Maria Wetterstrand går från klarhet till klarhet. I alla fall om man ska tro på opinionsmätningarna. Stödet för Miljöpartiet är starkt och för Wetterstrand själv mycket starkt. Så starkt att många av de rödgröna väljarna hellre ser henne som statsminister istället för Mona Sahlin. Frågan är om det är ett hot eller en möjlighet.

Det kan vara en möjlighet för Alliansen. Mona Sahlins förtroende undergrävs ytterligare. För bara några år sedan ansågs det bara finnas ett statsbärande parti i Sverige, nämligen socialdemokraterna. Numera har de inte ens en trovärdig statsministerkandidat i väljarnas ögon. Det är en möjlighet för alliansen att Wetterstrand drar ifrån Sahlin.

Det kan vara ett hot mot Alliansens chans att bli omvalda. Enligt mätningen och tolkningen av den är att Sahlin tillsammans med Wetterstrand utgör ett bra team som tillsammans lockar många väljare ur många väljargrupper. Den effekten ska inte underskattas. Samtidigt kan det vara så att den kan överskattas av proffstyckare.

Vad man än tycker om Miljöpartiet och Maria Wetterstrand så kommer det i kommande val vara två statsministerkandidater det står emellan. Fredrik Reinfeldt kommer att ställas emot Mona Sahlin. Den kampen kommer ha betydelse för valutgången. Om den avgör valet det är osäkert, men den kommer att ha betydelse. Just det perspektivet kommer att förändra synen på förtroendet för Sahlin kontra Wetterstrand. Förmodligen kommer Sahlins förtroende att öka och Wetterstrands att sjunka ju närmare vi kommer valet. Låt oss heller inte glömma att Reinfeldt just nu har skyhöga siffror. Säkert kan vi se förändringar även där, även om jag tror att Reinfeldts förtroende kommer att stå sig in i valet och över valet.

Jag har bloggat om Miljöpartiet förut. Det är intressant att följa dem, särskilt lokalt där vi har ett mycket gott samarbete med dem. Min förhoppning är också att vi kommer att fortsätta samarbete med MP i Örebro kommun och i Örebro län.

Så kommer Maria Wetterstrand vara ett hot eller en möjlighet för Alliansen i valet 2010? Det återstår att se. Men jag tror, vad än sossarna påstår, att det gör ont hos dem att se att fler vill se Wetterstrand som statsminister än Mona Sahlin. Den smärtan kan ställa till det på många sätt för de rödgröna i valrörelsen.

På SvD Brännpunkt presenteras  så idag äntligen oppositionens socialpolitik för arbetslösa och sjuka;

Vi accepterar inte den människosyn som driver den borgerliga regeringen – den kalla handens politik. Ingen människa är så svag att hon inte kan bidra, och ingen människa är så stark att hon aldrig behöver andras stöd. Det samhälle som nu drivs fram kommer vi alla i längden att förlora på. Högre avgifter i välfärden, försämrad kvalitet i skola och vård samt allt färre jobb gynnar inte låg- och medelinkomsttagare, och inte heller de mest utsatta.

Vi i det rödgröna samarbetet tänker nytt när det handlar om att få människor som idag står långt från arbetsmarknaden att komma tillbaka i jobb. En fungerande arbetslinje förutsätter balans mellan individens ansvar och ett samhälleligt stöd som gör att individen inom rimliga gränser kan hitta ett arbete som fungerar. Människors behov måste styra, inte utbudet av vissa fastlagda åtgärder och myndigheters gränser. Vi menar att Finsam och andra finansiella samordningsprojekt har varit steg i rätt riktning, men det krävs mer. [---]

För att ge människor en verklig chans och se till att de inte fastnar mellan olika myndigheters ansvarsområden vill vi samla Arbetsförmedlingens, Försäkringskassans och delar av kommunernas insatser för sjuka och arbetslösa i en och samma organisation på kommunnivå – vi kallar det för ”En dörr in”. Medborgaren ska på ett och samma ställe få hjälp och stöd, utan att behöva bollas mellan olika myndigheter.

”En dörr in” ska finnas i hela landet men kunna anpassas efter lokala förutsättningar och den regionala arbetsmarknaden. En ny modell kan byggas upp stegvis så att det nya arbetssättet kan prövas och utvärderas löpande i pilotprojekt runt om i landet.

Tidigare samverkansmodeller har fungerat bra – på platser där det har funnits eldsjälar. Vi menar att det är nödvändigt att nu lagstifta om samverkan på kommunal nivå – nära medborgaren – så att alla oavsett var man bor har möjlighet att få sammanhållet, individuellt stöd.

Med en konsekvent och förstärkt arbetslinje är vi övertygade om att många av dem som idag ställs utanför arbete och delaktighet kan hitta en väg tillbaka, med eller utan lönesubventioner. Vår arbetslinje omfattar alla.

MONA SAHLIN

partiordförande (S)

MARIA WETTERSTRAND

språkrör (MP)

PETER ERIKSSON

språkrör (MP)

LARS OHLY

partiordförande (V)

Vilken adventsgåva! Var på en så energigivande och berikande gudstjänst i Pingstkyrkan Eskilstuna igår. Ett nytt kyrkoår började just igår, och oppositionens “En dörr in” var verkligen ett gott tecken och ett löfte för framtidens Sverige. Jag är chockad över vad Alliansen har ställt till med för sjuka, utsatta och arbetslösa. Nu vet vi verkligen vad vi hade, och nu har löftena om systemåterställning med råge kommit. Detta med en organisation med myndigheter i samarbete för att hjälpa den enskilde att komma på fötter igen är en given framtidsriktning. Mycket spännande och mycket nödvändigt för ett även i fortsättningen solidariskt Sverige. Inte ville vi väl bli omsprungna av Obamas USA?

Vers 4 i Bereden väg för Herran hade igår ett särskilt starkt tilltal till mig;

Ej kommer han med härar och ej med ståt och prakt; dock ondskan han förfärar i all dess stolta makt. Med Andens svärd han strider och segrar, när han lider. Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Vi har en politisk opposition som går Kristus ärenden. De kommer i Herrens namn. När några ungdomar igår sjöng Halleluja på svenska rös jag från huvud ända ner i knäna. Det var första gången i mitt liv.  Nu vill jag också sjunga Halleluja, för att jag är så glad över debattartikeln i dagens SvD;

Det finns en sång som säger allt
Som värmer när det blåser kallt
Som lockar dej att gråta eller jubla
Den har nånting som griper tag
Och leder dig från natt till dag
Och plötsligt vill du sjunga hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Den visar att vi hör ihop
Som ett försiktigt glädjerop
Förenar det oss I det bitterljuva
Det liv vi måste klara av
Och allt vi tog och allt vi gav
Så vi kan våga ropa hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Det är en sång om enkelhet
Det lilla som vi alla vet
Den talar till det vackra och det fula
Den badar oss I’månens sken
Så skälvande men ändå ren
Ett sprucket men ett vackert hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah

Och alla drömmar vi har drömt
Det vackra som vi nästan glömt
Finns kvar och vi kan inte längre ljuga
Du ropar och man hör din röst
Du har ett ord som ger dig tröst
Ett naket och ett enkelt hallelujah

Hallelujah, hallelujah, hallelujah, hallelujah x3

Fingret i luften heter den politik som socialdemokraterna tror ska rädda de usla opinionssiffrorna. Mona Sahlin noterar att högervinden är stark och missar därför helt vänstervinden som är på uppsegling.

Tydligen har hon även missat att läsa tidningen de senaste dagarna. Maud Olofssons opinionssiffror har ju knappast rasat på grund av vänstervridning inom centerns mest centraliserande citykommitté. Den slags (M)ittenpolitik vrider istället politiken ytterligare ett snäpp åt höger och snart går det inte att komma längre, om man inte ska riskera krocka med SD.

Det verkar som Mona förväxlar S’, FP:s & C:s målgrupper –  ur vilka tänkbara väljare kan hämtas - med SD:s; oroväckande, minst sagt. Vilka politiska krafter är det egentligen hon vill fria till, med detta sällsynt illa genomtänkta utspel i valrörelseupptakten? Sitter socialdemokraternas upphandlade mediastrateger i ett ljudisolerat rum dit ingen information från omvärlden når fram hur högljudd och alarmerande den än är.

Så här i vinterns gruvhål kan det kännas som det kompakta mörkret kongenialt illustrerar vad som händer i politiken. Istället för att blicka mot framtiden med ljusnande blick stirrar man in i ett svart hål, som uppslukar nuet med hypnotiskt magnetisk dragningskraft från ett europeiskt diktatoriskt historiskt förflutet.

Den hurtfriska naiviteten hos de styrande i Europas ledarskikt bortser från vad krig, tortyr och folkmord kan göra med en kontinent och vilka spår som det därför sätter långt in i nuet. SD:s framgångar i opinionen är ett levande och brännande aktuellt exempel på detta. Så även den övriga extremhögerns frammarsch i Europa.

Sämsta sättet att hantera situationen är således att hänsynstagande spela den i händerna genom ytterligare högervridning av politiken. Istället behövs motkraft från vänster. Om möjligt ännu sämre var steget att ratificera Lissabonfördraget så att den demokratiska kontrollen över den verkställande makten går förlorad. Lissabonfördraget ger farligt fria händer för de styrande över 500 miljoner européer försänkta i djup ekonomisk kris med en massarbetslöshet som är i växande.

Läs: Jonas Sjöstedt – Dansk vänstervind,   Cecilia Malmström – “Viktiga diskussioner om EU:s framtida utrikespolitik“, European Civil Liberties Network – Oppose the “Stockholm programme“

Se tidigare bloggpost: Ett segertåg ut ur riksdagen,   Vår Gud är oss en väldig Borg,   Den “legala nihilismen” och gasledningarna,  Vintergata,

Se även: Wall Street Journal – French Unemployed Rose 2 % in October,   British Unemployment to continue rising – Chancellor Darling,   Timesonline,

Läs: SVD – Sahlin varnar för politiskt kaos,  DN – Sahlin öppnar för styre med C och FP,   Expressen – Mona Sahlin kan tänka sig regera med C och FP,  AB – Styr hellre över blockgränsen än låter SD bli vågmästare,   DN – Rekordstort stöd för Sverigedemokraterna,  P J Anders Linder,   Peter Andersson – med rätt att tycka,  Mina moderata karameller,  GP – Sahlin varnar för politiskt kaos,  SVD – Mona Sahlin siktar mot stjärnorna men har svårt att lyfta,  SVT – Sahlin kan regera med C och FP,  AB2,   SVD3,   Expressen2,  AB3,   SVD4,    jj.n,    Holmqwist,     Spikharry’s Blog,     Andrea Doria,    annarkia,   Mitt i steget,    Kommunisternas blogg,   Jonas Sjöstedt,    gameover,   Elin Frid,    Germunds blogg,   Maria Ferm,   Robert Noord,    Kent Persson (m) blogg, Claes Krantz,   Kommunisternas blogg,   Olssons blogg,    Blocken blockerar,   Svensson,

Det är lite frostkänningar i helvetet i dag, jag och PJ Anders Linder är i stort sett överens.

Svenskans politiske chefredaktör upprepar vad jag tidigare sagt:

Det eviga spekulerandet om vad som händer ifall Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen gör att det snart kommer att ses som en självklarhet att de gör det, fast detta på intet sätt är givet. Vänsterblocket håller på att prata in SD i riksdagen! Vill man göra nytta i denna fråga ska man ifrågasätta SD:s skeva verklighetsbild och torftiga förslag, inte beskriva deras framgångar som ett oundvikligt naturfenomen.

Andra om SD, Sverigedemokraterna, PJ Anders Linder, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Centern, Folkpartiet, Fp

I dagens opinionsundersökning från Synovate distanseras borgerligheten rejält av de Rödgröna. Allt vore frid och fröjd om det inte vore för de däringa SD. Vi måste ha en beredskap för vad som händer om SD verkligen blir vågmästare, men det är långt dit. Läget är väldigt osäkert på flera plan.

1. KD dansar verkligen på linan. partiet har jojat upp och ner längs 4%-spärren under en längre tid.
2. Centern närmar sig spärren. SAAB, och Vattenfall stärker inte C i en tid där så mycket hänger på hur partiledaren uppfattas.
3. Hur kommer uppslutandet kring flyktingbarnen i Vellinge att påverka stödet för SD?
4. PP är ett stort frågetecken. Även om de inte kommer in, kan de ta röster av SD.
5. Även vi, Socialdemokraterna är ett stort frågetecken. Vad händer när den Rödgröna valplattformen ser dagens ljus? Kan partiet bli starkare i Stockholm? För vi en Bodströmeffekt?

Min uppmaning till alla partikamrater, inklusive partiledning, är att ta det lugnt och kavla upp ärmarna. Om sifforna för V och Mp står sig behöver vi bara ta ett par procent för att vara större än borgarna + SD. Det blir en lång het valrörelse och med vårt eget budskap kommer vi skaffa oss den majoritet vi behöver för en Rödgrön regering med Mona Sahlin som statsminster.

Kent Persson verkas oroas rätt rejält av Sahlins utspel om bloclöverskridande regering, han kräver raka besked om SD.  Han har tydligen inte hört de upprepade uttalanden som gjort av Mona Sahlin där hon säger att S inte tänker regera vare sig med aktivt eller passivt stöd av SD. Hur en eventuell koalition med C och fp skulle vara att ta hjälp av SD vet nog ingen mer än Kent Persson. Orolig för att makten ska flyga sin kos kanske.

Peter Andersson tar det i vanlig ordning lugnt och pekar på ytterligare en av Reinfeldts oklarheter, Johan Westerholm konstaterar att en minoritetsregering under såna förhållande leder till politiskt kaos.

AB   SvD   Expressen  

NetRoots   Krantz   Noord   In Your Face

För övrigt anser jag att Maud Olofsson ska avgå!

Nyheten att Socialdemokraterna hellre samregerar med Centern och Folkpartiet än  låter Sverigedemokraterna få en vågmästarroll i kommande val bringar upprörda känslor. Ni vet av typen som skriver i kommentarsfälten på Aftonbladet, Expressen och Newsmill.

Det är en jävla massa gnäll om PK och hur “såssarna” och “media” konspirerar, tillsammans med ZOG får man gissa, för att hålla sanningen om “hur det egentligen är” borta från “Svenska Folket”. Det mesta är illa stavat, befängt och uselt uttryckt. Grundtesen tycks vara att det är ett förakt för “demokratin” och “folkets vilja”.

Jag är ledsen, men även om fem procent av de röstberättigade svenskarna är enfaldiga nog att rösta på ett parti med rötter i den nynazistiska rörelsen så betyder inte det automatiskt att sagda parti har rätten att agera vågmästarparti. Om vi övriga 95% ville ge dem den makten så hade vi röstat på dem istället för på de övriga partierna.

Faktum är att det är de etablerade partiernas demokratiska plikt att se till att hitta en lösning som 95% av svenskarna tycker är okej, inte en lösning som fem procent illiterata och xenofoba foliehattar tycker är den optimala för dem och deras tämligen osmakliga agenda.

Det gäller för övrigt även utifall Piratpartiet skulle få riksdagsmandat och de etablerade partierna (och helst då även deras anhängare) skulle känna att personlig integritet och rättsäkerhet inte är önskvärda detaljer i samhällslivet. Det bär mig emot att säga det, men demokrati är inte att alltid få som man vill.

Sen kan man ju tycka, som jag, att det vore bättre om vi fick in Piratpartiet i riksdagen 2010 eftersom Piratpartiet står för något positivt och verkar för människors lika värde istället för någon sorts oinformerad “kör ut dem och bevara det svenska”-kampanj. Men av allt att döma så är mängden vettiga svenskar under 4%.

I dagens tidningar står att läsa att Mona Sahlin öppnar för en blocköverskridande regering; dock endast med c & fp.

Inget annat än en blocköverskridande majoritetsregering är acceptabelt.
Mona Sahlin, SAP

Vän av ordning frågar sig dock varför Sahlin säger det hon säger? Är hon osäker på det egna laget? Vill hon så split hos det andra laget? Eller, är det så illa att hon inte läser tidningarna?

Det jag avser är det i sin enkelhet geniala förslag som Peter Wolodarski lanserade i oktober på DN:s ledarsida. I korthet gick hans förslag ut på att alliansen respektive det rödgröna laget innan valet gick ut och lovade varandra att det av de två lagen som blev störst skulle få regera – även om det blev som en minoritetsregering. En lika enkel som genial lösning på ett verkligt problem.

Som Wolodarski så riktigt påpekade så det i Sverige ”fullt möjligt för en regering att sitta kvar vid makten även om den saknar en majoritet av riksdagen bakom sig. Kravet är att merparten av ledamöterna inte fäller regeringen i en misstroendeomröstning.” (DN)

Det finns med andra ord inga som helst formella hinder mot att dagens riksdagspartier a priori bestämmer sig för att agera på ett sådant sätt att man minimerar Sverigedemokraternas inflytande. Allt som krävs är att man bestämmer sig, deklarerar det offentligt och sedan håller sitt ord!

Om alliansen blir större än de rödgröna efter nästa val borde det vara självklart att Fredrik Reinfeldt fortsätter som statsminister, även om Sverigedemokraterna är tungan på vågen mellan blocken. Om oppositionen på motsvarande sätt får fler röster än de borgerliga är det logiskt att Reinfeldt släpper fram Mona Sahlin – och låter henne utöva makten. Båda blocken avstår därmed medvetet från att blockera varandras regeringar under mandatperioden för att skydda demokratin mot främlingsfientliga krafter.
Peter Wolodarski

Men, det är klart, som jag påpekade här på bloggen igår (länk) så verkar ju sossarna ha det lite svårt med att låta principerna styra sitt handlande – åtminstone om det gäller längre perioder än sex månader och om makten står på spel… Med sådana ingångsvärden så blir det ju lite knepigt för sossarna att på ett trovärdigt sätt lova något som ska gälla under hela mandatperioden – särskilt om löftet samtidigt skapar grunden för ytterligare en regering utan sossarnas medverkan…

Men, tanken är god och förtjänar att diskuteras på allvar; alltför god för att offras på det partipolitiska käbblets altare av en nervös socialdemokrati. Kort sagt, varför krångla till det med blocköverskridande regeringar som ingen vill ha då det finns en mycket enklare och bättre lösning?

Visby 27 november, 2009
Mikael Olsson, FD

Länkar:

• Gårdagens blogginlägg på Olssons Blogg: Sossarna hotar demokratin?
• Dagens morgontidningar: DN, SvD.
• Ledarreaktioner: PJ
• Den ursprungliga artikeln av Peter Wolodarski: DN
• Andra bloggar: Liberati, Two Invandrare, Åsikter om allt, Tokmoderaten, Per Altenberg, Danielssons Lakejer, Malin Ferm, Robert Noord…

varnade för att sälja skinnet innan björnen var skjuten. OK situationen var en annan, men det verkar som om Sahlin gett upp hoppet på eget eller de Rödgrönas möjlighet till egen majoritet och i stället försöker sälja poster i en icke vald eller utsedd socialdemokratisk samlingsregering. Vad man än tycker om SD, så har deras väljare lika stor rätt som någon annan väljare att lägga sina röster där de själva önskar. Vad detta konkret betyder när alla röster är räknade efter valet i september 2010, det är i dagsläget helt omöjligt att sia om.

En sak är säker, Mona Sahlin har små möjligheter att röstas fram som statsminister OM inte de Rödgröna stödjer hennes kandidatur. Har hon ens frågat sina kompanjoner i Vänstern och Miljöpartiet hur de skulle ställa sig om Socialdemokraterna går över blockgränsen? Att försöka så split mellan Alliansens partier kanske verkar som en bra idé för några av hennes rådgivare. Verkligheten är dock den att Mona Sahlins agerande klart redovisar varför hon är Alliansens bästa reklampelare!

S öppnar för FP och C, GP 27 november 2009
Sahlin öppnar för styre med C och FP, DN 27 november 2009
PJ Anders Linders blogg i SvD 27 november 2009
Sahlin får kalla handen, SvD 27 november 2009
Regeringsfrågan: Fel av Sahlin att utesluta moderaterna, DN Opinion 28 novewmber 2009

Opionionsläget blir allt intressantare. Moderaterna får återigen starkt stöd och är över 30% i dagens mätning. Det känns givetvis kul som moderater att se att vår förnyelse och vår politik lockar många människors nyfikenhet, för siffrorna ska nog tas för just det. Nästan var tredje väljare uppger att om det vore val idag så skulle de rösta på oss. Jag har påpekat det förr och gör det igen, opinionsmätningar är dagsnoteringar, inget annat. Men det visar att intresset för M är stort och det glädjer mig, för detta visar att de nya moderaterna har en stor potential att bli det stora statsbärande partiet.

Samtidigt som vi är glada och nöjda så ökar stressen för Mona Sahlin. Dagens utspel måste väl ses som desperat. När alliansen bjöd in MP för att eventuellt bryta blocken och kunna bilda majoritetsregering så uttalade både partiledarna och rödabloggare att alliansen gav upp. Antar att kommentarerna idag i bloggosfären är de samma… Mona Sahlin har uppenbarligen, och det med rätta, redan gett upp hoppet om att kunna samla ihop ett väljarstöd som innebär att hon kan bilda majoritetsregering. Det hedrar henne att hon insett det nu med nästan ett år innan valet, vi är nog många som delar hennes analys så långt.

Däremot blir det fel när det handlar om att hantera Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har hela tiden försökt att göra fulspel av SD´s position. Det har gynnat SD och kanske faktiskt straffat S. Det finns ett enkelt sätt att hantera situationen. De block som blir störst får regera. Det är noterbart att Fredrik Reinfeldt skickar den signalen att han är beredd att avgå om de rödgröna bli större än alliansen, men Mona Sahlin ger inte samma klara besked. Innebär det att Sahlin nu är beredd att försöka komma till makten med hjälp av SD? Det vore skamligt i så fall.

Om partiledarna för de sju riksdagspartierna ger det beskedet att störst block vinner, även om det innebär minoritetsstyre, så är ju saken klar. SD blir inte vågmästare i en sådan situation och intresset för SD skulle därmed sjunka dramatiskt från både media och från väljarna.

Fredrik Reinfeldt och Marie Demker har rätt. Att göra blocköverskridande lösningar nu skulle skada demokratin och gynna Sverigedemokraterna. Det finns som sagt bättre och smakligare lösningar. Använd de istället för att ge SD mer utrymme och möjligheten att bli martyrer.

Så, nu ligger allt i Sahlins händer. Är hon och sossarna beredda att sluta fulspela om SD och ge klara besked. Det är nämligen dags för det nu. Bevisbördan ligger faktiskt på just Sahlin och inte på Reinfeldt.

Bloggar: MinaModerataKarameller och Ingerö och Högberg och Tokmoderaten och Arkelsten och Under den lugna korkeken och Altenberg och Göran Pettersson och Danielssons lakejer och Michaelas och 100 steg till och makthavare och Johan och Peter och svensk historia och In your face och liberati och PJ

Det är inte en regerings sak att köpa upp företag som inte går med vinst för att de som arbetar där skall få ha kvar sina jobb och tillverka vad då? Bilar på lager?
GM äger hela Saabproblemet och har så gjort sedan de köpte Saab. Finns inget som skiljer Saabsproblem från nedläggningshotade och ibland nedläggningsdrabbade företag i andra branscher. Varken i nutid eller i förfluten tid. Ett företag som skall överleva MÅSTE klara av att tillverka varor som efterfrågas till priser som gör att man gör vinst när utgifter för tillverkning, inköp, transporter, el och löner är betalda. Allt annat är nonsens.

Regeringen inte beredd äga Saab, SvD 26 november 2009
Regeringen stänger dörren för Saabägande, DN 26 november 2009

OM nu Mona Sahlin och Co så gärna vill rädda Saab, varför har de inte gjort det med Socialdemokraternas, LO-s och Metalls pengar under året som gått?

och hennes medspelare inom Socialdemokratrin, Facket och de Rödgröna, har haft 1 år på sig att ur partikassan och LO-kassan m.m. hosta upp de pengar som behövs i första läget för att Saab skall kunna drivas vidare. De har haft 1 år att lägga bud på Saab, vad har de gjort utöver föreslagit allt från möjligt förstatligande till att ATP-pengar skall användas för att driva Saab vidare. Men ack av den digra ordströmmen från politiska vänsterfältet har det inte ens blivit en tumme på en vante i praktisk handling. Klaga gör man men handla bör andra göra. Snacka om våra barn och andras ungar!

Sahlin vill ha nationell samling, GP 25 november 2009
Ett saabla tjafs, DN-s huvudledare 26 november 2009

(M)audeffekten kan som sagt bli långvarig. Särskilt om man betänker halveringstiderna – då hela Sverige nu är pantsatt i tysk kärnkraftsosäkerhet.  Jysst att du varit så vaken när det gäller att tillvarata skattebetalarnas pengar, Maud. 

Och nu skall det bli mer och mer jobb till ungdomarna, tycker Centraliserande Centerns Centralaste Centralkommitté, och sämre och sämre arbetsvillkor, anställningstrygghet, för att inte tala om lönen. Vad blir det då till slut kvar? Jobb. Att jobb skulle vara viktigare än allt detta gör att skillnaden mellan ” jobb” och slaveri blir allt mindre.

Just det här inlånet från socialdemokratisk jobbpolitikretorik gör också att desperationen framstår allt tydligare.

Mitt betyg för detta utspel blir därför varken mer eller mindre än just: C.

Och prognosen för Centerpartiet med (M)aud i spetsen blir ett segertåg rakt ut ur riksdagen.

Läs: DN – Jobb är viktigare än lön för nio av tio ungdomar,

Läs gärna också – Sveriges Radio – “Ungdomar utnyttjas på arbetsmarknaden”:

“Allt fler unga kommer i kläm på Stockholms arbetsmarknad. Det kan bland annat handla om att de utnyttjas som gratis arbetskraft, eller får provisionsbaserade anställningar där lönen blir så låg att den inte går att leva på.

- Slavarbete, säger Ove Ståhl på fackförbundet Unionen“

Se tidigare bloggposter: Svar på tal till Per Schlingmann på Newsmill

Vidare: DN – Börje Hörnlund: “Maud Olofssons politik en katastrof för Centern“, SVD1,   Högbergs tankar,   SVD – Olofsson: “Var tacksam“,   DN – Så många jobb hotas om Saab läggs ner,   Roger Jönsson – Det finns många möjligheter för SAAB – utan alliansens hjälp,   Peter Andersson – med rätt att tycka: Det lilla partiet med de stora orden,   SVD3,   Esbatis kommentarer – Centern tar ställning mot verkligheten,   DN – En svart dag för SAAB,   AB1,   AB – Centern spricker,   Mitt i steget – Om Maud Olofsson och kampen mot klockan,  DN – Inte troligt att hela SAAB säljs till Kina,   Röda Malmö – Den stora Saab-bluffen,  Expressen,   SVD4,  DN4,    AB3,   SVD5,  AB4,   AB5,   SVD6,    DN5,   SVD7,    SVD8,   DN6,

Den kanske hetaste nyheten för tillfället är problemet med att hitta någon som vill äga Saab (se 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19). Själv är jag inte jätteintresserad av denna fråga, utan noterar mest hur ständiga motsägelser dyker upp i debatten. Vattenfall borde staten sälja. Saab Automobile borde staten äga, i alla fall enligt Mona Sahlin.

Att Vattenfall har gått som tåget de senaste åren och vill rena kolkraftverk i Tyskland och bygga klimatvänlig kärnkraft i Storbritannien – det är dåligt. Däremot verkar somliga tycka att det är helt naturligt att staten går in och räddar ett biltillverkningsföretag som ingen annan vill ha.

Personligen har jag alltid haft svårt för att se varför en liten politisk elit skulle sköta ett företag bättre än de som engagerar sig fullhjärtat och tar personliga risker för att driva en verksamhet. Sälj Vattenfall och köp inte Saab är min linje. Ganska enkelt och inte speciellt märkvärdigt.

Vad som däremot är intressant i sammanhanget är att försöka se hur det egentligen står till med Centerpartiet, som varit ytterst ansvariga för hanteringen av Vattenfall såväl som Saab. Hur mår centerpartisterna?

Jag vill inte överdriva situationen, men jag tror knappast det är kontroversiellt att påstå att centern har problem (se 1, 2, 3, 4, 5). Man har tappat liberaler till Piratpartiet, och förmodligen har även en del gått till Folkpartiet. Och sedan kärnkraftsuppgörelsen i våras har den lugna strömmen av centerpartister som vandrat över blockgränsen till i synnerhet Miljöpartiet mer eller mindre utvecklats till en strid ström. Får man tro en del opinionsundersökningar har Centerpartiet tappat nästan halva väljarstödet sedan detta förra riksdagsvalet.

Dagens problem för Centerpartiet ser ut att bero mycket på att man är just ett mittenparti. De två största kärnkraftsmotståndarna – Vänsterpartiet och Miljöpartiet – finns på den andra sidan av blockgränsen, samtidigt som man sitter i regering tillsammans med kanske de största kärnenergivännerna i Sverige, Folkpartiet. Detta klyver partiet – som fortfarande har synliga ärr sedan folkomröstningen 1980 – mitt itu. Samma sak gäller FRA-debatten då unga liberala företrädare som Fredrick Federley och Annie Johansson stod på oppositionens sida om att inte signalspana i kabel, medan partitoppar och tunga moderater piskade på för att hålla ihop den borgerliga alliansen.

Centerpartiet har dessutom kanske fler väljare som känner sig svikna än något annat av de andra borgerliga allianspartierna. Man gick till val på att förbättra situationen för småföretagarna. Och visst har är de fyra jobbskatteavdragen varit välkomna åtgärder för att ge enskilda näringsidkare mer pengar kvar i plånboken. Men 3:12-reglerna orsakar fortfarande krångligheter. Den övergripande byråkratin som plågar expanderande småföretag är värre än i många andra länder. Och den svenska arbetsmarknaden fortsätter vara bland de mest stela i hela världen.

I Sverige är det inte särskilt jobbigt att starta företag, men att vara småföretagare och anställa – det är jobbigt och svårt – och det har inte blivit mycket särskilt mycket bättre sedan de borgerliga partierna vann valet för tre år sedan.

På sitt sätt liknar faktiskt Centerpartiets problem det som Kristdemokraterna lider av. Man har svårt att profilera sig utåt i en moderatdominerad regering. Partiet står inför ett liknande val som det Göran Persson hade när han tillträdde som statsminister 1996: “Vad ska jag välja för fråga som är min /…/ och som inte går på kollisionskurs med fackministrar?” Skillnaden nu för centern är att hitta en fråga som inte går på kollisionskurs med den borgerliga alliansen.

Förmodligen kommer inga avgångar eller så kallade re-shuffles ske förrän efter valet. Det vore nämligen detsamma som att erkänna att man har inte har skött sig om man bytte partisekreterare eller liknande. Dock sjunker förtroendet för Centerpartiets ledarskap kraftigt till följd av att man framstått som lama och passiva vad gäller Vattenfall och Saab. Dålig kommunikation utåt har också varit en starkt bidragande faktor; människor har inte känt att de förstått hur man egentligen har hanterat dessa frågor från regeringens sida. Det man hört har mest varit bortförklaringar och skuldbeläggning av han, hon, den och det.

Ska Centerpartiet göra ett bra val nästa år bör man ena partiet kring en gemensam fråga snarast. Det får gärna vara någonting man är emot; gemensamma hot enar som få andra ting. Man behöver hur som helst ta patent på frågan och driva den stenhårt utåt. Och det är viktigt att det är en fråga där man faktiskt kan lova väljarna resultat om man får förnyat förtroende.

Simon Hedlin Larsson

Fy, så svenskt…troligen rasistiskt.

Jag har ofta, och långt innan jag gick med i Sverigedemokraterna, funderat över det faktum att det anses fint i Sverige att vara “osvensk”, eller “så där härligt osvensk” som det ofta brukar heta. Till exempel när Zlatan Imbrahimovic trixar med trasan. Eller när Olof Palme var som mest briljant i debatten. Eller när någon svensk filmstjärna slår sig fram i Hollywood. I motsats till denna berömvärda osvenskhet finns det trista, tungfotade och stelbent hämmade svenska.

Den 15 november läste jag i Aftonbladet en artikel av den entusiastiske privathistorikern och författaren Herman Lindqvist, som satte ord på det jag i all min hopplöst svenska tristess gått omkring och funderat på. I sin betraktelse går Lindqvist under rubriken “I Sverige är det fint att vara osvensk” till rätta med denna mentalitet och framhåller inledningsvis: “2009. Den omvända nationalismen odlas i Sverige. Här uppfattas det som en komplimang om någon säger att man är ’så härligt osvensk’. Motsvarande uttryck vore otänkbart i till exempel USA, Frankrike och Japan.”

Jag fortsätter citera Herman Lindqvist:

“I Sverige frodas en unik svensk variant av nationalism – den omvända nationalismen. De som hyllar denna linje kan kallas svenskförnekarna. De finns huvudsakligen på vänsterkanten och bland socialliberalerna. Eftersom personer med den inställningen styr de största svenska opinionsorganen är det deras åsikt som för tillfället är den politiskt mest korrekta. De tar avstånd från det som kan kallas svenskt. De kan kokettera med sin ickesvenskhet genom att säga att de aldrig hejar på det svenska landslaget i fotboll därför att laget spelar sådan tråkfotboll.”

De arroganta svenskhetsfienderna, menar Lindqvist, pekar gärna finger åt “den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma och som de tycker är lite vackrare och finare än alla andra landskap, för där har deras förfäder bott i generationer.” Detta slags traditionella samhörighet med det förflutna är något som svenskhetsfienderna ständigt förlöjligar och fnyser åt eftersom de tänker i schabloner. Lindqvist igen:

“Denna stora svenska majoritet har olika politiska åsikter, de ser olika ut, de har olika religioner eller ingen religion alls, men de är sammanflätade i en historisk ödesgemenskap för de tillhör alla den unika svenska mixen, den vi kallar den svenska kulturen. Dit hör vi alla, även självförnekarna som i sin upphöjda avskildhet idiotförklarar alla som vågar ha en annan åsikt och till och med erkänna sin svenska patriotism.”

När dock svenskhetsfienderna reser utomlands, påpekar Lindqvist, förvandlas de:

“Den inbitne antisvensken blir alltså en högljudd och alltmer blågul ambassadör för Sverige i utlandet. Ju mer utland det främmande landet är, desto svenskare blir svensken.”

Herman Lindqvist tycker att det är på tiden att ändra attityd:

“Låt oss strunta i självförnekarsekten och ställa oss samma fråga som den franske ministern, fast vi frågar på svenska: Vad är det att vara svensk? Vilka är de svenska värderingarna?”

Läs hela Herman Linqvists artikel här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/hermanlindqvist/article6125229.ab

Härligt osvensk?

En särskild fraktion av “självförnekarsekten” är den gruppering människor som anser att allt utländskt är bra och att följaktligen “invandrarna” aldrig kan ha fel. De som kritiserar den förda flykting- och invandringspolitiken eller avarter hos en grupp invandrare är hemska rasister och bör helst bultas sönder och samman tills de behagar rätta in sig i det svenskfientliga ledet. Till denna kategori hör tidningen Metros kolumnist Hillevi Wahl. Hon skrev den 10 november en krönika som är något i hästväg även för denna typ av rabiata bedömare. Under rubriceringen “Vi behöver hjälp mot den helsvenska idiotin” drar Wahl iväg på följande sätt:

“I förra veckan hamnade jag på en middag med en släkting  som plötsligt visade sig vara rasist.” Detta därför att släktingen i fråga hade uttryckt kritiska synpunkter mot invandrare, bland annat “Ja, man vet ju hur de är”, “De borde lära sig att anpassa sig” samt “De sitter bara på kaféer hela dagen.” Hillevi Wahl trodde att människor som dristar sig uttrycka åsikter av detta slag bara var “tecknade seriefigurer utan hjärna.”

Efter ett lovtal till invandrare i allmänhet brister Die Hillevi ut i följande panegyrik:

“De ger mina barn tillgång till språk och kulturer, de lägger världen framför deras fötter. Och jag är så oändligt tacksam för det. Men sådant biter inte på kunskapsfobiker. ‘De borde anpassa sig’, fnyste min släkting’. Jag visste inte om jag skulle skratta henne rakt i ansiktet eller bara dänga en stekpanna i huvudet på henne så hjärncellerna ramlade på rätt plats. Anpassa sig? Are you kidding me? Till vadå? Ska de bli som vi? Ska de klä sig i grått och beigt och försöka smälta in i väggen? Ska skriva arga lappar om luddet i torktumlaren? Börja titta i titthålet innan de vågar gå ut i trappen med soporna för att de är så jävla rädda för att träffa folk?”

Slutklämmen är magnifik i all sin generaliserande enfald:

“Nej, tack gode gud för att inte invandrarna sänker sig till vår låga nivå. Bring them in, säger jag bara. Vi behöver all hjälp vi kan få mot den helsvenska idiotin.”

Hela inlägget här:

http://www.metro.se/2009/11/10/43146/vi-behover-hjalp-mot-den-helsvenska-i/

Die Hillvi borde kanske bo ett tag i – skall vi säga Somalia – för att få en mer detaljerad inblick i den härliga osvenskheten…

Ja, halleluja för hedersmord, överfallsvåldtäkter och militant islamism och andra kulturrelaterade företeelser som söderifrån kommande invandrare – naturligtvis mycket långt ifrån alla – har praktiskt taget monopol på. Det kan nämnas att sverigedemokraten Christian Westling anmält Hillevi Wahl för hets mot folkgrupp – svenskar måste ju rimligen också betraktas som en folkgrupp!

Nu skall det sägas att alla svenskar som vill framhäva sin osvenskhet inte är lika hätskt aggressiva som Hillevi Wahl. De kan till och med vara rätt sympatiska och välskrivande. Till den kategorin hör enligt min uppfattning Johan Hakelius, kolumnist på Aftonbladet och nyligen författare till boken Döda vita män, vilken avporträtterar 14 engelska kulturpersonligheter, de flesta ur kategorin excentrisk lantadel.

I sin krönika den 21 november ger Hakelius till och med Sverigedemokraterna en nedlåtande men dock klapp på huvudet genom att  konstatera att “Möjligen är inte alla vulgära dumskallar” och att det vore fel av massmedia att dra den slutsatsen. Man tackar för det lilla. Alltnog, Hakelius har valt att markera sin osvenskhet att klä sig som han tror att excentriska britter ur lantadelståndet gör: exempel i grällt storrutiga kavajkostymer och en rosa nejlika i knapphålet med matchande fluga till.

En något posörmässig last jag dock gärna unnar honom.

Som bekant finns också de svenska politiker som stoltserar med hur osvenska de är: Mona Sahlin som sagt att vi svenskar bara har töntiga traditioner som midsommar, eller Fredrik Reinfeldt, som skulle sälja sin pappa om han trodde det fick honom att framstå i politiskt korrekt dager, som menar att det rent svenska är barbari.

Slutligen kan ni genom att klicka på nedanstående länk se och höra hur jag debatterar etnicitet i media på Canal 7 med Kurdo Baksi och Anna Levin:

http://www.canal7.se/new/popup_arkiv.php?id=260

Mona Sahlin menade uppenbarligen allvar när hon sa att Socialdemokraterna måste vara tydligare med vad de vill. Man har nyligen offentliggjort sin valstrategi för valet 2010 där man presenterar aldrig tidigare skådade nivåer av klarhet. Eller vad sägs om:

• “Rätt budskap, rätt illustration med rätt kommunikatör till rätt målgrupp”
• “Tillsammans med v och mp”
• “Söker mandat för S-ledd röd-grön samarbetsregering”
• “Ett antal gemensamma aktiviteter”
• “Effektivt resursanvändande av personer och pengar”

Dessutom har man nu löst ett par gordiska knutar och fattat flera revolutionerande beslut som att man ska samarbeta med SSU och S-kvinnor, framstå som ett framtidsinriktat parti,  berätta för väljarna varför man vill ha deras förtroende, och att LO ska vara en central del av valrörelsen. Som sagt, revolutionerande.

Aftonbladet frågar den nytillsatte valgeneralen Bo Krogvig om det inte är riskabelt att berätta för motståndarna hur man tänker angripa dem. Krogvig svarar: “Det kanske finns en risk, men den får vi väl ta.”

Det var så sant som det var sagt. Den rödgröna röran får passa sig noga nu för genom att skänka den borgerliga alliansen detta vapen har man nu avslöjat allt om socialdemokratiska valrörelsen…

Simon Hedlin Larsson

De globala koncernernas allmakt kallar ju vanliga människor ‘globalisering’. Men i den akademiska världen skiljer man mellan ‘globalism’, ‘globalismer’ och ‘globalisering’.

Med ‘globalism’ menar man då den neoliberala marknadsreligionens anspråk på världsherravälde, medan man med ‘globalismer’ menar tanken att det kan finnas flera konkurrerande föreställningar om vilken världsordning som skall råda. Med ‘globalisering’ menas då slutligen det faktum att världen i och med den kommunikationsteknologiska utvecklingen krympt till en ‘global by’, i synnerhet sedan Internet uppfanns.

En av världens mest framstående forskare om dessa fenomen, Manfred Steger, konstaterar:

“that the globalist neoliberal project is in essence one ideology of many in the constellation of globalization. The neoliberals or neoconservatives have merely harnessed a sophisticated public relations machine – propaganda, in Noam Chomsky’s analyses – to convince a naïve public that laissez-faire liberal capitalist ideology is actually nothing less than an end point of history, a culmination of natural scientific process and evolution. The mistake, Steger would argue, is to confuse a political economic ideology with some kind of inevitable evolutionary process interpreted through a lens of scientific method.”

(citerad i Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – “Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 7. )

Inom ‘globalismen’ – dvs den neoliberala marknadsreligionsutövningen och dess anspråk att göra sig gällande som allenarådande världsreligion - verkar makteliten.

Redan 1956 skrev C. Wright Mills en bok om den: The Power Elite. Den beskrevs då som tredelad; bestående dels av koncernernas, dels av militärens, dels av politikens elit. Mellan dessa tre maktsfärer fanns svängdörrar genom vilka samma elitmänniskor passerade in och ut för att iklä sig olika maktpositioner.

Så tidigt som 1956 visade det sig emellertid, enligt denne Mills, att balansen sinsemellan de tre förskjutits. Medan allt mer makt koncentrerades till de två första sfärerna dränerades den politiska allt mer på inflytande, vilket ledde till att koncernerna och det militärindustriella komplexet blev styrande för politiken. Så istället för att politikerna ritade upp riktlinjerna som de förra hade att hålla sig till så blev det mer och mer tvärtom:

“ As noted by Mills, the political domain has diminished in power relative to the corporate and military sectors: ‘Insofar as the structural clue to the power elite today lies in the political order, that clue is the decline of politics as genuine and public debate of alternative decisions.’“ 

(Standlea, David M. Oil, Globalization and the War for the Arctic Refuge. 2006. Albany: State University of New York Press. Chapter 1 – “Globalism, Oil, and the Power Elites”, p. 9)

I ljuset av detta skulle man som jämförelse kunna beakta vad som just nu sägs om det som timar och sker i Ryssland.

Där påstås nämligen att oligarkernas makt gått fullständigt överstyr på grund av att ränderna från tsarismen aldrig gått ur själva samhällskostymen.  Efter kommunismens fall 1989 togs makten över av koncernledningar - personerna i dem hade då förpassat sig dit genom svängdörren från den politiska maktsfären till den ekonomiska – ett korrekt steg i karriären om man beaktar vad Mills och Steger säger.

Det speciella med den ryska situationen är då att man gått över från den politiska maktsfären i ett diktatoriskt styre till den ekonomiska sfären i en neoliberalt globaliserad marknadsekonomi, vilken enligt ovanstående alltså numera  är den maktsfär som, tillsammans med den militära, styr den politiska. Frågan är då om något egentligt regimskifte skett.

Farhågan bekräftas av de underliga och makabra händelser som ägt rum i det ryska riket.

Och tänker man då på vad som skrivs om detta kan man även slås av farhågor beträffande den politisk-ekonomiska maktfördelningen i Väst. Anledningarna till att den politiska makten återigen blivit korrupt i Ryssland sägs nämligen vara bristen på konkurrerande alternativ, att oppositionen inte tillåts fungera såsom den ska i en demokrati.  Som Mikhail Krasnov; “Doctor of Law, the chair at the constitutional and municipal law department at the Higher School of Economics” den 14:e mars 2008 i Novaja Gazeta säger:

 A prominent political thinker of the 20th century, Carl Popper, formulated that criterion: democracy is such a form of state structure where bloodless change of power is possible through election. What does it mean? First, it means political competition where people themselves define the course of the national policy using the election system. Second, this is about the lack of monopoly for power. In economics, the victory in a competitive struggle never means the winner will stay alone in the market. The same must apply to the politics. With a democracy no one can be thrown away from the domestic politics. This applies not only to the parliament, but also to the president. Whatever broad powers he were invested in, he still must stay under control.  And how can people control the president, government and the new political force in power? First of all, this is possible to be done through opposition, i.e. parties that failed to become winners at this stage.  And how can they exercise the control, in their turn? They can do it through parliamentary enquiries, participating in making the state budget, exercising control over public spending and so forth.”

För eftersom tendensen är densamma här – att det blivit de ekonomiska och militära maktsfärerna som styr den politiska istället för tvärtom - så riskerar den demokratiska kontrollen att gå förlorad. Särskilt efter att Lissabonfördraget implementerats. För då välter hela skutan över till förmån för den exekutiva makten (som i sin tur styrs av lobbyism och militarism enligt ovan nämnda analytiker).

De nationella parlamenten förlorar kontrollen över den exekutiva (eller verkställande) makten (= ministerrådet, Europeiska rådet, EU-kommissionen, Presidenten och den Höga Representanten för gemensam utrikes- och säkerhetspolitik) och Europaparlamentet har knappast samma styrförmåga.

Och det allra allvarligaste är att lagstiftningsmakten delegeras till regeringarna utom räckhåll för demokratisk kontroll. Inte minst saknas också offentlighetsprincip och remissförfarande och därmed även möjlighet till offentlig debatt, vilket strider mot vår grundlag som säger att den fria opinionsbildningen är en hörnsten i den demokratiska samhällsbyggnaden .

Och när man betänker detta ser man också såna saker som t ex Vattenfallsaffären och kammarrättens dom att försäljningen av Tibblegymnasiet var olaglig – i ett annat och mycket obehagligare ljus. Man skärras även än mer över vad Carl Bildt något glättigt skriver på sin blogg “Alla Dessa Dagar” om den återerövrade vänskapen mellan EU och Ryssland i bloggposten “Goda vibrationer”

“Fortfarande lyser den stora röda stjärnan över Spassky-tornet vid Kreml-muren. Dess era är – tack och lov – borta men den tillhör dock bilden av detta Moskva.

En dag med bra diskussioner går mot sitt slut.

Påtagligt var hur goda vibrationerna var efter onsdagens toppmöte i Stockholm.  Det anses här ha varit ett av de bästa av de möten av detta slag man haft med Europeiska Unionen.

Inte så att vi inte diskuterade de frågor där vi har delade meningar – t ex om mänskliga rättigheter eller södra Kaukasus. [. . .]

Men att vi också underströk det gemensamma intresse vi har av att bygga ut förbindelserna.

Moderniseringen av Ryssland är ett mycket påtagligt gemensamt intresse.

Men den är inte möjlig utan en fungerande rättsordning. Den ”legala nihilism” president Medvedev talat om är ett akut hot mot denna modernisering. [. . .]

Och nu väntar middag i Moskvas vimmel.”

För vi vet ju alla vad “modernisering” egentligen betyder nuförtiden. När Fred betyder mer och mer Krig, och “Framsteg för integriteten i Europa” att lag om avstängning från Internet stiftas på torsdag fasar man slutligen inför vad Stockholmsprogramstriptyken “Fred, Säkerhet och Rättvisa” i slutändan kan komma att visa sig innebära efter att de allra sista korten på bordet är lagda. Se EU Newspeak Glossary.

Se även: “The Stockholm Programme – An open and secure Europe serving and protecting the citizen“

Läs: Mark Klamberg – FRA kommer fortsätta lämna över information till SÄPO,  Scaber Nestor,  frendo.se,   Liberal och långsint,   SVD – Ja till EU:s Telekompaket,  Eva-Britt Svensson blogg – Quadrature håller med mig,  La Quadrature du Net: A Missed Opportunity for Citizens’ rights, IpTegrity – Monica Horten: The Queen to announce Internet cut-off law,  Lena Ek – “Ett framsteg för integriteten i Europa“,  Mårtensson – Lars G. Josefsson talar med kluven tunga,  Staffan Danielsson,  AB: Kris för S – får rekordlågt stöd,  SVD2,   DN1,   AB2,   AB3,   trixes tankar,   SVD3,   AB3 ,   DN2,   DN3,    DN4,   BBC News – Russia ‘is now a criminal state’,  says Bill Browder,  The Guardian: ‘Cruel, illegal, immoral’: Human Rights Watch condemns UK’s role in torture, The Telegraph – Barack Obama ‘to announce 30,000 Afghan troop increase next week’

Se tidigare bloggposter: Den socialmoderata (M)enigheten, På väg mot ett enpartisystem, Demokratiutredningen och partifinansiering i omutliga Sverige, Parlamentet blir parlamentet, Vår Gud är oss en väldig Borg, Spöken som finns,  EU – Entropin ökar i maktens centrum, Andreas Carlgren, miljöminister…,   The Quickest Road from Serfdom to Serfdom

Som jag konstaterade igår växer sympatierna för Miljöpartiet. De framstår som ett ungt och modernt parti, och deras framfart tros bero till stor del på väljarflykt från Socialdemokraterna – som nu tryggt kan rösta på MP och ändå få samma regering. Troligtvis lär även en del centerpartister vandra till Miljöpartiet nu när det finns risk att Centerpartiet tappar en del av sin miljprofil.

I en opinionsundersökning gjord av Aftonbladet och United Minds får Socialdemokraterna faktiskt under 30 procent (1, 2):

• M: 27,4 % (+0,8)
• FP: 6,8 % (+0,9)
• C: 4,4 % (-0,2)
• KD: 3,7 % (-0,5)
• MP: 10,4 % (+1,8)
• S: 29,7 % (-4,0)
• V: 6,9 % (+1,2)
• SD: 5,7 % (-0,3)
• PP: 2,5 % (+0,4)
• Övriga: 2,5 % (+-0)

Och med Socialdemokraternas mer liberala och miljöintresserade väljare går till Miljöpartiet, verkar det också som om väljarna på andra sidan skalan går till Vänsterpartiet. Nu är detta bara en av många opinionsundersökningar – och är det någonting historien har lärt oss är det att inte lägga för mycket vikt vid opinionsundersökningar – men det är ändå ganska intressant att försöka analysera eventuella förändringar i väljarsympatier.

Dock ska man komma ihåg att ett eventuellt ras för Socialdemokraterna inte betyder lika mycket som det gjorde på minoritetsregeringarnas tid. Nu är en röst på S och en röst på MP båda en röst på Mona Sahlin som statsminister. Samtidigt spelar det en avgörande roll för regeringssammansättningen, och för två partier som man kan säga har varit i ständig opposition, innebär fler röster på V och på MP att Sverige får vad Göran Persson förmodligen skulle kalla “en mycket oerfaren regeringen”.

Simon Hedlin Larsson

Professor emeritus  Olof Ruin, diskuterar begreppen landsfader och landsmoder, i det utmärkta radioprogrammet Godmorgon världen – Sveriges Radio P1.

Han konstaterar att Vladimir Putin är en sorts landsfader för ryssarna, Fredrik Reinfelt  skulle eventuellt, under vissa omständigheter kunna bli detsamma  för svenskarna. Vidare att Angela Merkel är på god väg att bli en landsmoder för tyskarna.

Undertecknad konstaterar att Mona Sahlins chanser att bli en framtida landsmoder, torde vara mikroskopiska.

Lars Sjögren

Enligt Jan Björklund Folkpartiet är vi så illa tvugna att trippa mer åt höger och han har dessutom rätt. Jag som säger det är Socialist. Låt mig förklara varför han har rätt och sedan titta på alternativen.

1. Sänk skatterna

Helt rätt. Det betyder givetvis att man samtidigt ska minska anslagen till skola vård och omsorg eller öka budgetunderskottet ännu mer och det är ju inget bra alternativ. Budgetunderskottet har redan nått den gräns vi kan acceptera.

2. “modernisera” arbetsrätten

Ja. Om vi ska konkurrera på en globaliserad marknad så ska vi konkurrera med Kina och Indien. Då kan man inte dalta med arbetskraften. Vill inte du jobba 12 timmar om dagen utan semester? Ja. Det är logiskt. Om vi vill värna jobben, som Socialdemokraterna pratar om, så ska vi väl se till att vi får mer jobb, eller? T.o.m. Mona Sahlin tycker att ”Vi äldre kan jobba längre” En uppluckring av turordningsreglerna kommer få folk att skärpa till sig och inse att anställningstrygghet är övervärderat. Man måste vara flexibel i framtiden. Ryggsäck och fler vandrarhem kommer förenkla det hela för arbetarklass och gravida kvinnor. Ja`det handlar faktiskt maximalt om två gravida kvinnor per företag som ska bli “flexibla”.

3. Mer kärnkraft

Ja. Om vi ska konkurrera på en globaliserad marknad som fokuserar på att producera mer och mer grejer billigare och billigare har vi helt enkelt inte råd att satsa på miljövänlig kostsammare el. Vad ska vi annars leva av? Potatis, älggryta och äppelpaj? Utan en acceleration av tillväxten får vi ju inte tillgång till alla prylar vi vill ha. Kärnkraftsavfallet är ett senare problem som vi kan titta på senare.

4. In med Euron och ut med den svenska kronan.

Ja. Om vi nu ska vara med i EU kan vi lika gärna gå in fullt ut. Att folket röstade Nej till EMU beror nog mest på att de inte gillar politiken sedan EU-medlemskapet, men folket har ju inte en aning vad som är bäst för små- och medlestora företag. Undrar varför vi har rösträtt? Hade vi alla vetat vad som egentligen var bäst för oss hade vi röstat “Ja” till mer EU d.v.s. EMU som vi blev tillsagda. T.o.m. Socialdemokraternas politikeradel och deras samarbetspartner verkar ju gilla EU, eftersom de inte tänker fälla en Socialdemokratisk regering på den frågan.

5. Mer krig

Sverige ska fortsätta invasionen av Afghanistan under USAs ledarskap. Det är ett bra sätt att hålla industrin igång. Att “skydda unga flickors rätt att gå i skolan” är ju dessutom ett bra argument som går hem i TV-sofforna. Jan, är säkert med på fler krig. En attack av den “intellektuella kulturvänstern” är helt på sin plats. Att USA störtat demokratier och stöttat diktaturer efter 1945 är en liten skitsak i sammanhanget. Dessutom får vi mer opium ur Afghanistan nu.

6. Skydda inte Sverige

Ja. Miljöpartiets idé om att livsmedel ska framställas ekologiskt, närodlat och småskaligt och på så vis se till att det finns närodlad bra mat inom räckhåll är helt enkelt fel. Att transportera besprutad mat, gärna genmanipulerad, långa sträckor, är bra för tillväxten och transportindustrin. Lite skit ränsar magen, som man säger.

7. Slopa värnskatten.

Ja. Att beskatta de med mest inkomst är helt enkelt fel. Man har ju skaffat sig hög inkomst för att man gillar pengar. Beskatta de som har lägre inkomster. De gillar ju inte pengar ändå för då hade de sett till att ha högre löner. De nya moderaterna har blivit mjukisar och blir ett sossealternativ.

Liberala Ungdomsförbundet verkar vara på samma hårdföra linje i det mesta.

Och nu till alternativen…

Alternativ 1: Sossar med anhang.

Det innebär visserligen ett EU-medlemskap och kanske ett EMU-medlemskap eftersom sosseadeln verkar helt med på den linjen, vilket Folkpartiet gillar. T.o.m. fortsatt krig i Afghanistan verkar intressant, verkar det, kanske t.o.m. sänkta skatter för att klara sig i den globala konkurrensen. Kärnkraft verkar ju sossarna vara med på. Ja, Jan, om du inte gillar FP så har du alltid Socialdemokraterna som ett mycket likt alternativ. Det är väl bara värnskatten det handlar om och med de löner som sosseadeln har kan vi nog lätt övertala dem om den saken. De gillar ju pengar. Vi kan skylla på EU-anpassning eller något liknande.

Alternativ 2: Extremvänstern. Kommunisterna. Socialistslynglarna och det gröna flummet i en skön förening.

UT ur EU. Upp med tullmurar, skydd för företag mot utländska storföretag. Höga skatter och bortkastade pengar på skola vård och omsorg. En ny berlinmur mellan EU och Sverige. Fred. Inga invasioner, sänkt tillväxt för företagen. Ekologiskt obesprutat trams och närproducerat och massvis med löjliga vindkraftverk.

Alternativ 3: Extremhögern. Bruna gossarna.

Sverigedemokraterna kan visa sin rätta sida. Denna gång ger vi oss på muslimerna istället för judarna. Kommunister, zigenare och socialistslynglar internerar vi. Mer krig, blondhet, blåa ögon, framavling av folk som lyder blint och springer mot fienden som de blivit tillsagda. Jimmie Åkesson blir rikskansler efter en rungande seger i vanligt representativt val.

Alternativ 4: Direktdemokrati i balans med representativitet

Alla går med i www.aktivdemokrati.se och diskuterar saken balanserat och tar de direktdemokratiska beslut som folket verkligen vill ha i absolut liberalism, d.v.s. frihet. Socialliberaler och Kapitalliberaler i balans.

Läs även andra bloggares intressanta åsikter om saker som är värda att ges en knuff upp i bloggportalerna!

SVD – Moderatledaren Fredrik Reinfeldt försöker identifiera sig med Tage Erlander

DN – FP öppnar för mer kärnkraft

jj.n – Politik och feltänk

hd kb smp exp smp hd sds

/ Homo Obstinatus Observans – Balans!

Idag omvaldes Jan Björklund som folkpartiets partiledare. Tidigare än omvalet hade han tid för sitt långa tal och det började han med att försvara svenska truppers närvaro i Afghanistan och kritik emot vänsterpartiets krav på tillbakadragande av trupperna. Han talade om att det skulle finnas stor risk för talibanernas återtag av makten om de internationella trupperna drar sig tillbaka. Han fortsatte sitt tal med ett hyllningstal till USA som demokratins räddare, vid tre tillfällen och att EU ska bli stark makt inte för att bli ett alternativ till USA utan en samarbetspartner till det. Han gick på Göran Hägglunds spår i att kritisera “kulturvänstern” som han menade var mer vänster än intellektuell och kulturell.

Hans tal bestod främst av 10 punkter:

1. Skattesänkningar och löneskillnader: – Stora skattesänkningar och ökade löneskillnader i samhället med motiveringen att ansvar och utbildning ska löna sig, att det är bra att det finns löneskillnader. Han tog exemplet att en sjuksköterska med längre utbildningstid än en undersköterska ska ha högre lön än undersköterskan för att hon/han har högre ansvar och högre utbildning, en undersköterska i sin tur ska ha högre lön än ett vårdbiträde p.g.a högre utbildning och högre ansvar. Sverige tjänar på större löneskillnader tyckte Jan Björklund.
2. Globalisering: – Nej till närodlade matprodukter med angrepp på miljöpartiet som en fiende till u-länder som, enligt Björklund, är direktberoende av handel med Sverige och andra i-länder. Han tyckte att det var en form av protektionism som omhuldades i “ädla argument” och att det i själva verket var närodlat-förespråkarnas mening att kapa handelsbandet med u-länder och därmed släcka deras hopp om förbättrade livssituationer. Björklund menade att det behövdes mer avregleringar av handeln, utan att nämna att det skulle vara rena lotten för de starkaste som utgörs av de rika länderna, började han tycka synd om de fattiga och att de är så beroende av de rika vilket de även fortsättningsvis ska vara. Det var lite konstigt för en partiledare som ofta fördömer alla som är omtänksamma och kallar dem för “tycker-synd-ommare”.
3. Skolpolitik: – Förstatligande av skolor. Göran Persson angreps för att ha kommunaliserat den svenska skolan för 20 år sedan och att det är viktigt att nu återförstatliga skolan för jämlik kvalité. Jan Björklund tyckte att kommunaliseringen av skolan hade medfört att skolan och eleverna resultat hade blivit sämre. Högre krav på kommuner och friskolor efterlystes. Flerskaligt betygssystem som nästa år kommer att föreslås av regeringen att bli lag försvarades av Jan Björklund i talet. Han talade om att läraryrket behöver få högre status för att kunna förbättra skolan.
4. Jämställdhet: – Jan Björklund talade om att den liberala feminismen och  jämställdhetspolitiken skiljer sig från vänstern i att liberalerna inte vill se problemen i grupper och strukturer utan enskilda individer. Han kritiserade vänsterns talan om normer och strukturer samt lovprisade Nyamko Sabuni. Björklund talade om liberala kvinnors vikt i den svenska historien och att de har gjort mycket stora skillnader. Han försvarade hushållsnära tjänsterna och tyckte att det skulle vara ett steg mot ett jämställt samhälle. Jan Björklund betonade folkpartiets kamp om att göra den offentliga sektorn marknadsbaserad så att det ska gå att tjäna på “i den kvinnligt dominerade sektorn”.
5. Klimat och energi: – Människan måste utnyttja naturresurser och det måste ske på ett sätt så att det ska räcka till kommande generationen. Ja till kärnkraft! var också en av de viktigaste delarna av Jan Björklunds tal och han såg på kärnkraften som en lösning på miljöproblemet. Här dömde han ut både Peter Eriksson som energiminister, Lars Ohly som näringsminister och Mona Sahlin som statsminister som han tyckte fegade ur i energifrågan. De rödgrönas eventuella avvecklingen av kärnkraften vid ev. valseger ansågs av Jan Björklund som ett stort hot mot miljön.
6. Integrationspolitiken: – Jan Björklund försökte vinna billiga poänger genom att hänvisa till vissa kända namn som bl.a. Zlatan Ibrahimovic och Nyamko Sabuni men misslyckades med båda när han kom med tabben att Zlatan var uppvuxen på Balkan och glömde var Nyamko kom ifrån när han efter lite tvivel nämnde Afrika. Han talade om att anhöriginvandring samt asylansökan med familjeanknytning ska ha som krav på att personen kan försörja sig själv och familjen som kommer samt att man ordnar bostad åt dem. Gällande oroligheterna i förorter kallade han det ett stort integrationsmisslyckande och efterlyste åtgärder och polisen ska kunna ingripa även hänsynslöst vid behov. Han dömde ut den socialdemokratiska integrationspolitiken som “alltför omhändertagande”. Björklund lovprisade Nyamko Sabunis skifte av integrationsansvaret från socialstyrelsen till arbetsförmedlingen, något som han kallade för “perspektivskifte”.
7. Vård och omsorg: – Gällande äldreomsorgen tyckte Jan Björklund att en make eller maka ska kunna följa med och bo med sin maka/make i en äldreboende om han/hon så önskar, om man har levt stor del av sitt liv tillsammans och vill göra det även i slutskedet av livet ska man kunna göra det.
8. Socialförsäkringar: – Med erkännandet att regeringens avgiftshöjningar 2007 ledde till att en halvmiljon människor i Sverige lämnade arbetslöshetsförsäkringen men Björklund tyckte att det ändå fanns en halvmiljon oförsäkrade i Sverige innan maktskiftet. Utan att nämna några åtgärdsförslag talade han om att “det är dags att alla svenskar blir försäkrade”.
9. Euro: – Enligt Björklund tyckte att euro-samarbetet visade sig starkt under finanskristiden och att det är beklagligt att Sverige inte har varit med i samarbetet. Han nämnde Estland som är på väg att ansöka om att bli inkluderat i euro-samarbetet men han talade inget om Litauen som hade sin valuta bunden till euro och som tvingades devalvera sin valuta för att rädda sin ekonomi, om ens rädda.
10. Företagsklimat: – Mer fokus på kompetens och en gedigen arbetsrätt men om ett företag riskerar att få försämrad ekonomisk situation ska de kunna sparka de som är “mindre kompetenta”. Turordningsreglerna ska luckras upp. Jan Björklund talade om att den svenska arbetsrätten måste “moderniseras och liberaliseras”. Jan Björklund efterlyste därmed reformeringen av LAS(lagen om anställningsskydd).

Jan Björklunds tal innehöll mycket tydligt ideologiska inslag, inte minst när han uppenbart genom att nämna vid många tillfällen, stoltserade med den liberaliseringsvåg som normalt kallas för “nyliberalisering” som har genomsyrat samhället under de två senaste decennierna. Med tanke på att han flagrant ogillade försäkrings- och stödsystemen som byggts upp under de socialdemokratiska regeringarna och att han samtidigt efterlyste mer avreglering, inte minst i att döma ut närodlade matprodukter som äkta argument av protektionism. Det som där var klart var också att Jan Björklund stack ut bland ledarna i att inte nämna sig någon miljökämpe utan istället fokusera på avregleringen av handeln. Björklund talade om vikten av att införa euro samt att kärnkraft ska antas vara en viktig del av den framtida energiförsörjningen.

I jämförelse med moderaternas landsdagar där miljöpolitiken och miljövänlighet, åtminstone i tal, var en viktig del av partiledarens tal fanns inga sådana inslag i Björklunds. Även gällande reformeringen av LAS beslutade de moderata landsdagarna att inte talade om uppluckring av lagen om anställningsskydd, något som skiljer dem från Jan Björklund. De ovanstående förslagen som för det mesta är typiskt högerorieterade och de områden som skilde Jan Björklund från resten av de borgerliga partierna handlade om att Jan Björklunds förslag var mer högra än de andra, speciellt i försäkringsfrågor samt skattesänkningar där han utan någon tvekan talade om att det måste finnas stora löneskillnader mellan människornas samt att skatterna måste sänkas för att ge fler incitament att jobba mer och ta egna initiativ. Mats Knutsson kallar det för “borgerlig kannibalism“. För folkpartiet kommer integrationsproblematiken att bli det kommande valet stora fråga, en viktig fråga men tveksamt om folkpartiets politik leder till några inkluderingar. Enligt Henrik Brors på DN handlar det om att folkpartiet är nu efter nya väljare och det är säkerligen till höger om moderaterna som partiet tänker söka sig till nu när moderaterna på tal har accepterat en del av de socialdemokratiska reformerna.

Jan Björklunds hyllning av USA som demokratins räddare samt att EU ska få allt större makt på bekostnad av medlemsländerna handlar om folkpartiets klassiska linje i utrikespolitiken och förskräckandet av folket genom att ta upp Sovjetunionen som exempel på socialismen kommer aldrig att upphöra även om USA har fört så många imperialistiska krig och invaderat olika länder runt om i världen, mördat miljontals människor för att ha kontroll över deras naturtillgångar, är inget som gör Jan Björklund påmind om den amerikanska grymheten.

att Maud Olofsson ljuger. Men vi vanliga dödliga som kan vår politiska historia och följt med under åren i tidningarna VET att Mona Sahlin satt i den regering som godkände köpet och avtalet för Vattenfall i Tyskland……. Fast det är klart, Mona Sahlin kanske inte läste igenom det hon borde läst igenom redan på den tiden. Att hon inte talat om det för sina kompanjoner i de Rödgröna, säger tyvärr en hel del om kvinnan som är Alliansens bästa reklampelare.

Oppositionen tror Olofsson ljuger, GP 20 november 2009
Vidare skriver DN:
Vattenfall styr Näringsdepartementet, DN 20 november 2009 Måste vara ren infiltration om de sysslat med det sedan 2002…..