Det är alltid skönt att kunna göra bokslut på en tisdag. Jag är inte helt säker på varför jag tycker så illa om tisdagar men jag tror att det sträcker sig tillbaks till tiden när man började hänga på krogen. Måndagarna var okej men på tisdag är det riktigt långt till helgen. Den här tisdagen började med en bra feeling men den sopades bort relativt snabbt när man kom till jobbet. Jag kan inte säga att jag är helt utan skuld men kommunikation är väl rätt bra. Jag gillar inte riktigt att få skit för saker som egentligen inte är mitt fel. Att sen börja skylla ifrån sig på andra är inget som ligger i min natur så det blev lite trögt. Moment 22 eller Status Quo skulle vissa kalla det.

Sen blev det ju bara jobb fram till lunch. Eller drygt det. Helén drog till Thailand idag och Tomas körde bilen till flyget. För några år sedan blev jag introducerad till flygplats-fika. Det är en bra grej så jag har absolut inget emot att åka till ett resecenter utan att få åka iväg själv.

Sen fortsatte det blåsa skit i fel riktning när jag kom tillbaks till jobbet. Hade ju bokat in en hårddisk-reparation efter klockan fem med vår datatekniker. Efter lite drygt en timme när själva kloningen var klar gjordes upptäkten att det var fel hårddisk som var beställd. Av Tomas. Och naturligtvis var det Tomas som väldigt snabbt fick skulden för det hela. Jag är rätt imun mot den sortens beskyllningar då jag blev tillsagd vad jag skulle beställa. Att sedan någon antog att det skulle funka ändå är sannerligen inte min huvudvärk.

Väl hemkommen så hade jag missat nästan hela första perioden av Färjestad-Frölunda. Ganska så tråkig hockey så istället blev det till att zappa mellan den matchen och blodvitt-Halmstad. Och här kommer dagens erkännande. När Halmstad ledde med 2-1 så satt jag faktiskt och hoppades på att blodvitt skulle kvittera. Dels för att jag verkligen inte vill att guldet ska hamna hos råttorna. Men också för att jag faktiskt är lite imponerad av göteborgslaget. De har tappat rätt mycket spelare plus att de har en grym ungdomsverksamhet. Jag kanske inte är så anti trots allt.

Avslutningsvis. Tony Gustavsson är tydligen avrådd från att besöka Söderstadion på grund av att det finns vissa element inom Bajen Fans som inte är att leka med. Är det på riktigt? Om jag får tycka (och det får jag ju eftersom det är min blogg) så har verkligen Tony G inget att frukta på Söderstadion. Tony är grymt omtyckt i supporterleden. De som däremot borde hålla sig borta är styrelsen och de som kallar sig bajare inom de leden. Jag tycker det visade sig ganska klart för några matcher sedan vart supportrarnas ilska är riktad.

Edit! Alla som kallar sig bajare men uppför sig som hjärndöda idioter borde faktiskt hålla sig borta. Väldigt långt borta!

Har gjort ett ärligt försök att rita ner en liten filmrecension. Tycker väl själv att den blev rätt så dålig. Men nu har jag gjort det. Och jag tänker göra det igen. Någon gång.

Färjestad-Frölunda 1-1. Skönt att Pebben gjorde mål. Synd att vi inte kunde utnyttja alla lägen i slutet av matchen.

Kroppstemperaturen ligger nog någonstans runt 43 grader så uttalandet i ett stycke lite högre upp kanske ska tas med en nypa salt.

Klart att det finns några pappskallar som tycker att Tony G är det värsta som hänt Bajen. Men sätt det i jämförelse med hur många som gillar honom. Det är lite dit jag vill komma.

Det sista som händer den här tisdagen är att Tomas sätter på Transformers och intar horisontalläge i soffan. För antagligen är det onsdag när jag förpassar mig till sängen.

Forza!

Har gett mig på Joseph Hellers Moment 22 nu. Har filmen liggandes hemma, men tänkte att det var lika bra att ge sig på boken först. Folk säger ju att den är rätt bra.

Fortsättning följer!

Lyrans tematrio handlar idag om döden. Jag väljer dessa tre:
Islossning av Barbara Voors. En man och hans dotter Elin försvinner på isen en vacker senvinterdag. De som blir kvar försöker hantera sorgen på sina olika vis. Mamman/frun har sitt, den gode vännen ett annat. Oerhört gripande är Elins bästa vän Anneli, som döper om sig själv till An så att bokstäverna som bildar Elin ska finnas kvar, och skriver insändare till tidningar signerade Elin för att låtsas att hon inte är död. Jag har skrivit mer här.
Ut och stjäla hästar av Per Petterson. Här handlar det om saker som hände för 50 år sedan, men som ingen av de inblandade har kunnat repa sig från. Det handlar om skuld och sorg och hat, och unga pojkars allt för tidiga tvång att växa upp.
Moment 22 av Joseph Heller.Döden och rädslan för döden är ständigt närvarande i denna klassiker från 1961 som handlar om en grupp bombflygare. Enda sättet att få slippa göra fler flygningar är om man blir tokig. Men om man anmäler sig som tokig och vill sluta flyga inträder “moment tjugotvå som fastslog att oro för egen trygghet inför faror som var verkliga och överhängande var en förnuftig tankeprocess.” (Alltså är man inte tokig, utan måste fortsätta flyga.)
/…/”Yossarian blev djupt gripen av den absoluta enkelheten i moment tjugotvå och lät höra en aktingsfull vissling.
– Det var ingen dålig paragraf, den där moment tjugotvå, anmärkte han.
– Det är den bästa som finns, instämde doktor Daneeka.
Yossarian såg det hela klart i all dess svindlande rimlighet.”
———————-
Läs även andra bloggares åsikter om Yossarian, Moment 22, Joseph Heller, Barbara Voors, Islossning, Per Pettersson, Ut och stjäla hästar, döden, tematrio

…är frågan man kan ställa sig, när man står framför ett vägskäl. Men, om man inte har ett vägskäl eller Aftonbladet eller Expressen framför sig? Tänk om det bara var ett tomt intet, ingenting, varken svart eller vitt utan bara… Du kanske säger ‘vänta och se’, men om det inte finns något att vänta eller hoppas på, utan bara ett intet, ett vakuum? För den troende kanske detta är definitionen av Helvetet? Som icketroende känns det i alla fall inte som något positivt, utan ett läge man vill komma ur. Men hur?

Om man står inför ett blankt intet, åt vilket håll går man, om det inte finns några val? Och om intet finns framför dig, vad finns då bakom dig? Allt, eller inget där heller, eftersom man inte kan backa klockan och göra om valfritt tidigare gjorda vägval?
Klockan.
Om man står inför intet, fortsätter då klockan att räkna tid framåt, in i intet, eller har den stannat? Det bör den väl ha gjort, för annars är det väl som sagt bara att ‘vänta och se?’ Eller? Är det så här det kändes precis innan Big Bang? Ett intet. Frågan är då, vad kommer att bli mitt ‘Big Bang’?

Svaret på detta är i sanning ett Moment 22, för det finns inget svar, utan det är bara att vänta… Nej just det, det är det ju inte… Eller?

Barnen flockas tjutande kring den vattenfyllda plåthinken.

Innergården är som en stekugn i dag. Luften står helt still. De ljusbruna hyreshusen bildar en mur runt detta slutna universum. Persiennerna är neddragna i varenda fönster, asfalten bränner mot fotsulorna.

Välkomna hit ni som kom hit via Expressens artikel
Attans trevligt med nya Läsare. Hoppas ni stannar =)
Välkomna också alla ni andra “gamlingar” =)

Citatet ovan är skriven av den trevliga och duktiga reportern
Natalia Kazmierska.
Orden är så poetiskt fina.. om vårat liv på gården
Gårdslivet om sommaren!

Det är där vi är… året runt… i ur och i skur.
Om våren när gården börjar frodas.. det blir grönt och vackert.
Om Sommaren… när det är brännande hett och luften står stilla.
Om Hösten… när vinden piskar ner löven från buskarna
Träden blir så där vackert färgglada.
Att leka kurragömma blir då genast lite svårare.
Om vintern, om vi har tur, så gör vi den snyggaste snögubben.
Vi tänder grillen och grillar korv…
En rykande het kopp Oboy smakar ljuvligt när det är kallt.
Det är då vi har Gårdslivet på våran fina gård..
Vi grillar, fikar och umgås på gården året runt.
Det är rätt så Ok för det mesta. Japp.. för det mesta ju =)

Att jag inte går utomgårds till andra lekparker och så här i stan
beror på att min rygg inte alltid pallar med att springa efter Hanna.
(Har skadat ryggen och krossat kotorna längst ner i ryggraden)
Då vi är på nya ställen så ska hon utforska vartenda skrymsle.
Och dom små benen pinnar i väg attans snabbt ibland.
Hanna har Downs Syndrom.
När vi går och tex badar på Krillan om sommaren
Då är hon lätt att hålla efter. Hon är i bassängen hela tiden.
Men åker vi till Malmön och gratisutebadet där.. dvs Mälaren.
Så kan jag inte lämna henne en sekund någonstans.
Jag måste följa henne i vattnet för där finns ju inga bassängkanter
och på land så hon kan pinna iväg rätt så långt på kort tid.
Allting är ju så nytt där. Då är det “klistervak” på henne.
Sen har jag ju flera barn att hålla efter..
Måste nästan ha fem par ögon och ett dussin armar =)
Därför är vi oftast på gården. Gården kan hon och är trygg där.
Hon vet vad hon har där och springer oftast inte bort.
Ibland när hon har tråkigt så kan hon dra iväg.
Men det gäller här med att inte släppa henne för en sekund.
Alltid ska man ha ett vakande öga på henne och veta vart hon är.
Men jag behöver inte vara klistrad på henne.
Men visst gör vi utflykter ibland.

Jag funderade en liten, liten stund när jag blev tillfrågad
om jag skulle ställa upp på den här artikeln.
Givetvis är barnen tillfrågade.. flera gånger faktiskt.
Hur det blev vet ni ju nu =)
Många kanske skulle ha avstått på grund av eventuella skamkänslor
Skam över det faktum att vara en ”fattiglapp” när vi skriver 2009
Hos mig finns det inga sådana skamkänslor.
Jag vägrar skämmas.
Det är så här vi har det bara… just så här.
Inte så där… utan just så här =)

Varför skämmas över sitt liv?
Varför skämmas över sig själv?

Var stolta i stället över eran kamp för att överleva.
Att man försöker leva med väldigt små om inga marginaler alls..
Att det går… att man lyckas är ju en stor vinst i sig  =)
Man försöker ju göra det bästa av situationen… eller hur??
Var stolta över just d e t men skäms inte för bövelen!!
Då gör ni er själva och barnen en otjänst..
Och lär dom att det är skamligt att vara “Fattig”
Vilket det absolut inte är.
Givetvis förutsätter det att man lever ett “föredömligt” liv.
Ja att man tex inte super upp, spelar upp, shoppar upp sina pengar
Ja ni förstår vad jag menar.
Då ska man skämmas…

Skam ger en massa extra problem..
Som man inte hade nog med att vara ”fattig”
Så ska man också leva ett dubbelliv och låtsas som om det regnar..
Och hoppas på att ingen spräcker bubblan.
”Vi har det bra.. vi klarar oss” samtidigt som man kikar efter i plånboken
om man nu skulle ha lite pengar kvar att köpa mjölk för… och bröd
Shittan också.. toapappret var visst slut den med.
Vilken tur att det finns kaffefilter.. det får duga.. Haha
Det är ju två veckor kvar till nästa gång man får pengar.
Ja då får man hoppas på att man har massor med kaffefilter.. haha

Det är urjobbigt och faktiskt nästan en heltidssyssla
att försöka få allting att gå ihop varje månad..
Jobbigt att alltid kanske låna så man klarar sig..
Det kan bli en ond lånecirkel man har hamnat i… moment 22.
Men det blir bra mycket tyngre om skammen finns.
Men jag väljer att “se ljuset” finnas, leva och älska
Jag väljer att göra det bästa av det jag har…
Utan att hamna i en offersituation.

För med en offermentalitet kommer man inte långt..
Man kommer knappt utanför dörren..
Man missar det underbara som finns i livet..
Man missar barnens skratt… deras glädje och kärlek.
Man missar soluppgången och fågelkvitter.
Man missar pirret i magen över någonting fint.
Man missar glädjen över att ge och unna andra.
Man missar sina underbara medmänniskor som man möter.
Man missar att leva och man existerar enbart.
Man missar så otroligt mycket när man fastnar i mörkret.

Evig mörker kan väl aldrig vara trevligt i längden?
För i mörker så ser man inte någonting
Bara sig själv och sin situation… som man ser som helt hopplös.
Man ser bara saker som andra har som man kan tråna efter.
“Varför har den och den så bra… men inte jag?”
Man blir blind för det man faktiskt har.
Den värdefulla energin går åt att älta och åter älta..
Det är svårt att få någonting konstruktivt gjort i mörker.
I ett mörker där ångesten lurar bakom varje hörn.
Man famlar och slår emot. Man snubblar, faller och slår sig.
Man blöder. Själen gråter.

Skam kan göra barnen till tacksamma måltavlor
för mobbare tex i skolan.
“Vad ni är fattiga” osv… Barn kan vara hemskt grymma mot varandra.
Men lär man sina barn vara stolta över vilka dom är..
trots  “fattigdomen ” dom lever i
Då kommer inte ev mobbningsförsök sätta så stora och djupa sår
i barnen.

Vi är också öppna om barnens pappas alkoholism..
Vi gömmer inte undan faktum och förskönar ingenting.
“Han sitter på bänken” “Han är Alkis” “Han är ett fyllo” “En människa”
Det är deras Älskade pappa som dom ser… “min pappa”
Barnen blir inte mobbade alls eftersom öppenheten
har tagit udden av ev mobbningsförsök…
Klart att någon försöker någon gång men det har dom ingenting för.
Tvärtom kan några barn har fått känslan av att inte vara ensamma
om deras situation om någon av deras föräldrar dricker.
Om dom känner igen sig i mina barn.
Det är viktigt att få känna igen sig och veta att man inte är ensam.
Om det finns någon skam så är det definitivt inte barnets skam.
Men givetvis finns det stunder då dom skäms över sin far..
När dom hamnar utan förvarning i en jobbig situation…
Tex då pappa konfronterar dom på stan onykter
och kompisar finns i närheten och ser.
Men dom jobbar på det och det går framåt.. skönt ju!!
Jag brukar säga till dom lite förenklat att:

“Pappa är sjuk… hjärnan säger åt han att dricka
Men hjärtat vill vara hos dom han älskar högt, sina barn..
Det är bara det att sjukdomen gör att hjärnans kraft är större
Men hjärtatskraft är den viktigaste… den ärligaste.“

Det är ju barnen stora sorg och då min med..
Att inte pappa finns med i deras liv alls.. ingenting alls sen många år.
Det kan gå många månader innan dom får se ett skymt av honom
på stan eller någon annanstans.
Då ser dom en pappa som är långt ifrån den pappa som dom såg
då för länge, länge sedan.
En ledsen och trasig man men ändock deras älskade pappa.
Då är det sorgens gråt som dom gråter över pappa..
En stor förlust som är svår ibland att förstå för ett litet hjärta.
En blandning av känslor sköljer över dom…
Att nästan förstå vs känna sig övergiven.
Känslan av att vara övergiven, ratad av pappa är svårt att hantera.
Sorgen är ibland så svår att den skriks rakt ut..
“Varför? Älskar han inte oss alls längre? Är det vårt fel?”
Klart att dom saknar honom… saknar sin pappa, den friska pappan.
Man får hoppas att han får kraften att sluta..
För fyra små hjärtan längtar så efter honom.
Tills dess får jag fortsätta att vara både mamma och “pappa”
Men det är lite svårt att pinka i kors med sina söner
på så sätt som bara pappa och söner kan =)

Någonstans måste man börja förändra attityderna
och varför inte hemmavid först.
Hos sig själv allra först… förändra tänket.
Både hur man har det ekonomiskt
och tex vid ena förälderns missbruk.
Ja hur man hanterar faktum.

Det är jobbigt att smyga… och föreställa sig.
Då är det lättare att inte göra det.
Samtidigt kan man försöka glädjas över det man faktiskt har just nu.

Jag har fem underbara barn. Helt fantastiska barn.
Vi har ett hem och mat för dagen på ett eller annat sätt =)
Vi är friska. Vi har vänner… men framförallt så har vi varandra!!
Men vi har bara inte det där extra som behövs.

Utan det där extra kan vi tex inte semestra tillsammans hela familjen
och vi har faktiskt aldrig gjort det.. vi alla tillsammans.
Vi går aldrig tex på cirkus… det är attans dyrt med fem biljetter.
Bada kommunalt är en dyr historia för fem personer.
Bio för oss alla går inte… av samma anledning – så dyrt.
Vi går oftast inte alla på någonting som kostar pengar.
Har fullt upp med att klara vardagen gånger alla dagar /mån

Det är så som det är för mina barn..
Dom är uppvuxna med en asfaltsommar hemma på gården.
Det är klart.. att ibland så ”skäms” barnen över att vi är så ”fattiga”
Att vi inte kan åka någonstans tillsammans.. hela familjen.
Att vi får stanna hemma igen hela sommaren,som alla andra somrar.
Att vi inte kan göra det och det…Bara vara hemma.
Att inte ens kunna gå och bada mera än ett par gånger i månaden.
Det är jobbigt när skolorna börjar och läraren ber barnen berätta.
Berätta om vad dom gjort på sommarlovet.
Då är det nog några små barnhuvuden som sänks och hjärtat bultar.
“Fråga inte mig, snälla.. fråga inte mig!!”

“Alla andra får ju åka bort på semester”
“Andra gör ju det” “Andra får ju det och det…” kan det låta.

Det är tungt ibland att försöka förklara för sina barn.
Att säga att det är många andra som har det som vi…
“Många andra” känns lite som ett hån just då i ett barnahjärta
Det är ju dom det gäller… inte andra.
Man försöker förklara att någon gång är det våran tur…
Vi måste vänta lite bara… håll ut älskade barn!!

Jag är ju inte mera än en människa
Det känns ibland som om det dåliga samvetet gnager hål i en.
Det känns som om man var på väg att bli uppäten inifrån.
Skoningslöst och hårt kör den in knivar i ens hjärta.
Man vill bara gråta och skrika högt av smärtan.
Det är tungt.. Attans tungt stundtals.
Ja det kan jag inte förneka…

Som jag sa är jag inte mera än en människa..
Barnens sorg är så tung emellanåt…
Att se den, krampar mitt hjärta… det gör ont,ont, ont…
Att hantera en stor förlust och vara “Fattig” samtidigt
Att inte kunna åka härifrån och ladda batterierna
när det har varit jobbigt med pappa ett tag.
När känslorna har varit enorma och svåra…
På sommaren ser dom sin far oftare än annars..
då sitter Alkisarna ute… överallt.
Det kan vara oerhört jobbigt för dom stundtals.

Jag är en mamma som vill ge det bästa av upplevelser till sina barn.
Så som alla föräldrar förhoppningsvis vill ge sina barn.
Jag vill ge dom det där lilla extra…
Jag vill ge dom andrum från det svåra i vardagen.
Istället måste jag krympa deras rörelsefrihet på sommaren.
“Gå inte dit.. eller dit… det är där dom sitter på sommaren”
Så behöver dom inte påminnas och bli ledsna.
Jag vill så oerhört mycket att ge barnen det där andrummet.
Men just nu går det bara inte hur gärna jag än vill.
Det känns i hjärtat ska ni veta… det är tungt.
Då är det lätt att känna sig misslyckad för en stund.

Men jag försöker istället för att älta “varför har vi det så här”
så försöker jag ge barnen dom verktygen som dom behöver
för att klara av olika jobbiga situationer och känslor.
Genom att prata.. lyssna och finnas till extra mycket.. oavsett vad.
Ja det ska man ju göra ändå…
Men vissa verktyg tar en hel barndom att få på ett “normalt” sätt.
Mina barn måste få dom snabbare.. därför “Extra mycket”

Men utan dom där ledsna perioderna så skulle inte resten gå bra.
Jag tror dom behövs konstigt nog. Dom är viktiga.
Dom behövs för den egna orkens skull…
Att få nya krafter och kunna använda den rätt sen.
Det gäller bara att inte fastna.
Gör man det.. ja det är då det börjar bli farligt.
Men man måste få gråta och tycka att allt är fan så pestigt.
Det måste man.. En mänsklig rättighet ju =)

Men som jag sa i artikeln så är jag rik… ofattbart rik.
Rik på det vackraste livet kan ge… barnen och livet i sig.

Det är inte värt att rasa ihop.
Hör ni det alla ni som är i min sits?  Det är inte värt det!!
Då ödslar ni bort värdefull energi till att sukta över det man inte har.
Energi som ni kan ha till att njuta av det ni faktiskt har
Ett värdefullt liv och värdefulla barn.

Jag försöker förmedla allt detta till mina barn.
Hoppas dom anammar det sen. Allting blir ju lättare då.
Det är ju vi som har ansvaret över våra barns mående..
Våran ångest och oro smittar över till våra barn.

Hur jag mår och hur jag agerar sätter spår i deras liv för alltid

Fråga er själva. Vad är det värsta som kan hända?
Vad är det absolut värsta när inte pengarna räcker?
Det finns alltid en lösning – Alltid.
Det gäller att hitta den och det gör vi inte om vi bryter ihop.
Ge inte upp… hamna inte i panik… Glöm inte att A n d a s ! !
Då ser vi inte lösningarna. Vi hindrar oss själva. Vi gör oss blinda.
Vi är värda mycket bättre än så. Eller hur?

Jag vet hur det är att leva på gränsen
Att aldrig känna att jag klarar denna månad utan problem.
Är där sen många år tillbaka och jag vägrar att falla.
Och jag har överlevt och har fem underbart fina barn
Som har överlevt dom med…
Vi kommer att överleva i fortsättningen med.
Sen hoppas jag ju att dom ändå är lyckliga…
Trots det jobbiga i deras liv.

Nu är jag ju inte någon superduperöverpositiv.. tjohej tjej…Haha
Jag är lagom positiv och realist ända ut i fingerspetsarna.
Jag har bara hittat ett sätt att leva – inte enbart överleva
Ett sätt där jag och det mina mår bra trots allt

Vi står på kö.. i en väntelista… livets väntelista.
Någon gång är det våran tur….
Det tror jag stenhårt på… måste tro.
Tills dess så får man göra det så bra som möjligt
för sina barn och sig själv trots ”fattigdom”

Egentligen är jag ju inte fattig… tvärtom ju!!
Jag har bara inte så mycket pengar över =)

Var rädda om er!!

Glöm inte hjärtana ♥ i orden
till er själva… om er själva ♥
Till varandra och om varandra! ♥

Då blir livet lite härligare, lite lättare.. att leva.

KramKram!!

PS! Är det någonting som är oklart..
eller ni förstår inte hur det hänger ihop eller så =)
Så fråga gärna i en kommentar…

Tillägg:

Det spekuleras en jäkla massa i diskussiosforumet
eller inlägget där man kunde komma till tals om det
på Expressens sajt… om vad jag gör och inte gör..
Hur mycket jag har i inkomst..
Att jag väljer att vara hemma…
att jag skulle vara sjukskriven och vägra jobba m m
Det plussas på en massa inkomster som jag inte har osv…

Det kommer frågeställningar om varför jag har skaffat barn
när jag har det så knapert osv… när jag har ryggont osv..

Nu är det så här…

Alla barnen skaffade jag innan jag blev “fattig”
Livet kan förändras och det förstår inte alla …tyvärr!!
Jobbat har jag gjort i alla år men är arbetslös nu som många andra.
Jag letar jobb men Köping är en stad som är drabbad av stora varsel.
Jag är utbildad inom vården och dagtid är svårt att få.
Att jobba kvällar och helger är svårt då jag har ingen barnpassning.

Jag har enbart varit sjukskriven i den akuta fasen av skadan.
Sedan dess har jag inte varit sjukskriven utan jobbat på som fan.
Jag har lärt mig att leva med mitt ryggonda.
Man får anpassa sitt arbete.. jag kan tex inte jobba i någon gruva =)
Jag har inte socialbidrag…

Ang om att vi skulle vilja åka på utlandssemester.
Ja som till Thailand eller så.,,
Det har varit snack om det i olika bloggar och så =)

Marcus… min underbara fina 6 åring sa så en gång.
Han kompis Wille hade varit till Thailand så det var därifrån han fick det. Han vet inte ens vad Thailand är… Haha
Det som inte framkommer är ju att han om han inte får då åka till Thailand  så vill han åka till Arboga och leta efter Djungeln…Haha

Jag skulle aldrig ta med min mina barn upp i luften.. HUA!!
När jag säger” komma bort, semestra”
så duger Arboga gott och väl bara vi kommer hemifrån.
Eller en campingstuga på Malmön som ligger 7 km härifrån.
Förstår ni? Ingen av oss suktar efter utlandsresor eller så.
Mina barn kan gott göra dom där utlandsresorna
när dom själva blir stora =)

Rubrik ur dagens gd.se:

Hur ska man bete sig för att inte bete sig? Det vete fan!

Jag ramlar över olika radioprogram på nattkröken – igår lyssnade jag på Bokcirkelns presentation av Joseph Hellers Moment 22 och inser vilken bra idé boksamtalet är. De inbjudna författarna brottas med en hyllad men ganska svårtolkad och motspänstig bok.

Länk

Boken är naturligtvis brinnande aktuell. Krig har inte blivit mer meningsfullt sedan andra världskriget eller Vietnam. Kampen mot byråkratin har inte blivit mindre komplicerad. Lockelsen i att smita undan på ett individuellt plan är om möjligt mer lockande.

Deltagarna brottas med bokens titel. För att bli frikallad måste soldaten vara sjuk. För att bli sjukskriven måste han ansöka och då finns det anledning att tro soldaten inte är sjuk – eftersom han vill därifrån.

Länk till serie där Heller kommenterar Irakkriget

Till sist är det frågan om det går att konstruera någon form av mening i en helt galen värld. Längtan efter gemenskap skulle kunna vara en väg, men det är en hård värld som skildras. Den råa humorn i att som förälder döpa sitt barn till Major Major bara för att det är ett sånt bra skämt – sådant gör livet till en ständig prövning som är väldigt svår att smita ifrån.

Programmet bränner till i försöken att definiera vad Moment 22 egentligen är.

“Men det finns en hake…”

Jag undrar om ni har exempel på Moment 22 från skolvärlden?

Mitt förhållande till makten är komplicerat

Wiki

Jag vet ibland inte vart jag ska ta vägen. Jag har den här bloggen, med möjlighet att publicera vad jag vill; men kan inte skriva om vad som helst – åtminstone inte för närvarande. Jag har skadat andra tidigare och jag kommer att göra det igen. Men jag lär mig att tänka mig för, och försöker tänka mig för innan jag skadar andra igen.

Men herregud vad svårt det är för mig att inte skriva av mig, och berätta sanningen för mina läsare. Jag vet ibland inte vart jag ska ta vägen. I detta nu upplever jag ett sådant moment 22.

Vad göra när man genom att skriva sanningen skadar andra som därmed skadar en själv varför man själv skadar den egna personen i och med ens självdestruktivitet.

Kanske skriver man ett sådant här blogginlägg…

Har återigen lyckats fastna i något slags moment 22. Lyckas inte spela så mycket som jag vill för jag har för mycket att spela.

Jag kan i och för sig lägga Skate 2 åt sidan. Plocka fram det när jag blir achievements-sugen. Bioshock vill jag hemst gärna spela färdigt, det är enbart min lättskrämdhet som sätter käppar i hjulet där. Lättare att sätta sig med WoW då. En aning stiltje på WoW-fronten för tillfället dock. Vi väntar på patchen och Ulduar. Och på tal om MMORPG:s så har jag råkat gå och fixa trailperiod på Lord of the Rings Online. Inte bra för fritiden, men riktigt kul att RP:a lite. Sen ska Street Fighter IV införskaffas fortare än kvickt. Fantastiskt roligt att kastas mellan eufori och totalt vansinne om vartannat!

Så så är läget för tillfället.

Slutligen tänkte jag bjuda på en klockren lite film.
Cosplay när det är som bäst?

Angående Andres Lokko’s krönika i SvD om nedladdade skivors betydelse för dagens musikjournalistik vill jag exemplifiera hur skivbolag (i detta fall en specifik aktör) motarbetar både sig själv och andra i denna fråga.

Ett skivbolag, vi kan kalla dem Verner, skickar inte några recensions-ex till Musiklandet-redaktionen över huvud taget. Okej, det är en ståndpunkt jag kan respektera (men inte acceptera) då vår plattform inte tillhör de stora jättarna inom musikjournalistiken. Ganska långt därifrån för att vara hundraprocentigt ärlig. Men det är istället det argument som användes i sammanhanget för att motivera ovan nämnda ståndpunkt, nämligen att vi inte recenserade tillräckligt många skivor från just deras bolag.

Läs igenom ovanstående stycke en gång till och låt det sjunka in.

Just det. De vägrade skicka skivor för att vi inte recenserade några. Ser ni det klassiska Moment 22-dilemmat som uppstår? Det finns inga skivor att recensera så länge de inte skickar några. Alternativen ligger därmed på andra nivåer, t.ex. att leta materialet på nätets bakgård och skriva utifrån det. Ett annat alternativ är att invänta skivsläppet (eller Spotify-släppet) och skriva om skivan. Men förhandsinformationen, tillika konsumentupplysningsfaktorn, är därmed till största delen förlorad.

Ändå ska det sägas att de allra allra flesta bolag är bra att ha att göra med. Får man inte en fysisk kopia så använder de större bolagen Playground och MPE, två Spotify-liknande tjänster där enstaka recensions-ex läggs ut för lyssning och sedermera skrivande.

Dagens klädsel – Svarta mysbyxor och Chronic Torment t-shirt.
Dagens besök -  Nej. Våga vara O social!
Dagens saknad – Josefiin. I need you.
Dagens känsla -  Som en rabiessmittad machoman alá Hulken.
Dagens dusch - Nej..det är någon som bara skriker idag…*mummelmorr*
Dagens sötaste – Nej.
Dagens dryck – Kaffe, kaffe, kaffe.
Dagens friska luft – Måste jag? Ja, det måste jag. Men sedan. Jag kan inte gå ut innan jag duschat.. jag orkar inte duscha för liten är på tokhumör och ja.. moment 22.
Dagens mest irriterande ljud – I´ve got sad voices in my head reminding me of what has been.
Dagens mat – Måste jag? Nej, det måste jag inte! Kaffe,kaffe,kaffe!
Dagens låt – Evidence – Katatonia
Dagens ord – Nej.. I tell you.. NEJ!

Tommy Zethraeus fick avslag på sin ansökan om att få ett tidsbestämt straff. Enligt riskbedömningar så har han begått nya brott under fängelsetiden vilket givetvis gör att man tror återfallrisken är högre, samtidigt så har han skaffat familj vilket gör den lägre. Permissioner har han inte haft och därför kan man inte bedöma hur han sköter sig på utsidan, och då får han högre poäng på riskskalan. Det där blir ju ett moment 22 för alla som är inlåsta på både rättspsyk och i fängelse. Man släpper inte ut dom på permis för dom anses ha en hög återfallsrisk, och samtidigt så kommer dom högre på skalan just för att dom inte haft permis, så det är knepigt.

Läs även andra bloggares åsikter om Återfallsrisk, Riskbedömning, Tommy Zethraeus, Moment 22, Livstidsstraff

Det är precis vad jag känner mig… Bortkastad… Idag skulle jag ha 2 läkarbesök, först klockan nio för ADHD utredning och sen klockan 14 med akut teamet ang sjukskrivning m.m. Första mötet gick som det gick, sen när jag kom tillbaka så har dom avbokat det mötet utan att höra av sig till mig med ursäkten att “ja men du träffade ju en läkare imornse?”. Min ADHD utredning har ingenting att göra med att jag gått in i väggen NU!!!! Ibland undrar jag om dom skämtar med mig för att se hur långt dom kan gå innan jag blir galen. Min psykolog sa att ADHD läkaren inte kunde sjukskriva mig så jag frågade inte ens medans den andra läkaren tyckte att “jo det hade hon visst kunnat”. Så nu sitter jag här och vet inte vad fan som händer. Ska skälla ut dom efter noter när jag kommer dit på tisdag, om dom inte ställt in vill säga………. En sak till, om jag missar ett läkarbesök och inte ringer får jag betala även om jag har frikort, men om dom ställer in utan att höra av sig så är allt ok? Dubbelmoral???

Gael Garcia Bernal spelar en av huvudrollerna i Mammut

Jag såg trailern till Lukas Moodyssons senaste film Mammut idag på TV. Hade jag haft någon som helst lust att se filmen innan trailern (vilket jag inte har haft), så blev den inte större av att ha sett trailern.

Nu hör det kanske till saken att jag inte ingår i den skara som tycker att Moodysson är ett geni, eller ens särskilt bra. Fucking Åmål var som ett långt avsnitt av en brevfilm i Bullen, Tillsammans var bara jobbig, Lilja likaså, medan Terrorister var hyfsad men det kan ha haft att göra med Stefan Jarl eller ämnet. Så jag är kanske inte en idealisk publik. Men jag är alltid beredd att bli överbevisad. Jag har haft fel om filmer tidigare, så varför inte igen?

Men den här gången… den här gången tvivlar jag. Det handlade inte om att det var en kvinnlig speaker – det var coolt. Nej, jag tvivlar när en trailer verkligen betonar vem som har gjort filmen (säkert tio sekunder av voice-overtexten handlade om Moodysson). För risken med det är att man riskerar att antagonisera dem som inte gillade eller har sett de tidigare grejerna.

Jag tvivlar också när trailern avslutas med ett snabbt montage av bilder som är gjort för att man inte ska förstå sambandet mellan (“en person som rycker till, en bildörr stängs, en annan person som skriker något vi inte hör, en tredje person som pussar en fjärde på magen, moln som rusar fram i superfart, en fågel som flyger iväg, person nummer två som rakar sitt huvud framför en spegel, och två champagneglas som går sönder på ett stengolv”).

Men framför allt tvivlar jag alltid – och det här är en typiskt svensk sak att göra i en trailer – när man inte får veta vad filmen handlar om! Hur ska jag kunna bedöma om jag vill se filmjäkeln om jag inte får veta om det är en berättelse om incest, om utpressning, om frigörelse från sina föräldrar, om att komma ny till ett främmande land, eller om världens mest komplicerade kupp?

Och när sedan huvudrollsinnehavaren knappt kan svara på vad Mammut handlar om, då känner jag att “javisst, systemet fungerar… så ser svenska filmindustrin ut.” Det här handlar nämligen inte om att svenska trailers är dåliga. Det här handlar om större frågor: Varför göra filmer som har en intrig? Varför inte bara ha bilder på konstiga människor och 1800-talsinteriörer?

Uppenbarligen fungerar det, för folk går ju och ser på Moodyssons filmer, precis som de går på Birros filmer, Gardells filmer och så vidare. Men någonstans börjar jag att hoppas att det kan starta en motrörelse, att det inte bara är jag och några till som skriver andra typer av stories så att vi också får komma fram. Det skulle vara revolutionärt.

Nu vet jag att det inte är så här enkelt:

1.filmbranschen gör så gott den kan – och säkra kort är bättre när man har begränsat med pengar (men se länken ovan, och scrolla ner till “Den bistra sanningen, del 2″)

2. skulle jag få chansen att presentera mina idéer är det inte säkert att jag skulle kunna leverera någonting som var så annorlunda som jag pratar om – det är alltid lättare att snacka än att göra

3. jag kan ju alltid titta på annan film – och det gör jag.

Så vad gnäller jag om, egentligen? Jag gnäller om det här: jag har massor av kunskaper om hur man skriver film och TV. Det är i själva verket det jag är bäst på. Den talangen är större än min talang för att skriva. Men det är en talang som det är extremt svårt att marknadsföra. Hur visar man att man är bra på att få andra att skriva bättre? Just det, genom att faktiskt visa det. Men man får inte visa det förrän man har visat att man själv kan skriva. Och om ens egen stil inte stämmer överens med det rådande klimatet, då kan man inte heller hjälpa andra att skriva – är tanken. Spelar roll om det tankesättet stämmer eller inte. För en bra manusredaktör kan hjälpa alla, oavsett om den har massor på sin resumé eller inte, och om den skriver rätt sorts texter själv eller inte.

Med andra ord: bättre manusredaktörer ger bättre manus som ger bättre filmer som ger möjligheten att göra bättre trailers som gör sådana här blogginlägg onödiga. Vilket skulle bevisas. Hoppas jag.

jag önskar att jag hade lite mer. Inte pengar, men tid. Tänk vilken massa saker jag skulle kunna göra!

Fast det är klart, jag har ju ingen tid för att jag gör en massa saker. Moment 22?

**

det blir som vanligt för mig
och för många andra
och alla andra
för lite av en sak och för mycket av en annan
och gärna en till
efter
och en före och
en före efter och
en till
följer efter

**

Förra helgen var en vit helg. Den första på möjligtvis ett år. Eller längre. Faktum är att jag inte minns sist när jag inte festade på en helg. Vi pratar självfallet inte fylla varje helg men absolut alkolhaltig dryckförtäring i socialt sällskap; hemma hos någon, mig eller på pub, klubb et cetera.

Jag bröt helt enkelt ett mönster. Problemet är väl kanske att jag inte har ett problem med mönstret som sådan även om människor i min närhet som inte nödvändigtvis följer samma mönster ibland kan lägga små pikar om alkoholism. Inget att skämta om egentligen. Jag festar mycket, visst, men det finns tecken på när det går för långt och riktigt där är jag inte än. Med stor sannolikhet når jag aldrig dit heller.

Det var skönt med en vit helg, om inte annat för plånbokens skull. Jag tar hur som helst igen det denna helg då det är fest både fredag och lördag. 

På fredag är det ”Reality Sucks” - enklast beskriven som en stor jävla klassfest. På Debaser Medis är det tänkt att alla som någonsin pluggat på högskola i Hultsfred (Music Managment, Music Engineering, Digital Mediadistribution, Turism m.m.) ska samlas och festa loss. Det är ett par årskullar och lär bli en hel del folk. Det finns en del av mig som tycker att det ska bli skitroligt men samtidigt finns det en annan del som känner en smula ointresse över det hela. Varför vet jag inte riktigt. Det är som är verkligen synd är att det krockar med en annan sak som jag gärna hade gjort också.

På lördag samlas hela Blåsuthimlengänget för att fira av Lolas dotter som fyllt år. Det ser jag verkligen fram emot… det var länge sen vi var hela stora gänget. Jag hoppas alla dyker upp och fler därtill.

It will be madness in the making.

Följ min blogg med bloggkoll

Fick svar från min hemkommun igår. Det blev ett nej till min ansökan om att studera i en annan kommun. Tydligen behöver jag inte läsa just dem här ämnena för att plugga vidare på högskola. Sen har tydligen kommunen en bristande ekonomi? Jag ska nog slå en signal och klaga lite. Dels behöver jag ha läst foto A och B för att komma in på bland annat bildjournalistik programmet uppe i Sundsvall. Jag ringde däremot skolan för att fråga om det gick att komma undan vilket det givetvis inte gjorde då de behövde få mina kunskaper på papper. Undantaget var om någon snäll fotograf kunde intyga att jag arbetat hos dem i minst ett år som just fotograf… Kanske kan mitt egna företag räknas?

Känns inte svenska skolsystemet som moment 22? Eller är inte de flesta regelverk ett moment 22?! Jag hade en gång en arbetsintervju med en utländskkille. Han kunde många språk men inte svenska. Kruxet var att han inte kunde få ett jobb för att han inte kunde svenska och han fick inte lära sig svenska för att han inte hade ett jobb.

Kanske finns det något smart sätt att gå runt problemet men jag känner igen mig där. Visst kan jag betala x antal tusen per termin för en utbildning men något säger mig att du ska kunna plugga utan att behöva betala en massa pengar? Som tur är finns det några skolor kvar som man kan söka endast på talang utan att ta ut stora lån från banken.

Nåväl. Jag fixar det här ändå! Håller tummarna för att mina andra kurser bär vägen!

Japp, nu är det Torsdag och i morgon så är det sista skoldagen före lovet.
Johannes var hemma idag med.. han mådde lite illa fortfarande.
Han har inte diarré eller han har inte spytt..
Det kan ju vara “Behövevarahemmamedmammaochvilamiglite” sjuka.. *ler*
Ibland så behövs det faktiskt att vara hemma utan att vara jättesjuk.
Då tror jag att man kan faktiskt någonting utav att “vila sig”
man får nya krafter på ett helt annat sätt.
Men i morgon får han gå till skolan.
Jag har ett möte på Elias skola i morgon 9:30
sen så får jag också “vila” mig lite från skolan… haha

Det har varit skönt väder här i Köping idag.
Soligt mestadels idag.. och lagom kyligt.
Hanna längtar efter “Nöö” (snö)
Då vet hon att det inte är så länge till Jul och jultomten med julklappar..
Japp, hon är just precis som alla andra barn..
Längtar som alla andra “normala” barn
Ingen skillnad här inte mot “normala” barn.
Hon har redan pekat ut vart julgranen ska stå *ler*
Hon var varit och rotat i klädkammaren…
Där gömde jag ju förra årets julklappar.. försökte gömma i alla fall.
När jag frågar vad hon gör där inne.. så säger hon “ingenting” haha
Då vet jag ju att hon letar efter ev gömda julklappar
och hon vet ju att man inte får smygkika i fall hon hittar paket.
Därför är det “ingenting” hon gör där.. *ler*

Shalini har följt med till Fritids två eftermiddagar.. idag och igår.
Nu kan hon promenera på att helt annat sätt än tidigare..
Hennes tvillingvagn har ju pajat.. den gick inte att laga
Så hon hade en enkelvagn med ståbräda till Shaan.
Simren är ju så liten än så hon måste ju sitta.
Men Shaan är en viljestark tvååring så det var inte poppis att stå där.
Det blev enbart jobbigt att gå med barnen som ner på stan.
Men nu har hon köpt en tvillingbuss.
Då sitter barnen efter varandra.. en jättesnygg sak.
Jag hade ju en sådan jag med tidigare..
men min var ju så enkel och saknade massor med finesser
Finesser som Shalinis vagn har nu.
Nu promenerar hon gladeligen överallt ju *ler*

Elias åker till Petri i veckan som kommer i några dagar.
Ska försöka gå med Elias och Johannes till badhuset på Tisdag..
Får höra med Christa om hon hänger på med Jonathan och Philip.
Ja och Shalini ska jag fråga också… Sami tar jag med mig ifall han vill.
Kirsi har ju så ont i kroppen (reumatism) så hon orkar nog inte.
Shaan är på dagis på Tisdag. Hanna och Marcus är på Fritte i några timmar.
Det kan ju bli ett välbehövligt avbrott i vardagen.
Men risken är ju att simhallen är överfull med höstlovslediga barn.

Hanna ska till Korttis i helgen.
Jag som hade minskat (önskat)ner dagarna till 2 i månaden
fick ju full pott på dagar av Korttis ändå.
Kan ju hoppa över men hon får gå denna gång.
Sen tar jag nog bort dom flesta av resterande dagar..
Så det blir 1 helg i månaden tills nästa period av korttis dagar kommer.
Vi får ju dagar för 6 månader i stöten..
Jag, Marcus och Philip går med Hanna nästan direkt från Fritids.
Det är bara hem och hämta väskan.. stanna på gården och leka lite.
Ingen idé att gå in och klä av sig bara föra att klä på sig igen om en halvtimma.
Får väl göra fikat klart innan jag hämtar.. så är det bara att hämta och ta ut.
Nu får det ju vara fint väder i morgon.
Ingen kul att traska i regn.. man blir ju så attans blöt ju.
Åsså gnäller ungarna och vill inte följa med..
Nej förresten inte dom ungarna som ska med.
Marcus och Philip gillar ju när dom blir blöta.
Ju blötare desto bättre ju.. tokungar!! *ler*

Jag har varit inne på en blogg och läst nu ett bra tag..
Kan ju inte låta bli och läsa fast jag blir lite “irriterad” varenda gång.
Det är en gnällblogg rakt av.. av en som har satt sig själv som ett offer.
Det blir ju så att man vill rusa till denna tjej och ta henne i örat och säga
Att genom att ha den attityden som hon har
så kommer det ingenting gott utav den… utan situationen blir oförändrad.
Ja att hon måste börja med att ändra sitt tankesätt helt och hållet.
Att försöka se möjligheterna i stället för hindren..
För jag kan inte fatta hur hon orkar med detta “Jag är ett offer” liv.
Blir bara så trött av att läsa bloggen.
Sådant tar ju så mycket kraft från en
Värdefull kraft som man skulle kunna ha till någonting bra och konstruktivt.
Man vill ju hjälpa men vet inte riktigt hur man ska närma sig henne
utan att hon blir sårad och ledsen.
Det vill jag ju givetvis inte.. huu.. absolut inte!!

Givetvis får hon gnälla så mycket hon vill i sin blogg
Det är hennes ventil.. så hon behöver den nog.
Det är bara det att jag vet ju att man mår mycket bättre
genom att inte se hinder i allting.
Att förstå att allting har konsekvenser..
Alla val man gör ger konsekvenser..
Tar man inte konsekvenserna av sina egna val..
ja då får man nog det svårt med sig själv.
Det finns ju så mycket underbara möjligheter i livet att må bra.
Jag vill ju att hon ska må bra och vara glad.
Hon är ju värd det ju.
Just nu är hon allt annat än glad..
Synd att hon missar det mesta genom att ideligen se allting som hinder.
Och barnen påverkas oerhört negativt av ett sådant beteende.
Det blir ett moment 22, en ond cirkel som bör brytas.

Har fått tandvärk nu i kväll.. blähää!!
Jag har en visdomstand som det är bara skalet kvar på
På röntgen såg man att det fanns bara ett stort hål.
Men det syns ingenting utanpå..
Den värker av bara faen emellanåt… men snart är det ett minne blott.
Den ska dras ut snart.. om el när jag har pengar till det..vill säga.
Tandläkaren sa att det inte blir en vanlig tandutdragning
utan en operations liknade sådan = Kostar skjortan.
Men nu värker den ordentligt men jag har inte riktigt råd just nu.
Så det är bara att knapra Ipren…full dygnsdosering 1200 mg.

Elias kom hem i veckan med bra resultat på Biologiprovet.
Han var en av dom två som inte behövde göra om provet.
“Klarat målen” hade läraren skrivit.
Han är så duktig min gosse *stolt*
Han är ju så stolt han med ju.. det ser jag ju på honom *ler*
Med all rätt har han orsak att vara stolt.
Attans bra gjort av honom med tanke på att han inte har läst på till provet.
Då har han varit uppmärksam på lektionerna i alla fall.
Han är superdålig på att ta hem böcker..
Dom kommer inte hem hur man än tjatar.
Men ändå så fixar han skolan toppenbra.
Men det måste bli ändring på det.

Han måste ju “lära sig” att läsa läxor och så..
Han tycker att läxor stjäl tid av hans fritid.
Men han kan ju läsa på sina håltimmar då.
Jovisst är det väl en bra idé hur man kan använda den tiden
till någonting konstruktivt som läsa läxor.
Jag ska nog föreslå det.. vid nästa kanjagfåpengarförhandling, haha
Det är tok för mycket av den vara på skolan.. ja håltimmar.
Är det någon som har bra tips på hur man får en grabb i sjuan
att ta hem läxböckerna? *ler*

Läste nyss på SvD att:
“Gäng misshandlade pojke med hammare”

Ett tiotal ungdomar i 15-årsåldern gick till attack mot en jämnårig pojke i Södertälje vid 19-tiden. Offret fick ta emot knivhugg i ryggen, uppger Stockholmspolisen som rubricerar händelsen som grov misshandel

Gärningsmännen ska även ha slagit pojken i ansiktet med ett hammarliknande föremål.

10 stycken grabbar.. barn.. mot en enda stackare.. en jämnårig grabb.
Vart är vi på väg? Vart är barnen på väg?
Vad är det som driver barn att göra sådana här vansinniga grejer?
Vart är föräldrarna då? För dessa ungdomar är nog inte några dunungar.
Det måste ju ha visat sig på andra sätt tidigare.. Våldsbenägenheten.
Ja det behöver ju inte vara så..
Föräldrarna borde vara “hack i häl” på ungarna hela tiden.
Ja lätt för mig att sitta här och säga.. jag vet inte deras familjesituation.
Men jag säger som så.. att hade mina ungar några som helst tendenser
till liknade beteende.. ett våldsbeteende.
Då hade dom inte sluppit mig i alla fall om jag så skulle sätta koppel på dom.
Då vore det nog lättare att stanna hemma på kvällarna för dom… garanterat!!

Ja hoppas grabben klarar sig utan några större men..

Det är läskigt det här!!

Nu ska jag börja sy några hål i ett par tröjor som Hanna har gjort.
Lilla fröken pillasönderallatröjor har varit i farten.
Sen blir det bingen!!

Sköt om er och varandra..ordentligt nu!!

KramKram!!

Det är inte lätt att blogga! Jag loggar in och ser på besöksstatistiken och vill gärna se höga siffror – samtidigt som jag vill vara anonym. Jag har ju hållit på ett tag och naturligtvis blir det så att det kommer fram i bland när man pratar. Det innebär att jag vet att det finns många därute i cyberrymden som vet vem jag är. Det är bra för statistiken men det är inte bra för min anonymitet. Ett sätt att få besökare till bloggen är att antingen skriva och länka till en artikel i tidningar. Det gör även jag men det måste vara ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat eller som jag kan skruva till lite grand. Etikettregler, sex eller horoskop skriver jag gärna om men eftersom många vet vem jag är så kan jag inte skriva så rakt som jag skulle vilja. Om jag skulle få reda på att många söker på t ex smilgropar så skulle jag absolut kunna skriva att jag bara träffar och dejtar män som har smilgropar (nu tog jag ett väldigt snällt exempel som ni säkert förstår), då tror alla att jag går igång på smilgropar… dåligt exempel eftersom jag faktiskt är svag för just smilgropar..hihi… Jag tror att ni förstår vart jag vill komma. Jag kan inte skriva något här utan att “alla” tror att det är sanningen och att det är den absoluta sanningen. Det är det inte! Jag vill att folk skall hitta mig och tycka att det är kul att läsa det jag skriver. Ni får gärna hitta tillbaka och hemskt gärna lämna en kommentar. Det är hur kul som helst att få feedback på det jag skriver, fantiserar, upplever/vill uppleva och drömmer om. Ta det jag skriver med en stor skopa salt och tänk gärna på att jag älskar ironi och att provocera.

En annan sida på Moment 22 är att karlar (ja, jag generaliserar – säkert inte alla och säkert många tjejer) vill höra oss brudar säga… Jag vill inte träffa någon och jag skulle nu kunna vara den perfekta älskarinnan i säkert ett år. Jag pratade med en kompis som nästan gick ner i spagat när jag sa de här orden. Ni vill gärna höra dem men erkänn.. ni tror inte på det som sägs eller på oss? Nu är det ju så att pga omständigheter i livet + att vi nu är framme på 2000-talet så kanske vi tjejer också vill ta för oss. Vi kanske inte heller vill snacka jämt och romantisera allt (iallafall för en kortare period i livet). Ett par timmar i sängen, ett sms, ett mail och leenden räcker länge och är ibland precis vad man vill ha. Man slipper vardagstråket, tjöt om middag, vem som skall diska eller vem som skall hänga upp tvätten. Hallå! Gänga räcker!

Moment 22 – jag vill bara smal och smärt men älskar mat. Jag hör ofta att jag är kräsen och varför skall man inte vara det, både när det gäller mat och män..hihi… Jag kanske inte gillar allt men jag är inte rädd att pröva och är nu en sann sushiälskare. Jag äter thaimat men hoppar fortfarande över curry och kokta grönsaker (som har en sådan vidrig konsistens att jag känner retningar i kräkreflexen bara vid tanken). Det är av samma anledning som jag inte äter Äpplekaka. Jag bakar gärna för det luktar ju så gott, men det där färdigtuggade äpplet… får gärna någon annan smaska på. Nu sticker jag till solen och pga att jag ätit gott och tyckt synd om mig själv ett tag nu så kommer jag inte bli uppraggad vid poolkanten. Det är väldigt mycket av mig att tycka om nu….

Jag hoppas ni har hittat hit igen trots min lilla paus som jag än så länge inte vet om den blir beständig. Jag har under den här perioden gått in varje dag för att se på min statistik så ni förstår ju att jag inte kan låta bli och då kanske jag lika väl kan blogga. Vi får se i vilken form det blir bara. Jag är inte riktigt bekväm med att “alla” vet vad jag gör samtidigt som jag tycker att det är kul att berätta. Ni förstår ju.. Det är inte lätt det här.

Puss mina vänner och tack för att ni orkar läsa!