narcissism förmörkar historien. På nätet finns alltid minnen som passar just mig, minnen som kan bygga upp just min privata berättelse om mig själv och mitt liv. Nätet är inte bara ett sätt att sprida information, eller ett medium. Tvärtom, menar Hoog. Internet är “un espace de diffusion du savoir” (ett rum för spridande av vetande/lärdom – fast “savoir” står för ett vetande som är orienterat mot “känna till, ha förmåga, vara kunnig i” ).

Hoog pekar på förlusten av glömskan. Kanske är det i rätten att glömma som det är möjligt att alls leva framåt men förstå livet bakåt, som Kierkegaard sa. Utan rätten att glömma blir vi egofixerade individer som bygger upp en egen värld där varje minne blir en byggsten i monumentet över oss själva.

Om minnena kommer före historien så kommer också det gemensamma kritiska förnuftet att dö av syrebrist. Historien kan inte leva i nostalgin.

Jag glömde bort att andas igår igen. Elller ja, jag andades men i korta stötar hög upp i bröstet så att jag efter ett tag blev snurrig, sur och irriterad.

Jag gör det så ofta. Stressar och fokuserar på något odefinerbart framåt i tiden. Som jag gärna kan oroa mig lite för också. Kontentan av det hela är att jag aldrig kommer ihåg nuet; jag minns genom det jag sett på foton, inte det jag verkligen känt och upplevt i stunden. En semester som inte förevigats på polaroid (ja, jag är en bakåtsträvare när det gäller teknik) existerar inte, så jag vet att jag har varit i Thailand någon gång i mitt liv men exakt vad vi gjorde där eller hur det såg ut är inte ens ett minne blott.

Men efter en liten power nap igår på eftermiddagen skärpte jag till mig. Och jag kommer att minnas kvällen när vi bjöd gudmor Johanna på tacos, hur hon hånade mig för att hon fick vin i en fingerborg och jag henne för pudelfrissan som uppstått i det fuktiga regnet, hur vi hade lördagsdisco till Shakira och alla var tvugna att dansa annars blev Hugo jättearg, och hur vi tittade på en skitfilm som inte kommer att stanna i minnet (men jag kan meddela att det var Änglar och Demoner) men den mysiga kvällen med skräckgodis och prat i soffan var desto mer minnesvärd.

Idag ska jag försöka att andas på rätt sätt så jag inte blir andfådd redan vid starten för att vara helt slutkörd vid mållinjen.

Jaha, ännu en minnesvärd dag med skavsår och minnesluckor.

Det börjar fan bli STOR senilvarning på mig!

Idag när jag stack iväg och tränade glömde jag låsa min ytterdörr!!??
Minns att jag precis när jag låst låste upp igen för att hämtade nåt som jag glömt (VAD det var har jag redan glömt!!) Detta störde “flödet” och jag hade inte en tanke på att låsa igen!
Det här upptäckte jag ju givetvis inte förrän jag kom hem och undrade varför det inte gick att vrida om nyckeln!

Jag har fan minne som en senil struts!
Kommer jag inte ihåg att låsa dörren direkt när jag kommer in så glömmer jag det.
Har otaliga gånger sovit med olåst dörr.
Undrar när jag ska vakna upp av att det sitter nån på sängkanten!?

Nu ska jag masa min senila hjärna till soffan och fortsätta titta på “Greys anatomy”

em>Jeg har blitt utfordret av Ann Bergitte og Evy, da må jeg jo bare ta utfordringen. 

1. Skriv 10 ting om deg selv
2. Legg ved et bilde av dine beste minner
3. Legg ved et bilde du liker og fortell
4. Legg ved et bilde du ikke liker og fortell hvorfor
5. Så utfordrer du 5 stk til

10 ting om meg

1. Jeg klarer ikke laste ned filemer, det er ikke at jeg ikke klarer det, jeg bare elsker å se masse filmer i bokhyllen.
2. Jeg er faktisk en veldig god frisør (:
3. Jeg har veldig dårlig selvtillitt og hater å snakke om følelser/ting som har skjedd med meg
4. Rommet mitt ser ikke ut, selv om jeg elsker å rydde
5. Jeg S U G E R  i å skrive å lese høyt når det kommer til Engelsk.
6. Jeg elsker å ta bilder
7. Jeg sier at jeg ikke har vært full, siden jeg husker jo “alt” som skjedde den kvelden. har jo ikke vært full da!!
8. Jeg elsker å dille med søsteren min, ta bilder av henne, fikse henne på håret, gå på shopping eller kjøre en tur <3
9. Jeg vet ikke hvor jeg hadde vært uten venner (mine beste gjennom ungdomskulen og vidergående) kjæresten min og familien min.
10. Jeg er ikke helt sikker på hvor mange søsken jeg har (viss du rekner med halv- og stesøsken) Egentlig har jeg bare èn “ekte” søster

2. Legg ved et bilde av dine beste minner

Det er veldig vanskelig for meg å vise et bilde av mitt beste minne, fordi jeg mistet alle bildene mine for ei stund tilbake. trist
Bilde er da av ku og gris. sikkert det eneste bilde vi faktisk klarte å lage et fint hjerte på, å vi prøvde lenge! em>