Med en motvind på ungefär 12 m/s i 3/4-delar av sträckan får jag väl ändå vara nöjd med att ta Kängan på nästan exakt 60 minuter. Stundom hade jag svårt att hålla mig på körbanan… det blåste väldigt mycket.

Här är passet i sportstrackern

Vilken storm det är ute! Det gick bra på cykelturen bortåt, men det var värre på hemvägen! Jag är grymt imponerad av Coola K som häromdagen cyklade massa fler mil än mig och säkerligen i desto hårdare vindar! För det första är det vääldigt tungt att trampa och för det andra tycker jag att det är rent utav läskigt att sitta på cykeln när det tar i och blåser. Känns som jag ska fara av vägen.

Cykling:
Distans: 30 km
Tid: 1:21:02
Medelhastighet: 22,2 km/h
Kcal: 1040

Jag tog en tur norrut, mot Rinkaby och Glanshammar. Eftersom jag ska iväg och jobba i eftermiddag så räknade jag ut att jag skulle cykla åt det hållet i 40 minuter och sedan vända, för att komma hem i bra tid. 40 minuter blev precis lagom att cykla igenom Glanshammar och sedan vända. Jag märkte att det var blåsigt på ditvägen, men när jag vände och skulle cykla tillbaka hade jag glömt vilka vindar det var på vissa ställen och nu fick jag dem emot mig!

Jag har precis lärt mig, på vingliga hjul, att dricka samtidigt som jag cyklar. Men i den här blåsten törs jag inte ens försöka! Torkade bort några vindtårar en gång och kände mig fruktansvärt ostadig med en hand på styret!

Har haft cykeln inlämnad för att se om ändrade inställningar kan göra att jag kan sitta bekvämare på cykeln. Nu har jag en styrstam som pekar lite uppåt och styret är snurrat lite uppåt. Tror det blir väldigt mycket bättre vinkel för händerna nu. Fortfarande ont i axlar och nacke, men det får väl förebyggas av mer uppvärmning och stretch och framförallt mera cykling!!

Du har rätt i att det blåser Mona Sahlin. Det blåser motvind för dig.

Jag har fotobloggat igen. Det roar mig, jag borde gå in för det lite mer. Orkar jag krångla så att biderna istället hamnar på den här bloggen? Och hur gör jag det. Hm.
Om jag lägger den gamla bloggen som hemlig/osynlig för läsare, kan jag fortfarande lägga in bilder på den?

Vad jag borde göra istället är att(jobba?)boka resor till ‘the Island’ i sommar samt till bröllopet. Fast då vill ju SJ ha pengar på en gång. Nänänä, då måste jag vänta en vecka. Jag vågar inte ens tänka på vad det kommer att kosta. men jag måste väl. NI vet, alla de där klyschorna om att ta tjuren vid hornen och

Vi cyklade igår. Det kändes i benen och röven sen. Det tenderar ju att BLÅSA i Skåne. Att skriva det med stora bokstäver är nödvändigt, tro mig. Bor man i inåtlandet, som jag alltid gjort innan, så tror man att man vet vad motvind är.
Det är fel.
Vill du veta vad motvind så ska du cykla längs med kusten mellan Lomma och Malmö.
Jag peppade mig själv hela vägen genom att tänka “BUNS OF STEEL”. Japps.

Det funkade.

Har prövat att använda mig av Mantorp som landningsplats istället för Mjölby. Första gången igår. Det tog 47 minuter att cykla de knappa sjutton kilometerna i konstant motvind från jobbet. I morse tog det 40 minuter till jobbet “utan” vindmotstånd. På måndag börjar stegtävling på tappa.se. Det kommer jag lätt ta hem. Rekommenderat är 10 000 steg om dagen. Jag får ihop 8800 innan klockan ens slagit sju…

Det är ett sådant förskräckligt väder i min tråkiga vardag att jag inte vet var jag ska rikta mitt paraply. Upp, snett framåt eller rakt framåt likt en sköld. Jag bestämmer mig att ha den i ett mellan läge, snett framåt, och börjar forcera mig fram genom allt det dåliga och tråkiga. Motvinden är värre än den brukar vara en tidig vårdag på cykeln, med dålig kondition, på en ensam och kal landsväg någonstans. Det känns näst intill som jag rör mig bakåt där jag kämpar för min existens och framtid. Jag är lungvåt och orkar inte ha någon som helst tankeverksamhet i liv. Jag vill bara framåt, kroppen sköter den kampen och jag kan fokusera på att inte bli än mer dyngsur.

Samma sekund, nanosekund, som en tanke trots allt föds slår den ner. Blixten. Tanken som har en slutsats med andemeningen att det inte kan bli mycket värre väder och vardag. Blixten slår ner rakt i mitt paraply och letar sig lika snabbt som tankens födsel in i mig. Blixtens energi går rakt in i själ och hjärta. Värme, mening och innehåll. Jag tittar mig omkring försiktigt och konstaterar att jag fortfarande känner igen mig. Jag är på samma plats, men med en bubbla omkring mig. Paraplyet har brunnit upp och det enda jag håller i är en käpp. Jag börjar strosa och snurra på käppen. Det uppbrända är en Axel-ryckning. Det gör inget, det behövs inte längre, för regndropparna stutar bort. Jag är varm och torr, glad och full av mening.

Vilken tur att jag förtryckte latmasken i helgen, och tog mig i kragen och plockade fram skridskorna. Superfina blankisar att ta sig fram på. Gärna långt och i långsamt mak.. skulle jag ha önskat! Hur det nu kommer sig, så tar jag alltid i för allt jag är värd när jag ska göra något, även motionera. Det gick himla lätt att staka sig ut på Storsjön i lördags eftermiddag, men när färden bar av hemåt, så helt plötsligt kände jag att det blåste! Mycket! Så när jag väl kom i land så kändes det som om jag sprungit ett mindre maratonlopp! (Ja, ja lite överdrift får man ha) Så inför söndagens skridskotur, denna gång på Gensen, så bestämde jag enhälligt demokratiskt, att vi skulle åka motvind när vi startade, så vi skulle få medvind på hemvägen. Det var mycket roligare att kliva i land med något annat i benen än mjölksyra! Men vilka fantastiska isar det var. Ja ända till i går då! Vad ska vi med snö till när den ändå ska tina bort snart?

Hur som helst är jag väldigt glad att jag tog tillfället i akt när det bjöds på så fina isar. Ja, isen håller, den är 4 decimeter tjock och håller till och med för en eller ett par bilar. Ja jag törs inte ta ut bilen på isen men ett par fiskare hade gjort det. Dessutom hade de parkerat alldeles bredvid varandra så tyngden av två bilar bevisar väl hållfastheten tycker jag. Denna gången hade jag inte långfärdsskridskorna, utan nöjde mig med hockeyrören. Tyvärr får jag väl säga då eftersom jag egentligen gillar långfärdarna bättre. Nu är i alla fall chansen förbi för denna säsongen skulle jag tro. Men om tillfälle dyker upp så ska jag haka på direkt, utan att sega mig och tycka att det är så skönt att sitta och läsa…

Förbaskade vind som gjorde dagens pass till ett väldigt jobbigt pass. Var ute i 2.5h vilket känns okej, men ack vad jag fick slita för att ens ta mig fram. Kollar jag pulsfilen ser det ut som att jag kört naturliga intervaller och varje backe ser ut som en redig intervall.

Återigen är det ett distanspass som varit jobbigast i år, så ska det väl inte vara? Hoppas kroppen kan vakna till liv när man försöker ta det lugnt. Fast det är klart, jag väljer ju hellre att känna mig pigg när jag tar i än när jag försöker ta det lugnt.

Vad hände?! Förra hemtentan jag skrev (handlade om journalistikhistoria) fick jag Fx på!? Jag, som aldrig har fått ett underkänt resultat i mitt skolliv ever! What? Den lämnades in 19 december och jag hade det tufft att skriva klart den på grund av en massa göromål, men ändå…!

Fx innebär att jag kan komplettera så att det blir godkänt. Men det kom så olägligt! För CSN kan endast bevilja studiemedel i Japan om jag har 30 poäng inlästa (vilket förra tentan och nuvarande ger), och så kommer detta upp! Och skolan i Japan godkänner mig om de ser att jag kan betala för mig (vilket de behöver veta snarast). Aarrghhh!

Men man utvecklas i motvind och jag kommer inte acceptera annat än mig i Tokyo den första juli!!! Just nu är det så att jag KOMMER få godkänt i detta, men utmaningen blir HUR jag ska ta mig dit. You just wait and see, destiny!

Och jag skulle ha haft träning ikväll, men jag känner att jag inte kan stå och skjuta iväg en livsfarlig pil ikväll…

Dette var oppstartsturen og det var turen for konstituering av Cykkelgruppo. Ville det bli noe av? hvor mange ville stille? Hvem ville stille? Spørsmålene var mange. Men en tirsdag sto vi der fremfor kommunehuset. Hjelmen var på og sykkelen lånt inn for anledningen. Den ene etter den andre dukket opp, noen i bil, noen uten luft i dekket, noen uten hjelm og noen uten erfaring. Men ingenting stoppet denne gjengen av hardhauser. Målet var en deilig Tapas på Kalandseid og innehaveren var varslet for å unngå hjerteinfarkt. Vi syklet, pratet, stoppet, syklet og vi kom frem. Alle fornøyde om noen hadde brukt buss eller bil brydde vi oss ikke om. Tapas og munter stemning gjorde det lett å danne Cykkelstyret. Enigheten var stor om at dette var en nødvendighet for Os kommune og ett godt tiltak og at det er for alle!

Noen hadde med smil om munn nevnt noe om at det bare var å trille til Os igjen, så med 10 tapasretter i magen, ett glass øl la jeg lykkelig i vei. Men hva med motvinden! Ingen hadde snakket om motvinden! For ett udyr det er og jeg er redd jeg vil møte ham igjen!? Men til Os kom vi, i mørket og med svette i pannen, men med smil om munnen! da var det en realitet, Cykkelgruppo hadde hatt sin 1. tur !!!!

Referent Kari W.

Om en stund ska jag iväg ett ärende en bit från stan. Jag hade bestämt mig för att cykla idag – trodde jag – nu när det närmar sig så inser jag att jag sitter här och övertygar mig själv om att:

Det kan börja regna

Det är uppförsbacke på vägen hem

Det tar för lång tid – Jag hinner inte

Så bra det är att man kan prata med sig själv…..

Det blir bilen idag!

Jag försöket väcka kroppen med lite vin och sprit igår, gick väl inget vidare men blev inge slöare av det heller så. Jag gick 600:- plus på black jack så det får jag vara nöjd med iaf. Idag var jag ut och rullade lite, kändes som att jag körde mest i motvind och 24km/h, körde en hård intervall uppför en backe på 1.5km. Där kändes det faktiskt riktigt okej och hjulen kändes rätt snabba. Men har bestämt mig för att limma om däcken då jag tror jag gjort något fel. Om inget fel så behövs de limmas om i vart fall eftersom de sitter lite snett. Jävla pyssel!

Som tröttheten du känner när du promenerar i motvind. Egentligen är det inte promenaden du är trött på, det är ju motvinden som gör dig trött. Men liksom motvinden är något som inte går att ta på, slänga bort, gå runt eller över. Så får jag inte grepp om problemet jag står inför. Jag är bra på att hitta problem och ta tag i dem. Oftast så bra så jag hamnar i problem.

För första gången vill jag fly. En flaska whiskey och ett dussin öl ser ut att få symbolisera att 22 dagars arbete har kommit till sitt slut på lördag. Bjuder in vänner så ingen kan säga att jag dricker för att fly. Då måste man dricka ensam. Jag ler och skrattar, som jag alltid gör. Jag är en glad och rolig människa förstår ni, som firar en ledig dag. Inget annat.

Men jag är även den ensammaste mannen i hela världen.

Av någon anledning har vi tänkt oss att allt bara ska bli bättre och bättre, men just nu känns det mest värre och värre.
Kanske är det en konsekvens av ljudeffekterna vi lever med, och då menar jag inte Tiagos, utan det så genomgående ljudet av storm i förtöjningar, vajrar, linor och båtar i hela hamnen.
För varje ställe vi stannar på pga av vädret, så tycks vågorna bara större och större och deras hastighet drivande varandra allt intensivare.

Varje natt man ligger vaken av ljudets enormhet undrar man om det någonsin varit så mycket som just nu, när skrovet vibrerar och alla muskler spänns för att inte rulla medan det tjuter i masten.
Samtidigt manar förnuftet på om att det är minnet som spelar spratt…..men jag är inte helt övertygad om att det är så. Kan det verkligen blåsa så här mycket på en och samma plats så länge!?! Vi hade ingen aning om att det fanns så mycket berg och så mycket vindar i det här landet!

Så jag frågade en inföding som gav mig skjuts, och han sa att,
“Ja det är så här – kanske inte så starka vindar som nu, men alltid vind, vind, vind”. “På sommaren oxå?!” sa jag. “På lördagar och söndagar” sa han.
Bara en enda dag var han på stranden förra sommaren; den enda lördagen det inte blåste..

Tror ni har det varmare där hemma nu. Det är faktiskt inte rättvist tycker jag!
Men som ni brukar vara gulliga och kommentera när vi haft medvind och varmt (3gg?!?!)
-Ni förtjänar det!

Vi vägrar komma hem innan vi haft fantastisk sommarsegling!

Vi är i Almerimar som är det mest kända stället i Spanien bland seglare som övervintrar. …I höstas i Frankrike trodde vi att vi skulle övervintra här. Nu övervårar vi istället, för vi är fast här, med i ordets sanna bemärkelse OTROLIGA motvindar.
Passar på och fixar Siska.
Här är så många projektbåtar att det är både härligt och förfärande att se. Mer grått och daskigt än blankt och flashigt i denna hamnen. Och hur många seglare som helst att lära känna. Många är ordentligt fastrotade här. Sedan flera flera år, och med parabol-antenner i stora betongklumpshållare på kajkanten.
Det jag gillar bäst här är att de har ett radio-nätverk varje dag klockan tio via VHF, där alla hjälps åt med diverse information om allt mellan himmel och jord.
Och så är det utsikten mot Sierra Nevada, med sina snöklädda toppar.

Så, nu har jag värmt upp datorn efter över en vecka utan internet, och så kanske jag kan få skriva av mig känslor, tankar och minnen mer snart; om morgondagen så vill.
..Egentligen är jag rätt nöjd med att stanna och dona och pula, men det är någonting med stämningen i luften som får folk att bli modstulna här…..och jag är inte riktigt på topp, så det smittar, och idag ville jag bara lipa.
Men jag vet ju att det går i vågor.
Eller som tidvattnets ebb och flod.
Eller som Medelhavsvindarnas tvära kast.
Mina känslor.
Så jag oroar mig inte. Bara är där jag är.

Det har inte varit så bra mellan mig och min T på sistone. Det kanske har märkts i bloggen. Inte för att jag brukar skriva så mycket om honom, men då och då har det väl kommit en glad kommentar om hur underbar han är.

Vi har bråkat mycket. Om hur pengarna far iväg på skitsaker, att han köper saker utan att tänka på att han ska äta lunch och köpa busskort, vilket har lett till att jag fått ställa in saker jag har planerat för att han ska kunna göra de sakerna. Vi har bråkat om att han har så svårt att prata med mig om känslor och bekymmer, medan jag å andra sidan överöser honom med alla mina bekymmer så han blir helt utmattad. Vi har bråkat om att han visar 0 intresse för mitt liv, dvs. mitt jobb, mina tankar, värderingar och intressen som vi inte delar, medan jag vill veta för mycket om hans liv. Vi har bråkat om min svartsjuka som blossar upp så fort jag känner mig åsidosatt, om att jag är slarvig, att han diskar för sällan, att jag städar badrummet för sällan, att han spelar för mycket och en massa andra saker.

Vi har kommit fram till att vi har helt olika syn på hur man visar känslor, nästan helt skilda intressen, är för lata gällande hushållsarbetet och lyssnar för lite till varandras behov. Jag har svårt att erkänna när jag har fel, men jag har fått göra det ändå. Han har fått ge allt för att jag ska tro på att han är lycklig och nöjd i vår relation. Men han lyckades få mig att inse att han älskar mig mest av allt, att han bara är lite klumpig när det gäller att visa känslor. Han blir helt förstörd om jag ens nämner att han kan förlora mig.

Det viktigaste vi kom fram till är att vi älskar varandra. Djupt och passionerat. Vi älskar varandra trots våra olikheter. Vi vill hålla ihop, vi tänker kämpa och vi ska försöka få bort den där gnälliga, bittra tonen ur våra röster och bemöta varandra med mer respekt. Vi är två egon som aldrig sett samboskap som ett alternativ innan vi blev tillsammans. Det är klart det är svårt. Två starka viljor under ett tak är inte en enkel sak. Men kärleken övervinner allt sägs det och så länge man vet att man älskar varandra så är det bara att kämpa på i uppförsbackarna. Jag kommer från Norrbotten och Neapel, inte en chans att jag ger upp för lite motvind.

T, jag älskar dig. Över allt annat. Jag älskar även dina brister, för de är en del av dig liksom mina är en del av mig.

Nu kommer jag få ångest över att ha outat min relation på det här sättet, men vafan folk har väl redan läst mellan raderna och alla jag känner vet hur mycket jag och T älskar varandra trots våra tjafs, så ska försöka att inte få ångest över att ha varit så personlig.