Det dök upp en fråga om tips på läsning om kampen för noll timmars arbetsdag med bibehållen lön. Jag har sammanställt en lista…

För några dagar publicerades en intressant artikel på Newsmill, som då och då levererar riktiga guldkorn men som för det mesta är blogosfärens motsvarighet till Ring P1. Artikeln hänvisar till en utredningen “Prosperity without growth“ beställd av den brittiska regeringen som “betonar vikten av kraftigt sänkt arbetstid som en grundbult för att komma till rätta med såväl arbetslösheten, klimat- och miljöförstöringen som hälsoproblemen i samhället”. Jag har inte hunnit läsa den själv, men återkommer snarast med en rapport. 

Självaste Toni Negri bidrar med en egen lista (i urval):

Philippe van Parijs Real Freedom for All

André Groz Reclaiming Work

Ulrich Bech The Brave New World of Work

Stanley Aronowitz och Jonathan Cutler (red) Post-Work

Andra tips:

Slutet av Johan Söderbergs “Allt mitt är ditt”
Delar av Imperiet av Hardt och Negri
Tidningen Fronesis temanummer om arbete (rekommenderar ALLT Fronesis ger ut).
Delar av Cyber-Marx av Dyer-Whiteford

Klassiker:

Bob Black: Avskaffa arbetet!

Paul Lafargue: Rätten till lättja – Vederläggning av ”Rätten till arbete”

Ovanstående lästips handlar som sagt om att sänka arbetstiden. För tips om vad vi ska göra under den tid vi tyvärr är tvungna att jobba kan jag rekommendera den här sidan:

Motarbetaren

Det finns ju absolut ingen motsättning mellan att kämpa för att sänka arbetstiden och att kämpa för att den tid vi måste arbeta är så dräglig som möjligt. Tvärtom. Alla “förhandlingar” utgår från styrkepositioner. Ju starkare vi är desto mer radikala förändringar kan vi genomdriva. 

Att vi en gång i tiden gick från femton timmars arbetsdag till åtta, från sju dagars arbetsvecka till fem är inget vi fått gratis, utan ett direkt resultat av klasskamp. Tyvärr var det typ 100 år sedan så det är på tiden att flytta fram positionerna igen. 

Nu kan man prenumerera på motarbetarens nyhetsbrev! Bra för dig som sällan är inne på vår hemsida och vill ha information om våra arrangemang.

Anmäl dig här

Under hösten planeras bland annat Vår Makt-konferens i Malmö under helgen 31/10-1/11 och i december blir det filmvisningar till minne av Gruvstrejken för 40 år sedan.

Övrigt: Håll ögonen på Hamn4ans hemsida, de har varslat om strejk nu på måndag den 17/8.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Låt de sämst presterande få platserna – och sluta tävla!, Jinge skriver Arctic Sea – Mystiken tätnar, Tuss skriver Problemet med i-landsproblemen, Anders_S skriver Poliser ska ha samma demokratiska rättigheter som alla andra

Läs även andra bloggares åsikter om klasskamp, motarbetaren,

I stark sommarvärme åkte jag för att andra året i rad delta i Alternativa Politikerveckan på Gotland. Ön verkade så mycket mer lockande och vacker i år. Kanske för att jag inte, som förra året, höll på att tända av från stark smärtmedicin efter ett armbrott. Det berömda vita himmelsljuset, den vita stenstranden vid hamnen, armadan av svanar som seglade in mot stranden vid sextiden på morgonen, valmoblommor, cikoria och jättetistlar.

Å andra sidan den galna politiska cirkusen som pågick i stan. En bekant berättade att förra året pågick runt 500 programpunkter under Almedalsveckan, i år var det runt 1000. Makthavare av alla slag: politiker, lobbyister, kyrkor, företag, mediamänniskor, försökte alla bjuda över varandra med valfläsk i bokstavlig bemärkelse. Det bjöds på allt: grillade grisar, frukost, brännvin, godis, tidningar, läppglans, vin, öl. Kontrasten kunde inte vara större till Alternativa politikerveckan, där istället vardagens politik stod i fokus; kampen på arbetsplatsen och i kvarteret.

Den första föreläsningen jag gick på hölls av en tjej från Motarbetaren. Hon pratade om hur man kan kämpa på arbetsplatsen i ett så osäkert yrke som vikarie i vården. Hon berättade om hur hon och kollegorna gått samman och fått igenom löneökningar för alla genom att agera enat. Dessutom gav hon goda råd om hur man bör agera och hur man inte bör agera som vikarie eller på sommarjobb, för att få en bra gemenskap och sammanhållning uppåt och vara solidarisk med arbetskamraterna. Och om övervakning och kontroll i vården, underbemanning och hur man kan motarbeta den, om förhållandet till vårdtagare och behovet att agera självständigt som just arbetare med andra behov än vårdtagare eller anhöriga.

Dagen därpå, i onsdags, började med en programpunkt med Varken hora eller kuvad. De fyra kvinnorna i panelen tog upp religionsdebatten, som jag också deltagit i här på bloggen. Precis som jag har de under de senaste åren upplevt en starkt religiös vind, där det sekulära samhället många gånger ger vika för religiösa organisationers påtryckningar. Tydliga exempel är de religiösa friskolorna. De pekade på samverkan som nästan alltid finns mellan organiserad religion kvinnoförtryck, auktoritär och våldsam “uppfostran” av barn, indoktrinering och patriarkala värderingar. De förklarade hur den patriarkala hederskulturen förvandlar kvinnor till varor. Det fästs enorm vikt vid om kvinnan är gift eller ogift, och att ogifta kvinnor är oskuld. Giftermål är en tradition som inte går ut på frivillighet eller kärlek, utan är en affär mellan familjer och släkter, framförallt männen. Hela det patriarkala samhället är baserat på prostitution. Det påpekades att förlorarna på den neoreligiösa vågen är kvinnor, barn, och arbetarklass i förorterna. För det är inte rika och väletablerade föräldrar som övertalas att sätta sina barn i dessa indoktrineringsskolor. De kvinnor i panelen som var invandrade uttryckte en enorm frustration över vad man uppfattar som den svenska vänsterns och svenska feministers svek i dessa frågor. Vänstern som en gång i tiden var fanbärare för en sekulär utveckling där kyrkan skiljdes från staten är nu helt frånvarande när det gäller att försvara folk från prästvälde, religiöst tvång och indoktrinering.

Därefter tog jag en liten paus och hämtade andan inför mitt eget föredrag på eftermiddagen. Det var i Biblioteket, på den vackra S:t Hansskolan där hela veckans program genomfördes. Jag pratade om den antifascistiska historien i Sverige under 90-talet. Inte med betoning på fasciströrelsens historia, utan på vår historia som motståndare till den. Jag delade också ut lite frågor till workshopen dagen därpå, så att folk skulle hinna fundera lite, för historien är bara relevant om man sätter in den i sitt sammanhang med nuet, och använder erfarenheterna till någonting.

Sista programpunkten jag gick på den dagen var America Vera Zavalas föredrag om fabriksockupationer i Argentina. Hon berättade mycket intressant om Argentina och vad som hände där 2001. Militärdiktaturen rensade 1973, för övrigt samma år som jag föddes, på ett mycket brutalt sätt ut hela vänstern i landet. Folk torterades och släpptes ut över havet från helikoptrar, så att deras döda kroppar när de började flyta i land på stränderna skulle hålla de oppositionella i befolkningen i skräck och tystnad. Den nyliberala politiska agendan genomdrevs under befokningens tystnad. America berättade att i ett arbetarområde med 2 miljoner innevånare fanns på 80-talet ett enda sjukhus, ändå var det långt ifrån det fattigaste området. Krisen 2001 bröt den tystnaden, folk tog till gatorna i hundratusental. En annan sak som hände var att arbetarna tog över de företag som cheferna bara smet ifrån, lämnande skulder och månader av obetalda löner efter sig. Hon visade hur dessa företag mot alla odds klarat sig mycket bra tack vare stöd i lokalsamhället, om än fientligheten från politiskt håll varit stor. Hon berättade om en syfabrik och ett hotell som exempel på framgångsrika arbetarstyrda företag. Alla dessa drivs genom stormöten och med arbetsrotation. Inte på grund av några ideologiska principer, utan därför att arbetarna funnit tillvägagångssättet effektivast. Ett par av företagen hade övergått till en ledarprincip efter att arbetarna kommit överens om det, men för dessa går det generellt sämre. Det har också visat sig att när arbetarna själva styr tycker de flesta att det är roligare att vara i produktionen än i administrationen, eftersom de numera styr över vad som ska produceras, hur och i vilken takt och omfattning. En kvinna på syfabriken berättade att hon blev mycket nervös när det var hennes tur att stå för ekonomistyrningen, hon som de flesta där hade börjat jobba direkt efter grundskolan och trodde att räknandet kunde bli svårt. “Men” konstaterade hon “det var ju jättelätt, bara plus och minus”. För så blir det när behovet av att hålla undan mervärde från arbetarna och fördela vinst bland utomstående intressenter inte längre finns. America pratade också om den senaste europeiska vågen av chefskidnappningar och arbetsplatsockupationer i Europa, och om hur Globaliseringsrörelsen som varit aktiv och drivit frågor dödades av att kriget kom i och med 11e september.

Kvällen avslutades med filmen Bloody Sunday, om den fruktansvärda massakern på Nordirland.

Torsdagen startade med en blockad mot Elisabeht Markström, som avskedat en anställd på föreningen HOPP utan saklig grund och därefter lockoutat den anställda och förhandlingsvägrat. Tyvärr försov jag mig denna morgon så jag kunde inte vara med på blockaden mot det möte där politikern Markstöm skulle marknadsföra sig själv. Men jag hörde efteråt att det blivit lyckat. Uppslutningen var stor och alla flygblad gick åt direkt. Nojan bland makthavarna var också tydlig när denna lilla fackliga symbolhandling ledde till att Markström kom med livvakter och diverse tanter i föreläsningssalen visiterades. Man kan ju undra vad de hade väntat sig? En bomb? Ett knivdåd? Skrattretande.

Jag hann inte ens vara med på Strejkskolan med Frances Tuuloskorpi, som jag annars sett fram emot mycket. Frances har arbetat sen 1977 på bageri, där hon varit drivande i en fackklubb som, tyvärr så ovanligt nog, drev klasskamp på arbetsplatsen. Det finns en film om kampen på Bagarn som alla som inte sett den måste se: Fackklubb 459 – sista striden på Bagarn. Däremot hann jag till hennes eftermiddagsföredrag “Tror du att våra villkor bestäms uppifrån, genom avtal och lagar?” Hon visade i detta, som jag tycker det allra bästa av föredragen jag hörde, med all önskvärd tydlighet att så är det inte. Hon beskrev utvecklingen på arbetsmarknaden de senaste 15-20 åren när arbetsköparna varit de som drivit klasskampen. Hon visade hur besluten som medvetet eller omedvetet tas av arbetarna på varje enskild arbetsplats, när det gäller vad man ska acceptera eller ta strid för,  är det som avgör vilka avtal och vilka lagar som blir möjliga. Hon beskrev fackens svekfulla medgörlighet, men också hur förödande det är när arbetarna inte förstår att det är de som är facket. Bara när de sätter sig (det vill säga strejkar eller tar till annan stridsåtgärd) ger de ombudsmännen verklig möjlighet att förhandla. Hon tog exemplet LAS som började urholkas redan under 90-talet, genom att arbetsköparna använde krisen som ursäkt för att flytta fram sina positioner. De tryckte på för ändrade avtal, som skulle ge möjligheten till permanent underbemanning genom utökad rätt att använda visstidare. Facken gav efter till den grad att antalet visstidare blev obegränsat. Därefter kunde näringslivet argumentera att “LAS är för krångligt”, en oreda som ordnats av dem själva genom att öppna för underbemanning och obegränsad visstid. Frances konstaterade att nästa mål som arbetsköparna har är att helt fritt få sparka vem som helst när och hur som helst. Och som hon sa “Hur många arbetarkollektiv vägrar i praktiken att acceptera det, ja jag vet bara ett: Lagena”. Det är verkligen en katastrofal bild att se dem föra den kampen ensamma utan någon uppbackning från den påstått så “starka” svenska fackföreningsrörelsen. Hon tog också upp utpressningsmetoden arbetsköpare använder idag, som vi ser skräckexempel på i till exempel fallet Älvsbyhus. Slutordet blev att all annan kamp på alla andra nivåer i samhället än våra arbetsplatser blir en meningslös lek om vi inte driver politiken där det verkligen gör skillnad: på arbetsplatsen.

Efter Frances föredrag var det min tur att hålla i programmet, men det kändes skönt att under workshopen var det inte jag som skulle hålla låda, utan fokus låg på deltagarnas tankar kring antifascism. De fick diskutera i smågrupp och storgrupp kring bland annat följande frågor:
Vad kan ni se för likheter och skillnader mellan dagens situation och hur det var på 90-talet när det gäller antifascism?
Vad kan vi lära oss, om något, både bra och dåligt?
Är antifascism en viktig fråga, varför/varför inte?
Finns det problem med att så mycket kraft ägnas åt just den antifascistiska frågan?
Kan man integrera antifascismen i sin organisations övriga praktik eller ska den tas separat?
Hur förhåller sig denna fråga/bör denna fråga förhålla sig till övriga mer offensiva politiska frågor?
Hur skapar man största möjliga trygghet vid antifascistisk verksamhet och hur ska man motverka våldsspiraler?
Hur mobiliserar man allmänheten?
Hur förhåller vi oss på ett vettigt och framgångsrikt sätt till ett idag mer städat rasistparti som SD?
Vad har ni för tankar kring självförsvar?
Finns det konkreta förslag i grupperna på vad man kan göra, och/eller erfarenheter av saker ni har gjort som fungerat bra?
Trots att vi bara hade en timme att tillgå kändes det som att många tyckte att det var en givande diskussion. Själv tyckte jag att det var roligt att se människor med så helt olika åldrar, organisationstillhörighet och vänsterpolitisk bakgrund prata om dessa frågor tillsammans. Av någon obegriplig anledning är det ovanligt, men jag hoppas att vi i framtiden får se både mer av ifrågasättande och nytänkande på alla håll i den antifascistiska frågan, och mer forum för debatt kring den (riktig debatt då i motsats till tjafs).

Efter workshopen såg jag ett föredrag om Stadsdelsmotstånd i Malmö under 2000-talet. En kvinna från en Stadsdelsgrupp, en gång i tiden född ur Autonomt Motstånd, berättade om hur man hade arbetat med frågor som gentrifiering, sopor och nedläggningar av daghem på Möllevången under 2000-talet. Ett arbete som fötts ur insikten att det är i vardagen vi verkligen kan förändra. Gruppen ville driva en social och offensiv socialistisk praktik som alla känner sig välkomna i, även äldre och de som bildat familjer och fått barn. Föreläsaren tog upp erfarenheter som att arbeta i motvind och till slut förlora mot den stora sociala processen gentrifiering, men samtidigt väcka medvetenhet om skeendet och hur pengar omfördelas från underhåll i områden där fattigare människor bor till byggandet av lyxområden som Västra Hamnen. Hon berättade om hur man vunnit i andra mer konkreta frågor. Till exempel fått tillbaka en sopåtervinning som tagits bort, trots att de boende ju betalar dyrare priser för mat för att bekosta ÅV. Det gjordes helt enkelt genom att sätta upp skyltar som om den fortfarande var där och att innevånarna kollektivt fortsatte använda platsen som ÅV, tills det blev ohållbart att ignorera det. Och många liknande exempel. Hon talade också om begränsningen, hur Möllan mer och mer blivit ett område för medelklassmänniskor, ofta med vänsteråsikter, som hade vana och självförtroende att kunna kräva sin rätt. Då var det lätt att mobilisera mot nedläggningen av ett lokalt dagis och stoppa den. Men när ett dagis istället lades ner i ett fattigare område i staden, då protesterade inte de föräldrar som stoppat slaktandet av sitt eget. Därför har man under parollen “alla barn är allas barn” startat projekt för att öka solidariteten och visa på att vi måste ta ett kollektivt ansvar för varandra. Slutligen visade hon på hur människor kan ha fina teorier men i sin praktiska vardag agera osolidariskt, genom att välja privata alternativ i vård och skolor till exempel lämnar vi de minst resursstarkas barn, sjuka och föräldrar åt sitt öde, istället för att gemensamt ta strid för något bättre åt alla. Föreläsaren ville också få oss att ifrågasätta många begrepp i debatten, till exempel vad vi menar med “problemområde”. Om vi har 79 meter väg, och det bor 229 personer i hyreshus längst med denna. Eller om vi har 79 meter väg och det bor åtta personer fördelade på fyra hus längst med denna, fast den kräver exakt lika stor kostnad för VA och vägunderhåll som hyreshusvägen. Vem är det då som i praktiken tar mest resurser i anspråk?

Som sista programpunkt denna dag gick jag på “SAC – workshop om sexuella trakasserier i skolmiljö”. Det visade sig att de två kvinnor som höll i den, Mia och Sanna, bägge sparkats ut från HOPP, det blockaden på morgonen protesterat mot. Mia sparkades på osaklig grund, Sanna hade slutat få ideella uppdrag då hon accossierats med Mia. Nu fortastte de därför på egen hand att upplysa om sexuella trakasserier. Det var inte någon traditionell föreläsning utan gruppövningar där syftet var att lära sig identifiera trakasserier och öva på att se sina egna handlingsalternativ. Hur vi kan använda olika kommunikationsstrategier med röst och kroppsspråk för att värna vår personliga integrietet och sätta gränser.

På fredagen gick jag på den allra sista programpunkten för min del: en medlem i fånghjälps/fångkampsgruppen ABC Stockholm berättade om deras arbete för vänsterradikala fångar som häktats eller fängslats för politisk verksamhet. Han uppmanade också folk från andra orter att starta upp samma verksamhet. Och gav många bra råd och tips om hur man ska tänka och vad man kan hävda för rättigheter i kontakt med väktare, polis, plitar, advokater och kriminal”vården”. Han gjorde också en ljudinspelning under genomgången, och lovade att ljudet ska läggas upp på ABC Stockholms hemsida inom kort.

Efter denna föreläsning konstaterade jag att det var den enda av de jag såg som hölls av en kille. Jag pratade också med en i samordningsgruppen för veckan, och han berättade för mig att något mer än hälften av deltagarna på APV i år var tjejer och kvinnor. Så, ni som fortfarande envisas med den märkliga vrångbilden av den radikala vänstern som grabbig, mansdominerad osv kan lägga ner nu. Verkligheten är den motsatta! Jag vill tacka alla intelligenta, engagerade och kunniga kvinnor, och den likaledes intelligente, engaerade och kunnige killen, som höll i föredragen jag såg! De var alla väldigt bra.

Sen är det tyvärr så med en vecka som denna att man ändå missar det mesta… Ett urval av föredrag/workshops jag hade velat vara med på men av en eller annan anledning inte kunde: professor Brian Palmers crash course i att undersöka makthavarna med Almedalen som studieobjekt, bloggkollegan Luftslottets föredrag om fri programvara som antikapitalistiskt redskap, Ockupantscenen om ockupationsfestivalen i Lund och den ohållbara bostadssituationen, föreläsningen om Lagena-konflikten, Registrets föredrag om hur papperslösa idag organiserar sig för att förbättra sin situation på arbetsmarknaden, Vänsterjuristernas föredragning om hur lagen diskriminerar på grund av klass, Interfems föredrag om feministisk antirasistisk mobilisering och samarbete, Nätverket mot rasism som också pratade om antirasistisk mobilisering, filmen Facking Generation och efterföljande samtal med regissören Moa Forstorp, Varken hora eller kuvads seminarium om hedersrelaterat våld, Kulturkampanjens föreläsning om behovet av frirum och situationen för husockupationer i Stockholm, Frances Tuuloskorpis Strejkskola, Planka.nus appell för en klimatsmart och rättvis transportpolitik, ABC Stockholms föredrag om fängelseliv,  bloggkollegan Kim Mullers föredrag Att kämpa för att vinna Motarbetaren. Och det är ändå bara föredrag just jag hade velat gå på.

Även om det var trevligt att vara på APV förra året, var det i år mycket mer centralt och betydligt fler besökare, vilket bidrog till en kanonbra stämning. Dessutom hade SUF sitt sommarläger samtidigt och var också inblandade i programläggningen, och det gjorde det hela ännu bättre. Tack alla i Visby, ni arrangörer som gjort ett jättearbete med roddningen, alla bekanta och vänner jag hade nöjet att träffa, alla som kom på mitt föredrag och/eller workshopen, och alla nya trevliga människor jag hade förmånen att träffa!

Tips från Konfliktportalen: Acidtrunk ifrågasätter dagens piratrörelse i Quote: The Profit Bay, Andrea Doria undrar apropå Israel: Apartheid, anyone?, Björnbrum uppdaterar oss på teknikfronten i Forskande robotar, Cappuccinosocialist bjuder åter igen på filmtips i  Min vän Bresson, en annan bloggare som skriver om Visby i veckan är Dom ljuger: här handlar det inte så mycket om APV utan om cirkusen runt omkring, Fragment minns Villy Kyrklund i En konstnärs död, Johan Frick beskriver en artikelförfattares känslor i Jag har satt många barn till jorden, Kaj Ranving konstaterar Fuskjakt dyrbart fiasko, även Luftslottet skriver om APV i Rapport från en motståndsoas i en politisk öken, Apropå Almedalsveckan skriver Redundans Dagens politikerförakt: Socialdemokraterna, StockholmsPunk har läst en pamflett i ett udda ämne och berättar Wångska Attentatet 100 år!, Tusen pekpinnar har en annan åsikt än Acidtrunk i Försäljningen av The Pirate Bay är positiv för fildelningen

Här kommer lite reklam för en kurs som kommer hållas i Malmö under våren, man kan gå den och ha CSN samtidigt, men föredragen är helt öppna att gå på för alla intresserade också.

Makten på jobbet

Vem bestämmer på jobbet? Varför? Vem borde bestämma på jobbet? Hur flyttar vi anställda fram våra positioner? Hur kan vi påverka vår arbetssituation och göra den så bra som möjligt för oss? Hur bygger vi upp nätverk som kan stå emot chefernas nycker?

Vi har samlat en rad spännande föreläsare med erfarenheter av maktkamp på jobbet, fackliga strider och utomfackliga uppror. Välkommen på kurs i Malmö i vår.

Kursen kommer att undersöka hur arbetsplatskamp kan bedrivas. Du kommer att få beskriva situationen på din egen arbetsplats. Vi kommer att undersöka erfarenheter av maktkamp på jobbet, både fackliga strider och utomfackliga uppror. Vi lär oss saker som vi kan använda tillsammans med våra arbetskamrater för att förändra vår situation.

Makten på jobbet är en distanskurs i samverkan mellan Kvarnby Folkhögskola, Motarbetaren och Kalmar LS. Den är en del av Vänsterns Akademi, ett virtuellt studierum där delad kunskap inom en bred och öppen vänster kan leda till förändring.

Kursen är på distans med en studieträff per månad (första träffen är i februari), där vi möter inspirerande föreläsare och får ta del av deras berättelser både från fackligt organiserad och fristående utomfacklig kamp på olika arbetsplatser. Vi har också gruppdiskussioner och samtalar om våra erfarenheter och lärdomar under studieträffarna.

Dessemellan är det enklare självstudier. Som kursdeltagare kommer du bland annat att få läsa arbetsplatsrapporter och inventera maktförhållandena på din egen arbetsplats. Självstudierna redovisas dels via ett diskussionsforum på nätet, dels i samband med träffarna en gång i månaden.

De planerade träffarna äger rum en helg i månaden i Malmö.

Kursen förutsätter regelbunden tillgång till Internet. Du kan få studiemedel om du kombinerar kursen med andra studier så att du kommer upp till en studietakt på minst 50.

Längd: 1 termin, distans

Kurstid: 12/1 -29/5 2009

Studietakt: deltid, 25

Ansök via Kvarnby:

http://www.kvarnby.fhsk.se/

Första kurstillfället är i februari men vi kommer att börja de virtuella diskussionerna i januari. Det är alltså inte för sent att anmäla sig än.

Kontakt: kalmar.ls@sac.se, 0737-324931

Läs även andra bloggares åsikter om jobb, folkhögskola, kvarnby, malmö, motarbetaren

Vi är två personer som är aktiva i Motarbetaren i Malmö som satte oss ner med Sofia, som är 21 år gammal och har jobbat som tidningsutdelare för punkt.se i fyra månader, för att prata om yrket. Diskussioner och intervjuer är för oss det bästa verktyget att förstå (och därmed kunna agera) klasskampen i branscher där vi själva inte jobbar. Läs och lär, kommentera och kritisera.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det

In i bemanningshelvetet
Sofia hade en riktigt dålig ekonomisk situation i september 2007 och gick då in på Platsbanken och sökte alla jobb utan krav på yrkesutbildning. Och ett av företagen hörde också av sig, det var en kvinna från bemanningsföretaget Uniflex som erbjöd Sofia en intervju redan nästa dag, hon skulle ta med sig leg, två referenser och tidigare arbetsgivarintyg. När Sofia kommer till intervjun möts hon av två andra sökande, de ska på samma också intervjuas för samma jobb, hon möts också av en massa punkt.se-logos överallt och klämkäcka slogans om vad det innebär att vara säljare. Anställningsintervjuen har två delar, först en gemensam information för dom alla tre och sedan individuella intervjuer. Under den gemensamma information framgår det med all önskvärd tydlighet att de tre står i konkurrens med varandra och senare upptäcker hon mycket riktigt att bara två av dom fick jobba där.

Den som utför intervjuen, ”projektledaren” som hon kallar sig, betonar att de ska tillhöra en vikariepool och därmed kommer strida om samma timmar och hon kan inte garantera några timmar över huvud taget. Projektledaren är noga med att poängtera att Uniflex är ett seriöst företag visar bland annat upp kollektivavtalet.

För Skåne har man 70 platser i vikariepoolen och de är dessa Uniflex nu vill fylla, lönen är 87, 86 kronor i timmen och det är bemanningsavtalet som gäller. Projektledaren försöker betona fylla jobbet med ett positivt innehåll och beskriver det som ett utåtriktat och roligt arbete där man lär känna stammisar, är säljare och att det går att kombinera med andra jobb eller studier. Som ”säljare” på Uniflex säljer man ett helhetskoncept. De olika passen är morgon- och eftermiddagspassen med tiderna 6-10 och 10-14 samt ett städpass mellan 10-12. Sofia tyckte det var märkligt att man var säljare då man ju delade ut något som var gratis. Som vikarie blev man på morgonpasset kanske uppringd mellan fem och halv sex på morgonen och fick reda på var de ville att man skulle stå, tackade man nej så var det osäkert om de ringde igen.

Alla utdelare anställda och teamledare är anställda av Uniflex. Men det var ett kontrakt som .se kunde bryta när som helst för att byta bemanningsföretag (tidigare hade Academic Work delat ut tidningen).

Den andre delen av intervjuen var ett enskilt samtal där ville att man ska prata fritt och berätta om sig själv. Sofia berättar att hon sa det hon trodde att de ville höra:
- Man är aldrig sig själv. Man försöker alltid göra sin arbetskraft så attraktiv som möjligt för att kunna sälja den.

Projektledaren frågade hur hon trodde att hennes förra arbetsgivare såg på henne. Sofia var först på väg att säga att hon hade “mycket åsikter” men sa inte det utan ändrade sig till “engagerad” för inte uppfattas som en bråkstake.

Påtända chefer är inget problem
Projektledaren frågade om det vore ett problem att göra ett drogtest eller ett utdrag från belastningsregistret. Sofia svarade att det inte var det och visade inte hur provocerade hon blev av frågan:
- Jag begär inte det på henne när hon sköter min lön. Det är egentligen mycket viktigare för mig att inte min chef jobbar påtänd än tvärtom, jag har ingen rätt att kräva nåt pisseprov på henne.

Sofia kontaktades redan samma kväll och fick veta att hon fått jobbet. Hon var i en sån ställning att hon inte krävde och inte frågade något. Hon blev inkallad tillsammans med en av dom som var med (den andre fick inte jobbet) för att skriva på anställningsavtal. I samband med det gick man också igenom ordningsreglerna för de anställda. Man fick inte uttrycka något som kan skada uniflex (en slags tystnadsplikt). Man fick inte fick säga vad som helst till media. Om det uppstod problem skulle man vända sig till sina chefer. Sofias närmasta chef var teamledaren som hade månadslön till skillnad från utdelarna, men de satt också ganska löst och hade inte heller tills vidare-anställningar.

Sofia menar att Aftonbladet (som äger .se) inte ville vara ansvariga för personalen och därför använder sig av bemanningsföretag. Hon träffade Metro- och Cityutdelare. De var också bemanningsanställda. Metro använde sig av Academic Work. Hon minns inte vilka City hyrde in, men det var ett bolag som endast anställde invandrarkillar, gärna som fortfarande var kvar i asylprocessen. City ville ha desperata personer som inte kunde sina rättigheter. De svenska teamledarna spelade kallt på detta. Citykillarna gillade inte dem. Majoriteten befann sig i migrationsprocessen (de hade inte permanent uppehållstillstånd). Många skickade pengar till sin släkt hemma. De var utsatta för sjukt mycket rasism.

Första dagen
Sofia första arbetspass som hon blir inringd till är ett städpass i en annan stad, passet är på 3 timmars jobb och hon får betala resan dit själv, hon vågar inte tacka nej trots att det knappt lönar sig. Det är helt enligt reglerna och man kan bli skickad till Malmö, Lund eller Trelleborg. Har man bil kan man få ännu större område (tex. Höllviken). Det var uselt väder och antagligen ett test för att kolla hur arbetsvillig hon var. Alla gratistidningarna har städpatruller med olika områden i ett avtal med kommunen. Man ska då plocka ALLA gratistidningar och inte bara för de som anställt en. Sofia missförstod förmodlingen sitt områdes storlek för det tog bara fem minuter att plocka upp allt. Väl på plats träffade hon två andra utdelare som hon ställde en massa frågor till, men de var inte så sugna på att snacka, den höga personalomsättningen gör att det är få som känner varandra.

Det första man ska göra när man är på plats för sitt pass är att ringa sin teamledare och rapportera hur många tidningsbuntar man fått och att man var på plats. Antalet tidningar skiljde sig från plats till plats och hur mycket dom visste att man klarade dela ut. Delade morgonpasset ut dåligt fick eftermiddagspasset fler tidningar. Om man ”nollar” (delar ut alla tidningar) så ringer man teamledaren så tar de ställning till om åkeriet ska köra ut fler. Så det bästa är att nolla precis när ens pass slutar, då får man inte fler tidningar, man visar att man klarar kvoten (och får fortsätta jobba) och man klarar det precis så man inte får fler nästa gång.

Teamledaren sa att du skulle ta eftermiddagspassen när du jobbat morgon, de blev lacka när du inte tog det.

Isolering och hederskodex
De största problemet med jobbet var arbetssituationen i sig – isoleringen i att oftast jobba ensam. På de stora stationerna var man alltid två på morgonen. På eftermiddagfen jobbade man alltid själv. Men man delade ut tillsammans med en City-utdelare. På hennes station var de tre olika som turades om.

Jobbade man på eftermiddagarna, som Sofia, så träffade man aldrig andra punkt.se-utdelare. Den enda man träffade var teamledaren som brukade dyka upp en gång om per pass. De ska se till att man sköter sitt arbete och vill att man ska nolla. I och med att man inte träffade andra som jobbade på samma företag så fanns det en solidaritet mellan utdelare, oberoende av vilken tidning de jobbade för. En annan skillnad som fanns var mellan de som har fasta ställen och de i vikariepoolen.

Det fanns ett hederskodex mellan utdelare, som såklart såg annorlunda ut än Uniflex regler, det kodex som fanns mellan utdelarna såg ut så här:
Alla hälsar på varandra
Man tar alltid en tidning när man är civilklädd
Ingen tjallar på varandra (om någon går på toa, stack till affären eller tog telefonsamtal).

Även om ingen tjallade för ”småbrotten” mot ordningsreglerna var det lite annorlunda när det gällde dumpning, eftersom man fick sparken för det direkt om det upptäcktes. När det gällde dumpning fanns två läger. De som var rädda och de som var mer lugna. Dumpning förekommer. Men man kunde inte snacka om det med alla. Det hände att folk åkt fast för dumpning, men Sofia vet inte om det var på grund av en kollega, teamledare eller allmänheten som tjallade.

Inställningen till jobbet var beroende av hur länge man jobbat. Killarna som jobbade för City bröt långsamt ner Sofias arbetsmoral. De tog det lugnt, men City behövde inte heller nolla.

De som stod på buss- och tågstationerna hade också en bra relation till busschaufförerna. Man behandlar inte varandra illa.

Folk slänger mycket skit på en. Sofia ser det som att folk ser en som objekt, en levande reklampelare. Man är längst ner på hierarkin. Man är allmänhetens slasktratt. Folk kunde gnälla om vad som stod i tidningen trots att det är uppenbart att de som delar ut tidning inte har något intresse eller inflytande över vad som står i den. De som var 45-50 år och uppåt var mest dryga.

Att nolla var viktigt, då fick man fortsatt jobb, men det var också viktigt att inte öka arbetsbördan, så det bästa var att nolla precis i slutet av sitt pass. Sofia berättar om hur man smusslade undan tidningar. En bunte är 60 tidningar och Sofia kom på hur hon skulle nolla, det bästa var att smussla undan en bunt och sprida ut de på de fasta ställen (där de inte har så mycket koll). Ett annat knep var att få folk man känner att ta med sig tidningar och t ex att lägga ut på busshållsplatser.

Det var tillåtet att gå ut och lägga på restauranger och caféer, arbetsbördan blir inte mindre, men man slipper möta folk och pracka på dem. Vissa av citykillarna tog hela buntar med sig när de slutade, det blev ett kollektivt sätt att få ner arbetsbördan.

Man lärde sig att spotta villka som tar tidningar. En klassfråga, folk på väg till jobbet tar tidningar. På eftermiddagen tar folk ofta för att vara schyssta.

Största problemet med jobbet är isoleringen och alienationen. Man får ont för pirrorna står på ett ställe och du måste vara vi bussarna (hålla stora buntar tidningar). Du har inga pauser (ingen rökning, inte äta osv). Alienationen är jättestor eftersom du inte har några pauser.

Vad bör göras?

Sofias tips till folk utomstående är: Var trevlig och ta EN tidning. Vill man engagera sig som utomstående borde man informera om rättigheter man har på jobbet, kanske ge ut en “Gratis tidning” typ motarbetaren, intervjua folk, skriva ner och cirkulera den mellan olika utdelningsplatser för att bryta ner isoleringen. Asylgruppen ta kontakt med Cityutdelare för många av dom är i asylprocessen.

Som utdelare är det viktigt att skapar ett mikrokollektiv, av utsatta. Bli en person som kommer och snackar och tar en bunt. Det är intressant då det är en ny bransch. Människor har blivit så billiga att man kan stå ute och kränga grejer gratis. I och med att det är så nytt finns det inga fasta ramar för motstånd.

Några sista ord från Sofia:
- De håller på att skapas ett nytt låglöneproletarat i Sverige. Där bemanningsföretagen är boven. Slå mot dem.

Dagens tips: Gå på Vår Makt i Malmö 1-2 november, passande nog följer sedan (några kvarter bort) rättegången mot Malmö26 med 3 november.

Läs även andra bloggares åsikter om alienation, arbete, bemanning, city, klass, motarbetaren, tidningsutdelare, uniflex

Konflikt och annat: Vardagspussel, Ett hjärta rött om att klass avgör, Fragment om fantasi, En bris om ensamhet och gemenskap. Sist men inte minst tipsar jag om hemsidan Kunden har inte alltid rätt.

Juletider och många ungdomar får pröva på arbetslivet för första gången. Posten tar som vanligt in massa extra folk för att sortera brev. I restaurangen där jag jobbar har vi inne massa extra personal för att fixa julbord och servera. Sydsvenskan skriver om att postterminalen i Malmö har inne ungefär 50 extra nu inför julen.

Jag kommer ihåg mina första sommarjobb och mitt första riktiga jobb på kvällar och helger; det var på McDonalds. Det var extremt tung och svettigt, jag var allmänt förvirrad. Å andra sidan, det märktes att det var “på riktigt” på ett helt annat sätt än skolan. På McDonalds var det väldigt tydligt att vi arbetade väldigt hårt och fick ganska lite för det, vi blev anställda i klump, vår stora “kompetens” var att vi var så unga att de kunde ge oss lägre löner. det satte liksom nivån för lojaliteten (eller snarare illojaliteten) med företaget, å andra sidan fanns det en helt ok samhörighet med de andra som jobbade där (även om den samhörigheten varit betydligt starkare på andra ställen).

Men iaf, min julklapp till alla unga postisar får bli två länkar – den första till tidningen Motarbetaren som har ett temanummer om att jobba på posten och den andra till bloggen Postverket som skrivs för och av postistar (ni kanske sett deras snygga klistermärken “Ännu en skitdag på posten”.)

Läs även andra bloggares åsikter om posten, julen, postverket, mcdonalds, motarbetaren, samhälle, jobb

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det