Har surfat runt för att förstå. Bläddrat bland sidor och läst mellan rader, navigerat och sökt på yttre såväl som inre plan. Man uppmanas att välja effektiva tags, söka uppnå synlighet och läsare. Den största meningen och den enda meningsfullheten är att ha läsare och hamna högt. Högt kan vara “i huvudet”, tankar och intellekt. Högt kan vara ranking som görs av andra. Högt kan vara kalligrafisk decibellnivå.

Stilla undran kliar i nacken: vad har jag här att göra? Självrannsakan en viktig etapp på resan, visst, men så här tidigt, i de första stegen…

Jag söker lågt. Lågt som i grundat och jordat. Lågt som i här och nu. Lågt som i verklighet och handling. Vad gör jag här? Var googlar jag själens integritet? Hur taggar jag så att den inre kartan ritas och blir nåbar, sökbar? Hetaste taggen på den inre rankingen idag: “Du ser trött ut älsklingen, nej, jag säger inte därmed att du ser gammal ut, du är vacker, det vet du…” Vem talar du med? Vem försöker du trösta? Varför vill DU tröstas för att JAG ser gammal ut? Klaga på ljuskillarna istället och deras armaturer!

Ta hand om mig! Sov gott mitt jag! Dröm mitt jag! Denna bön-blogg och visualiseringskanal…

Nu har vi semester. Eller maken har haft det länge och jag i snart två veckor redan. Det märks på allt. Dagarna blir som de blir och vår vardags, som annars är full av planering, känns långt borta. Det är himmelskt! Till och med mensen hittade mig till slut, på dag 40 eller nåt sånt. Vem bryr sig? Well, mensvärken from hell gjorde mig på allmänt dåligt humör igår, men idag är det bättre igen.

Vi har landat i ivf-tänket lite mer nu. Vissa dagar känns det som ett stort äventyr, som en match vi ska vinna. Vi är båda envisa och har mycket tävlingstänk. Andra dagar känns det nattsvart och orättvist. Men de bra dagarna överväger och sommaren och semestern är bra för oss. Detta kunde i alla fall inte hända under en bättre tid. Nu är vi ju lediga och kan vara med varandra. I och för sig kan vi även gnälla och tjura med varandra, men det är bra, konstruktivt tjureri. Vi ska segra i ivf-matchen och vi har bra odds!

Fick nyligen veta att ett par väntar barn. Kul för dem. Ärligt talat så orkar jag inte bli ledsen, även om hjärtat skriker att det är vårt tur. De fick sitt första barn när vår son var nästan två år. Inte är det rättvist inte, men vad fan kan jag göra åt saken? Hakuna matata.

De dåliga dagarna har mest att göra med att jag fortfarande är så förbannad över att vi ska behöva betala för ivf. Att det är lyxsjukvård. Visst har vi en summa som vi kan lägga på ivf, men vi har även en kyl och frys som sjunger på sista versen, en rostig duschkabin (vår enda dusch), en lillstuga med fuktskada och ett helt hus som förre ägaren lekte Martin Timell i. Vi kunde aldrig tro att vi skulle behöva gå så här långt som till ivf, men nu är vi där. På riktigt.

Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka ?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
och för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt och hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger .
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller
faller i glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i din tillit som skapar världen

(Karin Boye)

Jag vill. Åh, vad jag vill. Vill så det gör ont i hela kroppen.

Har haft ett uppehåll i vardagslivet under några dagar i en huvudstad i östra Europa. Skönt att komma iväg, men även en känslomässigt komplicerad resa. Jag reste med min mamma och vår relation är väl allt annat än enkel. Det gick ganska bra, trots allt, men om jag hade fått bestämma skulle jag ha rest helt ensam.

Längtar efter min familj så jag nästan blir sjuk!! Om en halvtimme kommer maken och hämtar mig, sen ska vi åka till dagis och pussa på lilla gosiga A. Han har saknat mig sa maken. Och känslorna är sannerligen besvarade.

Ikväll ska vi prata lite mer om kommnade försök, sätta upp lite datum och planera lite. Kanske är det dags att räkna efter vilken cykeldag jag är på? Bara för att veta om jag kan förvänta mig en mens snart eller? (kul skämt, jag kan aldrig förvänta mig blod på en bestämd dag av min kropp…) Men ändå.

Ni som gjort privat ivf, hur har ni tänkt kring att köpa ett försök i taget, alternativt trepack? Jag behöver lite bollplank där och maken verkar så överpositivt till att vi klarar oss på ett. Själv är jag inte det och jag vägrar stå där efter två misslyckade försök och ångra att vi inte tog trepacket…

Jag börjar bli sugen igen. Sugen på att göra barn. Hehe.

Kanske är det värmen och solen som gör en massa gott. I alla fall mår jag bra (förutom den förbenade pollenskiten i luften som gör mig flåsig, arg och kliig) och nu är jag redo att göra ett försök till. Ska jag vänta in kroppen och se om den kommer igång eller ska jag kanske köra en kur Gestapuran? Det vore kanske inte helt fel att göra det sista, för att verkligen nollställa systemet där inne. Sedan skrapningen har ju inte kroppen betett sig riktigt som den brukar. Men å andra sidan var jag ju gravid innan och en graviditet (måhända en kort sådan) kan ju förändra kvinnokroppen.

I alla fall längtar jag efter att få försöka igen. Jag är glad!

Just nu är det bra. Bara bra.

Var på tjejfest igår hos grannen och blev återigen smärtsamt påmind om hur vi inte smälter in i familjemallen med två barn med två års mellanrum. Ibland gör det lite ont, ibland gör det jätteont och ibland går det riktigt bra. Igår kväll gick det ändå riktigt bra, även om man verkar lite udda när man bara har ett barn som är fyra år. En del tycker nog det är konstigt, men ingen frågar eller säger något. Kanske tänker de “ska de bara ha ett barn?” eller så har de insikten om att alla inte är lika. Det finns ju ingen norm om familjebildning och jag har accepterat att vi inte ser ut som de flesta andra familjer. Men det säger inte att det inte gör ont då och då. För det är ju inte så här jag drömde om att min familj skulle se ut. Skulle jag ha fått bestämma hade vi haft två tätisar efter A. Men jag är realist.

Vi har världens finaste kille och vi är så tacksamma för att vi får ha honom. Vi (och han) önskar allra högst att vi får uppleva att bli föräldrar en gång till, men det är ingen självklarthet längre. Just nu försöker jag bara vara och njuta av den lilla familj vi trots allt har skapat. Nu vilar vi lite, samlar mod och under tiden lever vi. Det är riktigt bra just nu. Våren, ljuset och värmen gör livet lite lättare. Om det inte vore för den där sabla allergin man får på köpet bara…

Vi hade ett riktigt break down i torsdags. Känslomänniska som man är tolkar jag allt. ALLT. Jag tänker, vrider, vänder och funderar. Hela tiden vill jag veta att det finns en väg vidare och jag vill veta vägen och om jag och maken har samma mål och samma väg framför oss. Vägarna kan se olika ut, men vi måste trots allt ta samma om det här ska funka.

Allt mer pekar ju för att det blir ivf efter sommaren (före skulle vi ändå inte hinna), vilket har känts jättejobbigt för mig. Kanske inte så mycket för att det skrämmer mig att genomgå själva proceduren, utan mer för att det är så definitivt. Nånstans var jag så naiv att jag hoppades att jag skulle tillhöra dem som blir spontant gravida efter första barnet, eller åtminstone att det skulle gå lika lätt som förra gången (två cykler Pergotime). Medan jag sakta börjar förlika mig med mig själv och vad som händer oss, så är maken redan där. Hans väg är snabbare än min och jag vet att det inte är konstigt i de här sammanhangen. Jag har skrivit det förut, men det går inte att tjata för mycket om. Nästan alla kvinnor jag stött på under den här resan (resorna) upplever samma sak. Vi är och vi lever detta, medan våra män står bredvid. Även om de har koll på dagar, behandlingar och sånt kommer de aldrig kunna leva i detta som vi kvinnor gör. Det är inte okomplicerade förutsättningar direkt och kräver mycket förståelse och kommunikation.

Vårt samtal i torsdags var svårt, men oerhört bra. Och viktigt. Utan det hade vi inte kunnat gå vidare med det här. Vi kom närmare varandra igen och våra vägar börjar räta ut sig framför. Vi snuddade nog till och med på varandras. Vi kom riktigt nära. Så, vad var skillnaden den här gången? Jo, jag grät inte ensam den här gången. För första gången på länge kändes det att vi är två om det här och att våra vägar ser lika ut. Och så måste det förbli. Vi vill mot samma mål.

Dagar och sånt där tajfs har jag inte alls koll på nu, bryr mig inte ens. Om ett par veckor kanske det känns annorlunda. Det är inte riktigt likt mig, som slaviskt skrivit upp varendra cykel de senaste fyra åren… Men nu njuter jag av det! Tror jag.

Blev utmanad av Lucia.

TRE NAMN DU GÅR UNDER
MOE
*pass*
*pass*

TRE SAKER SOM SKRÄMMER DIG
Missfall och MA
Att jag kanske aldrig mer blir gravid
Att det ska hända något med min lilla, fina familj

TRE SAKER DU HAR PÅ DIG kapade allt rakt av ifrån Lucia här…
Glasögon
Örhängen
Vigselring

TRE SANNINGAR
Jag har världens bästa make.
Jag skulle vilja ha ett mer kreativt yrke.
Jag älskar den här årstiden.

TRE SAKER JAG VERKLIGEN VILL HA
Ett barn till.
Lite mer pengar.
En ny symaskin.

TRE PERSONER SOM DU UTMANAR
Lilla knyttet,  Freja och Zelda.
Äh, förresten. Alla som vill anta utmaningen får gärna göra det.

Ska försöka skriva lite mer flitigt här. Men det är svårt när jag inte har så mycket att skriva om, eftersom det här är en barnlängtansblogg. Och visst längtar jag så det gör ont efter ett barn, men just nu står tiden stilla och vi  bara väntar. Jag är inte bra på att vänta och jag känner att alla inlägg börjar likna varandra här nu. Därför tvekade jag lite innan jag valde att posta ännu ett. Enda skillnaden på det här inlägget är nog att vi är ett stort steg närmare starten av Projekt Syskon efter missfallet. Maken har återvänt, vi mår bra och vi längtar. Tillsammans.

Min kropp visar inte tillstymmelse till att vilja blöda igång någon mens, men det hade jag inte heller förväntat mig. Inom någon vecka kommer jag börja med Gestapuranet (gulkroppshormon för att sen få mens)  igen, för att dra igång hela skiten. Ska räkna lite på det så att inte kommande ÄL krockar med min närstående Ungernresa bara. Vore skit i så fall, särskilt nu när vi faktiskt kan välja lite när vi vill börja.

En del skulle säkert tycka vi är knasiga som försöker bli gravida nu. Tänk om vi skulle lyckas direkt, då kommer ju barnet i november och skulle de bli nästa cykel så skulle det komma i december. Ve och fasa! Men ärligt talat har jag aldrig brytt mig så mycket. Jag bryr mig så pass att jag brukar ha hyfsad koll före cykeln när barnet skulle komma, OM det kommer något. Men ärligt talat finns det ingen dålig tidpunkt att få ett efterlängtat barn.

Min kusin gjorde ivf för snart 5 år sen. De fick välja när de skulle börja och tänkte att mars/april blir ju bra, för då kommer barnet i januari. Men icke, någon räknade en månad fel och vips hade de två friska, små pojkar i mitten på december. Men vem brydde sig?

Nu ska vi snart köra så det ryker!

Jag har grymma vårkänslor! Vill göra barn. Fyra veckor har gått sedan skrapningen och jag mår faktiskt väldigt bra. Jag ser framåt och vill försöka igen. Bara några veckor kvar nu… Om ingen blödning kommit inom 8 veckor kunde vi köra igång ändå, med Gestapuran då.

I lördags träffade jag en vän som blev gravid samtidigt som jag. Det kändes inte så jobbigt som jag hade trott, det gick bra. Vi pratade nästan inget om graviditet eller bebisar, vi hade fullt upp att hålla ordning på våra busungar tills de stupade i varsin famn framför Melodifestivalen. Jag är otroligt glad för hennes skull, att hon fick fortsätta vara gravid. Kanske kommer det kännas lite mer i hjärtat i augusti, när deras bebis kommer? Jag hoppas att jag hunnit bli gravid till dess, att jag inte behöver gå förbi det datumet jag skulle fått barn. Men det är ju inget jag räknar med längre. En sak i taget. När jag väntade A var min bästa kompis också gravid, bara ett par veckor efter mig, och min största rädsla då var just att någon av oss skulle få missfall. Att det skulle kännas jobbigt oavsett vem som drabbades. Den gången gick det bra för båda, vilket jag är otroligt tacksam för.

Men jag känner mig positiv! Och otålig. Jag vill börja försöka nu! Inte vänta. Hatar att vänta. Då kan ju verkligen inget hända.

Jo, jag längtar faktiskt att sätta igång igen. Jag och min kropp har fått en välbehövlig paus och mentalt börjar jag känna att jag faktiskt orkar igen.

Igår ringde jag kors och tvärs mellan bm-mottagningen jag gick på inskrivning hos (för att berätta om hur det gick och meddela att jag inte behöver någon ny tid på ett tag), specialist-MVC (där jag fick ma-n konstaterad) och den lilla, privata gyn-mottagning där vi gått och fått behandlingar. Jag var tvungen att få ett sjukintyg eftersom jag varit borta mer än 5 dagar från arbetet i samband med missfallet, men ingen verkade veta vem som skulle skriva ut det. Det löste sig till sist, när jag väl fick prata med rätt person. Alla jag pratade med bemötte mig på ett föredömligt sätt och jag kände att de samtal jag ringde var väldigt positiva och stärkande. Tyvärr är det inte alltid så man blir bemött när man ringer sjukvården.

När jag pratade med gynmottagningen vi går hos passade jag på att fråga lite om framtida försök och det kändes som att jag blev ännu klarare över hur det ska gå till. En plan kommer vi att lägga upp så småningom. På söndag åker maken på två veckors kurs till landet långt borta i väster och efter hans återkomst börjar det nog bli dags att planera igen. Det ska bli lite spännande att se hur min kropp reagerar på det som hänt och, om, och när jag får nästa blödning.

Jag skriver det igen. Jag mår faktiskt bra nu. Jag längtar efter framtiden!

Kroppen har funnit sig själv igen och nu slipper jag fysiskt påminnas om graviditeten som en gång var. Det känns bra. Jag börjar känna mig stark och revanschsugen.

Mina egna tankar har snurrat igång om framtiden och kommande försök. Jag känner att vi behöver prata om det tillsammans, maken och jag, innan jag skriver mer om det här.

Flera av mina barnlängtansvänner har de senaste veckorna testat positivt och det är jätteroligt! Jag önskar av hela mitt hjärta att de slipper gå samma väg som jag till mötes. När jag blev gravid skrev jag här i bloggen att jag hade nått första delmålet och att det var lång väg kvar. Men jag kunde aldrig ana då, att det verkligen bara var ett delmål jag nått. Att det aldrig skulle gå hela vägen. Jag har alltid varit så positiv och tanken på missfall finns inte förrän man möter den ansikte mot ansikte. Att dessutom behöva gå i flera veckor och tro att man är gravid, fast man inte är det (inte i den bemärkelsen att det kommer att bli ett barn åtminstone) är ännu värre. Jag hoppas innerligt att dessa nygravida tjejer får nå slutmålet på sina gravidresor. Själv trillade jag av tåget när det lämnade perrongen. Och visst känns det lite i hjärtat att jag var den som ramlade. Som när jag gick i lågstadiet och blev bjuden på kalas hos populära tjejen, för att dagen efter få inbjudan tillbakadragen. Då kallades det mobbing. Den här gången kallades det “otur”.

Jag vet ju att det är vanligt med missfall, och jag har fått många kommentarer på olika nätforum (inte barnlöshetsforum) i stilen “Jag har också varit där.” eller “Jag vet hur det känns.” Och visst har de rätt på ett sätt, de har också fått missfall. Men att veta hur det känns att behöva gå igenom behandlig på behandling, till sist lyckas, få missfall för att sen behöva börja om den här fertilitetsskiten. Nä, det gör de inte. Fina Bridz skrev för ett tag sen att alla som har svårt att bli gravida borde vara vaccinerade mot missfall. Jag håller med. Visst är vi lyckligt lottade jämfört med de som inte har något barn alls, eller har andra bekymmer. Men min sorg kan jag inte mäta med andras. Min situation är unik för mig och mina känslor är just mina.

Nu har vi blivit ännu en erfarenhet rikare. Men till vilken nytta? Nu är jag mest arg och frustrerad. Ibland är jag avundsjuk och förbannad. Ledsenheten har gått över. Jag har nog nått en ny fas av det här. Kanske är det dags att börja se framåt igen? Kanske vågar vi det nu? Min ilska ska göra mig stark så vi orkar börja om. Vilken väg vi ska gå vet vi inte än, men jag ska ladda upp med jävlaranamma inför mötet med bebisguden! Jag ska vinna den här gången!