For many of us whose families lived and worked in the Muren, Maryville, Massey, and Turkey Hill areas of Pike County, we laid our loved ones to rest at Williams Cemetery near Patoka Grove Church. The timeworn cemetery has been known as Massey Cemetery and Whitman Cemetery but is now referred to officially as Williams Cemetery. It is older than the long-standing church it surrounds. It is a place of peace for me. I go there whenever I want to walk around in the quiet, mull over life’s mysteries, dwell on a problem, or remember someone I loved who is buried there. My family graves lie in a row directly behind the church, a long length of empty grass awaiting the next to join them.

In the autumn of 2004, my stepdaughter, Kristen Beyke of Sarasota, Florida, was visiting to attend a family funeral. She was majoring in photo journalism at the University of Florida at the time. She was so pleased to be here in the fall when the leaves were changing colors. She wanted to shoot photos of the blazing countryside and some old country churches. She took this photo of the Williams Cemetery and Patoka Grove United Methodist Church and it has become one of my favorite photos of that place.

Patoka Grove Church and Williams Cemetery

There is much history surrounding the church and that burying ground, many stories to be told and some forever to be left untold.

My memories of attending Patoka Grove Church are all from my childhood in the 1960s. Like most children, the sermons were boring and too complicated for a 6 year old mind to wrap around. But the singing….I loved the singing… The hymn “In the Garden” was one I adored the most. I always stood with my grandma whenever they would sing that song.

“I come to the garden alone, while the dew is still on the roses. And the voice I hear falling on my ear, the son of God discloses. And he walks with me, and he talks with me…”

My Mamma Evans and I both prized flowers. On Decoration Day, not the Monday Government Memorial Day holiday that we celebrate now, but actual Decoration Day on May 30^th when we honored the war dead , she and I would decorate the graves of our family at Williams Cemetery. We did not buy a fancy silk saddle or vase of colorful fake flowers. We walked the fence rows and yards of old home places that no longer existed and wandered along the roadsides, filling up tin cans wrapped in aluminum foil with flowers we would cut. I could not describe to you a single silk flower memorial I have decorated a grave with over the past few years, but I could describe to you the smell of the yellow roses we cut on Mary and Sampy Corn’s fencerow, the bees swarming the sweetpeas we cut along Number 7 road, and the deep red color of the peonies from Ma Bolin’s old home place. For years after the Government in 1971 made Memorial Day the official 3 day weekend on the third Monday of May, my Mamma refused to acknowledge it, she would take her flowers to the cemetery on Decoration Day. As she got older, she conceded to the new Memorial Day, but she still grumbled about it. Decoration Day was a languid day to spend hours at the Cemetery. Money was collected for care of the graveyard. Lunch was eaten there that day. Lawn chairs would appear from car trunks. It was a time to catch up with friends, family and neighbors. Kids would sit under the cedar trees on the hill in the “Old Part”, sometimes reading the grave markers of the children in the cemetery, retelling stories about how some had died and curious about the others.

Patoka Grove Church

Easter is another treasured memory of Patoka Grove . Even if the grown ups could not afford a new dress, the little girls always had their new Easter bonnets, pastel dresses, white patent leather Mary Janes, and wicker purses. Patoka Grove held an easter egg hunt each year in the field next to the church. I always wanted to be the one to find the Gold Egg that would win you a prize, but I never did. Each year however, the hope would be renewed that I might.

Easter Finery

We attended Bible School there, tediously gluing together countless craft sticks, sprinkling glitter on paper plates and pasta, and when we were older stitching together a leather wallet. We would lay out all of our treasures on a long table in the basement for our family to admire on the night of the Bible School program. At Christmas Santa came to the basement and we had a treat from him. We would all have to remember our “piece” for the program. We would draw the little cut and folded pieces of paper out of a basket . I always hoped mine was short because I very much disliked standing in front of people. If my little brothers drew a harder one my mom would make me trade with them.

More Easter Bonnets

Our family held noteworthy events at that church and basement. Weddings, wedding receptions, baby showers, bridal showers all were at Patoka Grove. There weren’t big catered meal, kegs of beer, or dancing. We had a decorated cake, dinner mints and nuts. The cake was usually made by another of our Church friends. My Mamma made punch with pineapple juice, 7up and sherbert. We used the fancy glass punch bowl and cups, right beside our color coordinated paper plates and napkins. We made rice bags with toile and ribbons. Gifts were opened and displayed so that family and friends could appreciate them. After funerals all of the church ladies would make their best potluck dishes and a meal would be served to the family. Those are the best memories.

My Aunt and Uncles Wedding Reception in the Church basement

You cannot have attended Patoka Grove without remembering old Perlina Whitman. An early recollection of mine is of my Grandma taking me with her to a Ladies Meeting at Perlina’s old farmhouse next to the railroad tracks on Number 7 Road. Perlina had no electricity, used kerosene lamps and had a lot of antiques. I had the stern “Don’t you touch anything” warning before we arrived. This day made an impression on me because my Grandma made a Baked Alaska. She opened a carton of Neopolitan ice cream, whipped up a meringue to smear on it and put that in the oven. I was so young and could not figure out baking ice cream.

One of the earliest graves at Williams Cemetery is that of Joshua Massey. He was born in 1795 and died in 1844. He was the father of Wash Massey, the man that the coal mining town and community of Massey was named for. Wash Massey married Lou Bolin (an ancestor of mine). Lou was the daughter of Jarrett Bolin. Her sister Phebe married Horace Williams. Many of the children’s graves we would wonder about on the hill under the cedar trees were the children of Wash and Lou Massey. When Joshua died, his sister had a gravestone delivered from Maryland by oxen to the cemetery for his grave. In the early 1890s the Massey school was built and doubled as the community church. In 1892, at a revival meeting held at the school, the congregation decided to have a church built. Lumber was cut and seasoned. Wash and Lou Massey deeded one half acre of land for the building. In 1894, the church was built and located in a grove of trees not far from the Patoka River in Massey, hence the name Patoka Grove. Like the cemetery, it was also called Massey Church. In 1934, the church members decided to move the church to a more accessible location. Since there was no church at Williams Cemetery, they decided to move the church there. Curtis and Lyda Williams donated the land. The church was moved about a mile to it’s present site. It took 18 ½ days to move the church at a cost of $226.00. Donations paid for the move. The movers made $2.00 a day, except Mr. Harper who furnished the horses, he earned $4.00 a day. The history remembers Lyda Williams and Perlina Whitman, who kept the church open in 1946 to 1951 when there was no minister, just them, a few children and a pot bellied stove in the center of the church. The church has been updated in the 1950s and the 1980s, but still retains it quaint charm as a little country church.

Graffiti på Israels folkerettsstridige separasjonsmur.

Det blir arrangert demonstrasjon i Oslo i forbindelse med den internasjonale anti-apartheid-uka (9.-15. november). Demonstrasjonen begynner ved Spikersuppa, på lørdag (14. november), kl. 14.00.

Det blir appeller ved Spikersuppa, før demonstrasjonstoget går til den israelske ambassaden.

Markeringa har følgende paroler: Riv Murene i Palestina! Opphev blokaden av Gaza! Avskaff de ulovlige bosettingene!

Jeg oppfordrer alle som har mulighet til det til å delta i denne markeringa.

Lenke:

http://www.palestinakomiteen.no/aktivitetskalender-mainmenu-124/1496-riv-muren-demonstrasjon-i-oslo-lordag-1411-kl-1400

Graffiti-jeugd kan oefenen in Den Haag

RTVWEST 12.11.09  DEN HAAG – De gemeente Den Haag gaat in elk stadsdeel een legale oefenmuur voor graffitischrijvers creëeren. De gemeente heeft dit besloten om graffitibeklading tegen te gaan.

Jongerenwerkers gaan jonge graffitikunstenaars actief benaderen om van de plekken gebruik te maken. Het initiatief komt tegemoet aan de vraag naar legale oefenplekken.

De eerste muur wordt beschikbaar gesteld door de NS en zal in december geopend worden.

Maandag werden de gyprocplaten geleverd en Franky heeft het geweten, want hij heeft ze mee helpen uitladen via het terras van onze buur en dat was geen licht werkje. Vanmorgen hadden we een afspraak met onze gyprocman om nogmaals de maten van de muren na te gaan alvorens die helemaal worden opgetrokken. Intussen zijn ze begonnen aan de muren en binnen enkele dagen zullen we al grote ogen trekken! Hieronder alvast 2 foto’s van de gyprocplaten die in afwachting van gebruik in de gang staan. De foto’s van de muren volgen binnen enkele dagen.

Berlinmurens fall

År 1989 reste vi till Berlin för att fira nyår . Vi ankom dagen före nyårsafton.Efter att ha checkat  in på  hotell Kurfurstendamm tog vi en promenad till Brandenburger Tor.

Jag tog några bilder som är  något suddiga, men klickbara.

Där tog  jag denna bild av muren. Där Carin, i vitt, avviker något i klädsel mot östtyska besökare. Muren var fullständigt nedklottrad med bilder och slagord (= dagens grafitti).

På den här bilden står jag framför muren. Man kan se att ett litet hål huggits upp. Den blåklädde mannen till vänster försöker att med hammare och spett hugga loss bitar som han sedan säljer som souvrenirer.

Hotellet dukade upp till nyårsupe med dans. Lokalen var fullsmockad med ballonger och serpentiner. Vid tolvslaget sköts ett storslaget fyrverkeri som syntes över hela Berlin.

    Vi försökte ta oss till Branderburger Tor, men  tusentals människor trängdes där så vi återvände till hotellet pulsande i krossade chmpangeflaskor.

På nyårsdagen gick det lite lättare att komma fram.

Adolf Hitler, Saddam Hussein, Mahmoud Ahmadinejad och “slaktaren från Darfur”, Omar Bashir. Det är några av dem som den palestinska ledningen sett som sina vänner under årens lopp. Därför är det inte förvånande att också mannen som byggde Berlinmuren 1961, Erich Honecker, var en nära vän.

PLO-ledaren Yassir Arafat avlade flera “vänskapsbesök” hos Östtysklands diktator. Även så sent som på Östtysklands 40-årsfirande den 6-7 oktober 1989, där Honecker högtidligt upprepade att muren skulle stå kvar i minst 40 år till, om inte 100. Då hade redan folkliga protester mot regimen brutit ut, och det var bara några veckor innan diktatorn tvingades avgå, och folket sedermera rev ner den förhatliga Berlinmuren:

Även Östtysklands 40-årsfirande den 7 oktober 1989 utvecklades till en politisk protest. Rader av unga människor ignorerade Honecker, Yassir Arafat och Fidel Castro och började ropa “Gorby hjälp oss!” medan de passerade sovjetledaren på podiet. 

DDR 40 år, 6 oktober 1989

Som hedersgäst hos regimen stod den palestinske ledaren i givakt framför kommuniststatens militärparader, tillsammans med gäster som Rumäniens Nicolae Ceausescu, Kubas Fidel Castro, Polens general Jaruzelski och Kinas vice-premiärminister som just hade genomfört massakern på Himmelska Fridens Torg.

Arafat hedersgäst hos Erich Honecker (6/10 1989)

Honecker: "Muren kvar i 100 år till" (20/1 1989)

Ett tidigare "vänskapsbesök" (10/3 1982)

Honecker (mitten) och Arafat (höger)

PALESTINIERNA BIDROG TILL SEPARATION OCH DELNING

Palestinierna tvingade inte bara Israel att till slut bygga en barriär, 2004, för att skydda sig mot nästan dagliga palestinska terrormassakrer mot civila. 1100 civila israeler hade sprängts till köttslamsor och över 8000 skadats. De stödde även ideologiskt en kommunistregim som tvingade in sin egen befolkning bakom en fängelsemur:

Berlinmuren

Idag är muren, som den palestinske och östtyske ledaren firade, lyckligtvis historia. Precis som dem själva:

Fler bilder från DDR-regimens 40-årsdag 1989 här; mer läsning om hur Östtyskland finansierade palestinsk terrorism här, samt om murens fall här.

A, B, Dag, SvD, 2, DN, Gp, Kri, A2, 3, Ab, Hd, 3, Smp, 2, Syd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Vg, 2, 3, 4, 5, Kri, N, Hd, 2, 3, K, B, 2, 3, Blt, SvD, 2, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, Dag, 2, 3, 4, 5, Gp, 2, A, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 3, 4, 5, R24, 2, 3

Läs också:
- Per Gudmundson i SvD om Kristallnatten: “Vi besegrade Hitler”
- På FiM (2008): Alf Norbäck om Kristallnatten den 9-10 november 1938
- Mats Tunehag: Obama prioriterar OS i Chicago framför Berlinmurens fall
- Håkan Blomqvist om antisemitismen i Omars “antisionism”
- Bodil Zalesky i Axess: Palestinska studenter i DDR hetsade mot judar
- Artikel 19: Extremister relativiserar kommunisternas folkförtryck
- Jan Kallberg på Newsmill: Vänstern hade låtit muren stå kvar
- Niklas Ekdal på Newsmill: 68:orna dominerar samhällsdebatten
- Al Hamatzav om Aftonbladet: Tiga är silver, ljuga är guld
- Dick Erixon: Skillnad mellan barriärer som skyddar och sådana som stänger in

samt också Dick Erixon om Kristallnatten, Gilboa om Saeb Erekat och MXp om en ny TV-kanal där Annelie Enochson (KD) intervjuas.

Läs även andra bloggares åsikter om Kristallnatten, Muren, murens fall, rivning av muren, Berlinmuren, Östtyskland, Erich Honecker, Yassir Arafat, palestinierna, PLO, terrorist, terrorism, Palestina, Gaza, Västbanken, islamism, barriären, Mellanöstern, Israel, Jerusalem, kommunism, stalinism, medlöpare, östblocket, Järnridån, Berlin, Östberlin, Tyskland, Västberlin, gräns, Checkpoint Charlie, flyktförsök, demokrati, återförening

Jag skrev igår om vikten och betydelsen av att muren föll för 20 år sedan. Friheten i Europa blev starkare. Att lära sig av historien är viktigt. Lika grym som nazismen var lika grym var kommunismen. Alla de brott som begicks mot människor bakom muren får inte glömmas bort. De var hemska och det var brott mot mänskligheten i kommunismens namn.

Jag kommer ihåg den hårda debatten om kommunismen. Debatten om att man från vänster håll, och då inte bara Vänsterpartiet kommunisterna som de hette på den tiden, förde fram hur fantastiska man var i Östtyskland och i Sovjetunionen. Uttalanden och hyllningstelegram skickades till öst. Vi som kritiserade kommunismen fick klart för oss att vi inte hade förstått kommunismens storhet. Så här i efterhand med facit i hand så visar det sig ju rätt tydligt vem som hade rätt och vem som hade fel.

Jag undrar dock vad Ohly och hans kamrater tycker idag. Det är tyst ifrån dem. För inte alltför länge sedan uttalade just Ohly att han var och förblir kommunism. Stämmer det fortfarande? Har Ohly inte lärt sig något av historien? Frågan jag tror fler än jag ställer sig är om det är just den kommunist älskande Ohly som Sahlin planerar att bilda regering med. Vilken post ska Ohly få. Berätta gärna det, jag tror fler än jag vill veta. Berätta gärna samtidigt om vad Ohly idag tycker om kommunismen och om muren.

Blogg: Ankersjö och svensk historia och motpol och den hälsosamme ekonomisten

I dagens P4 extra tar Sveriges Radio upp Berlinmurens fall och föga förvånande drar de kopplingar mellan berlinmuren och den israeliska säkerhetsbarriären.

Berlin muren byggdes pga. massflykt till Västberlin och av rent politiskt ideologiska skäl, säkerhetsbarriären i Israel byggdes för att stoppa över 50 års vågor av självmordsattentat.

Hur många självmordsdåd har skett i tex Tel Aviv efter barriären byggdes? Inga så vitt jag vet.

Barriären består av 96 procent staket och 4 procent mur, vilket borde göra det svårt för Sveriges Radio att ens kalla det en mur.

Sedan är Israel ingen stad som de verkar tro på SR, det är ett land.

Citat från SR:

Betong, diken, stängsel, taggtråd, elektroniska staket och militärvägar. Sedan 2002 separeras staden Israele i två delar med hjälp av en kombination av element.

Idag skriver svd.se om vänsterpartiets otrevliga historia. En historia som väl är känd för de flesta men jag tänkte ändå lyfta fram det i dagsljus även här.

I artikeln menar skribenten att Lars Ohly gick med i Kommunistisk ungdom 1978, och engagerade sig i partiet, 1987 valdes han in som ersättare i partistyrelsen. Och de gemensamma kommunistpartierna i östeuropa samarbetade flitigt, samma kommunistiska parti som Stalin styrde över. Det är fint att Stalinister sammarbetar med S i Sverige idag. Om vänsterpartierna väljs in och ska bilda regering så ska alla veta att det kommer sitta en stalinist i regeringen, minst en! och han heter Lars Ohly. Sen kan folk tycka att Ohly är så gullig och söt och kommer med flinka kommentarer, men hur gulligt och sött var Stalins politik? Hur trevligt och demokratiskt var Gulag – koncentrationslägret för oliktänkande i Sovjetunionen? Det sägs att många miljoner människor dödades i det koncentrationslägret, människor som blev “besvärliga” för Sovjetunionens kommunistparti. Ska V skapa ett nytt Gulag för de som inte vill ha socialism/kommunism? Nu har ju dock Ohly gått ut och sagt att han inte längre är kommunist, och det känns ju lite tryggare för mig som inte är socialist/kommunist, men frågan är om hans uttalande stämmer och han inte hycklar? Jag tror att innerst inne är Lars Ohly samma person som han var 1978, då han valde att engagera sig i Kommunistisk ungdom och stödja DDR(Östtyskland) och dess kommunistiska styre där människor utsattes för terror av den egna staten.

Varför skriver jag ett så uppenbart inlägg om V’s samröre med kommunistpartierna? Det ska alltid fram vad kommunisterna gjort i världen. Det får inte glömmas! Precis lika mycket ska det minnas som andra världskrigets koncentrationsläger och utrotningen av judar, även om det sistnämnda måste ställas utanför och anses vara ännu värre, enligt mig.

Nej, jag vill inte ha in Lars Ohly i regeringen, jag vill inte ha in en stalinist/föredetta sådan. Jag vill inte ha in ett parti som så sent som på 1980-talets slut stod för en DDR-stat och ansåg att det var ett bra sätt att styra en stat. Jag vill inte ha in ett parti som tycker det är ok att spärra in folk i fängelse för att man tänker fritt och jag vill inte ha in ett sådant parti när vi har en FRA-lag i Sverige.

Finns det ett parti i Sverige som jag är riktigt rädd för så är det just V. Med tanke på den tidigare politiken och med tanke på den nuvarande politiken som är helt upp mot väggarna, en politik som skruvar tillbaka klockan till 1990 och gärna ännu längre tillbaka, en politik som skapar stagnation och passivitet. Kommunism är som heroin för folket!

Peter

Igår firades 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Vi kunde se  stora dominobrickor dekorerade av skolbarn och konstnärer och symboliserande muren falla, den ena efter den andra  - just som dominobrickor. En fantastisk fin symbol för vad som kan sätta igång en förändring. Det ena inspirerar det andra, den lilla rörelsen blir med tiden en mäktig ström och till sist kan den få en mur att falla. Det värmer inombords att se sådana scener!

Det finns  händelser i  historien  som är så stora att det gör att man minns precis vad man gjorde just den dagen det hände. Hösten 1989 var speciell och när muren  i Berlin föll torsdagen den 9 november och människor strömmade över till väst så kunde man inte annat än känna förundran och glädje att man fick uppleva detta. Jag hade precis börjat med politiska uppdrag och satt den dagen i sammanträde med fastighetsnämnden. Inget av historiens vingslag nådde in i det sammanträdesrummet, men senare fick jag känna dem desto mer.

Jag kommed tiden att besöka länder i forna öst. Det som var mest iögonenfallande var gråheten. På ett inslag i TV-nyheterna igår var det  en av dem som vandrade över bron för 20 år sedan som sa att just detta, att  första intrycket av väst var att det var så fina färger. För mig symboliserar gråheten i öst synen på människan – individens betydelse är ringa och välbefinnandet tros ligga i det kollektiva. Miljön har då underordnad betydelse.

Den förhoppning och glädje man kunde känna 1989 har fördunklats av andra händelser i historien runt om i världen. Att kämpa för de liberala värdena är fortfarande nödvändigt.

Liberalismen har många fler segrar att vinna.

In Haarlemmermeer hebben we onze eigen “Berlijnse muur”… Van mij mag deze betonnen muur wel blijven staan, het is een prima beschutting tegen weer en wind voor de fietsers die hier rijden en de schapen die er rondlopen. Al wandelend moest ik denken aan kerkmuren, want daar ben ik de laatste tijd nogal mee bezig. Van mij mogen kerkmuren ook blijven staan, als we er maar regelmatig achter vandaan komen om elkaar te ontmoeten en als we maar niet vergeten dat volgelingen van Jezus geroepen zijn om de wereld in te trekken! En als er eenmaal één schaap over de muur is… Klik op de foto met schaap voor een grote weergave en vergeet niet te kijken naar de drie stukjes video hieronder … Laat me maar weten wat je denkt.

Dit middengedeelte van mijn wandeling langs de Haarlemmermeerse Muur is alleen in het begin even wat moeilijk te verstaan. Daarna gaat het al gauw weer goed. Ik wil dit toch graag met jullie delen.

Het filmpje hieronder houdt een beetje vreemd op, maar ja… de discussie moet natuurlijk ook een open eind hebben! De laatste zin moet zo afgemaakt worden: “…die vroeger misschien wel een functie gehad hebben, maar die nu vaak onnodig voor scheiding zorgen.”

För 20 år sedan hände det. Friheten i Europa vann en av sina största segrar. Muren revs och den revs för att människor hade tröttnat på att vara instängda och att inte ha sin frihet. Friheten att bestämma vem man vill träffa och när. Friheten att få tycka och tänka som man vill. Friheten att få rösta och vara politiskt aktiv. Friheten att få resa vart man och när vill. Friheten och medborgerliga rättigheter fanns inte bakom muren. Idag kan det vara svårt att förstå, då var det påtagligt.

För 20 år sedan visade människorna vägen. Det var nog. Bokstavligen rev de muren med händerna. Ett ögonblick i världshistorien som biter sig fast i mitt minne. TV-bilderna och tidningsreportagen avlöste varandra med den fantastiska segern för friheten. Men tids nog kom också bilderna och reportagen om allt det hemska som hände bakom muren. Vi kände det till och vi visste det. Somliga låtsades inte om det. Det skickades till och med hyllningstelegram till DDR´s ledare. Jag undrar ibland hur dessa människor som skickade dessa telegram då och idag känner för muren och allt runt omkring den.

Muren var symbolen och verktyget. Verktyget som stängde in människor och som till och med ledde till flera människors död. Människor som ville fly det hemska för att komma till ett fritt samhälle. Många dog för frihetens skull längs muren. Men muren blev och förblir symbolen för ett samhälle där medborgarnas friheter och rättigheter togs ifrån dem.

Det är värt att lära av historien. Det som hände för 20 år sedan kan vi fira och mina med glädje. Då tog förtrycket slut. Men låt oss inte glömma det som hände innanför muren under alla dessa år och alla dess offer som skördades i kommunismens namn. Det är värt att minnas. Friheten har vunnit många segrar, men runt om i världen återstår många kamper kvar att kämpa för. Det finns fler ”murar” som behöver rivas.

Bloggar: HBT-sossen och Arkelsten och Mark Klamberg och Amanda och Oskar (C) och Badland Hyena och Cristoffer och Adam och Per A och MinaModerataKarameller och Krohniskt och Sagor från livbåten

Här gick muren. 

Ur Wikipedia:

Chris Gueffroy, född 21 juni 1968 i Pasewalk (Mecklenburg-Vorpommern), död 6 februari 1989 i Berlin, var den siste personen som sköts ihjäl under ett försök att fly över Berlinmuren till Västberlin.

Foton: Bengt Eriksson

Første setning i ingressen til radioprogrammet P2-akademiet 7. november 2009:

I dag er såkalte ”murer” som skiller land og folk høyteknologiske og ligner lite på den ene muren som faktisk ble revet, -Berlinmuren.

NRK ber oss altså huske 1989 gjennom å glemme 2009.

Dinsdag is onze gyprocman begonnen met het plaatsen van de profielen voor het vals plafond. Eens de profielen er zijn, kan onze elektricien de elektrische leidingen die via het plafond lopen, komen aanbrengen en kunnen de mensen van de ventilatie (All-Vac) de ventilatiebuizen komen leggen. Volgende week worden de muren geplaatst.

Tommy när det begav sig

Veteranerna, min favoritakrobatgrupp, har jag skrivit om tidigare. Här en ögonvittnesskildring från huvud-Veteranen, Tommy.

Folkparkernas centralorganisation i Stockholm administrerade artister för engagemang, mest i de svenska folkparkerna. Att det även förekom kontakter med östtyska institutioner fick till följd att Veteranerna (Vetaran Show) blev engagerade för en veckolång turné mellan den 8 och 15 juli 1961 med start i Rostock.

Det här var vår första folkparkssommar efter att ha medverkat i folkparkernas artistforum tidigare under våren. Vi hade under början av juli kontrakt med folkparkerna i Trollhättan och Halmstad.

På vägen till västkusten höll vi närapå att hamna i Nissans vatten då svängen mot bron blev för tvär med den hastigheten turnébussen höll!! Olle skadade foten och fick läggas in på Halmstad lasarett. Han fick inte uppleva en vid den tiden unik vistelse i en kommuniststat som en månad senare skulle chocka världen med sin “skyddsmur”

Vad hade vi egentligen givit oss in i när vi accepterade jobbet i DDR? Vi var politiskt naiva grabbar i 20-års åldern och hade inte så noga kunskap om hur DDR drev sin propaganda mot västvärden. Att “Die Ostseewoche” var ett enda stort propagandajippo fick vi erfara men brydde oss inte speciellt mycket.

Redan på färjan till Sassnitz möttes vi av stora banderoller med texten “Die Ostsee ein See des Friedens”. Kulturkontrasten blev total när vi i våra skräddarsydda grå kostymer och Chevalierhattar kom inåkande i en Ford Customline på Rostocks gator. Där propagandamusik strömmade ut från högtalare upphängda i gatornas lyktstolpar.

Det visade sig att det östtyska folket var lättroade med vår typ av komisk akrobatik – stor publikframgång och enorma ovationer.

Vi utsattes dock före en polisiär razzia vid vistelsen i bad- och kurorten Kühlungsborn. Plötsligt stormade STASI-poliser in på vårt hotel och genomsökte våra personliga tillhörigheter. Vår östtyska guide blev helt skräckslagen för eventuella följder för hans del.

När detta skrives år 2009 firas 20-års minnet av Berlinmurens fall. Det vi fick uppleva en vecka i juli 1961 är historiskt unikt.

Här kan du se en snutt med Veteranerna från 1958.

This past weekend my mother and I found some pleasant diversions in Winslow, an auction and a reunion. 

We spent the morning hours at an estate sale on Porter Street.  One of my Grandma’s former neighbors, Eva McCord, recently passed away.  Her home was on an immense hill next to the grade school.  When we were children and played Red Rover on that slope,  she would come outside and yell at us to get off of her property.  She was quite eccentric and regularly dug through the school’s trash dumpsters. 

I, the lover of old paper that I am, found a few things to drag home that I think Miss McCord had drug home from a trash bin somewhere.  In fact, I am sure that the old Bibles I purchased were a dump rescue because Miss McCord had written a note and placed it inside of them, “I found these Bibles at the dump when there was open dump & they are Grandma and Grandpa McCord’s bibles.  Writen by Eva McCord”.  I remember open dump on Cato Road in the 60s.  People placed the good stuff on the edges and others could take it.  I don’t know what I will do with the Bibles, try to return them to some family members, or put them on Ebay to see if I can find the family members.  There was family at the auction, but they obviously didn’t want such a fantastic treasure.  I would give anything to be reunited an old family bible from one of my ancestors,  but that is just me. 

There is also an old book, which she had covered the pages of  in scrapbook fashion with clippings and articles all related to Prohibition.  She cared deeply about the Temperance Movement.  There are also little radio talk show books by Sam Morris, “The Voice of Temperance”.  I am especially fond of “The Female Bar Fly”.  The really sad part of that sexist story is that it is a tad bit prophetic. 

Me at our house in Muren, the little house in the background is where my parents lived when I was born in 1960.

Muren General Store in the early 1900s. William R. Berlin is man in the middle in white shirt. Link to jwww.jddedman.com

John and Allie Young of Muren. Family of and submitted by David Young, Colorado

Remaining Portland Cement Mine Company house built in early 1900s in Muren. 2007

My great uncle, Wesley Bolin, Great Grandfather, Aaron Bolin and friend, Tuffy Wade in Muren in the 1920s.

A Portland Cement brochure with the Ingle Barn in Ayrshire on the cover. Early 1900s.

My great grandparents, Aaron and Maggie Dixon Bolin at a Muren Store

John Young's Miner License, submitted by David Young, Colorado

Young Family Gathering at Muren Submitted by David Young, Colorado

My parents, James and Nell Hair Lynn, married at Muren Church of God, February 28, 1960.

My great grandparents, Aaron and Maggie Bolin and great great grandparents, John Wesley and Louis McMahon Dixon at the Muren Train Depot in the early 1900s

 

Seated: Unknown, Evelyn Bolin, 2 Simmons girls, Bessie Davis Simmons, Maggie Dixon Bolin, standing: Joda Simmons, Lorene Bolin, Odyne Simmons Sharp and baby, Charlie. Early 1900s

Muren holds many memories for me.  I drive through there every now and again.  I will attend the next reunion and hope to see everyone there. 

Den palestinske aktivisten Mohammad Othman ble nylig arrestert av israelsk politi. Mohammad Othman er en samvittighetsfange.

Grunnen til at Othman er blitt arrestert er at han har ytra motstand mot israels politikk overfor hans egen landsby Jayyous, som ligger på den okkuperte Vestbredden.

Lenker: http://frontlinjer.no/?p=4464 

http://roedt.no/nyheter/2009/09/sett-mohammad-othman-fri/ 

http://stopthewall.org/latestnews/2075.shtml 

http://www.rivmuren.blogspot.com/

Zbigniew Kuklarz, Anteckningar från en liten Fiat Bonnier Pocket 2009, ISBN 978-92-0-012192-1

Jag ber Maria att Kristoffer ska visa sig för oss på något sätt. I form av en god maträtt kanske. Eller som en cyklande bonde. Eller kanske ännu hellre, som en skönare stämning i bilen bara.
(…)
Jag tackar henne för att vi klarat oss genom tullen, och för att alla mina släktingar lyckats slippa internering och tortyr. Att ingen dött i cancer eller fått gulsot. Det gör jag mest för att gardera mig mot det onda. För jag vet att ju mer jag tackar, desto mer uppvisar saldot på Gudakontot. Bön är VIP-kortet till himlen. Visserligen kommer alla andra också in, men deras kötid blir längre. Och som polack vill man inte köa mer än nödvändigt. Kan det vara anledningen till att alla är katoliker?

Jag tyckte riktigt mycket om den här boken – varm, galen, humoristisk, fantasifull. Zbigniew har skrivit ett kärleksfullt och rikt porträtt av sitt land och folk, som de tedde sig under resa i en liten Fiat året innan muren föll.

What did we all do as kids growing up here in Winslow?    Hasn’t that been asked throughout the years?  Most likely since 1835 when the town was first formed.   

I don’t know what my great grandparents did.  I would imagine picnics and church socials were the activities of the day.  I know watermelon season was a big event in our area, as was wheat threshing.  It seems every old postcard you read from the area someone is asking if you are coming for watermelon or to the wheat threshing, as the machine traveled from farm to farm.   

Very early on, the town would hold dances.  The businesses would have “Token Night” on Fridays.  My grandparents grew up in the Muren area.   On Friday evenings they would walk to town on the railroad tracks or road, and ride the train if they could afford it.   It was the 20s and 30s, the time of the Depression.   People would come to town to mingle and visit.  To see and be seen.  You didn’t even have to have any money. The Ingle Barn in Ayrshire  hosted dances, cattle auctions and the boys could play basketball in the loft.  A movie theater came to town.  You could see a movie for a nickel.  My grandma saw her first movie here, a silent film.  She knew who all of the old silent film stars were. 

What remains of the old Ingle Barn on Ayrshire Road 2007

My dad grew up here too.   He and his brother walked to town along with all of the neighbor boys on the weekends.  Boys worked back then.  They helped with the family, but had a nickel or two for themselves every now and then.  My dad worked on the Hume Farm in Massey.  In the summers, they would work in the water melon patches at Decker, turning and picking melons.   My dad was two years younger than his brother.  He remembers how scary it was walking through the Kitchen Corners and bottom land between Ayrshire and Muren.  The older boys would tell spooky stories, then run off and leave the younger kids behind.  Dad said he ran as fast as he could from Ayrshire to Muren many a night. 

As for me, I have my memories of growing up in the 60s and 70s. 

A good memory is my dad loading us all up in the car to go for a drive, because there was no air conditioning.    The Line Road was his road of choice.  It had a canopy of trees across it, all shade.  I can still see myself leaning against that back seat with my window down, feel the cool air rolling right over my face, watching the leaves on the trees and the sky above me.  It looked like a kaleidoscope. 

My brothers and I lived on our bicycles.  You did not dare ride on the sidewalks.   Someone who owned a store would come out and chew your butt out.  Sidewalks were for walking.  I rode my bike for miles and miles.  My friend and I would ride to Muren.  We rode to Hosmer.  We even rode to Petersburg two times.  We would ride to Seven Lakes in Campbelltown and swim.  

 I had a paper route the summer when I was 12.  I delivered the Evansville Press and the Sunday morning paper on my pink stingray with the white basket, a birthday gift from the Oakland City Western Auto.  The pink and white streamers on the handlebars that I had bought at the dime store with my paper route money sparkling as I rode.

The old Dime Store in Winslow. Link: www.jddedman.com

 I remember one week, a girl around my age was kidnapped in Lawrenceville, Illinois.  My mom drove me that Sunday morning on my paper route.    In the summers, a bus took Winslow kids over to the Petersburg Pool  2 days a week.  For a quarter you could ride the bus, for a quarter you could swim.  If you were lucky, you could get a quarter for refreshments.  It didn’t really matter  if mom and dad could afford that, just getting to go swim was enough.   Twice a week there would be a big pile of bicycles under the tree by the road up at the old high school.  We didn’t have to lock them up with chains, they were just always there when we got back.  I can still see my brothers with their ball uniforms on and their mitts hanging over the handlebars on their bicycles, riding to the ballfield.  We hung out at the river alot, fishing with cane poles we bought at Speed Erwin’s bait shop and playing around at the dam. 

The falls over the dam at the Patoka River in Winslow

We had root beer floats and cherry cokes at Parkers Drug store.  The Dog n Suds was there, but the hippies hung out there and our parents made us stay away.   We would try to read comic books or the latest Teen Beat at Parkers or the Dime Store, but those mean old ladies were right on top of you.  You couldn’t read it unless you were going to buy it first.  I really wanted to see if Archie picked Betty or Veronica or what David Cassidy was up too, but had to put it back on the shelf.     We would walk around town, looking for pop bottles to return for a nickel. 

I saw some comments that a few of you left on my posts mentioning sledding at Oak Hill Cemetery: 

Oak Hill cemetery brings back many memories for me. Not only are many of my ancestors buried there, but the cemetery and the road down “Goose Hill” were the main spots to sled when we had enough snow. I fondly remember one decent snow fall in the mid to late 1960’s (probably 5 or 6 inches) when several young people spent the day “preparing the hill”. We poured water down the hill in the back of the cemetery to create a very slick sled run and built ramps to jump sleds off. That evening, I’d bet there were 50 or more kids and adults there that night gathering around a bonfire and riding sleds. Someone brought a galvanized metal Coca Cola sign (round sign that rode like/better than one of today’s plastic discs). Kids rode the sign down the hill as well as sleds. It’s a great memory for me of growing up in Winslow, Indiana!   -Joe Dedman

       Yeah… I remember that coca cola “sled”. I took my sled to the cemetary one morning after the bonfire. As I came to the bottom of the hill, I couldn’t turn my sled fast enough and cut off my finger on the coke sign. It scared my cousin so bad he ran back to my grandmother’s house that was at the bottom of the cemetary hill and left me behind. My parents took me to Oakland City to the “hospital” where I spent the next few days. Looking back, I was upset about my finger. I was upset about a pair of new gold colored knit gloves that had to be cut off my hand. I really loved those gloves.    -Brenda Pirkle Tullos

  Those comments made me go get my old photo box and start looking for my photos of sledding at Oak Hill.  We actually went sledding  in the cemetery.   There was an old car hood in the valley, left there for that purpose.  The valley was cleared out back then.    It took 2 or 3 kids to pull that heavy thing up the hill.  But you could pile several kids on it for the ride down.

On the car hood at Oak Hill Cemetery 1977

Sledding on the car hood at Oak Hill Cemetery 1977

 My kids had the Bridgeout Festival to attend in the 80s and 90s.  It was actually a very nice Midway with carnival rides.  I liked it better than the Pike County Fair.   They rode 4 wheelers and bicycles with their friends.  They had the Pantry with its Candy Lane.   They had the Igloo for ice cream.    Winslow is still hilly, that never changes.  They had sledding.  My son spent literally hours at the little creek on the bottom of the cemetery hill on East Street exploring.  One summer every empty jar he could find had crawdads in it. 

Last Saturday, the town held the Community Festival, reminiscent of the BridgeOut Festival held in the  80s and 90s when the old steel bridge was torn down and replaced on Highway 61.  For $3.00, you could play on the Midway for the entire day.   A kid could ride the wagon pulled by a tractor down to the park for free.  The Methodist Church had free popcorn.  There was a karaoke contest.  Bands played.  There were fun kid contests.  A car show, a tractor show.    A chainsaw carver carved a Winslow Eskimo, which is still their school mascot, from a tree stump in the park.  For very little money, a kid could run around town all day and have fun. 

During the Summer, the local churches sponsored a Skate Night on Friday nights.  Volunteers helped work, and kids could skate for $1.00 at the old gym.  Kids were walking around our neighborhood, after having started a dog walking business.  They would walk your dog for $1.00.  Humm, wonder what they needed the dollar for? 

Bicycles are still the preferred mode of transportation for the kids in town.  One gorgeous day which I was enjoying on my screened in porch, a group of about 12 kids rode up to my neighbor’s house.  They had a “Bicycle Club”.  They were riding around town gathering all of their friends.  They were discussing the name for their club.  I thought to myself, how simple and timeless. 

Chainsaw Carver carving a Winslow Eskimo at Riverside Park. September 2009

Via Twitter riep ik tweeps en bloggers op om aandacht te besteden aan de val van de Berlijnse muur, nu 20 jaar geleden. Dit is mijn eigen bijdrage – ik hoop dat er meer mensen aanhaken. De vraag is: welke muren moeten er wat jou betreft nog meer om?

Ik ben oud genoeg om me de val van de Berlijnse muur goed te kunnen herinneren. De muur viel terwijl ik ziek thuis zat en ik kon de gebeurtenissen via de televisie op de voet volgen. Ik wist dat ik een keerpunt in de geschiedenis meemaakte.

Het voormalige West-Duitsland heeft een enorme prijs betaald voor het economisch herstel van het voormalige Oost-Duitsland. De vrijheid die mensen kregen door de val van communistische staten is echter niet in geld uit te drukken. We mogen echt dankbaar zijn voor het veranderde klimaat tussen Oost en West en moeten er ook lessen uit trekken.

Helaas zijn veel mensen kort van memorie. We zijn nu druk bezig met het metselen van een nieuwe muur: een scheiding tussen ‘de moslimlanden’ en ‘het vrije Westen’. Sommige christenen lijken wel mee te willen metselen aan zo’n muur. Het gaat dit keer niet om een zichtbare muur, maar de scheiding is er niet minder pijnlijk door. Twee decennia geleden wist vrijwel iedereen aan onze kant van het ijzeren gordijn dat de dreiging van ‘die communisten in Rusland’ kwam en nu lijken veel mensen te geloven dat ‘de moslimwereld’ een invasie van het ‘christelijke’ Europa voorbereidt. Maar ik wil niet meegaan in die angst. Aan de andere kant van al die door mensen gemaakte ‘muren’ leven ook opa’s, oma’s, vaders, moeders en kinderen. Ik zal nooit meebouwen aan muren die mensen van elkaar gescheiden houden. Ik help liever met het afbreken van op angst gefundeerde vooroordelen. Steen voor steen!

En dan nog wat muren die wat mij betreft heel snel mogen omvallen: de muren die christenen van elkaar gescheiden houden en de muren die gelovigen bewust of onbewust hebben opgetrokken tussen hen en ‘de boze buitenwereld’. Natuurlijk zijn we als volgelingen geroepen tot een andere levensstijl dan gangbaar is, maar we hoeven ons boven niemand verheven te voelen. Er is veel mis binnen en buiten de kerk. We zijn net mensen. En ik meen dat Jezus ons heeft opgeroepen om de wereld in te gaan, niet om ons binnen veilige kerkmuurtjes terug te trekken.

“Want hij is onze vrede, hij die met zijn dood de twee werelden één heeft gemaakt, de muur van vijandschap ertussen heeft afgebroken.” Efeziërs 2:14